JUBILEUM. Med anledning av femtioårsjubileet för filmen som möjliggjort merparten av all modern rymdfilm, Stanley Kubricks rymdepos 2001 — ett rymdäventyr gör Karolina Bergström här en filmhistorisk tillbakablick. Men hon sätter också in filmen i en samtidskontext.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det går knappast att föreställa sig en filmhistoria utan Stanley Kubricks rymdepos 2001 — ett rymdäventyr. Än mer svindlande är det faktum att filmen i år fyller ett halvt sekel  och det utan att till synes ha åldrats en enda dag vad gäller stilbildande foto och banbrytande specialeffekter. Lägg därtill en framtidsvision vad gäller artificiell intelligens som skulle komma att slå den kommande tekniska utvecklingen på fingrarna. Tanken på den här texten har legat och grott i bakhuvudet hos undertecknad sedan årsskiftet, för hur skulle man rimligtvis kunna undgå femtioårsjubileet av filmen som möjliggjort typ all modern rymdfilm? Samtidigt finns det inte en film som redan är lika sönderanalyserad in i minsta teknologisk detalj eller som genererat lika många flådiga böcker om sin tillkomst, inklusive en begränsad utgåva från förlaget Taschen i monolitformad metallåda som, på köpet signerad av Kubricks änka, för några år sedan såldes för den modesta summan av tusen euro.

Kanske var det både Kubricks och publikens smala lycka att produktionen kom att skjutas upp två år på grund av tekniska problem. För hade inte mästerregissören och hans kreativa team fått den extra tiden hade vi förmodligen aldrig fått chansen att förtrollas av inledningens hypnotiskt snurrande rymdstation, den artificiella intelligensen HAL 9000:s iakttagande röda öga eller för den delen Dave Bowmans psykedeliska resa genom stjärnsystemen. Den elektrifierande färgexplosionen till ögongodis var resultatet av bland annat flygbilder över Skottland projicerade genom en specialbyggd apparat. Färdigställandet tog sex månader.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Utan förekomsten av psykedeliska substanser hade 2001 – ett rymdäventyr kanske dock bara blivit en parentes i filmhistorien, då filmen renderade minst sagt ljumma omdömen från dåtidens kritiker som ”någonstans mellan hypnotisk och oerhört tråkig” och ”pretentiös, bottenlöst långsam, amatörmässigt skådespeleri och bara fel”. Men filmbolagets pr-ansvariga fann snart att unga hippies, som gärna rökte på till filmen och då särskilt under den famösa ”stjärnportssekvensen”, kom att bli filmens främsta ambassadörer.  Tillsammans med namn som David Bowie som, enligt uppgift, ska ha tagit några droppar cannabistinktur innan han såg filmen, och John Lennon, som sade sig se filmen en gång per vecka. Och på så sätt föddes också filmens klassiska slogan — ”The ultimate trip”.

Filmregissören och 2001-vurmaren Christopher Nolans Interstellar (2014) är i princip är en enda lång hyllning till Kubricks film, inklusive en monolit-lookalike till skeppsrobot och spejsiga maskhålsresor. Det faktum att han nyligen fullbordat en tidsödande restaurering av originalnegativet till 2001 – ett rymdäventyr knyter på ett fint sätt samman den intrikata filmknut som fortsatt att fascinera generationer av filmälskare. Det oändligt långsamma tempo som en gång tråkade ut filmkritiker till max var ett  filmberättande som kom att bli Kubricks vinnande signum i senare filmer som The shining. Det var också vad som på allvar tog scifi-genren från tonårsrummet och till finkulturen, tillsammans med den samhällsorienterade scifi-filmen Apornas planet från samma år. Utan 2001 och dess sinnesutvidgande syn på utomjordiskt liv hade vi knappast fått se filmer som Contact eller Arrival. Begreppet rymdfilm skulle fortfarande vara synonymt med lågbudget och lökiga effekter — och världsrymden hade definitivt tett sig en smula mera färglös.

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post Rymdfilmernas rymdfilm fyller halvt sekel first appeared on Opulens.

Ett av föregående filmårs vackraste möten tecknades i bläckliknande cirklar, när forskare lyckas kommunicera med rymdvarelser i Arrival. Karolina Bergström ser en samtid där pratsamma utomjordingar trängs med bilden av det fientliga rymdmonstret.

I förra årets scifi-hit Arrival får en lingvist det komplicerade uppdraget att fungera som intergalaktisk tolk, då en skara mystiska rymdskepp landar samtidigt över hela jorden. I takt med att hon lär sig mer om rymdvarelsernas språk, börjar hennes egen verklighet också att påverkas av de nya kunskaperna. Samtidigt är det också hennes öppenhet och sårbarhet gentemot besökarna som slutligen möjliggör kommunikation dem emellan.

Sätten är många men målet ett – genom filmhistorien löper ett pärlband av exempel på hur människan föreställt sig kontakt och kommunikation med utomjordiska varelser. I Steven Spielbergs stilbildande Närkontakt av tredje graden sker kommunikationen genom en av utomjordingarna på förhand skickad musikslinga, där besökarna turligt nog kommer med goda avsikter. Likaså i 1997 års Contact, där Jodie Fosters rollkaraktär råkar på signaler från yttre rymden med noggranna instruktioner om byggnationen av en komplex rymdfärja, som tar sin enda resenär till en bokstavligt talat helt ny dimension. Och i Kubricks klassiska 2001 – ett rymdäventyr kan huvudkaraktären Dave Bowmans avslutande utomjordiska kontakt närmast beskrivas som ett existentiellt rymdäventyr i psykedelisk technicolor.

Men vad säger då filmer som Arrival om tiden vi lever i? Och kan filmer som denna bidra till att mota Olle i grind när det gäller samtidens “trumpifierade” misstro mot allt som kan betecknas som främmande?

När Orson Welles radiouppsättning av H.G Wells senare flerfaldigt filmatiserade scifi-roman Världarnas krig år 1938 skrämde slag på amerikanska radiolyssnare, var det med ett knippe illasinnade plåttripoder med världsherravälde som mål. Och filmhistorien är proppad med långt mer oresonliga rymdbesökare än exempel som åttiotalets gullifierade dvärgutomjording E.T. I fejkdokumentären The fourth kind beskrivs de utomjordiska varelserna i högsta grad som hotfulla nattliga besökare, och i den bioaktuella rymdthrillern Life muteras ett mikroskopiskt jordprov från Mars till ett skoningslöst sjöstjärnemonster med total förstörelse som mål.

I ett samhälle där högerextrema och främlingsfientliga krafter inte bara blivit legitima, utan också i allt högre utsträckning tillåts diktera agendan för mediernas omvärldsbevakning, är det kanske inte konstigt att vår bild av en okänd livsform ofta tangerar det skrämmande och invaderande likt marsmonstret i Life. Givetvis får vi heller inte underskatta det, om än flyktiga, underhållningsvärdet i blixtsnabba alien-monster eller fientliga rymdflottor à la Hollywood.

Men framställningar av liv på andra planeter som något potentiellt livsfarligt för också tankarna till de mörka krafter, som tacksamt utnyttjar vår rädsla för det främmande i syfte att resa murar kring den egna nationen. Det är lätt att skratta åt bombastiska USA-hyllningar som Independence day där attackerande utomjordingar får på nöten av en påhejad amerikansk militär – samtidigt hamnar skrattet lätt i halsen när liknande scenarier utspelar sig i nationens egna krig och gränsdragningar.

Nyligen skrev Donald Trump under ett lagförslag med målet att skicka en bemannad Nasa-expedition till Mars under 2030-talet. Bara framtiden kan utvisa hur den trumpska expeditionen kommer närma sig de livsformer man potentiellt kan stöta på – med total utrensning, koloniserande vapenmakt eller kommunikativ humanism. Tills vidare kan vi begrunda den sköra men vackra kommunikation, som i Arrival blir resultatet av lingvisten Louise Banks oändligt tålmodiga arbete för att till fullo förstå och respektera de till vår planet nyanlända varelserna.

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post Närkontakt i en trumpifierad tid first appeared on Opulens.