CHAUVINISM. Den socialdemokratiska partitoppen har på sistone gjort en mängd utspel kring den åtstramade flyktinginvandringen. Kevin Shakir oroar sig för att den hårdnade retoriken bäddar för en principiell kursändring.
När jag var liten talades det varmt om Olof Palme i mitt hem. Min mamma har flera gånger berättat om tv-sändningen med honom då han var på besök i hemlandet Irak. Hon såg en sympatisk ledare, en socialist som hade varit med och skapat ett bra samhälle i Sverige, långt borta i norra Europa.
Krig bröt ut i hemlandet. Släkt och vänner mördades. Sådana som vi utsattes för folkmord och tortyr på grund av både vår status som minoritet och vårt politiska engagemang. När kriget upphörde flydde min familj till Sverige. Efter en vecka i tryggheten bröt ett nytt krig ut i hemlandet. Min familj fick stanna permanent.
Personer som berättade att de var aktiva i Socialdemokraterna, Palmes parti, knackade på min familjs dörr. De hjälpte mamma att komma med i facket. Det var viktigt att alla skulle med.
Sedan dess har min mamma burit på en tacksamhet gentemot landet Sverige, men kanske mer specifikt det socialdemokratiska landet Sverige. Olof Palme blev för henne och för oss symbolen för det som låtit oss överleva i trygghet. Palme och socialdemokratin symboliserade frihet och trygghet för oss och för många andra i Sverige som flytt från död och ödeläggelse. Han och hans parti hade byggt ett samhälle som ville ha oss, som såg oss som en möjlighet.
Vi fick inte en “svensk” identitet, men en “socialdemokratisk” identitet. Vi trodde på en socialdemokrati som trodde på oss, som gav mig en bra skolgång, som gav mamma arbete och ekonomiskt stöd de gånger då vi var i nöd. Vi trodde och tror än i dag på tanken om jämlikhet och den trygghet som följer med den.
Hade socialdemokraterna trott på oss i dag?
Retoriska förändringar i den socialdemokratiska valrörelsen skrämmer mig. Till Dagens Nyheter sade finansminister Magdalena Andersson i veckan att barnfattigdomen är ett avgörande skäl för att man behövt strama åt flyktinginvandringen. Den socialdemokratiska finansministern ställer barnfattigdom mot dem som flyr för sina liv. Hennes socialdemokratiske kollega, migrationsminister Morgan Johansson, menar att gratis busskort till ungdomar varit omöjligt om regeringen inte hade stramat åt migrationspolitiken. Den socialdemokratiske migrationsministern ställer ett friare ungdomsliv mot dem som flyr för sina liv.
För bara några år sedan piskade Sverigedemokraterna upp en stämning om att de andra partierna, däribland Socialdemokraterna, inte förhöll sig till de så kallade ”problem” som invandring medför. Kort tid har gått och vi befinner vi oss plötsligt på en annan plats.
Socialdemokraterna har under valrörelsen gjort ett antal osammanhängande utspel. Å ena sidan argumenterar man för gemenskapsbyggande förslag som avskaffande av allmän visstidsanställning. Å andra sidan har man använt gemenskapssplittrande retorik om svenskhet och invandring, något som till en början såg ut som populistiska försök att närma sig Sverigedemokraterna för att vinna väljare. När jag läser finans- och migrationsministerns uttalanden blir det dock allt tydligare att denna retorik bäddar för en principiell kursändring vad gäller partiets samhällsvisioner. Den formar sig till en alltmer nationalistisk och därmed exkluderande vision.
Den socialdemokratiska partitoppen beskriver invandring som en barriär för utvecklingen av offentliga institutioner och därmed det socialdemokratiska idealsamhället. Magdalena Andersson och Morgan Johansson antyder med sina uttalanden att den socialdemokratiska visionen om en stark välfärdsstat är oförenlig med invandring.
Vi blev socialdemokrater när vi kom till Sverige. Vi tyckte att vi uppfattades som jämlikar och kunde se oss som en del av de visioner som uttrycktes då. Skulle det kunna ske i dag?
kevin.shakir@opulens.se
