DANS. Lena Torquato Lidén har sett ”Cycles” med Boy Blue under Göteborgs dans och teaterfestival. En av festivalens höjdpunkter.

Boy Blue grundades i London 2001 och är kända som en av Storbritanniens mest stilbildande aktörer i genren hiphopinfluerad samtida dans. De är baserade i ett mångkulturellt community och har skapat en plattform där dansare ges möjlighet att utvecklas. De fick ett genombrott med prisbelönade ”Pied Piper: A Hip-Hop Dance Revolution”. Därefter har det följt internationella framgångar.

Den Sverigeaktuella föreställningen presenteras inom Göteborgs dans- och teaterfestival i samarbete med Stora Teatern och Next Move.

Innan huvudföreställningen börjar får vi se ett mycket lovande utdrag med tre dansare, den grupp som för närvarande har sitt residens på Stora teatern. De följer varandra och scenljuset leker över scenen så att de flyttar sig mellan ljus och mörker. Stora bylsiga kläder gör dansarna androgyna vilket känns som att det är meningen.

Sedan följer en konstpaus, innan den rad av stolar som ställts ut längst bak på scenen fylls. De är många, kvinnor och män som sätter sig på dem. Stretchar och pratar med varandra. Avslappnade och snabba är deras rörelser och sätt att vara. Här är det inte androgynt alls. Stiliserade streetdancekläder i gråa nyanser och de unga kvinnorna har bara magar till sina baggy byxor. Några bär nutidens korta bylsiga anorak.

Boy Blue börjar dansa och tonen i musiken, deras rörelser och unga, energifyllda sätt att röra sig griper tag i mig direkt. Det är samma busiga sätt att ta sig an dance battle som jag brukar se på en fullsatt utomhusscen på det stundande Kulturkalaset utanför, men med den skillnaden att de uppträder i en extremt noggrant koreograferad form.

Boy Blue rör sig som en enda massa

De rör sig som en enda massa, som en virvelvind omgivna av musik som är på samma gång hiphop, soul och moderna dansföreställningars brötiga höga toner. Ibland känns det lite som att det är två soundtrack samtidigt vilket är det enda som jag inte gillar med denna energiska ekvilibristiska tvåaktare.

Jag tar fram decibelmätaren men den ger mig fel, jag tror det är över nivåerna eftersom jag måste hålla för öronen. Då jag ofta är på större konserter och festivaler är det inte ofta jag känner att jag behöver skydda mig på det sättet. Det finns inga öronproppar i Kristallbaren heller tyvärr.

Jag tittar ändå till slutet, eftersom det inte går att missa denna lekande dansföreställning med extremt starka dansare både i uttrycket och i sina kroppar.

The post Boy Blue – en hiphopinfluerad höjdpunkt first appeared on Opulens.

FESTIVAL. Nyligen tog Göteborgs dans- och teaterfestival återigen plats i staden. Festivalen bjöd på scenkonst, möten och fördjupningar. Här följer Lena Torquato Lidéns rapport från den så kallade branschdagen.

Göteborgs dans- och teaterfestival

Branschdag – ”Kulturens mjuka makt”

”Hur påverkar samhällsutvecklingen scenkonsten – och vilka utmaningar och möjligheter skapar det för konstnärlig frihet, programläggning och kulturens roll?” Den frågeställningen är utgångspunkten när Göteborgs dans- och teaterfestival arrangerar konferens i form av en så kallad branschdag.

Stora Teaterns sorl tystnar och Phax Ahmada intar scenen, han är en erfaren mimare och dansare som på samma gång är 6 år och 60 år. Den lätthet med vilken han rör sin kropp är omisskännligen hans och precis som jag är en del av Göteborg är han också det, trots att han är född på Madagaskar och uppväxt i Paris och att låta honom inleda konferensen och kuratera utomhusshowerna är ett snilledrag.

Det märks tydligt att konferensen, som är en del av Göteborgs Dans- och Teaterfestival och hålls på engelska, är en del av upptakten till valet i vårt eget land. Lotta Lekvall från Folkteatern leder samtalen och introducerar den första talaren.

Elena Polivtseva är en ung oberoende forskare och medgrundare av Culture Policy Room baserad i Belgien. Elena arbetar internationellt med frågor som rör kulturpolitik, kulturella rättigheter och konstnärlig frihet och hennes föredrag fokuserar på kulturella näringars oberoende i förhållande till det omgivande samhället.

– För första gången på 20 år finns det fler autokratier än demokratier i världen.

I hennes forskning har 33 procent av respondenterna, som är professionella europeiska kulturutövare, svarat att de har blivit censurerade och ännu mer intressant är att 37 procent redan har censurerat sig själva när de insett att de ämnen och idéer de vill undersöka i föreställningar inte kommer att falla i god jord hos finansiärerna. Hon tror att trenden kommer att fortsätta, att fler kommer att självcensurera.

Men det finns också en annan aspekt av nutiden som gör att de ämnen som scenkonsten tar upp håller på att förändras och det kallar hon för ”deltagandeparadoxen”. När det blir allt vanligare att interagera med publik så ändras kursen på de konstnärliga budskapen eftersom människorna de möter inte alltid är redo för det som berättas. Detta tycker Elena också kan kopplas till ”uppmärksamhetsekonomin” och det digitala bruset, en tillvaro där enkelhet blir belönad.

Under det påföljande panelsamtalet intresserar jag mig mest för Kasper Holten, direktör för Danmarks nationalscen Det Kongelige Teater och verksam som regissör inom opera och scenkonst.

– Sluta gnälla! Har vi modet att omfamna förändringar?

Det är frågan som han tycker att de som lägger repertoar för scenkonst ska ställa sig. Logiken i att vända sig enbart till en pytteliten kulturell elit är främmande för hans sätt att tänka. I stället berättar han om ett projekt där de låtit bygga en lekplats där barn kan möta klassisk musik på ett nytt sätt. Det heter Hurlumhuset och öppnar i december 2026.

– Att ta del av kulturella upplevelser är en intellektuell och själslig nödvändighet för människor

Dritëro Kasapi är dramatiker, regissör, konstnärlig ledare och teaterchef vid Riksteatern. Han pratar om konstnärlig programläggning som ett sätt ”att skapa kollision” och att konstnärliga bedömningar inte kan räknas som bokföring, det finns inga garantier för resultatet. Just för att kultur har en förmåga att föreställa sig och gestalta framtiden är det viktigt. Sedan får han sällskap på scen av Birgit Berndt – konstnärlig ledare och vd för Coda Oslo International Dance Festival och Nils Haarmann – co‐curator för Find‐festivalen och dramaturg vid Schaubühne Berlin.

Haarmann erkänner att det finns många blinda fläckar i urvalsarbetet vilket ju beror på att man som curator för en konstinstitution ändå inte har sett allt och det man inte sett väljer man inte eftersom det är en viktig del att personligen vara en garanti för kvalitet. Birgit Bendt tänker att det ändå finns mer rörelsefrihet i att välja till en festival än till en scenkonstserie. En festival har en publik som är sugna på att ta in, att se mycket och olika saker på en kort tid så då har de också större förståelse för nya saker.

Jag håller med henne, vi som är publiken på denna Göteborgs dans- och teaterfestival har ett sug efter att omge oss med många olika upplevelser!

The post Festival öppnar upp för nya intryck first appeared on Opulens.

TEATER. Lena Torquato Lidén har sett pjäsen om ”hela Sveriges polis” Nadim Ghazale och imponeras av skådespelarnas insatser.

Stadsteaterns lilla scen i källaren är spelplatsen för denna uppsättning som bygger på en biografi över Nadim Ghazale, i rollerna ser vi Ashkan Ghods, en favorit från ”Bränder” på Göteborgs stadsteater, som Nadim och i övriga roller Elin Bornell från Borås Stadsteater. Pjäsen regisseras av Fredrik Evers från Göteborgs stadsteater.

Berättelsen växlar mellan ett barn-jag, den unge pojken som flyr Libanons krig och den vuxne polismannen som rör sig i det minerade fältet mellan rasism och acceptans från samhället och andra poliser.

Det är oerhört tragiskt men det finns också en ömhet och komisk ådra i berättelsen och de båda skådespelarna besitter förmågan att även visa hårda sidor.

Det handlar om att livet är fullt av val och att slumpen också kan föra en till möten med människor som kan avgöra vilken sida av lagen du hamnar på. Som en av hjältarna i den tonårige Nadims skola i Ulricehamn. Det är rektorn som, trots huvudpersonens dragning till våld och mobbning, ger ynglingen ett förtroende. Nämligen att han borde bli kamratstödjare, vilket Nadim också blir. Därmed börjar han använda sin energi på ett konstruktivt vis och förhandla i stället för att bråka.

Ett annat fantastiskt porträtt är politikerkvinna som ringer för att ställa frågor, ge komplimanger och häva ur sig alla intet ont anande floskler som majoritetssamhället ger uttryck för. Jag skrattar gott!

Dock är texten, budskapet och hela presentationen lite tunn. Den hade kunnat ha fler bottnar, varit rikare i sin beskrivning av det som den flera gånger är inne på. Nämligen detta, att balansera på en tunn egg som gör att man fortsätter att vara accepterad som en samhällsmedborgare och inte låter utseendet avgöra vilken roll man har möjlighet att spela.

The post Starkt skådespeleri i pjäsen om polisen Nadim first appeared on Opulens.

TEATER. Jonas Lindman konstaterar att ”Tartuffe” på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm är en komisk, intressant och mycket sevärd teaterföreställning.

”Tartuffe” hade premiär på Kulturhuset Stadsteatern den 28 augusti 2026 på Stora scenen. I regi och bearbetning av Eirik Stubø möter vi Magnus Krepper som Tartuffe, Peter Andersson som Orgon, Marie Richardson som Dorine och Helena af Sandeberg som Elmire.

Jag går till teatern förväntansfull. När jag kommer in är scenen redan öppen. Skådespelarna går omkring på scenen medan det fortfarande är tänt i salongen. Ibland tittar de ut mot publiken. Det förvånar mig och skapar samtidigt en känsla av intimitet. Det känns som om föreställningen redan har börjat innan den egentligen har börjat.

Det är kanske också här min egen betraktelse börjar. Vad händer med människan på scenen? Vad gör kroppen, tystnaden, musiken och blicken med oss som sitter i salongen? Och vilken bild är det som följer med oss ut när föreställningen är slut? I ”Tartuffe” blir frågan nästan självklar: vad händer med människan när hon går in i en roll?

”Tartuffe” är som bekant en pjäs från 1600-talet, men föreställningen känns modern i sitt uttryck. Samtidigt finns ursprungskänslan kvar.

När äldre bilder visas på fonden förs en känsla av en annan tid in i det moderna scenrummet. Det blir en fin kontrast mellan det avskalade och samtida och bilderna som påminner om pjäsens ursprung. Föreställningen känns både nutida och historisk på en och samma gång.

Scenen är avskalad och det finns inte särskilt mycket rekvisita. När jag först ser den tänker jag att det ska bli svårt att fylla den. Men det blir det inte. Det är skådespelarna och musiken som fyller rummet. Och framför allt Magnus Krepper.

Tartuffe, mellan fromhet och tystnad

Som Tartuffe spelar Krepper en religiöst from man. Men publiken vet hela tiden att fromheten är något han spelar. Vi ser igenom honom nästan från början. Det är också detta som bygger mycket av föreställningens komik.

Krepper är mycket fysisk, men hans starkaste uttryck finns ofta i det lilla: pauserna, stillheten, ett snabbt hummande eller ett kort svar. Ibland säger han nästan ingenting och ändå tar han över rummet. Tajmingen gör att även tystnaden blir komisk.

Peter Andersson spelar Orgon med en nästan barnslig godtrogenhet. Han tror på Tartuffe trots att de andra omkring honom ser vad som händer. Nästan alla genomskådar Tartuffe – utom Orgon. Det är en stor del av föreställningens humor. Vi i publiken vet mer än Orgon och väntar på ögonblicket när han själv ska förstå.

Välfungerande ensemble

De andra skådespelarna spelar för övrigt bra tillsammans och skapar en välfungerande ensemble. Emil Almén som sonen Damis har ett roligt sätt att spela sin roll. Marie Richardson som Dorine är smart och förnuftig och ser igenom Tartuffe. Helena af Sandeberg som Elmire får en viktig roll i avslöjandet av Tartuffe. Det är också här Eirik Stubøs regi blir tydlig. Det avskalade scenrummet gör att man ser skådespelarna och deras kroppar tydligare. I stället för att fylla scenen med mycket rekvisita får rörelser, blickar, pauser och musik bära föreställningen.

Musiken spelar en stor roll. Den förändrar rytmen och stämningen och blir också en viktig del av föreställningens komik. Versreplikerna gör föreställningen mer teatralisk, men språket flyter och känns aldrig tungt.

Tartuffe dansar bort

När Elmire försöker avslöja Tartuffe får Orgon gömma sig och själv se det han vägrat förstå. Tartuffe avslöjas inför hans ögon. Och då förändras scenen. Musiken spelar och Tartuffe dansar på ett skojigt sätt. Det blir ett slags sammanbrott för den religiöst fromma roll han försökt upprätthålla. Den man som tidigare kunnat dominera rummet genom tystnad blir plötsligt komisk..

När allt till slut reder ut sig känns det skönt. Samtidigt blir avslutningen oväntad. Tartuffe dansar mot fonden. Det är den bild jag tar med mig.

Jag kom in i salongen och mötte människor som jag ännu inte kände. Under föreställningen kom jag dem närmare. Framför allt Tartuffe och Orgon. Jag såg rollerna de spelade, men också människorna bakom dem. Och kanske är det detta som teatern kan göra som bäst: låta oss komma nära en människa genom den roll denna spelar.

När Tartuffe dansar bort mot fonden känner jag honom bättre än när jag kom in. Jag går därifrån fascinerad över hur bra föreställningen fungerar. Jag hade förväntat mig en bra föreställning, men den visade sig ändå vara ännu bättre än jag hade väntat mig.

”Tartuffe” på Kulturhuset Stadsteatern är komisk, intressant och mycket sevärd.

The post ”Tartuffe” – intressant, komisk och mycket sevärd first appeared on Opulens.

 PERFORMANCE. Lena Torquato Lidén skrev i tisdags om performancefestivalen Radix i Göteborg. Här följer hennes recension av Ibodies föreställning ”Democracy”.

Interaktiv föreställning för en liten publik

Democracy av och med Ibodies
Skapad av Josephine Gray & Anmar Taha.
Medverkande: Lena Dahlén, Josephine Gray & Anmar Taha.
Radix på Konstepidemin, Göteborg

Jag står ensam utanför dörren till den plats där föreställningen ska spelas och lyssnar på skallet från en stor hund därinifrån. I övrigt finns inga tecken på att det ska börja alldeles strax. Ingen annan i den fyrhövdade publiken är ännu där och jag är mest obekväm i min egen kropp i min väntan.

Till slut blir jag visad in av en kvinna i en prydlig röd dräkt. Så jag sätter mig och väntar på de andra medan hunden fortsätter att skälla ut mig. Den är kedjad vid ett element i det vita kala rummet. Sedan fortsätter obehaget, när jag som den första i publiken blir kallad till “intervju” med den rödklädda framför ett bord eftersom jag skickat en ansökan…

Efter intervjun går vi alla i tur och ordning upp för trappan i den öppna lokalen till tre höga pallar framför en glasruta som verkar vara vit, men det visar sig vara fullt av rök där bakom. Golvet knarrar när jag sätter mig, men det slutar inte knarra. Och jag upptäcker att det är en skepnad innanför glasrutan som rör sig så att golvet fortsätter att knarra.

En man i en lång klädnad och med täckt ansikte och en kvinna som är beslöjad turas om att träda fram genom röken och upprepa samma text om att något måste avslöjas, annars kommer “du” att bli bortförd.

Ibodies frambringar en krypande känsla

Oftast när jag ser en performance med Ibodies är det som en sorts stillsam meditation att vila i deras verk. Men den här gången känns det mer krypande, kanske för att den interaktiva delen kräver något av mig. Att jag inte bara kan sitta stilla. Kvinnan träder till slut fram genom röken till mig ännu en gång och ler gåtfullt så att den traditionella haktatueringen rör sig lite. Och jag tänker på känslan av att befinna sig i ett sammanhang där det är omöjligt att förstå de kulturella koder som råder och man ändå måste agera. Att stå upp för sig själv utan att egentligen veta vad det är man försvarar är svårt, om inte omöjligt och det inger en känsla av hopplöshet.

Jag kommer också att tänka på Ibodies egna ord om föreställningen jag just har sett: ”Det är ett verk som utforskar den oerhörda svårigheten i att skilja rätt från fel, gott från ont, samt hur långt mänskligheten är beredd att gå i sin kamp att försvara sig mot den Andra.”

The post Ibodies utforskar moraliska gränser first appeared on Opulens.

PERFORMANCE. Nyligen har performancefestivalen Radix ägt rum i Göteborg. Lena Torquato Lidén fick flera givande samtal med några av regissörerna.

Ibodies arrangerar Radix

Radix är en performancefestival som arrangeras av Ibodies i Göteborg. Den är ett forum för att studera hur medborgare, konstnärer och forskare kan ompröva teaterpraktiken. Jag bestämde mig för att intervjua några av de medverkande regissörerna. Jag är intresserad av känsligheten hos publiken som kommer att möta föreställningarna. Det är intressant hur den psykologiska responsen kommer att vara på en föreställning med endast en, fyra eller två åskådare.

Ibodies programförklaring angående det aktuella temat ”trias” (treenighet/triad) är värd att citera:

”Radikal måste i detta sammanhang ses som ett ursprung, eller en rot – från det latinska ordet radix. Teater måste i detta sammanhang förstås som den arena där föreställningen äger rum. Med detta i åtanke kommer vi att titta specifikt på det triadiska förhållandet mellan åskådaren, skådespelaren och rummet. Detta triadiska förhållande är vanligt i nästan alla teatertraditioner. Under de senaste århundradena har detta förhållande ändå cementerat sig, inom en västerländsk teaterkanon, som ett där åskådaren förblir passiv och det teatermässiga rummet homogent i kraft av teatersalongen. För att motverka denna dominerande tradition är vi intresserade av att undersöka teaterstycken som ifrågasätter åskådarens passivitet och gör uppror mot det homogena teaterrummet.”

Rivolti av Momec

Mario Previato möter mig i rummet på Gatenhielmska där hans stycke kommer att framföras av Fia Adler Sandblad.

Hur tror du att publiken kommer att ta emot dig, kommer det att bli någon skillnad mellan Italien och Sverige?

– Jag är inte säker eftersom jag inte har provat detta förut utanför Italien. Men jag har arbetat med detta i två dagar nu med en svensk skådespelerska, och för mig var det en underbar möjlighet att samarbeta, och det var precis som att arbeta i Italien, så jag tror att det inte kommer att bli någon större skillnad eftersom vi alla är människor! Vårt mål är att skapa en förutsättning där människor kan växa, det är en intim revolt vi vill skapa, och jag hoppas att det är likadant för svenskar, italienare eller tyskar.

Vad kommer de att tycka om att göra uppror mot?

– Det är utgångspunkten för revolutionen, kanske den mest intima revolten är först och främst mot något inuti vår själ. Det är inte något utanför. Kanske startar vi upproret mot något som begränsar oss själva, och ur den synvinkeln kan vi gå utanför oss själva och göra detta till ett offentligt uppror eftersom vi delar det med andra människor. Men vi måste börja från vår egen synvinkel. Om vi inte kan göra uppror mot oss själva, om vi inte kan göra en revolution av oss själva.

Så det är inte som att ta ställning och gå och säga nej i en offentlig protest.

– Nej, det är inte en protest, det är en ny början.

Utgår du från att skådespelaren har en ledande roll i interaktionen?

– Nej, det är som en guide, hon är en guide eftersom hon vet och delar det som hon vet med deltagarna. Men i en gemensam sfär, och det är inte en vertikal relation. De sitter vid samma bord. De är nära framtiden, så de går tillsammans.

Ja, men hur känner du dig om publiken känner sig osäker i sin roll?

– I början skulle jag vilja att de känner si, i vissa ögonblick och från detta tillstånd kan de gå ut från säkerheten och bli mer bekväma med relationen mellan deltagaren och skådespelaren.

Amore och Psiche av Teatro del Lemming

Kan du berätta lite om dig själv och hur ni arbetar?

– Jag heter Diana Ferrantini och jag arbetar med Teatro del Lemming, som är ett italienskt teaterkompani som grundades i Italien 1987, alltså för nästan 30 år sedan, och vårt kompani har en särskild poetik som kallas åskådarteater eftersom vi vanligtvis gör föreställningar som involverar åskådaren. Det är interaktiva föreställningar för ett begränsat antal deltagare.

En man och en kvinna.

Kan du säga något om den aktuella föreställningen?

– Den här föreställningen handlar om myten om Amor och Psyche och det är som om åskådaren blir en del av myten genom att involvera alla sinnen – så lukt, smak och känsel har stor betydelse.

Hur reagerar publiken när de är så få?

– Det finns olika typer av reaktioner. Eftersom föreställningen har en strikt dramaturgi befinner sig publiken inuti denna precisa dramaturgi. Skådespelarens roll är att vara en guide. Att vägleda åskådaren inuti händelsen och inuti myten, och även på något sätt inuti dennas känslor.

Så du tolkar också publikens reaktioner och reagerar på dem?

– Ja, så skådespelarna tränas att på något sätt känna empati genom att lyssna på varandras känslor. Anpassning av vad jag tror att den andra känner. Det är en dialog som inte bara är med ord, utan också med fysiskt språk.

Passage of the Morphobles — Living Picture Theatre

Zsófia Bérczi

I mötet med Zsófia Bérczi blir jag först av allt inbjuden att ta på mig en slags stor gosig strumpa över hela min kropp, den liknar kostymerna som de färgstarka karaktärerna bär och känns väldigt mjuk och skön att ta på sig. Jag känner att detta är ett sätt att bjuda in publiken att känna sig hemma i det de ska uppleva.

Jag introduceras till föreställningen genom att möta karaktärerna i repetitionsrummet medan Zsófia pratar om vad vi ser.

– Den här karaktären är polaritetskaraktären, en krigartyp, någon som är väldigt passionerad, ja, agerar passionerat fast också ganska strikt och kan slåss och döda. Men det finns också en annan typ, som handlar om lidande, men den här karaktären kan verkligen inte lida, så allt handlar om denna passion. Vad tycker du? Vilken karaktär är för dig?

Det blir närmast våldsamt men sedan lugnar det ner sig igen…

– Publiken går igenom en passage, så de möter dessa karaktärer en efter en. Och på något sätt, när de möter några karaktärer så kan de kanske identifiera sig med någon av dessa. Förhoppningsvis frågar sig publiken hur den känner igen sig i det här materialet. Och den kan alltså uppleva detta på ett konkret vis.

The post Radix – en omvälvande performancefestival first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik rapporterar från Lilla filmfestivalen i Båstad som i år 30-årsjubilerar.

Lilla filmfestivalen (29 juli–2 augusti) fyller 30 år. Festivalen startades av filmregissören Bo Widerberg 1996. Sedan dess har jag deltagit i denna filmfestival, som också kallas samtalets festival. Det stämmer väl överens med alla möten som arrangeras mellan filmare och publik i samband med filmvisningarna. Det rör sig om engagerande och intressanta dialoger som fördjupar festivalen för alla som deltar i den.

En av höjdpunkterna på årets festival är ”Work in progress” med Yohanna Troell, där hon visar stillbilder och filmklipp ur den dokumentärfilm som hon arbetar med om sin far Jan Troells omfattande filmarkiv. Tillsammans med hennes eget och hennes mors material ska detta bli en dokumentärfilm om Jan Troell, en av Sveriges främsta filmare, både som regissör och fotograf.

Först var det tänkt att filmen skulle bli ett porträtt av Troell, men nu utvecklas den gradvis till en reflektion över tid, minne, familj och filmskapande. Yohannas text står i intensiv kommunikation med filmbilder som rör sig över den vita duken med en närmast magisk energi.

Projektet utforskar relationen mellan närvaro och dokumentation, mellan det som filmatiserats och bevarats och det som försvinner – en närmast filosofisk situation – och vad som kan hända när man återvänder till detta.

Ytterligare en höjdpunkt är ”Fotografin 200 år – om visuell praktik”, av Kalle Boman och Axel Danielsson. Det är en 120 minuter lång och oavbrutet superintressant dokumentärfilm om fotografins historia, som fördjupar kunskapen och förståelsen av den fotografiska bilden.

Den passar perfekt på Lilla filmfestivalen i Båstad, som ständigt fördjupar fotografins och filmens historia. Det är en film som ger en ny blick på fotografi, film och seende.

”Lust for Life” är en film i regi av Viktor Nordenskiöld, som under tio år följer två syriska tonårskillar som flyr från sitt hemland Syrien till Europa efter krigets utbrott. De vet inte vart de ska ta vägen och hamnar i Tyskland, där de försöker hitta ett nytt hem.

Det är en annorlunda och mycket intressant film som ger nya perspektiv på vår egen tid. Med emfas: det är en av de bästa filmerna på årets festival i Båstad.

”En annan Håkan”, en svensk film i regi av Joel Segerdahl, är en oväntad dokumentär om två musikaliska män med namnet Håkan i Göteborg. Det handlar om den berömde Håkan Hellström, som drar massor av folk till fotbollsarenan Ullevi i Göteborg, och den okände Håkan Hägg som brukar stå utanför köpcentret Nordstan och sjunga gratis, definierad av sitt utanförskap som gatumusikant.

I filmen ska de två olika Håkan mötas inför den konsert som den minst sagt välkände Håkan Hellström ska hålla inför ett fullsatt Ullevi. De ska sjunga tillsammans, men först ska den okände Håkan Hägg in på scenen.

Det blir en mycket engagerande film. Dessutom är Håkan Hägg inbjuden till Lilla filmfestivalen i Båstad och tar plats i biografen efter visningen för samtal och sång.

Det är ett oväntat möte som sätter spår, typiskt för Lilla filmfestivalen i Båstad, som skapar kreativa möten mellan film och publik med filmer som ger nya perspektiv. Här har vi kunnat se filmer av regissörer som Stefan Jarl, Björn Runge, Jan Troell och Roy Andersson samt verk av producenten Kalle Boman. Det är en filmfestival som uppvisar såväl konstnärlig kraft som nyfikenhet på framtiden.

The post Liten festival firar 30 år med stor filmkonst first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik skriver om havsäventyr på bio sommaren 2026. Det rör sig om storfilmen ”The Odyssey” och nyfilmatiseringen ”Vaiana”.

”The Odyssey”

Filmen är drygt tre timmar lång, men biografsalongen är närmast fullsatt, trots att folk inte brukar gilla för långa filmer. Den här sommarens mest omtalade biofilm ”The Odyssey”, i regi av Christopher Nolan, drar verkligen mycket publik.

Publiken reagerar högljutt positivt när filmen tar ut svängarna visuellt i tolkningen av detta nästan 3000 år gamla diktverk som tillskrivs den grekiske diktaren Homeros.

Hollywood möter denna litterära klassiker med extra allt i gestaltningen av denna berömda berättelse om gudar, monster, människor, levande och döda. Det är ett epos där gudarna interagerar med människors liv och styr, hjälper eller ställer till det på olika vis.

Matt Damon, i rollen som Odysseus, gör en intressant rollkaraktär: en hjälte på väg hem efter kriget i Troja. Hans tolkning av den berömde Odysseus är oväntat lågmäld och lyhörd.

Han gestaltar en personlighet präglad av eftertänksamhet när den klassiska berättelsen tar sin början. Den stora trojanska hästen av trä, som Odysseus tar med sig in i staden, är som bekant ett fördolt hot mot Trojas invånare. I filmen skildras den med ambivalens, samtidigt som olika motsättningar tar plats.

Filmen går vidare med Odysseus olika möten och konflikter, där krigsbrott måste sonas, allt medan hans fru Penelope (Anne Hathaway) väntar i hemmet och gör allt hon kan för att hålla friarna borta.

Friarna vill gifta sig med drottningen för att få pengar och makt. Det uppstår närmast tragikomiska konflikter mellan friarna och drottningen, hennes entourage och inte minst sonen, som beter sig som en tuff tonåring. Det blir en annorlunda berättelse att ta till sig, där Matt Damons Odysseus med intrikat humor tar hem segern över friare och andra fiender.

”Vaiana”

”Vaiana”, är en amerikansk äventyrsfilm, med musikinslag, i regi av Thomas Kail med Catherine Laga’aia i huvudrollen, handlar om ett annat äventyr till havs, där en ung prinsessa inte vill ge upp inför dramatiska havsvågor som hotar hennes existens. Det rör sig om en nyinspelning i live action-form av Disneys animerade film med samma namn från 2016. Den som sett den animerade förlagan lär inte bli överraskad. Men om du inte gjort det så bjuder filmen på en oväntad vändning.

The post Sevärda havsäventyr på bio – ”The Odyssey” och ”Vaiana” first appeared on Opulens.

TEATER. Enel Melberg har med stor behållning sett dramatiseringen av Selma Lagerlöfs ”Liljecronas hem” på Västanå teater i Sunne.

I Selma Lagerlöfs debutverk ”Gösta Berlings saga” finns ett kapitel som heter ”Liljecronas hem”. Liljecrona är en av kavaljererna, inte särskilt snygg, men en hängiven fiolspelare. När han blir trött på kavaljerernas upptåg drar han hem till Lövdala, som Selma brukar kalla den gamla enplansgården Mårbacka, som den var innan hon omvandlade den till en herrgård.

Han kommer hem till sin hustru, prästdottern som har ärvt gården, fast den nu står i hans namn, eftersom kvinnor inte hade rätt att äga. Pappa kommer hem, äppelträden står i blom, det är tidigt på morgonen och han börjar spela av glädje över all välordnad prakt, som hustrun åstadkommit tillsammans med husfolket och barnen. Han ställer sig under hennes fönster, hon vaknar och lyssnar och i musiken säger han allt; han biktar sig för henne och ber om förlåtelse, och det är inte första gången.

När hon kommer till fönstret, svingar han sig upp på fönsterbrädet, lycklig som en ung älskare, och lyfter ut henne och bär ner henne under äppelträden. Barnen vaknar och jublar. Idyllen kunde inte vara mer fullkomlig.

Hustruns tankar: ”Om nu husets herre längtade att leva som kavaljer på Ekeby, vad mera? Tjänar det kanske något till att klaga på himlens sol för att den varje kväll försvinner i väster och lämnar jorden i mörker?”  Och historien slutar med orden: ”Vem är okuvlig utom undergivenheten? Vem är segerviss utom tålamodet”. En paroll som kanske inte är så entydig som den låter.

Tjugo år senare, efter att ha fått Nobelpriset och rustat upp Mårbacka, skriver Lagerlöf romanen ”Liljecronas hem” och ger bakgrundshistorien till att fiolspelaren Sven Liljecrona gifter sig med prästdottern som bor där och därmed blir gårdens ägare. Mårbacka liksom Lövdala har dittills varit prästboställe och gått i arv via kvinnolinjen till nästa präst. Den linjen bröts med Selmas farmor, som gifte sig med en man som inte var präst, fast han var inte heller någon fiolspelande kavaljer.

I romanen är han ännu ung, men melankolisk och kan inte längre spela som han brukade, för han har spelat en ung kvinna till döds när han hon dansade till den vilda musik, som han riktade enbart till henne.

Han kommer till Lövdala, som nu regeras av en ond styvmor, magnifikt gestaltad av Hanna Kulle i årets teaterversion på Västanå, och han hjälper prästdottern Maja Lisa (den virtuost dansande Margit Myhr) ur en knipa. Han får också demonstrera sin karlakraft genom att gå ner i en rävgrop och slå ihjäl de två vargarna som tagit sig dit. Lasse Qvarnström, som är nästan ny i ensemblen, bär upp rollen med glans.

Nu finns det en Liljecrona till: brodern Olle, finnprästen, och i boken ligger det en viss spänning i vem Maja Lisa ska ha, hon har på nyårsnatten nämligen drömt att den gamle pastor Liljecrona kommer till henne med sina två söner som erbjuder henne vatten, efter att hon ätit ”drömpannkaka” gjord på mjöl, vatten och för mycket salt, för att spå framtiden.

Här på scenen är det ganska tydligt att hon faller för Sven, när hon sett honom i rävgropen. Men han försöker först sammanföra henne med brodern Olle, för han tror de ska passa ihop och själv har han lovat att aldrig gifta sig.

Olle, fint mejslad av Daniel Lindman Agorander, är klädd i vitt, medan Sven är svart, till och med mycket mörkhårig med lock i pannan. Olle är en karaktär som blir något gåtfull, både i boken och pjäsen. Han gör mycket gott och har lyckats hjälpa och fostra skogsfinnarna i ett fattigt pastorat i norra Värmland. Men senare framkommer det att han har levt ihop med sin hushållerska utan att kunna gifta sig på den fattiga lön han får, och han har efter påtryckningar sökt ett nytt fetare pastorat nere i bygden. Innan förhållandet till hushållerskan kommer fram, verkar han vara den perfekte maken till Maja Lisa. När de träffas hos hennes moster märks att han blir tagen av henne, och hon råder honom att stanna kvar hos skogsfinnarna och göra gott, fast hon själv inte kan tänka sig flytta från sitt älskade Lövdala.

Han åker tillbaka och genom den list styvmodern Raklitz (med det spetsiga namnet) utövar får både vi och hon sedan ta del av skvallret om att han gift sig med hushållerskan, vilket ska tjäna Raklitz intrig, men i stället avslöjas allt och blir samtidigt hennes fall.

Det är en kostlig scen då Raklitz och den avdankade kavaljeren Örneclou (Lasse Carlsson) sitter och konverserar medan hon stickar, och stickorna klickar i takt med pratet och visar hennes tankar. Men vi får också veta att Olle har tagit till flaskan, vilket demonstreras av Daniel Agorander uppe på ladans balkong.

Dryckenskap, fallna präster och galna eller deprimerade fiolspelare som inte längre kan spela, men återupprättas genom kärleken, dyker flera gånger upp i Selma Lagerlöfs författarskap. De gudabenådade predikarna eller berättarna som faller i alkoholens träsk har många försökt hänföra till hennes egen bakgrund: faderns tilltagande alkoholism och misskötsel av gården, men också till historier om fallna präster i trakten som hon hört. Musiken spelar alltid en stor roll för Selma Lagerlöf: den är förbindelsen mellan himmel och jord, och den kan tolkas som inspiration och skaparkraft i allmänhet.

Inte minst lika viktig är kärleken, både som försoning och passion, fiolspelarna står ofta för det senare och kvinnorna för det förra. Men det kvinnliga tålamodet är inte allenarådande; i sin svaghet visar Selma Lagerlöfs kvinnogestalter (före de starka kvinnorna Charlotte Löwensköld och Anna Svärd) en egen styrka som ofta kan rädda en man eller ett helt samhälle, och i romanen ”Liljecronas hem” är Maja Lisa inte helt kuvad när hon ironiserar över ”söta far” och ”söta mor” eller blir rasande över att Svens frieri sker på fel sätt, för hon tror det är av medlidande.

Prästen Lyselius (en mångsidig Rolf Degerlund) illustrerar talesättet: ”När man får en styvmor, får man också en styvfar”, genom den omvandling han genomgår när han gifter sig med Raklitz. Från att ha varit en kärleksfull far blir han misstrogen och anklagande mot dottern, som en omvänd hand.

Men det är kvinnorna som dominerar i boken och pjäsen: kvinnokulturen som är så viktig i bondesamhället lyfts fram; det lagas mat, det sys, det vävs och spinns, och scenen med spinnrockarna är central när det gäller att illustrera styvmoderns elakhet: hon ger Maja Lisa den minsta och sämsta spinnrocken, när tidigt på morgonen alla husets kvinnor måste sitta och spinna i halvdagern, och hon straffar henne handgripligen för att hon sitter och drömmer. Styvmodern själv är en duktig och duglig människa som på olika sätt också försöker tjäna extra pengar. Bland annat genom att mot prästens vilja brygga öl, vilket resulterar i att Storbocken (vigt spelad av Albin Stodne) dricker sig full på lanken.

Mor-dottertemat är tydligt, med goda mödrar som mormodern, mostern och den döda modern i bakgrunden mot sagans onda styvmor, och Maja Lisa kan föra tankarna till både Askungen och Törnrosa, medan Raklitz på sägenplanet egentligen är ett sjörå som stiger upp ur leran i den forna sjöbottnen, på scenen tydligt illustrerat genom falluckan och dimmorna runtom. Hennes motpol är den karska Lilljänta, iakttagerskan med den ännu naiva blicken, som blir till historiens motor (fint gestaltad av Mira Stinnerbom). Hon har kommit över isen som ett blåsväder för att hjälpa prästdottern, men först blir hon manipulerad av Raklitz, som har anställt henne för att hon själv inte kan läsa och skriva och behöver någon skrivkunnig till intrigen hon spinner och det fatala brev som hon låter skriva i Maja Lisas namn. Men hon faller på eget grepp och det blir till slut Lilljänta som avslöjar henne och reder ut det hela.

Den första föreställningen vi såg på Västanå teater var år 2007, med ”En herrgårdssägen”, och en oförglömlig Jakob Hultcrantz Hansson som Gunnar Hede, virtuost spelande luftfiol, medan orkestern filade på allt vad tygen höll uppe på läktaren i den fantastiska teaterladan. Hela iscensättningen av Selma Lagerlöfs verk, musiken, dräkterna och dansen gjorde ett starkt intryck.

Sedan dess har vi följt denna ensemble varje sommar och alltid varit hänförda över just det allkonstverk och den teaterfest som regissören Leif Stinnerbom åstadkommit tillsammans med hustrun och kostymören Inger Stinnerbom, sonen och komponisten Magnus Stinnerbom med hustrun Sophia Stinnerbom som kapellmästare (i år som orkesterchef) och den virtuost dansanta skådespelartruppen och den svängiga orkestern. Numera är teatern välkänd och har överösts med priser av alla de slag och blir också recenserad i storstadspressen.

Man får förstås inte glömma alla viktiga och oumbärliga medhjälpare till dess kreativa familjekärna: Jimmy Meurling, koreografi, Susanne Marko, dramaturgi, Mårten Nilsson Scenografi, Hans Surte Norin, ljuddesign, Evalena Jönsson Lunde, mask- och perukdesign.

Och så förstås musikerna med alla sina märkvärdiga instrument: viola d’amore, violin d’amore, tin whistle, sälgföljt, härjedalspipa, vevlira, mandolin, moraharpa, Rhodes, sampler, tramporgel, klockspel, slagverk, gitarr och inte minst fiol. Det är musiken som är Liljecronas hem, men också Västanås.

En unik teater i hjärtat av Sverige, som specialiserat sig på traktens och landets stora författare.

Årets recensioner har hittills överöst Västanå teater med lovord, och framgången tycks bara fortsätta.

The post Lysande dramatisering av Lagerlöfs ”Liljecronas hem” first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik rapporterar om en filmflopp från Hollywood och tipsar om några sevärda dokumentärfilmer.

Svag film av Spielberg

”Disclosure day” är en science fiction-thriller i regi av Steven Spielberg. Det rör sig om en konspirationsstory om inspärrade utomjordingar i statligt förvar och människor som kidnappats för egendomliga experiment ombord på rymdskepp. Steven Spielbergs nya actionfilm är paradoxalt nog en relativt odramatisk berättelse om konspirationer och motsättningar.

De datoranimerade figurerna i filmen kan upplevas som omedveten satir på tidigare rymdfilmer. Det har dock gjorts åtskilliga med bättre storytelling än Spielbergs film. Den här berättelsen om meteorologer , cyberhetsäkerhetsexperter, ufon och rymdvarelser blir dock alltmer ointressant ju längre denna film pågår. Det framstår som att den regissör man tidigare sett bra filmer av, nu tycks ha tappat bort sig helt. Men på det viset speglar den i alla fall (om än omedvetet) något av tidsandan i Trump-erans USA. När jag såg filmen på Filmstaden var det för övrigt få personer i salongen, avsevärt färre än det brukar vara när det visas Hollywoodfilm.

Två starka dokumentärfilmer

En helt annan biografupplevelse fick jag på bio Panora, i Malmö, där jag såg två dokumentärfilmer. Det är frågar om kortfilmer av Dennis Harvey om Europas ”inhumana migrationspolitik” som det formuleras i Folkets bios program.

Första filmen ”The Building and Burning of a Refugee Camp” handlar om tre män som söker asyl på Irland och befinner sig på gata i staden Dublin när det uppstår konfrontation, som regissören filmar med intensiv närhet, vilket skapar stark närvarokänsla. Den går för övrigt att se på SVT Play.

Den andra filmen ”The New Policy Regarding Homeless Asylum Seekers” är en uppföljare där regissören riktar filmkameran mot volontärarbetare och deras arbete mot Irlands asylpolitik.

Det är två starka dokumentärfilmer som visar tidsandan på ett intensivt levande sätt. Filmvisningarna följs av samtal efteråt. Det var dessutom gratis biobiljetter till det här filmevenemanget.

Film om Göteborgskravallerna

På Folkets bio i Malmö visas även en annan dokumentärfilm, med anledning av att det är 25 år sedan Göteborgskravallerna, ”På Hvitfeldtska bodde vi”. Filmen följer vad som sker i Göteborg när folk protesterar mot det EU-toppmöte som hålls i staden, och människor samlas för att uttrycka sin uppfattning om detta och protestera mot USA:s president. Demonstranter samlas på stadens gator kring Götaplatsen och den stora Hvitfeldtska gymnasieskolan, strax intill.

Filmen följer vad som sker under dessa dagar då världens fokus riktas mot Göteborg, möten och diskussioner mellan polis och demonstranter som ibland närmar sig konfrontation där filmkameran lyhört skildrar sakernas tillstånd.

Att se denna film 25 år efter Göteborgskravallerna ger ett intressant perspektiv på tid och rum. Därför är dokumentärfilm något av det viktigaste vi kan se tillsammans och diskutera med varandra.

Film som skapar livfull närhet

”Queer Cinema for Palestine” är ytterligare en dokumentärfilm som visas på Folkets bio Panora. Det är en dokumentärfilm som pendlar mellan många olika filmscener med musiker på scen i engagerad kommunikation med publiken runtomkring och diskussioner om identitet och tillhörighet, med intensitet. Det är en film som skapar  livfull närhet mellan sin berättelse och publiken.

The post Film på bio: Svag sci-fi och sevärda dokumentärer first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik tipsar om tre sevärda filmer på bio just nu. ”Djävulen bär Prada 2”, ”Michael” och ”Bamse och havets hemlighet”.

Intressant uppföljare till film med kultstatus

”Djävulen bär Prada” (The Devil Wears Prada) är en roman av Lauren Weisberger. Den utkom 2003 och blev en bestseller. För 20 år sedan filmatiserades den med Meryl Streep och Anne Hathaway i huvudrollerna. Filmen räknas som en kultklassiker.

Nu kommer alltså en ny film – en uppföljare som vill fortsätta berättelsen om den framgångsrika chefredaktören för det lika framgångsrika modemagasinet. Bokens och filmernas magasin är löst baserat på Vogue i New York, ett av de bästa i sin genre. Det är fullsatt på bion när ”Djävulen bär Prada 2” visas.

Filmen är regisserad av David Frankel efter ett manus skrivet av Aline Brosh McKenna. I rollen som chefredaktör gör Meryl Streep en alldeles utmärkt rolltolkning som den stentuffa ledaren – hon som bestämmer allt i modemagasinet, beundrad och fruktad av sina medarbetare.

Det är en oavbrutet intressant berättelse om kvinnlig makt, starkt och elegant gestaltad av Meryl Streep. Filmen rör sig mellan komik och smärta, med närmast våldsam kraft i maktens korridorer.

Publiken pendlar mellan skratt och nästan gråt, mellan förvåning och spontana utrop: Men vad sjutton? Det är en riktigt intressant film – på ett oväntat sätt – med stilfull humor och ironi. Den kan bli en ny kultklassiker som visar det många av oss kanske ännu inte riktigt har förstått i vår egen tid. Nämligen hur tidningsbranschen och modeindustrin har förändrats i grunden.

Kanske kommer filmen extra lägligt just nu, som ett sätt att mildra Hollywoods kris – en kris som kommer till uttryck, både direkt och indirekt, på årets filmfestival i Cannes, där Hollywoodfilm tidigare haft en stark position.

Filmen om Michael Jackson väcker blandade känslor

En annan aktuell Hollywoodfilm på svenska biografer är ”Michael”, ett musikdrama i regi av Antoine Fuqua, med Jaafar Jackson i rollen som den världsberömde Michael Jackson. Popstjärnan Michael Jackson slog världen med häpnad och nådde enorm framgång såväl kommersiellt som konstnärligt. Senare drabbades han av anklagelser om övergrepp mot två unga personer, en skandal som hotade att förstöra hans karriär och som skulle leda till en rättegång i USA senare samma år.

Inget av detta tas upp i filmen ”Michael”, som i stället skildrar hans genombrott. Den unge släkting som spelar rollen framstår som osårbar i sin musikaliska framgång. Filmen innehåller scener från konserter med enorma publikhav som fyller lokalerna till bristningsgränsen, med ovationer och jubel.

Det är en maximal framgångssaga som slutar illa – en smärtsam film med fantastisk musik, som gör publiken splittrad mellan att både uppskatta och ifrågasätta filmen.

”Bamse och havets hemlighet” övertygar

En helt annan film, som hade premiär i slutet av förra året men fortfarande går på vissa biografer. för en ung publik, är ”Bamse och havets hemlighet”. Det är en svensk tecknad film, i regi av Christian Ryltenius och den riktar sig egentligen till alla åldrar – från 0 år och uppåt, enligt bioannonsen.

Filmen handlar om den välkända björnen Bamse, som är nyfiken på världen omkring sig – havet, himlen, båtarna och allt annat han ser – och vill veta mer om den. Det är en genialt tecknad film, fylld av lekfull glädje i skildringen av livet, kärleken, naturen och mycket annat.

”Bamse och havets hemlighet” präglas av en stark kärlek till bildkonsten, vilket gör att den går rakt in i hjärtat på oss i publiken. Den går nu också att streama via SF Anytime, Apple TV, Viaplay och Prime Video.

The post Film på bio – 3 sevärda filmer i början av juni first appeared on Opulens.

FILM. I dag, den 1 juni, är det 100 år sedan Marilyn Monroe föddes. Filip Hallbäck reflekterar över hennes stora betydelse som populärkulturellt fenomen.

Marilyn Monroe förkroppsligade en patriarkal idé om kvinnlighet

I dag den 1 juni är det 100 år sedan Marilyn Monroe (egentligen Norma Jean Baker, 1926–1962) kom till världen. Hon skapade ett outplånligt avtryck i Hollywood. Till det yttre har hon långt efter sin tragiska bortgång förevigats i populärkulturen, till exempel inom bildkonsten av Andy Warhol, inom skönlitteraturen av Joyce Carol Oates och i musiken av Elton John och Madonna. På så vis har det kollektiva minnet av henne hållits vid liv.

Mytbildningen kring Monroe

Redan under hennes livstid odlades en mytbildning som med tidens gång gjort henne till ett emblem för kändisskapets baksida. För att förstå Monroes berömmelse måste den inramas i sin historiska kontext. Det handlar inte bara om hennes ikoniska medverkan i filmer som exempelvis Herrar föredrar blondiner (1953), Flickan ovanpå (1955) och I hetaste laget (1959).

Det var mot slutet av 1940-talet som hon kontrakterades av Colombia Pictures som sökte efter en ny kvinnlig filmstjärna, som påminde om den stora kärleksgudinnan Rita Hayworth (1918–1987). Initialt kan man säga att Monroe mer påminde om 1930-talets blonda bombnedslag Jean Harlow (1911–1937), som under sin storhetstid gjorde en pionjärinsats med sina vamproller och att göra det platinablonda håret till ett signum. Harlows hastiga bortgång vid 26 års åldern av njurinflammation under inspelningen av Saratoga (Jack Conway, 1937) gjorde henne mycket sörjd och saknad hos masspubliken.

På 1940-talet storsatsade Hollywood på en rad melodramer, som gick under beteckningen ”kvinnofilmer”, på grund av att män begav sig till Europa under andra världskriget. I huvudsak riktade sig dessa tårdrypande rullar, ofta med aktriser som Katharine Hepburn, Joan Crawford, Bette Davis och Barbara Stanwyck i huvudrollerna, till den kvinnodominerande publik som fanns kvar i USA. Den trenden gick dock mot sitt slut under början av 1950-talet.

Nya ideal under uppsegling

Två centrala utmaningar som kom att prägla 1950-talets Hollywood handlade dels om att biograferna fick en konkurrensfarlig rival, nämligen tv-apparaten, dels att den yngre generationen fick allt svårare att identifiera sig med tidigare filmstjärnor, vars strålglans kändes passé. Man kan nästan säga att det klassiska Hollywoodsystemet alltså hamnade i ett slags förfall, medan en ny ordning befann sig i en långvarig etableringsfas som långsiktigt förändrade spelreglerna.

En historisk brytpunkt

1950-talet blev dessutom en annan historisk brytpunkt. Officiellt var populärkulturen konservativ i bemärkelsen att man idealiserade kärnfamiljen, stereotypa könsroller och äktenskapet, men under dess yta skedde förändringar som utmanade den sedlighetsivrande synen på sexualitet och som banade väg för 1960-talets sexuella revolution. Laura Mulvey resonerade kring hur Monroe, med sina amerikanska attribut och sin ”strömlinjeformade sexualitet” kunde fånga det mångfacetterade gränssnittet av det ekonomiska, det politiska och det erotiska i en enda bild. ”Om Amerika skulle exportera glamourdemokratin till efterkrigstidens fattiga Europa, skulle filmerna vara dess butiksfönster”, skrev Mulvey.

Det var i ljuset av denna utveckling som Monroe fick sitt kraftfulla genomslag, när hon lanserades som Hollywoods stora sexsymbol och blev en av 1900-talets mest fotograferade personer. Hennes erotiska utstrålning bestod av en kombination av sårbarhet, excentricitet och fantasier om sexuell tillgänglighet. Som en skarp kontrast till 1940-talets femme fatales som utnyttjade sin sexuella makt för att locka män ner i fördärvet framställde Monroe sexualitet som något ofarligt och självklart.

Marilyn Monroe är ständigt aktuell

Inom underhållningsindustrin skapade hon en intressant och komplex dubbelroll. Hennes olyckliga barndom, spruckna äktenskap och mystiska omständigheter kring hennes död (som än idag är föremål för kontroverser, spekulationer och konspirationsteorier) blev minst lika välkända som hennes komiska talang och glamorösa framtoning.

Hos skvallerpressen framställdes hon nästan undantagslöst som en slampig och korkad bimbo, medan många vittnat om att privatpersonen bortom det mediala strålkastarljuset i själva verket var skärpt, beläst, ambitiös och empatisk.

Föga förvånande har hon väckt stort och mångfaldigt forskningsintresse bland filmvetare genom åren – inte sällan för det fält som benämns som ”celebrity studies”. Richard Dyer påpekade hur Monroe konstruerades utifrån och för en manlig blick och på så vis förkroppsligade hon en patriarkal idé om kvinnligheten, det vill säga, en sexistisk föreställning om att det hyperfeminina per automatik innebär brist på intelligens och att kvinnors kroppar enbart existerar för männens behag.

Som ett populärkulturellt fenomen går Monroes symboliska laddning djupare än så. Susanne Hamscha menar att Monroe med tidens gång blivit ett slags projektionsyta för berättelser om USA, liksom skärningspunkten mellan massmedier, kändiskultur och konsumtionssamhället. En del menar att hon blev som en gestalt för den amerikanska drömmen, någon som gick från en hjärtskärande barndom till att uppnå evig berömmelse. Hur mycket man än jämför efterkommande filmstjärnor med Monroe kan man säga att hon kommit att förkroppsliga en robust referenspunkt som anknyter till frågor om just kvinnlighet i massmediala sammanhang. Diskussionsfrågor som inte på något sätt försvunnit ur sikte, utan tvärtom ständigt förnyats och aktualiserats inom varje ny generation.

The post Marilyn Monroe – en ikon född för 100 år sedan first appeared on Opulens.