TEATER. Enel Melberg har med stor behållning sett dramatiseringen av Selma Lagerlöfs ”Liljecronas hem” på Västanå teater i Sunne.

I Selma Lagerlöfs debutverk ”Gösta Berlings saga” finns ett kapitel som heter ”Liljecronas hem”. Liljecrona är en av kavaljererna, inte särskilt snygg, men en hängiven fiolspelare. När han blir trött på kavaljerernas upptåg drar han hem till Lövdala, som Selma brukar kalla den gamla enplansgården Mårbacka, som den var innan hon omvandlade den till en herrgård.

Han kommer hem till sin hustru, prästdottern som har ärvt gården, fast den nu står i hans namn, eftersom kvinnor inte hade rätt att äga. Pappa kommer hem, äppelträden står i blom, det är tidigt på morgonen och han börjar spela av glädje över all välordnad prakt, som hustrun åstadkommit tillsammans med husfolket och barnen. Han ställer sig under hennes fönster, hon vaknar och lyssnar och i musiken säger han allt; han biktar sig för henne och ber om förlåtelse, och det är inte första gången.

När hon kommer till fönstret, svingar han sig upp på fönsterbrädet, lycklig som en ung älskare, och lyfter ut henne och bär ner henne under äppelträden. Barnen vaknar och jublar. Idyllen kunde inte vara mer fullkomlig.

Hustruns tankar: ”Om nu husets herre längtade att leva som kavaljer på Ekeby, vad mera? Tjänar det kanske något till att klaga på himlens sol för att den varje kväll försvinner i väster och lämnar jorden i mörker?”  Och historien slutar med orden: ”Vem är okuvlig utom undergivenheten? Vem är segerviss utom tålamodet”. En paroll som kanske inte är så entydig som den låter.

Tjugo år senare, efter att ha fått Nobelpriset och rustat upp Mårbacka, skriver Lagerlöf romanen ”Liljecronas hem” och ger bakgrundshistorien till att fiolspelaren Sven Liljecrona gifter sig med prästdottern som bor där och därmed blir gårdens ägare. Mårbacka liksom Lövdala har dittills varit prästboställe och gått i arv via kvinnolinjen till nästa präst. Den linjen bröts med Selmas farmor, som gifte sig med en man som inte var präst, fast han var inte heller någon fiolspelande kavaljer.

I romanen är han ännu ung, men melankolisk och kan inte längre spela som han brukade, för han har spelat en ung kvinna till döds när han hon dansade till den vilda musik, som han riktade enbart till henne.

Han kommer till Lövdala, som nu regeras av en ond styvmor, magnifikt gestaltad av Hanna Kulle i årets teaterversion på Västanå, och han hjälper prästdottern Maja Lisa (den virtuost dansande Margit Myhr) ur en knipa. Han får också demonstrera sin karlakraft genom att gå ner i en rävgrop och slå ihjäl de två vargarna som tagit sig dit. Lasse Qvarnström, som är nästan ny i ensemblen, bär upp rollen med glans.

Nu finns det en Liljecrona till: brodern Olle, finnprästen, och i boken ligger det en viss spänning i vem Maja Lisa ska ha, hon har på nyårsnatten nämligen drömt att den gamle pastor Liljecrona kommer till henne med sina två söner som erbjuder henne vatten, efter att hon ätit ”drömpannkaka” gjord på mjöl, vatten och för mycket salt, för att spå framtiden.

Här på scenen är det ganska tydligt att hon faller för Sven, när hon sett honom i rävgropen. Men han försöker först sammanföra henne med brodern Olle, för han tror de ska passa ihop och själv har han lovat att aldrig gifta sig.

Olle, fint mejslad av Daniel Lindman Agorander, är klädd i vitt, medan Sven är svart, till och med mycket mörkhårig med lock i pannan. Olle är en karaktär som blir något gåtfull, både i boken och pjäsen. Han gör mycket gott och har lyckats hjälpa och fostra skogsfinnarna i ett fattigt pastorat i norra Värmland. Men senare framkommer det att han har levt ihop med sin hushållerska utan att kunna gifta sig på den fattiga lön han får, och han har efter påtryckningar sökt ett nytt fetare pastorat nere i bygden. Innan förhållandet till hushållerskan kommer fram, verkar han vara den perfekte maken till Maja Lisa. När de träffas hos hennes moster märks att han blir tagen av henne, och hon råder honom att stanna kvar hos skogsfinnarna och göra gott, fast hon själv inte kan tänka sig flytta från sitt älskade Lövdala.

Han åker tillbaka och genom den list styvmodern Raklitz (med det spetsiga namnet) utövar får både vi och hon sedan ta del av skvallret om att han gift sig med hushållerskan, vilket ska tjäna Raklitz intrig, men i stället avslöjas allt och blir samtidigt hennes fall.

Det är en kostlig scen då Raklitz och den avdankade kavaljeren Örneclou (Lasse Carlsson) sitter och konverserar medan hon stickar, och stickorna klickar i takt med pratet och visar hennes tankar. Men vi får också veta att Olle har tagit till flaskan, vilket demonstreras av Daniel Agorander uppe på ladans balkong.

Dryckenskap, fallna präster och galna eller deprimerade fiolspelare som inte längre kan spela, men återupprättas genom kärleken, dyker flera gånger upp i Selma Lagerlöfs författarskap. De gudabenådade predikarna eller berättarna som faller i alkoholens träsk har många försökt hänföra till hennes egen bakgrund: faderns tilltagande alkoholism och misskötsel av gården, men också till historier om fallna präster i trakten som hon hört. Musiken spelar alltid en stor roll för Selma Lagerlöf: den är förbindelsen mellan himmel och jord, och den kan tolkas som inspiration och skaparkraft i allmänhet.

Inte minst lika viktig är kärleken, både som försoning och passion, fiolspelarna står ofta för det senare och kvinnorna för det förra. Men det kvinnliga tålamodet är inte allenarådande; i sin svaghet visar Selma Lagerlöfs kvinnogestalter (före de starka kvinnorna Charlotte Löwensköld och Anna Svärd) en egen styrka som ofta kan rädda en man eller ett helt samhälle, och i romanen ”Liljecronas hem” är Maja Lisa inte helt kuvad när hon ironiserar över ”söta far” och ”söta mor” eller blir rasande över att Svens frieri sker på fel sätt, för hon tror det är av medlidande.

Prästen Lyselius (en mångsidig Rolf Degerlund) illustrerar talesättet: ”När man får en styvmor, får man också en styvfar”, genom den omvandling han genomgår när han gifter sig med Raklitz. Från att ha varit en kärleksfull far blir han misstrogen och anklagande mot dottern, som en omvänd hand.

Men det är kvinnorna som dominerar i boken och pjäsen: kvinnokulturen som är så viktig i bondesamhället lyfts fram; det lagas mat, det sys, det vävs och spinns, och scenen med spinnrockarna är central när det gäller att illustrera styvmoderns elakhet: hon ger Maja Lisa den minsta och sämsta spinnrocken, när tidigt på morgonen alla husets kvinnor måste sitta och spinna i halvdagern, och hon straffar henne handgripligen för att hon sitter och drömmer. Styvmodern själv är en duktig och duglig människa som på olika sätt också försöker tjäna extra pengar. Bland annat genom att mot prästens vilja brygga öl, vilket resulterar i att Storbocken (vigt spelad av Albin Stodne) dricker sig full på lanken.

Mor-dottertemat är tydligt, med goda mödrar som mormodern, mostern och den döda modern i bakgrunden mot sagans onda styvmor, och Maja Lisa kan föra tankarna till både Askungen och Törnrosa, medan Raklitz på sägenplanet egentligen är ett sjörå som stiger upp ur leran i den forna sjöbottnen, på scenen tydligt illustrerat genom falluckan och dimmorna runtom. Hennes motpol är den karska Lilljänta, iakttagerskan med den ännu naiva blicken, som blir till historiens motor (fint gestaltad av Mira Stinnerbom). Hon har kommit över isen som ett blåsväder för att hjälpa prästdottern, men först blir hon manipulerad av Raklitz, som har anställt henne för att hon själv inte kan läsa och skriva och behöver någon skrivkunnig till intrigen hon spinner och det fatala brev som hon låter skriva i Maja Lisas namn. Men hon faller på eget grepp och det blir till slut Lilljänta som avslöjar henne och reder ut det hela.

Den första föreställningen vi såg på Västanå teater var år 2007, med ”En herrgårdssägen”, och en oförglömlig Jakob Hultcrantz Hansson som Gunnar Hede, virtuost spelande luftfiol, medan orkestern filade på allt vad tygen höll uppe på läktaren i den fantastiska teaterladan. Hela iscensättningen av Selma Lagerlöfs verk, musiken, dräkterna och dansen gjorde ett starkt intryck.

Sedan dess har vi följt denna ensemble varje sommar och alltid varit hänförda över just det allkonstverk och den teaterfest som regissören Leif Stinnerbom åstadkommit tillsammans med hustrun och kostymören Inger Stinnerbom, sonen och komponisten Magnus Stinnerbom med hustrun Sophia Stinnerbom som kapellmästare (i år som orkesterchef) och den virtuost dansanta skådespelartruppen och den svängiga orkestern. Numera är teatern välkänd och har överösts med priser av alla de slag och blir också recenserad i storstadspressen.

Man får förstås inte glömma alla viktiga och oumbärliga medhjälpare till dess kreativa familjekärna: Jimmy Meurling, koreografi, Susanne Marko, dramaturgi, Mårten Nilsson Scenografi, Hans Surte Norin, ljuddesign, Evalena Jönsson Lunde, mask- och perukdesign.

Och så förstås musikerna med alla sina märkvärdiga instrument: viola d’amore, violin d’amore, tin whistle, sälgföljt, härjedalspipa, vevlira, mandolin, moraharpa, Rhodes, sampler, tramporgel, klockspel, slagverk, gitarr och inte minst fiol. Det är musiken som är Liljecronas hem, men också Västanås.

En unik teater i hjärtat av Sverige, som specialiserat sig på traktens och landets stora författare.

Årets recensioner har hittills överöst Västanå teater med lovord, och framgången tycks bara fortsätta.

The post Lysande dramatisering av Lagerlöfs ”Liljecronas hem” first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik rapporterar om en filmflopp från Hollywood och tipsar om några sevärda dokumentärfilmer.

Svag film av Spielberg

”Disclosure day” är en science fiction-thriller i regi av Steven Spielberg. Det rör sig om en konspirationsstory om inspärrade utomjordingar i statligt förvar och människor som kidnappats för egendomliga experiment ombord på rymdskepp. Steven Spielbergs nya actionfilm är paradoxalt nog en relativt odramatisk berättelse om konspirationer och motsättningar.

De datoranimerade figurerna i filmen kan upplevas som omedveten satir på tidigare rymdfilmer. Det har dock gjorts åtskilliga med bättre storytelling än Spielbergs film. Den här berättelsen om meteorologer , cyberhetsäkerhetsexperter, ufon och rymdvarelser blir dock alltmer ointressant ju längre denna film pågår. Det framstår som att den regissör man tidigare sett bra filmer av, nu tycks ha tappat bort sig helt. Men på det viset speglar den i alla fall (om än omedvetet) något av tidsandan i Trump-erans USA. När jag såg filmen på Filmstaden var det för övrigt få personer i salongen, avsevärt färre än det brukar vara när det visas Hollywoodfilm.

Två starka dokumentärfilmer

En helt annan biografupplevelse fick jag på bio Panora, i Malmö, där jag såg två dokumentärfilmer. Det är frågar om kortfilmer av Dennis Harvey om Europas ”inhumana migrationspolitik” som det formuleras i Folkets bios program.

Första filmen ”The Building and Burning of a Refugee Camp” handlar om tre män som söker asyl på Irland och befinner sig på gata i staden Dublin när det uppstår konfrontation, som regissören filmar med intensiv närhet, vilket skapar stark närvarokänsla. Den går för övrigt att se på SVT Play.

Den andra filmen ”The New Policy Regarding Homeless Asylum Seekers” är en uppföljare där regissören riktar filmkameran mot volontärarbetare och deras arbete mot Irlands asylpolitik.

Det är två starka dokumentärfilmer som visar tidsandan på ett intensivt levande sätt. Filmvisningarna följs av samtal efteråt. Det var dessutom gratis biobiljetter till det här filmevenemanget.

Film om Göteborgskravallerna

På Folkets bio i Malmö visas även en annan dokumentärfilm, med anledning av att det är 25 år sedan Göteborgskravallerna, ”På Hvitfeldtska bodde vi”. Filmen följer vad som sker i Göteborg när folk protesterar mot det EU-toppmöte som hålls i staden, och människor samlas för att uttrycka sin uppfattning om detta och protestera mot USA:s president. Demonstranter samlas på stadens gator kring Götaplatsen och den stora Hvitfeldtska gymnasieskolan, strax intill.

Filmen följer vad som sker under dessa dagar då världens fokus riktas mot Göteborg, möten och diskussioner mellan polis och demonstranter som ibland närmar sig konfrontation där filmkameran lyhört skildrar sakernas tillstånd.

Att se denna film 25 år efter Göteborgskravallerna ger ett intressant perspektiv på tid och rum. Därför är dokumentärfilm något av det viktigaste vi kan se tillsammans och diskutera med varandra.

Film som skapar livfull närhet

”Queer Cinema for Palestine” är ytterligare en dokumentärfilm som visas på Folkets bio Panora. Det är en dokumentärfilm som pendlar mellan många olika filmscener med musiker på scen i engagerad kommunikation med publiken runtomkring och diskussioner om identitet och tillhörighet, med intensitet. Det är en film som skapar  livfull närhet mellan sin berättelse och publiken.

The post Film på bio: Svag sci-fi och sevärda dokumentärer first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik tipsar om tre sevärda filmer på bio just nu. ”Djävulen bär Prada 2”, ”Michael” och ”Bamse och havets hemlighet”.

Intressant uppföljare till film med kultstatus

”Djävulen bär Prada” (The Devil Wears Prada) är en roman av Lauren Weisberger. Den utkom 2003 och blev en bestseller. För 20 år sedan filmatiserades den med Meryl Streep och Anne Hathaway i huvudrollerna. Filmen räknas som en kultklassiker.

Nu kommer alltså en ny film – en uppföljare som vill fortsätta berättelsen om den framgångsrika chefredaktören för det lika framgångsrika modemagasinet. Bokens och filmernas magasin är löst baserat på Vogue i New York, ett av de bästa i sin genre. Det är fullsatt på bion när ”Djävulen bär Prada 2” visas.

Filmen är regisserad av David Frankel efter ett manus skrivet av Aline Brosh McKenna. I rollen som chefredaktör gör Meryl Streep en alldeles utmärkt rolltolkning som den stentuffa ledaren – hon som bestämmer allt i modemagasinet, beundrad och fruktad av sina medarbetare.

Det är en oavbrutet intressant berättelse om kvinnlig makt, starkt och elegant gestaltad av Meryl Streep. Filmen rör sig mellan komik och smärta, med närmast våldsam kraft i maktens korridorer.

Publiken pendlar mellan skratt och nästan gråt, mellan förvåning och spontana utrop: Men vad sjutton? Det är en riktigt intressant film – på ett oväntat sätt – med stilfull humor och ironi. Den kan bli en ny kultklassiker som visar det många av oss kanske ännu inte riktigt har förstått i vår egen tid. Nämligen hur tidningsbranschen och modeindustrin har förändrats i grunden.

Kanske kommer filmen extra lägligt just nu, som ett sätt att mildra Hollywoods kris – en kris som kommer till uttryck, både direkt och indirekt, på årets filmfestival i Cannes, där Hollywoodfilm tidigare haft en stark position.

Filmen om Michael Jackson väcker blandade känslor

En annan aktuell Hollywoodfilm på svenska biografer är ”Michael”, ett musikdrama i regi av Antoine Fuqua, med Jaafar Jackson i rollen som den världsberömde Michael Jackson. Popstjärnan Michael Jackson slog världen med häpnad och nådde enorm framgång såväl kommersiellt som konstnärligt. Senare drabbades han av anklagelser om övergrepp mot två unga personer, en skandal som hotade att förstöra hans karriär och som skulle leda till en rättegång i USA senare samma år.

Inget av detta tas upp i filmen ”Michael”, som i stället skildrar hans genombrott. Den unge släkting som spelar rollen framstår som osårbar i sin musikaliska framgång. Filmen innehåller scener från konserter med enorma publikhav som fyller lokalerna till bristningsgränsen, med ovationer och jubel.

Det är en maximal framgångssaga som slutar illa – en smärtsam film med fantastisk musik, som gör publiken splittrad mellan att både uppskatta och ifrågasätta filmen.

”Bamse och havets hemlighet” övertygar

En helt annan film, som hade premiär i slutet av förra året men fortfarande går på vissa biografer. för en ung publik, är ”Bamse och havets hemlighet”. Det är en svensk tecknad film, i regi av Christian Ryltenius och den riktar sig egentligen till alla åldrar – från 0 år och uppåt, enligt bioannonsen.

Filmen handlar om den välkända björnen Bamse, som är nyfiken på världen omkring sig – havet, himlen, båtarna och allt annat han ser – och vill veta mer om den. Det är en genialt tecknad film, fylld av lekfull glädje i skildringen av livet, kärleken, naturen och mycket annat.

”Bamse och havets hemlighet” präglas av en stark kärlek till bildkonsten, vilket gör att den går rakt in i hjärtat på oss i publiken. Den går nu också att streama via SF Anytime, Apple TV, Viaplay och Prime Video.

The post Film på bio – 3 sevärda filmer i början av juni first appeared on Opulens.

FILM. I dag, den 1 juni, är det 100 år sedan Marilyn Monroe föddes. Filip Hallbäck reflekterar över hennes stora betydelse som populärkulturellt fenomen.

Marilyn Monroe förkroppsligade en patriarkal idé om kvinnlighet

I dag den 1 juni är det 100 år sedan Marilyn Monroe (egentligen Norma Jean Baker, 1926–1962) kom till världen. Hon skapade ett outplånligt avtryck i Hollywood. Till det yttre har hon långt efter sin tragiska bortgång förevigats i populärkulturen, till exempel inom bildkonsten av Andy Warhol, inom skönlitteraturen av Joyce Carol Oates och i musiken av Elton John och Madonna. På så vis har det kollektiva minnet av henne hållits vid liv.

Mytbildningen kring Monroe

Redan under hennes livstid odlades en mytbildning som med tidens gång gjort henne till ett emblem för kändisskapets baksida. För att förstå Monroes berömmelse måste den inramas i sin historiska kontext. Det handlar inte bara om hennes ikoniska medverkan i filmer som exempelvis Herrar föredrar blondiner (1953), Flickan ovanpå (1955) och I hetaste laget (1959).

Det var mot slutet av 1940-talet som hon kontrakterades av Colombia Pictures som sökte efter en ny kvinnlig filmstjärna, som påminde om den stora kärleksgudinnan Rita Hayworth (1918–1987). Initialt kan man säga att Monroe mer påminde om 1930-talets blonda bombnedslag Jean Harlow (1911–1937), som under sin storhetstid gjorde en pionjärinsats med sina vamproller och att göra det platinablonda håret till ett signum. Harlows hastiga bortgång vid 26 års åldern av njurinflammation under inspelningen av Saratoga (Jack Conway, 1937) gjorde henne mycket sörjd och saknad hos masspubliken.

På 1940-talet storsatsade Hollywood på en rad melodramer, som gick under beteckningen ”kvinnofilmer”, på grund av att män begav sig till Europa under andra världskriget. I huvudsak riktade sig dessa tårdrypande rullar, ofta med aktriser som Katharine Hepburn, Joan Crawford, Bette Davis och Barbara Stanwyck i huvudrollerna, till den kvinnodominerande publik som fanns kvar i USA. Den trenden gick dock mot sitt slut under början av 1950-talet.

Nya ideal under uppsegling

Två centrala utmaningar som kom att prägla 1950-talets Hollywood handlade dels om att biograferna fick en konkurrensfarlig rival, nämligen tv-apparaten, dels att den yngre generationen fick allt svårare att identifiera sig med tidigare filmstjärnor, vars strålglans kändes passé. Man kan nästan säga att det klassiska Hollywoodsystemet alltså hamnade i ett slags förfall, medan en ny ordning befann sig i en långvarig etableringsfas som långsiktigt förändrade spelreglerna.

En historisk brytpunkt

1950-talet blev dessutom en annan historisk brytpunkt. Officiellt var populärkulturen konservativ i bemärkelsen att man idealiserade kärnfamiljen, stereotypa könsroller och äktenskapet, men under dess yta skedde förändringar som utmanade den sedlighetsivrande synen på sexualitet och som banade väg för 1960-talets sexuella revolution. Laura Mulvey resonerade kring hur Monroe, med sina amerikanska attribut och sin ”strömlinjeformade sexualitet” kunde fånga det mångfacetterade gränssnittet av det ekonomiska, det politiska och det erotiska i en enda bild. ”Om Amerika skulle exportera glamourdemokratin till efterkrigstidens fattiga Europa, skulle filmerna vara dess butiksfönster”, skrev Mulvey.

Det var i ljuset av denna utveckling som Monroe fick sitt kraftfulla genomslag, när hon lanserades som Hollywoods stora sexsymbol och blev en av 1900-talets mest fotograferade personer. Hennes erotiska utstrålning bestod av en kombination av sårbarhet, excentricitet och fantasier om sexuell tillgänglighet. Som en skarp kontrast till 1940-talets femme fatales som utnyttjade sin sexuella makt för att locka män ner i fördärvet framställde Monroe sexualitet som något ofarligt och självklart.

Marilyn Monroe är ständigt aktuell

Inom underhållningsindustrin skapade hon en intressant och komplex dubbelroll. Hennes olyckliga barndom, spruckna äktenskap och mystiska omständigheter kring hennes död (som än idag är föremål för kontroverser, spekulationer och konspirationsteorier) blev minst lika välkända som hennes komiska talang och glamorösa framtoning.

Hos skvallerpressen framställdes hon nästan undantagslöst som en slampig och korkad bimbo, medan många vittnat om att privatpersonen bortom det mediala strålkastarljuset i själva verket var skärpt, beläst, ambitiös och empatisk.

Föga förvånande har hon väckt stort och mångfaldigt forskningsintresse bland filmvetare genom åren – inte sällan för det fält som benämns som ”celebrity studies”. Richard Dyer påpekade hur Monroe konstruerades utifrån och för en manlig blick och på så vis förkroppsligade hon en patriarkal idé om kvinnligheten, det vill säga, en sexistisk föreställning om att det hyperfeminina per automatik innebär brist på intelligens och att kvinnors kroppar enbart existerar för männens behag.

Som ett populärkulturellt fenomen går Monroes symboliska laddning djupare än så. Susanne Hamscha menar att Monroe med tidens gång blivit ett slags projektionsyta för berättelser om USA, liksom skärningspunkten mellan massmedier, kändiskultur och konsumtionssamhället. En del menar att hon blev som en gestalt för den amerikanska drömmen, någon som gick från en hjärtskärande barndom till att uppnå evig berömmelse. Hur mycket man än jämför efterkommande filmstjärnor med Monroe kan man säga att hon kommit att förkroppsliga en robust referenspunkt som anknyter till frågor om just kvinnlighet i massmediala sammanhang. Diskussionsfrågor som inte på något sätt försvunnit ur sikte, utan tvärtom ständigt förnyats och aktualiserats inom varje ny generation.

The post Marilyn Monroe – en ikon född för 100 år sedan first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik tipsar om tre sevärda filmer på bio just nu. Det rör sig om två spelfilmer och en dokumentär. 

Sevärd men mörk film om en poet

”En poet”, i regi av Simón Mesa Soto (Colombia), är en mörk komedi som hade sin urpremiär i Cannes förra året, vann pris där och nyligen har haft Sverigepremiär på bio. Den har förutsättningar för att bli uppskattad även av en svensk publik.

Det var dock inte särskilt mycket folk i biosalongen när jag var där för att se filmen om den melankoliske poeten Oscar som gav ut en poesibok för länge sedan. Trots att han är vuxen bor han hemma hos sin mamma och han har dessutom en tonårsdotter som helst inte träffar honom. Om kvällarna hänger han på baren där han ofta grälar med både vänner och ovänner.

Hur ska Oscar kunna förändra sitt liv? Det är en film med svart humor som berör, men den bjuder inte på någon ljus eller försonande berättelse. I stället får vi anti-hjältar och en skådespelarinsats där huvudrollsinnehavaren som den motvillige poeten gör ett mycket bra jobb. Men vart leder det? Det får vi i publiken fundera på och diskutera efteråt – en sevärd om än mörk film.

Mörk dramakomedi av Jarmusch

”Father Mother Sister Brother”, i regi av Jim Jarmusch, har recenserats tidigare, av Ulf Bjereld, här i Opulens. Det rör sig om en mörk dramakomedi om vuxna barn som träffar sina föräldrar. Först möter vi en äldre pappa, spelad av Tom Waits, som tar emot sina söner, där en av dem spelas av Adam Driver. Med rastlös energi vill den yngre sonen kolla läget med sin pappa, men pappan håller distans och har ingen lust att berätta något viktigt.

Resultatet blir en tomhet i mötet mellan far och vuxna söner, som Jarmusch gestaltar indirekt. Ibland låter han filmkameran ta plats ovanför matbordet, där tallrikar och glas blir som en kartbild – eller av något annat på stort avstånd. Det uppstår en smått absurd stämning kring bordet mellan en far och söner som inte har setts på länge och som nu försöker hitta tillbaka till relationen.

Likadant blir det när filmens andra del utspelas hos en äldre kvinna som bjuder hem sina vuxna döttrar på middag. Mamman är elegant i snygg klänning och högklackade skor. I den här delen medverkar också skådespelare som Charlotte Rampling och Cate Blanchett, och de skapar ett kraftfält som samtidigt rymmer en ambivalens hos denna kärleksfulla men lite deppiga mamma. Tomheten mellan mor och vuxna döttrar speglar den mellan far och söner, och även här tar filmkameran plats ovanför matbordet med glas, tallrikar och mat – ett perspektiv som blir till en kartbild av en stad, en måltid, en familj långt borta.

En intressant film som skildrar tomhet genom filmkamerans rörelser och Jarmuschs stillsamma regi. Ensamhet och familjens oförmåga att skapa kontakt mellan familjemedlemmarna gestaltas tydligt – trots att man vill. Det är en bitterljuv film om familjerelationer, som man inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till.

En film som ger nya perspektiv

En helt annan sorts film är ”Haiyu. Rebellsångerskan Mariem Hassan och kampen för ett fritt Västsahara”. Filmen är resultatet av ett samarbete mellan två filmkollektiv,  Saharawi Voice och RåFilm. Saharawi Voice är ett kollektiv av sahariska filmskapare och berättare baserat i de sahariska flyktinglägren i Algeriet. Det är en dokumentär som följer sångerskan Mariem Hassan på turné med orkester, där hon framträder runtom i Västsahara. Filmen distribueras via Råfilm och visas på utvalda svenska biografer. Själv såg jag den på Biograf Panora i Malmö den 6 maj 2026.

Filmen ger en annorlunda bild av tillvaron i Sahara, öppnar nya perspektiv på denna del av världen och visar hur man kan lära sig att se tillvaron med en annan blick.

The post Film: Sevärt på bio i maj 2026 first appeared on Opulens.

 OPERETT. ”I Caroline Genteles ”Läderlappen” blir festen inte en flykt från livet utan en spegling av det.” Det skriver Jonas Lindman efter att med stor behållning ha sett premiären på Confidencen i Solna.

Premiären för operetten ”Läderlappen” på Confidencen den 1 maj ägde rum i ett nästan övertydligt solsken, ett ljus som gjorde operettens nattliga lek med masker, begär och sociala hierarkier märkligt genomskinlig.

När publiken steg in i salongen var det som att gå från vårens öppna himmel rakt in i ett rum där människan får pröva sina roller på nytt. Johann Strauss berättelse om hämnd, förklädnader och ett balparty där alla identiteter upplöses i champagne och löften spelades här som en påminnelse om hur tunn ytan är mellan vardagens ordning och det liv vi fantiserar om att leva.

I denna version har figurerna fått biografier som fördjupar deras drivkrafter. Rosalinda är en före detta teaterstjärna som lämnat applåderna bakom sig och nu lever i äktenskapets borgerliga stillhet, en kvinna som en gång levde i ljuset men som nu måste spela en mer diskret roll i sitt eget liv.

Gabriel Eisenstein har ärvt sin pappas varuhus och rör sig i ett tryggt välstånd som tycks ha gjort honom rastlös, nästan barnsligt övertygad om att livet är en serie nöjen utan konsekvenser. När han ska till fängelset lockas han i stället till prins Orlofskys bal av Dr Falke, som iscensätter sin raffinerade hämnd. Rosalinda dyker upp maskerad, tjänstefolket gör detsamma, älskaren Alfred blandas in och till slut hamnar alla i fängelset – och i försoning. Skrattet fungerar som ventil men också som en fråga: vad återstår när masken blir ansiktet?

Regin av Caroline Gentele använder Confidencens historiska rum med en ovanlig självklarhet, som om byggnaden själv vore en medspelare i berättelsen. Hon låter scenrummet arbeta aktivt: fönster, dörrar, maskineri och publikens närhet blir en del av dramaturgin snarare än en bakgrund.

Den psykoanalytiska förskjutningen, där Dr Falke inte längre är notarie utan medicinsk doktor specialiserad på kvinnosjukdomar, för in tydliga blinkningar till Sigmund Freud och gör balen till ett slags psykologiskt laboratorium där figurerna tillåts leva ut det de annars döljer. Maskerna fungerar inte bara som skydd utan som tillstånd att tala sanning, och skrattet framstår som en strategi för att undvika allvar.

Regin präglas av en säker hand och en mycket träffsäker tajming; de komiska rytmerna får landa utan att tappa nerven och de mörkare undertonerna får den luft de behöver. Caroline Gentele har också skrivit om manuset och låtit justera flera av de partier som tidigare diskuterats, något som märks i hur berättelsen nu rör sig med större klarhet och självklarhet. Resultatet blir en scenisk helhet där varje entré, blick och paus tycks placerad med omsorg, och där operettens mekanik känns både stramare och mer levande än i traditionella tolkningar.

Julia Lindgren gör Rosalinda till föreställningens emotionella centrum, med en röst som bär både stolthet och sårbarhet. Förklädnaden blir här nästan en återkomst till scenen, som om hon genom masken återfår sin frihet.

Jonathan Koppel är en komisk motor med exakt timing och fysisk humor, och får publiken att skratta redan vid sin entré när Alfred först står utanför Confidencens fönster och sjunger innan han bokstavligen kliver in genom det och in i intrigen.

Minna Tägil ger Adele sprudlande energi och en tydlig social hunger som gör henne både komisk och rörande.

Marcus Pettersson tecknar Gabriel Eisenstein som en man som skrattar för att slippa tänka, medan Helgi Reynisson ger Dr Falke sval elegans och gör hämnden till ett experiment snarare än ett utbrott. Under Carl Vallins ledning har musiken arrangerats för sex musiker, vilket skapar en kammarmusikalisk klarhet där Strauss glans blir lätt och genomskinlig utan att förlora sin lyster.

Skratten i salongen är många och generösa, men de klingar ibland med en ton som dröjer kvar lite längre än skämtet. När ridån faller känns det som om festen inte bara handlat om förklädnader utan om människans behov av att fly sin egen vardag – och om den märkliga tröst som finns i att till slut återvända till den. I Caroline Genteles ”Läderlappen” blir festen inte en flykt från livet utan en spegling av det.

The post Läderlappen – lyckad uppdatering av operett first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik rapporterar från Ifema+, Sveriges äldsta kvinnofilmfestival som nu har hållits för 20:e gången.

Ifema+ – 20:e upplagan av International Female Film Festival
Malmö 2026

Den 20:e upplagan av Ifema+, International Female+ Film Festival i Malmö, har just avslutats med en vecka av intressanta, nyskapande filmer från hela världen på biograf Panora i Malmö. Med det i år tillagda plustecknet vill festivalens arrangörer signalera att det är välkommet med bidrag från queera, trans- och icke-binära personer. Filmerna har också visats i ”digital salong” i samarbete med Draken Film.

”Strejkarna”, som är en svensk dokumentärfilm i regi av Helena Molin, var en av de filmer som visades sista dagen, helt utsåld på biografens största biosalong, följd av en livfull debatt mellan deltagare i filmen och en engagerad publik, ett samtal som pågick länge.

Dokumentärfilmen följer, under sju års inspelning, en grupp tonåringar som tar plats utanför Sveriges riksdag med handskrivna plakat som kräver åtgärder för att rädda klimatet och på så sätt startar en av de största ungdomsrörelserna i nutid. En av dem är Greta – tjejen som vi minns med plakatet ”Skolstrejk mot klimatet” – men här i filmen får vi i publiken följa ett kollektiv av tjejer och killar. Det rör sig om unga aktivister som engagerar sig i demonstrationer, förhandlingar och politiska konfrontationer, samtidigt som rörelsen växer snabbt.

”Strejkarna” är en av de bästa filmerna på årets Ifema+, som firar 20 år med ett extra intressant och bra program. Festivalen visar spelfilm, dokumentärer och kortfilmer av kvinnliga regissörer och ger viktiga perspektiv på den tid vi lever i.

Invigningsfilmen ”Vanilla”, i regi av Mayra Hermosillo (Mexiko), är en spelfilm om en grupp kvinnor i ett hus i 1980-talets Mexiko som kämpar för att rädda sitt gemensamma hem.

Storyn skildras genom den åttaåriga flickan Robertas blick. Hon har koll på läget. Vi får se tuffa kvinnor som har ont om pengar men ingen lust att ge upp. Det hela förstärks av barndomens magi. Det är en stark, poetisk film med lekfullhet mitt i allvaret.

Paneldiskussionen med regissörer och filmfotografer är mycket intressant att ta del av – ett programpass som fördjupar perspektiven och sprider energi på festivalen.

Detsamma gäller Work in progress, med nya verk på gång att se fram emot, och inte minst kortfilmsprogrammet med filmer av helt olika slag. Tillsammans ger de en mångfasetterad bild av kvinnligt filmskapande. Kortfilmen ”Carmen”, i regi av Ros Al Moradi, bjuder på en drastisk humor som får publiken att gapskratta – månne oväntat.

Det är mycket att ta med sig från årets Ifema+. En festival som firar 20-årsjubileum med ett varierat och rikt urval av film på temat community i Malmö – en stad där många filmfestivaler har sin plats, förmodligen Sveriges främsta filmfestivalstad.

The post Ifema+ 2026 – en mångfasetterad filmfestival first appeared on Opulens.

FILM. Malmös arabiska filmfestival, Maff, har omnämnts som den mest betydande i Europa med fokus på arabisk film. Ingela Brovik har tagit del av årets upplaga. Här är hennes rapport.

Maff/ Malmö Arab Film Festival april 2026

Under årets upplaga av Maff, Malmö Arab Film Festival, i april visades 39 filmer från 14 olika länder. Det rör sig om ett varierat urval som fördjupar och komplicerar bilden av den arabiska världen, Genomgående är det fråga om filmer av hög kvalitet.

Det är emellertid få filmer som har direkta kopplingar till eller utgör skildringar av de konflikter som pågår just nu i Mellanöstern.

På årets Maff visas bland annat en film om en egyptisk far-och-son relation, en film med fokus på palestinsk historia och en saudiarabisk kvinnlig road-movie där en farmor med två barnbarn på väg mot Mecka får problem.

”All that’s left of you”, i regi av Cherien Dabis, berättar om palestinsk historia från Jaffa1948 och framåt.  Det är en mycket sorgsen släkthistoria. Den första intifadan 1938, när människor måste lämna landet, är väl dokumenterad i filmen.

”My Father’s Scent” i regi av Mohamed Siam, Egypten, är en berättelse om en far och en son som har svårt för att kunna prata med varandra. Fadern är inlagd på sjukhus och sonen letar efter honom men det är problematiskt att få kontakt, av olika skäl. Det är ett exempel på vardagliga familjehistorier med politisk-historisk undertext som fördjupar det historiska perspektivet, med tyngd. Som sagt, genomgående är det välgjorda filmer som därtill får mycket publik på Maff.

”Hijra” i regi av kvinnliga regissören Shahad Ameen är en film med kvinnlig huvudroll, en farmor i vit dräkt och sjal på huvudet som är på resa till Mecka med sina två barnbarn, unga flickor. När de tar paus på resan passar den äldre flickan Sara på att rymma, och därefter reser farmor och den yngre flickan vidare landet runt för att försöka hitta Sara. Det hela utvecklas till en sorgsen roadmovie med svart humor och ett starkt porträtt av en tuff kvinna som inte ger upp. En av de bästa filmerna på årets Maff som varje år bjuder på fördjupande berättelser från arabvärlden.

The post Arabisk film i fokus på festival i Malmö first appeared on Opulens.

 OPERA. Rikard Rehnbergh har sett två aktuella operaklassiker av Puccini – ”Madama Butterfly” på Kungliga operan och ”Tosca” på Folkoperan. Han uppskattar att båda föreställningarna lyckas belysa den politiska dimensionen.

Madama Butterfly av Giacomo Puccini
Kungliga operan
Stockholm
Spelas t o m 27 maj

Tosca av Giacomo Puccini
Folkoperan
Stockholm
Spelas t o m 24 april

Att Giacomo Puccini komponerat några av de mest älskade och spelade (på radion, på scenen, i spellistor) ”örhängena” i operaariakatalogen känner de flesta till, men att han är så, om än subtilt, politisk i sina operor (tolv stycken) är nog färre på det klara med. I huvudstaden ges just nu två klassiker som belyser detta med fin regi och medveten vinkling utan att det blir till banderoller och plakatpolitik utan snarare brasklappar och påminnelser om det förgångna.

Madama Butterfly

På Kungliga operan spelas Madama Butterfly (1904) i Sofia Adrian Jupithers regi. Det är bra. Jupither har med förtjänst och en särskild udd satt upp bland andra Salome där och Tolvskillingsoperan på Dramaten tidigare. Utanför det nedslitna teaterhuset vid Gustav Adolfs torg, något av ett sorgebarn tillika het potatis inom kommunalpolitiken, står byggnadsställningar och ”big bags” och skvallrar om nya tider: Inne i huset vill operan och Jupither ”göra upp med Madama Butterflys romantiska skimmer”. Helt rätt och på tiden. För faktum är att ”kärleksparet” inte är något kärlekspar, i ordets rätta bemärkelse.

Namnet till trots är Madama Butterfly ett barn – ”redan 15-år”, som hon sjunger i Izabela Matulas (sopran) stoiskt värdiga gestaltning – som tvångsprostituerats i Nagasakis ”red light district”. Dit kommer löjtnant B F Pinkerton (tenoren Dmytro Popov) vid USA:s flotta och köper – ja, köper – Cio-Cio-San, som hon egenligen heter, fjäril på japanska, i ett barnäktenskap. De har en kortkort ”romans” innan plikten kallar för Pinkerton och han drar åstad. Han lovar att vara tillbaka före näktergalen sjungit. Det gör han inte. Tre år går. Under tiden föder lilla Fjäril en son och hon väntar, och väntar.

Slutligen anländer Pinkerton, med en (ny) fru hemifrån – han är alltså både pedofil och hustruköpare, imperialist och bigamist – och Butterflys värld slås helt i spillror. Skammen blir för mycket för henne och hon begår harakiri.

Den nya frun verkar dock vara reko och vill ta sig an barnet. Paret flyr distriktet hals över huvud tillbaka till fartyget och så småningom, får vi anta, till ”the land of the free and home of the brave”.

Allt detta samtidigt som USA, med flottans hjälp, bordar venezolanska fartyg, bombar dito speedboats, kidnappar Venezuelas president (om än inte folkvald), stödjer Israel i folkmordet på det palestinska folket, vill ta över Gazaremsan och göra det till sin egen riviera i Mellanöstern, bombar Iran, dess flotta, baser och strategiska platser och hotar med att ”utplåna en hel civilisation”.

Puccini och librettisterna Luigi Illica och Giuseppe Giacosa hade väl sett vad USA var kapabelt till i Filippinerna och Puerto Rico, på Kuba och Guam (spansk-amerikanska kriget 1898) och såg måhända varthän världsutvecklingen barkade – en 125 år pre faktum.

I och med att hela föreställningen, tre akter, utspelar sig utanför Butterflys enkla hus får dramat ett tydligt drag av kammarspel.

Tosca

Detsamma gäller Eirik Stubøs (tidigare Dramatenchef) bejublade uppsättning av Tosca (1900) på Folkoperan – på svenska. Nypremiären ägde rum den 8 april. Fastän operan växlar scen för varje akt gör inte scenrummet det. Det är mörkt, kallt, kalt, går i grått såväl i kyrkan som i Scarpias arbetsrum och på avrättningsplatsen.

Platsen är Rom i början av 1800-talet under ”Napoleonkrigen”. Staden styrs av den diktatoriske polischefen Baron Scarpia (inte fullt så demoniskt förkroppsligad som brukligt av barytonbasen Anders Larsson): en föraning om en viss Benito Mussolini och de svartskjortor som ska komma att styra landet under nära 22 år.

Scarpia är, föga förvånande, rojalist medan hans antagonist, konstnären Mario Cavaradossi (tenoren Kjetil Støa), är republikan och verkar för Italiens frigörelse från kronan och oket. (Puccini verkade i likhet med Verdi och Rossini och Bellini för il Risorgimento, ”Resningen”, frigörelsen, enandet.)

Dramats huvudrollsinnehavare, sångerskan Floria Tosca (med glans gestaltad av sopranen Elisabeth Meyer) hamnar väl någonstans mitt emellan männen men blir, kanske något mot sin vilja, indragen i den republikanska frihetskampen – fast Napoleon var ju inte direkt republikan – på grund av sin dyra (på slutet dyrköpta) kärlek till Cavaradossi.

Under första akten sitter orkestern, som är nedbantad till ett tjogtal musiker, på scenen. Antagligen för att ge akten och scenrummet en känsla av ett myller av människor som kommer och går i kyrkan. Det hade inte gått vägen under hela operan, fast fungerar alldeles utmärkt som kontrast till de två efterföljande akterna då dirigent och orkester befinner sig bredvid eller bakom scenen.

Och under slutscenen, skenavrättningen som inte blir någon skenavrättning, träder bleckblåsarna in på den balustrad/balkong, som hukat, hovrat över ensemblen på scengolvet under hela operan, likt den exekutionspluton som ska ta Cavaradossi av daga. Det är ett smått genialt regidrag. Det förstärker (i både ton och symbolik) det allvarstyngda temat: Cavaradossi dör och så gör även Tosca då hon liksom Isolde offrar sig själv i en sorts kärleksdöd.

Starka kvinnoporträtt

Både Butterfly och Tosca är två starka kvinnoporträtt. Tosca i än större utsträckning då hon tar saken i egna händer och stöter dolken i Scarpias bröst, som tycks sakna hjärta.

Puccini, Giacosa och Illica (libretto återigen) har med Tosca utan tvekan skapat en av musikhistoriens klart starkaste porträtt och en av operarepertoarens topp-tio. Så förutom protoantifascist och antiimperialist var Puccini också en tidig feminist, i ett tämligen manschuvinistiskt land.

Om än det kan sägas att allt är politik så är Puccinis operor i allra högsta grad politiska. Mycket mer politiska än operor av kollegorna och kamraterna Verdi, Rossini och Bellini. Och Puccinis operor tycks aldrig gå ur tiden. I dem återfinns ekon från det förflutna och tecken i nutiden, den ovissa, den oberäkneliga, den allt annat än hoppfulla.

The post Opera: Puccinis klassiker har politisk udd first appeared on Opulens.

TEATER. ”En fullträff från Riksteatern!” Så lyder Lena Torquato Lidéns omdöme efter att ha sett ”Shifters”. ”Ett böljande kammarspel mellan två människor som har en kärlekshistoria bakom sig och möts igen.”

Shifters
Ett samarbete mellan Riksteatern och Bush Theatre.
Dergårdsteatern Lerum 29 mars
Spelas på turné t o m 21 april

“Shifters” är ett böljande kammarspel mellan två människor som har en kärlekshistoria bakom sig och möts igen. Återseendet sker när den unge Dre, med rötter i Nigeria, håller på att avsluta begravningen av sin farmor. Det är då som Destiny, vars släkt är från Kongo, dyker upp väldigt försenad för att delta i sorgen (och för att proppa munnen full med afrikanska donuts).

Scenografin består av ljusstavar i olika riktningar samt svarta lådor, men det som händer mellan duon vi ser på scen innehåller så många fler nyanser.

Musiken som finns i föreställningen påminner om att andra kulturer är en naturlig del av deras liv och det är roligt att se de dansinslag som finns, eftersom det är musik som är populär i dagens ungdomskultur även i Sverige.

Sakta nystas deras förflutna upp och den historien griper tag och visar med tydlighet hur kärlek kan hindras, oavsett hur stark den är, av saker som rasism, diskriminering och den marginalisering som barn till invandrare kan ärva trots att de egentligen har alla förutsättningar för att bygga egna liv.

Föreställningen igenom fortsätter vi i publiken att sitta i spänning och vänta på ledtråd efter ledtråd som förklarar hur deras liv blivit vad de nu är.

Det är också väldigt vackra återblickar från dåtiden där den fysiska närheten inte går över gränsen utan speglar det som händer när två själar närmar sig varandra.

Även om den yngre delen av publiken kanske vred sig en smula i sina stolar över kyssarna på scenen så blev det som en vacker dans, i stället för något sensationalistiskt. Och för dem som känner Angelica Prick från Barnkanalen så är hon mjukare som Des men med en udd av den där maskulina direkthet som kännetecknar hennes kroppsspråk fortfarande intakt. Det blir en spännande dynamik mellan Angelica Prick och John Njie på scen och hon förmedlar sin rollfigurs livserfarenheter på ett finstämt sätt just genom denna delvis hårda yta.

”Shifters” är en fullträff från Riksteatern!

The post ”Shifters” – En fullträff från Riksteatern first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik rapporterar från Buff, Barn- och ungdomsfilmfestivalen (7-13 mars) som i år firar 43 år som en av Sveriges största filmfestivaler i sitt slag.

Filmfestivalen för barn och unga i Malmö kunde i år visa 119 filmer från 46 olika länder i en mängd olika kategorier. Genomgående har det varit fråga om utmärkta filmer, som tar upp teman som utsatthet och medmänsklighet.

Årets tema, utsatthet och medmänsklighet gestaltas med ömsinthet, humor och ibland drastisk lekfullhet. Stämningen på Buffs biografvisningar är både glad och eftertänksam och pendlar mellan lek och allvar. Filmvisningarna följs i vissa fall av samtal mellan filmens regissör och den unga publiken. Dialoger som blir mycket intressanta.

Förutom visningar av film från hela världen har det även rört sig om flera världspremiärer, som svenska ”Dante”, en animerad film i regi av Linda Hambäck. Den var tillika invigningsfilmen på Buff. Det rör sig om en spännande pusseldeckare där huvudrollen Dante, en märklig råtta blir rådgivare åt en ledsen bankman. Stellan Skarsgårds lekfullt starka röst som Dante bidrar till det goda helhetsintrycket.

”Dante” visar verkligen hur suverän svensk animerad film kan vara med sin egen mix av drastisk humor, vass elegans och rik undertext. Genom att gestalta tidsandan och belysa viktiga frågor, fungerar den mycket väl som invigningsfilm.

”Olivia och den osynliga jordbävningen”, också en animerad film i regi av Irene Iborra Rizo, är en samproduktion av Spanien, Chile, Frankrike, Belgien och Schweiz.  Den berättar om Olivia, lillebror Tim och deras mamma som förlorar sin bostad och placeras i en rivningslägenhet utan mat och pengar. Olivia leker att hon spelar in film på sin mobil för att lugna Tim och samtidigt försöker barnen få grannarna att reagera på sakernas tillstånd. När polisen kommer för att vräka familjen, börjar barnen ropa ”No pasaran!” (som under spanska inbördeskriget) och alla grannar ställer upp mot polisen.

Det är en ovanligt stark animerad film med hög konstnärlig kraft och humor, oförglömlig och en av de bästa på årets Buff. Den belönades också med Malmö stads barnfilmpris.

”Mira”, en dansk film i regi av Marie Limkilde, är ytterligare en animerad film med en tolvårig flicka i huvudrollen på årets Buff. Oftast rör det sig i år om filmer där flickor har hjälterollerna. Mira får problem med sina bästa väninnor i klassen när en ny tjej kommer in och hittar på coola saker. En stark film om förändring, vänskap och kärlek, som griper tag i den unga publiken. En av många utmärkta animerade filmer på årets Buff.

”Diktatorns tårta” i regi av Hasan Hadi, i samproduktion mellan Irak, Qatar och USA, handlar om att hela Irak skall fira diktatorn Saddam Husseins födelsedag genom att äta tårta. Flickan Lamia, som bor ensam med sin fattiga farmor, blir utsedd att baka kakan till klassen i skolan. Nästan med livet som insats jagar hon ingredienser till detta bakverk (nästan som i en Chaplinfilm) i en rörig stad där det är svårt att få tag på mat. Dessutom har hon knappt några pengar. En stark skildring av Irak under Saddam Husseins sista tid vid makten och en film som visar Buffs bredd i konstnärligt urval av aktuella filmer. Kort sagt en minnesvärd och  i god mening oväntad film. Årets upplaga av Buff bjöd på såväl mångfald som nya perspektiv för alla att ta med sig.

The post Buff 2026: Fokus på utsatthet och medmänsklighet first appeared on Opulens.

FILMFESTIVAL. Berlin International Film Festival är den största filmfestivalen efter Cannes. Ingela Brovik rapporterar om nya sevärda filmer 2026.

Berlin International Film Festival 12-22 februari 2026

Publiken på den stora biografen vid Marlene Dietrich Platz applåderar oavbrutet i minst 20 minuter efter visningen av ”À voix basse”, en fransk-arabisk spelfilm i regi av Leyla Bouzid, en kvinnlig tunisisk filmregissör. Hon reagerar starkt på publikens stora positiva upplevelse av hennes film som deltar i den internationella tävlingen på filmfestivalen i Berlin. Filmen handlar om en familjegåta efter att en familjemedlem plötsligt dött och saker och ting måste utredas. Det är en lyhörd, poetisk film som berättar om familjen med stark känsla, mellan lek och allvar, humor och eftertänksamhet.

Den framstår som en av de bästa filmerna i den internationella tävlingen på årets Berlinale, Berlin Film Festival som i år arrangeras för 76:e gången 12- 22 februari med mycket publik som tar plats på Berlins alla biografer. Filmfestivalen i Berlin är den näst största i världen efter Cannes, som ibland knappt har en enda kvinnlig regissör i den internationella tävlingen. Men Berlin har i sitt internationella tävlingsprogram filmer med kvinnliga regissörer och i år är det relativt många.

Det är mycket liv och rörelse på årets filmfestival, publiken strömmar till alla biograferna och fullsatt är det på ”À voix basse” där kvinnors känslor, tankar och idéer om framtiden tar plats med eftertryck. Publiken reagerar positivt och tillsammans delar vi upplevelsen av den starka filmen. Vi tar med oss det ut i Berlin där festivalen är en angelägenhet för många, ja, man pratar om den på stadens gator och torg.

”Dao” är en fransk-afrikansk/Guinea-Bissau-film i regi av Alain Gomis. Det rör sig om två fester på två kontinenter och familjers liv. Den skildrar olika generationer som firar med eftertryck, massor av folk och diskussioner om vilken grupp man tillhör. Här har vi att göra med en ovanlig film präglad av stark kollektiv energi.

”Rose”, i regi av Markus Schleinzer är en tysk film. Handligen utspelas på landsbygden under 1600-talet där kvinnors liv inte tycks lika mycket värda som männens. Med utsökt svartvitt foto skapas en mycket speciell stämning genomsyrad av vemod. Detta är berättelsen om en ensam och vacker ung kvinna som folket i trakten talar om. De undrar hur hon skall klara sig med allt arbete på lantbruket. Kvinnan skaffar sig en annan kvinna som partner, efter en tid blir hon gravid och grannarna undrar hur det kan ha gått till. Men de två fortsätter att vara ett par och en viss gåtfullhet omgärdar filmens story, som fascinerar.

Sandra Hüller som gjorde rollen som kvinna förklädd till man/soldat i ”Rose” vann priset Silverbjörnen för bästa skådespelarinsats, ett numera könsneutralt pris. ”Rose” var onekligen en av de mest intressanta tyska filmerna i årets internationella tävling på Berlinfilmfestivalen.

Ytterligare en tysk film som gjort ett starkt intryck är ”Meine Frau weint” ( Min fru gråter) i regi av Angela Schanelec, En man får ett telefonsamtal från sin fru som vill att han skall hämta henne på sjukhuset. Men när han kommer dit finns hon inte där utan i parken utanför. Märkliga scener utspelas som i en iscensatt performance. När mannen hittat sin hustru på en bänk i parken sitter hon och gråter. Det är kort sagt en djupt originell film.

”Queen at Sea”, är en amerikansk film i regi av Lance Hammer med Juliette Binoche i huvudrollen som frustrerad vuxen dotter till en mamma som plötsligt  börjar flippa ut i hemmet där hennes make vill ha det som vanligt. Men den vuxna dottern som, Binoche spelar med stark energi, vill inte att mamman skall underordna sig makens krav på sex. Dottern vill därför få bort honom från mammans liv.

Det blir således en dramatisk story där Binoche tar plats med extra allt i sina uttryck i detta sorgliga familjedrama som blir till en bra men tung film vars tema man sällan har sett utspelas så kraftfullt.

Således var det här ännu en film med en stark kvinna i huvudrollen. Därtill en film som på sitt speciella sätt gestaltar tidsandan. Den fick juryns Silverbjörn för bästa film.

”Dust” i regi av Anke Blondé, är en samproduktion av Belgien, Polen, Grekland och Storbritannien. Handlingen utspelas i Belgien 1999 i västra Flandern där ett antal affärsmän samlas för att investera i ett lokalt tech-bolag. Enbart män spelar de centrala rollerna i denna story om pengar och makt. Det handlar också om uppgång och fall för två prominenta män utan någon reell kapacitet. Det är onekligen en välgjord film om manlig makt och pengar. Men den gick inte hem hos publiken i Berlin.

Svensk film på den här filmfestivalen brukar mestadels vara barn-och ungdomsfilm. Svensk barn- och ungdomsfilm har nämligen gott rykte i Berlin sedan lång tid tillbaka. Men i år är det bara en enda svensk film här i Berlin, i programmet Forum. Det rör sig om ”Doggerland” i regi av Kim Ekberg. Det är en spelfilm om en man i 40-årsåldern som bor hemma hos sin mamma i Norrköping, utan att söka ett ”riktigt jobb”. En välgjord film med analogt svartvitfoto som med sin estetik engagerar i emotionellt avseende.

Ja, detta var några av de verkliga höjdpunkterna i årets upplaga av filmfestivalen i Berlin.

The post Filmfestivalen i Berlin bjöd på ett flertal höjdpunkter first appeared on Opulens.