BOKBOOM. Det skrivs böcker som aldrig förr sedan självpubliceringsvågen svepte över världen. Dessutom görs det mängder av AI-producerade böcker. Mathias Jansson redogör för det myckna bokskrivandet.

Frederic P Miller, Agnes F Vandome och John McBrewster är förmodligen världens mest produktiva författare. I början av 2010-talet publicerade de tusentals böcker på Amazon under förlagsnamnet Alphascript Publishing. Ja, författare kanske inte är rätt beskrivning och böcker är väl också ett tveksamt begrepp i sammanhanget. Det som förlaget gjorde var att systematiskt samla in Wikipedia-artiklar inom ett ämne och sedan bunta ihop dem till böcker som de sedan sålde på Amazon där de tre personerna angavs som ”författare”. Den redaktionella kontrollen av materialet var det si och så med. Det fanns en hel del exempel i förlagets utgivning som visar på hur fel det kan gå när man robotiserar sin bokproduktion. Att läsa originalartiklarna på Wikipedia var därför att rekommendera, både informationsmässigt och ekonomiskt (då de är gratis).

I den dystopiska romanen “1984” (1949) förutspår George Orwell en framtid där staten skapar enkel underhållning som sånger och böcker för ”proles” (dvs proletariatet) med hjälp av maskiner för att hålla dem nöjda. Det är ungefär vad de danska konstnärerna Andreas Refsgaard och Mikkel Thybo Loose har gjort med bokförlaget Booksby.ai. De har använts sig av Artificiell Intelligens för att skapa titlar, innehåll, beskrivningar, omslag, ja, till och med de fiktiva människorna som recenserar böckerna på förlaget hemsida. Böckerna går sedan att beställa som pocketutgåvor från Amazon. Vilken typ av litteratur är det då som AI:n skriver? Science Fiction, vad annars?

Omslag, titlar och språk är väl som man kan förvänta sig i en artificiell bokhandel idag. Ganska märkliga, så man förstår att det inte är människogjorda, men kanske är det ändå titlar som Dinner Depression av Julia Joy Raffel och Auro-Minds and the Hungers av James Foogher som kommer att toppa försäljningslistorna i framtiden?

Språket brukar ofta vara det som brister när man skapar längre texter med AI och det som avslöjar att det inte är en människa som skrivit texten. Men språk förändras som bekant. Vem tycker idag att medeltidssvenska är begripligt? I 1984 skriver Orwell om ”nyspråk” som är ett framtidsspråk där man rensat ut ord och minimaliserat språkets nyanser för att man ska undvika att tänka ”fel” tankar. I Anthony Burgess dystopi A Clockwork Orange (1962) pratar huvudpersonerna Nadsat som är ett framtida slangspråk för tonåringar. I framtiden kommer vi kanske att prata GPT. GPT är förkortningen för Generative Pre-trained Transformer som är den teknik som AI använder för att skapa människoliknande texter. GPT-3 är den senaste versionen och den börjar bli riktigt bra på att skriva som en människa. Några versioner senare är den kanske till och bättre än vi människor på att skriva texter och det slutar kanske med att vi härmar maskinernas språk istället för tvärtom.

Men redan i Bibeln, närmare bestämt i Predikaren 12:12, varnas det för ett framtida överflöd av böcker. ”Ingen ände är på det myckna bokskrivandet” säger Predikaren och det säger han i en tid då de flesta människor varken kunde läsa eller skriva, eller ge ut böcker.

Hela Gamla Testamentet består av ungefär 40 olika böcker. Google räknade 2010 ut att det sedan dess har publicerats runt 130 miljoner titlar till. Och den beräkningen gjordes innan den stora självpubliceringsvågen svepte över världen som har ökat utgivningen av böcker enormt. Lägg sedan därtill en framtid där AI kommer att skriva och publicera böcker på löpande band, ja, då kan man verkligen tala om det myckna bokskrivandet. Men som vanligt är det kanske inte kvantiteten som man ska hänga upp sig på utan kvaliteten.

När Bruce Springsteen 1992 zappade igenom det stora utbudet på kabel-tv blev ändå slutsatsen: ”There was fifty-seven channels and nothin’ on”. Så att det finns en miljard böcker på internet betyder inte automatiskt att det blir lättare att hitta någon intressant bok att läsa.

The post Ingen ände på bokskrivandet first appeared on Opulens.

SATIR. Iodine Jupiter gör en tillbakablick på reklamfilmen som introducerade varumärket Apple och funderar över om företaget blivit en sekt.

Är Apple i någon mån en sekt där användarna uppvisar företagsloggan som sektemblem?

Det hela började med en film om ett varumärke som ännu inte fanns på marknaden. Inom loppet av 30 år skulle det amerikanska företaget vara ett av de mest expanderande inom data- och hemelektronik. Antalet fans och tillbedjande följare blev enormt. Apple erbjöd vi mot dem. De unga moderna mot det de gamla med PC. Oemotståndligt för revolutionen.

Apples Macintosh 1984 är en av världens mest omtalade reklamfilmer och som bygger på George Orwells roman 1984. Den presenterades på rekorddyr reklamtid under amerikanska Super Bowls tv-sändning samma år. Evenemanget är ett av USA:s största och passade fint för lanseringen av den nya produkten. Filmen regisserades av Ridley Scott som tidigare skapat storfilmer som bland annat Blade Runner och Alien.

I filmens skildras en ung vältränad kvinna (i huvudrollen den engelska idrottaren Anya Major) som springer i en apokalyptisk fabrikslokal med en stor slägga i handen. Hennes röda sportshorts, vita linne och röda gympaskor kontrasteras mot den betonggrå interiören. Kraftigt beväpnad militärpolis rusar bakom henne som om hon är förföljd och ska gripas. Under hennes energifyllda språngmarsch passerar hon långa rader med uniformsklädda huvudrakade arbetare. De är grå, anonyma och avpersonifierade. De marscherar taktfast genom underjordiska tunnlar mot något slags auditorium. De når sina platser, sätter sig, stelt och uttryckslöst, tittar framför sig på en gigantisk tv-skärm. En ledare, Big Brother (David Graham) talar till massan om ideologi och trygghet. ”Vi är Ett folk med En vilja”, eldar han på. Ledargestaltens framförande syns som närbild växelvis med kvinnans framåtrörelse, liksom militärens stöveltramp efter henne. Ljudet av disharmoniskt fabriksgnissel och dovt mullrande ger nerv och puls och ökar dramatiken till det crescendo som komma skall.

Militärpolisen har nästan nått fram till kvinnan då hon plötsligt stannar upp och svingar släggan mot tv-skärmen. Monitorn träffas och exploderar. En vind av strålningsliknande ljus sveper över de förslavade arbetarna. En mörk speakerröst meddelar ödesmättat: ”Den 24 januari lanserar Apple Computer sin Macintosh, och du kommer att förstå varför 1984 inte blir som ‘1984’.”

Samspelet mellan ljud, bild, V/O-röst med avslutande reklamtext och logga bygger upp en storartad stämning.

Apples ”1984” är på många sätt en mycket speciell reklamfilm. Vi ser inte ens produkten i bild. Den hade vid inspelningen inte kommit ut på marknaden. Det retoriska grepp filmen väljer, känsloengagemanget, patos, vänder sig till en bred målgrupp.

I filmen finns frihetsdyrkan och idrott, det friska och goda mot det onda och mörka. En klassisk dramaturgi.

De politiska konnotationerna kan sammanfattas med skräcken för standardisering och bristen på individuellt handlingsutrymme. Apples Think different mot antagonisten IBMs Think.

Rädslan för att det fria ordet ska styras centralt gör att du måste kommunicera dig ur ”ofriheten” med en Macintosh-dator. Köper du den blir du en av dem som räddar världen. Äppelsekten kräver dyra inköp för delaktighet i den hippa klubben.

Mycket talar för att Apple genom bland annat filmen ”Apple Macintoch 1984″ inspirerat till Facebooks ”företagsfascism”. Om än med fördröjd effekt. Genom att skapa en beroendeställning kompletterar de Apple med en egen form av global sekterism. Kritik mot företaget tystas på öststatsmaner genom att inte tillåta användaren att nå ut på plattformen. Oönskat innehåll sopas undan. Yttrandefriheten ställs i karantan. Big Brothers hemliga logaritmer vet hur du ska nyttjas till ekonomisk vinst.

Företagsfascismen är långt ifrån sin peak. Amazon för stafettpinnen vidare.  Är det företag med armbindlar vi ser efter dem?

The post Äppelsekten säljer det fria ordet first appeared on Opulens.

SPRÅKFRÅGA. Hej! Jag såg en annons om ett föredrag kring nyspråk, det vill säga det begrepp som George Orwell skapade i sin roman 1984. Kan du ge exempel på detta, som inte är litterära utan tagna ur verkligen? / Gunilla

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag väljer att svara på din fråga för det ger mig chans för lite upprättelse efter en tid i allas hatobjekt nummer ett, nämligen telefonsäljarbranschen.

Du får här tänka dig en brunkrämad fösäljningschef med Pepsodentleende som på min fråga om det var fast eller provisonsbaserad lön sa: ”det väljer du själv efter prestation och humör”.

Just uttrycket ”att välja själv” lastar över hela ansvaret på dig, när vi allvarligt talat vet att telemarketing är ett jobb man tar nån sommar när pengarna saknas och man sedan till hösten ska göra nått vettigt av sitt liv. I hans tonfall låg också lite av att ”du vill väl så gärna viga ditt liv åt oss”.

Jag behöver väl knappast säga att det var en skitlön baserat på ett provisionssystem där det var omöjligt att lyckas. Vi kan dröja vid denna ”härligt dynamiska” bransch med det skrattretande exemplet att företagets motto var : ”Vi säljer inte. Vi vägleder kunden till köpinsikt”.

Om jag får uttrycka mig lite abstrakt finns det nästan ett slags viktlös elegans i såna floskler, där begreppen helt ställs på ända och trotsar allt sunt förnuft. Såklart var det försäljning vi sysslade med den sommaren.Vi ringde och krängde, ringde och krängde. Vi vägledde sannerligen inte till köpinsikt.

I en mildare form med noblare avsikter kan vi ta ett annat exempel: att begreppet arbetslös numera är utbytt mot arbetssökande. Det är väl i avsikt att skapa aktivitet och egen drivkraft hos den arbetslöse (där kom det verkliga ordet) men baksidan är ju att myndigheten genom språkbruket även skapar en förskjutning i ansvar.

Det är inte arbetsförmedlingens sak att fixa jobb till dig, det är du som ska ordna det. Nuförtiden är inte AF en arbetsförmedlare. Arbetsförmedlingen är huvudsakligen en kontrollinstans för att avgöra vilka bidrag du i bästa fall är berättigad till. Så i rimlighetens namn borde de byta ut ordet ”förmedling” mot något mera träffande. Men då mister de myndigheten klangen av att allt skulle gå så friktionsfritt och lätt. Som att man bara glider in i foajén och får ett jobb förmedlat.

The post Språklådan: Kan du ge exempel på nyspråk? first appeared on Opulens.

OMVÄRDERING. Det blir precis som i 1984! Jo, jag har också sagt och skrivit det vid åtskilliga tillfällen, inte minst när statens massövervakning varit på tapeten.Och det är väl bra med ett klassiskt litterärt verk som varnar för den totalitära staten och ett samhälle där lydnad och lojalitet ersatt eget tänkande. Sedan en sommar för några år sedan refererar jag dock inte lika ofta till George Orwells 1984. Det var då jag faktiskt läste den. En medioker bok, om sanningen ska fram.

Ska vi börja med relationen mellan Winston och Julia? En skildring som åtminstone fram till Stieg Larsson kan vara litteraturens sämst dolda manliga fyrtioårskris (Spoilervarning!). Grå och sjuklig manlig byråkrat, 39, lever upp och blir frisk och pigg av att träffa en 26-årig attraktiv kvinna för kravlöst sex. En kvinna som fallit för honom för att hon sett på honom att han inte är som alla andra, något han nog knappt kunde gissa om sig själv dessförinnan (och hon är förstås helt olik hans tidigare hustru som inte alls förstod honom).

Taxichaufförer har skrivit trovärdigare om sina fantasier i ”läsarnas sexspalt”. Hade Winston levt idag hade han garanterat tackat ja till vänförfrågningar i sociala medier från lättklädda östeuropeiskor. De kan ju ha sett något unikt hos just honom.

Sedan bjuds läsaren in att se igenom Storebrors propaganda, genom en vidöppen dörr. Lögnerna är stora och uppenbara (vilket de förvisso ofta är i totalitära samhällen). Lika uppenbara är tankarna i Winstons oppositionella inre värld. Självklara plattityder, men uttalade som om de vore kontroversiella: ”Till framtiden eller det förflutna, till en tid då tanken är fri, då människor är olika och inte lever ensamma – till en tid då sanningen finns och det som är gjort inte kan göras ogjort”.

Precis alla kan nicka bifall och känna sig djupsinniga. Särskilt som de formulerade plattityderna dessutom är tillräckligt vaga och breda för att läsaren ska kunna stoppa in i stort sett vilken som helst av sina egna förutbestämda slutsatser och känna att den bekräftas av författaren. En försåtlig egomassage för den kategori läsare som hellre blir intellektuellt bekräftade än intellektuellt utmanade.

När de kommit en bit in i boken har massagen förmodligen varit så avslappnande att läsaren dåsigt accepterar vad Winston är beredd att göra. Stärkt av sin nyfunna kärlek vill han nämligen bli rebell och göra revolution. Han litar därför blint på en skön snubbe vars blick han mött och som säger att han är en del av motståndsrörelsen. Winston förklarar sig redo att:

Begå självmord

Begå sabotage som dödar hundratals oskyldiga.

Om saken kräver det (det vill säga på order av överordnad och utan att ifrågasätta det) kasta svavelsyra i ansiktet på ett barn.

Orwells 1984 innehåller alltså ren, oförfalskad terrorpropaganda. Allt våld, allt blod och all grymhet är legitimt i kampen mot det man finner outhärdligt. Villkorslös lydnad och beredvillighet att offra liv, eget och andras, är medlet. Så ska förnuftet, kryddat med rikliga delar nostalgisk längtan till en svunnen storhetstid, en dag återupprättas.

Detta blir dock aldrig mer än en blodig fantasi. Boken slutar istället med alla socialistapologeters favoritgrepp för att separera vad de hävdar är en vacker tanke från dess mordiska praktik. De villiga mördarna grips och torteras och kan därmed i de godtrognas ögon tjäna som martyrer för sitt orealiserade ideal.

Att döma av bokens ihållande popularitet är de förskräckande många.

Alla artiklar av Mattias Svensson

The post Orwells banala terrorpropaganda first appeared on Opulens.

ESSÄ. Varför skriva något om den intellektuelles ansvar? Därför att det är nödvändigt. För att förstå det svaret bör man nog först ladda begreppet intellektuell med ett innehåll.

Den intellektuelle – var som helst i världen – är den som ger plats åt tänkandet. Den som har förmågan att uttrycka sig verbalt och skriftligt. Den som väljer att vända och vrida på frågor för att begripliggöra något som måste begripliggöras. Den som väljer att sätta sig in i komplexa frågeställningar som rör samhället.

Det är också den som formulerar frågor så att även icke-mänskligt liv och vår tids miljöförstöring inkluderas. Den som väljer att ifrågasätta förhärskande dogmer och ideologier som möjliggör och outtalat legitimerar människors lidande i världen. Den som därtill moraliskt indignerat lyfter fram de försvarslösa och utblottade. Samt de som är nedtryckta i en skriande fattigdom. En fattigdom som påminner om den som fanns i Charles Dickens London och som också denne uppmärksammade och kritiserade häftigt.

Det handlar om att tänka. Den intellektuelles raison d’être. Ett konsekvent och kompromisslöst tänkande som bryter ner stereotyper och försåtliga förenklingar. Den politiske filosofen Hanna Arendt talar om tänkandet som att föra en dialog ”mellan mig och mig själv”. Den intellektuelle ställer frågor. Den är väl förtrogen med vikten av att kunna ställa relevanta och inte sällan kontroversiella frågor. Den intellektuelles frågor blottlägger. Den ängsliges konsensus och politisk korrekthet är något okänt för denne.

Den intellektuelle tar tid på sig att granska det som ska granskas. Denne vet att tänkandet tar tid. Och tid är som bekant en bristvara. I detta hektiska tidevarv är det lätt att tanken endast studsar på ytan. Sällan tränger tanken genom den. Och då blir allt därefter ytligt, för att inte säga lättsinnigt. Den intellektuelle tränger igenom ytan, bortom det förment uppenbara. Jag tänker här på George Orwells Newspeak i romanen ”1984” som syftar till att begränsa den enskilde individens tankeutrymme, då språket i newspeak går mot det förenklade, det onyanserade, det ytliga. Den intellektuelle vill ner på djupet. Och då krävs som sagt tid.

Att minnas tar även det tid. Den intellektuelle låter inte oförrätter falla i glömska. Denne påminner inte bara om lidandets fortsatta existens utan även om det som varit. I Susan Sontags bok ”Att se andras lidanden” får bilder från krig oss att minnas sprängkraften i det förgångna. Lätt är det att glömma när vi ständigt bli matade med intryck. Minnet är ständigt under attack; det trycks ideligen undan för det som händer i vårt ymniga nu. Omedelbarheten – realtiden – väger tung när vår oro att inte vara uppkopplade fördunklar och fjärmar oss från det förflutna.

Men det är inte bara tid som krävs utan även avstånd. Det vill säga att den intellektuelle inte är indragen i verksamheter som omöjliggör perspektivet. På sätt och vis är en intellektuell den som står utanför. Ett förtydligande: Vi talar inte om en gud, utan om en människa med alla dess förtjänster och brister. En som blickar ut över sin samtid. En som kan stå på en upphöjd plats och se på det som ska förstås. Vilket får mig att tänka på Fjodor Dostojevskijs civilisationskritik i kortroman ”Anteckningar från källarhålet” från 1864. En kritik vars skrämmande riktighet återigen skulle bekräftas av de krig som rasade i och utanför Europa under 1900-talet, och som fortfarande rasar i länder som Irak, Syrien och i ett flertal länder i Afrika.

”Se er omkring: blodet flyter i strömmar, och till på köpet muntert som champagne. Se på hela vårt nittonde århundrades store män. Se på̊ Napoleon, han var en av vårt århundrades store män. Se på̊ Nordamerika, detta fredsförbund av småstater. […] Och säg sedan vad civilisationen mildrat hos oss. Civilisationen framkallar hos människan endast en känslornas mångsidighet och – – – absolut ingenting mera. Och genom utvecklingen av denna mångsidighet kommer kanske människan att nå̊ fram till att söka njutning i blodsutgjutelser. Detta har ju redan inträffat. Har ni märkt att de mest raffinerade blodsutgjutare nästan genomgående har varit högt civiliserade män…”.

Att tänka kräver även mod. Vad för slags mod? Ett exempel på mod i Sverige var när Torgny Segerstedt som redaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning framförde sin skarpa kritik av nazismen och av den svenska regeringens underdånighet gentemot Tyskland. En berömd fras som han formulerade i tidningen var: Herr Hitler är en förolämpning.

Ett annat exempel är Kerstin Ekman som valde att lämna svenska akademin 1989 efter att den inte ställde sig bakom en appell till den svenska regeringen i vilken man protesterade mot de iranska mullornas dödsdom mot författaren Salman Rushdie.

Ett nutida prov på mod är när Sveriges utrikesminister Margot Wallström kallade domen – tio års fängelse och 1 000 piskrapp – mot den saudiske bloggaren Raif Badawi för medeltida. För det krävs onekligen mod. Och uppriktighet. Den intellektuelle vet vad det betyder att tänka uppriktigt. Att inte vika undan. Att inte vända kappan efter vinden. Att inte låta sig köpas. Eller enklare uttryckt, för att använda sig av Noam Chomskys formulering, att tala sanning och att avslöja lögner. Den intellektuelle som håller sig till det är stark. Och måste så vara. För sträng är den intellektuelle mot sig själv. Dennes hederlighet och integritet kan inte dagtingas. Ansvar för hans penna över det vita arket.

Att kalla sig för intellektuell förpliktar. Och det är rimligt. Frågan är bara hur långt modet räcker. Modet är den springande punkten. Akilleshälen. För är det inte mod som brister när den förment intellektuelle är tyst, samtidigt som orättvisor och övergrepp fortgår? Och är det inte mod som saknas när denne inte vågar följa sin moraliska övertygelse? När denne låter bli att med det talade eller det nedskrivna ordets hjälp protestera? För det finns väl mycket ont som en intellektuell bör reagera på? I en essä av Birgitta Trotzig, där vi bland annat kan läsa om Pinochets diktatur i Chile, finner vi dessa ord:

Mitt i dagsljuset och solen, mitt i det vardagliga och ljuden från spårvagnar och skolbarn utanför, torterar hela tiden människor andra människor – och himlen störtar ingalunda in, ingen dödsfågel sliter världen definitivt i stycken, nej det bara håller på, det är en del av tillvaron, det är det normala, det hör till den ohyggliga ordningen.

Den som inte reagerar mot orättfärdigheter och föredrar att vara stillatigande är inte intellektuell. En intellektuell som inte tar sitt ansvar gör fel i att kalla sig intellektuell. Denne är inte intellektuell utan någonting annat. En som saknar intellektuell legitimitet. Med andra ord ska man vara på sin vakt mot den som utger sig för att vara intellektuell. Hur lätt är det inte att missbruka det ordet.

Men har den intellektuelle ett ansvar? Eller inte? Allt beror på hur vi definierar denne. När jag talar om en intellektuell så är det sammanbundet med att ha ett moraliskt ansvar gentemot sig själv. Och andra. För den intellektuelle är en del av ett samhälle. Stefan Jonsson – författare och professor i etnicitet vid Linköpings universitet – talar om ett ansvar i men även för samhället. Och ”rent av för att vi ska se att vi har ett samhälle”.

Den intellektuelle tillhör en gemenskap. Därav nödvändigheten att ta ansvar. Ett ansvar som man inte kan avsäga sig när det känns besvärligt och obehagligt. Den palestinsk-amerikanske professorn Edward Said skriver i essäsamlingen De intellektuellas ansvar att den ”intellektuelles uppgift är minst av allt att få sin publik på gott humör: själva poängen är att vara genant, motstridig och till och med otrevlig.”. Med andra ord: En persona non grata som skapar debatt.

Sant är att det finns omständigheter som hindrar den intellektuelle att ta sitt ansvar. Här kan nämnas som lojalitet mot dem som innehar makten och som erbjuder prestigefulla anställningar med höga löner och förmåner, för att inte tala om priser och allehanda hedersutmärkelser. Bigotteri, intressekonflikter och räddhågsenhet kan bli en konsekvens av denna lojalitet; L’enfer c’est les autres. Listan på hinder – uttalade och outtalade restriktioner i tankefriheten – kan göras längre. Och dessa hinder blir inte mindre när den intellektuelle verkar i en miljö där åsikts- och yttrandefriheten är beskuren och där det rent av är livsfarligt att protestera mot missförhållanden som korruption, oförrätter och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Här inställer sig frågan om hur mycket man kan begära av en intellektuell? Är definitionen av intellektuell alltför sträng så kan man nog på goda grunder hävda att det inte finns några intellektuella. Ordet intellektuell blir ett tomt ord. Det är därför som definitionen av en intellektuell borde diskuteras oftare, annars riskerar begrepp som stumhet och brist på ansvar att bli en del av definitionen. Ergo, en definition som normaliserar konformism, undfallenhet och feghet. Den så kallade intellektuelle bli här en hycklare när denne hyllar 1948 års deklaration om de mänskliga rättigheterna. Osökt tänker jag på Julien Bendas berömda traktat ”La trahison de clercs” där han gör upp med de intellektuellas svek.

Vi lever i en tid där Internet utgör en betydande del av våra liv. Världen finns inte längre långt borta från oss. Den finns här. Alldeles inpå oss. Högst påtaglig. Världen visar oss på förhållanden som den intellektuelle måste ta ställning till. Förhållanden som strider mot dennes personliga etiska värdegrund. För vilken intellektuell saknar en moralisk kompass? En kompassnål som reagerar mot sådant som sociala orättvisor, skändligheter och övergrepp. Jean- Paul Sartre skrev att en ”intellektuell är någon som lägger sig i något som inte angår honom”. Den intellektuelle hemfaller inte åt cynism. Det som driver denne är inte partitillhörighet, höger och vänster är ovidkommande. Det som driver den intellektuelle är istället moraliska principer som solidaritet och mänsklig värdighet. Världen som den intellektuelle ser på sin bildskärm talar till honom. Till dennes samvete. Den intellektuelle har ett val. Ett val som denne inte kommer undan.

Internet – en plats där sanningar och lögner trängs – har förändrat spelreglerna och bryskt omdanat det offentliga samtalet. Information och desinformation sprids blixtsnabbt. Och man kan få det obehagliga intrycket av att nätet har fått sitt eget liv, och att det förmodligen dikterar våra tankar mer än vad vi anar. Vi läser, ser eller hör något som långsamt och ljudlöst förskjuter eller förstärker vår syn på världen. Och vilken världsbild vi än har så bombarderas vi ständigt av motbilder. Av mottankar. Allt blir en fråga om makt. Att leverera en världsbild som gynnar någon. Och allt går fort. Så fort att den som inte har tid att stanna upp riskerar att bli vilsen. Och den som är vilsen är lätt att styra. I denna digitala eviga storm måste det finnas de som gör det till sin plikt att förstå det som händer. Där kommer den intellektuelle in. Den som har viljan, förmågan och tiden att överblicka förloppet. Den som inte dras med i vilsenheten. Den som inte blir ett offer för den alienerande villrådighet som nätet kan ge upphov till.

En intellektuell är den som vill nå ut. Denne är inte någon som behåller sina tankar för sig själv. Enligt Nationalencyklopedin är det ”den som med sina idéer söker påverka samhällsutvecklingen.”. Internet blir här ett verktyg som snabbt kan sprida den intellektuelles tankar. Det kan vara tankar i form av kritik, reflektioner och visioner för de som vill handla, för de som vill förändra.

Ju större medial plattform som den intellektuelle besitter desto större genomslag har dennes tankar. Det handlar om att sprida tankar. Det vill säga nå publik för att påvisa uppenbara missförhållanden och för att kasta ljus på det som är verksamt i det fördolda – att synliggöra det som är osynliggjort. Detta är särskilt angeläget i en tid då massmedia och den nedskurna journalistiken tenderar att bli mer och mer fragmenterad, enkelriktad och strömlinjeformad. Och när politiker och andra makthavare börja använda sig av en retorik där deras sanning är den enda och där deras tankekedjor blir alltmer vaga. Det är då den intellektuelle tar sitt ansvar.

Den amerikanske sociologen Edward Shils skrev att det som utmärker den intellektuelles existens i varje samhälle är dennes ”inre behov att tränga bakom den omedelbara konkreta verklighetens slöja”. Den intellektuelle gör till sin uppgift att lyfta fram sådant som de reella maktstrukturerna och de förtäckta agendorna. Kort sagt: Den intellektuelle misstror det mesta och därför blir denne oumbärlig.

Den intellektuelle är dock inte endast den som är pessimist i tanken utan även den som är optimist i handling, för att tala med Antonio Gramsci. Åtminstone torde det vara ett eftersträvansvärt ideal. En intellektuell vill inte endast påtala brister utan eftersträvar även att ge förslag på lösningar och alternativ. Allt ifrågasättande har endast mening om det ämnar till att öppna upp för något nytt. Något konstruktivt. Något som man kan bygga vidare på.

Alla artiklar av Melker Garay

The post Den intellektuelles ansvar first appeared on Opulens.