Helgporträttet: ”Genom att prata om normavvikelser kan vi öka förståelsen och medmänskligheten”

Samhälle

 

 

Love Pascal Prelog. Foto: Eget
 PRIDE. Malmö Pride är igång. Love Pascal Prelog pratar trans och normkritik – hur fungerar det egentligen? Love berättar också om sitt liv och sina erfarenheter som transman.

Namn: Love Pascal Prelog
Ålder: 28
Familj: Bor med min person Siobhan med hunden Dogge och katterna Ellioth och Sören
Bor: Göteborg
Uppvuxen: Alingsås
Fritidsintressen: Skapande (poesi, illustration, video) och träning

Som jag förstått det började du tidigt känna dig pressad in i rollen som tjej. Bara det här med att handla kläder verkar ha varit en pärs?

– Det finns ett kulturellt tryck i samhället i stort som mer eller mindre omedvetet leder in människor i olika uttryck beroende på vilket kön de tillskrivs. Det syns i klädbutiken vilka kläder flickor respektive pojkar ska ha, vi ser det i sagoböckerna, filmerna, reklamen, men också i språk och bemötande – exempel på det sistnämnda är att jag som barn och ungdom fick mest komplimanger när jag ”var fin”, det vill säga hade det som anses vara fint för en flicka, som flätor, klänning och tjejmodeller på kläder.

– Jag tvingades aldrig direkt av mina föräldrar att bära vissa kläder, men indirekt påverkade normerna vilken avdelning i butiken vi först letade igenom, vilket var tjejkläderna. Jag hade turen att ha en familj som gett mig tillräcklig självkänsla att kunna be om det som inte förväntades – även om det ibland inte var lätt.

När du kom upp i tonåren och kroppen började förändras, förändrades du även i din personlighet? Jag tänker på att det måste ha varit svårt när kroppen sprang iväg åt ett håll och du åt ett annat.

– Jag hade i min barndom och ungdom generellt sett en god relation till min kropp. Jag spelade handboll och använde kroppen på ett sätt som gav mig välbefinnande. Jag gillade dock inte alls när jag fick bröst och minns hur jag avundades killarna, men det var hanterbart i många år. Det var först i vuxen ålder, vid 23, de små dropparna fick bägaren att rinna över och jag började vantrivas i min kropp.

– När det gäller min personlighet tror jag inte att den ändrats, om nu en personlighet har en statisk essens, men psykisk ohälsa gör det svårare att utnyttja sina egenskaper, att leva som och visa ”sig själv”.

Du har examen från grundskollärarprogrammet årskurs fyra till sex och har studerat feministisk filmaktivism, bild och form på folkhögskola. Hur har det varit för dig inom arbetslivet att komma ut som transperson?

– Att jobba som transperson inom skolans verksamhet har för mig varit svårt. Barn och kollegor förutsätter att jag är kvinna – fast jag är man – och kommenterar min kropp och röst. För mig har det varit nedslående just därför att jag försökt så mycket att ”se ut som en man”, vilket har lett till en känsla av misslyckande när bemötandet säger något annat.

– Just nu försöker jag sluta försöka så mycket och i stället bara klä mig och uttrycka mig på det sätt som känns bäst för mig.

Även jag är lärare. Vad ska jag som vuxen i skolan arbeta mer med och hur kan jag hjälpa elever som vill ”komma ut” som transpersoner?

– Absolut tycker jag att pedagogerna redan i förskolan ska lära barnen att kön inte har någon given koppling till kroppens anatomi, till uttryck, sexualitet, sexuell praktik och till kärlek. Detta kan ske som ett inslag i undervisningen men framför allt genom pedagogernas förhållningssätt och språk. Förutsätter lärare barnens pronomen? Ger vi dem utrymme att testa annat? Förutsätts att de är heterosexuella? Vet de ens om att det finns fler könsidentiteter och pronomen än det normativa man (han) och kvinna (hon)?  När fler alternativ erbjuds och normaliseras ökar chansen för att de tryggare kan ”komma ut”.

– Det genusrelaterade arbetet i skolan måste dock ha ett normkritiskt förhållningssätt i stort. Genom att prata om andra normavvikelser såsom hudfärg, kultur, funktion, vikt och liknande tror jag vi kan öka förståelsen och medmänskligheten generellt och därigenom indirekt stärka även transpersoner.

Instagramkontot – berätta hur det började och vad som händer där? Känner du att du är ett stöd för andra?

– Mitt instagramkonto var i början hemligt, år 2013. Jag skaffade det för att hitta personer med liknande tankar och erfarenheter rörande kön och kropp som jag. Genom att klicka mig vidare på hashtags som till exempel #ftm och #transman hittade jag förebilder som jag aldrig innan haft i mitt liv. Något år efter detta kom jag ut som transperson och bestämde mig för att också dela med mig på liknande sätt.

– Mitt Instagram är i dag en blandning av selfies, uppdateringar om min kropp, hur den ändras, mina önskningar och min poesi kopplad till att vara transman. Mina följare är fantastiska och kommenterar och skickar DM där de visar sin uppskattning. Jag blir rörd och varm bara jag tänker på det!

Finns det händelser som du anser särskilt påverkat riktningen i ditt liv?

– Jag började år 2014 självmedicinera mig med testosteron. Detta var nödvändigt för mig i väntan på att få operationer och hormoner från sjukvården. Min nu mörkare röst har fått mig att trivas bättre med att prata inför människor och har stärkt mitt självförtroende och därmed självkänsla.

– Min mastektomi, en operation där brösten amputeras, har gjort att jag först och främst inte har så ont i ryggen eftersom jag innan hade en så kallad binder för att göra bröstet platt, vilket är smärtsamt. Den har också gjort att jag känner mig mer ”rätt”. Förr kunde jag stå i timmar och prova kläder, men nu kan jag bara slänga på mig en t-shirt utan att tänka på om bindern syns, om jag kommer att bli för varm och så där.

Den andra stora biten är naturligtvis Pride! Du kommer att föreläsa om trans och normkritik. Vad har besökarna att vänta?

– Föreläsningen riktar sig till en bred publik med olika kunskapsnivåer. Först och främst ger jag en kortfattad beskrivning av vad trans är eller kan vara för att ge en förförståelse när det gäller statistik om transpersoners dystra hälsosituation.

– För att förstå vad som kan orsaka ohälsan kommer publiken att få en grundkurs i vad en norm är och hur den fungerar kopplat till några vetenskapliga teorier. Lite poesi till temat utlovas!

I programmet står det att så många som var tredje transperson har övervägt att ta sig liv. Tycker du att det finns för lite stöd för transpersoner i samhället även i dag?

– Jag tycker framför allt att det finns en alltför stor okunskap i samhället kring vad trans är, vilket påverkar bemötandet av transpersoner, vilket i sin tur är en stor orsak till den psykiska ohälsan. Samtalsgrupper finns oftast på större orter, men för dem som bor i mindre samhällen och städer är det brist på förebilder och samhörighet, vilket ökar risken för att känna sig otrygg, att inte bli respekterad eller erkänd, och detta kan inverka negativt på identitet och självkänsla.

– Att ändra på okunskapen och samhällsstrukturerna är dock en långsam process och aktiva insatser behövs på individnivå. Att snabbare än vad som erbjuds i dag få hjälp med operationer och hormoner blir därmed avgörande för många. Att många transpersoner anser att vårdköerna är långa tror jag egentligen inte handlar om timmarna, dagarna eller åren – utan om den psykiska påfrestning som det innebär att hantera bemötandet under tiden.

– Om bemötandet och kunskapen varit annorlunda skulle väntan vara lättare – men eftersom bemötandet inte går att ändra lika snabbt måste det kompenseras med snabbare vård.

Jag tänker att det inte var så många år sedan som det var mycket svårt att ens få en könsutredning. Har det blivit lättare i dag – är sjukvården öppnare?

– Köerna för könsutredningar har blivit längre sedan jag sökte – så att få iväg en remiss kanske går snabbare i vissa fall, men inte från det att en söker till det att en får hormoner och operationer.

– När jag fått vård kopplad till min transidentitet, till exempel när jag opererats, så har sköterskorna och läkarna varit fantastiska. Vid annan vård får jag besvärande frågor och trots att jag är juridiskt folkbokförd som man antar de att jag är kvinna . Viss sjukvård upplever jag som öppnare, men i andra delar behövs det fortbildning.

Har du föreläst eller annat på Pride tidigare år? Hur blev du involverad från början?

– Jag har inte föreläst på just Pride, men jag har gjort scenframträdanden med poesi och tal och filmvisningar på andra Pride än just Malmö. Det hela började med förfrågningar efter att personer sett mig på Instagram. Och ja, så har det fortsatt. I dag sysslar jag också med uppsökande verksamhet.

Vad händer under festivalen som du själv inte kommer att missa?

– Jag kommer inte att missa min föreläsning – även om det hade varit typiskt mig! Jag måste dock åka till Stockholm på fredagen för Konstpirationens evenemang AntiNation på Cyklopen där jag ska snacka och läsa poesi på temat. Komsi!

LINDA BÖNSTROM
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Linda Bönström är statsvetare, gymnasielärare och samhällsdebattör och har tidigare verkat även som frilansande översättare och poet. Hon är numera bosatt i Värmland. Tillsammans med Peter Sjöblom är hon chefredaktör för musiksajten MONO. www.monomagasin.se

Det senaste från Samhälle

Gå till Toppen