SD. ”Varför pekar SD ut journalistik som sin huvudfiende? Är det inte bara trams från ett stressat parti? Nej, det klargör att SD nu inte längre gör någon hemlighet av att man kör för fullt i den disciplin som utmärker alla populistiska partier som vill utrota den demokratin,” skriver Lars Thulin.

I EU-valet steg SD över en ny röd linje. För i inlägg på Facebook och i mass-SMS till delar av Stockholm, utmålade SD tevekanalen TV4 som sin huvudmotståndare. Och kallade ett av dras program för en gigantisk påverkansoperation. Väljarna uppmanades att rösta på SD för att partiet skulle vinna över TV4. Det verkar som väljarna inte uppskattade uppmaningen. Jämfört med riksdagsvalet 2022 tappade SD nästan var tredje väljare

Logiken i uppmaningen är obefintlig. Den enda givna frågan är självklart – ställer TV4 upp i EU-valet? Inte ens Jimmie Åkesson eller Joakim Wallerstein, partiets motsvarighet till de tyska nazisternas propagandaminister Joseph Goebbels, kan nog svara ja på den frågan.

Nästa fråga i en granskning av SD:s logik blir: är inte detta att skjuta budbäraren? För vad är partiet egentliga arga på? Ett hederligt journalistiskt arbete av TV4? Eller på att avslöjas för något man inte vill stå för? Men som man sedan var stolt för. Fast som man därefter lovade att sluta med. Men som man ännu senare inte skulle sluta med.

Så varför är SD:s utpekande av journalistik som sin huvudfiende farligt? Är det inte bara trams från ett stressat parti?

Nej, för det gör klart att SD nu inte längre gör någon hemlighet av att man kör för fullt i den disciplin som utmärker alla populistiska antidemokratiska partier som vill utrota den parlamentariska demokratin: att håna, hata, hota, och till sist tysta en fri press.

I länder som Kina, Ryssland, Ungern och Turkiet har man redan gjort det. I Hitlers Tyskland gjorde man det tydligt. Donald Trump i USA ville tysta en fri press genom att få folket att hata den. I sina tal i kampanjerna 2016 och 2020 utmålade han de journalister som närvarade på hans möten som avskum och folkets fiender. Han uppmanade publiken att bua och skända reportrarna på plats.

SD har kört motsvarande linje. Linus Bylund SD:s mediaexpert uppmanade efter valet till journalistrugby – alltså att fysiskt ge igen på pressen nu när SD äntligen styrde Sverige. Han har också suttit i styrelsen för bolaget som äger public service. Där krävde han att journalister på public service som rapporterade saker som politiken ansågs partiska, skulle få en månads löneavdrag.

Nu går man till frontalangrepp. I västerländsk demokrati ska ett parti i sin politiska propaganda framhäva sina fördelar samt peka på det man anser vara andra partiers nackdelar. Detta är spelplanen. Men SD utmålar ett rikstäckande media som en huvudmotståndare. Därmed står det klart att SD:s ambitioner går långt utanför den parlamentariska demokratins spelplan. SD får inte granskas och kritiseras. Punkt slut.

SD:s hat mot journalistik har länge riktat in sig på public service. Där finns ändå spår av logik, eftersom public service ägs av skattebetalarna och har som uppdrag att vara opartiska. Därmed har alla rätt att hävda att kravet på opartiskhet inte är uppfyllt.

Men TV4 är en kanal finansierad av annonsörer som reseföretag, bilfabriker och tillverkare av kattmat. Ägare är storkapitalet. Vem ger man sig på nästa gång: Aftonbladet, Dagens Nyheter, Opulens?

Den fria och granskande journalistiken är idag mer utsatt än på länge. Hoten kommer främst från tre håll.

Första hotet är att populistiska och antidemokratiska partier vinner mark. Främst de på högerkanten. Deras primära mål är alltid att knäcka fri press, fria högskolor och ett oberoende rättsväsende.

Det andra är att seriös journalistik med källkritik, att höra båda sidor, grävande efter fakta och inte minst kontroll och dubbelkontroll av fakta, nu trängs med propaganda, lögner och desinformation på nätet.

Det tredje, och mest väsentliga, är att pressens intäktskällor sinar. Den viktigaste är att annonsmarknaden till stor del flyttats till techjättar på Google, Instagram, Facebook, Tiktok. De tar hand om pengar som tidigare bekostade redaktionernas arbete. Men techjättarna struntar helt i journalistik.

Den andra stora inkomsten är prenumerationer. De minskar då nätet har lärt många att ”allt ska vara gratis”. Aftonbladet, som är den dagstidning som kanske har flest artiklar gratis, skälls ofta ut av sina gratisläsare, som hävdar att det som är viktigt ska vara gratis. Men hur var det förr? Gick folk till kiosken och stal tidningar med viktiga nyheter? Och går de till Coop och kräver gratis mat, det är ju viktigt att äta?

SD:s nya linje att angripa ett enskilt media och utse kanalen, och därmed journalistik i allmänhet, till sin huvudmotståndare visar att svenska politiken alltmer närmar sig det tyska 1930-talet.

Samtidigt ska vi kanske inte gnälla på SD. De har kastat all förklädnad och visar vad de vill med Sverige. Nu vet vi det. Istället ska vi minnas en av medborgarrättskämpen Martin Luther Kings teser – ”Det skrämmande är inte de ondas brutalitet utan de godas tystnad.”

KD, L och M borde var de goda i detta sammanhang. Men i så fall är de lika högljudda som en skogsmus med infektion på stämbanden. Deras tystnad kan bli det största sveket mot vårt demokratiska styrelseskick. Historien kommer döma dem hårt.

The post Svenskt 2020-tal alltmer likt tyskt 1930-tal first appeared on Opulens.

FILMATISERING. Två berömda kulturmän. En kvinna som inte vågade ta sig ur äktenskapet med en av männen. Det är kärnan i Alex Schulmans roman “Bränn alla mina brev”, som nu blir film.

– Vi kan bara gissa oss till vad hon kände, säger Asta Kamma August, som spelar huvudrollen.

“Bränn alla mina brev” gavs ut 2018 och blev en bästsäljare. Det är en gripande berättelse, tycker Asta Kamma August.

– Jag hörde den som ljudbok under en tågresa och blev jättedrabbad. Det var otroligt, jag grät så att jag skämdes och måste titta ut genom fönstret, säger hon.
De två männen i berättelsens centrum är kända för många äldre svenskar:

Olof Lagercrantz, författare, litteraturkritiker och chefredaktör för Dagens Nyheter i 15 år.

Sven Stolpe, författare och litteraturkritiker. Stolpe var Alex Schulmans morfar.

Karin Stolpe, gift med Sven i 65 år, var däremot ingen offentlig person. Att hon blev förälskad i Lagercrantz 1932, och försökte lämna sin make för honom – den informationen skulle ha varit en kulturell bomb i mitten av förra århundradet.

Utforskade sig själv

Alex Schulman upptäckte förhållandet när han började utforska sitt eget sätt att vara, och de trasiga relationerna i hans släkt på mammans sida.

– Våld och aggression ärvs ner i generationer, om man inte gör något. Det är huvudberättelsen, säger Asta Kamma August.

Karin Stolpe klarade inte att ta sig ur sin makes grepp.

– Hon lever ett liv under totalt förtryck och kontroll. Dels från honom, men också från samhällets normer under den tiden, på 1930-talet, säger Asta Kamma August.

Alex Schulman har läst de två männens böcker, Olof Lagercrantz dagbok, och breven som Karin Stolpe och Lagercrantz skrev till varandra i smyg under en kort tid.

Men filmen, som bygger på boken, får ses som en berättelse för sig själv.

– Den Karin jag gestaltar är “min Karin”, inte den riktiga Karin Stolpe, säger Asta Kamma August.

Övning i att förstå

Bilden som Alex Schulman ger av sin morfar är inte smickrande. Bill Skarsgård har rollen som Sven Stolpe i filmen.

– Det här är en avskyvärd person, berättar Skarsgård att han tänkte efter att ha läst manuset.

Men att gestalta en person är att försöka förstå personen, framhåller han också.

– Att kanske till och med tycka synd om honom, och försöka se vad det fanns för anledningar till att han blev som han blev. Inte lägga honom i ett tydligt fack som narcissist, sociopat och de här förenklade termerna, som man gärna gör för att det är lättare att sova på natten om man lever i en värld där vissa personer är bra och andra dåliga. Så är inte verkligheten, säger Bill Skarsgård.

Olof Lagercrantz beskrivs av Schulman som en sorts motsats till Sven Stolpe. Gustav Lindh, som spelar Lagercrantz i filmen, tycker mycket om den Lagercrantz som framställs i boken.

– Det var så slående att han har en sådan nyfikenhet. Han blir väldigt rörd av saker, och har nära till känslorna. Det finns en öppenhet och nån sorts nerv i honom som jag kände att jag kunde relatera till, säger Gustav Lindh.

Tre olika tider

Filmen regisseras av Björn Runge. Han blev tillfrågad om uppdraget – och läste sedan boken.

– Där fanns en energi som jag tyckte mycket om, säger Runge och berömmer boken.

– Men när man öppnar dammluckorna och låter skådespelarna fylla på med känslor, in i karaktärerna, då blir det givetvis en annan densitet i det. Då behöver man veta vad från boken som är värt att behålla eller inte.

Berättelsen utspelas i tre olika tider: 1930-talet, 1980-talet och nutid.

– 30-talet är den emotionella biten, säger Björn Runge.

– Varje scen vi gör med Asta, Bill och Gustav är extremt laddad.

Schulman statist

Inspelningen av den delen är nu klar. De två senare tidsskikten återstår. Där medverkar andra skådespelare, bland andra Sverrir Gudnason i rollen som Alex Schulman i nutid.

Schulman själv är också med i filmen, som statist.

Som regissör har Björn Runge funderat mycket på vad som är filmens budskap.

– Jag tror att det handlar om rätten till sitt eget liv.

Filmen planeras få premiär nästa höst.

Micke Larsson/TT

The post “Extremt laddad” inspelning av kärleksdramat first appeared on Opulens.

HISTORISKA PARALLELLER. “Den som letar efter säkra tecken som putsade ridstövlar kommer missa den nya kostymen och än mer, de nya arbetssätten”. Nathan Hamelberg är kritisk till allt tal om att det var så här det började på 30-talet.

Det osar 30-tal om formuleringar som “det osar 30-tal”. Vad menas egentligen? Det finns egentligen enormt mycket att säga om 1930-talet, men en sak är säker: i en rad samhällen började det politiska samtalet kollapsa på grund av folks medvetna oförmåga att precisera vad de syftade på utan istället bara appellera till känslorna.

Missförstå mig inte, det är inte fel med att dra historiska paralleller, men sådant som ”det var så här det började på trettiotalet” säger ingenting om vad som började – vi bara vet att 30-tal har blivit synonymt med nazisternas maktövertagande och förspelet till andra världskriget. Jag har några andra kandidater till det började på 30-talet:

Skotten i Ådalen skedde, Saltsjöbadsavtalet slöts sju år senare och vi fick början till svensk socialdemokratis långa maktinnehav under efterkrigstiden fram tills strax efter oljekrisen.

Moskvarättegångarna inleddes och spanska inbördeskriget bröt ut, och grunden för att Sovjetunionen självt skulle lägga ner den kommunistiska internationalen lades för att kunna samarbeta med de västallierade och sedan bygga om östra Europa som kloner av Sovjet.

Saltmarschen inleddes i Indien vilket blev början på slutet för det brittiska styret där. I kombination med att miljoner och åter miljoner koloniala undersåtar hade fått kämpa med vapen i hand för att försvara Storbritannien så lades grunden för att juvelen i det brittiska imperiets krona skulle gå förlorad och kolonierna överges, en efter en.

Om man till och med skulle precisera antydningen till ”det var så det började på 1930-talet i Tyskland” så är det ju också rätt vanskligt. De villkor som fastställdes när Versaillesfreden slöts 1919 var grund för kronisk misstro mot Weimarrepubliken och demokratin och det grundstoff nazismen kunde hämta sin näring från. Krossandet av den tyska revolutionen i januari 1919 och morden på Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg på socialdemokraternas beställning var början på den permanenta misstron, splittringen och det ömsesidiga hatet mellan kommunister och socialdemokrater som möjliggjorde att nazismen mötte långt svagare motstånd än den annars kunnat göra.

Den misslyckade ölhallskuppen 1923 och den enorma förståelse Hitler trots kuppförsöket möttes av i konservativa och nationalistiska kretsar – som ledde till det symboliska straffet nio månaders fängelse – fick nazisterna att överge att arbeta med en revolutionär strategi och snarare arbeta med förment legalistiska metoder på det parlamentariskt politiska planet, med terror på det informella gatuplanet och med kulturkrig på det mediala planet.

Börskraschen 1929, om något, var den enskilt största faktorn som fick 30-talet ”att börja” med att NSDAP gick från att vara ett småparti till att bli ett massparti och större än de traditionella högerpartierna. Det finns så klart en massa andra saker som går att säga beträffande hur det ”började” på 1930-talet, Stockholmsutställningen, invasionen av Abessinien, The Hollywood Production Code, Berlin-OS, New Deal och så vidare, men det kanske mest enerverande med ”det började på…” är att den osynliggör att 1930-talet även var den tid då antifascism blev ett massfenomen bortom Italien.

Jag tror själv inte att fascism kommer att återuppstå i någon museal form, även om väldigt mycket kommer gå igen i fråga om organisk och hierarkisk syn på nationen, besatthet vid inre och yttre fiender och så vidare. Den som letar efter säkra tecken som putsade ridstövlar kommer att missa den nya kostymen och än mer, de nya arbetssätten. Den som ens läser kursivt om fascismens och nazismens efterkrigshistoria plockar upp att a och o inom rörelserna var att:

Ompaketera budskapet – prata kultur och invandring snarare än ras,

Omformulera konflikten – inte öppet förespråka diktatur utan säga att demokratin är hotad och föreslå auktoritära försvar av den.

Marschera inte så mycket offentligt utan verka istället under fronter.

”Det var så det började” kan användas alarmistiskt, men det kanske är bättre att tänka: Hur börjar vi göra motstånd och hur vänder vi en utveckling? Sluta säga ”det var så här det började”, börja fråga ”hur ska vi börja?”

The post Fråga istället hur vi ska börja first appeared on Opulens.