FILM. Anton Halldin har sett dokumentären ”Where Olive Trees Weep” som nu streamas online. Han konstaterar att det är en film som skildrar ”det koloniala förtryck som lett fram till händelserna den 7 oktober 2023 och Israels påföljande folkmordskrig i Gaza.”

Den palestinska journalisten och folkrättsaktivisten Ashira Darwish spänner en intensiv blick rakt in i kameran:

So don’t ask me why they want to get to that point where they would use so much hate and anger and release it in that way. Ask me where the pain came from, and I’ll tell you why people act. Don’t ask the person, who’s in the cage, why they are hitting the cage, breaking their arms, trying to be free.

Dessa slutsatser om självmordsbombare är omöjliga att inte referera som bakgrund till Hamas attack den 7 oktober. Dokumentären Where Olive Trees Weep är inspelad på Västbanken 2022 (med en del material även från Gaza), men när filmen nu får onlinepremiär är det med ett uttryckligt syfte att ge en kontext till, och en beskrivning, av det koloniala förtryck som lett fram till händelserna den 7 oktober 2023 ‒ och Israels påföljande folkmordskrig i Gaza.

Men filmen ringas in av poetiska bilder av Darwish, som sjunger och dansar, i mjukt ljus, i en uråldrig helig kyrka (det är osagt var, men antagligen i Hebron, i det ockuperade Västbanken). Dansen får desto mer sprängkraft av vetskapen att Darwish, med skadad rygg, med ren tur lyckats undgå att bli förlamad efter misshandel av israelisk polis. Vi får även ta del av beskrivningar om tortyren i det beryktade Al-Moscobiyehfängelset i Västra Jerusalem. För Democracy Now (6 juni 2024) berättar Darwish, fortfarande påtagligt traumatiserad, att drömmen vore att göra om detta fängelse till ett minnesmuseum, över vad som skett på denna fruktansvärda plats.

Andra medverkande är framträdande namn som den israeliska journalisten Amira Hass, korrespondent från de ockuperade områdena för israeliska dagstidningen Haaretz, och den palestinska aktivisten Ahed Tamimi, med familj.

En av filmens röster tillhör även den kanadensiska traumaforskaren och författaren Gabor Maté. Intervjuad på Västbanken ser vi honom leda terapigrupper, tillsammans med palestinska kvinnor som genomlevt israeliskt fängelse. En av kvinnorna frågar varför vi reagerar med att frysa till, oförmögna till motstånd. Maté förklarar traumaterapins fight or flight, där kroppens eget självförsvar bryts sönder, oförmögen att varken ge motstånd eller kunna fly.

Ockupationens realitet

En genomgående röd tråd är just begreppet trauma, och en efterföljande strävan efter själsligt läkande — och här ger Gabor Matés terapigrupp en bild av ockupationens realitet som sällan berättas. Det är ett perspektiv som ger än mer tyngd åt filmens berättelser — där en rullstolsburen pojke blivit beskjuten, under vad som börjat som en vanlig dag i skolan, där beduiner tvingas från sina marker, där vi får erfara hur ockupationsmakten godtyckligt demolerar hus på Västbanken.

Det är även en berättelse där Ashira Darwish lär ut meditation till en barngrupp i Gaza, med dans och sång som del i barnens traumabehandling.

Det är en tillfredsställelse att denna mer än en och en halv timme långa film skildrar både ämne och de medverkande med respekt, med ett extraordinärt vackert foto, och med sparsmakad, genomtänkt musiksättning. Och med en estetik och ett tempo som inte jäktar fram vare sig bilder eller berättelse. Som åskådare erfar vi en inkännande kontrast — mellan följderna av ockupationens terror, å den ena sidan, och en längtan efter att kunna leva sitt liv, genom dans, glädje och gemenskap, å den andra.

En blytung exposé

Kanske låter beskrivningen här som att Where Olive Trees Weep ger en alltför esoterisk och distanserad bild av den faktiska ockupationen. Men filmen undviker denna fallgrop, med besked, genom att även verka som en blytung politisk exposé över 75 års ockupation och etnisk rensning. Vilket även innebär en berättelse med utgångspunkt i skuggan av Förintelsen, och den djupa tragedin i hur Israel setts som ett folks räddning på bekostnad av ett annat folk.

Jag har tidigare skrivit i Magasinet Konkret om dokumentären Israelism. Liksom denna film ger även Where Olive Trees Weep en inblick i de fredliga protester som ägde rum i Gaza, 2018, och som gick under namnet Great Match of Return. (Även ingående skildrade i amerikanska journalisten Abby Martins dokumentär Gaza Fights For Freedom från 2019).

Den israeliska aktivisten Neta Golan berättar här hur den israeliska fredsrörelsen genomförde solidaritetsprotester, med palestinska flaggor, på den mötande israeliska sidan av gränsen till Gaza.

De protesterande, en del av dem, blev brutalt nedslagna av israelisk militärpolis. Men de lika fredliga protesterna på den motsvarande palestinska sidan, på andra sidan gränsen till Gaza, blev urskillningslöst nedmejade. Golan berättar att omvärlden var helt tyst inför denna massaker på civila, med över 180 döda, där ”people were being shot in the head, systematically”.

Fokus på ursprungsbefolkningar

Bakom dokumentären står Science and Non-Duality, en globalt förankrad organisation som intresserar sig för skärningspunkten mellan vetenskapliga rön och andliga, själsliga, perspektiv och frågor. Where Olive Trees Weep är tänkt som första del i en serie filmer med fokus på ursprungsbefolkningar, och hur kolonialism och förtryck skapat ett trauma som förs vidare genom generationer.

Eftertexterna meddelar att det center för konst och kultur där vi sett Ashira Darwish med Gazas barn blivit sönderbombat. I samband med premiären har filmskaparna arrangerat ett antal onlinesymposier kring filmens tema, med inbjudna gäster, i samtal förankrade i Israels pågående folkmordskrig i Gaza.

The post ”Where Olive Trees Weep” skildrar det koloniala förtrycket first appeared on Opulens.

JAZZ. ”Berättelsen om Organic Pulse Ensemble handlar således om jazz som inte frågar om lov, som pågår bortom professionalism, studiobokningar och meterlånga mixerbord. I tätt släktskap med punkens ursprungliga do-it-yourself-attityd,” skriver Anton Halldin.

“Brilliant from start to finish, A Thousand Hands is definitely one of this year’s best jazz recordings.”

Med dessa ord omfamnade inflytelserika onlinekällan Beat Caffeine svenska Organic Pulse Ensemble, i en glödande recension utlagd i mars i år. Nätpublikationen — hemmahörande i Berkeley, Kalifornien — är ett välkänt namn för de som befinner sig i virvlarna av den internationella musikkultur som lika sömlöst rör sig mellan, såväl brasiliansk tropicália, andlig jazz, Nigerias och Ghanas highlife och afrobeat, samt turkisk funk och avarter inom house, hiphop och electronica som mellan olika musikdecennier.

En internationalistisk musikkultur, med globala förgreningar — som löper genom oberoende skivetiketter och hemmabyggda studioutrymmen, genom musiker, dj:s och skivsamlare. Som rör sig bortom frågan om genre, för att istället hellre handla om ett öppet förhållningssätt till en livslång passion.

”Jag upplever ju att svensk jazz inte riktigt är min scen”, berättar Gustav Horneij, 35, när jag träffar honom i hans hem, i Kortedala, ett grönskande folkhemsområde i östra Göteborg.

”Jag ser ju mig egentligen inte som jazzmusiker, jag är inte utbildad musiker eller så. Utan jag har bara plockat upp instrument och gjort ljud på dem. Och allteftersom så har jag lärt mig mer och mer. Men jag har aldrig spelat i ett band, eller spelat ‘jazz’ liksom, eller spelat det där som man skall spela när man lär sig. Standards, övat skalor. Jag har bara satt mig ner och spelat in och gjort låtar.”

I juni i år släpptes Formative Stages, den fjärde fullängdaren, utgiven på estniska skivetiketten RRGems. Andra skivor har getts ut på spanska 2 Headed Deer och belgiska Urban Waves. De utgivna skivorna har spelats in och slutmixats av Gustav Horneij själv — för sensationellt nog är det internationellt hyllade jazznamnet Organic Pulse Ensemble ett soloprojekt, ett enmansband.

Vi kliver in i ett av trerummarens utrymmen, belamrat med mängder av instrument: ett trumset, en fiol, tamburin, tenorsax. En rejäl bambuflöjt, en tvärflöjt, flera andra slags flöjter. I en överblick är det svårt att täcka in alla olika former och instrumentvarianter som syns i det lilla rummet. En basfiol står lutad mot ett hörn, varianter av olika stränginstrument hänger på väggarna, halvt utdragna lådor rymmer små handinstrument. På ett belamrat skrivbord syns en laptop, en spindel i nätet med hörlurar, sladdar och mikrofoner som utsträckta tentakler bland instrumenten.

”Det är ju ett helt vanligt rum i en helt vanlig lägenhet”, berättar Horneij om inspelningarna. ”Så det finns ju begränsningar för vad man kan göra. Sedan delar jag ju också med min sambo, så man vill inte vara ännu en ‘gubbe’ med en man cave (skratt).”

Nästan på en höft berättar Gustav Horneij att han själv byggt de eleganta men synnerligen originella elbasar i mjukt, oljat trä som ingår i samlingen. En av dem, med över- och undersidor av ljusa respektive mörka träpartier, är tillverkad av en stol och ett bord hittade på loppis. ”Sedan sågade jag ut dem, och försökte undvika alla skruvhål och sådant där, och limmade ihop dem.”

En cittra som stämts upp blir till harmonisk fuskharpa på skiva. Och först när Gustav nämner det, träder trumsetet fram som delar hopplockade från lite här och där. ”Bastrumman, det är nån puka som jag hittade på loppis, i Angered. Jag använde den som puka, men det är afrikanskinspirerat. Detta är en djembetrumma, där ute står den undre halvan. Jag sågade av den, för att matcha pukan.”

”This superb 7-track recording, which has a strong improvisational approach, blends together spiritual and meditative modal jazz grooves, layered percussion, saxophone and flute solos, driving bass lines, Ethio-jazz and Eastern music influences. The album sounds moody, beautifully uplifting, adventurous, and reflective all at the same time.”

Så skriver nämnda Beat Caffeine om den jazz som skapas i detta koncentrerade instrumenthav, genom detta musikrum. “Jag börjar kanske med en basgång”, berättar Gustav. “Eller om jag har en melodislinga som startpunkt, så spelar jag in den. Och sedan bygger jag vidare. Jag har det inte skrivet på något sätt, utan det är mycket improvisation. Ibland spelar jag en snutt och loopar, och strukturerar upp låten efter det. Ibland spelar jag hela låten i sin helhet, allt eftersom.”

Under en period kring 2010 trädde flera nya namn fram inom jazzen, på många sätt en våg som representerade ett radikalt och oberoende förhållningssätt, i motsättning till den museala, stelnade pastisch som genrebegreppet ”jazz” lätt förknippas med. Bland dessa nya namn fanns bland andra amerikanska Kamasi Washington och brittiska Sons of Kemet.

Det var just vid denna tid som Gustav Horneij började intressera sig för musiken — men ingången var från början ett sökande efter lämpliga samplingar, bland 60- och 70-talets radikala jazzklassiker.

”Det som började få in mig på jazz var ju hiphopbeats, när jag samplade mycket gammalt, som Sun Ra. Sedan var en av mina favoritproducenter (inom hiphop) Madlib, som ju också hade lite jazzprojekt. Men mest har han influerat mig genom de skivor som han samplade ifrån.”

I 20-årsåldern köptes en elbas, sedan ett trumset, ”för jag började tänka att jag skulle använda det till att göra beats”.

Gustav Horneij ger ett ledigt, men på samma gång samlat intryck — en kreativ, utforskande nomad som bemästrar de uttryck som han gör till sina. För 2023 rymmer de inspelade verken både själ och känslofint djup, med en rik ljudbild, omfångsrik och levande.

Genom att låta musikstyckenas klang färgas av olika instrumentering blir musiken även stundtals geografiskt förankrad — med hänvisningar bland annat till Mulatu Astatkes särpräglade jazz, eller Alice Coltranes andliga harmonier.

Brittiska nätpublikationen UK Vibe jämför — ”more so in general vibe than in musical implementation” — med Manchesters Nat Birchall och österrikiska Muriel Grossmann, två hyllade namn i det samtida jazzlandskapet, den senare vars musik även delar skivetikett med Organic Pulse Ensemble genom RRGems.

På samma sätt kan förgrenande samhörighet hittas i Manchesters esoteriska Matthew Halsall (intervjuad av undertecknad i nätzinet Profet) eller i den improvisatoriska Londontrion Ill Considered (skönt sågade i DN, i recensionen av deras Stockholmskonsert i juni). Även tyska pianisten Nils Frahm och svenska dunderprojektet Sven Wunder kan nämnas i detta sammanhang.

Som exempel på en rent konkret inspiration nämner Gustav Horneij själv finska Oiro Pena  — ett alias för en multi-instrumentalist och dennes jazzkollektiv, verksamma i en myllrande finsk jazzscen sammanflätad av festivaler, skivetiketter och publikationer. ”Hans musik har varit väldigt inspirerande”, berättar Horneij. ”Just att de gör musik på liknande sätt. För jag tror att jag sätter upp ’jazzmusik’ på ett sätt som att det fortfarande är någonting ouppnåeligt.”

Ett förhållningssätt som även samspelar väl med jazzens anti-konformistiska och radikala traditioner.

För att dra in hyrespengarna jobbar Gustav Horneij heltid på förskola. Ursprungligen kommer han från Östersund, och innan han och sambon flyttade till Göteborg bodde de tillsammans i Umeå, i en studentlägenhet där de första två utgivna skivorna spelades in.

Horneij är även verksam i ett annat musikprojekt, tillsammans med vännen Dimitrios Karatzios. Under namnet Duoya (uttal: du-å-ja) har de gett ut skivan International FM, där de två spelat in var för sig och skickat musiken mellan varandra.

Berättelsen om Organic Pulse Ensemble handlar således om jazz som inte frågar om lov, som pågår bortom professionalism, studiobokningar och meterlånga mixerbord. I tätt släktskap med punkens ursprungliga do-it-yourself-attityd.

”Det var tryggare att spela själv än att försöka hitta ett band att spela med”, berättar Horneij. ”För jag kände väl aldrig att jag hade någon direkt talang för musik när när jag växte upp. Just att spela instrument och så var någonting som jag satte upp på piedestal, någonting ouppnåeligt. Då kändes det ju tryggare att spela på mina egna premisser.”

Ett förhållningssätt som även samspelar väl med jazzens anti-konformistiska och radikala traditioner.

The post Organic Pulse Ensemble skapar internationell jazz i det fördolda first appeared on Opulens.

UPPROR. Det handlar om afrofuturism och revolt när det amerikanska bandet Irreversible Entanglements kommer till Sverige. Anton Halldin tecknar här ett porträtt av gruppen.

Under Black Lives Matter–rörelsens mobilisering har Irreversible Entanglements gett uttryck för den afro–amerikanska erfarenheten under det att bandet följt med i ett momentum på en bärande våg. Vad jag menar, är att det amerikanska bandet – med medlemmar från Philadelphia, New York och Washington DC – genom musiken ger ett uttryck för det raseri som, genom proteströrelsen, växt fram över hela USA. Själva fann de varandra under en protestaktion mot dödligt, rasistiskt polisvåld i New York 2015.

Bandets musikaliska uttryck är en symbios av poesi, bröt, rytm och improvisation. Låt mig förklara. Musiken drivs fram av poeten Camae Ayewas – mera känd som Moor Mother – aggressiva spoken word, i ett uttryck i tradition med afro-amerikanska poeter och band som Gil–Scott Heron och The Last Poets. Vilket betyder, att vi pratar om en rapp (med två p) och agiterande recitering om den svarta amerikanska erfarenheten. Poesi i betydelsen hård jävla ångvält.

Det finns en jämförelse här med brittiska poeten och musikartisten Kae Tempest. Likt Tempest så är Camae Ayewa utöver musiken även verksam som etablerad poet, och (båda) som pjäsförfattare. Men där Kae Tempest, i det reciterande uttrycket, glider in i hiphopens rap, är Ayewas hellre just hård spoken word. (Men detta är, skall tilläggas, just som medlem i Irreversible Entanglements – poeten är verksam genom både rap och spoken word, i en rad olika konstellationer, och även som musiker och soloartist, med hiphopbaserade och experimentella uttryck.)

En annan given koppling kan göras till brittiska SAULT, ett musikaliskt projekt med samma symbiotiska förening och som uppvisar Black Lives Matters dynamik – och, naturligtvis därmed, med dess rötter i decennier, århundraden, av den afrikanska diasporans motstånd mot institutionaliserat rasistiskt våld. Och som radikalt meddelar att detta är svart musik för svarta lyssnare – vi andra är medbjudna om vi är av det rätta virket.

You see them fireworks last night? (…) Like ten bullets travelling throughout the city, killing nothing but black people. A whole bunch of of us, at the same time, different locations. (…) I was fourteen, she was sixteen, he was seven and she was twenty–three.

Raderna är från brutala Fireworks, ett spår från den första självbetitlade skivan (inspelad 2015, utgiven 2017). En skiva med fyra låtar, mellan tio och femton minuter vardera.

Men det ”bröt” som, i min beskrivning, är så i symbios med den hårda poesin skapas av trummis, saxofonist, trumpetare och basist som kastar sig in i en vild och aggressiv frijazz. De fyra låtarna fungerar, var och en, som ett eget brutalt, musikaliskt, berättande landskap, som lyssnaren kliver in i, som omformas, tar med lyssnaren på en resa, genom paus och kaos, där Moor Mothers reciterande spoken word dyker upp likt att den plötsligt befinner sig vid ytan, likgiltig inför populärmusikens cementerade krav på vers–refräng–vers.

Den psykotiska energi som ryms i ljudbilden befinner sig i sina mest utsvängande stunder i samma område som norska frijazzgruppen The Thing (som ju 2011/2012 samarbetade med svenska Neneh Cherry i mästerverket The Cherry Thing). Vilket betyder, att en massiv, intensiv rytmsektion bankar på gallren till instängd galenskap, i bröt och tjut från trumpet och saxofon – med en medlande, dansande ståbas däremellan. Ett oåterkalleligt trassel: det är magnifikt, berusande.

I lugnare partier träder Irreversible Entanglements in i mörkt punkterritorium, under ledning av Moor Mothers blytunga spoken word som ett orubbligt gravitationens centrum.

Genom de halvimproviserade stroferna fungerar musikstyckena som ett slags fotoalbum över det kollapsade USA, med närvaro av hemlöshet, vräkningar, polisvåld. ”Since the southern flag came down, ain’t nothing left except jails and burnin’ churches.”

Överlevnad. Katrina.

I andra musik– och poesiprojekt arbetar poeten med afrofuturism, en radikal, afrocentrisk hybridgenre vars estetik och tematik även dyker upp på skivorna Who sent you? och den något lugnare Open the gates, där utopiska visioner kring universum samsas med klasshat och esoteriska ritualer med avgrundsdjupa band till afrikanska förfäder, och – som i The Port Remembers – bilder av USA:s historia som slavägande nation. Den över tjugo minuter långa digitala singeln Homeless/Global (två låtar som spelas upp sammanhängande) beskriver migrantflykt – ”they say freedom is just down the road, if we could just hold on” – och en gräns, kanske mellan Mexiko och USA, kanske någon av de andra.

I en intervju för brittiska tidskriften The Wire 2019 berättar Camae Ayewa att inspirationen ofta hämtas utifrån den plats där bandet uppträder. I Belgien mynnade en konsert ut i en lång och hatisk stream–of–conciousness om landets forna kung Leopold II och nationens blodiga kolonialhistoria.

”Det som vi gör handlar om magi”, säger Camae Ayewa i intervjun, syftande på att hela bandet, inklusive poeten själv, improviserar fritt under varje spelning. ”Vilken riktning jag än tar, så känner jag hur de stöder mig till hundra procent. They definitely have my back.”

Precis som resten av världen blev Irreversible Entanglements, som turnerande band, satta på paus under 2020. De fick hastigt fly tillbaka till USA, under Coronaspridningens första riktigt alarmerande krisdagar, under pågående europaturné där nästa stopp skulle ha varit en spelning i Oslo. (Två år senare damp det överraskande ner ett mail hos undertecknad, om att konsertlokalen Blå i Oslo betalade tillbaka biljettpriset. Utlägget för inställd tågresa Göteborg–Oslo tur och retur brann dock upp.)

I juni spelar Irreversible Entanglements i Sverige: på Fasching i Stockholm den 7 juni, och under Clandestinofestivalen i Göteborg dagen efter.

The post Afrofuturism och revolt: Sverigeaktuella Irreversible Entanglements first appeared on Opulens.