SERIEROMANER. ”Palabra förlag gör sannerligen en kulturgärning när de ger ut Zapicos och Martíns skildringar av en period i spansk historia vars sår fortfarande inte läkt.” Det skriver Carolina Thelin som med stor behållning tagit del av grafiska romaner vilka skildrar tiden i Spanien strax före det spanska inbördeskrigets utbrott.

Balladen från norr av Alfonso Zapico
Översättning av Elisabeth Helms och Manni Kössler
Palabra förlag

Dansa hela natten på undergångens brant av Sebas Martín
Översättning: Ellinor Broman
Palabra förlag

”Av alla de många åsikter som förfäktas i vår värld härrör de allra flesta från människor som aldrig har haft det svårt.”

Anton Tjechov (inledande citat ur Balladen från norr del 2).

Sedan jag för många år sedan läste George Orwells självbiografiska klassiker Hyllning till Katalonien och såg Ken Loach dramafilm Land och frihet (vilken förmodligen inspirerats av Orwells självbiografi) har mitt intresse av och min fascination för spanska inbördeskriget varit omfattande.

Drygt fyrtiotusen människor från stora delar av världen reste till Spanien för att strida mot fascismen. De blev en del av de internationella brigaderna. Många av dem var övertygade kommunister, med partibok, vars tro på Sovjetunionen fick en ordentlig törn. Stalinisterna ville inte ha att göra med en socialism som inte följde direktiven från Moskva vilket ledde till splittring mellan de olika antifascistiska miliserna. Något som i sin tur bidrog till att fascisterna med general Francisco Franco tog makten.

Serieromansvit av Alfonso Zapico

När jag många år senare upptäckte första delen av Balladen från Norr bland bibliotekets utgallrade kulturrådsböcker smugglade jag med den hem. Balladen från norr är en grafisk romanserie av Alfonso Zapico i fyra stora band som skildrar ett gruvarbetaruppror i regionen Asturien i norra Spanien, under de år under 30-talet som föregår inbördeskriget. Zapico, född 1981, är själv uppväxt i Asturien. Han har gett ut andra serieromaner med vitt skilda teman, som Café Budapest och Dublinés.

Det märks tydligt att Zapico varit mån om research och att det inte ska finnas några oklarheter kring historiska skeenden. Första delen inleds med en introduktion av Thomas Gustafsson där han beskriver hur situationen sett och ser ut i Spanien när berättelsen tar sin början. Han gör också en intressant jämförelse mellan händelserna i Asturien och skotten i Ådalen 1931. Den svenska regeringen satte då också in militär för att slå ner en arbetarkonflikt vilket resulterade i att fem arbetare blev skjutna.

Balladen från norr är, förutom en mycket maskulin skildring av gruvarbetare som sliter, strejkar och strider mot militären, ett slags Romeo och Julia-historia. Första delen börjar med att Tristán, sonen till ägaren av gruvbolaget, markisen av Valdivia, återvänder till familjehemmet efter att ha tillbringat några år i Madrid. Han är en vänstersinnad storrökare tillika poet med fäbless för rysk litteratur och den oppositionella tidningen La Noticia, ägd av Gruvarbetarförbundet. I familjehemmet arbetar den stolta Isolina som hembiträde. Hon är dotter till Apolonio, en argsint men godhjärtad gruvarbetare utan impulskontroll.

Här inleds en kärlekshistoria med förhinder mellan Tristán och Isolina. De tvingas isär när upproret börjar och i de följande delarna får vi följa dem, deras kamrater och familjer genom uppror, glädje och sorg. Zapicos tecknarstil i svartvitt är detaljrik och genomarbetad. Ingenting, vare sig det handlar om stridsscener eller kärleksstunder, får gå läsaren förbi. Serierutor med mycket text ger ibland ge vika för sidor utan ord, där bilden talar för sig själv. Stundvis, i varje fall i fjärde delen, får jag nog av grabbnävar och skjutande men det råder ingen tvekan om att Balladen från norr är ett strålande verk.

Sebas Martín 

Den sista och fjärde delen utkom på svenska förra året på Palabra förlag. Förlaget ger ut spansk och latinamerikansk litteratur och som grundades 2017 av Ellinor Broman. I år gav de ut Dansa hela natten på undergångens brant av Sebas Martín, en annan serieroman om åren innan inbördeskriget bröt ut och i en utmärkt översättning av just Broman. Martín är född 1961 och uppväxt i Barcelona. Han har gett ut ett tiotal serieromaner, alla med homosexualitet som tema, undervisar i serieteckning och har varit chefredaktör för gay-serietidningen Claro que Sí.

Här, i Barcelona, träffas den oskuldsfulla bokslukaren och kontoristen Tomás och den läsokunnige diversearbetaren och boxaren Basilios. Trots ingrodd homofobi både till höger och vänster och trots fascistiska underströmmar, finns i staden ett klubbliv där även den som är queer kommer in.

Läsaren får följa de till synes helt olika unga männens relation, deras vänner och Tomás familj (som bland annat består av en frisinnad syster och en homofobisk syndikalistsvåger), alltmedan de politiska motsättningarna hårdnar. Martíns svart/grå/vita serierutor är tydligt tecknade, på gränsen till banala. Men han väjer inte för det mest förbjudna och intima. Många närbilder blir det på hårda knull och grova kukar.

Kulturgärning

Palabra förlag gör sannerligen en kulturgärning när de ger ut Zapicos och Martíns skildringar av en period i spansk historia vars sår fortfarande inte läkt. I 40 år kontrollerade Francos regim allting och det rådde en tystnadskultur, byggd på rädsla, som hindrade att information om diktaturens övergrepp överfördes till nästa generation. Inte förrän 2021 kom ett lagförslag om att spanska staten ska bekosta sökandet efter de som mördades av Francos regim och 2023 trädde för första gången en man fram för att vittna inför spansk domstol om att han utsatts för tortyr.

The post Läsvärda serieromaner skildrar 30-talets Spanien first appeared on Opulens.

RETRO. Jesper Nordström plockar fram en skiva som verkligen lever upp till att vara ”Veckans vax”. Det handlar om en durium-skiva. En internationell företeelse med skivor i ett speciellt material. I Sverige marknadsfördes dessa skivor på 30-talet som – ”Veckans skiva”.

Är det någon som fortfarande kommer ihåg papperstidningen Metro? För mig spelade den en rätt stor roll i mitt liv som ung vuxen kafédrällare. Papperstidningen var en ursäkt för hänga kvar lite väl länge över kallnat kaffe. Den blev läst den dagen och hamnade i papperskorgen när morgondagen infallit.

Ibland var den skrynklig och våt som om den redan var läst. Allt annat än en jungfruligt oskrynklig Sunday Times i läsfåtöljen.

Ja, det finns mycket som är deprimerande efemärt i det moderna stadslivet. Numera är ju fysiska medier något av en distingerad lyx. Till exempel i form av Dagens Nyheters söndagsutgåva och så en dyr fin Bob Dylan-vinyl till det

Men det fanns en viss sorts skivor i skarven mellan stenkaka och vinyl som hade samma flyktiga karaktär som en gratis gatutidning. Duriumskivan var i plast och upplimmad på kartong och såldes i tidningskiosker, stånd på tågperronger och hos pappershandlare snarare än hos traditionella radiohandlare.

Namnet Durium skulle såklart anspela på engelskans ord durable. Durium är nämligen ett mycket hållbart syntetiskt harts, som utvecklades 1929 av Hal Trueman Beans, professor i kemi vid Columbia University.

Men i skivkontexten blir det blir guldmedalj i falsk marknadsföring. Nog tål dessa skivor bättre att tappas i golvet än en stenkaka men de spelades sönder ganska snabbt. Eller så slängdes de i kaminen.

Det är märkligt, för långt före Spotify och streamingtjänster gällde det ju faktiskt att vara rädd om sina skivor. Nu när allt finns digitalt ägnar sig grånade audiofiler, men också en hel del yngre människor, åt att rengöra sina lp-skivor med kemisk bensin och destillerat vatten. Det är uppoch nervända världen kan tyckas.

Orkestern på den här skivan heter just Durium Dance Ensamble (Duriumorkestern) och det är ju som om musiken på kassettbandserien Mr Music hade spelats av “Kromoxidorkestern”. Tekniken och mediet stod i förgrunden i dessa hurtiga moderna tider. Tänk på speakerrösten i SF-journalfilmerna för att associera till rätt kvillrande och glättig attityd.

De här skivorna var närmast ett tidigt exempel på en franchise med internationell räckvidd och så fick omslagen följaktligen en nationell och efter marknaden anpassad karaktär.

Lägg sedan till att ljudfilmen hade fått sitt genombrott och du har jungfrulig mark för nya samarbetstankar. Synergieffekt som det väl heter på management-floskel-lingo.

Filmen som du just sett hade en grann låt som “råkade” finnas på skiva i kiosken på vägen hem, i detta fall handlar det om en hitlåt från filmatiseringen av den gamla operetten “Viktoria und ihr Husar” (1931).

Krigsromantik i mellankrigstiden kort sagt, för det var ju så att efter första världskrigets totala mörker ville man upprätta något slags skimmer kring såväl officerare som adel.

Och som sagt var Durium-skivan en internationell företeelse. Durium marknadsfördes av Durium Products Company som material till “Hit of the Week”-skivor, i Sverige marknadsförda som ”Veckans Skiva”. Inte så olikt ”Veckans vax”, faktiskt!

The post Veckans vax: “Durium-orkestern” first appeared on Opulens.

HÖGEREXTREMISM. “Det är nazistisk politik därför att nazisterna under åren 1933-39 aktivt uppmuntrade judar att frivilligt emigrera från Tyskland” skriver Peter Pagin, professor i teoretisk filosofi och ledamot i Kungliga Vetenskapsakademien.

I somras släppte Sverigedemokraterna första delen av vitboken om partiets historia, författad av idéhistorikern Tony Gustafsson. Det har länge varit känt att SD grundades av nazister och nynazister. Vitboken beskriver personerna som genomförde grundandet och de organisationer dessa tillhörde. Rapporten ger en mörk bild av bildandet, också enligt partiets nuvarande företrädare. Gustafsson hade enligt SD valts som oberoende forskare, men Expressen avslöjade att Gustafsson själv blivit medlem 2017.

I svar till påståenden om partiets ursprung har Jimmie Åkesson betonat att partiet aldrig bedrivit nazistisk politik. Det är detta påstående jag vill fokusera på.

Frågan är förstås vad det skulle bestå i att i Sverige under 2000-talet bedriva nazistisk politik. Hur ska detta definieras? Är definitionen alltför vid, så att den till exempel innefattar allt som den tyska nazistregeringen gjorde, som att vara värd för en sommarolympiad, får vi det orimliga resultatet att nästan alla regeringar i nästan alla länder för en nazistisk politik. Om definitionen å andra sidan är alltför snäv, och till exempel kräver villkor idag som rådde i Tyskland under 1930- och 40-talen, får vi det lika orimliga resultatet att det nära nog är omöjligt för något parti att idag föra en nazistisk politik.

Kraven måste alltså ligga någonstans däremellan. Jag föreslår att en politik som förordas av ett parti räknas som nazistisk just om två villkor är uppfyllda: för det första ska det som förordas utgöra en motsvarighet till politik som antingen offentligt förordades av NSDAP eller (möjligen i tysthet) genomfördes av nazistregimen; och för det andra ska denna politik ha sprungit ur den nazistiska ideologin. Det andra villkoret utesluter till exempel värdskap för olympiader.

Denna definition gör det möjligt men inte oundvikligt för SD att föra nazistisk politik. Har man då fört en sådan? SD har inte förordat utrotningsläger för judar, romer eller invandrare, eller ens koncentrationsläger för politiska fångar. SD har heller inte förordat en utrensning av icke-arier ur det svenska näringslivet, ur kulturlivet eller ur universitetsvärlden. SD har inte förordat bojkott av affärsverksamhet bedriven av judar eller invandrare. SD har heller inte förespråkat förbud mot sexuell eller äktenskaplig rasblandning.

Något SD däremot gjort under senare tid är att förorda “frivillig återvandring” av invandrare. Detta förekommer i partiets valplattform 2022. Förslaget har också spritts i en ökänd tweet av Tobias Andersson.

Är detta nazistisk politik? Ja. Det är nazistisk politik därför att nazisterna under åren 1933-39 aktivt uppmuntrade judar att frivilligt emigrera från Tyskland.

Att få judar att lämna Tyskland i mitten av 1930-talet var inte helt lätt, bland annat för att deras tillgångar till stor del beslagtogs och för att många länder (delvis därför) inte ville ta emot dom. Många judar var också väl assimilerade, kände sig hemma i Tyskland och hoppades att den nazistiska perioden skulle gå över.

En grupp judar, zionisterna, och en region i världen, Palestina, utmärkte sig emellertid som lämpliga. Zionisterna var i princip positiva till att lämna Tyskland och Palestina var inte helt stängt. Under 1933 ingicks den så kallade Haavara-överenskommelsen mellan det palestinska styret och den tyska regimen. Den innebar dels att en jude som fått tillgångar beslagtagna vid utvandringen skulle återbetalas hälften av värdet vid ankomsten till Palestina, av den Palestinska Haavara-stiftelsen; dels att Palestina vid import från Tyskland endast skulle betala hälften av det nominella värdet. För Tyskland innebar detta ökad export under en tid av internationell bojkott.

Emigrationspolitiken kollapsade slutgiltigt efter krigsutbrottet, då antalet judar inom tyskkontrollerade områden mångdubblades. Nazisterna övergick då till deportation, och snart också till systematiskt massmord.

SD förespråkar idag uppmuntran till frivillig återvandring. Deras konkurrenter om högerextrema väljare, AFS (Alternativ för Sverige) förespråkar redan idag deportation. Ju längre till höger politikens mittfåra hamnar, desto mer extrem kommer den högra kanten behöva bli.

The post Frivillig återvandring är nazistisk politik first appeared on Opulens.

LOKALLITTERATUR. När skånska journalisten Ulf Mårtensson skrev sin debutroman En annan väg om en familj i 30-talets Skåne, passade han även på att starta bokförlaget Tolånga Ordhandel med fokus på lokala berättelser.

I sin skönlitterära debut En annan väg gestaltar Ulf Mårtensson livet under hösten och vintern 1933 med inspiration från sina egna rötter i sydöstra Skåne. En brytningstid som präglas av arbetslöshet och nazismens uppgång då Hitler kom till makten, med människor som lämnar det gama bondesamhället för städerna och ger sig ut på klassresor.

– Jag tror inte att vi människor har förändrats särskilt mycket. Omständigheterna har ändrats men drömmar och kärlek, konflikter och hat, det är detsamma, säger Ulf Mårtensson, journalist och författare.

I den lilla byn Vanstad i Färs Härad bor skräddarmästaren Anton med Augusta och deras tre barn, dottern Selma och sönerna Edvin och Sven. Alla försöker de hitta sin plats i arbetslivet utifrån tidens tuffa förutsättningar. Selma jobbar på konditori i Lund, Edvin mönstrar på en skuta och seglar i Östersjön och Sven arbetar på en gård, fram till att en konflikt mellan storbonden och pappa Anton tvingar honom att sluta och bege sig till Malmö.

– Bonden kan inte acceptera att skräddarmästaren har en klädhandlare av judisk börd, berättar Mårtensson.

Tidens politiska motsättningar speglas i berättelsen, utan att Mårtensson vill demonisera bonden och andra karaktärer som sympatiserar med nazisterna.

– Karaktärerna gör sina val utifrån sina utgångspunkter, precis som jag önskar att jag tar de rätta moraliska besluten när jag är mitt i min tid. I efterhand vet vi precis hur illa det gick men ingenting är svart eller vitt, det hoppas jag att texten bär med sig.

Främlingsfientligheten och konfrontationerna mellan nazister och kommunister i den lilla byn är plockade från Sjöbo kommuns riktiga historia, där Mårtensson bland annat nämner folkomröstningen om flyktingmottagning som ägde rum 1988.

Även hans egna familjehistoria har inspirerat honom i skrivandet. Mårtenssons farmor hette också Selma, var dotter till en skräddarmästare och föddes samma år som Selma i boken.

– Jag har läst lokalhistoria, samtidshistoria och romaner från den här tiden. En del i forskningen har även varit att läsa tidningarna från den här tiden om det man fick reda på från Tyskland och om båtar som lastades i Ystad hamn. Det är så sant som det kan bli, säger Mårtensson.

Mårtensson, som har arbetat som journalist i nästan 40 år, har länge drömt om att skriva sin egen historia. En annan väg är den första boken han ger ut på sitt nystartade förlag Tolånga Ordhandel, där han planerar att fortsätta släppa skönlitterär lokallitteratur.

– Tanken är inte att driva förlag på heltid, men jag hoppas kunna ge ut fler böcker. Jag har lite olika spår i utgivningen, att försöka skriva en fortsättning på En annan väg och att samla lokala författare och skribenter.

Men först och främst sträcker sig Mårtenssons ambitioner till att nå folk i Sydöstra Skåne med sin debutroman.

– Jag hoppas att folk i trakten ska läsa den men också att den ska kunna läsas av vem som helst. Det handlar om människor i en tid som inte är helt olik vår egen och jag tror att det finns många beröringspunkter även om man inte är från Skåne, avslutar han.

The post Debutroman och nytt förlag med lokalt fokus first appeared on Opulens.

SVERIGEBILDEN. Den känsla av nära förestående undergång som i alla tider varit fascismens grundstämning och tändande gnista, måste förmås att förklinga. Det kan bara ske genom att dessa krafters falska bild av ett Sverige statt i brand bemöts, skriver Mattias Irving.

”När ska ni i vänstern sluta påstå att det är som på 30-talet?”

Den frågan dyker upp med jämna mellanrum när jag försöker att förklara de skeenden som pågår i vårt samhälle idag. I tio års tid har jag bevakat och beskrivit den nya högern, och parallellerna till 30-talet har aldrig under dessa år varit ett trumfkort att plocka fram för att vinna en debatt. Tvärtom har det varit en lång uppförsbacke, och hade jag varit mer opportunistiskt lagd så hade jag säkerligen bytt strategi någon gång under det gångna årtiondet.

Men jag är inte heller ensam om att höra de många sätt på vilka samtiden rimmar med dåtiden. Benjamin Carter Hett är professor i historia och författare av flera högkvalitativa populärhistoriska böcker. I den senaste boken The death of democracy tecknar han den tyska Weimarrepublikens korta och intensiva levnadsbana under mellankrigsåren.

Vår tid liknar 1930-talet mer än till och med 1990-talet, slår han fast i bokens inledning. Då som nu präglades den politiska dagordningen av flyktingkriser, terrorism och desillusion inför demokratin, men samtidigt också av snabba framsteg för flera minoritetsgrupper i samhället, med påföljande sociala spänningar.

Han beskriver samtidigt en republik som redan från början saknade förutsättningar att bli beständig. De strukturella förhållandena var så olika de svenska som de bara kan bli, med ett land som ännu våndades i sviterna av ett förödande krig, en djupt konservativ och inflytelserik president i Paul von Hindenburg, och en djupt splittrad befolkning utan demokratiska traditioner.

Många tyskar var dessutom djupt märkta av kriget. Weimarrepublikens medborgare var med dagens mått mätt blasé inför politiskt våld. Det var en militariserad tid, och våldet var nazisternas livsluft. Kanske utgör detta också den största skillnaden jämfört med idag, då Sverige är mindre våldsamt och mer säkert än någonsin, och toleransen för politiskt våld är obefintlig.

Likväl beskriver Carter Hett en process som är skrämmande välbekant för var och en som följt utvecklingen i Sverige och västvärlden de senaste tio åren. Nazisternas väg till makten kantades av en lång och sårig politisk strid där en alltmer aggressiv, konservativ höger kastade försiktigheten överbord och vägrade söka kompromisser eller bry sig om konsekvenserna som den förda politiken fick för det egna folket.

Då som nu så fanns det kapitalstarka aktörer som inte väjde för att använda sitt inflytande för att urholka demokratin. Inte minst de tyska industriägarna var missnöjda med de många politiska reformer som kommit till stånd genom socialdemokraternas och kommunisternas starka politiska positioner, vilka ledde till snabbt ökade löner och förbättrade villkor för arbetarna. De började att stödja politiska grupper som ville avskaffa demokratin och underminera vänsterns maktposition. Från en urstark position vid 20-talets början, pressades socialdemokraterna tillbaka och reducerades alltmer till att bedriva ett parlamentariskt spel.

Efter valet 1930 stödde sig den nya rikskanslern Heinrich Brüning hellre på socialdemokraterna än på nazisterna i de hårdföra åtstramningar som slutligen gav honom öknamnet ”hungerkanslern”. Hellre än att ge nazisterna makten att omöjliggöra rikskanslerns arbete och tvinga fram Hitler som ny rikskansler, valde Socialdemokraterna att stödja en politik som skadade arbetarna och alienerade de egna partivännerna.

Socialdemokraterna stod i valet mellan två onda ting, och valde mycket klokt det mindre onda. Resultatet blev likväl att många tyskar kom att dra ett likhetstecken mellan att vara parlamentariker och ansvarstagande demokrat, och att verka för en hänsynslös åtstramningspolitik. I nästa val firade nazisterna ännu större framgångar, och under hösten har vi sett deras svenska avkomma nå toppnoteringar i opinionen.

Samtidigt var stora delar av medelklassen och landsbygdens protestanter politiskt hemlösa, berättar Benjamin Carter Hett. De var skeptiska till tyska katoliker och judar, och öppet rädda för socialdemokraterna och kommunisterna på grund av hotet från Moskva, men sökte ändå ett politiskt alternativ som lovade att ta socialt ansvar. De ville ha vänsterpolitik utan socialism, och nationell gemenskap istället för splittring. Krigstiden hade fört med sig en ny känsla av att tillhöra ett tyskt folk, och vara del i en ödesgemenskap, men inget annat parti fångade upp denna diffusa stämning lika väl som nazisterna.

Man kunde ändå ha trott att de flesta tyskarna borde ha insett att de våldsamma och högljudda nazisterna inte var politiskt gångbara, att de inte skulle kunna arbeta parlamentariskt med att söka allianser och kompromissa. Men journalisten Peter Drucker gjorde redan på 30-talet en träffsäker analys: Det var inte så att folket hade gått på nazisternas retorik. De röstade på nazisterna trots att det var allmänt känt att de var ohederliga. ”Nazi” var inte så mycket en förkortning på ”nationalsocialist” som det var ett skällsord, en beskrivning som låg nära att kalla någon för en jöns.

I spänningen mellan rädsla för kommunismen, harm över förnedringen vid krigsslutet 1918 och skepsis inför parlamentarismens möjligheter, skapades ett nytt politiskt utrymme för symboliska utspel som tilltalade känslolivet. De som röstade på nazisterna var inte längre intresserade av rationalitet eller sanning. Att anklaga nazisterna för ohederlighet var därför irrelevant för deras väljare.

På samma sätt kunde högerlutande militärer efter krigsslutet anföra konspirationsteorier om att den tyska armén trots sitt underläge ändå hade kunnat vinna kriget, om de inte hade huggits i ryggen av politiker på hemmaplan, företrädesvis socialister och judar – den så kallade ”dolkstötslegenden”. Den saknade helt verklighetsförankring, men fyllde ett viktigt känslomässigt behov av att finna en syndabock.

I slutänden var det högern som via en lång rad politiska manövrer skrev under Weimarrepublikens dödsdom genom att ge makten över regeringen till Adolf Hitler. Socialdemokraternas kamp för att isolera nazisterna hade inte tjänat till mer än att skjuta upp det oundvikliga.

Och med det kan vi konstatera att den stora skillnaden mellan då och nu inte står att finna i högerns agerande. Tvärtom speglar dess agerande troget Weimarhögerns fram till 1933. Riksdagens två konservativa partier har denna höst öppnat dörren på vid gavel för samarbete med Sverigedemokraterna. Häromveckan gav KD-partiledaren Ebba Busch Thor en intervju i den SD närstående, rasistiskt impregnerade nättidningen Nyheter idag, och under hösten har Ulf Kristersson ådragit sig mycket allvarlig kritik för sitt svikna löfte mot Förintelseöverlevaren Hédi Fried.

Det säger mig att den konservativa högern inte har lärt av historien. Men det har vi andra. Förhoppningsvis har vänstern och liberaler även lärt sig en annan viktig läxa av historien, nämligen att den aldrig upprepar sig, även om den kan återvända till variationer på samma tema.

Demokratin är den metod vi använder för att komma överens som samhälle istället för att använda våld mot varandra. Med den grundläggande insikten blir det också tydligt varför det nakna politiska våldet är så nedbrytande för demokratin. Då som nu så är det politiska våldet fascisternas livsluft, och demokraternas gruvgas. Och våra utsatta minoriteter är kanariefågeln i gruvan.

Erfarenheten pekar ut en tydlig riktning för den antifascistiska kampen idag. Den kommer inte att ske med batonger och gatstenar som i slaget vid Cable street. Men den kommer inte heller att ske genom satsningar på fakta och folkbildning.

Trots att svenska medier den gångna hösten verkar ha gjort sitt yttersta för att hävda motsatsen, så lever vi idag ändå i en tid som är nästan helt befriad från våld, jämfört med hur livet såg ut för bara hundra år sedan. Den nya högern är fortfarande nog så farlig för de minoriteter som den trakasserar och hetsar emot, men dagens hotfulla sverigedemokratiska nättroll kan inte ens börja jämföras med tiden då en tre miljoner man stark Sturmabteilung sänkte flera tyska städer i ett tillstånd liknande inbördeskrig, och gjorde det politiska livet omöjligt för sina motståndare.

Sverigedemokraterna är ett av världens största och mest framgångsrika partier som grundats av nazister och ända sedan dess i en obruten linje har avslöjats med nazister och fascister i sina led. Men inte ens de har ett större manöverutrymme än att de tvingats bredda sig och tona ner sin agenda. Det är lustigt att konstatera att vi nu har ett neofascistiskt parti som åtminstone på pappret tar avstånd från politiskt våld, stöder samkönade adoptioner och rådande abortlagstiftning. Det är en påminnelse om att de allra största förändringarna, kontinentalförskjutningarna, sker diskret och över lång tid.

När jag läser lärdomarna från Weimarrepubliken, inte minst hur systerpartiet till de svenska Socialdemokraterna agerade – resolut, klokt, men i slutänden alltför svagt – så inser jag att även vi demokrater måste uppdatera oss, liksom många fascistiska rörelser redan har gjort i många länder. Vi kan sannerligen inte hoppas vinna striden med sådana medel som misslyckades redan på 30-talet.

Erfarenheten pekar ut en tydlig riktning för den antifascistiska kampen idag. Den kommer inte att ske med batonger och gatstenar som i slaget vid Cable street. Men den kommer inte heller att ske genom satsningar på fakta och folkbildning. De som har tappat intresset för en politik som bygger på fakta, heder och samarbete kommer inte med lätthet att vinnas tillbaka. Och de kommer verkligen inte att imponeras av sådant som fakta, heder eller samarbete.

Den känsla av nära förestående undergång som i alla tider varit fascismens grundstämning och tändande gnista, måste förmås att förklinga. Det kan bara ske genom att dessa krafters falska bild av ett Sverige statt i brand bemöts – men inte med fakta så som skedde utan effekt under 1920- och 30-talen. Min övertygelse är att skrämselpropagandan måste ställas mot en annan och mer hoppfull berättelse om ett Sverige som är vårt växande hem, ett hem som blir bättre för varje ny människa som väljer att bygga sin framtid här tillsammans med oss.

De som däremot inte ännu är immuna mot fakta, men likväl väljer att gå den nya högerns ärenden, borde läsa The death of democracy och begrunda hur de vill bli omskrivna av framtidens historieprofessorer.

The post Vi demokrater måste uppdatera oss first appeared on Opulens.

HÖGERPOLITIKEN. Det finns inget fair play i politiken, vare sig till höger eller vänster. Att nå majoritet för högerpolitik med ett postfascistiskt partis stöd är lika mycket “att visa sitt sanna ansikte” som att nå majoritet med blå dunster om arbetslinjen.

Igår onsdag 4 meddelade Ulf Kristersson att Moderaterna och Sverigedemokraterna träffats för att diskutera frågor där enighet råder och ett eventuellt samarbete. Förra fredagen höll Tysklands förbundskansler Angela Merkel ett tal till Bundestag. Reaktionerna på båda händelserna hänger ihop. Merkels tal delade upp svensk höger – och vänster i olika läger. Merkel vände sig mot de som hävdar att de inte längre kan uttrycka sina åsikter och konstaterade att de får leva med det faktum att de kommer bli motsagda. Samt, att yttrandefriheten har gränser. Och att de gränserna börjar där hatet sprids.

Hur kan det här vara kontroversiellt? Bokstavligen kontroversiellt, i bemärkelsen att det är något som väcker en stark debatt med olika åsikter? Ett cui bono-perspektiv (vem gagnar det-perspektiv, reds. anm): Det finns en politik som möjliggörs genom hävdandet av att yttrandefriheten plötsligt inskränks. Enklare uttryckt tjänar en ny höger, som vill riva den ordning som gällt sedan 1945, på att framställa de krafter som försöker bevara sagda ordning som om dessa plötsligt hotar friheten. Den nya högern gör sig helt enkelt dum på andras bekostnad. Så här är det i fråga efter fråga.

Eftersom Merkel – ledare för den tyska borgerlighetens stora traditionella parti – tagit ställning för ett Europa som slår vakt om minoriteters rättigheter, om rätten till asyl, om vikten av att bekämpa extremism – så framställs hon som ett hot mot friheten. Men det här är mainstream för CDU. Det här har varit grundstomme i författningsskyddet i Västtyskland under efterkrigstiden och för politiken för alla som varit förbundskansler i både BRD och det återförenade Tyskland från Adenauer, Erhard, Klesinger, Brandt, Schmidt, Kohl och Schröder till nuvarande förbundskansler Merkel.

Så här är det på punkt efter punkt: vad som är yttrandefrihet misstolkas medvetet för att de som vill flytta fram sina positioner ska kunna framställa sig som tystade och därmed ges skjuts i debatten. Många som motsägs kallar dem som säger emot för politiskt korrekta och sig själva för censurerade, trots att de just precis som sina kritiker har kunnat framföra det de har på hjärtat.

I Sverige ser man broilers från nyhögern kommentera Merkels tal med ”det var såhär det började på 1930-talet”. Vilket är ett tecken på hur internationell – globalistisk,  om uttrycket tillåts – den nya högern är. Detta eftersom symbolerna man enas mot är utbytbara; Soros är en, Merkel en annan, Greta Thunberg ytterligare en, Sverige som land ännu en. Projektionsytor för att varna för hot mot västvärlden. Svepande referenser till ”1930-talet” är fördummande oavsett om de kommer från höger eller vänster, eftersom 1930-talet var alltifrån Saltsjöbadsavtal, ljudfilm, Moskvarättegångar, icke-inblandningsprincip i Spanien, gränskonflikt mellan Chile och Bolivia, television från Berlinolympiaden, Louis Armstrong på Konserthuset och New Deal och än mer. Men man bara vet att det alltid syftar på att x leder till stöveltramp och så vidare. Det är ett vädjande till känslor snarare än försök till resonemang. Resonemang hade preciserat exakt vad av allt motsägelsefullt som skedde på 1930-talet som det påminner om.

Sanningen är ju den motsatta: Merkels tal markerar inte något nytt utan markerar snarare (ett försök till) kontinuitet. Det rör sig om en fortsättning på en ordning som uppstod efter andra världskriget i syfte att skapa ett skydd mot det som en gång fick Weimarrepubliken att falla. Det var inte så ”det började på 1930-talet”, det var så traditionell borgerlighet och socialdemokrati nådde konsensus kring ett ramverk för att motarbeta 1930-talets fascism.

Så här är det på punkt efter punkt: vad som är yttrandefrihet misstolkas medvetet för att de som vill flytta fram sina positioner ska kunna framställa sig som tystade och därmed ges skjuts i debatten. Många som motsägs kallar dem som säger emot för politiskt korrekta och sig själva för censurerade, trots att de just precis som sina kritiker har kunnat framföra det de har på hjärtat. Eftersom alla någon gång är i minoritet eller känner sig nedtryckta är det en känslomässig appell till just alla att ”du är förföljd/förtryckt/censurerad/tystad, och det är PK:s fel”.

Angreppen på principen om armslängds avstånd i kulturen har seglat upp som det kanske populäraste i buffén för populistisk högerretorik: kritisera det offentliga för den konst fria konstnärer kan skapa, referera till allt som ”menskonst”, alltmedan du klagar på skattetrycket. Samtidigt som du just då går över en gräns och argumenterar för att politiker ska diktera konstens innehåll så beskyller du styrande politiker för den konst de inte styr över utan enbart möjliggör.

Från vänster bemöts det här av två motsatta men lika inadekvata reaktioner. Den första gör gällande att det här är bara den gamla högern, reaktion som reaktion, moderaterna visar sitt ”sanna ansikte” och så vidare. Den andra är spelad indignation, inte visavi moderaterna, men en förhoppning om att politiken regeras av fair play. Det finns varken ”sant ansikte” eller fair play, vare sig till höger eller vänster. Vad som finns är styrkeförhållanden, en spelplan och så finns det framförallt en uppenbar vilja att ändra dessa. Det är detta vi bör förhålla oss till. Att nå majoritet för högerpolitik med ett postfascistiskt partis stöd är lika mycket “sant ansikte” som att nå majoritet med blå dunster om arbetslinjen. Vårt drag nu.

The post Fair play finns inte i politiken first appeared on Opulens.

BEKÄMPA MÖRKRET. Det finns all anledning till att vifta med den svenska flaggan och värna den ljusa nationalismen och genom att göra detta kan effektivt bekämpa den destruktiva mörka nationalismen, skriver Anders Kjellström.

I min ungdom, när jag gjorde militärtjänst skulle vi unisont ropa ”Länge leve konungen och fosterlandet”. Jag och några kamrater försökte övertyga kapten med att vi istället skulle ropa ”Länge leve demokratin och välfärdsstaten”, man kan dock inte påstå att vi fick någon större framgång med vårt förslag.

På samma sätt skulle vi idag kunna skilja mellan två olika sorters nationalism. Vi har det jag vill kalla ”mörk nationalism” som är exkluderande, tillbakablickande och allmänt bigott och intolerant, det vill säga den nuvarande högerpopulismen i Sverige och övriga Europa.

Man kan dock omfatta en annan nationalism, som vi skulle kunna kalla en ljus nationalism som bygger på en annan del av vårt historiska arv än den karolinska och den militära. Vi har mycket att vara stolta över. Vi var bland annat inte helt feodala med en aristokrati som styrde och ställde, utan Sverige bestod till stor del av småbönder som ofta ägde sin egen jord. Stolta självägande bönder som inte krökt rygg för aristokratin.

Vi har också varit ett skydd för förföljda grupper som kommit hit genom århundraden. Min släkt är vallonsk och kom hit i slutet på 1600-talet, då den franska intoleransen mot hugenotterna tilltog och gjorde det omöjligt för dem att leva i dåvarande Frankrike. Så har det fortsatt med ryska revolutionärer i början av 1900-talet, judiska emigranter under 1930-talet samt större delen av de danska judarna under hösten 1943. Under efterkrigstiden så har vi de ungerska flyktingarna 1956 och de chilenska efter militärkuppen 1973 och nyligen de hemlösa flyktingarna från Mellanöstern. Sverige har mer eller mindre ställt upp till utsatta människors försvar, något som har bidragit till våra ekonomiska och vetenskapliga framsteg.

Sedan 1930-talet har vi som förebild för många stater (lyssna gärna på Bernie Sanders) byggt upp en välfärdsstat som kunnat garantera medborgarna en grundläggande social och ekonomisk trygghet.

En ljus nationalism skulle kunna vara framåtblickande, inkluderande och sätta upp framtidsmål om utveckling, en miljö i balans och en utveckling av välfärdsstaten.

Det finns all anledning till att vifta med den svenska flaggan och värna den ljusa nationalismen och genom att göra detta kan vi effektivt bekämpa den destruktiva mörka nationalismen.

The post Bekämpa den mörka nationalismen med den ljusa first appeared on Opulens.

SPRÅKFRÅGA. Hej! Jag har en fråga som kanske inte är av det slaget som du brukar få men jag ställer den ändå. När man ser på gamla journalfilmer från 1930-talet så låter rösterna så gälla och hurtiga att det nästan blir parodiskt. Varför låter de så undrar jag? / Kjell

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

En komplex, intressant fråga som jag väljer att svara på då det decenniet utövar nån slags motvillig fascination på mig med sin blandning av modernitet och kulturprimitivism.

Innehållet i dessa filmer utgörs ju också ofta av hurtiga reportage om stolta fabriksarbetare, tekniska innovationer eller någon ”liten käck krabat på promenad med sin mamma på Djurgården”. Jo, jag generaliserar och ironiserar en smula nu.

När det gäller själva speakerröstens klang är det dock en teknisk detalj många nog inte tänker på, nämligen att ljudfilmen gjorde sitt intåg på trettiotalet och den ganska murriga, primitiva inspelningstekniken gjorde att journalisterna fick instruktionen att tala väldigt gällt och överdrivet artikulerat och ”spetsigt” för att kompensera att diskanten var inspelningsteknikens akilleshäl.

Som en kulturhistorisk utvikning kan det nämnas att det var de skådespelare som verkligen gått scenskola och hade en gedigen utbildning och kunde artikulera riktigt bra som överlevde övergången mellan stumfilm och ljudfilm.

Att vi sedan som lite nostalgiska tv-tittare tycker att det är så vasst och käckt beror på att vi nu har en ljudåtergivning som knappast är som den i en rökig nersläckt biosalong anno 1932.

Journalfilmsvisningarna var när det begav sig också ganska vardagliga förströelser, så publiken var knappast några knäpptysta känsliga cineaster. Därför var den välartikulerade vassa tonen väl anpassad för att kunna överrösta publiksorlet.

The post Språklådan: Varför låter journalfilmernas röster som de gör? first appeared on Opulens.

AKTUELL KLASSIKER. Joseph Roths debutroman Spindelnätet  från 1920-talet innehåller intressanta paralleller till dagens politiskt polariserade samhälle där högerextrema rörelser vinner terräng. Jesper Nordström har läst om den.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Den österrikiska författaren Joseph Roth har fått en renässans de senaste decenniet. Det är tämligen signifikativt och bör väl inte tas helt oproblematiskt. På samma vis som den engelska författaren Evelyn Waugh såg aristokratin som ett kulturbärande skikt längtade Roth tillbaka till det Österrike-Ungern som nog alla kan romantisera om, ni vet caféer med bordservering och tidning på käpp.

Detta är ett stråk i hans författarskap som utvecklades i Parisexilen efter nazisternas maktövertagande, och skiljer sig både stilistiskt och tematiskt från hans tidiga författarskap, speciellt debuten Spindelnätet från 1923, skriven samma år som ölstugekuppen i München.
Som så många tyskspråkiga mellankrigstidsromaner är det en skildring av nazismens uppspel men till skillnad från exempelvis Alfred Döblin och Erich Kästner som mer går på att göra en rundmålning på gatunivå — Berlins rökiga, sjaskiga värld — är detta en närstudie om populismens psykologiska mekanismer på individnivå.

I korta ordalag är handlingen en man som först utmålas som lite lillgammal, tafatt och beläst men som sen får en plats och möjlighet att växa inom frikårerna, denna vidriga företeelse som under Weimartiden var en slags paramilitär grupp som kort sagt utförde mord på politiska motståndare. Rosa Luxemburg torde vara det mest namnkunniga offret för denna kaotiska våldsamma tid som följde efter Versaillesfreden.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Vad som skrämmer och fascinerar med Roths roman är att man nästan sympatiserar med huvudpersonen som efter att varit en slags akterseglad panelhöna äntligen får en plats i sitt liv, en uppgift.

Det är då som nu. Arbetslösa, marginaliserade och kuschade dras till extrema rörelser —  det må vara politiska eller religiösa — och de som tillhörde prekariatet drogs till nazismen och frikårerna. Det var inte de självmedvetna proletärerna eller de högborgerliga som tilltalades av Hitler, det var mellanskiktet.

Joseph Roths senare prosa har ett slingrande elegant språk, men i ”Spindelnätet” är det korta staccatomeningar som gäller och ju mer jag läser växer tanken att Roth med detta vill komma åt själva populismens och det reaktionära tänkandets psykologi. Det finns en ny kader av politiker som har tröttnat på diskussionen och ordet. Som koketterar med att de är närmast illitterata. Som uttrycker sig  som om att allt som inte följer deras tankegång kan avfärdas som käbbel.

Det lär ha varit kommunistjägaren Joseph McCarthy  som sa att ”I dont want any semicolon guys in my administration” och det är utöver en träffande formulering också ett talande exempel på att det överdrivet konstnärliga språket ofta stått i motsats till ”rejäla karlar som vill få saker gjorda”.

Vi vet alltför väl hur våra stora nya ledare knappast uttrycker sig i konstfärdiga långa slingrande meningar med många inskjutna satser och bisatser och vad Joseph Roth som tidig politisk författare verkar vilja göra är att använda det expressionistiska språkets robusta karaktär för att gestalta motståndarnas tankevärld, det vill säga,  använda deras vapen mot dem.

Roths författarskap gled på 1930-talet in i en mer traditionell episk stil och miste något av sin politiska udd. Sedd som en kortroman, ja nästan ett debattinlägg vinner hans debut Spindelnätet på det konstlösa. Det stukade och kantiga psyket skildras helt enkelt på ett dito språk.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Vem fastnar i fascismens nät? first appeared on Opulens.

HALVBIOGRAFISK. “Det är endast Larrys återgivning av människorna läsaren får bekanta sig med och de faller tämligen platt. Kanske beror det på Stegners mossiga, rentav exotiserande syn på kvinnor”, skriver Carolina Thelin.

Vad jag bevarat av Wallace Stegner
Natur och Kultur (2017)
Översättning: Eva Johansson

Inte förrän nu, trettio år efter att Wallace Stegners Crossing to Safety publicerades, finns den på svenska. Vilket är märkligt eftersom den anses vara hans magnum opus. Stegner var en amerikansk författare, historiker och ekologist och har, förutom facklitteratur och kortare noveller, skrivit fjorton romaner. Endast två av dem, Sabrina och Till livets lov, har tidigare översatts till svenska (och det var på sextiotalet!). Därför är det bara ge en eloge till Natur och Kulturs litteraturhistoriska insats och till Eva Johansson för hennes utmärkta översättning.

I den halvbiografiska Vad jag bevarat får vi följa alter egot och berättarjaget Larry, hans fru Sally och deras vänner, från att de är helt unga fram till ålderns höst. Romanen inleds med att den grånade författaren Larry och den poliodrabbade Sally reser tillbaka till Larrys forne universitetskollega Sids och hustrun Charitys sommarhus där de förr tillbringade så mycket tid tillsammans. Charity är döende i cancer och vill ta farväl av de som står henne närmast. Genom denna resa i tid och rum spinner Stegner sin berättelse.

Larry minns när han och Sally, fattiga på pengar men nygifta och rika på kärlek, anländer till Wisconsin där han fått en tjänst på universitetet. Här träffas de fyra och blir snart oskiljaktiga vänner. Charity är, liksom Sally, gravid och medan Larry och Sid delar arbete, delar Sally och Charity graviditetens vedermödor. De är alla olika: Sallys eftersinnande och självförsakande natur kontrasteras mot Charitys livfulla och manövrerande. Den självgode Larry uppfyller sina författardrömmar medan den hunsade Sid stretar vidare med en ganska misslyckad karriär på universitetet. Sid och Charity är förmögna men generösa och Sally och Larry får flera gånger hjälp med försörjningen. Sally och Larry står i ständig tacksamhetsskuld vilket gör deras relation till Sid och Charity komplicerad.

Stegner är skicklig på personporträtt. Han går in under huden på romanfigurerna och väjer inte för att skildra både djup sorg och stor lycka. Men det är endast Larrys återgivning av människorna läsaren får bekanta sig med och de faller tämligen platt. Kanske beror det på Stegners mossiga, rentav exotiserande syn på kvinnor. Jag provoceras av rader som “Jag översköljs av en turkisk känsla av att vara omgiven av åtråvärda och kärleksfulla kvinnor” eller “Men mest för att Sally stod hundra procent bakom mig och aldrig såg sig själv som en försummad hustru – ‘avhandlingsänkor’ brukade vi kalla dem på doktorandutbildningen”. Låt gå för att han var sjuttioåtta år när han skrev boken och för att han delvis beskriver en tid när i stort sett alla kvinnor, trots högre utbildning, övergav karriär och ett liv i offentligheten för hemmets härd. Men ändå.

Måste själv- eller halvbiografiska romaner endast skildras från författarjagets synvinkel? Nej, det behöver de naturligtvis inte. Mary McCarthys satiriska Gruppen är ett utmärkt exempel på detta. I stället för att som Stegner använda ett förstapersonsperspektiv låter McCarthy berättaren vara allvetande. De åtta unga kvinnorna romanen handlar om tar lika stor plats trots att deras livsöden är hämtade från egna erfarenheter som ung och mondän i 1930-talets New York. Annars finns det likheter mellan Vad jag bevarat och Gruppen. Båda två framställer universitetsutbildade individer med konstnärliga ambitioner under ett amerikanskt 1930-tal. Och båda är skrivna långt senare i “modern” tid när författarna ser tillbaka på sin ungdom. Det är bara det att Gruppen känns betydligt fräschare fastän den gavs ut tjugofyra år tidigare.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Resa i tid och rum first appeared on Opulens.

VÅLD. “Det pågår en ohejdad kriminalitet där jakten på pengar ofta mynnar ut i ett brutalt, meningslöst våld och där Kvist, som den slugger han är, skoningslöst mejar ner sina motståndare och tar emot lika mycket stryk i gengäld”, skriver Elisabeth Brännström.

Slugger av Martin Holmén
Albert Bonnier (2017)

Sommaren 1936 är ovanligt het och i Stockholm driver den före detta boxaren Harry Kvist runt och svettas i värmen. Han har av olika skäl övergivit sin boxningskarriär och börjat arbeta som indrivare, något som passar honom både bra och dåligt. Å ena sidan får han god användning för sina fortfarande välsmorda knytnävar men å andra sidan börjar han bli lite för gammal och blödig för att orka fullfölja alla de uppdrag han skickas ut på. Kvist har börjat snubbla upp lite för mycket och ännu värre blir det när hans gode vän, prästen Gabrielsson, mördas i Katarina Kyrka och spåren börja leda rakt åt fel håll. Driven av ett rasande hämndbegär börjar Kvist snoka runt efter gärningsmannen, en livsfarlig mission med urusla konsekvenser.

Martin Holméns roman, den fristående, avslutande delen i en trilogi om Harry Kvist, ger en mörk bild av 1930-talets Sverige. Kvists tillvaro kantas av våld och fattigdom och han har alltid varit utsatt för de specifika övergrepp som utövats av svenska myndigheter. Som föräldralöst barn auktioneras han ut till en bonde som misshandlar honom både psykiskt och fysiskt och han lär sig tidigt att enbart lita på sina egna snabba, hårda knytnävar. Dessutom är han homosexuell, något som naturligtvis inte gör hans liv enklare.

Slugger innehåller många viktiga historiska referenser till det samhälle som skapat och förstört Harry Kvist och till den spända politiska situationen ute i Europa. Nyheterna är fulla av rapporter om läget i Spanien, i Stockholm trakasseras judar och nazisterna håller möten medan polisen ägnar sin tid åt att jaga kommunister. Samtidigt pågår en ohejdad kriminalitet där jakten på pengar ofta mynnar ut i ett brutalt, meningslöst våld och där Kvist, som den slugger han är, skoningslöst mejar ner sina motståndare och tar emot lika mycket stryk i gengäld.

Det Stockholm som Kvist drar runt i på jakt efter Gabrielssons mördare är inte heller den ljusa, ”hipster”-infekterade storstad vi känner idag. Staden är sliten, dörrarna saknar port-koder och rappningen faller från fasaderna. Brottsligheten florerar och ligor slåss om kontrollen över olika områden, inga förorter har ännu byggts och Stockholms gangsters opererar istället innanför tullarna. Först och främst mellan de fattigare stadsdelarna Kungsholmen, Södermalm och Sibirien, där Kvist riskerar liv och lem i jakten på Gabrielssons mördare.

Jag ska naturligtvis inte avslöja vad som händer med Harry Kvist, men jag kan säga att han känns mer och mer ringrostig och inte direkt räddas av klockan. Det är en mörk bild som Martin Holmén målar upp, men skildringen har en autentisk ton och Kvist är ingen okomplicerad hjälte. Tyvärr så stör jag mig ibland på språket i romanen. Kvists Stockholms-tugg känns för ordfattigt och jag kan inte låta bli att längta efter andra svärord än ”Pisskvart” och ”Fan”. Det finns väl ändå en hel uppsjö av gammalt kåksnack att ta till? Våldet i romanen blir också ofta för enformigt framställt, samma beskrivningar av slagsmål och misshandel upprepas gång på gång och efter ett tag blir jag mest uttråkad av allt blod och slask.

Slugger är ändå en hyfsat läsvärd historisk thriller, men tyvärr blir språket lite för endimensionellt och huvudtråden, mordet på Gabrielsson, går förlorad i allt våld som omger Kvist. Lite mer stringens i berättandet och en mer varierad dialog hade skapat en betydligt mer spännande berättelse.

Alla recensioner av Elisabeth Brännström

The post Mörk, rå skandinavisk noir från 1930-talets Stockholm first appeared on Opulens.