JUBILEUM . ”Utställningen utgör ett glatt inslag i den dystra tid vi lever i just nu.” Anne Edelstam har sett jubileumsutställningen ”Det ljuva livet” på Thielska galleriet.

Det ljuva livet
Thielska Galleriet, Djurgården, Stockholm
Utställningen pågår t o m den 1 februari 2026

Thielska galleriets historia

Thielska galleriet, i Stockholm, firar med pompa och ståt sitt hundraårsjubileum. År 1925 öppnade det forna privatpalatset dörrarna, med sina samlingar, för den konstintresserade allmänheten.

Kring sekelskiftet 1900 började, för paret Signe Maria och Ernest Thiel, festerna samt inköpen till den egna konstsamlingen. Deras nyinköpta bostad på Djurgården dekorerades med tidsenlig konst och blev snabbt en samlingspunkt för dåtidens kulturelit.

De ordnade glansfulla fester och maskeradbaler. När pengarna var slut och Ernst Thiel tvingades sälja sitt enastående hem och galleri till svenska staten, förvandlades det till ett museum i stiftelseform. Tack vare den insatsen kan allmänheten nu ta del av en betydande konstsamling.

Festen i fokus

Den utställning som visas denna höst och vinter är en festens utställning. ”Det Ljuva Livet” är titeln och utställningen speglar framför allt livet som det kunde levas innan helvetet bröt loss med det första världskriget, finanskrisen 1929 med åtföljande fascism, följt av det andra världskriget.

Kanske var det många som hade på känn att sämre tider skulle komma och därför ville festa, gå på maskerader och hänga på caféer så mycket de orkade.

Det intrycket får besökaren onekligen när man beskådar de färgsprakande konstverken på nedre botten av galleriet.

Redan i den första salen möts man av Sigrid Hjerténs mästerverk, ”Maskeraden” (som alltså målades 1916 under pågående världskrig). Målningen, i toner av violett och blått, möttes av oförstående när den visades.

Vi har Thiel att tacka för andra, mindre kända men intressanta konstnärer, som Gösta von Hennigs. Ernest Thiel förvärvade “Hästkapplöpning” av Gösta von Hennigs på en utställning 1906.

Denna konstnär med sin glada palett och de breda penseldragen kom att kallas för ”cirkusmålaren”. Han målade varietéer, jonglörer, akrobater och jockeys. Allt som rörde sig snabbt och varierande drogs han till.

I hans ”Kapplöpning” (1906) dras betraktaren in i arenan och farten känns i luften likt en frisk fläkt.

Axel Törnemans lite spöklika caféskildring från Paris skildrar ett nattliv i sus och dus där absinten gör sitt till för att lyfta stämningen. Man ska komma ihåg att bohemlivet även bar med sig prostitution, syfilis, fattigdom och undergångsstämningar.

Otte Sköld målade, utöver cafélivet, dansens och jazzens dynamik. Hans verk ”White Star” (1917) är ett fint exempel från denna tid, målad i kubistisk stil.

De flesta konstnärer drygade ut kassan med satirteckningar de sålde till diverse tidskrifter. De är rätt lustiga och ger en bra inblick i epoken.

Dessa exempel är blott ett axplock av ”Det Ljuva Livet” som finns att avnjuta på Thielska galleriet. Utställningen utgör ett glatt inslag i den dystra tid vi lever i just nu.

The post Thielska firar 100 år med ”Det ljuva livet”   first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. Anne Edelstam har sett en imponerande utställning, i Paris, med verk av avantgardekonstnären Nadia Léger, som länge varit förbisedd.

Nadia Léger,
Une femme d’avant-garde
Musée Maillol, Paris
8 november 2024 – 23 mars 2025

Vem är Nadia Léger, denna förbisedda konstnär? Det försökte jag ta reda på genom att besöka en ny utställning på Musée Maillol, i Paris, denna höst. Hennes lärare, partner och sedermera äkta man, Fernand Léger, är däremot allmänt känd. Han utförde flera dekorer till den Svenska Baletten i Paris (1920 – 1925) och finns utställd på olika muséer världen över. Men Nadia?

Nadia Légers bakgrund

Nadia Khodasevich Léger (1904 – 1982) var en fransk-vitrysk konstnärinna. Hon kom från en bondefamilj utanför Vilnius och började tidigt att teckna och rita. Trots de magra inkomsterna lyckades hon ta sig till Smolensk där hon lärde känna suprematismens grundare, Kazimir Malevitj, vilken kom att influera hennes konstnärskap.

Efter några år på en konstskola i Warszawa, gifte hon sig och flyttade med sin första man till Paris 1925. Tidigt kom hon där i kontakt med konstnärsgruppen runt Montparnasse och träffade efter några år Fernand Léger på hans konstskola. De två började ett intensivt och mycket produktivt partnerskap vilket sedermera ledde till deras äktenskap.

Nadia var på sin tid en erkänd konstnär i sin egen rätt. Den aktuella utställningen visar denna avantgarde-kvinnas verk i kronologisk ordning. De över 150 målningarna återspeglar denna så länge bortglömda men exceptionella kvinnas verksamhet.

Utöver utövandet av sitt måleri och skapandet av mosaikverk, undervisade hon på Légers skola, startade en konsttidning och samarbetade med sin man, Fernand Léger. Hon var även aktiv i motståndsrörelsen under andra världskriget (då Léger var i USA) och förblev hela sitt liv kommunist.

I ständig utveckling

Utställningen följer henne från Ryssland med några ungdomstavlor, till Paris och de konstnärliga samfund hon frekventerade. Besökaren får även följa henne i ateljén där man även upptäcker verk av Fernand Léger, Pablo Picasso och elever som Hans Hartung, Nicolas de Staël, Bengt Olson…

Från kubism och abstraktion till hyperrealism och tillbaka till suprematism har hennes produktion hela tiden omdanats och utvecklats vilket illustrerats av hennes signaturer som förändrades i takt med hennes kreativa konstformer.

Under industrialismens glansdagar framhäver hon främst geometriska konstformer. Starka, arbetande kvinnor och män porträtteras och används som propaganda för kommunistiska idéer.

Intressant nog har hennes tidiga porträtt av bland annat Lenin och Stalin inspirerat popkonstnärer som Andy Warhol.

Under 1960-talet målade hon flera tavlor för att hylla den förste astronauten i rymden ryssen Jurij Gagarin,. Dessa samt några skulpturer och även smycken visas på utställningens nedre botten. Hon hade vid det laget kommit tillbaka till en mer abstrakt konstform jag uppskattar mer än de realistiska propagandatavlorna måste jag erkänna. Hon målade även några fina stilleben i kubistisk stil.

Det är värdefullt att de visar en förbisedd kvinnlig konstnär som var så erkänd när hon levde men som sedan hamnat i skymundan till förmån för maken, Fernand Léger. Det bör dock sägas att det i viss mån var hennes eget fel. Efter att Léger hade gått bort, 1955, efterlämnade han till henne hela sin enorma produktion samt en väsentlig förmögenhet. Nadia ägnade ett helt decennium åt att skapa ett Fernand Léger museum i Biot, 1967, och ett annat invigt 1970. Han blev således ihågkommen mycket tack vare hennes insatser.

Missa inte den här utställningen om ni reser till Paris!

The post Nadia Léger ‒ en förbisedd avantgardekonstnär first appeared on Opulens.

MÅLERI. Den androgyna queera realism som lyser ur Lotte Lasersteins tidiga måleri gick förlorad i och med exilen, konstaterar Kristina Maria Mezei, som skriver om en aktuell utställning på Moderna museet i Malmö.

Lotte Laserstein – Ett delat liv
Moderna museet, Malmö
Utställningen pågår till den 1 oktober 2023.
Visas därefter på Moderna Museet i Stockholm den 11 november till den 14 april 2024.

”Lotte Laserstein – Ett delat liv” är Moderna Museets utställningstitel. Kanske för att lyfta fram ett livsverk som är sammanhängande.

Lotte Laserstein (1898–1993) flydde den allt starkare nazismen i Berlin och kom till Sverige 1937. Hon antog utmaningen att här bygga ett nytt liv men också att behålla kursen i sitt måleri från Weimarrepublikens sista år.  Många har vittnat om att den som lämnar sitt eget språk och tillägnar sig ett annat, byter mer eller mindre identitet. Exilen innebär ett slags översättningsarbete, en jagets omskrivning i nya kulturella termer. Lotte Laserstein kom att anpassa sitt måleri, om än motvilligt och med stor möda efter det nya landets förväntningar.

Konstakademien i Berlin öppnades för kvinnliga studenter 1919 och Lotte Laserstein var en av de få kvinnorna som tog examen där 1927. Året efter hyrde hon ateljé och öppnade egen målarskola för att kunna försörja sig. I scener från ateljén målar hon sig själv som den arbetade konstnären med kvinnlig modell och utblick mot den växande metropolen utanför fönstret.

Scenerna hon målar utmanar dessutom de traditionella mansdominerade, ja till och med de heterosexuella normerna.

Redan då går hon mot strömmen. Men hon avviker från modernismens olika formuleringar, expressionism, dadaism, surrealism och abstraktion. Hon intar inte rollen som kvinna och mor som expressionisten Paula Modersohn-Becker. Hon överskrider inte stilistiska gränser och experimenterar inte som Hannah Höch.  Från studieåren har hon med sig en akademiskt noggrann målarstil, men inte en neoklassicistisk realism och inte heller en ahistoriskt generaliserande figuration. Hennes realism speglar just samtiden, 1920-talets och det tidiga 1930-talets Berlin, med Weimarrepublikens sista flämtande friheter ännu i behåll. Scenerna hon målar utmanar dessutom de traditionella mansdominerade, ja till och med de heterosexuella normerna.

Jag står nästan förvirrad inför målningen ”I min ateljé” från 1928. En androgyn naken modell stäcker behagfullt ut sig på soffan inför konstnärens allvarliga blick där hon sitter med en jättelik palett i ena handen och penseln i den andra. Modellens avslappnade kroppshållning, hudens skimrande glans, det kortklippta håret kring örat, allt kring modellen vibrerar av mjuka penseldrag som bär på ett dolt begär. Ljuset smeker formerna som sporrat av en homoerotisk längtan. De konsthistoriska referenserna tränger sig på.

Modellen Rose Traute förblev Lotte Lasersteins väninna trots att de skildes, hon stannade kvar i Tyskland under kriget. Men vad de hade för förhållande vet vi inte: konstnären gjorde sig av med breven från henne. De finns inte kvar. Homosexualitet i Sverige var ju till att börja med straffbar och därefter sjukförklarad fram till 1979.

Lotte Laserstein hann ställa ut och skaffa sig ett namn innan hon 39 år gammal tvingades fly Berlin. Hon lämnar mor och syster. Modern mördades i koncentrationslägret i Ravensbrück men systern kommer så småningom till Sverige där hon stannar några år.  

Som konstnär var hon intresserad av att måla människor och porträttbeställningarna kom att bli en försörjningsmöjlighet.

Det var tack vare en inbjudan till Galerie Moderne i Stockholm 1937 som Laserstein kunde börja ett nytt liv. Utställningen kring jul- och nyårstider ger varken ekonomiska framgångar eller uppskattande recensioner men desto fler kontakter. Som konstnär var hon intresserad av att måla människor och porträttbeställningarna kom att bli en försörjningsmöjlighet.

Moderna Museets utställning innehåller många fina porträtt från början av hennes Sverigekarriär. Blåögda ljusa ansikten dominerar, barn och vuxna från aristokratin, näringslivet, förläggarbranschen och senare även vänner. Sittningarna var krävande men när arbetet gick bra gav det konstnären efterlängtade andningshål och tillfredsställelse. Andra gånger blev hon uttröttad och tvivlade på sin kompetens.

Vi följer att hon söker ett nytt språk, ljusare, lättare toner och penseldrag. Mer svävande, mindre jordbundet. För sin försörjning målar hon även landskap och blomsterstilleben.

Ett skenäktenskap gav henne redan 1938 svenskt medborgarskap och hon kom att engagera sig för judiska flyktingar. Emigranternas ovisshet och oro fångar hon i några storslagna verk.

Men hon står utanför den dominerade modernismens och postmodernismens växlingar i det svenska konstlivet. Först när hon 1959 flyttar från Stockholm till Kalmar får hon den uppskattning som anstår en erfaren porträttmålare i en mindre stad.

År 1987 kontaktas Laserstein av den brittiska konsthandlaren Caroline Gee som vid sitt besök får syn på de tidiga målningar som fortfarande hänger i konstnärens lägenhet.

Utställningarna i Londongallerierna Agnew´s och Belgrave Gallery blir strålande succéer och inleder en återupptäckt av en nästan helt och hållet bortglömd och osedd konstnär.

Hur skapar en människa om sig när hon tvingas fly sitt land, sin kultur och sina vänner?

Förlusten av fosterlandet kan bringa en ur fattningen om man inte har världen till fosterland. Det hade inte Lotte Laserstein, hon valde att inte lämna Sverige och gå vidare efter kriget. Hon flyttade till landsorten och framför allt: hon fann sitt hem i själva målandet. Det gav henne överlevnadsstrategier för både kropp och själ, ekonomiskt och mentalt. Men den sinnliga nysaklighet, den androgyna queera realism som lyser ur Lotte Lasersteins tidiga måleri kom inte tillbaka.

The post Lotte Laserstein ‒ med måleriet som överlevnadsstrategi first appeared on Opulens.

KONST. Monica Sjöö kritiserades och censurerades i sin samtid. Nu, 18 år efter sen svensk-brittiska konstnärens död, får hon för första gången en museiutställning på Moderna i Stockholm, tillsammans med samtida klimatpolitiska plakat. 

Monica Sjöö
Den stora kosmiska modern
Moderna museet, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 13 maj-15 oktober

Monica Sjöö föddes 1938 i Härnösand men levde och verkade som konstnär i engelska Bristol. Hon väckte upprörda känslor och möttes av mycket kritik i sin samtid. När hennes förlossningsportsätt God Giving Birth ställdes ut 1969 åtalades hon för brottet obscenitet. 

Det verket, bland många andra ur gudinnefeministen Monica Sjöös produktion, ställs nu ut i Den stora kosmiska modern på Moderna museet i Stockholm.

Målningarna är i stor skala ofta textsatta med typografi hämtad från den tidens politiska affischer. Radikala budskap flyter samman och integreras med nyhedniska häxmotiv och födande kvinnor. Engagemanget i miljö- och kvinnokampen flätas samman med andliga uppfattningen om den stora modern. Budskapet är att förtryck av kvinnor och exploatering av naturen, är att bruka våld mot den stora kosmiska modern.

– Monica Sjöös konstnärskap riktade sig aldrig inåt, hennes konst ville skapa politisk förändring. Hon rör sig i tandem med olika politiska rörelser och områden i sin samtid, säger curator Jo Widoff. 

Utöver måleriet var Monica Sjöö också skribent, feminist, aktivist, ekohäxa och anarkist. I utställningen ingår också dagsaktuella banderoller och plakat från Fridays for future som en fortsättning på Monica Sjöös miljöpolitiska och feministiska aktivism.

Curatorn menar att det inte var en medveten idé från början att utställningen skulle vara dagsaktuell. Projektet bestod i att till en början restaurera, katalogisera och dokumentera Sjöös samlade verk. 

– Utställningen började som ett konsthistoriskt projekt men visade sig med tiden vara aktuell idag när vi ser stora länder rulla tillbaka aborträtten och ett läge i svensk politik där inga ansträngningar för att rädda klimatet görs, berättar Jo Widoff. 

Den djärva banbrytande stilen är tidstypisk för det sextio- och sjuttiotal när verken skapades. Ett avloppsrör i ett skrev gestaltar det manliga idealet. Men budskapet är aktuellt också i vår tid. 

Den kosmiska modern visas till den 15 oktober 2023 på Moderna museet. 

The post Kosmisk moder möter Fridays for future  first appeared on Opulens.

MÅLERI. Anne Edelstam fascineras av den stilla atmosfär som råder i Akke Kumliens måleri som för närvarande visas på Thielska galleriet i Stockholm.

Målaren Akke Kumlien. Stunder av vardagslycka
Thielska galleriet, Stockholm
Pågår t o m 6 november 2022

Verk av konstnären, intendenten, formgivaren, läraren och författaren Akke Kumlien visas just nu på Thielska i Stockholm.

Det är alltid lika inspirerande och rogivande att komma till denna kulturella oas på Djurgården i Stockholm. Thielska galleriet med sin vackra, vita fasad, sticker ut bland grönskan. Det måste också den estetiskt sinnade Akke Kumlien (1884 – 1949) ha tyckt när han steg in i byggnaden 1946 som dess nyutnämnde intendent. Museet blev även hans och familjens bostad fram till hans plötsliga bortgång några år senare.

Efter det har det varit relativt tyst runt denne konstnär. Tills curatorn, Sophie Allgårdh, återupptäckte honom och ordnade denna fint upphängda utställning med ett femtiotal verk.

Akke Kumliens måleri är diskret och melankoliskt. Man närmar sig motiven tyst och hängivet. Porträtten är avskalade och ofta målade bakifrån i dova färger. De gråa tonerna lyfts dock upp av gula nyanser. Målningarna är inte dystra men heller inte direkt upplyftande.

Porträtten fyller en med lugn och harmoni trots motivens uppenbara ensamhet. De påminde mig om en av hans samtida men något äldre danske konstnärskollega: Vilhelm Hammershøi vars arbete också föll i glömska efter hans död för att sedan återupptäckas. Båda konstnärerna illustrerar vardagens lunk och trivialitet, vare sig det är i hemmets lugna vrå, i stadsmiljö med flanerande människor eller på spårvagnen, barn som leker i vattendrag… Inget spännande händer men allt finns ändå där.

Besök Thielska för att upptäcka och låta dig dras in i Akke Kumliens stilla atmosfär! Du som är intresserad av måleri kan även finna inspiration i hans böcker, framför allt den så omtalade om målarteknik: Oljemåleriet. Material, metoder, mästare utgiven 1946. Den fick snabbt status som standardverk och inspirerade och hjälpte flera blivande konstnärer.

Akke Kumlien hade flera talanger och den pedagogiska var enbart en av dessa. Formgivaren Kumlien kan ni finna i NK:s logo och även på Svenskt Tenn. Jag lovar att ni kommer att få mersmak av att lära känna denna mångkonstnär!

The post Givande stillhet på Thielska galleriet first appeared on Opulens.

KULTURPOLITIK. I skånska Höör hotas en gammal kvarn i robust trä och tegel av rivning. Byggnaden utgör ett synnerligen fint och talande exempel på äldre tiders bruksarkitektur. I Trelleborg har Axel Ebbes konsthall länge behandlats så styvmoderligt att den närmast dött svältdöden. Ständiga diskussioner om finansiering, öppettider…Samma med museet i Hörby, en traditionell vacker byggnad i tegel och puts som visar etnologiska utställningar om äldre vardagsliv bland annat.

Vad som förenar dessa tre kommuner är att SD har stort inflytande. Med förlov sagt utgör dessa exempel ingen provocerande samtidskonst utan ligger snarare i linje med det “gamla fina Sverige från förr” som SD säger sig vilja värna. Kort sagt lättsmält som lockar hemestrande.

Så blir det då tydligare att det inte är frågan om hur SD:s kulturpolitik ser ut utan snarare om de har en kulturpolitik överhuvudtaget.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Kommunal kulturskymning à la SD first appeared on Opulens.

MODERNIST. Ester Almqvist är en lite bortglömd modernist i den svenska konsthistorien.  På Malmö konstmuseum pågår en utställning som speglar hennes konstnärliga gärning. Susanne Liljedahl har sett den och berättar om ett fascinerande konstnärskap. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Ester Almqvist – Jag lever i två världar
Malmö konstmuseum 
Utställningen pågår till den 22 april

Ester Almqvist (1869-1934) kan betraktas som en av pionjärerna i lanseringen av den moderna konsten i Sverige. För henne var konsten en livslång passion, och hon är representerad på både svenska och internationella utställningar. Paradoxalt nog har hennes konst länge hamnat i skuggan och hon är idag relativt okänd. Det är spännande att följa henne på Malmö Konstmuseums aktuella utställning — den är lyrisk, och i den här artikeln har jag även utgått från konsthistorikern Birgit Rausings gedigna biografi — Ester Almqvist och hennes krets (Signum, 1998). Varmt och initierat bringade hon klarhet på vernissagen i några frågeställningar som jag brottats med.

I spänningsfältet mellan prästdottern på det småländska höglandet och konstnärlig längtan ska Ester bli konstnär i en komplicerad brytningstid. Nya politiska och sociala strömningar skulle långsamt förvandla det svenska samhället från bonde- till industrisamhälle i pendlingar mellan kamp för mänskliga fri- och rättigheter, utvecklingsoptimism och pessimism. Ester Almqvist är samtida med personligheter som August Strindberg, George Brandes och Victoria Benedictsson med sina socialrealistiska skildringar av mänskliga relationer och öden. Kvinnors möjligheter var starkt begränsade och att bli kvinnlig konstnär var ett djärvt projekt.

Ester Almqvist upptäcker som Birgit Rausing skriver “den moderna konstens idé — konsten skulle inte vara en kopia av naturen utan en “poetisk parafras.”

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Konstnärskapet utvecklas från nationalromantik med rötter i det svenska landskapet, inspirerat av Carl Larsson, till neoimpressionism och expressionism där måleriet blir ljusare, mer intensivt och uttrycksfullt. Som i Sågverket, decembersol med blekgult, nästan vibrerande solljus i kontrast till de blå träskjulen. Något annat än nationalromantiska landskap och skymningsmåleri. Nästan så jag kan höra sågklingans intensiva ljud. Det fashionabla och paranta intresserar knappast denna konstnär.

Successivt utvecklas en tidig expressiv stil och hon tar sig konstnärliga friheter och spänner bågen i ett allt djupare form- och färgspel grundat i ett djupt själsligt behov. Den inre upplevelsen och känslan blir bestämmande, inte etablerade konventioner.

Hennes motivvärld vidgas och hon fascineras nu av den moderna staden — arbete och människor i rörelse — gatuarbetare, byggare, människor som plockar lingon eller potatis, infrusna båtar, godsvagnar, stationskåkar, hamnarbetare, lyftkranar, tvätterskor och fiskarnas hårda kamp mot elementen. Från bostaden i Lund målar hon Stortorget och dess folkliv och Reginabiografen.

Även om det sociala patoset inte är helt uppenbart för mig har Ester Almqvist påverkats av socialrealismen och många bilder kan betraktas som arbetarporträtt eller arbetarskildringar, några med dov kolorit. Jag upplever rentav en vördnad för det tunga kroppsarbetet. En av hennes fiskartavlor lär ha betraktats som en altartavla.

Ester Almqvist gjorde många resor både i Sverige och utomlands. I Sanary-sur-Mer sydväst om Toulon fann hon ett målarparadis och hon studerar vardagsilvet och dess rytmer från balkongen: flanörer på torget, fiskarna vid hamnen, spårvägen till tvättinrättningen. Det är rörelsen hon vill fånga och hon gör exempelvis Gatuarbetare i Sanary först i akvarell, senare i olja.

Genomgående skönjer jag en existentiell grundton i hennes mångskiftande kompositioner och hon är en stark människoskildrare i en personlig konst som står i samklang med själslivet: Själv uttryckte hon skapandet så här: “…det är blod och höga toner…att känna mänskligt och jordiskt…”

Orden speglar inte bara en fast förankring i myllan utan även hennes personliga temperament. Hon framstår för mig som en eldsjäl i en liten bräcklig kropp som älskade livet och konsten. Passionerad, men även skör och känslig.

Hon kämpade mot en medfödd, svår ryggskada och led ibland av depression, men återvänder alltid till kreativiteten och livsbejakelsen.

I perioder ägnade Ester Almqvist sig åt litteraturstudier och fördjupning i religionsfilosofiska frågeställningar. Hon tilltalas av Goethe och Henri Bergson. Bergson med sina biologiskt förankrade ideer om den skapande utvecklingen. Han prioriterade konstnärens intuitiva och syntetiska synsätt. Och visst uttryckte Ester Almqvist sin inre föreställningsvärld på dukarna. Genom att framställa verkligheten så säger hon mycket om sig själv. Rausing menar: hennes egen starka personlighet finns i varje verk, även om man kanske upplever den mer i akvareller och teckningar.

Som biografin visar hade Ester åsikter om det mesta som rörde sig i tidens kulturliv, särskilt om personer som hon kom i beröring med. I Florens möter hon Hans Larsson, dåvarande professor i filosofi i Lund. Liksom idag blev det diskussioner om nyvalen till Svenska Akademien, och Ester skriver till en vän att hon finner Hans Larsson självskriven i motsats till Albert Engström. Jag vill nämna att Hans Larssons kanske mest uppmärksammade filosofiska bok är Intuition, och att han ansåg intuitionen avgörande för konst, diktning och vetenskap.

Birgit Rausing belyser att bibliska berättelser förekommer i Ester Almqvists senare konst. Några skisser och en förstudie utmynnar i oljemålningen Noahs Tackoffer med böljande landskap och exalterad stämning och Lustgården med ymnig vegetation och en ringlande orm i förgrunden. Sublimt och kontret på samma gång och jag kan inte undgå att tänka på ormen som i all mytologi lockar till trots mot det gudomliga, kanske en symbol för de svårigheter vi människor möter i våra liv.

Bildvisionerna hade som Rausing menar kunnat bli början till en ny fas i Ester Almqvists konst, men den fullbordades aldrig. Och jag tror att dessa sena introverta målningar är Esters personliga sätt att markera ett långt konstnärsliv och skapande med en förandligad konst.

Utan tvivel följde Ester sin passion, levde och genomförde sin dröm. Från en synpunkt sett anser jag att hon var en av dem som visade att världen blivit modern, och sekelskiftets spänningar mellan land, stad och industri är tydliga ur ett helhetsperspektiv. Hennes konst blir för mig ett epos över människans strävan och arbete.

Den förtätade kompositionen Sammankomsten ingår i en serie som utgetts av FN för att illustrera artiklarna om mänskliga rättigheter. Esters bild har knutits till artikel 20, om frihet, mötesfrihet.

The post Pionjären som hamnade i skuggan och kom ut i ljuset igen first appeared on Opulens.

UNIK RÖST. Med Mamma är galen och pappa är full bevisar Fredrik Sjöberg återigen att han som essäist spelar i en helt egen liga, enligt vår recensent Michael Larsson.  

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Mamma är galen och pappa är full av Fredrik Sjöberg
Albert Bonniers förlag, 2018

“Eva är nyckeln. Det såg jag tidigt”. Så inleds ett kapitel i Fredrik Sjöbergs nya roman med den slagkraftiga titeln Mamma är galen och pappa är full. Exakt vad nyckeln öppnar eller vad som döljer sig bakom låset är länge oklart; en djungel av sidospår, utvikningar, bakgrundsberättelser och botaniska anekdoter signerade biologen Fredrik Sjöberg skymmer sikten för själva berättelsen, tills man inser att det är just i detta labyrintiska virrvarr vi finner berättelsens kärna. Sakta men säkert breder också en omfångsrik och komplicerad historia ut sig, en historia om 1900-talets drömmar och neuroser, om målarkonst, familjeband och den förgängliga jakten på odödlighet och berömmelse.

Nyckeln, Eva, syftar på Eva Adler, fru och sedermera änka till den populäre svenske målaren och bilderboksförfattaren Ivar Arosenius, senare fru och så småningom änka igen till den betydligt mer okända danska målaren Anton Dich. Ämnet för denna bok är den senare, men kanske skulle man lika gärna kunna hävda att som föremål betraktat är målaren och människan Anton Dich endast ett svepskäl, en gravitationspunkt kring vilken Sjöberg låter sitt egentliga utforskningsintresse kretsa.

Liksom den förra romanen, den tematiskt besläktade Ge upp idag — imorgon kan det vara för sent, handlar denna roman dels om det nordiska konstlivet kring förra sekelskiftet, dels om samlandet och sökandet efter det som i historieböckerna av olika anledningar kasserats och glömts bort. För författaren/jaget Fredrik Sjöberg väcks intresset för Dich en novembernatt 2014. Hans efternamn har tidigare dykt upp i förbindelse med ett brev signerat samma Olof Ågren som Sjöberg utforskade i Ge upp idag, men nu upptäcker han att en tavla av Dich ligger ute till försäljning på en nätauktion. Men vem är då denna mystiska Anton Dich som dyker upp lite här och var i utkanten av alltihop; som hela tiden tycks befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt i alla de viktigaste konstnärliga miljöerna under det tidiga 1900-talet; som tycks ha haft en vidunderlig om än oslipad talang, men som inte ens konstforskarna i Danmark hört talas om? “Jag känner igen en bra historia när jag ser den”, skriver Sjöberg och kastar sig ut i ett sökande som ofta ter sig mer som en jakt efter ett spöke ur det förflutna än en konsthistorisk upprättelse. Spåren leder till så skilda platser som Göteborg, Lviv, Köpenhamn och Paris, från de svenska kohagarna till den soldränkta franska Rivieran. Förgreningarna tycks aldrig upphöra, nya utflöden dyker ständigt upp och måste utforskas.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Samlarglädjen är ett bärande fundament och något Sjöberg återkommer till i sina personliga utvikningar, författarens samlande av frimärken som liten och insekter som vuxen, ett sätt att bringa lite ordning i tillvaron och ge verkligheten en illusion av överblickbarhet som den ju annars saknar. Sjöberg själv antyder att den här metoden att extrahera romanstoff ur bortglömda människoöden, att, ja, samla på historiska fakta, är ett resultat av en inre kris, kanske skräcken över att en dag själv glömmas bort i framtidens utsållningar. Om så nu är fallet är det knappast något som märks av på ett negativt vis, snarare bidrar det med en existentiell udd i texten: en dag är vi inte längre här, vem talar om oss då? Det är en olustig fråga som även den förgrenar sig in i frågor om skapandets motiv och villkor, eller för att parafrasera titeln på en av Sjöbergs tidigare essäsamlingar: Varför håller man på?

Fast det är rörigt och stundvis oöverskådligt med alla personnamn och datum som fladdrar förbi är det alltid lärorikt och känns endast sällan utdraget. Sjöberg har klokt frångått metoden att som i förra romanen Ge upp idag skriva korta och löst sammanhållna miniessäer och istället fokusera på en mer traditionell romanform, något som skänker tyngd och stabilitet åt en berättelse som är löst hängande som det är. Med sitt personliga tilltal är Sjöberg dock en mer än behjälplig ledsagare, och precis som en god vandringsled har parkbänkar man kan sätta sig och vila vid stannar berättelsen ofta upp för att låta ett moment landa eller för att sätta en detalj i ett belysande men oväntat perspektiv. Med Mamma är galen och pappa är full bevisar Sjöberg återigen att han som essäist spelar i en helt egen liga. Efter Torsten Ekboms bortgång i 2014 kan han till och med ses som närmast unik i dagens Sverige.

Alla artiklar av Michael Larsson

The post Roman med förgreningar first appeared on Opulens.