KULTURHISTORIA. Jesper Nordström reflekterar över skiftande kvinnoideal i slutet av 50-talet och början av 60-talet.

Datumet den 8 mars och vad det betytt för kvinnohistorien är välbekant. Det är nog inte lika känt att den 9 mars så lanserades vad som såg ut som en feministisk backlash, nämligen Barbie. Med långa ben, stora bröst och smal midja hade hon närmast en anatomiskt teoretiskt omöjlig kropp. Sexualiserad men ändå med en typiskt amerikansk präktig helylleattityd. Fast det var år 1959, slutet på modern tids kanske mest sammanbitet förljuget kvillrande decennium. Men det bör väl ändå medges att hon framstod som fri och farlig jämfört med den närmast irriterande avsexualiserat präktiga Doris Day. I konsten att vara fri, fräck och farlig står sig Barbie dock slätt mot tyska dockan Bild Lilli från samma tid.

USA hade egentligen ingen anledning att vara präktigt och kristet familjeinriktat. Vilket trauma hade de egentligen att undertrycka, ”kvillra bort” jämfört med Tyskland. Spik i foten!, frestas man att alludera. I Post-Auschwitz-Tyskland gällde det att skratta och gå vidare. I det kristdemokratiska Västtyskland med Konrad Adenauer grubblades det inte för mycket, nu gällde det ju att le ansträngt och klamra sig vid fast vid fina ideal. Som schlagerdrottningen Gitta Lind som oftast poserade i höghalsad klänning som slutade nedanför knäna minsann. Designhistorikern Peter Dormer har skrivit långt och seriöst om korrelationen mellan kjollängd och samhällskonjunktur.

Så står Gitta Lind där vid ett bord dukat för två som om hennes främsta uppgift var att ha maten klar och tända ljus när mannen kom från jobbet. Detta i ett samhällsklimat där det fanns behov av en säkerhetsventil i form av en cocktailbälgande, cigarettbolmande fräck och oförskämd brutta som Bild Lilli. Som seriefigur i tabloiden Bild var hon just som en kvällstidning; slaskigt reaktionär och provocerande radikal i samma andetag. En urban och elegant figur med attityd som Kvast-Hilda och som inte skämdes för att leva. Det andra Tyskland då – DDR? Här var det egalitär statsideologi som gällde. Milwa-reklamen från VEB Waschmittelwerk visar upp ett helt annat kvinnoideal.

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Det sena 50-talets kvinnoideal first appeared on Opulens.

OBJEKTIFIERING. Den nu 90-åriga filmstjärnan Brigitte Bardot har nyligen väckt uppseende genom att försvara metoo-anklagade män som Gérard Depardieu. Lis Lovén minns hur hon som barn gjorde Bardot till sitt objekt.

Törs man säga att jag ägde henne? Som barn? Ja, jag var blott ett oskuldsfullt barn på 60-talet. Ingen pratade om genus men kvinnligt kön fanns överallt. Nej naturligtvis var jag inte sexuellt attraherad av någon som barn. Men vi tjejer som var födda på 50-talet fick genom veckotidningarna lov att äga något kvinnligt. Min mamma bytte tidningar en gång i halvåret med en väninna. Mamma köpte Damernas Värld och Femina, lite mer kulturella tidningar med kvinnlig målgrupp. Väninnan prenumererade på Allers, Hemmets Veckotidning och sådant som mamma nog tyckte att hon egentligen stod över.

I ett nummer av Allers hittade jag Brigitte Bardot som klippdocka. Det var då, kanske undermedvetet, som jag kunde äga henne. Jag klädde av henne och klädde på henne. Och min kusin minns än idag de kläder jag själv ritade åt Brigitte. Fick jag men för livet? Av att äga ett kvinnokön som blev mitt objekt? Min lillsyrra fick hålla sig till sin Barbiedocka. Fick hon men? Jag törs inte fråga henne något så personligt.

Men var, om den nu finns, börjar kvinnomakten? Kanske när man som liten flicka hittar kulturella uttryck där man utan att reflektera över det blir ett subjekt. Det inre subjektet står dock alltid i ett beroendeförhållande till sina objekt. Som en objektifierad Brigitte Bardot. I min generation kunde det börja med ett nummer av Allers eller någon film med Marilyn Monroe. Ett objekt att äga. För vem har sagt att kvinnor inte kan objektifiera, rent av göra objekt av andra kvinnor?

LIS LOVÉN

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Klippdockan Brigitte Bardot first appeared on Opulens.

SWINGING LONDON. Lars Thulin berättar historien om Pattie Boyd, en av rockvärldens mest kända musor.

Om hon var rockvärldens vackraste kvinna är en smaksak. Men få damer har fått sådana kärlekssånger skrivna till sig. Av så stora legender i branschen. Det handlar om Pattie Boyd, modellen och därefter fotografen som verkligen definierar Swinging London på 60-talet. Historien är halsbrytande, innehåller vacker musik och undertecknad är med på ett hörn.

Pattie Boyd föddes i England 1944, men kom att tillbringa en del av sin barndom i Afrika då pappan var pilot med jobb på den kontinenten. Tillbaka i hemlandet sögs hon i den vilda ungdomskultur med konst och musik som kom att kallas Swinging London. Orsaken var främst hennes utseende. Blond, söt, smärt – hon var den tidens skönhetsideal och blev en av de stora modellerna tillsammans med Twiggy och Jane ”Räkan” Shrimpton. Pattie var statist i Beatles första långfilm ”A Hard Days Night”. Då mötte hon bandets gitarrist George Harrison. Ljuv musik uppstod mellan henne och den långhårige musikern.

De gifte sig 1966 och levde livet. Dels med att söka sig själva och tillvarons mening i österländsk mystik, dels på fester flödande av alkohol och knark. Bland annat fick hon och George en gång böta 250 pund för innehav av cannabis.

George beskrev i några kompositioner sin kärlek till Pattie. Första gången i ”If I Needed Someone”. (Här en video med låttexten.) Främst i ”Something” från albumet Abbey Road. (Här en video med text) Låten räknar som en av Harrisons bästa. Frank Sinatra har hyllat den, som en av de finaste kärlekssångerna, trots att texten inte innehåller något ”I love you”.

Äktenskapet med Beatlen började dock snart knaka i fogarna. Pattie angav som skäl att George ägnade mer tid åt mystik än åt henne. Och även åt kvinnor som sökte mystiken. Det blev skilsmässa 1977. En av orsakerna var en av Georges goda vänner, legendariska gitarristen Eric Clapton med bakgrund i band som Yardbirds, Cream, Blind Faith och sedan en rad år som soloartist och låtskrivare. Han träffade Pattie genom George och blev hopplöst förälskad i kvinnan med det fina leendet och de makalösa ögonen.

I låten ”Bell Bottom Blues” (Här en video med text) berättar Clapton redan 1970 om sin kärlek till bästa vännens fru och undrar vad han ska göra för att få henne.  Raden ”If I could choose a place die, it would be in your arms”, säger en del.

Under en fest kom George på dem med att vänslas i en trädgård. Clapton gick rakt på sak.

‒ George, jag är kär i din fru.

Harrison kontrade:

‒ Så Pattie, vem följer du med hem ikväll?

Hon berättade efteråt att hon hoppades att jorden då skulle rämna så hon bara fick försvinna. Det gjorde den inte och Pattie följde sin man hem. Men äktenskapet var dödsdömt och i slutet inledde Pattie ett kort förhållande med en annan av rockvärldens gudar, Stones gitarrist Ron Wood.

Clapton gick in i en mörk period och stannade hemma i sitt hus. Men skrev då sin kanske mest kända låt, Layla, som är en lång vädjan till Pattie att välja honom. (Här en video med text) Låten är makalös, inte minst för sitt inledande riff och att den innehåller två helt skilda delar, skrivna av olika personer. Den första med sång och gitarr skrev Clapton. Den andra instrumental och klaviaturbaserad komponerade Jim Gordon.

Till sist gjorde Pattie det hon inte gjorde den där gången i trädgården – följde med Eric Clapton hem. De gifte sig 1979. Kärleken var stark och fick honom att skriva sin finaste ballad ”Wonderful Tonight”. (Här en video med text) Den handlar helt enkelt om när han och Pattie går på en fest med Beatlarna. Texten och musiken är avskalad och lågmäld och går därför rakt in i hjärtat. Den är den mest populära Claptonlåten på Spotify, över en halv miljard nedladdningar. George, Pattie och Eric förblev ändå nära vänner. George kallade en gång Eric för en ”styv-make”.

Men precis som med George, rockvärlden är tuff för äktenskap. För Clapton hade ytterligare en stark och långvarig kärlek. Droger. Massor av alkohol och vitt pulver. En sak till plågade deras förhållande. Pattie ville gärna bli mamma. Eric ville bli pappa. De kämpade, även med IVF, men det ville sig inte.

Detta, drogerna och att Clapton kollade om gräset var grönare på andra sidan äktenskapets löften, blev skälen till skilsmässa 1989.

Pattie hade då fått nog av rockgudar. 1991 blev hon tillsammans med byggmästaren Rod Weston. De gifte sig först 2014, och det håller än.

Fast hon missade ändå en man i sitt liv. Mig.

För 2022 visade hon sina bilder och föreläste under två dagar i Uppsala. Jag hade en ordentlig släng av en influensa, (inte covid, det testade jag). Men febern hindrade mig inte. Att få en bild av mig själv med verklighetens Layla, från den rocklåt jag kanske gillar mest av alla, blev livsviktigt. Jag satte mig i bilen. Nu eller aldrig.

På plats i galleriet talade jag med arrangören och frågade om Pattie skulle ha något emot att vara med på en bild med ett verkligt Layla-fan.

‒ Det skulle hon älska, blev svaret. Men hon sitter på ett plan till London. Något har hänt på hemmafronten. Hon fick resa hem i förtid.

Så visst hade hon otur med män, pilotens undersköna dotter. Kraschade förhållanden med tre rocklegender. Och värst av allt, hon fick inte träffa mig!

The post Pattie Boyd – gav tongivande kärlek first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll har Lars Thulin presenterat en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Detta är seriens sista del. Tidigare delar hittas HÄR. 

28. Last Dance/Queen of Disco – Donna Summer 1977

En ung Donna, kanske då hon hette Sommer och inte Summer. Bredvid en av hennes bästsäljare.

Låten jags som dj spelat flest gånger av alla. Som sista låt. Varför? Ingen kunde tjata om en till. Sista dansen har spelats, eller hur?

Donna Summer föddes som LaDonna Adrian Gaines i Boston, 1948. Under ett äktenskap med österrikaren Herbert Sommer spelade hon in första skivan. Efternamnet blev felstavat på etiketten. Donna Summer var född. Genombrottet kom 1975 med Love to love you baby.

Hon kallas Queen of Disco. Då hon var åtta år gjorde hon debut som solosångerska i lokala kyrkan. Hennes röst var fyllig, och mörk men ändå distinkt och välartikulerad, perfekt för discorytmer. Hon samarbetade med Giorgio Moroder, en låtskrivare som under åtta år fick tre Oscar för filmmusik. Filmerna är Midnight Express, Flashdance och Top Gun.

Donna var trebarnsmor, troende kristen och renlevnadsmänniska. Men dog 2012 i lungcancer, 63 år ung. Hon var nära tvillingtornen i New York 11 september 2001 och hävdade att det var röken därifrån som gjort henne sjuk. Totalt sålde hon över 100 miljoner skivor och valdes 2013 in i Rock and Roll Hall of Fame.

Här kan du lyssna på Last Dance/Queen of Disco! (Maffig final – från Obamas Nobelfest i Oslo i december 2009) 

Mac Arthur Park Suite

För die-hard-disco-fans: det ultimata avslutet. Låten är av typen som en dj älskade en gång per kväll. Skivan som tillät kisspaus, en kopp kaffe och några ord med vackra damer. Här är 17 minuter och 47 sekunder (men introt är 1:49) högoktanigt discopumpande signerat kvartetten Donna Summer, Giorgio Moroder, Jimmy Webb och Pete Bellotte.

Här kan du lyssna på Mac Arthur Park Suite!

The post Radio 208: “Last Dance/Queen of Disco” – Donna Summer 1977 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

45. Summer in the City/ The Lovin’ Spoonful 1967

Lovin’ Spoonful, bandet som stannade kvar i staden på sommaren.

Det har alltid funnits sommarlåtar som ska kanalisera kärleken till denna årstid med plats för sol, värme, lata dagar och ung kärlek. Här en av de mest kända, New York-bandet The Lovin’ Spoonful med rötter i folkrocken. 1967 svepte de över världen med denna låt, förstaplats på Billboard Hot 100 i augusti. Hoppas ni, mina läsare, nu kan se tillbaka på en sådan sommar!

Låten innehåller ljudet av en scooter, biltutor och tryckluftsborr, allt för att ge bilden av en storstad. Sådana illustrationer var ovanliga på den tiden.

Ledare och låtskrivare var John Sebastian, son till en utövare av klassisk musik som hette – John Sebastian. Andra låtar från bandet var Do You Believe in Magic och Daydream.

USA:s musikindustri var i slutet av 60-talet oroade av The British Invasion, all engelsk pop. Därför gjordes en tv-serie om ett amerikanskt popband. Den skulle handla om Lovin’ Spoonful. Krångel med rättigheter satte stopp. Istället engagerades fyra ungdomar som fick jobbet mer för utseende än musikalitet. Gruppen döptes till The Monkees. (Imorgon: Dags för sista dansen)

Här kan du lyssna till Summer in the City!

The post Radio 208: “Summer in the City”/ The Lovin’ Spoonful, 1967 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

54. TSOP/MFSB (featuring Three Degrees) 1974

Three Degrees bildades 1963 och är fortfarande aktiva, dock med nya medlemmar. Tänker ni på Supremes när ni ser bilden? Det är ingen slump.

Konstigt med förkortningar, men nödvändigt här. Låtens titel är The Sound Of Philadelphia. Gruppen heter Mothers, Fathers, Sisters and Brothers.

Detta stycke, i princip instrumentalt, räknas som den första discolåten. MFSB var en pool med ett 30-tal studiomusiker. De gjorde TSOP som ny signatur till Soul Train, som var ett populärt musikprogram på amerikansk teve. Det sändes i 35 år, från 1971 till 2006.

När låten skulle släppas på singel ville skivbolaget att den skulle heta Soul Train. Tevebolagets producent vägrade, han ville inte låna ut namnet på sitt program. Låten stod för Philadelphia-soundet så namnet blev då givet. TSOP blev en jättesuccé och den första tevesignatur som toppat Billboard Hot 100. Producenten ångrade sig, men det var förstås för sent.

Låten är mjuk med tydlig melodislinga. Men den innehåller den pumpande rytm som blev discons kännetecken och livsnerv. Svårt att sitta still då den spelas. (Imorgon: Stannade i stan på semestern)

Här kan nu lyssna på The Sound Of Philadelphia!  (Vilken orkester, inte en dator så långt ögat når!)

The post Radio 208: “TSOP/MFSB (featuring Three Degrees)” 1974 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

53. A Whiter Shade of Pale/Procol Harum 1967

Här omslaget till den ikoniska singeln

Brittiska gruppen Procol Harums A Whiter Shade of Pale blev en megahit och ”förföljde” gruppen under hela deras fortsatta existens. Den bevisade också att popmusik kunde växa utanför sin egen genre. För hela melodislingan är väldigt inspirerad av Bach. Och kanske var det första gången som påtagligt klassisk musik tog sig in i popvärlden.

Texten är underbart surrealistisk och det lär finnas seminarier där nördar träffas årligen för att tolka den. För mig är det verklig poesi – att ord sammanfogas på ett sätt så att allt låter underbart, men där frågetecknen köar upp sig som lågtrycken under en svensk semestermånad. ”Ljusare skugga av blekhet”, visst är det vackert.

38 år efter att singeln släpptes, stämde bandmedlemmen Matthew Fisher sina kompisar Gary Brooker och Keith Reid som stod som låtens kompositörer. Fisher hävdade att han skapat den klassiska melodislingan. Ärendet gick genom en rad domstolar. Till sist gav överhuset Fisher rätt och därmed royalties, vilka var avsevärda. (Imorgon: Låten som startade en våg)

Lyssna här på A Whiter Shade of Pale!

The post Radio 208: “A Whiter Shade of Pale”/Procol Harum, 1967 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

52. Love Hurts/Nazareth 1975

Hårdrockarna Nazareth blev för evigt förknippade med en ballad som är banal, sliskig och utdragen. Men i rätt sammanhang är den omöjlig att inte älska. Även om kärlek smärtar.

När jag som dj snurrade igång den här, då blev det tätt, varmt och omslingrat på golvet. Därför sparades den till sista timmen. Låten blev skiva redan 1960 med Everly Brothers. Den har sedan spelats in, eller framförts på konserter, av minst 20 artister. Det startfältet spänner från Stina Nordenstam till The Who. Men enda verkliga hiten var när Nazareth gjorde hårdrocksballad av det hela. Som bäst åtta på Billboard Hot 100.

Bäst minns jag den från Lukas Moodyssons underbara film Tillsammans från 2000. Arbetartjejen Elisabeth hamnar i det flummiga kollektivet. En av dess utåtagerande damer, Lena, tar sig an nykomlingen och kan tänka sig en klart nära relation. De bestämmer att spela sina älsklingslåtar för varandra. Kollektivdamen lägger på något proggigt, kanske var det Jösses flickor, jag är inte säker. Elisabeth kör Love Hurts för den låten är den vackraste hon vet. Lena fattar noll. Kulturkrock? Bara förnamnet. (Imorgon: Stal från mästaren)

Här kan du lyssna på Love Hurts!

The post Radio 208: “Love Hurts”/Nazareth 1975 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

51. If you leave me now/Chicago 1976

Chicago – det betydde många på scenen. Men det lät också mycket och väldigt bra, åtminstone första åren.

Amerikanska bandet Chicago med Peter Cetera som ledare gjorde en märklig resa. Började som något superspännande – en blandning av jazz och rock. För i en tid då gitarrer och keyboard dominerade popen kom Chicago dragande med tromboner och trumpeter. Och elgitarrer. Det blev så bra.

Jag såg dem på Konserthuset i Stockholm, tror det var 1974. Kanonkonsert. 25 or 6 to 4, Saturday in the Park, med flera. Oj, oj… Sedan bytte de stil och blev något slags bilradiorockband med ganska sliskiga låtar. Jag förstod aldrig vad som hände.

Nåväl. Om man kör gamla klassiker på ett disco och stämningen är bra, då sjunger de dansande med. Högt. För deras röster hörs ju knappast i dånet. Golvet blir ett slags karaoke. Eller duschkabin, för där får man också sjunga hur falskt som helst. Är det känslosamma tryckare kan de kända stroferna viskas i partnerns öra.

Om stängningsdags närmar sig och texten i tryckarens refräng är If you leave me now, you take away the biggest part of me, ja vad kan man säga? Att kvällen nog inte är slut riktigt än? Kanske blir det så. (Imorgon: Visst kan kärlek smärta)

Här kan du lyssna på If you leave me now!

PS Här några rader om sången från en lyssnare på YouTube. Musik berör.

“My dad used to love this song, it was the song of his wedding and when I born, he always sing me this song so I can sleep, he lift me in his arms and make me fly everytime my mom put this song, in my wedding we put this song so I can dance with him the last time, he died 3 years ago, and we put this song on the funeral, I hope he is happy wherever he is now, listening this masterpiece.”

The post Radio 208: “If you leave me now”/Chicago, 1976 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

50. I’m a man/Spencer Davis Group 1967

Visst är de män, om än unga sådana, brittiska Spencer Davis Group. Underbarnet Winwood längst ned.

Om Itchycoo Park var en tjejlåt, så var denna killarnas låt på discot. Kanske var det så enkelt att titeln lockade dem, kanske drog de tunga rytmerna.

En del av kraften ligger i keyboarden, här en hammondorgel. Vid den stod Steve Winwood. Han betraktades som ett underbarn och spelade professionellt vid 14 års ålder i Spencer Davis Group. Bandets första hit var Keep on Running. Inkomsterna från denna gav Winwood möjlighet att köpa en egen orgel. Det är också Winwood, då 18 år, som sjunger här. Han har en speciell röst, lite tunn och nervig men mycket närvarande. Inte nog med orgelspel och sång – han har också, tillsammans med Jimmy Miller skrivit låten.

Två år senare tog jazz-rock-gruppen Chicago upp I´m a man i sitt debutalbum Chicago Transit Authority. De sög på karamellen. Deras version är sju minuter, dubbelt så lång som originalet.

Steve Winwood fortsatte i de kända och tunga rockbanden Traffic och Blind Faith. 1977 satsade han på en solokarriär. Två av de bästa låtarna från tiden på egen hand är Higher Love och Valerie. Tekniken hade utvecklats så då kunde Winwood spela alla instrument själv. (Imorgon: Blev ofta en av kvällens sista)

Här kan du lyssna på I’m a man!

The post Radio 208: “I’m a man”/Spencer Davis Group 1967 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

49. Annie’s Song/John Denver 1974

John med sin Annie. De skilde sig dock 1982. Kanske hade John slarvat med att betala liftkortet.

John Denver är countrylegenden som hann skriva nästan 200 låtar, trots att han 1997 dog i en flygolycka 53 år ung, en där han själv satt vid spakarna. Det här hans mest kända och han kom på den i en skidlift i Colorado efter ett gräl med sin fru Annie Martell. Han ångrade sig och satte text och musik till sin kärleksförklaring. En annan väg för sådant är delar är väl den amerikanska rap-musiken. Där skulle nog motsvarande ömhetsbetygelse ges med varianter av temat:  I´ll fuck you in the ass, cause you´re my bitch.

Jag tycker att Denvers modell är bättre. Och visst måste hustru Annie glömt grälet då hon hörde Johns förlåt-mig-sång. Så musikvärlden behöver uppenbarligen fler män som ångrar sig. Och fler skidliftar.

John Denver tog efternamnet efter huvudstaden i sin favoritstat Colorado. Nog klokt byte, han föddes som John Deutschendorf. Ett så långt namn fick knappast plats på etiketten på en singel. Denver var miljöaktivist i mitten på 70-talet, långt innan begreppet var uppfunnet. Han var lite av popens ”good guy”. (Imorgon: Väldigt maskulint)

Här kan du lyssna på Annie’s Song! 

The post Radio 208: “Annie’s Song”/John Denver, 1974 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

48. Venus/Shocking Blue 1969

Tulpaner, ost, träskor – det är Hollands exportvaror. Shocking Blue satte upp musik på listan över internationella succéer från denna lilla nation. Ändå såg de alltså inte glada ut.

Tung pop från Holland som toppar internationella listor, är en högoddsare. Ett exempel är gruppen Shocking Blue, bildade 1967, från Haag. De hade ett par hyfsade hit, men ingen kom i närheten av Venus, som med ett märkligt gungande komp förde låten ända upp till Billboards första plats.

Och den stannade i folks medvetande. För tio år senare var den ett säkert kort på diskoteket. Fick upp folk, helt enkelt. Alla kände igen den.

Shocking Blue sålde sammanlagt 14 miljoner skivor och jag är säker på att 13 miljoner av dem var Venus. Låten fick en pånyttfödelse 1988 då discopop-gruppen Bananarama gjorde en cover. Mycket sämre än originalet.

Shocking Blue upplöstes redan 1974. 19 år senare drog sångerskan Mariska Veres igång bandet, dock utan några av de ursprungliga medlemmarna, men hon fick rätt att använda namnet. Ett par år senare diskuterades att återförena gruppen i originaluppsättning. Fast projektet drog ut på tiden och planerna avbröts definitivt då Mariska 2006 dog i cancer, 59 år ung. (Imorgon: Förlåt älskling – och lyssna på den här)

Här kan du lyssna på Venus!

The post Radio 208: “Venus”/Shocking Blue 1969 first appeared on Opulens.