FOLKHEMMET. Jesper Nordström går på spaning efter den folkhemstid som flytt. Här genom att fördjupa sig i kokböcker från 1900-talet. Det handlar om husmanskost, rationell matlagning och utländska influenser. Men också om hur forna tiders vardagsmat blivit dagens lyxmat.

Så har vi i Sverige – detta världens mest manschettarbetande och luftkonditionerade moderna land lämnat julfirandet bakom oss. En högtid då de flesta av oss ätit som om vi fortfarande var skogshuggare och råslitande bönder anno 1890.

”I Sverige börjar vi äta från längst in i förråden” formulerade sig Carl Jan Grankvist om varför så mycket av vår festmat är saltad, torkad, inlagd, rökt.

Thora Holms konserveringsbok

Trött på tingeltangel och tomtar och i längtan efter något mer uppfodrande stramt började jag läsa min hulda moderns kokböcker.

”Thora Holms Konserveringsbok” från 1944 kittlar min fascination för bistra köksmatronor i sann pilsnerfilmsanda.

Under beredskapsåren trädde de anonyma husfruarna ut i offentligheten och nu blev de ett slags särartsfeministiska matingenjörer som visste hur man snålade och syltade, saftade och torkade in.

Likt en abedissa i ättikans tjänst berättar Thora Holm sakligt om hur man bevarar livsmedel.

Rationell matlagning i folkhemmet

Kliniskt befriade från lustprincipen är denna eras kokböcker präglade av texter som lika gärna kunde berätta om hur man byter olja på bilen. Rak ordföljd. Korta meningar. Ordet rationell förekommer hela tre gånger i kapitlens titlar.

Elektrisk matlagning

Stiger vi tillbaka till mellankrigstiden hittar vi uppspelet i sommarkolonierna för fattiga stadsbarn. Byggnaderna med sina stora kök och sovsalar stod ju där även höst och vinter och det började bjudas in hemmafruar på ”kurshelg” där de skulle lära sig laga mat elektriskt och tvätta med kemikalier bland annat.

Så tronar också kokboken ”Elektrisk matlagning. Utgiven av sällskapet för elektricitetens rationella användning” som ett fenomen lika hurtigt löjeväckande från vår horisont som journalfilmernas gälla speakerröst.

Dagens lyxmat var gårdagens vardagsmat

Recepten på ”får i kål” och ”falsk fläskhare” får mig att tänka på den nutida matlagningens klyscha att ”råvarorna talar för sig själva”. Det är vitpeppar och salt, på sin höjd någon torkad ört.

Man kan också lära sig hur man får kanin att inte smaka kanin.

Vår tids lyxiga vilträtt var gårdagens vardagsmat och alla och envar var ute med bössan. Lite i linje med att drängarna i Blekinges skärgårdslantbruk på 1800-talet enligt kontrakt inte var tvingade att äta lax mer är tre dagar i veckan.

Något förändras i folkhemmet på 50-talet

Det är först på 50-talet som de positiva adjektiven smyger sin i kokböckerna och i alla fall vågar förmedla en smula lust kring matlagningen, att det inte bara är fråga om något slags robust ingenjörskonst vid spisen.

”Goda Smörgåsar” som det helt enkelt heter. Ett språkbruk som väl kanske lite dröjer sig kvar i de grälla veckotidningarna med ”fasters festliga fläskfilé” eller ”Snitsiga snittar”.

Banan, ananas och aprikos

Vi vet alla att Sverige därefter i raketfart gick från Europas eländigaste fattiga utkant till ett rekordland där de ekonomiska kurvorna pekade uppåt.

Det var som om Sverige varit det mobbade barnet i skolan som när det fick hög lön och vacker fru minsann skulle leva i kapp. Och som kalvar på grönbete började svenskarna vräka i sig italiensk, kinesisk och amerikansk mat. Vi sparkade bort mormors mattradition och vad fick vi? Konserver, modernt frystorkat och ananas, aprikos och banan i maten.

Tore Wretmans gärning

Å ena sidan har vi Thora Holms oromantiska syn på mat driven för långt genom livsmedelsindustrin. Å den andra sidan exotiska ingredienser som ett närmast djärvt självändamål.

I ljuset av detta var Tore Wretmans gärning inget nyskapande. Det var snarare ett elegant sätt att slå klackarna i backen och ändå hävda stångkorvens förtjänster. En rakryggad konservatism med urbana förtecken.

Husmanskostens återkomst 

Husmanskostens enkelhet har kommit till heders igen, men på ett sätt jag inte tror varken Tore eller Thora hade gillat. Vi har alla sett de löjeväckande överdrivet enkla menyerna närmast utformade som modernistiska dikter där substantiven får tala för sig själva. ”Blomkål. Mandel. Gräs. Timjan”, ett slags falsk enkelhet som inte har ett dugg att göra med överleva ett krig. Det är den urbana överklassens sätt att falskt signalera medvetenhet.

Mitt mat- och restaurangideal

Så vart vill jag komma då? Jag vet inte. Det här blev huvudsakligen en rundmålning av olika tiders ideal. Fast kanske längtar jag, som den knarriga gubbstrutt jag är, efter ett mat- och restaurangideal där Werner Vögeli kunde ställa upp i matlagningstävling i Paris med fläsklägg och rotmos. Och vinna!

The post Folkhemmets skiftande matlagningsideal first appeared on Opulens.

ESSÄISTIK. Essäboken Smittans rike av Agneta Rahikainen är en otroligt absorberande redogörelse för syfilisens härjningar och de smittades plågsamma tillvaro, skriver Elisabeth Brännström.

Smittans rike av Agneta Rahikainen
Om syfilis i konst, kultur och kropp
Natur & Kultur

Agneta Rahikainen, finlandssvensk doktor i litteraturvetenskap och författare till ett flertal litterära biografier, fick i vuxen ålder reda på att hennes morfar hade dött av syfilis 1951, tolv år innan hon själv föddes. Det slog henne att man aldrig nämnt det inom familjen och det gick också upp för henne att han, märkligt nog, hade dött av sin svåra sjukdom flera år efter att penicillinet effektivt gjort slut på smittan som ödelagt så många liv genom seklen fram till mitten av 1940-talet.

The post Absorberande läsning om syfilis first appeared on Opulens.

KORRESPONDENS. I slutet av 00-talet inleddes en brevväxling mellan Gunnar Lundin och Bengt Nerman. Den fortsatte under 10-talet fram till Nermans död den 14 augusti 2016. Det sista brevet dikterade han för hustrun Ninnie i huset på Blidö. Vi publicerar Nermans brev i fyra delar under julen.

Österäng 14 december 2011

Hej, Gunnar!

Det här hemlagade julkortet har Ninnie och jag skickat till gamla vänner som vi har tänkt skulle ha glädje av det. Nu har jag fått för mig att det kanske du också skulle ha och sänder jag det med nedanstående ytterligare jultext:

Det har varit en tung höst. Jag har nog tröttat ut mig ordentligt – jag har drivit mig själv hårt sedan jag i början av tjugoåren förstod att nu gällde det att sätta fart – jag höll på att försvinna in i en frånvaro. Problemet idag är att jag inte har samma ork längre – detta är mitt nittionde år. Det som tröttar mig mest är nog mötet med alla nära med svåra personlig­hetsstörningar som jag möter i mitt sökande bakåt. Tillkommer att en av mina närmaste vänner dog nu i november – en kusin, klarögd och som jag glad åt vårt tankeutbyte, som i mycket har rört min mors släktingar, som han hade känt väl: han hade växt upp i vår morfars och mormors hem i Hudiksvall, i den värld som Ture ringaktade, på samma sätt som han ringaktade alla utom dem som var födda Nerman. Och som han i grunden föraktade sig själv.

Så har jag hittat fram till den lilla killen i mitten, han ska bli fem år inom ett par månader och är på många sätt väl rustad för vad han ska möta. Han är fysiskt stark, klar i huvudet, nyfiken, bra på att rita och att sjunga. Han fick ett helsike, med en pappa som egentligen ogillade allt pojken stod för. Vad Bengt lärde sig var att förneka allt det hos sig som han förstod var fel och dessutom, det värsta och samtidigt det sämsta: att dölja sig och att låtsas. Så har livet varit: att med hjälp av dessa färdigheter ta mig fram och samtidigt låta en annan Bengt växa till, att framträda steg för steg, bara nu tiden räckte till. Jag tror att Ta arv är vad man på bildspråk – men i någon annan mening – kallar slutsteg.

Det blåser kallt genom den här gamla kåken och elen går, ideligen. Den har redan gått en gång medan jag har skrivit det här brevet. Ninnie har tänt i spisen, för säkerhets skull, och så har vi tänt ljus. Vi har haft en hjälp här idag som har en sällsynt förmåga att med små medel få vår verklighet att bli något vi varje gång måste återerövra, enklast så att det gäller att hitta alla grejer igen.

I övrigt är nog allt det som händer runt omkring nog bland det otäckaste jag har varit med om, med kapitalets våldsamma erövringståg och bristen på förmåga att se vad som sker.

God jul från
Bengt

***

Österäng 23 mars 2012

Hej, Gunnar!

Paret Sigge Stark-Harry Martinson har idag förföljt mig i mer än 50 år. Vad hade jag skrivit? Jag slår upp ”Demokratins kultursyn” och ser att jag har kommenterat studierektorn för Svenska landsbygdens studieförbund. Jag tyckte att hans jämförelse var meningslös, att det var självklart att satsa på Harry Martinson men att det kunde vara värt att se vad Sigge Stark faktiskt skrev: det är bättre att studera än att fördöma. Hur kunde det bli ett sådant djävla liv? Nummer ett i samma debattboksserie, Eva Moberg, blev ju ett helgon?

De flesta av debattörerna hade inte läst min bok. Andra hade läst men inte förstått. Huvudskillnaden mellan mig och de som uppfattade mig som sin motståndare var att jag visste vad jag talade om: jag var praktiker. Jag hade varit folkbildare i nitton år, generalsekreterare för de unga akademikernas folkbildningsorganisation i tio, jag var redaktör för en tidskrift på temat vuxenundervisning och forskning, undervisade i modern skönlitteratur på biblioteksskolan och slet med en stor avhandling om Walter Ljungquist? Varför skulle jag beskrivas som frånvänd, okunnig, absurd, en fiende till all god strävan? Lars Gustafsson skrev att boken aldrig borde ha blivit skriven, P O Enqvist och Jan Myrdal tävlade om att göra ner mig och Karl Vennberg upplät fem år senare Aftonbladets kultursida till en våldsam kampanj mot mig, där jag porträtterades med lagerkrans i håret och som Svenska Akademiens företrädare. (Akademin har aldrig gett mig så mycket som 10 öre.) Vennberg hade uppenbarligen inte läst mig. Han avskydde min pappa. Själv tyckte jag att jag hade gjort vad han rekommenderade: uppgett den perspektiviska mittpunkten. Hade Karl öppnat min bok hade han sett att den utgick från ett citat av Gunnar Ekelöf: att det hemskaste med människan är att hon finner sig i allt. Därför, hade jag skrivit, måste vi folkbildare på vårt område arbeta för en människa som inte finner sig i allt, därför att hon vet om något annat, vill det och vet att hon måste vilja det.

Det är klart att det här kan låta patetiskt, men det var så jag uppfattade min uppgift. (Texten byggde på en ledare i min egen tidskrift som jag hade rubricerat ”Predikan för en folkbildare”.) Hur kunde jag bli symbolen för ”blunda!” ”Låt gå!” ”Allt är lika bra!”? Hade jag råkat hamna i en stor samhällsförändring och utsetts till syndabock? I Norge, där jag också kom ut, blev jag tagen på allvar. Där blev jag bjuden till Arbeidernes Hus av Hans Skjervheim. Några år senare hade jag inbjudit honom att tala på en kurs jag ledde om individ och samhälle. Ämne: Husserl och Heidegger. Jag besökte senare Hans i hans hemtrakt, Mörkedalen innanför Bergen. Vi blev goda vänner. Här i Sverige slogs det en ring av tystnad kring mig. I Norge fick jag efterhand det ena spännande uppdraget efter det andra.

Jag vet inte om Hans Skjervheim (han blev professor i filosofi men är tyvärr död nu) är översatt till svenska. Han skrev på nynorsk. Själv hade jag stort utbyte av Deiltakar og tillskuer. (Vid kollning ser jag att min nynorska är bristfällig. Deltagare och åskådare ska skrivas Deltakar og tilskodar.)

Kanske kunde jag tänka mitt öde så här: Offentligheten (och därmed medelmåttan) går sin jämna lunk. Så kommer någon som tänker på ett helt annat sätt, med andra infallsvinklar och på en annan intellektuell nivå. Anpassar han sig inte måste han avvisas. Envisas han tiger vi ihjäl honom. Dock är detta bara en del av sanningen. Att tänka om innebär för den som är inne i systemet stora risker: man riskerar sin framtid. Och så tar man det säkra före det osäkra. Själv har jag valt att alltid gå vidare och tänkt att det viktiga är vad jag har kommit fram till och att det alltid går att komma ett steg till. Plus att det finns de som läser och tänker och som jag är väldigt glad för. När jag sedan kan säga ”Det här är jag” vet jag att jag är på rätt väg.

Håller för närvarande på med vad jag kallar ”Efterskrift”, vilket innebär de steg jag kunde ta när jag hade gått igenom det manus som blev klart (i princip) två dagar före julafton 2010. Jag bifogar, i tanke att de ska intressera dig, de två senast skrivna sidorna. De ska fortsättas med kommenterade citat ur dagböckerna och avslutas med den fantastiska dikt (från 1915) där Ture visar hur han, tillsammans med mörkret, föder sin son och på honom överlåter allt det han vill bli av med. Dikten heter ”En man till ett barn”.

Jag behöver väl inte säga det, men det är fråga om ett otroligt krävande arbete.

Bengt

***

Efterskrift

Den bästa kommentaren till vad Ture gjorde, med mig och mitt liv, finns i de tretton dagböcker Ture skrev mellan sitt sjuttonde och sitt trettio­sjätte år. Dagböckerna var viktiga för Ture. De bildade grund för hans memoarer, men också för hans bägge romaner. När jag föddes dedikerade Ture dem till mig; från början hade de varit tillägnade Elsa Lanedahl, skolflicka i Norrköping, på en gång hans barndomssvärmeri och det för­kroppsligade Idealet. Elsa fick aldrig läsa dem. Själv läste jag dagböcker­na första gången efter Tures bortgång, hösten 1969, och har sedan återvänt till dem flera gånger.

Den första anteckningen är från 1 januari 1904, Tures andra termin i Uppsala. Den handlar om principen i Tures liv: Idealet. Den sista anteckningen är gjord dagen efter min födelse, 4 oktober 1922. Jag har citerat raderna förut, men upprepar dem:

Välkommen, lille Bengt! Lille kamrat i kampen för friheten! Det ska bli en gudanjutning att växa upp igen med dej och bli ung igen med dej!

Här har till sist Idealet blivit verklighet. Vad gör Ture då? Han flyttar in i verkligheten, i denna lilla pojke, för att leva i och av honom. Samtidigt som han ger honom sin egen röst och sitt eget styrande medvetande. Det är trettiosex år mellan de bägge kamraterna.

Vem var då Ture Nerman? Han var känd som bolsjevik, leninist och hängiven revolutionär. Samtidigt var hans människoideal hans eget samhälles: man skulle vara en förebildlig karaktär, med optimism och vilja. Idoler var den blyge adelsmannen och värjfäktare Cyrano de Bergerac, i ständig kamp för friheten och äran, och så Tures egna förfäder: landsortsprästerna med de små anspråken och sitt ängsliga beroende av överheten. I familjen representerad av pappa Janne, prästsonen vars pengar Ture alltid hade varit beroende av. De sociala institutioner som var självklara hette släkten och familjen. Familjen betydde allt, individen ingenting. Identiteten utgjordes av åsikterna, livsuppgiften att kämpa mot det låga och onda, i en själv och i samhället. I praktiken gällde det att ge revolutionen röst och att samtidigt arbeta för de mångas förädling. Egentligen var det också detta revolutionen syftade till.

Vad det alltså handlade om, i praktiken, var en verbal kamp mot det onda, kombinerat med sånger till och besvärjelser av det goda, förenat med en strävan att personligen nå idealet – som Ture samtidigt både företrädde och uppträdde som. Allt inom ramen för ett klassamhälle, som satte gränserna för fantasin och bestämde hur det nya samhället och den nya människan skulle se ut. Tures frihetskamp var närmare besedd ett livs kamp för att motsvara de krav som hans eget samhälle ställde på honom.

Dagböckerna låter oss ana Tures verklighet, hans drömmar, problem och strategier. För mig betydde samma verklighet två problem: det ena att allt jag mötte verkade vara teater och sin egen motsats, det andra min skräck för att det kanske var tomt bakom maskerna, att det inte fanns någon där. När jag till sist började fråga mig om jag inte själv var likadan, var det som att jag ”föll”. Vilket var detsamma som att jag sökte mark. Jag fann mark i något som jag kallade ”närvaro”. En närvaro som bejakade det som min fars alla strategier förnekade: insikten att liv förutsätter död. Det min far kämpade mot var till sist livet självt.

Bengt

***

Österäng 10 augusti 2012

Hej, Gunnar!

Vi har haft ett avbrott i förbindelserna. Vad detta beror på vet jag inte, men jag kan tala om var jag själv befinner mig. Andligen. Kroppsligen är jag ännu mer här än förut: jag får allt svårare att gå.

Under 2010 skrev jag ett manus som jag kallade ”Ta arv”, på en gång en berättelse om min frigörelse från en annan människa, en demonstration av min stegvisa metod för denna frigörelse och denna frigörelse: boken är det den berättar om. Sen var jag för trött för att kunna vila. Jag lät mitt manus ligga.

I år har jag börjat gå igenom texten, i syfte att skärpa upp den, vilket i hög grad är detsamma som att se (och visa) hur min metod har växt fram, med en bild av den sammansatta människan i sin sammansatta relation till sig själv och sin omvärld och den betydelse som ordet har och de låsningar och möjligheter som samhällets formuleringar erbjuder, inklusive de problem som en offentlig roll erbjuder. (Min far var en sådan roll, som han samtidigt uppträdde i som den essentielle Ture Nerman; jag hade att frigöra mig från en lögn och samtidigt göra vad jag kunde av det den dolde, inklusive min fars visioner och goda vilja.)
Om roll och skenbarhet är den ena polen i det universum jag upprättar så kan den andra betecknas dialog och äkthet. Det är dialogens villkor som är mitt egentliga ärende. Plus dialogens innebörd. Plus hur man tar sig dit. Dialogens nyckelord är ”människa”. Utan andra människor når du aldrig dialog. Utan dialog når du inte andra. ”Dialog” = något du bär i dig, inte att man ska ha människor springande kring benen på sig. Eller behöva prata.

Mitt främsta framställningsproblem beror på att jag i texten och mig själv låter en process äga rum. I den kan jag vid ett tillfälle vara långt före mig själv; det typiska är att jag 2012 är längre hunnen, med medveten och bättre i stånd att formulera mig. Hur gör jag då med det jag skrev 2010, utan att förstöra gången? Eller: varför ska jag låta en dålig formulering stå kvar när jag har en mycket bättre på lut? Vad f-n tänker och tycker en eventuell läsare? Jag försöker klara det här genom att ta mig fram via konkreta situationer, citat och exempel, genom att så långt möjligt låta mitt material tala och inskränka min kommentar till det som jag visar ger upphov till. Steg för steg, alltså, precis som i verkligheten. Att detta retoriska problem skulle uppstå hade jag aldrig tänkt mig: dock, så blir det när man är sitt eget problem. Egentligen borde problemet vara allas: så fort man stannar ljuger man. Stanna är ljug och låtsas.

Bengt

***

Österäng 28 oktober 2012

Hej, Gunnar!

Och tack för Horisont! Det blev en födelsedagsintervju. Norrtelje tidning ringde och frågade hur många barnbarn jag hade och om jag hade någon hobby. När jag talade om att jag just hade avslutat ett manus som jag kallade ”Ta arv” och NT fick klart för sig att jag var son till Ture, var artikeln i princip klar. Det heter ”90-åring gör upp med sin far” och handlar om den store och modige Ture Nerman (som närmare besedd var ganska liten och därtill påfallande feg).

Så går det, har jag tänkt, när man inte sköter sin offentlighet och ser till att man syns på scenen. Tures olycka (eller lycka) var att han satte likhetstecken mellan en människas identitet och hennes åsikter. På det sättet blev han fånge i det offentliga spelet, i en med åren allt tommare roll.

”Ta arv” är komponerad på modellen av William Faulkners Absalom, Absalom!, en bok som går från yta till djup och samtidigt från myt och sken till historisk verklighet, i en förfärande släkttragedi med i botten frågan om en son förgäves söker att bli erkänd av sin far. Själv tvangs jag ner under den offentliga scenen när jag hösten 1956 släppte taget för att börja om. Det jag sedan har skrivit har byggt på den erfarenheten: att falla, finna allt likställt, förvandlas och överskrida. Men också av en annan orsak har jag fått gå under och utanför det offentliga. Jag har ju alltid arbetat på den offentliga scenen och skrivit efter ett par årtionden på ett område, för att om möjligt förstå det jag har varit med om och om möjligt visa vidare. De som har trott sig kallade att göra bort mig har i regel saknat min erfarenhet och har ersatt mina perspektiv med sina egna, vilket har varit detsamma som att placera mig någonstans på den offentliga scenen, där jag sålunda inte alls hörde hemma. Det är hopplöst att delta i debatter där man inte alls hör hemma.

Jag har aldrig uppfattat att jag har valt. Jag har gått dit näsan har pekat och litat på min näsa. I ett perspektiv ser man att jag har gått vidare och vidare i en tankevärld som handlar om existens och samhälle. På vägen har jag haft ganska liten nytta av debattörer och av det som har rört sig på kultursidorna. Jag har sålunda nästan inte alls läst något av Sven Lindqvist. Jag har lärt mig mest av romandiktare och av udda forskare. Just nu läser jag ”Om tidens vidd och tingens ordning” av kulturgeo­grafen Torsten Hägerstrand. Svåra problem (tidens rumslighet och rummets tid), skrivet med lätt hand och stor kroppslighet. (”kroppslighet” = konkretion). En idealbildare.

Bengt

***

The post Brev från Österäng, del 4 first appeared on Opulens.

KORRESPONDENS. I slutet av 00-talet inleddes en brevväxling mellan Gunnar Lundin och Bengt Nerman. Den fortsatte under 10-talet fram till Nermans död den 14 augusti 2016. Det sista brevet dikterade han för hustrun Ninnie i huset på Blidö. Vi publicerar Nermans brev i fyra delar under julen.

Österäng 16 augusti 2011

Hej, Gunnar!

Som jag förstått saken är förmågan till inlevelse en central mänsklig förmåga. Utan den kan vi inte leva tillsammans med andra. Det är tänkvärt att all soldatutbildning går ut på att utplåna den förmågan.

Vad massmedierna gör, genom sina rutiner, är att göra dig till åskådare: de ställer världen utanför dig. Själv är du skyddad av det ”vi” mass­medierna erbjuder oss: massmedierna och vi själva.

Som lärare och forskare på journalisthögskolan jämförde jag redan 1968 massmedierna med fabriker för schablondramatik. ”Dramafabrik” ger oss två metaforkedjor i samspel, bägge lika tacksamma att följa. Tillsam­mans skapar de små ”pjäser”, vad jag kallade ”moduler”. Det är inget konstigt med detta: allt ska gå fort att producera, vara lätt att uppfatta och lika från gång till gång. ”Nyheter” är något man i utbildningen lär sig känna igen. Fantastiskt nog och väl illustrerat med citat i mitt brev. Massmedierna är notoriskt usla på att förmedla det verkligt nya.

Modulerna ger trygghet och ett slags ytlig spänning. De talar också om för oss vad vi ser och hur vi ska känna. De är oerhört styrande. 1968 fick jag gehör för mina iakttagelser, idag är det svårt att urskilja några spår. Hade jag varit yngre hade jag försökt diskutera EN. Både konstruerandet av schablondramerna, alltid korta, med en början, gång och avslutning. Gången med toppar och klimax, lätt igenkännbara. Efter ”Norge-TV” hade DN premiär på ”Finansrysaren” (alltså inte ”finanskrisen”).

Rysaren, som alltså är massmediets sätt att distansera och minimera den livshotande katastrof som har drabbat oss alla, går fortfarande, för hur välbesatta salonger vet jag inte. Schablondramatiken har ju också den effekten att folk stänger av resp slutar läsa.

Men jag är i tagen som jounalistlärare-forskare en poäng till. Det blir allt vanligare att ett massmedium direkt ställföreträder oss, genom att t ex tala i vårt ställe. DN igen. När Lars Ohly avgick skrev DN, inte ”Lars Ohly avgår”; man rubricerade, stort: ”Hej då, Ohly – här är de som kan ta din plats”. Jag kallar detta den ställföreträdande funktionen och är naturligtvis skräckslagen för denna sida av vårt samhälles utveckling.

Hans Skjervheim är tyvärr död. Han bjöd in mig 1964, tror jag, att tala på Arbeidernes Hus vid Youngstorget i Oslo. 1966 hade jag honom som gästföreläsare på ett veckoseminarium jag hade arrangerat på temat individ och samhälle – hur man beskriver denna relation. Samma sommar besökte jag jag honom i Norge. Hans blev professor i filosofi i Oslo, tror jag. Jag har haft stor glädje av hans Deiltager och tilskoder – han skrev på nynorsk.

Jag tycker nog det var synd att det inte (så vitt jag förstår) sa ut att mitt brev var ett privatbrev, ett svar på ett brev och en artikel som du hade sänt mig. Det går att uppfatta det hela som ett s k öppet brev: ett brev skrivet till offentligheten. Ett sådant hade sett högst annorlunda ut och sannolikt inte blivit skrivet.

Bengt

***

Österäng 18 augusti 2011

Hej igen, Gunnar!

Nättidningen (i Tidningen Kulturen publicerades ett av de nu förkomna breven) gjorde Tures fyra diktrader meningslösa. Inte bara så att ”själ” rimligtvis inte kan rimma med ”själ”. Utan också att läsaren med skäl undrar vad en ”lumpen själ” är för något och varför man kan dö om man är lumpen. I dikten – och i mitt brev – står det ”lumpen träl”, vilket är Tures sätt att översätta ”Lumpenproletariat”, vilket i vanliga fall översätts med ”trasproletariat”. ”Lumpen” är alltså inte något invektiv utan beteckningen på en klass i klassamhället: den som enligt Marx befann sig nedanför klasskampen.

Ture visste förstås att ”trälar” i socialistisk retorik närmast var en hedersbenämning (jfr ”upp, trälar, uti alla stater”) men nu befann sig Ture i ett tyskt socialistiskt sammanhang: ”Mannen” som dikten är tillägnad var Karl Liebknecht, den tyska vänsterns ledare.

Ture fick Brantings ”Socialdemokratins århundrade” i födelsedags­present 18 maj 1906 och där kan han ha mött begreppet ”Lumpenpro­letariat” första gången. Sedan dess måste han ha mött och använt det många gånger. 1915 – samma år som dikten skrevs – hade han mött Lenin i Zimmerwald och därmed också sin egen elitism förklädd till socialism.

Vad säger dikten? Att vem som helst, även den lägsta, kan dö i krig och mord. Där är han ju bara objekt. För att bli subjekt och lära ut sanningen krävs att man inte bara har en själ men också järn i själen. Jag tycker det är tänkvärt att kommunisten i vardande, Ture, kallar de arbetare han och hans kamrater ska fostra för ”jävlar”. Det var mot denna bakgrund jag började mitt arbete och till min förundran och förfäran fann att det var mig det var fel på. Tures elitism var, har jag tänkt, en direkt fortsättning på det borgerliga klassamhället. Mot det ställde jag vad jag kallade ”demokrati”, inte som övertäckande fras men som något värt att försöka förverkliga.

Du får be Guido anställa en korrekturläsare.

Bengt

***

Österäng 26 augusti 2011

Hej, Gunnar!

Jag kan varken tänka eller skriva i ett tomrum. Det är därför jag har slutat försöka nå ut i den så kallade offentligheten. Jag skriver brev i stället, om sådant som jag funderar över och som jag tror ska intressera den jag skriver till. Jag är noga: därför är breven oftast väl formulerade.
När du ringde mig om en nätpublicering av ett brev till dig tänkte jag: ja men då får offentligheten se sådant som äger rum utanför offentligheten! Och det tyckte jag lät bra och så sa jag direkt ja. Nu blev det inte som jag tänkte, men hur ska någon annan kunna veta vad jag tänker och inte säger? Nu är det överståndet och det var roligt det som blev.

Trasproletariatet? Jag kan dikten ganska mycket utantill. Därför tog det flera genomläsningar innan jag alls upptäckte att Tures versrader saknade ett rim. Då hade jag redan börjat fundera över vad Ture faktiskt skrev. Han var en notorisk slarver. På senare tid har jag börjat se närmare på vad som döljer sig bakom hans slarv. Så den här gången. Slarv, förresten? Tures språkliga värld är fylld av svävningar och otydligheter: kanske slarvade Ture inte, kanske var det just så han tänkte. Kanske var det så hans verklighetsförhållande såg ut. Men: i detta fall som i fallet publiceringen. Hur ska någon annan kunna gissa sig till vad jag har funderat ut?

Någon gång i höst eller i vinter är kanske ”Ta arv” färdig. Det som bekymrar mig är kanske inte så mycket att jag inte har något förlag men att jag någonstans i mig inte bryr mig om boken blir utgiven. Det viktiga är att jag har nått fram i min tanke och formvilja. Eller lurar jag mig? Är det kanske så att jag inte orkar med att ännu en gång bli nonchalerad och förnedrad? Jag har ju aldrig tävlat med någon annan än mig själv – varför är jag då ett hot för andra? Eller ser jag inte själv det som är hotfullt i det jag gör? Att jag begär att andra ska göra det jag själv har tvingats till: att tänka om?

Bengt

***

Österäng 18 november 2011

Hej, Gunnar!

I mitten av oktober hade jag läst, analyserat och skrivit en kommentar till den sista av Tures dagböcker. De räckte från 1904, då Ture var 17 år och till 1922, då Ture var 36 och valde att kliva in i mitt medvetande för att leva sitt liv igen i mig. Praktiskt gick detta så till att Ture slutade att skriva dagbok i sitt namn och började skriva på nytt, i mitt.

I mitt manus hade jag skrivit om Ture som jag mötte honom. Nu ville jag skriva inifrån Ture själv. Dagböckerna är en en hisnande läsning: de visar Ture innanför det skal med vilket han på en gång skyddade sig mot omvärlden och styrde sitt möte med den. Drömmen om Sonen som den ideale Ture Nerman, finns med hela vägen: i själva verket börjar mitt livsprogram skisseras 18 år innan jag är född. Det ger mig efterhand allt fler uppgifter: jag ska inte bara bli hans ideale Ture (i realiteten en som förstärker hans svaga identitet); jag ska bli hans stridskamrat, garanten för hans fortlevnad efter döden och själva den himmelska gestalt i vars famn Ture en gång ska vila. Detta kunde räcka, tycker man. Värre ändå har det varit att möta hans livsskräck, hans äckel inför det kroppsliga och hans rädsla för allt som låg under medvetandets yta och – socialt – under borgarklassens yta. Ture försökte lösa allt med en offentlig roll, som var hans egen motsats.

Det här är sådant som jag har fått tas med hela mitt liv, komplicerat av att jag är den ende som har sett igenom det och som därför har ett livsstraff hängande över mig. Jag var dödstrött när jag kom till slutet och förstod att jag borde slappna av. Men då hade stressen redan väckt liv i de hjärnskador jag ådrog mig 1970 -71, som en följd av en svår TBE (fästingburen hjärninflammation): eldsveda i hjässan, överretning, förlamningar och djup trötthet. Allt kompletterat med yrsel.

Jag är på väg ur allt detta nu men undrar hur mycket jag ska orka. Det här är mitt nittionde år. För en dryg vecka sen dog en av mina personliga vänner, något yngre än jag, kusin på min mors sida. Han var klok och klar och var den enda släkting med vilken jag har kunnat tala om släktens problem. Han var opererad för cancer men full av tillförsikt. Plötsligt blev han dålig, togs in på sjukhus. Dagen därpå var han död. Det är ännu ett stycke samtal som är klippt rätt av. Jag läser våra brev och försöker skaka av mig den förlamning som uppifrån som en stor hand griper tag om mig. Till slut är man ändå alldeles chanslös.

I det här läget blir brev liggande obesvarade. Tyvärr.

Bengt

***

The post Brev från Österäng, del 3 first appeared on Opulens.

KORRESPONDENS. I slutet av 00-talet inleddes en brevväxling mellan Gunnar Lundin och Bengt Nerman. Den fortsatte under 10-talet fram till Nermans död den 14 augusti 2016. Det sista brevet dikterade han för hustrun Ninnie i huset på Blidö. Vi publicerar Nermans brev i fyra delar under julen.

Österäng 25 juni 2010

Hej, Gunnar!

”Kanske har du några kommentarer?” frågar du 3/6. Ja, först att ”Medve­tenhet och praxis” är en bra rubrik (fast den träffas av den journa­listkritik som säger fy åt ”och”-rubriker). I stället för att citera mig fram genom din text tar jag fasta på två citat på samma sida: ”det är sin fruktan man måste komma tillrätta med” och ”Konst är erfarenhet gestaltad i form”. Det svåraste i min väg till mig själv har varit mötet med den i mig som såg till att jag höll mig inom de givna ramarna. I honom fick jag utmana den instans i mig som jag själv hade skapat för att överleva, med förståndet i behåll. Det är den obönhörligaste motståndare jag har mött och min fruktan inför vad jag själv gjorde kunde inte vara större. Under en period i mitt liv, 1963-66, verkar jag ha kunnat gå förbi honom (eller fått tillåtelse att passera): de år då jag skrev mina dikter.

Vad jag då gjorde, i bästa fall, var att låta alla mina olika erfarenheter och jag mötas i en liten täthet som pressades samman tills något helt uppstod, som jag kunde kalla ”dikt”. Detta var nog det svåraste jag har gjort och nu i minnet verkar resultaten ha fötts i svartaste mörker. Resultaten är lätta att ta miste på, om man inte läser noga. Ta den här:

Jag sörjer alla de döda år
som bor i mitt hjärta.
Jag sörjer hopplösheten och
drömmarna, allt det som aldrig
var, allt det som stannade.
Jag sörjer det förlorade som
aldrig gick förlorat.

Vad är det jag säger? Jag vet inte riktigt, bara att dikten gav mig ord att gå vidare. Vad menas med att ”jag sörjer”? Sörjer jag en förlust av något eller dess närvaro? ”det förlorade som / aldrig gick förlorat”? Jag klarar det inte. Kritiken var enkel: det här var nyenkel folkhemspoesi. Kanske är det en förtvivlan som bara går att bära om man kramar den samman så tätt som möjligt och så att det samtidigt blir vackert. För mig är det vackert.

Jag arbetade i fyra månader så på ”Ta arv” att jag när jag i juni gjorde paus närmast försvann i ingenting. Därför har du fått vänta på svar. Somrarna är alltid svåra: så många människor, så många intryck. Så svårt att få gå undan. Jag önskar att jag kunde skriva dikter som ”Jag sörjer”, men det tillhör nog en annan tid och en annan Bengt.

Må väl nu!

Bengt

***

Österäng 6 december 2010

Hej, Gunnar!

Jag läser våra brev från 2010. Det är väldigt märkvärdigt med ett sådant samtal. För mig är det kanske särskilt märkvärdigt att tala med någon som verkar höra och förstå vad jag säger. I den mån jag har fått svar har det nästan alltid varit så att vad jag har sagt först har transponerats över till något som liknar något som redan finns men som inte är mitt.

Saken har blivit tydlig för mig under mitt arbete sedan februari att skriva en bok som jag kallar ”Ta arv” och som är ett samtal, ett försök att återge relationen mellan det tilltal livet har riktat till mig och mitt svar, ett svar som jag försöker göra så tydligt som möjligt. Med undantag för några veckor i somras, då jag dels var för trött, dels fick ett återfall i symtomen från en hjärninflammation 1970-71, har jag arbetat heltid hela året och är idag ganska färdig, både i kropp och själ och i form av manus. Den här veckan räknar jag att en första genomskrivning ska vara klar.

Vad som hände hösten 1956, då jag släppte taget och började om, var att jag fick söka en egen grund, annan än den som verkar vara de flestas. Den processen och dess konsekvenser har jag arbetat med sedan dess. När jag i den försöker formulera något att stå på, i motsats till något att tro på, lämnar jag den lika självklara som illusoriska grund på vilken det verkar förutsättas att stå på och gör istället vår förmåga att formulera oss, att ta form, till vår grund. Inför detta scenario verkar de flesta rädda sig upp på det skenbara och då och då dra upp också mig i säkerhet. Mina dikter, som har kommit ut nu november, i nytryck, gestaltar processen. (Säg om du vill ha ett ex, jag har fått en bunt från Ellerströms.)

En tid då jag hade bra tillfälle att tänka tydligt var 1988-92 eller 93, då jag var medlem i den s k meningsgruppen i Svenska kyrkans bekännelsearbete. Jag ensam hedning (odöpt, lämnade kyrkan när det blev möjligt) i en grupp av teologer och praktiserande själasörjare, ledda av Lars-Åke Lundberg. Han bad mig vara med eftersom jag hade skrivit så mycket av intresse när det nu gällde att se kyrkans utbud av Meningen i relation till andra bud och till människan som meningsskapande och meningsbehövande.

I början av året skrev du att du hade något på prosa igång; nu senast verkar något vara nästan färdigt. Är det det?

Mitt dilemma var att jag måste förvandla Tures lögn till sanning. Förneka och bejaka är lätt. Men förvandla?

Bengt

***

Österäng 28 december 2010

Hej, Gunnar!

Ditt brev av 9 december innehåller en oerhört precis beskrivning av vad ”ta arv” betyder för mig. Slutraderna i den första genomskrivna versionen av min bok lyder:

”Det går en märklig klyfta också genom mitt liv: jag verkar bejaka det jag av alla krafter försöker komma ur. Motsägelsen är skenbar. Vad jag gör är att ställa de frågor jag har ärvt på mitt sätt, i min tid och utifrån mina erfarenheter. Jag har då vridit på lögnen tills jag har skymtat den sanning som finns inne i den. Det är så jag har tagit arv.”

Jag råkade i TV se en bild uppifrån av Turning Tower i Malmö och sa Just så! Så är det jag har gjort. Sen fick jag arbeta länge innan jag kunde uttrycka vad jag menade med det. I bilden ligger också försoningen med min far. Sett långt utifrån och en aning uppifrån blev mitt förhållande till Ture en fråga om att gå vidare: att ta nästa steg. ”Du måste se historiskt”, brukade Ture säga.

Om de dikterna är att säga att jag bar sången i mig i nära fyrtio år innan jag kunde ge mig själv tillåtelse att ge den ord. Det är en sorgesång, en vaggvisa kanske för att trösta ett barn. De kom till i den ordning ungefär som de står i boken. Först: en handfull dikter som bär förutsättningen i sig. Sen bröt min stämma igenom och sa vad som var och hände på Långseleringen 84. I mycket mitt sätt att klara mig. Sen började det bli dikter med egen form, dikter som inte behövde mig. Åtskillig börjar i en synlig vardag och sätter sedan igång i ett litet drama, ibland med röster som bryter in och talar till den som skriver dikten: ”Öppna inte dörren!” ”Låt detta vara!” – det är det existerandes röster, inte någon nyenkel kulturdemokrats.

Jag undrar mycket varför man kunde – och kan – så läsa förbi mina dikter i offentligheten. Är känslan för öppen? Bryter jag något tabu? Visst är somliga dikter skrämmande, men när man läser dem – tar in dem i sin egen röst – så hör man ju att de är tröst- och sorgevisor. Jag väntar att någon innan jag är borta offentligt sätter fingret på någon av de bästa dikterna och säger att Ja men detta är ju väldigt bra! Jesus vad den där Nerman kunde. Men då måste denna orka med att tänka att ”ingenting finns” faktiskt kan betyda att ingenting kan vara något som faktiskt existerar och att man kan sörja det förlorade som aldrig gick förlorat. ”Vadå sörja?” skulle vår grannfru säga. Menar Bengt verkligen att han sörjer det som bor i hans hjärta? Det var konstigt. Och jag skulle svara att ja visst är det konstigt. Det är konstigt att leva.

Bengt

***

Österäng 15 maj 2011

Hej, Gunnar!

Denna regniga söndagseftermiddag har jag just läst ett brev från en vän som tycker att rubriken ”Dikter om döden och kärleken” är olycklig och anspråksfull. Men, tänker jag, man behöver ju bara öppna boken så ser man att döden inte är döden utan allt det som hindrar oss att leva och att ”kärlek finns i himmelen / Dröm om kärlek bara”. Kärlek är det sökta, det som den inre döden hindrar mig att nå. ”Jag har letat efter dig i hundra år nu”. Förverkligad är kärleken i jublet över en oljekanna i solgasset nere på bryggan.

*Det måste finnas ett självklart skikt i mig, en erfarenhet, som andra inte vill – eller kan – dela, men som är nyckeln till allt jag gör. Som har manifesterat sig i vad jag har kallat fallet, bejakelsen av det gränslösa, förvandlingen och överskridandet. Men inte kan jag leda någon dit?

Vår – din och min – relation måste vara märklig, jag märker det när jag får brev av dig men har svårt att svara. Du skriver, har jag tänkt, sådant som är viktigt men som jag inte skulle kunna skriva själv.

Försöksformuleringar om liv och villkor. Du är precis. När jag försöker svara blir jag förnumstig. Rimligtvis för att du inte skriver sådant som man ska svara på så. Man ska svara som den man är. Jag är en poet som skriver dramer för medvetandet. Jag har ju hållit på med ”Ta arv” i femton år snart. Att jag kom loss att skriva i februari 2010 och kunde hålla ut till slutet berodde på en liten artikel en god vän och f d kollega sände mig, där han presenterade mig, inte som docenten BN utan som poeten BN. Jag undrade en vecka. Sen förstod jag att han hade rätt och så satte jag igång att skriva min jättedikt, ”Ta arv”, byggd som Faulkners ”Absalom, Absalom!” så att (den enkla) sanningen bakom undret bara steg för steg avslöjas.

Att det blir såhär beror kanske på att jag ändå aldrig vet vad det kommer att bli av det jag skriver. Bara att det – om jag inte fuskar – blir ännu ett steg i mitt eget drama. Varför skulle jag fuska? Det är ju bara tråkigt.

Ninnie har varit uppe och tänt brasa hos mig. Kaminen står i hallen rätt utanför min dörr och jag ser och hör elden. Vi tänker hålla ut här så länge som möjligt, fast här är primitivt och opraktiskt och fastän snön stängde mig inne under vintern. (Jag behöver kryckstöd och det fungerar inte i snön.) Jag jobbar med ett uppföljningsarbete på ”Ta arv” och har börjat fundera på om det finns något förlag som skulle förstå vad jag gjorde och vilja satsa.

Bengt

***

The post Brev från Österäng, del 2 first appeared on Opulens.

KORRESPONDENS. I slutet av 00-talet inleddes en brevväxling mellan mig och Bengt Nerman. Den fortsatte under 10-talet fram till Nermans död den 14 augusti 2016. Det sista brevet dikterade han för hustrun Ninnie i huset på Blidö. Opulens publicerar Nermans brev i fyra delar under julen.

Breven är i grunden existentiella, filosofiska och litterära. Utifrån den grunden ser Nerman på det offentliga Sverige. Han har varit lärare och rektor på journalisthögskolan kring det stormiga 1968. Blicken är unik.

Filosofin: bli, f å bli, den man är, genom närvaro och relationer, inte genom ideal. Idealen kan förminska människovärdet. Bengt Nerman tar sig själv som exempel: Ture, skribenten och kommunisten, försökte göra sonen till idealmänniska. Den i nittioårsåldern fortfarande stammande sonen tog till uppgift att befria sig till mer mänsklig och mer sann. Han är inte anti-idealist. Han vill så att säga ställa pappans idealism på marken. Runtom sig såg han ett rollspel som ytterst handlade om rädslan för existensen, livets korthet och döden. Utifrån den erfarenheten formas så småningom – när han ”vågar släppa taget” – kulturkritiken.

***

Österäng 20 september 2009

Hej och tack för flera brev och nu senast I strömmen mot strömman. En jättefin bild för ett läge. Det slår mig att jag aldrig har skrivit – eller kanske kan skriva – något liknande. Men vad är det då jag har och har haft för mig i mer än femtio år?

Jag har arbetat för att göra mig fri ur en situation då jag är på en gång fängelse, fånge och fångvaktare. Jag blev det – långt innan jag hade något medvetande alls – i ett reaktionärt, oscarianskt hem som gömde sig bakom ett frihetsälskande marxistiskt ansikte. Jag var 34 år när jag hade kommit så långt att jag, för att inte brytas sönder, steg för steg började ta mig ur. Hösten 1956.

1962 hade jag kommit så långt att jag kunde publicera ”Demokratins kultursyn”. En viktig sida av den boken är att det inte handlar om mig. Den handlar om den värld – inte den privata – där jag hade växt upp: nykterhetsrörelsens, bildningsrörelsens och arbetarrörelsens. Och sammantaget: demokratins. Jag hade sett samma problem i dessa rörelser som mina egna och sett liknande orsaker. Hur t ex arbetarrörelsen bar i sig en liberalism som var till för att på en gång dölja och motivera ett kapitalistiskt klassamhälle. Så här sa jag: broder, du är fånge i samma lögn som jag; försök att se det; så här kan du komma ur. Förunderligt nog uppfattades detta som ett angrepp på arbetarrörelsen. Men att försöka hjälpa någon är väl inte detsamma som att angripa? Jag svarade aldrig; jag försökte bara gå vidare.

Och jag gick vidare på kärnan: den trånga, kastrerande bilden av hur en människa är och måste vara. En människas möjligheter är ju så otroligt stora. Jag fick snabbt klart för mig att detta att tala om människans möjligheter är ett hot mot det bestående. Aftonbladet, med Karl Vennberg och Jan Myrdal, öste över mig invektiv. Jag avstod från att svara. Jag tyckte det var meningslöst och gick bara vidare. På en otroligt svår och knagglig väg.

1968 blev i hög grad en bekräftelse på det jag hade sett. 1968 skrev jag en artikel, ”Prästkappan”, som talade om den avgörande skillnaden på att vara och låta som en präst. Det blev ett jäkla liv. Vad gjorde jag? Jag fortsatte att på mina områden försöka förverkliga de drömmar som hade funnits i botten av de världar där jag växte upp. Mina två senaste böcker (orecenserade, i stort sett) är kanske de tydligaste bevisen: ”Frågan om människovärdet”, 1993 (om arbetarrörelsens identitet) och ”Den offentliga lögnen, 1997 (om demokratins hinder och möjligheter). Sedan dess arbetar jag på en hopsamlande volym som jag har döpt till ”Ta arv”. Tidsmedvetandet har funnits hos mig hela tiden, i bredd med klassmedvetandet.

”’Linjens’ nermanska brokighet”, skriver du; ”Bengt Nerman med sin multipsykologi”. Ja, säger jag, livet är ofattbart sammansatt. Vill du bli fri får du försöka sänka dig ner i det sammansatta, det verkliga. Kanske är det där skiljelinjen går: mellan att vara i och ändå inte gå förlorad, och att vara ovanför och utanför och på den vägen lyckas vara ingen alls.

Hälsningar nu,

Bengt Nerman

***

Österäng 10 januari 2010

Hej, Gunnar!

Tack för två mellandagsbrev! Det slumpar sig så att jag just har fått fem ex av intervjun från Ingela Romare. Hon och Ulf Berggren kom hit i juni 07, satte upp kameran, ordnade avstånd, tid och bländare och så ställde Ingela första frågan. Inga förberedelser. Vi hade haft brevkontakt och jag sett Ingelas filmer och Ingela läst mina böcker. I alla fall tillräckligt många.

Redigeringen, uppdelning i tre filmer, rubriker, musik och mellantexter står Ingela för.

När jag såg filmen första gången blev jag lycklig. Jag vet aldrig så mycket om hur jag ser ut utifrån. Den här figuren kunde jag både se och höra på.

Sen har jag hittat ett brev från dig, daterat Solna 16.10 04. Med detta förhåller det sig så att jag har den dåliga vanan att använda aktuella brev som mellanlägg i böcker jag just håller på att läsa. Plötsligt har jag läst vad jag ville och så lägger jag boken någonstans, eller ställer den. Och så kan det som nu ta mer än fem år innan jag tar fram boken på nytt.
Men. Du ställer en fråga där som jag kan koppla till det tredje stycket här ovan. Du frågar hur jag ställer mig till Derrida och de franska poststrukturalisterna. Idag kan jag svara: jag ställer mig inte alls. Jag har hemskt svårt att få kontakt med den sortens skrifter. Om jag läser är det borta när jag har lagt igen boken. Vad jag gör (och som kan kallas ”tänka”) är att krafsa runt i mitt hål i världen, utåt, nedåt, framåt. Och så ser jag saker som hänger ihop och funderar över hur. Rätt som det är blir jag glad eftersom jag känner igen en tanke eller för att jag kan komma ett stycke vidare. Jag kan inte tänka något viktigt med bara huvudet, jag måste vara med hela jag, krafsande i mitt hål, min grop i världen. Och om jag ska kolla en tanke prövar jag den mot hela mig. Stämmer det så är det bra, annars får jag lägga det jag tänker på åt sidan. Tills vidare.

Det är något likartat när du berättar om någon som har knutit an till något jag har skrivit. Jag blir glad, men jag kan inte göra någonting av det. Kanske längre fram.

Detta var vad min mamma skulle ha kallat ”en skön själs bekännelse”. Hoppas du är mottaglig!

Bengt

***

Österäng 16 maj 2010

Hej, Gunnar!

Och tack först för brev, så samtal och så ”Walter Ljungquist”! Jag är väldigt glad för alltsammans. Du säger att hos mig (som litteraturforskare och vill jag tillägga alltid) ”berättandet övergår i dialog, en dialog som vänder sig som möjlighet till läsaren”. Så är det. Men det är sällan som jag får svar och praktiskt taget aldrig ett svar som ditt. Det här är ett livs­dilemma, delvis är jag själv skuld men i mycket beror det hela på att jag från första början har förts in i ett hörn och tilldelats en roll som inte är min. Blir man sedd och hörd kan man gå vidare: man får en stöt och en lust. Jag har vant mig vid att försöka svara på mina egna frågor.

Jo, visst skriver jag essäer, i den anglosaxiska meningen (jag är otroligt påverkad av min amerikanska och engelska läsning – under en lång period levde jag på engelska och som engelsman): jag ställer en fråga och så citerar (läser) jag mig fram till ett svar. Så är också min avhandling skriven, fast jag inte hann – eller orkade – summera mitt svar. (Jag skrev mot en tidsgräns, min hustru var dödssjuk och jag hade i slutspurten våren 1976 två lunginflammationer. I ”Ta arv” försöker jag klara det jag inte klarade då.)

Från mina utgångspunkter är (din essä) ”Walter Ljungquist” inte en essä: den är ett reflekterande och bestämmande av innebörder, med mig som hjälp och med Walter som material. Du rör dig nära, både mig och Walter, och frågar och ser själv vad det vi gör betyder. Men det är inte för att upptäcka oss, tänker jag, som du skriver: du skriver för att upptäcka dig själv och ge din läsare möjlighet att upptäcka sig: det du skriver vänder sig som möjlighet till din läsare. Om jag var din redaktör skulle jag föreslå en annan rubrik: varför inte ”Gunnar Lundin”?

På en punkt menar jag att du tar miste: när du sätter likhetstecken mellan Quita och Gerda Antti. Quita fanns för Walter (och i hans böcker) tjugo år innan han träffade Gerda. Ett möte han romantiserar samma år i ”Nycklar till okänt rum”, 1950 […]

Hälsningar
Bengt

***

The post Brev från Österäng, del 1 first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Inför internationella kvinnodagen på söndag den 8 mars begrundar Jesper Nordström ytterligare en svensk feministisk klassiker, Agnes von Krusenstjernas I Ateljé Souvenir.

Den manliga blicken. Ett begrepp och ett perspektiv som varit rådande i hundratals år i litteraturen. Rätten att se och rätten att betrakta och därmed också att bedöma.

The post En feministisk klassiker first appeared on Opulens.

AVDAMMADE MÄSTARE. Jag vill dra det så långt och hävda att T. E. Lawrences skildring av Orienten utgör vår tids viktigaste dokument om och inblick i en  konflikt som verkar oändlig, skriver Jesper Nordström.

En av grunderna kring diskussionen om vad som är kontroversiellt är att kunna skilja på begreppen förlåta och förstå. När Lars von Trier, med sitt uttalande  ”Jag förstår Hitler”,  skapade skandal i Cannes (2011)  bestod inte indignationen av just en sammanblandning av dessa två begrepp? Att kunna sätta sig in i det mörka och skrämmande kräver en människokännedom och att kunna stiga ur sitt eget subjekt. Detta utan att sympatisera med det studerade.

The post Viktigt dokument om oändlig konflikt first appeared on Opulens.

KRISTALLNATTEN. En av de mest ångestladdade, andlöst spännande romaner jag läst på länge. Rekommenderad läsning inför Kristallnatten den 9-10 november, skriver Elisabeth Brännström som läst Resenären av Ulrich Alexander Boschwitz vilken nu nu kommer ut i svensk översättning.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Resenären av Ulrich Alexander Boschwitz
Översättning: Jens Ahlberg
Albert Bonniers förlag

Den 29 oktober 1942 torpederades fartyget Abosso på sin väg till England från Australien av en tysk ubåt. Fartyget hade chartrats av den brittiska regeringen och skulle frakta tillbaka tyska krigsfångar, bland dem många judar, som internerats i Australien på villkor att de deltog i kriget på de allierades sida.

När skeppet sjönk utanför Azorerna var en av dem som försvann i djupet den unge författaren Ulrich Alexander Boschwitz från Berlin. Boschwitz hade 1939 fått sin roman Der Reisende publicerad på engelska i England och USA. Boken var dock, enligt Boschwitz själv, i behov av en omarbetning och han hade, med hopp om att boken skulle publiceras i Tyskland efter kriget, redan börjat engagera sig i detta. Den omarbetning han gjort återfanns tyvärr aldrig, men det maskinskrivna originalet hittades sinom tid i Deutsches Exilarchiv i Frankfurt av förläggaren Peter Graf som med tillåtelse av Boschwitz släktingar gav boken en nödvändig redaktörsläsning. Den bearbetade upplagan gavs ut för första gången i Tyskland 2018 och har nu kommit ut i svensk översättning på Albert Bonniers förlag.

Resenären tar sin början under Kristallnatten, natten till den 10 november 1938, då många tyska judar fick sina hem, sina företag och sina liv sönderslagna av nazister, uppbackade av vanliga medborgare. Bokens huvudperson, Otto Silbermann, är en av dem som får påhälsning i sin lägenhet i Berlin och tvingas fly, hals över huvud, från sin ”ariska” fru Elfriede, sitt hem och sina ägodelar. Silbermann som levt ett tryggt medelklassliv, han är delägare i ett litet men framgångsrikt företag, finner sig helt plötsligt vandrande på gatorna i sin hemstad helt skyddslös, lurad på pengar av sin kollega Becker och omgiven av potentiella fiender och förrädare som kan sälja ut honom till nazisterna eller döda honom utan att blinka och utan några som helst repressalier. Han är ju jude och det finns inte längre någon skyddad plats för honom i hans hemland.

I sin desperation sätter sig Otto Silbermann på ett tåg och påbörjar en resa runt i Tyskland, tåget är den enda plats där han känner sig någorlunda inkognito. Han ser, liksom Boschwitz själv, inte specifikt ”judisk” ut och drar inte till sig onödig uppmärksamhet, bara efternamnet på hans pass riskerar att förråda honom. Silbermann irrar runt som en orolig ande, med huvudet fullt av nervösa tankar på sin familj, pengar och en flykt ut ur landet. Han försöker ta sig över gränsen till Belgien, men upptäcks och slängs omedelbart tillbaka, belgarna tar inte emot judiska flyktingar. Han slår sig i slang med medresenärer, hela tiden med ett förtvivlat uppstressat, bultande hjärta som värker i bröstet och håller på att ta livet av honom. Runt honom pågår den bedrägliga vardagen som vanligt, men själv rusar han allt snabbare mot ett förutsägbart, katastrofalt slut.

Grundtonen i Resenären är präglad av en otrolig ångest som nästan omedelbart griper tag i läsaren. Vi får följa Silbermanns kaotiska färd genom ett Tyskland som känns förändrat över en natt. I alla fall för Silbermann som, ganska naivt, vägrat inse vart landet är på väg. Hans febriga oro och desperata förvirrade tankar tränger sig så nära inpå att jag själv känner att jag får svårt att andas samtidigt som jag har väldigt svårt att lägga ifrån mig romanen, trots att jag förstår att Silbermanns resa är fruktlös. Han kommer förr eller senare att upptäckas, frågan är bara när och på vilket sätt.

En av de mest ångestladdade, andlöst spännande romaner jag läst på länge. Rekommenderad läsning inför Kristallnatten den 9-10 november.

The post Ångestladdad skildring om flykt first appeared on Opulens.

SPRÅKFRÅGA. Hej! Jag har en fråga som kanske inte är av det slaget som du brukar få men jag ställer den ändå. När man ser på gamla journalfilmer från 1930-talet så låter rösterna så gälla och hurtiga att det nästan blir parodiskt. Varför låter de så undrar jag? / Kjell

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

En komplex, intressant fråga som jag väljer att svara på då det decenniet utövar nån slags motvillig fascination på mig med sin blandning av modernitet och kulturprimitivism.

Innehållet i dessa filmer utgörs ju också ofta av hurtiga reportage om stolta fabriksarbetare, tekniska innovationer eller någon ”liten käck krabat på promenad med sin mamma på Djurgården”. Jo, jag generaliserar och ironiserar en smula nu.

När det gäller själva speakerröstens klang är det dock en teknisk detalj många nog inte tänker på, nämligen att ljudfilmen gjorde sitt intåg på trettiotalet och den ganska murriga, primitiva inspelningstekniken gjorde att journalisterna fick instruktionen att tala väldigt gällt och överdrivet artikulerat och ”spetsigt” för att kompensera att diskanten var inspelningsteknikens akilleshäl.

Som en kulturhistorisk utvikning kan det nämnas att det var de skådespelare som verkligen gått scenskola och hade en gedigen utbildning och kunde artikulera riktigt bra som överlevde övergången mellan stumfilm och ljudfilm.

Att vi sedan som lite nostalgiska tv-tittare tycker att det är så vasst och käckt beror på att vi nu har en ljudåtergivning som knappast är som den i en rökig nersläckt biosalong anno 1932.

Journalfilmsvisningarna var när det begav sig också ganska vardagliga förströelser, så publiken var knappast några knäpptysta känsliga cineaster. Därför var den välartikulerade vassa tonen väl anpassad för att kunna överrösta publiksorlet.

The post Språklådan: Varför låter journalfilmernas röster som de gör? first appeared on Opulens.

AVDAMMADE MÄSTARE. Om man ska se Ponge som surrealist så får det vara med tanke på leken med skalan och förmågan att få tingen att nästan kännas hotande eller motbjudande. Jesper Nordström berättar om Francis Ponge.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Francis Ponge (1888-1988) är poeten som verkligen inte gick att lägga i en skål med en etikett, det fanns ingen ism eller skola eller annan lapp som verkade fastna på honom, men det närmaste man kommit en beteckning är att kalla honom tingpoet.

Det saknades en agenda bakom hans lyrik. Det finns inget politiskt, inget psykologisk eller över huvud taget något som går att skönja i form av en djupare existentiell, religiös övertygelse.

Ändå är det som att han lyckas skriva om dörrar, krus, apelsinskal och cigaretter som om dessa ting utgör världens absoluta mittpunkt. Han skriver som om bilderna inte har en komposition i form av förgrund, mitt, bakgrund utan allt ligger i fokus, i ett slags visuellt brus och med en påtaglighet som nästan bibringar ett slags äckel inför tingen.

Tänk dig en extra trött dag när din hud, ditt pansar mot världen är tunt och du bara kan se hårstråna, de vita prickarna, skavankerna, brännmärkena på ett gammalt soffbord. För att tala med modern psykiatrisk terminologi är det som om Ponge saknar central koherens, ett begrepp som används för att beteckna autistiska personers svårighet att se något annat än träd i skogen.

Som i dikten om regnet där varenda individuell droppe ska redogöras för så att det till slut nästan känns hotfullt som att få en armé myror för tätt inpå sig. Detta är ena sidan av hans författarskap. Den andra borde få Ernst Kirchsteiger att huka sig i bänken, för här handlar det om det enkla boendets och köksredskapens och matvarornas sensualism.

Ljudet av att skala potatis, eller den humoristiska iakttagelsen att kungligheter inte njuter av dörrar, då de inte själv går i clinch med dessa träpaneler och lyssnar på det trygga ljudet av låsmekanismen.

Ponge tillhörde i början kretsen kring André Breton, vilket kanske inte säger så mycket då många samlades kring denna arrogante och dominante surrealistfurste och ibland hade svårt att frigöra sig från honom.

Men om man ändå ska se Ponge som surrealist så får det vara med tanke på leken med skalan och förmågan att få tingen att nästan kännas hotande eller motbjudande. Som om potatisen skulle få liv och hoppa upp i ansiktet på en.

Personligen tycker jag hans höjdpunkt nås i långdikten ”räkan i samtliga tillstånd”. Det blir som en lyrisk etyd över detta skaldjur med alla dess små skutt, känselspröt, ryckiga kroppsspråk och med tanke på att Ponge var väldigt nervöst lagd och led av ticks är det inte helt ut i det blå att se räkan som ett slags alter ego, ett djur han kände sig befryndad med.

Utan att förringa honom kan man säga han red på den våg av tysk fenomenologi som gjorde sitt segertåg i Frankrike, en perceptionsfilosofi alltför komplicerad att redogöra för här. Jean-Paul Sartre skrev mycket och uppskattande om Ponge, men här i Sverige är han rätt förbisedd, kanske för att vi här har ett idiom av idédikt där vi vill se en kärna, inte bara ett slags skimmer eller utsnitt av verkligheten.

The post Tingens poet first appeared on Opulens.

EGENPRODUKTION. Medan poddserien illustrerade styrkan med insamlingsfinansierad egenproduktion demonstrerar boken processens svagheter, skriver Mattias Svensson om Aron Flams bok Det här är en svensk tiger.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

En bra bok kan vara lärorik, men när en bok inte blir riktigt bra kan detta faktum ändå vara upplysande. Så är det med Aron Flams bok Det här är en svensk tiger.

Jag skrev i våras om essäserien i poddversion, med samma titel, som jag tycker var både nydanande och högintressant. I korthet gräver Aron Flam i Sveriges och prominenta svenska socialdemokraters ideologiska rötter och tyskvänliga agerande under andra världskriget. Framför allt visas hur inflytelserik antisemitismen var under dessa socialdemokratins formativa regeringsår. Detta kopplas till socialdemokratins och inte minst Olof Palmes agerande under efterkrigstiden, inte minst gentemot Israel. Tystnaden kring vad som egentligen skedde här anser Flam är avgörande för hur Sverige är idag.

Jag läser således boken med höga förväntningar. Dessutom håller jag med om att svensk neutralitet är byggd på hyckleri och eftergifter för diktatorer och att mycket av det socialdemokratin är stolt över i historien är bluff och tillrättalagt, vilket Aron Flam på många sätt förtjänstfullt blottlägger.

Antingen var Sverige ekonomiskt integrerat med Tyskland – eller så valde vi av andra skäl än ekonomiska att fortsätta samarbetet med Tyskland, vilket i så fall visar en större ideologisk samhörighet.

Utifrån de höga förväntningarna är det kanske inte konstigt att jag blir besviken. Det hör dessutom till bokens och den tryckta textens uppenbara förtjänster som format framför poddserien att skarvarna i tesen framträder tydligare, och därför blir lättare att kritiskt reflektera över. Vid läsning noterar jag exempelvis att Flam å ena sidan argumenterar för att Sverige var en provins i det mini-ariska EU som tyskarna ville bygga genom att vara ekonomiskt integrerat i denna sfär.

Samtidigt vilar han tungt på en avhandling som argumenterar för att det mot slutet av världskriget var ekonomiskt omotiverat att fortsätta handelsutbytet med Tyskland, särskilt på så för tyskarna förmånliga villkor. Detta för att avslöja att handeln var ett ideologiskt val.

De båda teserna är svårförenliga. Antingen var Sverige ekonomiskt integrerat med Tyskland – eller så valde vi av andra skäl än ekonomiska att fortsätta samarbetet med Tyskland, vilket i så fall visar en större ideologisk samhörighet. Visst stöd finns för båda påståendena, men de kan svårligen vara sanna samtidigt.

Framförallt klarade Sverige hursomhelst att osentimentalt och på ganska typiskt svenskt vis gå vidare efter kriget som om vi varken varit ekonomiskt eller kulturellt beroende av Tyskland – vilket vi var, vad som diskuteras är i vilken grad – så frågan är fortfarande hur mycket av dagens samhällsklimat som kan härledas till denna tid.

I slutänden tycker jag att det är i detta led som resonemanget har störst brister. Flams grävande i arkiven är historiskt intressant och avslöjande, men jag tror inte att Sveriges sentida utveckling förklaras av att vi, ända in i slutet, berikade oss så mycket det gick på Hitlertyskland .

Min stora förhoppning var att boken skulle fördjupa och förtydliga de tyngre och mer välresearchade delarna av essäserien, som stundtals var väl spretig.

Visst finns ett förtiget och i viss mån obearbetat skuldkomplex för historiska förgripligheter också i Sverige. Men skulderna är snarare flera än det Aron Flam grävt kring, man kan exempelvis nämna Eva F Dahlgrens trilogi Farfar var rasbiolog, Fallna kvinnor och Vad hände med barnen? om skötsamhetens baksida och vad som drabbade grupper som inte passade in i välfärdsbygget. Den svenska tigern är en komplex varelse, de raka ränderna till trots, eller åtminstone en tiger med många komplex.

Min stora förhoppning var att boken skulle fördjupa och förtydliga de tyngre och mer välresearchade delarna av essäserien, som stundtals var väl spretig. Tvärtom är boken i de passagerna mest ordagrann repetition, och det som adderats är dessvärre sådant som bidrar till spretigheten.

Mest irriterande på grund av ytlighet och irrelevans är inskjutna nutidsspaningar. Här ägnar sig Flam åt flams. Han skriver om hur han sett på SVT:s debattprogram Opinion och konstaterat att ”ingenting längre fungerar och ingen vet vad som ska göras åt saken”, vilket följs av en rant om islamister från krigets Syrien, brister i sjukvården och stigande matpriser. Tesen ”I början av 2019 är krisen uppenbar överallt” underbyggs av en utläggning om klimataktivisten Greta Thunberg som mediefenomen. Det är lika tunt som det är dumt.

Direkt osant är påståendet att ”de svenska socialdemokraternas barnbarn på 2000-talet möter gruppvåldtäkter och hederskultur med metoo-upprop på internet och en samtyckeslag” eftersom de senare åtgärderna snarare är USA-lånade influenser som saknar koppling till de föregående problemen. Att resonemanget dessutom förs i en kontext där andemeningen är att det vore rätt att fängsla dagens socialdemokrater som samhällsomstörtare gör det knappast smakligare.

En illvillig recensent hade säkert kunnat lockas till spekulationer om att den sortens lättuggad raseriprosa krävs för att swishdonationerna ska ticka in. Själv förtvivlar jag över att en så uppenbart begåvad person, som lagt så mycket tid och energi på research, förstör sitt eget verk och sin egen tes med den sortens osorterade haverier. Det är som att garnera en gräddtårta med saltgurka. I ett gammalt redaktörshjärta skär också de många upprepningarna och att boken inte tydligare håller sig till en röd tråd i berättandet. Det här är en svensk tiger är fortfarande intresseväckande läsning, särskilt i sin avslutande del, men boken borde med tanke på skribenten, arbetsinsatsen och storyn ha blivit något mycket bättre.

I detta finns en lärdom: Medan poddserien illustrerade styrkan med insamlingsfinansierad egenproduktion demonstrerar boken processens svagheter.

The post Det går inte att tiga åt Arons flams first appeared on Opulens.