Kultur är inte roten till allt ont
“I de stadsdelar som utmålas som bakåtsträvande, förtryckande och i behov av assimilering så blomstrar poesin och berättarkonsten”, skriver Amra Bajric.
Varje tid har sitt egna vemod
GENERATIONSROMAN. “Gång på gång gestaltas känslan av förlust, av bedrövelse och berövande av något som aldrig riktigt blir påtagligt”, skriver Erik Cardelús om Isabelle Ståhls kritikerrosade roman Just nu är jag här.
#MeeToo och det terapeutiska skrivandet
EGENMAKT. Ibland händer det att jag vaknar med en fras i huvudet och idag var en sådan morgon: ”Att skriva är som att göra rent ett sår.”
När skuggsidan blottläggs
#METOO “Slavoj Zizek menar att kvinnor utnyttjas sexuellt knappast är någon nyhet, däremot är det nytt att kvinnor nu exponerar skuggsidan av det officella talet om jämställdhet och ömsesidig respekt.
Debattens långnästa sprattelgubbar
DISKUSSIONSKLIMATET. “De förfäktar inte längre åsikter utan förmedlar bara fakta.” Erik J Rudvall om de som äger och säger Sanningen.
Behovet av filmisk trygghetsmärkning
ARBETSVILLKOR. “Att som manlig regissör använda utmattning, trakasserier och förödmjukelser för att få kvinnliga skådespelare att prestera på ett visst sätt är tyvärr inget ovanligt, och frågan har blivit än mer aktuell i och med den senaste tidens #metoo-rapportering”, skriver Karolina Bergström.
Hur är det att vara tjej och spela i ett band?
MUSIKINDUSTRIN. “Hur ofta har inte epitetet kvinna gått före musiker, hur ofta har inte tjej betonats istället för band och hur ofta handlar inte frågan om att vara istället för att spela? Otaliga gånger. Ofantligt ofta”, skriver Linda Bönström.
Även männen måste agera
ÖVERGREPP. “Kulturministern, chefen för Svenska Filminstitutet, chefen för Uppsala stadsteater, kulturskribenter på de ledande tidningarna och så vidare. Kvinnor. Dramatenchefen Eirik Stubøs bortförklaringar hade däremot episka mått,” skriver Sofia Nerbrand om #metoo, #visjungerut och #tystnadtagning.
Fejknyheter förvärrar förtroendekrisen
MEDIEETIK. “Men otäckt nog visar Unescos rapport att makthavarnas kritik av medierna, hur genomskinlig den än må vara för vissa av oss, har fått konsekvenser”, skriver Lisa Bjurwald.