BIOGRAFI. Lis Lovén tycker att Per Wästbergs biografi över Bernhard von Beskow är suveränt läsvärd.

Den ständige – Bernhard von Beskows liv och verk: En minnesteckning
av Per Wästberg
Svenska Akademiens minnesteckningar
Norstedts

Det är alltid något speciellt med röster från det förflutna. Jag tänker nu mer specifikt på boken om Svenska Akademiens ständige sekreterare på 1800-talet ”Den ständige – Bernhard von Beskows liv och verk: En minnesteckning”. Den är författad av Per Wästberg som sitter på stol 12 i den nuvarande Svenska Akademien.

I de minnen från det förflutna som Wästberg lyfter fram finns en borgerlig trygghet, en kulturhistoria som präglas av tillhörighet. Det som ligger kvar i glömskans rike kan väckas till liv igen. Så är det nu att läsa Per Wästbergs bok – minnena levandegörs.

Med ”borgerlig trygghet” syftar jag inte på något politiskt. Åtminstone inte så som borgerligheten ser ut i dagens Sverige. Nej, bort det! Det handlar om den, förvisso mansdominerade, borgerliga kultur i en gången tid som framträder i Wästbergs bok.

Jag har med andra ord kommit att gilla den här Bernhard von Beskow. Han var alltså ständig sekreterare i Svenska Akademien och sedan blev han ständigt bortglömd.

Per Wästberg visar de höga idealen

Kanske kan man skönja ett visst mått av borgerlig nostalgi hos Wästberg. En känsla för att väcka till liv något som trots allt äger en giltighet. Detta i en tid när högerspöken har förfulat det borgerliga arvegodset. Så ja, jag anser att Per Wästbergs bok har något viktigt att säga oss.

Det går i den här biografin över Bernhard von Beskow att se hur allt hölls samman av höga ideal. Det var en manskultur som ville något, men utan att omstöpa allt. Något stabilt, belevat, sant och rätt. En vilja att binda samman allt till en enhetlig kultur.

Bernhard von Beskow framstår som en genuin och helgjuten person i Wästbergs porträttering. Här skildras hur den ständige sekreteraren fick Akademien på fötter igen. Bernhard von Beskow (1796-1868) blev ledamot i Svenska Akademien 1828, från 1834 dess ständige sekreterare.

Det var en man som hade ett omfattande kontaktnät och inflytande i dåtidens svenska kulturliv. Han var därtill gift med en habil kvinna som hjälpte honom i hans arbete. Dessutom var han henne trogen och höll aldrig på med några kvinnoaffärer.

Bernhard von Beskow kunde försvara monarkin och ändå förbli kritisk till den samma. Kort och gott levde han upp till sina ideal.

Per Wästberg är språkligt klurig och stilsäker. Därtill vågar jag påstå att Wästberg inte låter det minsta ängsligt korrekt, inte alls hörande till de publikfriandes skara. Med andra ord är han rätt man att presentera en ständig sekreterare från förr på detta stilsäkra sätt.

I sin helhet levandegör ”Den ständige – Bernhard von Beskows liv och verk” hur 1800-talets människor hade i Sverige. Vi får en snabbgenomgång av de usla, fattiga förhållanden som många stockholmare levde under. Stockholm tycks på 1800-talet ha varit Europas mest kriminella storstad. Med omfattande prostitution, stölder, smuts och förfall.

Starka sociala kontraster

Det är logiskt att det uppstod en vilja i 1900-talets Sverige att styra upp landet och riva ner det smutsiga och fula. Inte minst tänker jag då på klassklyftorna. Kontrasten till von Beskows livsvillkor blir ju otäck när man tänker på den underklass som fanns på hans tid. Men Wästberg noterar att det borgerliga elementet hos Beskow inte alls ser ut som hos Balzac eller Flaubert. Man kan ändå undra hur borgerskapet egentligen såg på sin privilegierade ställning på den tiden. Jag tänker mig att vi människor gärna blundar för det otäcka genom någon form av bortträngningsmekanism. Vi behöver våra inre försvar för att orka leva helt enkelt. Så måste det vara för alla, då som nu. Jag tycker att Wästberg har försökt se alla sidor av saken i sin skildring av ett Stockholm i det förflutna.

Per Wästberg når språkets innersta vrår

Och Beskow som var en präktig, protestantisk och plikttrogen man följde, som sagt, inte sina känslors nycker. Men det är ändå lite befriande att höra talas om en förälskelse utanför äktenskapet som i grunden skakade om honom. Men det var således en kärlek som inte fick något utlopp mer än i drömmerier och kanske också i form av poesi. Wästberg tycks i beskrivningen av denna förälskelse ha nått ner till språkets innersta vrår och skrymslen.

I dag ser vi nog Svenska Akademien som en påtagligt sluten församling. Så var det inte på 1800-talet. Den tidens journalister hade mera insyn i hur till exempel invalen gick till. Så för den som är intresserad av att få titta in bakom ridån är detta en mycket intressant bok. Här trängs berömda personer om utrymmet. Därtill finns det ett visst mått av yttrade visdomsord.

Jag tänker avsluta med citat från boken som handlar om Beskows diktning:

Han polerade sina verser till en glans som vore de gamla mässingsskyltar. I motsats till Stagnelius och Tegnér fläckar ingen droppe blod hans sidor, på sin höjd lite lackfärg. Idag läser vi hans konstprodukter från en epok då det i breda kretsar var lika vanligt att uttrycka sig rytmiskt och rimmat som att måla i vattenfärg och på porslin. Som litterärt bagage var de utan tyngd.

Det är väl slutsatsen. Beskows arbete inom Akademien hade alltså mera tyngd och hans uppdrag fick denna institution på rätt köl. Och det är onekligen mycket fängslande att få veta hur detta interna arbete gick till. Jag tycker kort och gott att boken är suveränt läsvärd.

The post Suveränt läsvärt när Per Wästberg levandegör 1800-talet first appeared on Opulens.

ROMAN. Elisabeth Brännström konstaterar att ”Storkens och dromedarens sång” av Anjet Daanje är en givande, men också krävande, mastodontroman.

Storkens och dromedarens sång av Anjet Daanje.
Översättare: Joakim Sundström.
Albert Bonniers förlag

Högt uppe på Yorkshires hedar ligger den lilla fiktiva byn Bridge Fowling, centralpunkten i den nederländska författaren Anjet Daanjes i hemlandet hyllade mastodontroman ”Storkens och dromedarens sång”.

Byn plågas av återkommande farsoter och bokens huvudperson, författaren Eliza Drayden som under det tidiga 1800-talet växer upp i byns prästgård, lämnas så gott som ensam i världen tillsammans med sin några år äldre syster Millicent efter att deras far och lillasyster Helen avlidit av tuberkulos.

Prästdöttrarna kommer att bli kända författare, men skälen till kändisskapen kommer att se annorlunda ut. Millicent blir en berömd författare, uppskattad och älskad över hela England för sina verk, medan Eliza, som bara hinner skriva en roman innan även hon dör ung i tuberkulos, anses vara en osedlig och ytlig skandalförfattare.

Den här balansen kommer dock att förskjutas med tiden. Systrarnas status förändras efter Elizas död, då hennes roman Haeger Mass börjar dra till sig alltmer uppmärksamhet medan Millicents verk, som saknar systerns dynamik, sakta faller i glömska.

När det dessutom, långt efter Elizas begravning upptäcks att hennes kropp inte befinner sig i kistan, drar en ryktsspridning i gång. Många tror att Eliza inte dog i sin hemby, utan försvann ut ur landet för att leva ett helt nytt liv; andra påstår sig däremot veta att hon visserligen dog i Bridge Fowling, men ligger begravd på en annan plats än i den instängda krypta som reserverats för familjen Drayden. 

Eliza blir så småningom en av västvärldens största kultförfattare och hennes liv, död och enda publicerade verk kommer att analyseras i all oändlighet. Allt som tillhört henne blir också värdefullt och speciellt eftertraktad blir en efterlämnad, sliten anteckningsbok fylld av svårtydda formler och ritningar som dyker upp då och då och lite här och var under de sekler som romanen omfattar.

Boken är på grund av Elizas kultstatus givetvis värd en hel del pengar, men för samlare och andra fanatiska beundrare av Eliza och hennes verk är det som finns inuti boken också av stort intresse och man frågar sig vad som ligger bakom det sällsamma innehållet. När förklaringen kommer mot slutet av romanen faller allt till sist på plats och bokens titel får också sin förklaring.

Historien om systrarna Brontë som grund

De läsare som omedelbart har nosat upp ett spår som leder till författarsystrarna och prästdöttrarna Brontë från Haworth har naturligtvis helt rätt. Anjet Daanje har lagt den verkliga historien om Charlotte och Emily Brontë som grund för sin skildring av systrarna Draydens liv, död och litterära karriärer. Likheterna är påfallande, men skildringen skiljer sig också från verkligheten på flera viktiga punkter. Det är främst dessa olikheter, speciellt den fiktiva ryktesspridning som cirkulerar runt Elizas döda kropp samt det som står i anteckningsboken som får styra den här berättelsen om döden och tron på, eller misstron mot, ett liv efter detta.

Inflätade i handlingen finns även dikter av Emily Brontë. Ett tips för vidare läsning för den intresserar sig för systrarna Brontë är för övrigt ”Min själ är inte vek”, ett urval av Emily Brontës dikter i nyöversättning av Isabella Nilsson och med förord av Josefin de Gregorio.

Som en ytterligare blinkning åt systrarna Brontë har Anjet Daanje valt att konstruera ett narrativ som påminner om det som Emily Brontë använder sig av i ”Svindlande höjder” där en utomstående, Mr Lockwood, och husjungfrun Nellie fungerar som återberättare av historien om Heathcliffe och Catherine. I ”Storkens och dromedarens sång” har tekniken utvecklats, eller kanske snarare breddats på gott och ont.

Daanje ställer krav på läsaren

Den 798 sidor långa romanen innehåller flera längre, välskrivna berättelser, utdrag ur fiktiva bokrecensioner, brev, anteckningar etcetera som alla relaterar till Eliza Draydens liv, död och eftermäle. Otroligt många personer får komma till tals och eftersom berättartekniken är ickelinjär är det lätt hänt att läsaren tidvis känner sig lite omilt kastad fram och tillbaka inom en tvåhundra år lång tidsrymd.

”Storkens och dromedarens sång” är en roman som kräver en mycket uthållig och dedikerad läsare, som helst för fullt utbyte bör ha en viss kännedom om 1800-talets historia, och gärna känna till så mycket som möjligt om systrarna Brontë och platsen de kom ifrån. Även om Elizas och Millicents liv skiljer sig en del från Emily och Charlottes ger jämförelsen mellan syskonparen en extra dimension åt den här skildringen och hjälper läsaren att följa de många röda trådar som finns inbakade i alla korta och långa berättelser som omringar historien om Elizas liv, död och storslagna eftermäle.

Döden ett centralt motiv

Om man ska definiera huvudmotivet i den här oerhört innehållsrika boken kan man säga att den, trots att den innehåller öppningar som leder vidare till bland annat syskonkärlek, 1800-talshistoria och besatthet inom den litterära världen, huvudsakligen handlar om döden, och att den väcker frågor om möjligheten till ett evigt liv.

Anjet Daanje, som inte ger intryck av att stödja tanken på ett liv efter jordelivet, backar inte för att beskriva den ofta groteska förruttnelse som drabbar döda kroppar. I vissa avsnitt låter hon likmaskar och insekter tugga i sig såväl lik som kadaver, men i andra mindre makabra passager berör hon betydligt mer finkänsligt vår tidlösa längtan efter att förstå döden och vår förtvivlade önskan att vilja tro på ett liv efter detta.

Daanjes invävda berättelser 

Det bästa med den här romanen är de berättelser som vävts in i narrativet och som för det mesta har substans nog för att fungera bra som kortnoveller. De många utdragen fyller naturligtvis också i stort sett sin funktion när det gäller att bidra med skiftande perspektiv på systrarnas litterära framgångar genom åren, men jag hade personligen uppskattat ett något mer linjärt händelseförlopp.  

”Storkens och dromedarens sång” är, som sagt, en krävande men givande roman och den är därtill mycket fint översatt till svenska av Joakim Sundström.

The post Anjet Daanjes romanbygge ‒ givande men krävande first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Anna-Karin Karlsson har ett vidunderligt vackert språk, rikt och med en poetisk mättnad.” Det skriver Bo Bjelvehammar som läst hennes roman ”Alla dagar nära”.

Alla dagar nära av Anna-Karin Karlsson
Albert Bonniers förlag

Anna-Karin Karlsson är författare, arkeolog och skrivpedagog. ”Alla dagar nära” är hennes första roman för vuxna.

Det är en historisk roman, som börjar 1810 och slutar 1882. Handlingen tilldrar sig i Småland och några enstaka ortnamn vittnar om att vi rör oss i Kalmarbygden.

I berättelsens mitt står en kvinna, Sara Knutsdotter. Det är hennes liv, från första till sista andetaget, som vi får följa. Ett bland många vanliga kvinnoliv från denna tid. I samhällets utkant, där livet inte bara är påfrestande, utan där varje dag handlar om att överleva. Det gäller att tänka efter så att maten ska räcka till alla. Samt att det finns några rester att ge till husdjuren.

Det är ett utpräglat skiktat samhälle, där Sara och hennes familj finns i utmarkerna. De får tjäna och behaga andra för att klara sig. Genom arbete och åter arbete får de smulor från de fina herrarnas bord.

Alla måste arbeta. Det gäller även Saras barn. De barn som hon har med Simon Karlsson, en god, mild och strävsam människa. Bredvid sina egna barn tar Sara och Simon hand om två andra barn, Johannes och Manda. Särskilt Manda visar upp både mod och ambitioner för framtiden.

På den tiden var utsatta barn som handelsvaror. Det märkliga är att alla i familjen ser framåt och gläds åt det lilla trots stora besvär och svårigheter.

Ett av barnen kan till och med säga till sin mor: tänk vad vi har det bra.

Det finns vissa scener, som är så gripande att de känns rent fysiskt under läsningen. Det rör sig om starka akter av utsatthet. Några bilder stannar kvar långt efter läsningen. Som rovdjursmannen med de svarta ögonen, dagen när kalven får offras eller när vattnet tog barnet, som förvann likt de rangliga barkbåtarna.

De blå barnaögonen vid tjärnen finns där ständigt – som en påminnelse. Och de tummade breven från Amerika från två av barnen.

Det är ändå slitet på åkrarna och i skogen, som dominerar och arbetet på steniga markerna, inte att förglömma.

Och plötsligt tar allt slut. Sara ger Simon en sista kyss, går fram till fönstret och hakar av haspen.

Anna-Karin Karlsson har ett vidunderligt vackert språk, rikt och med en poetisk mättnad. Dessutom är tidsbilderna synnerligen levande och ofta fysiskt hudnära. Kort sagt är ”Alla dagar nära” en rik och särdeles angelägen bok.

The post Hudnära historisk roman om ett hårt liv first appeared on Opulens.

NOBEL. I morgon, den 10 december, firas Nobeldagen. Anne Edelstam har läst Helena Höjenbergs bok om Alfred Nobels tid i Paris. Det är en biografi som ger en ny och annorlunda bild av Nobelprisets instiftare.

Alfred Nobel i Paris av Helena Höjenberg
Bokförlaget Langenskiöld   

Behövs det verkligen ytterligare en biografi över Alfred Nobel? Svaret är ja. Det har Helena Höjenberg bevisat med denna nyutkomna bok: ”Alfred Nobel i Paris”. Journalisten, författaren och akademiledamoten Ingrid Carlberg har skrivit förordet. Carlberg kom själv ut med en biografi över Nobel för inte så länge sedan. Trots gedigen forskning erkänner hon att det fanns mer att hämta ur arkiven om denne omstridde och ack så omskrivne man.

Helena Höjenberg har metodiskt gått igenom kvitto efter kvitto såväl i svenska som franska arkiv. Genom att gå igenom dessa papper har hon fått fram en annan bild av Alfred Nobel än den etablerade. Han var nämligen långt ifrån den ensamvarg med enkelt leverne som vanligtvis görs gällande. Tvärtom träder en levnadsglad, generös men också snobbig man fram. En man med smak för de finaste franska maträtter, kläder, eleganta tyger och utsökta viner.

Alfred Nobels uppväxt

Genom en kort introduktion påminns läsaren om Alfred Nobels påvra uppväxt efter att fadern hade gått i konkurs och fick fly från Stockholm till Sankt Petersburg. Där återförenades så småningom resten av familjen när det blivit bättre ordning på finanserna men snart nog kom nästa dråpslag med ännu en konkurs. De tre sönerna tvingades kämpa hårt för överlevnaden. De skulle visa sig att de lyckades utöver förväntan.

När Alfred Nobel kom till Paris var det som en förmögen man med sina patent och han ägde därtill flera fabriker runt om i Europa. Helena Höjenberg förtäljer hur han skapade sig ett hôtel particulier – ett palatsliknande hem – i centrala Paris. Han använde sig av en av de förnämsta (och förstås dyraste) inredningsarkitekterna för att inreda sitt nya hem.

Nobels revansch

Det innefattade även en ateljé där han kunde ägna sig åt sina experiment. Vi får en initierad redogörelse för dåtidens exklusiva tyger, draperier, konst, vinterträdgårdar och ekipage. Sådant som hörde till för den som var mån om att visa upp sina rikedomar. Och det var tydligen Alfred Nobel.

Kanske var det viktigt för honom att visa världen att han lämnat allt som hette armod bakom sig och numera kunde umgås i de finaste salongerna? Han var nämligen även medlem i en rad privata klubbar där dåtidens besuttna gentlemän träffades, diskuterade och rökte cigarrer.

Nobel var frikostig

Klädseln var Alfred Nobel efter vad som framgår mycket angelägen om. Helena Höjenberg beskriver utförligt artonhundratalets herr- och dammode. Att Alfred Nobel tyckte om att umgås med kvinnor framgår tydligt. De damer han umgicks med fick dyra presenter. Gärna i form av eleganta klädesplagg. Det framgår också att han var generös med sina pengar och inte enbart delade med sig till vissa väninnor, utan även till andra vänner och deras barn samt skänkte pengar till välgörande ändamål.

Alfred Nobel hade en faiblesse för konst men verkar mera ha litat på den tidens kända gallerister än på sin egen smak när det gällde konstinköp. Flera av de konstnärskap han investerat så mycket pengar i är numera tyvärr helt bortglömda. Likaså hans samling bronser, ekipage och påkostade heminredning.

Inget finns bevarat av hans Pariserliv. All kvarlåtenskap skingrades nämligen efter hans bortgång. Eller rättare sagt, nästan allt, förutom de kvitton och utgifter han noggrant samlat, skrivit in i olika böcker och sparat.

Höjenberg har slagit hål på en myt

Helena Höjenberg har lyckats med konststycket att utifrån dessa uppgifter och noteringar pussla ihop hans eleganta Pariserliv vilket hon relaterar på ett inlevelsefullt vis och med en synnerligen medryckande stil. Det som beskrivs är så väsensskilt från vad han blivit ihågkommen för.

Helena Höjenberg har således slagit hål på den myt om Alfred Nobel som framställer honom som ett slags asketisk kuf. Läsaren upptäcker i stället en gladlynt, nyfiken och utåtriktad man med en bred vänskapskrets.   

The post Ny biografi nyanserar bilden av Alfred Nobel first appeared on Opulens.

BENIN-FÖREMÅL. Världskulturmuseerna vill att staten ska återlämna plundrade föremål till Nigeria, rapporterar Sveriges Radios Kulturnytt.

Det rör sig om 39 konstföremål från Benin-bronserna, en skatt som en brittisk militärstyrka plundrade från det historiska kungariket Benin, nu beläget i södra Nigeria, i slutet av 1800-talet och som sedan spridits över världen.

Föremålen förvaltas av museerna, men eftersom samlingarna tillhör staten måste det till ett regeringsbeslut innan de kan lämnas bort.

– För oss är det en jätteviktig fråga att vi håller en hög etisk standard i vår verksamhet, säger Michael Barrett, som är museernas representant i ett internationellt nätverk som jobbar med återlämnandet, till Kulturnytt.

TT NYHETSBYRÅN

The post Museer vill lämna tillbaka plundrade föremål first appeared on Opulens.

OPERA. I år uppmärksammas hundraårsminnet av den internationellt berömda svenska operastjärnan Christina Nilssons (1843-1921)  bortgång.  Bland annat genom två filmer på SVT Play. Björn Gustavsson har sett dem och finner dem ytterst sevärda. 

Hundra år efter operasångerskan Christina Nilssons bortgång har SVT nu presenterat två ytterst sevärda program. Dels personporträttet ”Den magiska rösten”, som berättar om hennes askungeliknande liv; dels ett konsertprogram där sopranerna Miah Persson och Hanna Husahr sjunger en stor del av Nilssons repertoar, här tillsammans med Stockholmsfilharmonikerna under eminent ledning av Tobias Ringborg – särskilt sakkunnig i just den romantiska epokens musik. Filmerna är båda cirka en timme långa och kvarligger på SVT Play fram till februari.

Ditte Feuk, ansvarig för operautbudet i SVT, har producerat filmerna på temat Christina Nilsson – som under andra delen av 1800-talet, en generation efter Jenny Lind, åter satte Sverige på operasångens världskarta (några år innan Christina Nilsson dog så föddes ju för övrigt ännu en blivande megastjärna; ”La Nilsson”, Birgit Nilsson).

Filmen ”Den magiska rösten” berättar om en torparflicka som växte upp i ett fattigt Småland, i ett hus med jordgolv. Redan som åttaåring tjänade hon pengar genom att sjunga på bondemarknader. Efter en lärotid hos Franz Berwald studerade hon i Paris, där hon 1864 gjorde succédebut som Violetta i La Traviata. Hon sjöng på invigningen av Metropolitan i New York, hon umgicks med personligheter som Oscar Wilde och Leo Tolstoj. Hon gifte sig rikt, blev grevinna, levde på stor fot.

Ändå förblev sympatierna hos de fattiga. I London tackade hon nej till att sjunga för drottningen och uppträdde i stället utomhus i de fattiga hamnkvarteren. Och efter att ha gett konserter i Stockholmssalongerna 1885 annonserade hon en gratiskonsert för den breda allmänheten. Hon kom ut på balkongen till Grand Hotel. Där nedanför trängdes 50 000 åhörare. I det avslutande tumultet trampades tjugo personer ihjäl. Christina Nilsson kom aldrig över händelsen, drog sig tillbaka och ville inte sjunga mer.

Må vara att SVT-porträttet kanske lite väl mycket fokuserar på den biografiska detaljen: i det stora hela ger dock mosaiken av stumfilmssekvenser, fotografier och intervjuer med en lång rad sakkunniga en både berörande och belysande bild av sångerskans sagoaktiga förvandling från barfota grindflicka till omhuldad världsstjärna.

Särskilt illustrativt fungerar de inklippta inslagen från den på alla sätt högklassiga konserten med Miah Persson och Hanna Husahr tillsammans med Stockholmsfilharmonikerna.

Det finns inga bevarade inspelningar, men många har med hänförelse beskrivit Christina Nilssons sätt att sjunga. Nils-Olof Franzén sammanfattar i sin stora biografi (”Christina Nilsson, en svensk saga”, 1976): ”Varm som sammet, klar som kristall – det är två omdömen som ofta kommer igen. Hennes röst är som en kristallstråle av bländande klarhet! utropade en fransk kritiker. Och tyske Herman Klein utvecklar sina tankegångar om motsatsparet kyla-värme: ”Det fanns något i hennes sång som kom en att tänka på musikens övernaturliga väsen – feer, vattennymfer eller Rhendöttrarna. Det slog en kanske mest i den egendomligt klocklika klangen hos denna röst som var ljuvt metallisk och ljuvligt ren.”

Franzén citerar även följande intressanta uttalande av Christina Nilsson: ”Jag älskar opera, men så har jag ju också nästan vuxit upp med den. På operascenen känner jag mig hemma. På en konsert kan jag inte bara stå rätt upp och ner och hålla noterna framför mig – jag är i rörelse hela tiden, jag skuttar omkring som om jag stod på operascenen – och så ser jag vartenda ansikte i salen, men på scenen ser jag inte en enda människa, ingenting. Då glömmer jag allt utom vad jag är där för att göra.”

En amerikansk musikkritiker skrev efter att ha hört Nilsson på Metropolitan, 1872: ”Med mindre röst sjunger hon bättre än Jenny Lind /…/ För att vara en drottning med en lång rad av bönder som förfäder har hon, tycker jag, mera kunglighet i sin hållning och sitt sätt än någon kvinna jag har sett. Vare sig hon är barfota i Mignon eller elegant avtynande i La Traviata så finns där denna oförklarliga charm i hennes starka personlighet.”

Och en annan samtida bedömare i USA: ”Nilsson hade både originalitet och magnetism, en kombination som var oemotståndligt tjusande. Hennes sång var själva förkroppsligandet av dramatiskt uttryck.”

The post Torparflickan som blev en världsstjärna first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. Ett hundratal kvinnliga konstnärer från Norden erövrade konstnärsrollen i det sena 1800-talets Paris. Utställningen “Ett eget rum” på Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm visar hur vänporträtt, nätverk och egna ateljéer hjälpte kvinnorna att ta plats.

Asta Nørregaard står i sin ateljé med en gigantisk målning framför sig, och tavlorna runt omkring henne skvallrar om att hon behärskar hela registret som konstnär: landskap, stilleben och porträtt. Självporträttet “I ateljén” från 1883 är ett visitkort med vilket Nørregaard visar att hon är en professionell konstnär, menar konstvetaren Carina Rech, vars forskning ligger till grund för en ny stor utställning på Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm.

Elin Swedenmark/TT

The post Nordiska kvinnor spred nya konstideal i Paris first appeared on Opulens.

ESSÄISTIK. Essäboken Smittans rike av Agneta Rahikainen är en otroligt absorberande redogörelse för syfilisens härjningar och de smittades plågsamma tillvaro, skriver Elisabeth Brännström.

Smittans rike av Agneta Rahikainen
Om syfilis i konst, kultur och kropp
Natur & Kultur

Agneta Rahikainen, finlandssvensk doktor i litteraturvetenskap och författare till ett flertal litterära biografier, fick i vuxen ålder reda på att hennes morfar hade dött av syfilis 1951, tolv år innan hon själv föddes. Det slog henne att man aldrig nämnt det inom familjen och det gick också upp för henne att han, märkligt nog, hade dött av sin svåra sjukdom flera år efter att penicillinet effektivt gjort slut på smittan som ödelagt så många liv genom seklen fram till mitten av 1940-talet.

The post Absorberande läsning om syfilis first appeared on Opulens.

FRAMDRÖMD KUNSKAP. Friedrich August Kekulé von Stradonitz hette en tysk 1800-tals-kemist med namn lika långt som uppspelet mellan inspiration och genombrott. Som ung hade han hört skräckberättelser om hjulormen, ett mytologiskt väsen. Som vuxen nickade han till framför brasan och drömde fram svaret på bensens – C₆H_{6 –} cirkulära struktur.

Han utgör ett mindre känt exempel, men mer intressant komplext än äpplet i Newtons huvud, på hur idéer och lösningar kan uppstå. Vi lär oss två saker ur detta med relevans för samtiden. Hur viktigt det är med ställtid och långa uppspel och det som bara går uttrycka på engelska – “Serendipity”(saknas i dagens utbildningsfabrik). Hur det inte spelar nån roll hur teorin uppstår; genom dröm, knark eller sömnlöshet. Friedrich August Kekulé von Stradonitz vision gick vidare in i laboratoriet och visade sig hålla streck. Det pseudovetenskapliga snömoset i new age kanske också dröms fram men stannar, både tyvärr och tack
och lov, utanför labben.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: 1800-tals-kemist fann svaret i drömmen first appeared on Opulens.

TV-SERIE. I den nya Netflix-serien Freud får vi möta den unge Sigmund Freud i jakten på mördare i 1800-talets Wien. Clemens Altgård har sett den.

”Neuroser och hysteri finns överallt”, lyder en replik i Freud som nyligen haft premiär på Netflix. Det kunde lika gärna vara en kommentar till läget i Sverige och världen just nu. Men här handlar det om Wien på 1800-talet.

Den som börjar se på den nya Netflix-serien Freud i tron att det vankas en skildring av Sigmund Freuds liv kommer med all sannolikhet att bli besviken och kanske också upprörd. Den österrikisk-tysk-tjeckiska samproduktionen Freud är nämligen något helt annat än en biopic även om huvudpersonen heter Sigmund Freud och är löst baserad på psykoanalysens grundare och dennes liv som ung man i 1800-talets Österrike-Ungern.

Så vävs biografiska detaljer ur Sigmund Freuds biografi in i handlingen vilken efter hand som serien fortgår allt mer ändrar karaktär. Det som börjar som ett historiskt kriminaldrama i noirstil förvandlas efter de första avsnitten till något som snarast bör placeras i skräckgenren.

Den som inte räds teaterblod och gillade en skräckserie som HBO:s Penny Dreadful kommer sannolikt att gilla Freud.

Seriens skapare gör det mesta möjliga av idén att använda Freud som en komplicerad och knarkande hjälte av Sherlock Holmes-snitt i en mördarjakt med ockulta inslag. Om man bara går med på den premissen så väntar en påfallande originell och inte så lite underhållande serie i åtta delar. Att kalla den psykologisk thriller är missvisande eftersom psykologin spelar en ytterst underordnad roll i sammanhanget. Det finns visserligen vissa psykologiska inslag men det är skräcktemat som är dominerande och drivande. Element från ungersk folktro kombineras med sådant som var på modet i 1800-talets Wien, kokain, dekadenta fester, hypnos och seanser. De åtta avsnitten är fyndigt namngivna med freudianska begrepp så som totem och tabu, hysteri, trauma, och bortträngning.

Robert Finster har stark utstrålning i rollen som en ung, kokainmissbrukande, impulsiv men också ambitiös Freud. I inledningen får vi se hur doktor Freud genom att anlita sin hushållerska som försöksobjekt försöker öva in en scen som ska övertyga hans kollegor om hypnosens undergörande kraft. Han framstår alltså initialt som något av den charlatan han, av ett skeptiskt läkarskrå, beskylls för att vara. När han så framför sitt hypnosnummer visar det sig faktiskt ha verklig effekt, men likväl blir han hånad och utskrattad. Men vänta bara… I den här seriens historiskt kontrafaktiska parallellvärld visar sig hypnos fungera på ett ytterst kraftfullt vis. Rent av som ett vapen. Tankarna går osökt till den tyska expressionistiska filmeran med skräckmästerverk som Dr Mabuse av Fritz Lang och Dr Cagliaris Kabinett av Robert Wiene.

Det dröjer för övrigt inte länge förrän den första – standard i sådana här “mörka” tv-serier – blodiga kroppen uppvisas. Snart hamnar brottsoffret bokstavligt talat på Freuds bord när ett par poliser stormar in i doktorns bostad i hopp om han ska kunna rädda kvinnans liv. Vilket visar sig omöjligt. Misstankarna riktas mot en viss officer som haft samröre med den mördade unga kvinnan. Vid en seans i den högsta societeten siar en ung kvinna vid namn Fleur Salomé (utmärkt spelad av Ella Rumpf) om att dottern till ett par av seansens deltagare är i fara. Snart nog försvinner flickan och sökandet leder så småningom ner i en underjordisk labyrint.

I ett par andra tongivande roller ser vi Anja Kling och Philipp Hochmair som det ungerska adelsparet von Szápáry. Redan i ett tidigt skede kan anas att de har en dold agenda och använder oraklet Fleur Salomé för sina egna syften. En annan duo som bidrar med färgstarkt skådespeleri är Georg Friedrich och Christoph F Krutzler i rollerna som polisradarparet Kiss och Poschacher.

Som vanligt ska jag i görligaste mån undvika spoilers. Låt mig bara säga att sammanhangen kommer att klarna en bit in i serien. Då blir det också mer av sådana saker som våld, sex och blod. Väl mycket kan tyckas.

Det är som om manusförfattarna, Marvin Kren, som också regisserat, Stefan Brunner och Benjamin Hessler inte riktigt vågat förlita sig på mer subtila skräckstämningar eller freudianskt djupsinne. Istället blir det en fråga om mer ytliga spänningseffekter och sedvanliga våldsamheter i form av aggressiva utbrott och pang-pang. Det åttonde och sista avsnittet, Bortträngning, är avsevärt blekare än de föregående men utgör en slags avrundning och summering av det slag som jag vet att många uppskattar.

På plussidan finns att serien bjuder på mycket atmosfär och stor spännvidd när det gäller att visa upp rekonstruerad historisk lokalfärg genom allt från dunkla kyffen till storslagna salonger i klassisk wienerstil. Filmfotot är stringent, med avancerade klipp och ibland hallucinatoriska inslag.

Till stor del kan alltså Freud sägas vara ett bländverk med mer yta än djup men det är ändå en ganska medryckande tv-serie och jag ger den klart godkänt.

The post Skräckstämningar som bländar first appeared on Opulens.

AVDAMMADE MÄSTARE. Jesper Nordström berättar om Flora Tristan, en pionjär när det gäller uppsökande journalistisk. Detta är första artikeln i Opulens nya serie “Avdammade mästare”.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Uttrycket “stark kvinna” – myntat i samtiden – bleknar lite i jämförelse med Flora Tristan (1803-1844). Vi talar trots allt om en dam som redan innan begreppet ”uppsökande journalistik” fanns, rörde sig i Londons absoluta slum med blymönjefabriker där arbetare dog vid 30 års ålder – i slumkvarter fulla av vägglöss, tbc och hopplöshet, där invånarna hade 16 timmars-arbetspass och fick en lön som inte gick att leva på.

Att faktiskt bege sig till en plats för att skriva en nyhetsrapport gjordes inte under Tristans levnadstid och det fanns inte dagstidningar som de vi har idag, utan snarare tidskrifter med essäistiskt material. Det var en press mer bestående av den sortens material vi nu finner på ledar- och kultursidorna. Den modernt nerviga, snabba journalistiken föddes senare under fanan ”new journalism”.

Flora Tristan var en visionär, och så ihärdig att både Engels och Marx avfärdade henne som utopist, särskilt som hon gjorde allt under manteln av sin starka, kristna tro. Lägg därtill att hon var av aristokratisk fransk börd och kritiserades med påståenden om att hon mest ville döva sitt eget samvete och glänsa med hur hon rörde sig i slummen. Den diskussionen och de tankefigurerna känner vi igen från dagens USA. Kort sagt upplevdes Flora Tristan som lite för mycket.

Men det stannar inte där.

Efter att publicerat sina observationer om Londons slum beger Tristan sig, som enda kvinna på ett segelfartyg, till Peru för att där verka för de förtrycktas rättigheter. Här ser vi bevis på hennes nästan omänskliga djärvhet och nerver. När hon brevledes får reda på att familjen inte vill kännas vid henne, och att hennes försörjning har blivit strypt, skriver hon ”ett sånt fasansfullt besked gav mig mod och djärvhet”. Ja, psykologin bakom att ha bränt broar kan sannerligen vara drastisk.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Härifrån för Tristan en resedagbok där det lyser igenom en kritik mot kolonialismen och hur allt blivit europeiskt, som om all särart suddats ut och det inhemska helt har underkuvats. Ett tidigt exempel på att komma till en fjärran plats och finna samma hus, samma mat och samma vanor som där hemma.

I sin filosofi att vilja verka utan att synas begärde Flora Tristan att hon skulle bli lagd i en massgrav efter sin död, ett önskemål som inte respekterades. Hur man förhåller sig till det förfarandet är väl en öppen fråga.

Nu finns det i alla fall en gravplats att besöka, även om det stred mot hennes tanke att vara en av folket, en anonym tjänare i mänsklighetens tjänst. Den avbrutna pelaren är en vanlig symbol i äldre gravvård, men i Tristans fall så mycket mer välvald. Ett avbrutet livsförlopp mitt i.

Att bli citerad av Marx måste räknas som en rejäl fjäder i hatten, även om den skäggiga gamla filosofen borde ha haft den goda smaken att ange källan.

The post Kvinnlig pionjär och visionär first appeared on Opulens.

NOVELL. Det här är ytterligare en text av Melker Garay, som är ett exempel på brevfiktion. Nyligen publicerade vi Brevet från Camille som utgick från förekomsten av ett upphittat brev. Även i det här fallet kan brevet dateras till 1800-talet. 

Ebenezers bekännelse

En sann egoist är jag. Nöjsamt inkrökt i mig själv. Lystrar till andra gör jag inte. Andras smärta är inte min smärta. Allt kretsar och bör kretsa kring min person. Rummets mittpunkt är mitt allena jag. Angenämt instängd är jag i mina tankar och förhoppningar. Mitt jag är tillräckligt stort för att jag inte ska behöva känna mig ensam när jag vandrar genom livet. I det avseendet är jag rik. Mycket rik därtill.

Alltid är det på mina villkor som mitt förnäma jag träder in i en konversation. Jag är den som stipulerar premisserna i en dialog med den andre. Från början till slut är det jag och endast jag som formar samtalet. Så är det bara. Och så kommer det alltid att förbli. Aldrig låter jag de andra kom till tals, ty min sak väger tyngre. Tillåt mig vara tydlig. Min sak är allas sak. Märkligt vore det annars.

Det jag har att säga är av vikt. Beredvilligt plöjer jag upp den samtalsfåra man ska följa. I den fåran har jag svar på frågorna. Sällan uteblir svaren från mig. Förtrogen är jag med frågorna, och än mer – om möjligt – svaren. Sådan är jag. Jag är den som inte förnekar mig själv. Det vore bara dumt. Rent av enfaldigt. Det hör till mitt väsen att bejaka och därjämte förverkliga mig själv.

Betryckt blir jag när man förringar sitt eget jag. Beklämd när man inte vidkänns sina egna förmågor. Bestört när man självmant låter sig uppfyllas av den förnedrande ödmjukheten. Inte har jag något till övers för den som inte är i stånd att uppskatta sina färdigheter. Pinsamt är det att åse en människa som förminskar sig själv. Jag medger mer än gärna att de förkrympta – de som nöjer sig med intet – är inget för mig.

Icke desto mindre vill jag alla gott. Och det som är gott för mig är gott för varje person. Enklast vore det om alla begrep det. Det borde de eftersom jag talar samma språk som de gör. Svårt är det ibland att förstå sig på hur folk tänker. Sant är att de inte är som jag. Unik är jag. En alldeles särskild ställning har jag gentemot de andra. Som jag ser på saken kan de leva i symbios med eller i protest mot mig.

Det är bara en fråga om att de måste välja. Att ge dem den valmöjligheten torde vara generöst. Och generös är jag sannerligen. Särskilt gentemot de individer som lyssnar på mina ord. De som tar till sig det jag berättar. Det vill säga de som reservationslöst lystrar till mina tankar. Som sätter värde på det jag har att förtälja. Att bli vän med mig är att svara på ett välvilligt anrop från mig. O, jag vill ju bara att de som möter mig ska vara lyhörda. Girigt insupa allt det jag har att dela med mig.

Ebenezer

The post Portsmouthbrevet first appeared on Opulens.