INRIKESPOLITIK. ”Finns numera alls någon opposition i vårt land? Visst gör det. Den viktigaste är nog den som förekommer inom partiorganisationerna och hierarkierna, inte nödvändigtvis på sociala medier,” anser Anders Björnsson. 

I min frejdiga ungdom förekom i kretsar, som hade alls ingen realpolitisk betydelse, tankefiguren ”femlingspartierna” – eller var det kanske mest ett oreflekterat tänkesätt? ”Femlingarna” var samtliga företrädda i Sveriges riksdag; där fanns inga andra. De ansågs i varierande grad understödja eller åtminstone vägra utmana den rådande statsmonopolkapitalistiska ordningen. De drev på olika sätt klassamarbete. Och det var förkastligt.

Demokratisk konsensuskultur

Kritiken mot detta regemente bortsåg från motsättningar och nyanser, från blottor. Den hade rätt i att alla gynnades av systemet. Sviktande medlemsbaser kompenserades med offentligt finansierade partistöd. Politikerkarriärer belönades med statliga ämbeten och andra uppdrag inom den institutionella överbyggnaden. Men den förringade åsiktsskillnader och blundade för att det i en demokratisk konsensuskultur måste göras eftergifter, kompromisser, för att politiskt våld inte ska utlösas.

Kritikerna var kompromissovilliga, de önskade i själ och hjärta inbördeskriget. Var jag en av dem? Kanske.

Den nya svenska modellen

Den där föreställningen eller tankemodellen – en 60- och 70-talsvariant av konspirationsteori – kunde ses som ett slags extremismernas sammansvärjning. Den är för länge sedan överspelad och – med all rätt – komprometterad. Den nyliberala vågen under 1980-talet tog emellertid över föraktet för samförståndsandan, och med maktskiftet 1991 blev föraktet också regeringsfähigt. Reträtten för den svenska vägen, från det föreställda femlingspartiväsendet, var då redan inledd.

Den politiska vänsterns, inte blott extremvänsterns, nederlag är ett sedan lång tid fullbordat faktum. Ändå anses den ideologiska sammanhållning eller överideologi, som var dess livsluft, på något sätt statsbärande. Den representeras av en parlamentarisk ”sjuklöver” och ett minoritetsstyre, vars regeringsunderlag baseras på och garanteras av en åttonde och utomstående institutionell aktör. Men medan sjuklövern uppträder inbördes konfrontatoriskt, är den faktiska regeringskvartetten i allt väsentligt samlad. Den utgör, till sina intentioner, den nya svenska modellen, en ny medelväg mellan kvarvarande ytterkantspositioner.

En metafor som lever

Sjuklövermetaforen dyker med regelbundenhet upp på en debattsajt som detgodasamhället.se. Där ses saker och ting annorlunda, inte långt ifrån hur extremvänstern, vars inflytande den förstorar och förlöjligar, gjorde.

Den utpekar ett nytt slags korrekthet, dirigerad av ett oåtkomligt politikervälde – allmänna val anses sakna all betydelse. Om denna ”PK-ism” kan man ha delade meningar i sak. Allt är inte orimligt i rådande tidsanda och reformidéer. Så var det inte heller 1968 – året för socialdemokratins stora segerval (som hotade att utplåna en av femlingarna). Men inom den idag i praktiken regerande ”kvartetten” finns det, liksom inom den splittrade ”sjuklövern”, motsättningar som borde kunna utnyttjas av en vaken och aktiv medborgaropinion. Vi lever inte i ett sovjetsamhället; Sverige var aldrig en DDR-stat.

Finns det någon opposition? 

Detta är vår stora lycka och styrka. De svenska Sverige-hatarna, från vänster till höger, borde besinna sig. Landets nuvarande justitieminister förespråkade för tjugofem år sedan helt fri – oreglerad – invandring till Sverige. Han har sedan dess besinnat sig. Inom det näst största riksdagspartiet har också justeringar ägt rum, i fråga efter fråga, så att det snart inte längre finns så mycket kvar att justera. Inte heller arbetarrörelsen är längre vad den har varit. En belönad 75-åring ska nu skriva nytt partiprogram.

Finns numera alls någon opposition i vårt land? Visst gör det. Den viktigaste är nog den som förekommer inom partiorganisationerna och hierarkierna, inte nödvändigtvis på sociala medier. Litet mer kremlologi – eller varför inte romankonst à la Lars Gustafsson? – skulle allt behövas för att frilägga sprickorna i muren.

The post Femlingar, regeringskvartett och sjuklöver first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR.

34. I heard It Through the Grapevine/Marvin Gaye 1966 – 1968

Marvin Gaye – en av soulens och R&B:s största. Och så mördad av sin egen far. Livet är märkligt.

Bakom låten står Motowns textförfattare Barrett Strong, men främst låtskrivaren och producenten Norman Whitfield. Efter Holland-Dozier-Holland var han en av bolagets viktigaste personer. Den spelades in av The Miracles och sedan av Gladys Knight and the Pips, men Gaye tog den till himlen. Den blev Motowns bästsäljande låt fram tills dess. Ändå släpptes den först bara på ett av Marvin Gayes album, In the Groove. Radiostationerna hittade den, men det dröjde ett tag innan den kom på singel.

Den var modern för sin tid och lite svår till skillnad från lättuggat och trallvänligt, typ Four Tops och Supremes. Men världen var mogen för låtens smygande uppbyggnad. Många covers har gjorts. Creedence Clearwater Revival bredde ut skvallret till elva minuter på sitt album Cosmos Factory. För det är vad låten handlar om. Att höra något genom the grapevine innebär att man lyssnat på skvaller.

Gayes öde är tragiskt. 1 april 1984 försvarade han sin mor i ett gräl med fadern som var predikant. Denne löste konflikten på amerikanskt vis – med en revolver. Mamman överlevde. Men Marvin Gaye fick bara bli 44 år. (Imorgon: Det ska börjas i tid)

Här kan du lyssna på I heard It Through the Grapevine!  (segt intro på 1:30)

The post Radio 208: “I heard It Through the Grapevine”/Marvin Gaye 1966 – 1968 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

18. In the year 2525/ Zager & Evans 1968 -1969

De talade om att allt är helt kört, fast först år 9595. Ändå lite tröst.

Detta får kallas protestsång, dock på ett mer filosofiskt plan än andra. Av Zager & Evans text står det klart att allt är kört. Färden mot undergången rusar på. Ljuset kommer dock definitivt släckas först år 9595. Miljöförstöring nämns inte som problem. Hotet är det allt mer automatiserade samhället och ett mer totalitärt styre. Den tekniska utvecklingen framställs som vägen till helvetet. Alternativet framgår inte.

Melodin byter tonart fyra gånger mot allt dystrare, allt för att understryka den nedåtgående spiralen. Slutet givetvis i moll.

Låten blev etta på både USA:s och Storbritanniens främsta listor. Kanske är det bara det märkliga året 1968 som en sådan här låt kunde skrivas och väljas ut för inspelning. Framgången kom först under 1969. En lustig detalj är eposet om undergången toppade listorna samtidigt med att Apollo 11 landade på månen, då den tekniska utvecklingens spjutspets.

Zager & Evans var typiska one-hit-wonder. Duon bildades i slutet av 60-talet och upplöstes 1971.

In the year 2525 gjordes i minst 60 coverversioner på sju olika språk. Visst gjorde stupröret avtryck. (Imorgon: kvinna utan kontanter)

Lyssna på In the year 2525 här!

The post Radio 208: “In the year 2525″/ Zager & Evans 1968 -1969 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR.

13. I Say a Little Prayer/Aretha Franklin, 1967-68

Soulens självklara drottning – Aretha Franklin.

Aretha Franklin har fått titeln Queen of Soul. Hon har gjort en massa bra soullåtar med fantastiskt bra ös. Hon och Dionne Warwick är de kvinnliga artister som haft flest låtar på Billboardlistan.

Denna finstämda sång blev en av hennes mest kända och gick hem stort även hos den vita publiken. Den är skriven av popens mästare, Burt Bacharach och hans textförfattare Hal Davis. Bacharach gav den till sin hovsångerska Dionne Warwick. Ett år senare gjorde Franklin den som en b-sida på en singel. Men den slog stort, speciellt i Europa.

Franklin startade som andra begåvade afrikanamerikanska sångerskor med gospel. Hennes framgång blev monumental. Tidningen Rolling Stone har utsett henne till den bästa sångerskan hittills.

Hon fick som 18-åring skivkontrakt med Columbia. Ett par år senare skrev hon på för soulens stora skivbolag, Atlantic. I slutet av sjuttiotalet gick karriären i stå, hon bytte bolag till Arista. Ett bevis på att hon gick hem i hela USA var att hon sjöng både på Bill Clintons presidentinvigning och på Barack Obamas.

Personligen kämpade hon mot övervikt, alkohol och nikotin, men blev ändå 76 år. (Imorgon: hatad av etablissemanget)

Lyssna på I Say a Little Prayer här!

Och så tar vi en låt till, med lite soul-tryck, Respect från 1967.

The post Radio 208: “I Say a Little Prayer”/Aretha Franklin, 1967-68 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

12. Son Of a Preacher Man/ Dusty Springfield 1968

En sann höjdarfrisyr. Fast gillar man sitt hår så gör man. Men inte sjöng väl Dusty hår-rock?

Favoritlåt bland favoritvokalister, brittiska Dusty Springfield.

Låtskrivarna John Hurley och Ronnie Wilkins hade tänkt sig låten för souldrottningen Aretha Franklin. Men hon nobbade och den gick till blondinen med den svarta rösten, Dusty Springfield och kom på albumet Dusty in Memphis.

Aretha ångrade sig och sjöng in låten, men den blev aldrig någon hit för henne. Dustys version föddes igen då Quentin Tarantino 1994 använde den i Pulp Fiction och var en anledning till att soundtracket såldes i två miljoner exemplar.

Springfields karriär var krokig. Hyllad på 60-talet med egen teveshow. Dåliga låtar och medhjälpare under 70-talet. Då fick hon försörja sig bland annat med att köra bakom Elton John. Discogruppen Pet Shop Boys gav henne ett par hits på 80-talet, bland annat In Private. Hon kom ut som lesbisk och blev ikon för gay-rörelsen.

1999 tog bröstcancern henne vid 59 års ålder. Ett par veckor senare valdes hon in i Rock and Roll Hall of Fame. Elton John sade då att hon kanske var den bästa vita popsångerskan någonsin. “Alla sånger hon sjöng blev bara hennes”, sade han (Imorgon: Men här lyckades Aretha)

Här kan du lyssna på Son Of a Preacher Man!

Och eftersom jag är disconörd, här är In Private! 

The post Radio 208: “Son Of a Preacher Man”/ Dusty Springfield 1968 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR.

11. Blackberry Way/The Move 1968

The Move från 60-talet – som folk såg ut då!

The Move kom från Birmingham. Ursprungligt namn var Carl Wayne & the Vikings, dock utan kopplingar till Sverige. Frontman var Roy Wood och bandets produktion kan närmast benämnas som psykedelisk rock.

Blackberry Way blev största hiten och kan klassas som pop. Blev etta på brittiska singellistan i februari 1969. Upphovsmännen Roy Woods och Jimmy Miller har sagt att låten var inspirerad av Penny Lane med Beatles. Det hörs. För mig är låten så mycket Radio 208. När jag hör den kan jag se mammas fina transistorradio och nästan känna doften från mitt rum i Björkhagen där jag på kvällarna lyssnade på Radio Luxemburg.

Snart anslöt multiinstrumentalisten Jeff Lynne till gruppen. Tillsammans med Roy Wood bildade han sedan ELO, Electric Light Orchestra, som blev mer kända än The Move. ELO:s musikstil var symfonisk rock. Trots symfonierna kunde det svänga rejält. Livin’ Thing är deras mest kända låt.

Perioden med ELO tog slut för den rastlöse Lynne. 1988 bildade han den till en början hemliga supergruppen Traveling Wilburys. Reskamrater var Bob Dylan, George Harrison, Roy Orbinson och Tom Petty. (Imorgon: Tog över när Aretha nobbade)

Här kan du lyssna på Blackberry Way! (Man har för övrigt sett bättre scenshower!)

Okej då, här får du även lyssna på ELO:s hitlåt Livin’ Thing

The post Radio 208: “Blackberry Way”/The Move, 1968 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

4. Proud Mary/Creedence Clearwater Revival 1968

CCR – fick mycket gjort på fyra år. John Fogerty längst till höger.

Creedence Clearwater Revivals (CCR) musik ångade sydstater. Fast medlemmarna kom från San Francisco, Kalifornien. Frontfigur var sångaren och låtskrivaren John Fogerty. Under fyra år, fram till 1972 sprutade han ur sig hits, enkla och slagkraftiga. Texterna rörde ofta livets svårigheter, fattigdom och gjorde även politiska ställningstaganden.

Proud Mary var en hjulångare på floden Mississippi. Låten mixar svart och vit musik. 1971 fick den en revival då Ike&Tina Turner förvandlade båten till något annat. Det blev tufft, rått, stökigt, sexigt – alltså väldigt bra.

CCR:s upplösning var trist, medlemmarna osams om allt. Låtarna hade överlåtits till ett samvetslöst bolag, Fantasy Records. Melodierna användes i reklam för att sälja allt från däck till jeans.

Los Angeles Times frågade Fogerty om detta. Han sparade inte på frustrationen. Jeanstillverkaren Wrangler gjorde då något hedervärt. De sade:

“Vi har köpt rättigheterna lagligt. Men om upphovsmannen inte gillar det så slutar vi med reklamen.”

Wrangler fick mycket credd för det. Så nog smart beslut även ekonomiskt. (Radio 208 imorgon: Hatade sin vinnarlåt)

Lyssna här på Proud Mary!

Självklart bjuder jag också på Ike och Tinas version: Lyssna här!

The post Radio 208: “Proud Mary”/Creedence Clearwater Revival 1968 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

3. ”Anyone Who Had a Heart”/Cilla Black 1964

Borde kanske ha bytt namn till Cilla Red. Men hennes röst var det inget fel på.

Medryckande rytm, fina harmonier, perfekt produktion – allt skriker Burt Bacharach, popens Grand Old Man. Den här skrev han och textförfattaren Hal David för den artist som fick flest av hans låtar, Dionne Warwick. Anyone Who Had a Heart presenterades i en halvfärdig version för henne. Några veckor senare satt Warwick den perfekt i första tagningen i studion.

Melodin hamnade hos 20-åriga brittiskan Cilla Black. Hon illustrerar att framgång ofta handlar om att vara på rätt plats i rätt tid. Hon jobbade 1964 i entrén på klubben The Cavern, Beatles stamlokus i Liverpool. Beatles manager Brian Epstein kom förbi. Självklart skulle trevliga Cilla få sjunga in en låt. Den rusade sedan på listorna. Cillas lilla kropp – och så den rösten. Magiskt.

Senare gjorde Dusty Springfield den. Sedan Petula Clark, men en version till på engelska skulle bli för mycket. Hon sjöng den på franska, italienska och spanska.

Bacharachs låtar har officiellt sjungits av över tusen olika artister. Historien om Anyone Who Had a Heart, motsäger inte detta. (Imorgon: Stolt som ångar på)

Lyssna här på Anyone Who Had a Heart!

The post Radio 208: ”Anyone Who Had a Heart”/Cilla Black, 1964 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

2. Only One Woman/ The Marbles 1968

Bee Gees – men ändå inte Bee Gees. The Marbles är namnet.

Vissa låtar är sliskiga, både vad gäller melodi och text. Ändå – ofta sätter de sig som ett tuggummi i skallen. Hörs de på radion tänker man ”Inte den här smörjan”. Men stänger inte av.

Som denna. Gruppen Marbles var det som branschen kallar stuprör – rakt upp från ingenstans och rakt ner. Fast även om bandet är okänt så känns låten bekant. Låter det inte som – Bee Gees?

Visst. Bröderna Gibb kom till England från Australien. Barry, Maurice och Robin skrev låten. Barry och Maurice producerade. På inspelningen spelade Barry gitarr och Maurice keyboard. Mer Bee Gees utan att vara Bee Gees kan det inte bli.

Bee Gees hade en mängd hits, med stämsång högt upp i tonregistret och sentimentala melodier. To Love Somebody, Massachusetts, är ett par av dessa. 1977 tog de sig an discon. De skrev och framförde flesta av låtarna i filmen Saturday Night Fever. De drog sig sedan tillbaka efter en sista hit, Tragedy. Därefter skrev de till andra artister: Barbara Streisand, Dionne Warwick, Diana Ross och vår egen Carola. (Imorgon: Beatles utan Beatles).

Lyssna här på Only One Woman!

The post Radio 208: “Only One Woman”/The Marbles, 1968 first appeared on Opulens.

POP/ROCK. Ingen radiostation har betytt så mycket för popmusiken i Europa som Radio Luxembourg med sin storhetstid under 60-talet. De sände på mellanvåg och frekvensen 208 meter, 1440 kHz.

Under sent 70-tal och några år framåt var Lars Thulin discjockey, huvudsakligen på en krog som satsade på nostalgimusik. Då lärde han sig åter vilka av Radio Luxembourgs pärlor som de som var med på den gamla goda tiden inte glömt. “Låt mig ta dig genom sommaren med en låt varje dag och en liten story kring dess tillkomst”, säger Thulin.

1. Young Girl/Gary Puckett & the Union Gap 1968

Gary Puckett & the Union Gap, drygt 40 år efter den förbjudna ungdomsförälskelsen

Låten är varken, rock, ballad, soul eller motown. Det är pop rakt av. ”Alla” minns den. När jag jobbade som DJ var det en typisk ”Åh, den är så bra… tänk, det var ju samma sommar som Britta och jag…”

Den släpptes av amerikanska gruppen Gary Puckett&Union Gap 1968. Blev tvåa på Billboard Hot 100 och etta i Storbritannien. Texten är lindrigt sagt udda, inte vanliga hjärta och smärta. Idag inte politiskt korrekt. Den handlar om en man som upptäcker att hans kärlek är så ung att hon inte är lovlig. Han vädjar att hon ska gå innan något förbjudet händer.

”With all the charms of a woman/you kept the secret of your youth…Get out of here / before I have the time / to change my mind / ’cause I’m afraid we’ll go too far.”

Gary Puckett & the Union Gap hade en märklig scenstil. De var klädda i kopior av nordstaternas uniformer i amerikanska inbördeskriget. De tillhörde ju The Union. Sedan hävdades att namnet syftade på en liten ort i USA som heter Union Gap, nära Gary Pucketts födelseort.
Lyssna här på Young Girl! 

(Imorgon Väldigt mycket Bee Gees)

The post Radio 208: “Young Girl”/Gary Puckett & Union Gap, 1968 first appeared on Opulens.

FILM. Kanske är Sorkins film The trial of the Chicago 7 tänkt just som en aptitretare på det att vi själva gräver oss vidare i historien, skriver Karolina Bergström.

Det finns ett markant fel med Vita huset-skaparen Aaron Sorkins Netflix-aktuella rättegångsfilm, och det är att den känns för kort. Med ett narrativ som tar avstamp i demokraternas partikonvent i Chicago 1968, där protester mot det eskalerande Vietnamkriget resulterade i blodiga kravaller och senare en rättegång rörande ansvarsfrågan, frammanar i alla fall filmens första halva ett gnagande sug efter mer av det som föregått själva rättegången. Vi pratar alltså revolutionärt sextiotal, molotovtillverkande hippies, en satirisk nominering av en gris till president (jo, det hände faktiskt där och då) och en av de mest kända politiska händelserna i amerikansk nutidshistoria. Hade inte en algoritmstyrd contentproducent som Netflix kunnat tillfredsställa sin publik med i alla fall en miniserie på temat?

The trial of the Chicago 7 handlar hur som helst om rättegången mot de personer som kom att åtalas för att ha anstiftat upploppen i Chicago. Det är inte konstigt att den juridiska rysaren kommit att filmatiserats otaliga gånger under årens lopp, bland annat i ett minnesvärt tv-drama från 1987 där de verkliga åtalade också figurerar. De så kallade ”Chicago 7”, som från början var åtta men där Black Panther-ledaren Bobby Seale efter ett tag avpolletterades från listan, är en brokig skara hippies, fredsaktivister och politiska ungdomsledare. Här finns ”yippisarna” Jerry Rubin och Abbie Hoffman, ledare av den radikala ungdomsrörelsen Youth International Party och där den sistnämnde annars är mest känd för sin aktivisthandbok Steal this book, studentledaren och framtida politikern Tom Hayden och den pacifistiske fadersfiguren David Dellinger.

Komikern Sasha Baron Cohen gör lite otippat en nästan porträttlik gestaltning av Hoffman, inklusive yippieledarens återkommande standup-framträdanden på en lokal studentpub iförd en skjorta med den amerikanska flaggan, och småbuttre Frank Langella gör ett parodiskt porträtt av den lågaffektivt osympatiske domaren Julius Hoffman, vilken enligt källor ska ha varit minst lika inkompetent i verkligheten som i filmen.

”The Chicago 7”-rättegången har som sagt filmatiserats både en och flera gånger förut, men Sorkins film är förmodligen den första som verkligen tagit uppgiften i hamn. Här skrivs dock inget på näsan utan det gäller att hänga med i alla rappa dialoger med klara Vita huset-känningar, och som också ger en inblick i dåtidens politiska landskap där Martin Luther Kings och John F. Kennedys respektive bortgång lämnat USA på planlös politisk drift. För övrigt är Sorkins manus inte helt sanningsenligt vad gäller vissa detaljer, men vilken film är egentligen det nuförtiden? Med kalkylerande kovändningar, juridiskt nervpirr och demokratiskt patos engagerar hur som helst The trial of the Chicago 7 mer än mycket annat just nu.

Nu hade denna skribent som sagt gärna sett ännu mer av bakgrunden till det som filmen skildrar. Men det hindar inte att Aaron Sorkin efter hand väver ihop handlingen på ett relativt tillfredsställande sätt, där tillbakablickar från själva kravallerna får ge tyngd åt vittnesmålen. Kanske är det till syvende och sist inte heller meningen att vi ska få vår historiehunger uppfylld genom streamingtjänster, utan kanske är Sorkins film tänkt just som en aptitretare på det att vi själva gräver oss vidare i historien, läser på om halvsekelgamla händelser – och framförallt ser till att de inte upprepas igen.

The post Kort men bra rättegångsfilm first appeared on Opulens.

50 ÅR SEDAN 1968. Flower power men också het politik.  Opulens guidar i en serie om böckerna som skapade historia.  Först ut: psykoanalytikern och filosofiprofessorn Erich Fromms Hoppets revolution: till frågan om förmänskligandet av tekniken. [DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]                     

De flesta revolutioner har varit en rörelse uppåt. Mer makt, mer pengar, mer semester, mer erkännande. I detta sammanhang var samhällsomvälvningarna 1968 snarast unikt för det var en revolution om rätten i att falla neråt

Falla bort från ansvar. Falla bort från konsumtionshets, bort från karriär och positioner. En revolution där etablerade satte sin position på spel och riskerade sin säkra framtid. I USA — pengahetsens och karriärtänkandets mecka — fanns universitetsfolk med ursprung från den intellektuella flyktingströmmen från Europa under 30-talet som allierade sig med gräsrötterna. Bland vänsterintellektuella ur den så kallade Frankfurtskolan torde Herbert Marcuse vara den mest namnkunniga och han gick från skrivbordsvänster till aktivistvänster under en natt.

I detta rusiga, skräniga tidevarv är det rätt signifikativt att Erich Fromm kommit lite i skymundan, med sin mer lågmälda stilistik och sitt tillbakalutade, lite brummande sätt att skriva.  Men i sina teoretiska grunder och i sin samhällssyn är han minst avgjort radikal

Han befann sig i periferin av Frankfurtteoretikerna, men vilade på samma syn som de när det gällde demokrati, modernitet och naturvetenskap som ett tveeggat svärd.

En central tankegång är att vi bara bytt gudar. Vi har lämnat underkastelsen för naturkrafter och andar för en lika undergiven attityd till framsteg, karriär, modernitet. Som om naturvetenskapen var en lika obändig kraft som Jehova.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Erich Fromms mest vassa politiska skrift Hoppets revolution belyser det som senare kommit att kallats ”det teknologiska imperativet” som lätt sammanfattas genom att ”om det går att göra så ska vi göra det”. Om det är möjligt att åka till månen så ska vi åka till månen. Om det är möjligt att ännu mer slimma och rationalisera så ska vi göra det, om vi kan genmodifiera så ska vi det. Helt utan att ta en diskussion om vi bör göra så.

Sammanfattningsvis har det som från början under 1700-talet var ett upplysningsprojekt, för att slå oss fria från irrationalitetens bojor, bara blivit nya bojor. Den mest sofistikerade och snåriga passagen är dock när han belyser hur vi i västerlandet gått från det som inom vetenskapsteori kallas naturvetenskaplig essentialism till nominalism.

I det antika Grekland frågade man fortfarande vad en sten eller ett stycke trä var innerst inne, dess essens. Numera frågar vi mest vad stenen och träbiten kan användas till, dess nomen, dess lag. Härav begreppet nominalism.

Fromm gör därpå det analoga tankehoppet att vi numera bara ser till en människas del i ett produktionsmaskineri, inte till hennes egenvärde, essens.

Styrkan i denna klassiker till kulturkritik är Erich Fromms märkliga stilistik. Han kan i sitt språk påminna om en lite faderlig lugn präst som sedan plötsligt när man minst anar det, stinger till med en vass syrlighet, ja lite som K G Hammar i sina bästa stunder, och till skillnad från 68-erans ofta radikalt ateistiskt färgade samhällskritik behåller han en andlig, religiös grundton i sina argument, påvisande att moderniteten och rationaliseringsivern gått för långt.

Med sin bakgrund som judisk intellektuell emigrerad från Nazityskland hade han en extra känslig blick för rusig framgångsdyrkan, som om det nu uppstod samma tendenser i USA som i tredje riket. I sin blandning av teoretiskt radikalt och dunkelt samt underfundigt satiriskt stoff är det en klassiker inom politisk essäism som visar att ”68-rörelsen” inte bara var Woodstock, barrikader och hippies utan att kritiken kom även från etablerade röster inifrån systemet.

Utan att förringa kraften i denna djupt samhällskritiska essä så bränner det dock främst till när Fromm citerar Zbigniew Brzezinskis – en av Kennedyadministrationens skarpaste rådgivare och akademiker – uttalande om samtiden:

I det teknotroniska samhället förefaller det, som om utvecklingen går mot ansamlingen av miljontals okoordinerade medborgare som med lätthet förmås stödja och komma under inflytande av magnetiska och attraktiva personligheter vilka effektivt utnyttjar de senaste kommunikationstekniska rönen för att manipulera känslorna och förnuftet.

Det är ett citat som är närmast isande profetiskt.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Hoppets revolution first appeared on Opulens.