JAZZLEGEND. Den amerikanske jazzmusikern Chick Corea avled den 9 februari. Han blev 79 år gammal. Gussy Löwenhielm blickar tillbaka på 90-talet och mötet med Chick Coreas musik.

Året var 1992. Jag var nyss hemkommen från USA efter ett år som utbytesstudent i Kent, Connecticut där jag hade sett Nirvanas “Smells Like Teen Spirit” premiärsändas på MTV då jag tyst för mig själv förvånat förmedlade orden “ha, jag är ju hårdrockare”.

Den amerikanska hiphopen upplevde en renässans med East Coast-falangen i spetsen, Metallica hade släppt “The Black Album” och 70-talsdiscon tillsammans med didgeridoon blev kommersiellt gångbara tack vare Jason Kay i Jamiroquai. Det var en spännande tid med en känsla av att allt var möjligt.

Tv4 hade gjort sin premiärsändning och vi kunde glädjas åt att vi inte var tvungna att gå på bio för att se reklam (något vi har svårt att tänka oss idag när vi måste se hela två sponsrade inlägg innan vi kan se det Youtube-klipp vi verkligen ville se) och Martin Scorsese hade satt ribban högt genom att inleda decenniet med sin kanske bästa film hittills, Goodfellas.

Med undantag av den nydanande nationalromantiken med nynazisterna i spetsen så var det en härlig tid med lågt hängande frukter som nästan bara gav en känsla av att vara i vägen för att allt var så lättillgängligt. Och mitt i allt detta exploderade grungen som ytterligare populariserades genom filmen Singles och således satte Seattle på kartan för första gången sedan Jimi Hendrix död. Och mitt i allt detta spelade Alice in Chains på Cirkus då sångaren Lane Staley skallade en nynazist i publiken som gjorde en ytterst opassande hälsning i en miljö där den drogromantiska livsstilen gick före den nationalromantiska.

Men inte tog jag del av detta. Nä, jag hade stiftat bekantskap med bandet Phish i USA och hade insett att tekniskt skickliga musiker hade gräddfil rakt in i mitt hjärta. Medan Smashing Pumpkins, Soundgarden, Gangstarr, Blind Melon, Jane’s Addiction och Björk med fler spelades frekvent på MTV under dess guldålder så lät jag mig hänföras av snortajt och hårdsynkoperad fusionsjazz. Om det inte fanns en trummis som kunde hantera den amerikanska trumkårens rudiment med dubbelparadiddlar och flammar så ägnade jag inte en sekund åt detta. Det var helt enkelt inte värt det.

Torsdagarna kom att vigas åt den meditativa sysslan att ta fram ett inplastat tomt TDK-band som jag öppnade och stoppade i min Hitachibandspelare för att spela in den jazzkonsert som skulle sändas i P2. Och det var då, 1992, som jag kom i kontakt med Chick Corea Elektric Band genom en livekonsert från Fasching samma år. Och jag blev totalt golvad där den samspelta kvintetten spelade perfekta unisoner och absolut hänryckande och tekniskt virtuosa solon i låtar som “Blue Miles” och “Got a Match”.

Den slicka filmmusik-räven Dave Grusin med sitt ännu slickare skivbolag GRP var det enda som räknades trots att en egentligen ännu skickligare ljudkonstnär tillika tekniker, Butch Vig, la sin magiska hand på skivor som “Siamese Dream” med Smashing Pumpkins (som också hade en utomordentligt skicklig trummis i Jimmy Chamberlain, men det förstod jag inte då med mitt pop-förakt), “Dirty” med Sonic Youth och då Nirvanas “Smells Like Teen Spirit”. Han skulle dessutom spela in Skunk Anansie innan han skulle starta sitt eget band Garbage. Men detta hade jag ju ingen aning om eftersom jag hade hittat min nisch i musikens svar på bodybuilding i fusionsjazzens förtrollande värld.

Mina gamla idoler fick ge vika för trummisen Dave Weckl, trumpetaren Randy Brecker, saxofonisten Bob Berg och så Mike Stern. Ständigt denna Mike Stern som hade inlett sin musikaliska bana i Miles Davis band i början av 80-talet och nu hade lagt heroinet på hyllan till förmån för en överstyrd chorus-pedal och snabba skalövningar blandade med ständigt återkommande blueslicks, eller “räkor” som vi kallade dem där vi som lillgamla förstå-sig-påare satt längst fram på Fasching med benen i kors och verkligen förstod det som skapades på scenen. Det var ett parallellt universum som inte många 18-åringar hade access till. Faktum var att vi sänkte medelåldern på Fasching avsevärt med våra månatliga besök som sen skulle eskalera till besök varje vecka när “fjälljazzen” gjorde entré i mitt liv. Men det är en annan historia.

Julen 1993 gick jag upp till NKs skivavdelning för att införskaffa Chick Coreas skiva “Light Years”. Ynglingen i skivaffären fattade tag i skivan för att scanna in streckkoden då han hastigt tittade upp på mig och förvånat uttryckte “Oj, jag trodde det var du”. Jag tackade. Kände mig smickrad. För sån stor betydelse hade Chick Corea för mig. Han banade väg för ett helt nytt musikaliskt uttryck med sin scientologidränerade perfektionistiska fusionmusik med muskelbyggarambitioner som fick Steely Dan att framstå som ett otajt indiepopband från Bulgarien. Chick var en messiasgestalt som betydde ohyggligt mycket för mig i den utanförskapsbubbla jag befann mig i gymnasiet. Han var den fasta punkten i min tillvaro vilket gjorde upplevelsen extrastark när jag fick se honom live på Cirkus 1994 på samma scen där Lane Staley två år tidigare skallat en skinnskalle.

Så trots att jag inte ägnat en tanke åt denna jazzlegend på ett bra tag så blev jag djupt berörd av att läsa att han gått bort i cancer 79 år gammal. Han har ju alltid funnits i mitt liv. Och även om fusionskivorna med den egna kvintetten inte går varma idag, utan har fått ge plats åt legendarens fantastiska bidrag till Miles Davis grupper i början av 70-talet där de mest nämnbara är de insatser han gör på “Miles Davis at Fillmore: Live at Fillmore East” och “Black Beauty”, så kommer jag alltid minnas honom som en stor prägel på min musiksmak. Så tack, Chick. Stort tack för allt.

The post Chick, stort tack för allt first appeared on Opulens.

KONST. Channa Bankier gör en återblick på en kurs hon höll på 90-talet. Den gick ut på att deltagarna skulle göra stora självporträtt.

VÄLKOMMEN TILL AVGRUNDEN !
Det hette mina målarkurser på Gerlesborgsskolan 5-6 somrar på 90-talet
Där skrattade vi så vi grät mellan de egentliga gråtattackerna
Kursen var att göra STORA självporträtt som fick flippa ut totalt. Samma bild i 6 dagar
Åkte iväg på de mest otroliga sätt
Jag bara manade på o tröstade de förtvivlade
Processen att SLÄPPA o låta målningen måla sig själv
Otroligt spännande
15 dårar i en ring som bara höll på
Fantastiska bilder blev det
Limfärg. Pigment. Vatten. Kritor. GRÅT
Ja. GALAKTISKT
Jag sov i en vecka efteråt när jag lyckades komma hem

Var som en jävla Hitler under 6 dagar
OMNIPOTENT !

Maken Jörgen var med nästan alla gångerna. Hade hand om limrörningen o pigmenten
Det yrde pigment om hela gänget
Jörgen hjälpte också till med gråtattackerna
Nästan bara kvinnor i alla möjliga åldrar
Nåra få modiga killar
Så Jörgen fick bära lite maskulint ansvar
Tröstande axel
Stabilitet

Vansinniga simturer med SÄLAR
Jörgen lånade en kajak. Paddlade med sälarna långt ut.

The post Konst och pedagogik first appeared on Opulens.

TV-SERIE. Den fiaskoartade presskonferensen om Palmemordet får Clemens Altgård att minnas en kultförklarad tv-serie. Altgård har översatt en rad romaner baserade på Arkiv X gestalter och serien är för honom starkt förknippad med det 90-tal då samhället digitaliserades i allt högre grad. Alla Arkiv X-avsnitt finns nu på Viaplay.

När den förväntade lösningen på Palmemordet visade sig vara ett fiasko, blott en ny teori, samtidigt som det förklarades att utredningen nu läggs ner, så gick mina tankar osökt till Arkiv X och seriens motto: “The truth is out there”. Och inne i mitt stackars huvud spelades samtidigt signaturmelodin av Mark Snow.

Om någon tv-serie, utöver David Lynchs mästerverk Twin Peaks, var min favorit på 90-talet så var det avgjort Arkiv X. Den nådde inte riktigt upp till Lynchs höjder, men varade desto längre. Arkiv X blev en integrerad del av vardagen och jag spelade in alla avsnitt på VHS-band för att kunna se dem igen när jag hade lust med det.

Och jag var såklart inte ensam om det. Med Arkiv X lyckades amerikanen Chris Carter skapa en av 90-talets största tv-seriesuccéer. En förklaring till framgången var att Carter arbetade med en mera konstnärlig tv-estetik i Twin Peaks efterföljd. Men en annan förklaring låg i hans paranoida post-Watergate-scenarion. Den begynnande IT-erans vilsna mediekonsumenter kunde relatera till den övergripande huvudintrigen som handlade om en konspiration på högsta nivå.

Synnerligen effektivt spelar Carter på nutidsmänniskans diffusa känsla av att myndigheter och multinationella bolag, eventuellt i maskopi med varandra, mycket väl kan tänkas dölja sanningarna om sakernas tillstånd. Han speglar också fragmentiseringen i den alltmer digitaliserade samtiden. En stor del av fascinationen består i att olika fragment antyder ett större och kusligt sammanhang.

I huvudrollerna finns FBI-agenterna Dana Scully (Gillian Anderson) och Fox Mulder (David Duchovny). De arbetar på FBI:s avdelning för paranormala fenomen. Initialt var det i hög grad skådespelarinsatserna av David Duchovny och Gillian Anderson som bidrog till succén.

Genom att låta dem ha en strikt icke-sexuell relation undveks den sedvanliga klichén där mannen och kvinnan som jobbar tillsammans inleder ett erotiskt parförhållande. Likaså fick Scully representera förnuftet och vetenskapen medan Mulder var både intuitiv och irrationell.

Men det finns, precis som i Twin Peaks, också ett stort mått av humor i Arkiv X. Det finns en huvudintrig som löper genom hela serien och där ingår såväl en konspiration som ett för mänskligheten förödande farligt virus. Men med regelbundenhet dyker det upp avsnitt som kan ses fristående och har mer humoristisk karaktär ofta med ett starkt inslag av skräck. Detta utan att spräcka helhetsbilden.

Det hann bli elva säsonger från starten 1993 till 2002. Fjorton år senare återkom den och rullade återigen ett par år. Vid det laget var jag ganska trött på Arkiv X och följde inte serien med samma entusiasm som under 90-talet. Förmodligen fick jag en överdos av Arkiv X och då inte enbart på grund av för mycket tittande, utan också för att jag åtog mig uppdraget att översätta en rad romaner baserade på tv-seriens gestalter. För den som ville läsa ännu mer fanns det dessutom en omfattande mängd fan fiction på nätet.

I Sverige har serien sänts i TV4-kanalerna och för närvarande finns alla Arkiv X-avsnitt tillgängliga på Viaplay (sök på The X-Files) medan SF Anytime har säsongerna från 2016-2018. Självfallet går det också att skaffa tv-serien på dvd. Mina gamla VHS-band förpassade jag till soprummet för många år sedan, men serien håller fortfarande. I synnerhet de första säsongerna är sevärda.

The post Sanningen finns därute first appeared on Opulens.

DEL 3. Socialdemokratiska partier har tappat mark under nästan två decennier men lösningen ligger inte i att efterapa högerpopulistiska idéer om invandring, menar Cas Mudde. Varje måndag under sommaren publicerar Opulens en ny del av den nederländska statsvetarens åtta delar långa essä. Vill du läsa tidigare delar söker du på ”Cas Mudde” i sökrutan här ovan.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Under 1990-talet minskade den genomsnittliga väljarandelen för socialdemokratiska partier inte så anmärkningsvärt mycket. De högerpopulistiska partierna fick inte ytterligare väljarsympatier. Den stora transformeringen skede först under 2000-talet, särskild i samband med terrorattackerna den 11 september 2001. Den politiska benämningen “krig mot terror” (war on terror) hjälpte till att skapa kulturella oroscentrum rörande invandring, islam och säkerhet, företeelser som blev dominerande ämnen i det nya århundrandet. I flera västeuropeiska länder fick det nya politiska landskapet — som var definierat i kulturella snarare än ekonomiska termer — till följd att de gröna partierna blev den största vänsterkraften i politiken samtidigt som de populistiska högerpartierna kom att dominera i fältet till höger.

Högerpopulistiska partiledare gillar att bli sedda som de gamla socialdemokratiska arbetarpartiernas arvtagare, det vill säga som autentiska representanter för ”det äkta folket”. Exempelvis har AfD:s förre detta ledare Frauke Petry öppet deklarerat att ”AfD vill bli det nya SPD”. Och den självutnämnde högerextreme ambassadören och Trumps förre detta rådgivare Steve Bannon påstår att ”det finns förskräckligt många typer på Bernie Sanders sida som kommer att rösta på oss 2020”.

Men även denna ambition innebär ett missvisande antagande om arbetarklassens rösthistoria. Det är sant att arbetarklassen i Västeuropa sedan det andra världskriget har röstat i oproportionerligt hög grad på socialdemokratiska partier och relevanta kommunistpartier. Men en avsevärt stor del av arbetarklassen har alltid röstat för högerpartier.

Sedan tillkomsten av den populistiska högern under det tidiga 1980-talet har deras väljarbas skiftat och utvecklat sig genom att arbetarna blivit en viktig men långt ifrån dominerande komponent. De få högerpopulistiska partierna under 1980-talet hade alla en liten väljarbas med väljarstöd under 5 procent. Deras väljare hade en varierande klassbakgrund och rösthistoria.

Partierna som Vlaams Bloc i Belgien och Front National i Frankrike var särskilt starka bland egenanställda men attraherade också både låg- och högutbildade anställda. Föga förvånande, med tanke på att de högerpopulistiska partierna presenterade sig själva som alternativ till både vänstern och högern, så kunde dessa partier fånga väljare från båda sidor samt även fånga förstagångsväljare och sådana väljare som aldrig röstat tidigare.

När vissa högerpopulistiska partier under 1990-talet började få bättre resultat,  som motsvarade mellan 5 och 15 procent av väljarstödet, fanns det ett tydligt skifte i väljargruppens sammansättning. Partierna behöll greppet om sina medelklassanhängare men började också att attrahera väljare från arbetarklassen. Hans-Georg Betz, som var en av pionjärerna när det gäller den akademiska forskningen om högerpopulistiska partier var den första personen som la märke till det som han kallade ”proletariseringen” av populisthögern.

Iakttagelsen att arbetarklassen under det sena 1990-talet höll på att skifta sina lojaliteter till förmån för högerpopulisterna  kom ytterligare att stärkas av skiftet i högerpopulisternas propaganda. Tidigare var fallet att flera av dessa partier som stödde nyliberal politik, som lägre beskattning och privatisering, började med att hylla en chauvinistisk välfärdsstat vars nyttigheter skulle vara robusta men bara ”för våra egna”.

Som en konsekvens började väljarbasen hos de mer framgångsrika högerpopulistiska partierna som franska Front National och österrikiska ÖVP att likna väljarbasen hos de traditionella socialistiska och socialdemokratiska partierna under 1990-talet. I såväl de allmänjournalistiska som akademiska texter  som producerades vid sekelskiftet började dessa framgångsrika högerpopulistiska partier omtalas som ”arbetarpartier” eftersom dessa var bland de mer populära hos (den vita) arbetarklassen. Den stereotypiske högerpopulistiskt orienterade väljaren i Västeuropa beskrevs nu som en ung, lågutbildad arbetarklassman.

Men detta var en vilseledande bild. Unga och arbetarklassväljare var faktiskt överrepresenterade i väljarbasen hos de framgångsrika högerpopulistiska partierna. De utgjorde dock, väl att märka, fortfarande på sin höjd en numerärt stor grupp men inte en majoritet i högerpopulisternas väljarbas.

The post Sommaressän: Vänstern måste stå emot högerpopulismen 3 first appeared on Opulens.