VETENSKAP. I veckans krönika begrundar Lars Thulin den filosofiska frågan om vi någonsin in i minsta detalj kommer att förstå hur hjärnan fungerar.

Den mänskliga hjärnan ‒ ett underverk

Människans hjärna är ett biologiskt och evolutionärt underverk. Förmodligen det mest utvecklade organet på klotet. Därmed också tillvarons största hopp. Men även hot. Hjärnan, som väger upp till 1,5 kilo hos en fullvuxen människa, styr vår kropp, ger oss vår personlighet, bygger våra tankar, handlingar, förhoppningar och drömmar. Skapar svindlande vacker och fulländad konst men även de vidrigaste och mest destruktiva beteenden. Allt beror på blixtsnabba kontakter förmedlade mellan miljarder celler med hjälp av signaler som skickas med elektricitet och/eller kemi. Signaler från ögon, öron känsel, smak, minnen och drömmar.

Den filosofiska frågan är om vi någonsin in i minsta detalj kommer förstå hur hjärnan fungerar och därmed begripa och kunna förutsäga hur vi tänker och agerar. En teori är att vi aldrig kan göra det så länge vi bara har våra egna hjärnor till hjälp. Eftersom det krävs något bättre än hjärnan för att utifrån bedöma och genomskåda den. Tankegången är den samma som att hur stark man än är, så går det inte att lyfta sig själv i håret.

Någon säger kanske att med AI kan vi få den superkraft som är smartare än vår hjärna. Fast å andra sidan är det våra hjärnor som skapat AI och matat den med kunskap vi byggt upp. Därmed hamnar frågan i en intressant, men närmast olöslig loop.

Demensprocess i överljudsfart

Frågan om hjärnans innersta funktioner och hur den skapar vår verklighet, blev för mig plågsamt aktuell då en god vän drabbades av en ytterst ovanlig och vidrig cancertyp som bokstavligen åt upp hans hjärna. På ett par månader gick han från en mycket livfull, intellektuell och intelligent person – vilken som nybliven pensionär hade rådgivande uppdrag in i regering och förvaltning – till ett mentalt vrak. Det var en demensprocess i överljudsfart.

De få gånger jag lyckades fatta vad han sade beskrev han sin totalt förvirrade verklighet. Historier om märkliga trafikolyckor han aldrig varit med om, segrar i stora tennisturneringar han aldrig deltagit i och blodfulla skildringar av sexuella aktiviteter i hans närhet. Och han ljög inte. Därför att en lögn betyder att lögnaren vet att det hen säger inte stämmer med verkligheten. Min vän ljög inte utan berättade om sin verklighet. Psykiatrin kallar fenomenet konfabulation.

Det slog mig då att denna helt förvridna verklighet, som kan liknas vid drömmar, skapades och förmedlades på samma sätt som den som beskriver verkligheten i en frisk hjärna. Men min vän hade en annan verklighet.

Vad är verklighet?

Ur detta kommer en ytterst intressant tanke: exakt vad är det i hjärnan som bestämmer att en uppsättning intryck, alltså elektriska och kemiska signaler, konstateras vara verkliga medan drömmar avfärdas som nonsens? Med andra ord, finns det ett överkommando som känner igen verkligheteten? Den ruggiga följdfrågan blir då, vad är verklighet?

Skillnaden mellan nonsens och verklighet kan de flesta av oss uppleva när vi vaknar efter att ha genomlidit en stark mardröm. Åtminstone jag har då några ögonblick när jag är förvirrad och rådvill. För de känslor av rädsla och förtvivlan som mardrömmar skapat, härjar i min själ. Min mentala kapacitet skriker att jag måste fly, ställa tillrätta, avvärja hot och skydda mig. Efter en kort stund sjunker denna stress undan. En underbar känsla fyller mitt medvetande:

– Herregud så skönt, det var bara en dröm, inget av det där har hänt…

Då har överkommando tagit över, gett mig verkligheten, fått mig att tro på en annan uppsättning signaler än de från drömmen. Detta överkommando hade slagits ut hos min vän. Han kunde inte längre sortera eller värdera intryck. Hans hjärna saknade facit

Jag jämför det med ett mixerbord. Där kan man skapa en ljudbild utifrån olika källor: magnetspår, digitala enheter, sångmikrofoner och instrument. Dessa kan vara ställda på olika styrka och skapar då tillsammans ljudet vi hör. Ofta finns en så kallad override. En källa som när den aktiveras omedelbart stänger av alla andra ljudkällor. Så tänker jag mig att överkommandot i hjärnan fungerar.

Hur styrs överkommandot i hjärnan?

Följdfrågan blir då, hur styrs och laddas detta? Kan vetenskapen knäcka den frågan skulle det innebära himmel och helvete. För då skulle psykisk sjukdom kunna botas. Samtidigt skulle vi fullständigt kunna kontrollera och förutse alla tankar en människa har. Vi skulle klampa in i den absolut högst stående delen av vår hjärna. Och därmed grunden för vår civilisation.

Jag har försökt diskutera detta med medicinskt kunniga vänner. Men mina försök att få förståelse för tankarna och få smarta svar har varit begränsade. Antingen långa förklaringar om de olika loberna i hjärnan. Eller: ja, säg det. Har jag inte riktigt tänkt på…

Måhända har jag nått punkten då jag fåfängt försökt lyfta mig själv, och vetenskapen, i håret.

Hur gick det för min vän? Med ett smörgåsbord av mediciner kunde hans oro och förtvivlan över sin obegripliga värld dämpas samt nedbrytningen av hjärncellerna att minska i hastighet. Sista biten av resan mot döden verkade han hyfsat tillfreds med det som hände i hans plågade hjärna. Men överkommandot gick aldrig att laga. Det hade cancern ätit upp.

The post Kommer vi någonsin att fullt ut förstå hjärnan? first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika reflekterar Lars Thulin över hur hat och drev kommit att bli ett hot mot demokratin.

Hat föder hat

Hat mot någon beror ofta på rädsla. Att man fruktar att personen ska skada en själv. Den man fruktar blir ett hot. För att försvara sig uppbådas hat för att samla kraft och motivation att möta hotet.

I dag är det enklare än någonsin att uttrycka hat. Sociala medier är oändliga, alltid öppna och övervakningen av dem i bästa fall minimal, i de flesta fall obefintlig. Hat föder hat. På nätet finns likasinnade och att hata tillsammans fördjupar och förstärker.

Följden blir att allt fler tvekar att bli politiker och allt fler hoppar av uppdraget med hatet som främsta skäl. Måhända är det de politiker vi behöver bäst: de eftertänksamma och lyssnande som kan respektera dem som tänker olika. Men i gengäld kräver respekt tillbaka. De tystnar i det offentliga samtalet. Då besannas Martin Luther Kings tes: det farliga är inte de ondas ondska utan de godas tystnad.

Hatet mot Palme

Låt oss se på tre hatkampanjer i Sverige. En mot Olof Palme, (1927-1986) socialdemokratisk statsminister i elva år och ledare för partiet i 17 år. Hans stil kan beskrivas som konfrontativ och retoriskt mycket skicklig. Under hans tid var Socialdemokraterna långt mer vänster än i dag och därför ett hot mot högern och den ekonomiska makten. Hatet kom även ur det faktum att han kom från en ytterst högborgerlig miljö. Av många i högern och den ekonomiska eliten betraktades han som en förrädare.

Hatet tog många former. En var nidbilder av honom i stil med de karikatyrer som nazisterna använde för att beskriva judar. I andra fall var han mål på en pricktavla eller ett ansikte i ett kikarsikte. Eller en docka som misshandlades.

Det påstods att han behandlades för mental sjukdom eftersom han setts på Beckomberga Sjukhus. Orsaken var dock att han besökte sin mor som ibland vistades där. Värst var den urspårade, ärekränkande och hatiska kampanjen från läkaren Alf Enerström och hans kvinna skådespelerskan Gio Petré. Den drevs i åratal via annonsplatser i pressen. Vilka som plockade upp de notorna är oklart. Enerström dömdes senare för försök till dråp på en polis. Påföljden blev rättspsykiatrisk vård.

På en moderat fest för en tid sedan, där företrädare för regeringen deltog, kom en riksdagsledamot i t-tröja med Hata-Palme-motiv. Hatet fortsatte alltså nästan 40 år efter att han mördats.

Hatet mot Annie Lööf

Annie Lööf, tidigare näringsminister, riksdagsledamot i 17 år och ledare för C i tolv år, utsattes för en lång och väl orkestrerad hatkampanj, främst från Sverigedemokraterna. Orsaken var inte att hon svikit löften. Utan tvärtom. För till skillnad från de borgerliga partiledarkollegorna höll hon löftet att inte samarbeta med Sverigedemokraterna. Hon valde därmed samarbete med S 2018. Hon blev ett hot mot borgarna.

I SD:s värld är ett löfte som hålls lika vidrigt som ett som bryts. Tv-kanalen Riks som tidigare ingick i SD, men nu får bara har starka kopplingar till partiet, publicerade 180 inslag med hat och hån Annie Lööf. Bland annat kallades hon Sharia-Anne, beskrevs ha ögon som en sociopat och “skulle bort från världen”. Extremhögern, bortom SD, drog på med att Annie Lööf var landsförrädare och folkfiende. Det var anledningen till att Thedodor Engström, som mördade överläkaren Ing-Marie Wieselgren i Almedalen 2022, hade Lööf som primär måltavla.

SD:s chefsideolog Mattias Karlsson sade senare i en SVT-intervju att man “gått för hårt åt Annie Lööf.” Orsaken var att andra minsann varit elaka mot SD, så då blev det så. Trovärdigheten i detta är för mig lika liten som när han och Jimmie Åkesson i Almedalen förra året plötsligt yrvaket insåg att judarna i Sverige kanske känt sig hotade av SD. Det var ju inte bra och SD bad om ursäkt. Därmed vann partiet priset för decenniets största lögn/hyckleri.

Greta utsatt för hat och hån

En tredje person som utsatts för hat och hån är miljöaktivisten Greta Thunberg. Hatet mot henne kan delas upp i tre delar. För det första kommer hon från en kändisfamilj, (mamma är operasångerskan Malena Ernman). För det andra var hon mycket ung när hon började sin kamp och kan därför upplevas som näsvis och brådmogen. Det tredje skälet består i att hon drev frågan som högerpopulister hatar och förnekar mest – att vårt sätt att leva skulle hota miljön. Allt hat och hån mot henne i kommentarsfälten på sociala medier är vidrigt, speciellt som det riktas mot en ung kvinna utan någon formell makt. Jag har följt en del av fälten och bedömer att 90 procent av hatarna är medelålders vita män.

Hennes engagemang och stil har också gjort att hon älskats av en del av världens befolkning. Hon har blivit kändis, talat i FN och träffat värdsledare. Vilket gör att hon avskys än mer av hatarna.

En stor del av hatet, hånet och misstron mot henne beror nog på att hon av många upplevs som hotfull. Hon ger oss dåligt samvete för det sätt vi lever på, att vi inte tar ansvar för det och skärper oss. Hur avvärjs detta hot? Jo, genom att skjuta budbäraren, alltså Greta Thunberg. Hennes åsikter i miljöfrågan är dock inte extrema. Egentligen går hennes budskap ut på att vi måste lyssna på experterna.

För många upplevs det som oerhört farligt att följa det rådet. Därför är det fritt fram att hata och håna Greta. Från en trygg plats vid ett anonymt tangentbord.

The post Hat och drev utgör hot mot demokratin first appeared on Opulens.

POLITIK. Patrik Fridlund undersöker i den här essän vad populism ytterst vill, vad populism strävar efter och inte minst vilken grundläggande idé populismen arbetar utifrån.

I. Ytan

Samhällsdebatten rymmer en del olika uppfattningar, men det finns också områden där de allra flesta är ense om vad man inte vill vara. Det är, eller har i alla fall fram till alldeles nyligen varit, svårt att få någon att vara stolt över sin rasism, sin manschauvinism, sitt lovprisande av att hålla slavar, liksom över att vara konspirationsteoretiker, och kanske i viss utsträckning kommunist. Och naturligtvis ses populism som något ont som ska drivas ut, gärna tillsammans med andra motbjudande företeelser.

Det finns ingen anledning att göra sig lustig över detta. Det är bra, menar jag, att sådant som rasism, slavhandel och manschauvinism är sådant som så många av oss inte vill ha att göra med. På samma sätt kan man se att det för många av oss är motbjudande och skrämmande att se beskrivningar av olika samhällsinstitutioner och massmedia som görs av politiker som betecknas som populister. När de exempelvis talar om etablerade eller traditionella media, ofta betecknade som ’gammelmedia’, som en bärande del av det så kallade vänsterliberala klägget. När de ger sig på public service för att det anses vänstervridet, i samma anda som de diskrediterar mainstreammedia i allmänhet och attackerar enskilda journalister. När ’gammelmedia’ helt enkelt ses som folkets fiender. Det är en skrämmande attityd.

I en parallell och lika oroande gest pekas myndigheter och olika slags experter ut som ideologiska bromsklossar som aktivt motarbetar de folkvaldas beslut. Av ideologiska skäl försöker diverse administrativa organ och boklärda sätta sig över folkets vilja, säger de. På så sätt är också myndigheter att se som folkets fiender. Det är obehagligt för många av oss att se hur dessa perspektiv får fäste. Och, visst handlar det om populism.

Samtidigt ser jag alltmer hur populism blir en etikett att klistra på politiska partier som står för sådant vi ogillar inte minst i fråga om media och vår tilltro till olika myndigheters självständighet i förhållande till de folkvalda. Ett aber är att vi missar att se att det som verkligen står på spel och som är av en annan dignitet, nämligen är en förskjutning och en förändring av vad vi ser som det politiska fältet och hur det fungerar. Vi missar att det finns en grund på vilken sådana positioner vilar.

I mitt arbete med att förstå populism har jag allt mer kommit att se ett värde i att närma sig populism som idé. Det handlar då om att undersöka och förstå vad populism ytterst vill, vad populism strävar efter och inte minst vilken grundläggande idé populismen arbetar utifrån.

Kritiken av populisters syn på media, synen på olika samhällsinstitutioner, synen på myndigheter och kanske synen på civilsamhället i bred mening verkar ibland landa i ett tyckande att populister inte riktigt vet vilka dumheter de förespråkar. Att montera ned den fria pressen och öka den politiska detaljstyrningen av myndigheter är dumt och ”odemokratiskt”, men det är inte bara en fråga om dumhet ty å andra sidan är det många som gör analyser som går ut på att kartlägga hur populister manipulerar, missbrukar, diskrediterar och raserar olika institutioner och media med onda avsikter.

Också i akademiska sammanhang är det vanligt att tala om populism som en strategi eller genomtänkt plan för att illvilliga människor ska kunna sko sig själva och samtidigt förstöra samhället. Nu kan det förvisso vara så att det finns ondsinta krafter som smider ränker och konspirerar, men om populism ses som en idé är det inte nödvändigt. Dessutom menar jag att se populismen som en smal och specifik idé underlättar att förstå hur den faktiskt kan tränga in i politiska partier av i övrigt olika schatteringar. Därför vill jag tala om populism som ramverk, som en idé att förstå och kanske också att bemöta. Det handlar då om en förståelse av samhälle, folk, makt och inte minst av folkets suveränitet.

II. Idén

Ofta sägs det att det är svårt att definiera ’populism’. Det är nog helt riktigt i bemärkelsen att det tycks svårt att komma överens om en definition som täcker alla som utpekas som populister och allt vad de står för. Men kanske är det också svårt för att många söker efter en definition som är alltför omfattande. På det sätt jag förstår populism som idé fungerar det med en smal men en smula spetsig definition utifrån vilken en rad ställningstaganden faller sig tämligen logiska.

En enkel definition är att populism är en idé om att folket står i konflikt mot en elit, att det handlar om att återupprätta folket — som Donald Trump sa i sitt installationstal i januari 2017: ”we are not merely transferring power from one Administration to another […] but we are transferring power from Washington, D.C. and giving it back to you, the American People.” Sist, men inte minst är en hörnpelare i en enkel definition att den populistiska rörelsen ser sig som företrädaren för det sanna, vanliga, äkta folket med den suveräna politiska makten. Det finns alltså en idé om ett folk med något slags substans som står i motsättning till en korrupt elit; ett autentiskt folk som politiskt suveränt artikuleras i den populistiska rörelsen i motstånd mot en elit.

Det är naturligtvis en mycket enkel bild av vad allt handlar om — folk mot elit — och en mycket enkel lösning — återupprätta folket som suveränt. Redan här blir det intressant. Denna typ av enkelhet i analys och lösning lyfts ofta fram som en anklagelse, men för populismen är enkelheten en poäng; enkelheten är viktig. Om man inte lyssnar till krångel-pellar i den vänsterliberala eliten, kan det inte vara så svårt att förstå vem folket är. Och om man tillhör folket utan att vara manipulerad eller på annat sätt perverterad då instämmer man enkelt och naturligt i den allmänna folkviljan. Denna enkla struktur är, menar jag, en poäng i sig. Den som inte ser detta, måste komma från något annat folk, tillhöra en elit eller vara manipulerad eller förförd. Så ungefär menar jag att den populistiska idén ser ut. Jag hävdar att detta är viktigt, ty om det inte vore enkelt så funnes något att diskutera vilket strider mot grundtesen och rycker undan en hörnsten i populistisk självförståelse. Jag menar helt enkelt att om man ser populism som en idé kring navet ’det suveräna folket’, så faller många andra ställningstaganden på plats.

III. Media

Det är legio att peka på hur populister ger sig på public service, liksom hur de attackerar mainstreammedia och enskilda journalister. Populister måste sägas stå för uppfattningen att traditionella, etablerade media — ’gammelmedia’ — är folkets fiende. Hur främmande det än ter sig är det faktiskt inte så konstigt utifrån populismen som idé. Det är nämligen så att populism ser att media har makt, mycket makt, politisk makt.

Media sätter i hög grad dagordningen för samhällsdebatten, på vilket sätt den förs och vem som får komma till tals, menar populisten. Och i ärlighetens namn är det inte fullständigt fel; inte för inte kallas massmedia för den tredje statsmakten i sin roll att granska regering och riksdag, vilket implicerar en viss maktposition. Och, säger populismen, dessa gammelmedia har startats och drivits av vem som helst det vill säga utan uppdrag från folket och utan det suveräna folkets kontroll. Tvärtom, inte minst traditionell press domineras av några i sammanhanget få ägare, och av ett gäng journalister — också en liten grupp sedd till folket i dess helhet — med uppenbara vänsterliberala tendenser.

Till råga på allt kan media inte hållas ansvariga i val, trots sin maktställning. Misstron mot media är därför inte bara en personlig vendetta (som Trump tycks ge uttryck för i presskonferenser med jämna mellanrum), utan kan också ses som en strukturell misstro utifrån en idé. Det är då tämligen logiskt att hålla media kort, utan att nödvändigtvis formellt förbjuda dem. Det finns andra sätt. Ett är att reducera möjligheten till intäkter och tillgång till information och man kan göra som SD i november förra året, brännmärka enskilda journalister och porta dem från möten med partiledaren till exempel.

IV. Samhällsinstitutioner

I populism som idé, äger folkets suveränitet prioritet. Det är av avgörande betydelse när det handlar om hållningen till samhällsinstitutioner. Eftersom folket är suveränt, är det rätt och rimligt att samhällsinstitutioner ska vara direkt underställda demokratiskt valda representanter för just folket. Exempelvis stiftas lagar av det suveräna folkets representanter. Det som folket på detta sätt vill får under inga som helst villkor trollas bort av domare som tolkar lagen utifrån delvis andra principer eller av oväldiga tjänstemän som förhåller sig till ett regelverk baserat på annat än folkviljan. Folkets vilja får inte på något sätt komprometteras av utländska regler, internationella konventioner eller åtaganden som gjorts på högre nivå, och naturligtvis inte av några principer utanför det suveräna folkets kontroll.

Det är precis sådant som jag menar underbygger den nuvarande regeringens förhållande till förslag om att sätta barn i fängelse, återkalla permanenta uppehållstillstånd och liknande. I en populistisk idé får, kan, bör eller ska inte någon kunna köra över det suveräna folkets vilja och den politik med en uppsättning beslut som folket har beställt. Folkviljan ska nu verkställas och därmed basta. Det kan naturligtvis vara bra, nyttigt och informativt att ta in synpunkter från experter, men det kan inte vara så — i denna logik — att de trumfar det suveräna folkets vilja.

Populism ställer folket mot en elit, vill återupprätta folkets suveränitet och uppfattar sig dessutom vara de som företräder det autentiska, suveräna folket. Ett sätt att beskriva detta på är hur relationen mellan väljare och valda handlar om ett folkets imperativ. Folket ger i allmänna val tydliga anvisningar. Det betyder också att de som väljs inte ska ha någon ambition eller vilja att ”gå före” eller ”initiera”; i en populistisk idé speglas folkviljan i de valda, de ”lyssnar in folket” och verkställer folkets vilja, utan ideologiska skygglappar. Det kan förvisso innebära en radikal omsvängning i förhållande till det som varit, det menar exempelvis den sittande regeringen att den politik som nu förs står för, men det är inte folket som ska övertygas. Tvärtom, centralt är förståelsen att det är vad det enkla, vanliga folket tycker som nu suveränt genomförs.

En konsekvens av denna hållning är att populism måste minimera rollen hos auktoriteter som oberoende rättsväsende, självständiga myndigheter och oväldiga tjänstemän. Här blir kontrasten tydlig mot hållningen i en liberal demokrati där just sådant som är utanför politiken ska utgöra ramverket. Det är precis skolade, kunniga och erfarna lagtolkare som ska se till att lagar tillämpas väl, tjänstemän som ska vaka över att lagar och bestämmelser tillämpas inom ramen för det tillåtna och så vidare. Rättsprinciper, överenskommelser om vissa ramar, experter och en tjänstemannaram som ligger utanför folkets omedelbara kontroll är sådant som skyddar, skyddar mot maktmissbruk, skyddar minoriteter, skyddar enskilda människors integritet och skyddar långsiktiga kulturella värden, liksom naturen ska skyddas mot irreparabla skador.

Det är just precis sådana ramverk som ses som hot i populismen. En konsekvens är att populister är misstänksamma mot institutioner i den mån de är självständiga. Som en pendang ser populismen det helt normalt att de folkvalda — som rakt av representerar det suveräna folket — inte bara kan utan ska styra vad myndigheter gör på ett mer direkt vis. De är ju, trots allt, regeringens förlängda arm som verkställare av folkets imperativ. Det imperativa mandatet betyder att folket har talat, lämnat en tydlig anvisning, som nu ska verkställas, som en beställning — politiken utformas i termer av kontrakt och avtal.

En poäng med denna läsning av populismen, är att detta att bevaka den autentiska folkviljan inte nödvändigtvis är något elakt, ett utslag av vilja till makt för maktens skull, ren och skär illvilja, dumhet eller inkompetens eller något sådant ont utan, menar jag, ett utslag av en idé om samhälle, makt, suveränitet och folk. Det betyder också att det går att se något attraktivt och gott i populismen som idé, men som när det implementeras kan leda så oerhört fel.

V. Totalitarismen

Populism används ofta som en beteckning på något dåligt och ont, men på ett ytligt sätt, som en tom etikett. Jag menar att vi därför missar att se att det finns en populistisk idé bakom hållningar som stämplas som populistiska. Om det synliggörs menar jag att den populistiska idén blir mer sammanhängande, mer begriplig, spetsigare och — ur mitt perspektiv — farligare. Att se populism som idé på det sättet gör det också möjligt att förstå vad som på djupet står på spel när det politiska ändrar karaktär. Det finns flera områden där jag menar att till synes små förskjutningar har ett potentiellt oönskat bagage.

Sedan åtminstone förra valrörelsen har det ofta i den politiska debatten, men också hos politiska kommentatorer, talats om sakfrågor och sakpolitik. På något sätt är det sympatiskt och produktivt. Vi vill väl ha en politisk debatt som rör våra reella förhållanden och vi vill väl gärna, tänker jag mig, att politiken ska hantera verkliga frågor, inte vara utformad som en seminarieövning. Men i allt detta finns samtidigt ett inslag av imperativ demokrati. Det framstår tydligare efter valet. Politiken utformas som avtal och kontrakt, och de beslut som fattas beskrivs i termer av att väljarna har givit mandat för det som görs eller inte görs. Det tycks handla om att verkställa folkviljan och vara lyhörd för folkets suveräna vilja, precis i ett imperativt mandat.

Förvisso slår Regeringsformen fast att all offentlig makt utgår från folket, vilket innebär att folkets suveränitet väger tyngst. Det framstår dock som att detta har fått ett nytt genomslag när det handlar om hållningen till institutioner och media, men framför allt i förhållande till olika rättsprinciper som inte får blockera politiska beslut. Myndigheters självständighet är nu dels begränsad i så måtto att politiska beslut som uttryck för det suveräna folkets vilja alltid har företräde, dels på så sätt att myndigheter nu är tydligt underordnade riksdag och regering och har att utför de beställningar som görs, när exempelvis lärosäten förväntas lyda order och inte bara organisera forskning och högre utbildning utan fastmer bistå med handräckning av olika slag.

Idén om ett enda folk, med i huvudsak en enda folkvilja, kan se harmonisk och småmysig ut, men idén om folkets enhetlighet, dess homogenitet, som flera politiska partier tycks vara förälskade i, är av ett annat slag än en politisk gemenskap där vi hör samman för att vi bor och verkar i samma område vilket kräver att vi politiskt kommer överens i frågor vi har att ta i gemensamt. En politisk gemenskap måste inte präglas av enhetlighet.

Många av dessa tendenser kan vara rimliga, såväl i bemärkelsen begripliga som önskvärda, men de innehåller också farliga idéer då de också ansluter till en totalitär uppfattning av det politiska, nämligen med ett schema av väljare som beställare och politiker som utförare i former av avtal och kontrakt, med en uppfattning om myndigheters uppdrag att i detalj styras politiskt, samt idealet om ett enhetligt, rent och obefläckat folk. Ett folk, en vilja och en politik må låta lockande, men totalitarismens täcke är dess outtalade mål. Låtom oss se det innan det är för sent.

The post Essä: Populism är en giftig idé first appeared on Opulens.

POLITIK. Lars Thulin ställer sig starkt kritisk till lagförslaget där det som kallas bristande vandel ska kunna leda till att uppehållstillstånd dras in eller inte beviljas. Här förklarar han varför.

Under våren kan Sverige ta ett steg in den typ av samhälle som är president Donald Trumps version av paradiset. Samt Ungerns förre ledares Victor Orbans drömsamhälle. Där lagar och tillämpning av lagar inte styrs av rättssamhällets principer utan av en diktators agenda. Att just Trumps USA och Orbans Ungern tills nyligen av utmålades som föredömen av Sverigedemokraterna är självklart ingen slump.

Det handlar om den nya versionen av utlänningslagen. Där det som kallas bristande vandel ska kunna leda till att uppehållstillstånd dras in eller inte beviljas. Med andra ord att icke-svenska medborgare ska kunna kastas ut ur landet.

Kritiken mot lagförslaget har varit påtaglig, främst från en lång rad remissinstanser men även från lagrådet. Det är samma typ av invändningar, ibland det som kallas rena sågningar, som riktas mot en stor del av de lagförslag som ett icke-regerande parti, Sverigedemokraterna, tvingat en sällsynt ryggradslös och undfallande regering att lägga fram. Kritikerna skjuter in sig på vad de kallar hafsighet och slarv som gör att lagarna ställer fler frågor än ger svar, har dålig koppling till rådande rättsprinciper samt saknar förmåga att överblicka konsekvenserna av lagarna.

Däremot kan man säga att den nya lagen väl uppfyller andra krav. Nämligen de för en gummiparagraf, alltså något som kan tillämpas lite hur som helst från en tid till en annan och efter godtycke. Det innebär att rättssäkerheten försvagas genom att principen likhet inför lagen försvinner och kravet på att den enskilde ska kunna förutse konsekvenserna av sitt handlade. Två av de traditionella rättssamhällets grundvalar.

Vad är bristande vandel?

Vad är då vandel? AI definierar begreppet så här: ”Vandel betyder levnadssätt, uppförande eller sätt att leva sitt liv. Det är ett juridiskt begrepp som beskriver hur en person beter sig i stort, inte bara gällande brottslighet, utan även livsstil, umgänge och regelefterlevnad.” Sammanfattningen stämmer väl överens med definitionen i respekterade ordböcker.

Var är då bristande vandel? Regeringen beskriver det som ”något som utgör hot mot allmän ordning och säkerhet.” Det är dock oklart vad dessa hot är. Dock behöver detta beteende inte vara brottsligt. Enligt regeringen ska dessa brister dessutom alltid bedömas individuellt – en person allmänna förhållande ska vägas in och kunna avgöra om vandeln är så bristande att den ska leda till utvisning. Därmed tätnar dimman ytterligare.

Regeringen räknar däremot noga upp förhållanden som inte är bristande vandel. Exempel är prostitution, drogmissbruk och inte heller det som kallas bagatellartade bott som förmodligen är fortkörning, snatteri med mera. Skulder till det allmänna eller privata företag kan emellertid vara bristande vandel. Dock inte vid enstaka tillfällen, utan om personen visat ”ovilja” att betala. Att definiera sådan ovilja är något som kan orsaka huvudvärk hos jurister satta att tillämpa lagen.

Risk för vi-och-dom-samhälle

Påtagligt mycket lämnas alltså över att tolkas av myndigheter och i domstolar. En mängd vägledande domar som kanske måste dras till Högsta domstolen kommer behövas. På flera ställen i propositionen står också att regeringen avser återkomma. Sammantaget tyder detta just på de hafsverk som många av de lagar som SD ligger bakom anklagas för. Även att det är oerhört bråttom att införa allt före valet. Priset för brådskan är påtagligt låg kvalitet på lagar, det som är grunden i vårt samhälle.

Vad händer om regeringen får igenom denna typ av lagar och sedan vinner valet? Och ett självsäkert och bredbent SD därmed kommer in i Rosenbad och tar en majoritet av ministerposterna? Som migrations- och justitieminister?  Sverigedemokraternas beundran för Orban och Trump samt Richard Jomshofs uppförande då han var ordförande i riksdagens justitieutskott, ger en tydlig fingervisning. SD verka inte se vattentäta skott mellan rättsväsende och politisk makt. Utan ser rättsväsendet som något som  självklart underordnas dem som för tillfället sitter vid makten. Lex Trump och Orban.

Som vanligt gnäller jag. Men vad tycker jag själv? Att leda ett samhälle i en föränderlig värld med stora och ibland hotfulla utmaningar är sannerligen inte lätt. Jag har full förståelse för detta.

Men för mig handlar SD:s hjärtefrågor omvandlade till lagar, som de kräver få igenom trots massiv kritik, om att skapa ett vi-och-dom-samhälle. Där allt ”icke-svenskt” är hot som måste avvärjas. Samt en tro på en mytisk svenskhet som inte riktigt kan förklaras utan bara finns. Migrationsminister Johan Forsell förklarade det hela som att är man gäst måste man uppföra sig. Mysig regel i umgänge – att omvandla den till hanterliga lagrum är svårare.

Jag anser att det redan finns en sådan svenskhet. Nedtecknad och godkänd av en majoritet av svenska folket. Vår lagbok. Den måste alla som visats i Sverige följa, oavsett om man är här en kvart eller varje minut av ett hundraårigt liv. Ingen regering kan kräva mindre av den som vistas här. Men heller inte mer. Därför behövs inget luddigt tillägg om ”värderingar” som inte finns i lagen. Inte heller lagar om ”vandel” som faktiskt gör brott av det som inte är brottsligt.

The post Bristande logik beträffande ”bristande vandel” first appeared on Opulens.

MUSIK. Om musik och pedagogik handlar veckans krönika av Lars Thulin.

En duktig lärare kan lyfta ett ämne. Göra det kul att studera det, till och med skapa ett livslångt intresse. På motsvarande sätt kan usla lärare totalt förstöra det. Göra lektionerna i det till en plåga. Därmed skapa en aversion mot ämnet som kan bli livslång.

Min skoltid innehöll flera exempel på just detta. Jag tror riktigt bra lärare har den goda förmågan naturligt. Medan andra kanske aldrig får det, trots examen från lärarhögskolor.  Så pedagogiska förmågor är nog lite som musikalitet. Antingen har man det. Eller inte.

Sedan gymnasiet har jag en kärlek till det spanska. Filmer, tv-serier och låtar från den världen lockar. Språket är sensuellt: mjukt och ändå intensivt. Därmed så levande. Orsaken till denna vurm hette Gudrun. Hon var lärare i spanska på Kärrtorps gymnasium i mitten av 70-talet. Jag hade valt spanska som C-språk. Tyska var aldrig ett alternativ för mig.

Gudrun var en lite anonym och grå dam i övre medelåldern, lätt kutryggig. Gjorde minimalt med väsen runt sin person, gled nästan omärkligt fram genom korridoren på vägen till sitt klassrum. Bakom katedern förändrades hon. Fick en märklig naturlig auktoritet. Den byggde på två saker. Hon älskade spanska. Och hon älskade att få undervisa i det ämnet.

Hon lärde ut mer än glosor och oregelbundna verb. Hon presenterade spansk musik, fick oss att förstå landets historia och inte minst ta del av det dramatiska och spännande som hände i Latinamerika. Att hon beundrade Chiles socialistiske ledare Salvador Allende var ingen hemlighet. Jag stannade hos henne i alla tre åren. Även om min kärlek inte var helt besvarad, fick aldrig bättre betyg än fyra, trots att jag alltid prioriterade hennes lektioner.

Min första musikfröken var allt som Gudrun inte var. Hon var en bister ung kvinna som säkert fullständigt behörig kom till tredje klass i Skanskvarnsskolan i Årsta. Grundläget hos henne var – sur och bitter. Min mormor hade använt beteckningen snipig om henne. En bit in på höstterminen fick eleverna ställa sig bredvid hennes piano och inför hela klassen sjunga något. Jag gillade att sjunga och hade en mamma som älskade klassisk musik. Men hon hade varken haft mod eller hjärta att berätta för sin son att han var tondöv.

Så full av tillförsikt tog jag i för kung och fosterland med ”Vi går över daggstänkta berg”. En bit in i första versen slog fröken Snipig ner händerna över i princip alla tangenterna. Och sade – jag minns det ännu ordagrant:

– Sätt dig längst ner i klassrummet. Om du lovar att vara tyst och inte störa får du en tvåa.

Underförstått att det var för högt betyg. Sålunda en muta för att slippa höra mer från mig.

Jag blev varken arg eller ledsen. Bara häpen. Var jag så värdelös? När jag insåg det slutade jag att sjunga i något som helst offentligt sammanhang. Skippade alla tankar på att lära mig hantera ett musikinstrument. Däremot fortsatte jag lyssna på musik. Upp i tonåren blev jag förälskad i pop och rock. Konstaterade att jag älskade musik. Men att den inte älskade mig. Ändå gick en stor del av min veckopeng och senare även lön till inköp av skivor. Många timmar användes till att spela in musik från radio och att kvällstid lyssna på Radio Luxembourg över ett svajigt mellanvågsband. För att få höra det senaste först.

Min son Jonas är däremot född med musikalitet, trots att varken jag eller hans mamma spelade något instrument eller sjöng i någon organiserad form. Han liksom bara har “det”.

Tydligt märkte jag det en dag i hans rum då han satt med otvättade tonårsfötter på skrivbordet och hade en gitarr i knät. På bordet även en skål till hälften fylld med mjölk och mjuknande flingor. Jag yrade om min favoritmusik och spelade upp en av Pink Floyds låtar på Jonas stereo. Och sade, kanske med överdrivet dramatisk röst, att detta var himmelskt för mig.

‒ Ja farsan, den är schysst, fick han ur sig. ‒ Spela det igen!
Det gjorde jag gärna.
‒ Hm, inte så komplicerat, det är väl bara… (Sedan kom namn på ackord som jag inte fattade ett dugg av))
‒ För pappa, först är det ju tre sådana och sedan är väl ett sådant och så, är det inte … Därpå upprepas det. Lite sologitarr på det. Därefter grundliret igen med bra basgång. Det funkar.
‒ Va, säger du? Jag fattar inget.
‒ Jo, men lyssna här.
Sedan spelade han inledningen på det jag älskade. Lite trevande, men visst var det Låten. Händelsen gjorde mig glad. Och förbannad.

Glad för att sonen var så duktig på något som var helt obegripligt för mig. Förbannad för att han på ett vis klätt av Pink Floyd. Förminskat och avslöjat dem. För så himmelskt var det väl inte om en tonåring på några minuter lite lojt kunde avkoda och spela upp det hela. I ett pojkrum på andra våningen i ett radhus i Skärholmen.

Ändå har jag utövat musik och delat den med publik med början knappt 20 år efter den offentliga avrättningen av mig. För under några år som DJ gjorde jag just det. Visserligen andras musik, men jag fick välja samt blanda av det jag gillade. Sprida glädjen i tonerna till åhörare. Samt få en slant för besväret. Inte dåligt.

Så skit på dig fröken Snipig! Du knäckte mig inte och jag stannade inte i din skamvrå.

The post Lars Thulin: Musiken, pedagogiken och jag first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika skriver Lars Thulin om hur ett visst parti kan styra både landet och debatten eftersom de övriga sju blivit vindflöjlar.

I Sverige leder nio politiker åtta riksdagspartier, då Miljöpartiet har dubbelkommando. Sex kvinnor och tre män leder riksdagspartierna. En av männen är Jimmie Åkesson. Sverigedemokraterna har kokat ihop en ideologi som han erbjuder väljarna. Han låter folket fälla domen över den.

Övriga sju tycks göra tvärtom, de försöker förstå folkets vilja för att sedan skapa en ideologi. SD har en stadig vägvisare som pekar entydigt åt ett håll.

Övriga sju är i olika grad vindflöjlar. Sådana som sitter på tak och snabbt vrider sig i den riktning som vinden blåser.

Men för att ta en liknelse från sporten: framgången för anfallsspelare i en fotbollsmatch bestäms till stor del av kvaliteten på försvaret i motståndarlaget. I svensk politik har försvaret varit uselt. Orsaken är lathet, feghet och brist på tro på den egna förmågan. Sju partier där samtliga för ett decennium sade att de aldrig skulle samarbeta med SD, är de som skapat deras framgång, ibland mot sin vilja. Ansvaret för utvecklingen ska läggas på dem. Inte på SD som inte ändrat sig.

Har partier alltid varit vindflöjlar?

Fast har inte partier alltid varit vindflöjlar, beredda att sälja ideologier för att vinna makt? Nja, så var det inte i början. Låt oss för enkelhetens skull se tillbaka på det tidiga 1900-talet och de ideologier som partierna hade då.

Högerpartiet, som sedan blev Moderaterna, var ett slags fackförening för kapitalägare, fabrikörer och militärer. Folket skulle tjäna dem genom att lyda, arbeta hårt och i princip inte kräva något.

Bondeförbundet som 1958 bytte  namn till Centerpartiet var också som en fackförening, fast för bönder. Partiets mål var därför ganska lika högerns men såg främst till småskaligheten. För att vitsa till det kan man säga att de stod för ett mer jordnära bondförnuft.

Folkpartiet, som sedan blev Liberalerna, älskade bildning och debatter. Mest älskade man frihet för tankar, föreningar, näringsliv och medborgarna. Partiet kom därför i konflikt både med socialisterna och den konservativa högern.

Socialdemokraterna ville vända på den värld som den konservativa högern kämpade för. Makten skulle ligga hos majoriteten. Deras välstånd skulle bygga samhället. Då fick en del av friheten offras. Framgång krävde rättning i ledet.

Längst till vänster fanns ett parti med Sovjetunionen som ideal. Där var total avsaknad av individens frihet priset som måste betalas. I den ideologin gällde inte bara rättning i ledet för oliktänkande. Utan ofta av-rättning.

De olika ideologierna erbjöds i fria val i Sverige. En buffé att välja ifrån. Länge valde många S. På senare tid kom två nya partier byggda på sakfrågor. Ett med kristna värderingar som ledstjärna, det andra hade omsorgen om miljön.

Det var ganska lugnt runt smörgåsbordet. Alla kunde reglerna. Ordning och reda, bra stämning. Baksidan på sådan trygghet är lättja, övertro på den egna rättfärdigheten, brist på nyfikenhet och den oro som krävs för att orka blicka framåt och ta obekväma beslut.

Ett glapp mellan väljare och politiker

Så när den yttre världen pressade på med nya och stora problem stod dessa mätta och nöjda partier inte pall. Man såg inte fullt ut de nya realiteter som blev mångas verklighet. Det uppstod ett glapp mellan politikernas verklighet och väljarnas. Främst gällde det invandringen. Min åsikt, som många delar, är att en sådan berikar och utvecklar samhället. Det visar även historien. Men det skapar även spänningar och konfliktytor. Detta var jobbigt att hantera och kritiska synpunkter på migrationspolitiken avfärdades därför av de etablerade politikerna som rasism och främlingsfientlighet.

Därmed uppstod ett vakuum på den politiska spelplanen. I detta flyttade ett parti med rötter i nazism, rasism och nationalism in. Ett parti som hånade många av reglerna. Övriga politiker försökte bekämpa uppkomlingen som flyttat in. Istället för att förstå varför den kunnat göra det. Det hela blev yrvaket och panikartat. Hade partierna agerat i tid hade SD fortsatt vara en ofarlig och patetisk samling förvirrade och pubertala snorungar som i studentkorridorer flörtade med nazism och gav samhället fingret.

I stället för att lita på att deras ursprungliga ideologier kunde tackla problemen, försökte de etablerade partierna hitta nya som man trodde att folket ville ha. Då fanns en kompass. Opinionsinstituten. Att följa dem innebar omvandling till vindflöjel och därmed en likriktning av politiken, i linje med SD:s lösning på problemen. Den är samma som hos alla högerpopulister som älskar nationalism, hatar främlingar och ser parlamentarisk demokrati som ett hinder istället för ett fundament. Samma mål och medel hade Hitler och Orban och det har även Trump och Putin. De säljer sin idé tydligt och är mästare på nya medier.

Utan trygga företrädare för den parlamentariska demokrati som bygger på rättssamhällets principer, förefaller den samma urvattnad, förvirrad och föråldrad. Därför låter man sig styras av opinionsinstituten.

Är då de klassiska ideologierna konservatism, liberalism och socialism döda? Nej, men vindflöjlarna har som sagt i stor utsträckning vridits i SD:s riktning. Därmed kan ett parti som inte gillas av 80 procent av svenskarna styra både debatten och landet. Och det i en brunblå riktning och med mål och medel som för ett decennium sedan föreföll otänkbara.

The post Valåret 2026 – En vägvisare och sju vindflöjlar first appeared on Opulens.

ESSÄ. Else-Britt Kjellqvist har skrivit en personligt hållen essä om Folkungagatan i Stockholm. Den berör Östra Söder från förr i tiden fram till nutid.

Folkungagatan på Söder i Stockholm är den vagga mellan Vita bergen och Stigberget där min barn- och ungdom utspelade sig.

”Medborgarplatsen!” Förflyttas till Forsgrénska badet och simskolan. På baksidan låg Medborgarhusets bibliotek – nu omdöpt till Tranströmerbiblioteket. Stiger upp ur underjorden på väg till en ultraljudsundersökning av hjärtat Folkungagatan 129, som ligger i andra ändan.

Tittar på klockan – är ute i god tid. Några byggnader bort ligger Fanny Edenholms hus, nära Katarina brandstation – världens äldsta från 1876. Fanny, det vackraste namn jag visste, liknade en liten fågel med stora svarta ögon. Hon hade varit pappas hyresvärdinna när han som ung flyttade till Stockholm. Vi brukade uppvakta henne på Fannydagen i februari. Jag kallade henne Fanny Fågel.

Intill hennes port låg en musikaffär. Pappa hade köpt mig ett piano – mahogny av märket Hoffman, som han polerade med en ljusblå flanellduk. På kvällarna rullade han lotter för att klara avbetalningarna. Bland noterna vi köpte fanns Vildandens sång – det var jag som var vildanden. Anden som jägaren sköt och som till himlen for.

Folkungagatan är också min ryggrad där minnena radar upp sig kota för kota.

Nummer 60 – 66 på andra sidan domineras av en enorm orange byggnad med plåtfasad. Fram till 1971 fanns här nio fastigheter av kulturhistoriskt värde, där Rita bodde. Hon och jag var skolkamrater i Högre Allmänna läroverket för flickor på Södermalm. Nunneklostret kallat. Motsvarande för pojkar var Södra Latin.

På Folkungagatan 60 – 62 stod en jugendbyggnad med fem våningar där Svensk Filmindustri 1934 öppnade biografen Lejonungen som innan dess hette Ugglan. Här såg jag Anderssonskans Kalle och Rännstensungar med den förlamade flickan Ninni som satt i rullstol på bakgården och klockrent sjöng:

I min lilla, lilla värld av blommor, finns det plats för alla och envar.

Längs Lejonungens högra salongssida uppenbarade sig i mörkret en panoramabild av Söder sedd från Gamla Stan – belyst underifrån. Gåtfull och vidunderlig. Dröjde mig kvar efter föreställningarna – lutad över karmen förlorade jag mig i en lysande värld.

1963 bytte Lejonungen namn till Smultronstället där Ingmar Bergmans och filmer från nya franska vågen visades tills biografen 1966 stängde. En film som betydde mycket var Jules och Jim. Jag ville vara Jeanne Moreau som bägge var kära i! Hör hennes glättigt hesa röst och ser henne dansa gatan fram.

Efter att ha sneddat över Renstiernas gata blir jag stående framför min första egna bostad, kan känna lättnaden över att äntligen få vara i fred och låsa dörren om mig.

Mitt emot, Folkungagatan 116 låg biografen Pelikan, som nu införlivats med en matvarukedja. Min matinébio! Bland vadande pelikaner målade på väggen i foajén utspelade sig söndagarnas högtidsstunder. Salongen var oval och fåtöljerna hade röd klädsel. Hade man tur gick det att lura sig kvar och se både ettans och treans föreställning av Tarzan och slavflickan.

Det var Tarzan jag ville vara eller schimpansen Cheeta, som slungade sig fram och tillbaka bland lianerna. Klättrade uppför stammar, skakade grenar och ryckte till sig kokosnötter. När Tarzan stod och vred sig i sitt höftskynke längst ut på klippan innan han spikrakt dök – dök även jag.

Identifierade mig också med det rytande lejonet som inledde filmvisningarna. Symbolen för Metro-Goldwyn-Mayer (MGM) med devisen Ars gratia artis (lat. Konst för konstens egen skull). Sen 1924 har åtta olika lejon avlöst varandra. Det sista från 1957 hette Leo.

Mellan Pelikan och apoteket Renen, låg en liten godisbutik som sålde tomtebrusgrisar. Man kunde inte gå två i bredd och vid matinéerna bildades kö ut på gatan.

Efter Pelikan låg Beckers som fortfarande är färghandel. Att följa med någon vuxen dit in brukade ta lång tid och jag fick gå omkring som jag ville. Särskilt färgkartorna med alla nyanserna upptog mig och lukterna som personalen hela dagarna måste andas in. Visste att barn och ungdomar sniffade, hade träffat på en pojke i vår cykelkällare som satt i ett hörn och höll en trasa över munnen och näsan. Det stank. Kände inte igen honom och sa inget till någon vuxen.

I hörnan tvärs över Borgmästargatan låg KFUM:s magnifika byggnad med torn, där jag sjuårig prövade som Blåvinge men bedömdes inte flygfärdig. Stängdes in i en lokal med främmande barn varifrån jag förflyttades till ett mindre rum för att förhöras på insekter, blommor och fåglar. Fick med mig hem ett litet häfte för att läsa på. Gick aldrig dit igen.

Längre upp i backen, två branta trappsteg ner, låg fiskaffären med vatten rinnande nerför fönstren. Vart det tog vägen? Gick det runt runt eller försvann ut i havet? Kvinnor med nariga, röda händer lyfte upp fiskar som simmade i stora kar och högg huvudet av dem. Några fiskar var redan döda och låg på is. Nu ligger där en kvarterskrog med en liten uteservering.

I den tidigare godisaffären snett mitt emot finns ett fik, går över och gläntar på dörren. Där är fullsatt, borden är belamrade med laptops framför unga människor med hörlurar. Söders nya invånare verkar inte tala med varandra. Vänder tillbaka ner till Folkungagatan men korsar först Åsögatan.

*

Hemma fanns Vi, där Stig Dagerman skrev artiklar som: Människan som skall dö nr 3 och Människan som älskar nr 14 – 15, 1955.

I tonåren bodde han på Åsögatan 157 med sin pappa, styvmamma och styvbror tills han gifte sig. Idag ser huset ruffigt ut – utan något som helst vittnesbörd om att här har en av Sveriges klarsyntaste och betydelsefullaste författare bott.

Liksom Stig sov jag i köket, där pappa om morgnarna brassade på gasspisen innan han gick till lagret i Stadsgården. Läxorna gjorde jag vid köksbordet där radion för det mesta stod på. Dagermans röst drog mig till sig – lågmäld, genomträngande och trygg. Samma år 1951, som jag började skolan, läste han sin novell Att döda ett barn. Om när allt är för sent.

Det var heller inte fattbart när han trettioettårig i november 1954 gasade ihjäl sig i sitt garage.

Hans sista dagsedel i tidningen Arbetaren löd:

”Lagen har sina blottor.

Hund får de fattiga ha.

De kunde väl skaffa sig råttor,

Som är skattefria och bra.

…”

Har kommit ner till Tjärhovsplan, i hörnan av Folkungagatan, där sen 1926 de gula bussarna till Värmdö trängdes. Bussterminalen hyste ett tjugotal fordon med bagagesläp. Nu är det tomt och ödsligt.

Snart borde jag vara framme men slipper inte undan Folkungaparken – barndomens park som egentligen heter Stigbergsparken – förvandlad till betonglunga. Den gör ont. Hjärtat gör inte ont, där finns ett okänt hot.

Hundra meter under jord spränger Sofia tunnelbanestation fram.

En skulptur vid Ersta trappor drar mina ögon till sig. Går fram och läser: Soluppgång

Ture Johansson (1912 – 1997). Den fanns inte när jag lekte i parken.

Nedanför Ersta sjukhus breder en nybyggd huslänga ut sig, alldeles innan krönet ner mot Danvikstull. Här måste det vara! Mitt emot det sista gula moderna huset Folkungagatan 160, intill stentrappan upp till Åsöberget och resterna av träkåkarna, vilka 1956 blev kulturreservat.

*

Återigen ute på Folkungagatan som slutar vid Danviksbron där Värmdöleden börjar. Blir stående uppe i krönet vänd mot Fåfängan där Ingegerd, min bästis i Sofia folkskola och jag, besteg Mount Everest. Där fanns friheten! Vi kanade, snubblade eller gled farligt nära stupen innan järngallren fångade upp oss.

Nedanför Stigberget som breder ut sig efter hjärtkliniken ligger ett hus från 1748 – ursprungligen ett skeppsbyggmästarboställe. Från och med 1940-talet fanns här Sofia ungdomsgård där jag spelade teater – numer Konstskolan Basis.

Genom sjön Fatburen bildade Folkungagatan, vid dess östra strand nuvarande Medborgarplatsen, en pulsåder som pumpade sötvatten ner till Saltsjön och Danviken, där skeppsbyggeri och varv låg. Vattnet trängde in i viken nedanför huset.

Fatburen var rik på fisk, som det var ett kungligt privilegium att få dra upp. Innan sjön 1850 fylldes igen på grund av järnvägsbyggande och anläggandet av Södra Station.

Det är en härlig vårdag och jag kan inte motstå att gå upp till Fjällgatan där min lekskola med världens vackraste utsikt låg och fortfarande ligger. Det gamla trähuset från 1865, med glasverandan som tillkom 1881, hänger kvar på berget ner mot den söndersprängda Stadsgården.

Småbarnsskolan var till för 4 – 6 åriga barn som hade yrkesarbetande mödrar. Katarina småbarnsskola ändrade namn till Sofia småbarnsskola 1910. … Från år 1895 tog Katarina småbarnsskola emot 40 barn. Småbarnsskolan var öppen från sju på morgonen till sju på kvällen.

Framför mig ligger samma fotografi som sitter utanför ingången, där barnen serveras mat i trädgården med den vidunderliga utsikten över Riddarfjärden. Det är fem bord med fyra eller fem barn vid varje – inalles tjugotvå barn, nio pojkar och tretton flickor. Samt stående fyra kvinnor: föreståndarinna, diakonissa och kökspersonal.

När jag med förstoringsglas studerar barnens ansikten slås jag av att under det halva sekel som skiljer dessa barn från mig och mina kamrater hade enorma förändringar skett. Vi lekte i samma trädgård, där det på min tid också fanns en lekstuga. Barnen på bilden ser bekymrade ut, ingen ler än mindre skrattar.

En ljushårig liten syster trycker sig tätt intill sin lika blonda bror. Några verkar avvisande, andra skrämda eller stelnade. Deras ansikten – känsliga, tunnhudade eller grova – är alla präglade av att de kommer från Söders allra fattigaste familjer.

Många år senare skriver Per Anders Fogelström (1917 – 1998):

Det är ett sextiotal barn som besöker denna skola och som också får leka på den fina gården längst ut på berget. Går man in i huset och ut på verandan mot Strömmen så är det som att sväva över vattnet och man kan fånga in hela panoramat.

Erik Lindorm (1889 – 1941) diktar:

”Det finns ett gammalt hus högst på Söder,

som har en ruta, som längre glöder

än alla andra i solnedgången.

Och den som sett denna brinnande ruta,

som sorgset kan skina, som gnistor kan spruta

är evigt under dess eldblick fången.”

Småbarnsskolan ligger på Fjällgatan 31 och i en vindsvåning Fjällgatan 30, med vidsträckt utsikt över inloppet till Stockholm, bodde Per Anders Fogelström. Intill huset låg Mikaels trappgränd bestående av trätrappor som vindlar sig mellan täpporna och trädgårdarna upp till Stigbergsgatan. När jag blivit äldre gick jag hit om våren och satt på en bänk och lyssnade på fåglarna och dammarnas porlande.

Författaren är numer hedrad med Per Anders Fogelströms Terrass vid Fjällgatan 34 – 36.

Nedanför den pampiga rödbruna Navigationsskolan med signaltornet, högst uppe på Stigberget, vars äldsta namn är Galgberget där det på 1500- och 1600-talet låg en avrättningsplats, brukade Ingegerd och jag klättra. Det var fuktigt och halt – man måste balansera. När vi inte knöt ett snöre kring en plånbok och la ut på trottoaren medan vi satt gömda bakom de enorma reklamskyltarna. Ibland hade vi tur som när en farbror omedelbart kom och böjde sig ner för att ta upp bytet vilket i ett nafs rycktes undan. Vi hörde hur han svor. En annan gång gick det sämre – den mannen trampade med skon på plånboken, snöret gick av och sparkade iväg den.

Ingegerds pappa arbetade mitt emot på nuvarande Kapsylen Tjärhovsgatan 44, som idag är kulturhus. På hans tid arbetade kvinnor och män med att måla kapsyler som såldes till Vin & Spritcentralen. Ingegerd och jag tillverkade julgransprydnader av den röd- och grönglänsande plåten som gick att klippa och fläta till julgranshjärtan som vi fyllde med nötter. Av guldpappret skapade vi änglar.

Jag saknar Folkungagatans ölsjapp med marmorborden. Där satt farbröderna med uppkavlade ärmar, medan servitriserna i vita förkläden och svarta kjolar, antecknade i handflatorna.

Är nu tillbaka vid Fanny Fågels port. Innan dess var jag på söndagspromenad med pappa uppe på Katarina kyrkogård. Dit tog han mig ofta, dröjde vid gravarna och läste inskriptionerna högt. Om vintrarna stack jag ner min kalla hand i hans pälsfodrade handske.

Vi svänger in på Folkungagatan, vid nummer 69 blinkar skylten Polisstation rött. Jag vill till lekparken Droskan vid Södermannagatan, för att klättra på Tufsen. In och ut genom stengrottan med alla gluggarna, upp och ner på rutschbanan, hänger över marmorbågar, in och ut genom hål. Och bäst av allt – kan gömma mig!

Tufsen som är len och skön att smeka och lägga kinden mot, består av flera ton benvit stengöt – en blandning av betong och marmorkross. Lekskulpturen är ett verk av Egon Möller-Nielsen (1915 – 1959) som bär hans dotters smeknamn.

Är på väg att sätta mig på en bänk i parken när jag möts av en fruktansvärd syn. Det hugger till i hjärtat. Tufsen sitter i en järnbur! Parkförvalningen har stängt in henne bakom galler.

Går fram till henne där hon står, så liten, mycket mindre än jag minns. Tilltufsad med en spricka i marmorn. Tänker dom transportera bort henne?

Borta är den benvita glansen. Hon ser smutsig och vanvårdad ut. Mina händer når inte fram för att smeka henne. Lirkar in mobilkameran genom gallret.

Måste lugna ner mig och vänder upp till Katarina kyrka. Målet är altarskulpturen Närvaro genom frånvaro av bildhuggaren Liss Eriksson (1919 – 2000). Den vita linneduken och törnekronan – Golgata utan Kristus.

Kyrkan, före branden natten till den 17 maj 1990, var gnistrande vit men under den femåriga återuppbyggnaden fick den gula inslag. Det tidigare helsvarta tornet är nu både svart och vitt.

Fortsätter upp till Mosebacke – häruppe var jag fri med pappa. Han lät mig springa, klättra och klänga på balustraden ut mot Saltsjön. Annat var det 1879 på Strindbergs tid i Röda Rummet, då hade den lilla trädgården på Mosebacke ännu i början av maj inte blivit öppnad för allmänheten.

Ute på torget står två nakna kvinnor i marmor med ryggarna mot varandra som fick mig att grubbla: Varför bär den ena en potta under armen? Krukan hade samma form som min gula emaljpotta med grön bård.

Om skulpturen Systrarna sades det att Nils Sjögren (1894 – 1952) tagit intryck av en händelse 1911 vid Hammarby sjö, där två flickor dränkte sig. De hade bundit ihop kropparna med sina hattslöjor och fyllt sina väskor med sten.

Bortöver ligger Fiskargatan 3, dit Erik Johan Stagnelius (1793-1823) flyttade 1815. Han bodde högst upp i vindskupan med den enastående utsikten över Mosebacketerassen och husen klättrande uppför Katarinaberget.

När jag var ensam hemma brukade jag deklamera Till förruttnelsen. Rytmen bar mig över vida, vida vatten:

”Förruttnelse, hasta, o älskade brud,

att bädda vårt ensliga läger!

Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,

blott dig till förhoppning jag äger.”

*

Vänder tillbaka till apoteket Renen, där renen med den ståtliga kronan över ingången är borttagen. Hit gick Kristina, min bästis i realskolan och jag med ett recept på ansiktsvatten ur Boken till dig av Kerstin Thorvall (1925 – 2010). Vi kunde hämta blandningen om en timme. När vi då hörde att priset vida översteg vår veckopeng, tittade vi på varandra, vände tvärt och sprang.

En stor begivenhet de skolfria lördagseftermiddagarna var SF:s journalfilmer – en guldgruva av kunskap och aktuella händelser som Riksdagens första sammanträde 1922, krigsutbrottet 1939, Fredsdagen 1945, Anita Ekberg hemma i Sverige 1955 samt August Strindbergs begravning 19 maj 1912. Då såg vi vår biologilärare Karin Smirnoff som barn, svartklädd lägga en bukett på sin faders grav.

Karin Smirnoff (1880 – 1973) var Strindbergs förstfödda i hans äktenskap med Siri von Essen och hans älsklingsbarn. Hon blev författare och dramatiker. Och på äldre dar lärare på ”Nunneklostret”.

På väg hem från Spegeln skildes Kristina och jag ivrigt gestikulerande i hörnan Renstiernas gata och Folkungagatan. Efter skoldagens slut brukade vi gå till biblioteket där vi stod på kö för romaner av Olle Hedberg eller deckare av Maria Lang. Denna gång lånade vi Farlig fåfänga av Stieg Trenter som utspelade sig på Fåfängan, där en konstnär störtar genom ett hål i en mur och dör.

Skyndar vidare mot tunnelbanan. Utanför fastigheten Folkungagatan 57, där Tomas Tranströmer (1931 – 2015) växte upp med sin mamma, sitter en silverplakett. I Dagens Nyheter skrev ledamoten i Svenska Akademien Sara Danius (1962-2019):

På Folkungagatan 57, högst upp i fastigheten i kvarteret Gråberget, ligger lägenheten där Tomas Tranströmer tillbringade sina uppväxtår. Det är en enkel byggnad, ganska smal om midjan, med tendenser åt ett nyklassicistiskt formspråk, fasaden lätt svärtad av avgaserna. I tvårummaren däruppe på femte våningen började gymnasisten Tranströmer skriva på allvar. Dessa tidiga rum tränger också in i författarskapet, och då främst i dess senare del.

I samlingen Sanningsbarriären från 1978 finns den långa dikten Galleriet där jaget bland annat står vid genomfartsleden Folkungagatan:

”Som när jag var tio år och kom sent hem.

I trappuppgången slocknade lamporna

men hissen där jag stod lyste, och hissen steg

som en dykarklocka genom svarta djup

våning för våning medan inbillade ansikten

tryckte sig mot gallret …”

I samma samling lyder de inledande stroferna Från vintern 1947:

”Om dagarna i skolan den dova myllrande fästningen.

I skymningen gick jag hem under skyltarna.

Då kom viskningen utan läppar: ’Vakna sömngångare!’

och alla föremål pekade mot Rummet.

Femte våningen, rummet mot gården. Lampan brann

i en cirkel av skräck alla nätter.

…”

Fästningen var Södra Latin – de första klasserna gick Tomas Tranströmer i Katarina norra. Han är, liksom Sara Danius, begravd på Katarina kyrkogård.

Jag fortsätter ner i de underjordiska tunnlarna.

The post Else-Britt Kjellqvist: Folkungagatan first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika begrundar Lars Thulin frågan om den svenska vapenexporten bör upphöra eller fortgå. Något enkelt svar finner han inte.

Olösliga gåtor och svårlösta frågor

”När man är tjugo år, har man löst världsgåtan, vid trettio börjar man fundera över den och vid fyrtio finner man den olöslig.”

Det är ett citat från August Strindberg och ett av dem som är nedtecknade i asfalten på Drottninggatan i Stockholm. De finns på väg mot hans sista bostad i Blå Tornet på den gatan. Med stigande ålder finner jag citatet allt mer genialiskt.

Då jag fått förmånen att bli ett par decennier äldre än 40 säger jag allt oftare: det beror på, som svar på svåra frågor om samhället. Eller ännu hellre det mer diffusa: det är komplicerat. Allt i en from förhoppning att frågeställaren ska nöja sig med det svaret. Vilket ofta är en fåfäng önskan.

Med andra ord, världen är grå och överfull med ”Fast-å-andra-sidan”. Vetskapen om detta stiger med det som åren ger oss: ökad kunskap och erfarenhet. Samt en större acceptans inför svårigheterna med att vara människa.

Den svenska vapenexporten

Ett sådant spörsmål rör svensk vapenexport. Är svaret ett kategoriskt nej till all sådan handel?  Eller ett lika kategoriskt ja? Frågan är – komplicerad. Men ytterst motiverad i ett världsläge som allt mindre präglas av fred. Utan istället av en militarisering av både debatt, språkbruk och inte minst gemensamma utgifter. Så låt mig ställa ett par frågor som kanske är omöjliga att svara på.

Den första är om man tycker att Sverige alls behöver ett militärt försvar. Är svaret nej anser man sannolikt också att ingen vapenexport ska ske. Men i dag finns inget riksdagsparti i Sverige som vill skrota försvaret. Förmodligen råder inte heller någon majoritet bland väljarna för en sådan åtgärd.

Nästa fråga – för att kunna exportera måste vi tillverka vapen. Och det gör Sverige i ganska stor utsträckning och med viss skicklighet och framgång. Exempelvis finns inget land med så få invånare som bygger så avancerade stridsflygplan. Vi är duktiga även på luft- och pansarvärn. Det är vapen som får anses i första hand vara defensiva, alltså användas mot den som angriper vårt land. Till skillnad från bombflygplan, långdistansrobotar, splitterbomber eller kemiska vapen.

Ett dilemma

Dilemmat blir att om vi inte tillverkar dem måste vi köpa av någon annan nation som bygger och tjänar pengar på dem. Är det moraliskt bättre? Eller är det bättre att skapa arbetstillfällen hemma och exportinkomster? Vilka inte är obetydliga – 2024 drog denna handel in cirka 29 miljarder kronor till vårt land.

Om vi finner att det är bättre att tillverka vapen i egen regi, måste vi då även sälja dessa dödsbringande tingestar? Vilket kan betyda att de kan hamna i länder och regioner där risken för krig är större än vad de hittills varit i Sverige? Svarar vi nej till export kommer dessa länder ändå att köpa vapen och använda dem. Vårt samvete kan kanske betraktas som rent, men förändrar knappast risken för krig i världen.

En försvårande faktor är att vapentillverkning, som den mesta annan produktion, bygger på att viss volym är nödvändig för att nå lönsamhet. Så vill vi ha egen tillverkning är måhända export en förutsättning.

Så långt i diskussionen uppstår den fråga som hittills varit den mest brännande i debatten – till vilka ska vi sälja våra vapen? Här finns i dag ett omfattande regelverk. Ett som nog kan kallas bra och försvarbart. Men av kritiker, med viss rätta, anses som hyckleri. Handeln övervakas i dag av myndigheten ISP, Inspektionen av strategiska produkter. Reglerna kan anses strikta: de nationer som köper våra vapen ska vara demokratier, de får inte befinna sig i krig och de får inte kränka mänskliga rättigheter.

De är rimligt moraliskt och etiskt. Å andra sidan kan man lite elakt påstå att vi enbart säljer till länder som lovar att inte använda sina vapen på allvar. Men en demokrati kan på skrämmande kort tid förvandlas till motsatsen. Ett land som inte befinner sig i krig kan oerhört snabbt bli skådeplatsen för ett. Då om någonsin finns behov av vapen. Den extrema situationen som ett krig är innebär alltid att mänskliga rättigheter på något sätt kränks. Även i ett land som enbart försvarar sig.

Frågan om vapenexporten är mångbottnad

Vad ska Sverige göra om något av dessa krav inte längre uppfylls i ett land som nyss köpt våra vapen? Ska vi utfärda förbud för nationen att använda det som de har betalat för? Ska vi bildligt talat kräva tillbaka startnycklarna till flygplan och luftvärnsrobotar?

Nyligen uppstod en väpnad konflikt mellan Thailand och Kambodja. I nyhetsrapporteringen gjordes, med viss harm, klart att thailändska Gripen-plan minsann använts i anfall mot mål i Kambodja. Vad hade kritikerna väntat sig? Att thailändska flygvapnet haft några amerikanska F-18 i lager för att utföra den attacken? Eftersom svenska ISP blivit sura om Gripen använts?

Slutsats. Frågan är mycket komplicerad och har många bottnar. Och är beskaffad så att ett enkelt svar ofta leder till en svår följdfråga. Enklast är att säga kategoriskt nej – vi ska inte sälja en enda patron till någon utanför våra gränser. Eller så ska vi sälja till alla som betalar. Så självklart är det måhända för Strindbergs tjugoåringar. Men för oss andra? Världen är komplicerad. Det mesta beror på. ”Fast å andra sidan…”

The post Bör den svenska vapenexporten upphöra? first appeared on Opulens.

REFLEKTIONER. I en personligt hållen krönika reflekterar Linnéa Johansson över förra årets händelser och utmaningarna valåret 2026.

Hon skriver: ”Mitt liv förändrades efter en separation. Samtidigt förändrades världen. I år är det valår, och vi måste hantera både egna trauman och samhällsförändringar. Hur hittar vi fotfäste när allt skakar?”

När jag öppnar ögonen är allt likadant som när jag stängde dem. Hur lång tid som gått, det vet jag inte, men det är fortfarande mörkt ute, fortfarande knäpptyst. Eller nej… jag kanske hör något. Jag tvekar en stund för det är så lågt. Det kommer från elementet.

Är det röster eller huset som låter?

Jag är osäker först, men sedan blir de högre. Det går inte att urskilja några ord. Jag inser snart varför. Det är inte ord. Det är stön. Det som nyss var så svagt att jag tog det för inbillning stiger inom en minut till en ljudlig blandning av kvinno- och mansstämma. Njutningen är total. Den färdas genom ledningarna, men i mig förvandlas resonansen till panik. Jag inser det inte först, men jag känner min puls öka och mitt sinne bli klarvaket.

NEJ!

Skriker jag, men bara inombords. Jag ser mig själv rusa nedför trappan och avbryta dem, men jag kan inte för det är fel. Ska jag springa ut? Smyga tyst eller fly fort? Natt. Snö. Saaben. Kanske skogen.

Nu hyperventilerar jag, men det märker jag inte. Det jag märker är min puls, för den överröstar nu deras extas. Jag hör mina hjärtslag. Jag hör mig vråla och i det av tv:n upplysta rummet är jag omringad av mörker. En åker, vildmarken. Det jag hör är en räv som vrålar i natten, men här finns ingen räv. Det är min röst, så som jag aldrig hört den förut. Jag hulkar, skriker, skakar. Jag skakar så himla mycket. Jag skriker och skakar och kan inte sluta. Skogen. Jag vill springa barfota ut i skogen och snön, men jag får inte. Jag kan inte. Jag vet inte om de skulle märka något. De märkte inte att jag var borta. De märkte inte att jag var borta. De vet, HON VET och HON BRYR SIG INTE. I de tankar som rusar är orden glasklara, men rävens vrål skallrar mellan väggarna i rummet. Aldrig, aldrig någonsin förr har jag tappat kontrollen. Jag tappar kontrollen. Vrålar djupt när jag försöker andas. Andas går inte. Mitt ansikte är nedgrävt i täcket. Det biter det. Mina ögon stirrar in i tyget samtidigt som jag ser hela livet rämna. Jag förlorar det. Jag förlorar det. Det är nu han bestämt sig, det är nu han lämnar mig. Det är därför han inte bryr sig om att jag är försvunnen, och kan njuta bekymmersfritt.

*

När min relation mötte sitt öde trodde jag att jag höll på att bli galen. Långt senare förstod jag att det där ögonblicket lärde mig något om människan som ingen litteratur dittills gjort: hur snabbt ett psyke kan invaderas. Hur lite som krävs för att kasta en människa ur sin självbild som rationell varelse.

Panikattacken var det värsta jag någonsin upplevt, men den lugnare perioden efteråt kändes ändå värre, för i det relativa lugnet som följde visste jag inte längre om jag kunde lita på mig själv. Minsta rubbning av min trygghet och jag såg framför mig att bli en av historiens kvinnor som ‘hysteriska’ skickats iväg på anstalt. Fotfäste? Vad var det?

Såhär ett drygt år efter min separation har mycket hänt. Med mig, med världen. Men vad är egentligen ett år? Inte mer än en mänsklig indelning; en cirkel vi ritat runt tiden för att kunna säga här börjar det och här slutar det. Ett år är ett löfte om ordning i en tillvaro som aldrig har utlovat någon.

Med kalendrar, kvartal, månader, veckor och dagar har vi styckat upp tillvaron i hanterbara enheter. Ett år är, med andra ord, inget annat än ett verktyg genom vilket vi försöker göra livet begripligt.

Inför det nya året cirkulerade det en meme i sociala medier, vilken jag fann ganska underhållande. Jag minns nu inte ordagrant hur den löd, men andemeningen var tydlig: ingen hade ännu börjat säga att ”2026 kommer att bli mitt år”. “Det är ingen som vågar”.

För många är det inte längre självklart att framtiden representerar en uppgradering. Det ser jag som sunt. Samtidigt är vi kulturellt ovana vid att betrakta lidande som en integrerad del av livet.

Det är kanske vår tids stora paradox: aldrig tidigare har så många människor haft tillgång till så mycket språk för känslor, trauma, gränssättning, självkännedom och psykologi — och ändå tycks så få vara rustade att faktiskt leva med den smärta som livet ofrånkomligen kommer bjuda på. Vi vet hur vi ska tala om triggers, men inte hur vi ska uthärda livet om det inte är fridfullt och lyckligt, och vad gör vi då?

Detta gäller inte bara privatlivet. Det gäller i högsta grad politiken.

Makt i vår tid verkar inte enbart genom lagar, institutioner och våld. Den verkar genom psyket. Genom uppmärksamheten. Genom affekten. Genom vår förmåga — eller oförmåga — att skilja mellan känsla och sanning.

Det är inte okänt att stridsfältet bytt skepnad från leriga slätter och skyttegravar till att även innefatta terrorhot, cyberattacker och vilseledande information. Det är dock fortfarande lätt att föreställa sig att det är ett top-down-informationskrig från stater eller myndigheter.

Jag tror att vi i detta nu brottas med en mer diskursiv krigsföring, inte alltid organiserad, snarare livets logik som löper amok.

Vi ser den i polariserade diskussioner mellan kvinnor och män, feminister och manosfär-anhängare, i den ständiga kamp som pågår mellan olika politiska ideologier. Vi ser den i influencers konton som medvetet eller omedvetet förstärker rädsla, ilska eller skuld — inte med en statlig agenda, men med samma effekt: att forma psyket, styra uppmärksamheten, manipulera känslan av verklighet.

Innan det nya året ens hunnit börja fylldes nätet med inlägg och nyheter om kvinnomord och sexualförbrytelser. Under de månader som följt har politiken reagerat med bland annat förslag om ändringar av förtalsbrottet, avlyssningar, skärpta straff för sexualbrott och ändrade regler för namnbyte.

Det jag finner än mer intressant är det som utspelar sig människor emellan, i de konton som säger sig värna en mänskligare värld, och hur de reagerade på det amerikanska justitiedepartementets offentliggörande av Epstein-filerna.

Över tre miljoner dokument, bilder och videor relaterade till Jeffrey Epstein och hans nätverk släpptes i enlighet med Epstein Files Transparency Act. Det som slog mig – och som kanske är det mest oroande – är hur själva releasen tycktes fungera som en psykologisk fälla. Ett enormt, osorterat och delvis censurerat arkiv skapade ett vakuum. Och i det vakuumet fyllde människor i det mest extrema, absurda och monstruösa de kunde föreställa sig: kannibalism, ritualer, spädbarnsoffer, satansdyrkan.

I det kaoset riskerar den faktiska brottsligheten – den systematiska sexhandeln, maktmissbruket, utnyttjandet av minderåriga – att framstå som nästan banal. “Inte så illa.” Något relativiserbart. Det extrema gör det verkliga mindre monstruöst.

När vi väl kommer fram till vad som faktiskt hände. Kommer de komma lindrigare undan då? För att det inte var riktigt så illa som många trodde?

Nu har jag lärt mig något som sociala medier och nyhetsflöden sällan förmår visa: att det finns en inre arena där vi måste motstå att låta våra egna trauman färga hela vår världsbild.

Min smärta var inte inbillad. Jag hade blivit illa behandlad på riktigt. Nu var det upp till mig att välja hur det skulle påverka min världsbild.

Stoikernas budskap – känn dig själv, kontroll över affekterna, distinktionen mellan det som ligger inom vår makt och det som inte gör det – blir plötsligt konkret. En överlevnadsstrategi för att inte psykologiskt gå under. Jag har aldrig tvivlat på min egen grundtrygghet bland främlingar, och inte någonstans tvivlar jag nu på kärlekens möjlighet. Inte någonstans hatar jag män. På intet sätt har jag förlorat tron på världen. Varför?

Jag lärde mig aldrig att undvika sånt som eventuellt skulle kunna skada mig. “Man ska ha respekt för elden”, fick jag höra när jag som barn fick ansvaret att fylla vedspisen. Och när jag blev kissnödig mitt i matbutiken fick jag själv övervinna min blyghet och fråga personalen om toalett. Sedan dess har jag låtit livet bjuda mig på allsköns upplevelser; en kompott av lärdomar och glädjeämnen.

Förra året arbetade jag med att lyfta diskussioner om lust, kropp, begär och relationer – att se dem inte som privata tabun utan som samhällsfrågor, frågor om sexualpolitik och mänsklig närvaro. Det var ett år av att öppet utforska hur våra kroppar reagerar, hur våra sinnen påverkas, och hur normer och strukturer formar våra relationer till andra – och till oss själva. Mitt driv kom direkt från mina egna upplevelser.

I år är det valår. Från högsta ort blir vi matade med nya lagar, nya förbud. “Gör inte si, gör inte så, det kan vara farligt.” Samtidigt urholkas vår medmänsklighet utan vidare. De säljer ut vår trygghet, forcerar oss att spendera mindre tid med nästa generation. Istället för att skapa en grund för trygg anknytning att frodas ska vi sätta barnen i fängelse när de agerar i enlighet med den uppfostran vi möjliggör för deras psyken.

I år är det valår. Framtiden är oviss. Men ovisshet måste inte innebära passivitet – det är ansvar. Vi kan forma framtiden. “I will shape it like clay” skrev jag om mitt liv som nyseparerad. Det är inte längre bara en personlig maxim, utan en kollektiv nödvändighet. Om vi inte formar framtiden själva, kommer den formas åt oss – med det som skrämmer oss mest.

I år är det valår.

The post Att återta kontrollen valåret 2026 first appeared on Opulens.

POLITIK. Vill vi ha oligarker som styr och övervakar oss? Det undrar Ann Engqvist i en frän krönika som gör upp räkningen med Tidöpartierna och ”Sverigelöftet”.

Känner du att ditt förhållande håller på att döden dö? Läs då ”Resonemangsäktenskapet Tidö måste bli äkta kärlek” (DN Debatt) där parterapeuterna Adam Danieli (Timbro) och Arvid Hallén (Oikos) redan förra året lovade att locka fram lusten i Tidölagets då till synes sura tvångsäktenskap.

Och vilken succé! Både Simona Mohamsson (L) och Ulf Kristersson har sedan dess lyckligt slängt sig i Jimmie Åkessons (SD) armar och gladeligen antagit efternamnet LSD-m (en förkortning av lysergsyredietylamid-maddafacka). Efternamnet ska inte förväxlas med FLDS (Fundamentalist Church of Jesus Christ of Latter-Day Saints) där sektledaren Warren Jeffs tvingade sina anhängare in i månggiften.

”Sverigelöftet” 

Yra av lycka satte Danieli och Hallén helt enkelt en ny rubrik på sitt spretiga grundskolearbete. ”Tidö 2.0” döptes om till ”Sverigelöftet”. De röda linjerna förvandlades till rosenröda (inte sosseröda) hymens band. Bröllopsmusiken dånade ut över Kungsgatan 60 i Stockholm – Ultima Thules sexigaste låt – ”Fädernesland” !

”Tidösamarbetet gynnar Sverige men har hittills mest varit en kompromiss snarare än en verklig gemensam vision. Det är tid för förändring!” skrev de unga tu och sköt Amors pilar mot Tidölagets oälskade partiföreträdare.

I över 40 år har Timbro slitit och släpat för att montera ner välfärden, jämställdheten och rättvisan! Parallellt har nynazisterna och högerpopulisterna trampat på med oförtrutet tålamod.

Då, för länge sedan, var det inte många som trodde att de ens skulle förlova sig. 2022 skrev exempelvis Hallén på Oikos hemsida att ”Högern måste dumpa Liberalerna – Tiden är inne för skademinimering”.

I mars 2026 rapporterade SVT att den grupp som tillsammans arbetat fram det så kallade ”Sverigelöftet” var gymnasieminister Lotta Edholm (L och tidigare gift med Lars Leijonborg ), Henrik Vinge (SD) och Simona Mohamssons statssekreterare Adam Alfredsson (L).

Allt var redan klart

Men de hade inte arbetat fram någonting. Allt var redan klart. Chefsideologerna PM Nilsson, vd på Timbro och chefsideolog Mattias Karlsson på Oikos hade redan låtit sina lakejer Adam Danieli och Arvid Hallén leka med ChatGPT långt innan ministrarna tog över och satte sitt sigill på ”löftet”. Marknadsliberal efter marknadsliberal, statssekreterare efter statssekreterare, lobbyist efter lobbyist hade vänt andra kinden till för att ta fram underlaget.

Redan 2022 bjöds SD in på swingerfesterna på Rosenbad. De bankade hysteriskt på en piñata som de kallade Sossevänsterwoke-monstret. –Ta bort invandrare, död åt socialismen, gör folket fattigt! Skapa splittring, rädsla, fejknews, sätt barn bakom galler och ha övervakningskameror (från Palantir) i varenda hörna! kom de överens om.

Copy paste på Trumps manifest

I förordet till Tidö 2.0 står bland annat att läsa: ”Oikos och Timbro är tankesmedjor med olika ideologiska utgångspunkter, den ena konservativ och den andra liberal. Vi värderar frihet på olika sätt – men vi värderar den båda högt (…) individuellt självförverkligande (…) traditionellt levnadssätt…”

Efter denna något finniga inledning om egenkärlek och vikingar listas inte mindre än 132 ”reformförslag”. En copy paste på ”Project 2025”, ett manifest tankesmedjan Heritage Foundation författat åt Trump” som Johannes Klenell konstaterade i DN.

En vän av samtycke tyckte redan 2022 att en skilsmässa hade varit att föredra, men i relationsrådgivningen ”Tidö 2.0-en nystart för Sverige” förespråkas ett kompromisslöst äktenskap som kräver att M, L, KD och SD inte bara ”gillar läget” utan att det ”måste” bli äkta kärlek. Resonemanget blev begripligt när Charlie Weimers (SD) röstade nej till förslaget om att göra den svenska samtyckeslagen till gemensam standard i EU.

Barn av sin  tid

Danieli och Hallén är barn av sin tid. De muckar gräl på sociala medier och delar ut dejtingtips på Timbro (förlåt Tinder). Hur mycket de än piffar och puffar för att få i gång en slak debatt så förblir den slak eftersom de tystat motståndet.

Adam Danieli är runt 30 år, idéchef, jurist och programansvarig på tankesmedjan Timbro där PM Nilsson är chefsideolog. Danieli är sprungen ur Fria Moderata Studentförbundet och har hunnit ta sig en svängom i regeringskansliet som politiskt sakkunnig hos migrationsministern Maria Malmer Stenergard (M).

2023 hade han kunnat bli föremål för Karensnämnden, som säger sig förhindra vänskapskorruption när någon leker i svängdörrarna mellan stat och privat, men det blev han inte. Allt fokus låg då på PM Nilsson, som var statssekreterare för Ulf Kristersson, men som fick gå för att han fiskat rödlistad ål.

Oppositionen skulle försvagas

Före valet 2022 kom Danieli ut med två ”rapporter” – Enpartistaten och Kommandohöjderna (Timbro förlag) – båda syftar till att försvaga arbetarrörelsen och framförallt Socialdemokraterna. Fackföreningarna, fackförbunden, a-lotteriet, folkbildningen (framför allt Arbetarnas bildningsförbund ABF), Pensionärernas Riksorganisation (PRO), A-kassan och Hyresgästföreningen skulle bort. Oppositionen skulle försvagas så att den inte längre utgjorde något hot.

”Allmännyttan ska säljas ut. Hyresregleringarna avskaffas. Statlig skog ska privatiseras. Taximarknaden är för reglerad (minns ni vilda västern när den avreglerades?). Kulturen ska inte stöttas med offentliga medel utan av privata donatorer. Miljöregleringen är för hård, anser de också, därför måste den mildras” kommenterade Jesper Bengtsson i Dagens Arena.

Tidöavtalet

Danielis ”rapporter” fick stor betydelse när Pehrson, Åkesson, Kristersson och Busch undertecknade ”the big beautiful settlement” (i folkmun kallat Tidöavtalet) och tog i hand på att ha ihjäl välfärdsstaten och svälta ut vänsterpacket på Jimmie Åkessons inrådan. Men ”att ha ihjäl sossarna” är i sig ingen ideologi, därför måste två totalt motsatta ideologier slås ihop och manglas ut som ett kärleksbrev till det dumma folket.

Tankesmedjan Oikos

Arvid Hallén är en hårt arbetande nätaktivist och Svärjevän. Han tituleras som programansvarig på den högernationalistiska tankesmedjan Oikos som grundades 2020 av chefsideologen Mattias Karlsson (SD). Oikos är utrikiska och betyder på vårt modersmål kort och gott ”hem”.

Oikos finansieras av Insamlingsstiftelsen för svensk konservatism (ISK), en stiftelse som är registrerad på Halléns privata adress. Förhållandet mellan SD, ISK och Oikos har av vissa ansetts ofräscht och grumligt, men blir begripligt när man på Oikos hemsida kan läsa att: ”Vi står i en brytningstid där Trump personifierar det faktiska slutet av tiden efter det kalla kriget. En ny världsordning gryr. Trump må vara höger, men han är varken progressiv eller konservativ. Han är en handlingens man (…)”. Inte konstigt att Trump nu vill kasta guldpengar över SD.

Andreas E Palmlöv, före detta M numera SD är en svensk konservativ opinionsbildare som grundade SD:s tankesmedja Oikos. Han sjösatte också Oikos konservativa ledarskapsprogram för unga – ”Skoklosterakademin”. Inte att förväxla med ”Stureakademien” som är Timbros ledarskapsprogram för unga marknadsliberaler och opinionsbildare (där exempelvis klimatminister Romina Pourmokhtari och utrikesminister Maria Malmer Stenergard gått).

Palmlöv sitter också som direktör och i styrelsen för Hepatica, Björn Söders (SD) hjärtebarn, som fått pengar från Sida. Palmlövs bakgrund i USA, som praktikant hos Republikanernas gruppledare i kongressen Kevin McCarthy, har hjälpt honom att klättra i SD. Expressen har berättat om Mattias Karlssons möten med amerikanska UD och en rad konservativa organisationer i Washington, som Andreas Palmlöv arrangerade. Han är ivrig påhejare av LSD-m.

Björn Söder och Sida

Björn Söders (SD) egen biståndsorganisation Hepatica har i dagarna kammat hem 23 fräscha miljoner från Sida. Miljoner som gått till hittepå-projekt. Sida styrs av regeringen, det vill säga bistånds-och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa (M). Dousa var vd på Timbro innan PM Nilsson tog över.

Björn Söder (SD) gick i dagarna till angrepp mot Sida, Palmecentret och Vänsterpartiet och välkomnade att regeringen ”styrt upp biståndet” så att det inte längre kunde missbrukas på det sätt S och V gjort.

Timbro och Svenskt Näringsliv

Inför valåret 2026 satsade Svenskt Näringsliv rekordstora belopp på tankesmedjan Timbro. Närmare bestämt 200 miljoner kronor gick till Stiftelsen Fritt Näringsliv, Timbro, Frivärld och andra projekt (som by the way PM Nilsson också är vd för).

I ett mer demokratiskt land hade hela den här härvan kallats korruption och otillbörlig påverkan. Det hade talats om maktmissbruk och om otillbörlig marknadsföring eller politisk manipulation. Men inte här i Svärje.

Högerpopulistiska nationalister säger sig föra ”folkets” talan mot ”elitens”. Nationen ska företrädas av en stark ledare (Åkesson) som är ”folkets direkta röst”, en som klarar av en enkel, känslomässig retorik med betoning på familj, ordning, lag och nationella symboler.

Den klassiska liberalismens mål är att införa en nattväktarstat (minimal stat) vars enda uppgift är att ingripa med polis och militär när individerna kränker varandras rätt till frihet och egendom. Utbildning, omsorg, sjukvård eller ekonomisk omfördelning lämnas åt individer och marknaden. Marknaden är ansiktslös och därför svår att utkräva ansvar av.

Äganderätten rör inte klimatfrågor, infrastruktur, alla människors lika värde, barnkonventionen, arbetsrätten, urfolkens rättigheter med mera Därför ska de bort. Vill verkligen MSGA-rörelsen (Make Sweden Great Again) ha denna ”frihet” och den typen av arrogant elit?

Sossehatet förenar

Det är inte många som tror att Simona Mohamsson tjänat en spänn, eller en röst, på Timbro och Oikos arrangerade äktenskap. Ingen tror heller att Mohamsson får en krona av de pengar som Trump vill ge SD, så varför kallar sig marknadsliberaler för liberaler? Varför kallar sig Sverigedemokrater för demokrater? Det enda de har gemensamt är sitt hat mot sossarna.

Oligarki

Oligarki är en form av styrelseskick där makten är koncentrerad till en liten grupp människor. Denna maktkoncentration kan baseras på kontroll över ekonomiska resurser, företag, religion, politik eller militär eller annan typ av inflytande. Oligarkier kan förekomma både som formella politiska system och som informella maktstrukturer i både diktaturer och demokratier. Namnet kommer av grekiska oligos (fåtal) och archo (härska).

Klägget avslöjade att Simon Westberg (KD), statssekreterare hos Ebba Busch (KD), har aktier i två ryska bolag på Moskvabörsen. Han vill förmodligen vara med på Tidölagets swingerfest när det nalkas regeringsförhandlingar. KD är fortfarande emot månggifte, men kan säkert tänka sig att hoppa över skaklarna när det väl gäller.

Vill vi ha oligarker som styr och övervakar oss?

The post ”Sverigelöftet” 2026 – Vill vi ha oligarkstyre? first appeared on Opulens.

SATIR. Veckans krönika av Lars Thulin är en satirisk text som tar avstamp i att Jimmie Åkesson inte är ensam om att drömma mardrömmar.

Följande berättelse beskriver en dröm, inte verkligheten. Texten kan kallas satir. Länkarna hänvisar till faktiska händelser som måhända gett bränsle till min nattmara.

Mardröm eller sanndröm?

Minns ni Jimmies Åkessons hemska mardröm från i vintras? När han blev jagad av en islamist. Han fattade inte ett ord av vad mannen i drömmen sade, men visste ändå att personen inte gillade svenskar, sverigedemokrater, västerlänningar eller judar.  Så SD-ledaren förstod ändå mycket av ett språk han inte begrep ett dugg av. Jimmie försökte fly i sömnen och slog då huvudet i ett sängbord och en spegel. Blodvite uppstod och skadan krävde ett stort plåster.

En hemsk mardröm

Häromnatten hade även jag en hemsk mardröm. Då slog jag vänster stortå i sänggaveln med ett blåmärke som följd. Jag drömde att jag flydde från Sergels torg i Stockholm.

Valkampanjen i Sverige

Drömmen handlade om den fortsatta valkampanjen i Sverige. Tidölaget låg tio procentenheter efter oppositionen i början på augusti. En förnumstig Mats Knutson förklarade i Aktuellt att läget för regeringen var utomordentligt svårt. Att något extraordinärt krävdes för att Tidölaget inte skulle förlora makten

Två dagar efteråt intervjuade tidningen Kvartal SD:s Richard Jomshof. Han berättade om rädsla för valfusk och att det fanns trovärdiga indikationer på att vänstersidan planerade detta. Poströster kunde försvinna och vid sammanräkningen i vallokalerna skulle falska siffror rapporteras in till valmyndigheten. Allt till vänsterns fördel. Precis som i USA då Trump bestals på valet 2020, påpekade Jomshof.

Den svenska vänstern hade därmed lärt sig hur man gör. SD skulle därför sätta ut observatörer med batonger i vallokaler för att övervaka processen. Jomshof sade att de av partiets kamrater som övervakade Putins val i Ryssland, där inget valfusk någonsin förekommit, lovat att hjälpa till.

Linus Bylund, SD:s expert på mediefrågor, meddelade två veckor senare att partiet polisanmält SVT-chefen. Anklagelserna gällde korruption samt förberedelse till terrorbrott. Anledningen var ekonomiska oegentligheter samt att SVT:s ensidiga rapportering, som ständigt allvarligt missgynnade Tidösamarbetet. Därmed banade SVT vägen för blodiga attentat från vänsteraktivister, hävdade Bylund. Och SVT drev, enligt honom, tesen att kriminella ska få saft och bullar istället för straff. Detta måste klassas som terrorhandlingar ansåg SD.

SVT-chefen stängdes av samma eftermiddag. Ledarsidorna på Svenska Dagbladet, Dagens Industri och Expressen jublade ikapp för att det ”äntligen gjordes en oberoende utredning av den socialistiska statstelevisionen”.

Attentatet

I början av september inträffade det som skakade Sverige. Under ett bejublat valmöte i hemstaden Sölvesborg besköts SD:s ledare Jimmie Åkesson. Kulan snuddade höger sida på huvudet och orsakade ett blodigt sår på örat. Ingen såg träffen, bara att SD-ledaren böjde sig ner bakom talarstolen. Då han reste sig, blödde det från örat.

Expressens fotograf var snabb. Han fångade på en sekund Åkesson i exakt rätt vinkel så att eftermiddagssolen belyste såret. Tänk att han råkade stå så bra till och var beredd! Skärpan var perfekt och bildutsnittet så finurligt att en flagga med SD:s logga samt den svenska fanan ramade in Åkesson. På bilden höjde han sin knutna näve. Därefter fördes han bort av vakter. Minuten efter hördes ett nytt skott. Det var en av Jimmies vänner från den lokala mc-klubben, som avlossat SD:s älskade  halvautomatiska vapen av typen AR-15. Med ett skott dödade han skytten.

Statsministern fördömde det besinningslösa politiska vänstervåldet och ville införa undantagstillstånd. Att hålla val i nuvarande säkerhetsläge bedömde han som omöjligt.

Fel öra!

Fyra dagar efter attentatet kom SD-ledaren till riksdagen. Han fick stående ovationer i plenisalen. KD:s Ebba Busch försäkrade att Gud sänkt en skyddande huva över Åkesson innan skottögonblicket. En reporter från Aftonbladet frågade på presskonferensen varför SD-ledaren hade bandage på sitt vänstra öra. På bilden i Expressen var högra örat skadat.

När Jimmie Åkesson skulle svara drabbades han av yrsel och vacklade till. L:s ledare Simona Mohamsson stöttade honom med en av sina berömda kramar. Dagen efter förklarade SD:s pressavdelning att partiledaren led av posttraumatisk stress. Därför hade han bandagerat fel öra och fått balansproblem. Glädjande var att skadan på höger öra läkt fantastiskt bra tack vare en privat vårdcentral i Sölvesborg. Så bra att såret nu knappt syntes.

Fortsatt mardröm…

Då vaknade jag, drack ett glas vatten och somnade om. Drömmen fortsatte. Tidöpartierna hade förlorat valet. Nya regeringen skulle presenteras i riksdagshuset. SD höll strax innan ett möte på Sergels Torg. Ledare var Charlie Weimers, SD:s representant i EU-parlamentet, mannen som vill att svenska staten ska genomföra utomrättsliga avrättningar i utlandet.

Bakom skottsäkert glas hävdade han att valet var stulet av det vänsterliberala klägget. Weimers visste att om nya regeringen tillträdde skulle folkutbytet inledas och regelbundna islamska bönestunder omedelbart införas i riksdagen och i departementen. Griskött förbjudas i hela landet.

Därför hetsade han alla Svärjevänner att gå ner till Helgeandsholmen och storma riksdagshuset för att förhindra maktövertagandet. Talmannen skulle hängas.

Jag flydde. I sömnen sparkade jag till sänggaveln.

The post Mardröm eller sanndröm valåret 2026? first appeared on Opulens.

MUSIK. Denna långfredag berättar Lars Thulin i veckans krönika om sina fem främsta depplåtar. Låtar som ger kraft och hopp.

Hela mitt vuxna liv har innehållit påtagligt melankoliska perioder. Den kliniska diagnosen är depressiva stråk. Först i mycket mogen ålder har jag till fullo förstått deras närvaro, lärt mig känna igen dem och därmed hyfsat hantera dem. Då också insett att det är dessa variationer i humöret som delvis format och definierat mig. På gott och ont.

Låtar som kan gå på repeat

Jag har i Opulens flera gånger berättat om vad populärmusiken betytt för mig och då gjort listor med olika teman. Även de mörka perioderna har viktiga låtar. För mig kan de bli ett färdmedel in i mörker och dysterhet. Men också ett sätt att mjuklanda där och stanna en stund. För låtarna ger mig även kraft att ta mig tillbaka upp. Både krockkuddar och trampoliner, ingen dålig kombination.

Vad kännetecknar en depplåt? För mig är det en som kan gå på repeat i ett par dagar.  Mitt liv, och intresse för andras liv, har lärt mig att jag sällan är unik. Om ni orkar och vågar kan ni säkert hitta fem egna depplåtar. Här är mina.

Mauro Scoccos låt om ensamhet

Till dom ensamma/ Mauro Scocco 1991/Mauro Scocco

Jag tror att Scocco och jag delvis har ungefär samma humör. Många av hans texter präglas av melankoli och utanförskap. En del tycker att de är patetiska och pastischer. I så fall är livet patetiskt och en pastisch. Den här handlar om ensamhet och känsla att inte höra till. Något som kan drabba en, även om man har det bra med sin familj. Måhända är det vetskapen och insikten om att livet ändå är en ensam vandring eftersom man är den enda som har fullt ansvar för sitt liv, sina handlingar och dess konsekvenser.

En annan av Scoccos låtar ”Himlen runt hörnet” har liknande tema. Även om han där skönjer ett ljus och en gemenskap. Där, runt hörnet.

Livssmärta med Gary Moore

Still Got the Blues/ Gary Moore 1990/ Gary Moore

Tänk att så oerhört mycket vacker livssmärta kan rymmas i en nordirländsk röst och framför allt i en 1959 års Gibson Les Paul-gitarr. Texten är det vanliga bluestemat: en snubbe som blivit av med sin flickvän men inte fattar varför. Gitarrsolot får lyssnaren att lyckligt sucka: bättre än så här kan det inte bli.

Gary Moores eget liv blev dock inte så bra. Han spelade i en lång rad band under sin karriär, bland annat Skid Row och Thin Lizzy. Och utsågs till en av de allra bästa bluesgitarristerna. Men han brände sitt ljus i båda ändar och dog 2011 av en hjärtattack under en semester i Spanien, blott 58 år gammal. Obduktionen visade att alkoholhalten i hans blod var några få procent under gränsen för dödlig dos.

Som om det inte fanns någon morgondag

Händerna mot himlen/Petra Marklund 2012/ Jocke Berg

En makalös låt signerad bandet Kents frontman Jocke Berg. Jag älskar den. Den signalerar en annan del av melankoli och deppighet – att man tycker sig kunna skita i allt. Göra vad man vill, vad har det för betydelse? Agera som det inte finns någon morgondag. En kittlande tanke att flörta med, även om inget faktiskt görs utanför lagens råmärken.  ”Pannan mot baren, nu spränger vi taket Vi ska… bli fulla, livet är meningslöst, vem bryr sig?”, sjunger Petra.  Vem har inte känt så en kväll, när man vill gå ut och roa sig, men ändå inte riktigt är på humör? Eftersom mörkret inte kan hängas av i krogens garderob.

Mästerlig depp med Beatles

She´s leaving home/ Beatles 1967/ John Lennon

Unik låt från Beatles kanske bästa album, Sgt Pepper. Ovanligt tema för en poplåt. Om den ibland olösliga konflikten i en familj. Att som förälder ge upp allt för sin avkomma, men uppleva att man möts av oförstående och otacksamhet. Att allt man gjort tydligen var fel. Medan barnet i sin tur känner att det måste spränga bojorna, få bli sig själv, kunna andas.

Melodin är underbart lågmäld och följsam med sina stråkar. Det bevisar att den femte beatlen, geniale och klassiskt skolade producenten George Martin, hade mer än ett finger med i spelet. Förmodligen båda händerna. Ordet mästerverk är nästan för svagt. Mörk depp, men ändå en ljusglimt för visst hoppas vi att dottern ska få mannen från bilverkstaden. Och att föräldrarna ska acceptera livets gång. Adelsmärket för en depplåt – att det finns en ljusglimt.

En låt som kryper under skinnet

Woman in love/Three Degrees/ 1978 Dominic Bugatti, Frank Musker

Låten handlar om att underkastelse och att ge upp något kan behövas för att få och även behålla den stora kärleken. Det kan bli påtagligt när tvivel och sårbarhet härjar i en förälskelse. Låten var populär under en sådan tid i mitt liv och den kryper därför under skinnet.

Vid sidan av Motown från Detroit fanns på 60-och 70-talet en annan stad som ville upp på musikscenen: Philadelphia med soundet kallat Philly. Bra musik skapades där, men nådde inte Detroits höjder.

Phillys svar på Motowns Supremes hette Three Degrees.

Här medverkar deras mest berömda frontfigur, Sheila Ferguson. Även känd för att hon en tid pekades ut som prins Charles hjärtedam.

Hur långt romansen gick är höljt i dunkel. För brittiska hovet var det nog tur att det inte blev något långvarigt. En mogen, vacker, sensuell kvinna från USA med egen karriär, dessutom afroamerikan – det hade blivit alldeles för mycket för en kungafamilj som inte ens fixade att göra den äktbrittiska överklassflickan Diana till en familjemedlem.

Glad påsk!

The post Dystra låtar som ger hopp ‒ Topp 5 first appeared on Opulens.