POLITIK. I veckans krönika reder Lars Thulin ut vad M-fraserna ”hårt arbetande svenskar” och ”hårt arbetande människor” kan tänkas betyda.

Floskler i valdebatten

Slagorden i den pågående valdebatten flödar över av floskler och plattityder. Som bekant är en floskel ett slitet uttryck som egentligen bara meddelar självklarheter som Bollen är rund. En plattityd är en floskel där motsatsen till uttrycket framstår som omöjligt eller orimligt. Det politiska budskapet Bättre skola är ett sådant. Inget parti kommer rimligtvis gå till val med intentionen att skolorna ska bli sämre (åtminstone kommer de inte att berätta det)

Fraser för de redan frälsta

Syftet med dessa politiska slagord är nog främst att frälsa de redan frälsta. Sådan är politiken i ett nervöst upplopp inför ett val. En fördel är om slagorden är vaga, så att alla kan känna att det passar just dem. Svenska val handlar om att vinna en grupp marginalväljare, de som inte har bestämt sig. Andra röstar på samma block, val efter val. Oavsett vad den egna sidan gjort. Eller inte gjort.

Fast det finns undantag. Slagord som berättar om hur politiker ser på världen, vad de vill och hur det kan genomföras. Ett sådant är mantrat som moderater tycks ha fått i uppdrag att upprepa minst tre gånger i varje anförande de gör. Det är frasen ”hårt arbetande svenskar”.

”Hårt arbetande svenskar”

Det är för dem som budgetar göras. De är de som ska bli vinnare i valet, de som ska slippa drabbas av kostnadsökningar på grund av oroligheter i omvärlden. Särskilt förälskade i ”hårt arbetande svenskar” är statsministern och finansministern.

Frasen är inte innehållslös eller avsedd att locka många. Det är faktiskt precis tvärtom. Låt oss syna den semantiskt och logiskt. Vi börjar bakifrån.

Svenskar – vilka är det? Enklast är se vilka som inte är det, alltså invandrare. I dag är var femte svensk född utomlands. Var femte svensk är alltså inte intressant för regeringen. På senare tid har Moderaterna delvis ändrat språkbruket och ibland bytt ut ”svenskar” om mot ”människor”. Men det är lätt att i äldre referat och dokument hitta termen ”hårt arbetande svenskar”.

Därefter ordet ”arbetande”. Vilka är det? Den givna definitionen är väl de som förvärvsarbetar. Det gör hälften av befolkningen. Övriga är barn och ungdomar, hemarbetande, studerande, arbetslösa, sjukskrivna, pensionärer.

Efter att ha skalat bort 20 procent av befolkningen, icke-svenskarna, hyvlar nu M bort hälften av den kvarvarande, de icke-arbetande. Notan för satsningarna sjunker därmed.

Vad betyder egentligen ”hårt arbetande” ?

Men sedan bli svårt. Det räcker inte med att arbeta. Utan målgruppen för regeringen är bara en delmängd av de arbetande – de som jobbar hårt. Vad är ”hårt” i detta sammanhang? Jag har märkligt nog aldrig hört någon reporter kräva en klar och tydlig definition. Inte heller på motsatsen. För om det finns en grupp som arbetar hårt måste det finnas en som inte gör det. Vad kallas de? ”Mjukt arbetande?” Vad utmärker dem och hur många är det?

Kan begreppet hårt innebära att man måste jobba heltid? (20 procent av de förvärvsarbetande jobbar inte heltid). Att man måste var fysiskt utmattad efter jobbet? Eller i alla fall vara tvungen att duscha innan man går hem?

Svaret från Finansdepartementet

Rådvill inför begreppet skrev jag till finansministern och bad om en definition på hennes älskade fras. Även definition på icke hårt arbetande.

Svaret kom efter några dagar. Här är det svar Finansdepartementets brevhandläggare gav mig:

”Hej Lars och tack för att du hörde av dig till Regeringskansliet.

Regeringen prioriterar skattesänkningar för hårt arbetande människor, det är en viktig del i arbetslinjen. Det ska löna sig att jobba och att ha jobbat.

Regeringens budgetar har procentuellt gett mest till de som har lägre inkomster.”

En meningslös ordsallad som inte ens försökte svara på någon av frågorna. Allt talar för att det är en AI-genererad text som skickas ut som svar på en lång rad olika frågor.

Därmed är det ytterst oklart om brevhandläggaren på Finansdepartementet kan anses leva upp till att vara hårt arbetande. Att trycka på en knapp som startar AI, utan att ens läsa vad man antas svara på, måste ändå vara ett sådant där mjukt arbete.

Vill M verkligen inte locka fler väljare?

Statsministern avgränsar dock begreppet ytterligare. De han vill satsa på ”ställer klockan och går upp på morgonen för att arbeta”. Därmed lämnar han dem som arbetar eftermiddag och kväll bakom sig. Men även de som vaknar till mobilen utesluts. Bara de som ställer en klocka kommer ifråga för hans omsorger.

Utan att ha statistik hävdar jag att antalet tickande väckarklockor i nationen minskat kraftigt senaste decennierna. Så efter att ha skippat invandrare, icke förvärvsarbetande, mjukt arbetande och sist de som vaknar med hjälp av mobilen, är väl M nere på de drygt 15 procent av väljarkåren där de nu befinner sig. Och de verkar inte intresserade av att öka andelen.

M marknadsför SD:s våta dröm

Allvarligt talat, syftet med termen ”hårt arbetande svenskar” är självklart att marknadsföra Sverigedemokraternas våta dröm. Ett vi-och-dom-samhälle där vissa är önskvärda och andra inte. De senare bör snarast lämna landet. Bara en väl definierad och etniskt ren målgrupp kan hamna i gunst hos en blåbrun regering under 2026-2030.

Om drygt två veckor vet vi om denna delmängd av svenskarna är tillräckligt många för att Tidölaget ska kunna behålla makten i landet.

The post Vad betyder moderata frasen ”hårt arbetande”? first appeared on Opulens.

DDR. Jesper Nordström skriver om hur DDR lyckades briljera i kanotslalom under OS i München 1972. Ett OS som annars förknippas med terrorism och mord.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

OS i München 1972 kommer för alltid att förknippas med terrorism och mord. Men också med östtyska idrottsframgångar.

Det var en orolig tid i Västtyskland. Baader-Meinhof-ligan härjade som mest, och när det verkligen small var maggropskänslan att det var ännu ett dåd till från deras hand. Senare tiders forskning har visat att ligan hade stöd av Stasi och Östtyskland. Inte direkt ekonomiskt, men genom att RAF hade en tillflyktsort i DDR. Ett våldsdåd i väst kunde följas av ett ”nu ligger vi lågt” i någon lägenhet i Dresden.

Men under OS 1972 var det alltså fråga om Svarta september-rörelsens, palestinska terroristers attack mot israeliska idrottsmän. Forskare har efter Berlinmurens fall och öppnandet av arkiven i DDR letat efter men inte kunnat hitta några belägg för att Stasi hade med de palestinska terroristernas illdåd att göra.

Spelen avbröts tillfälligt samma dag som terroristattacken inleddes men fortsatte 24 timmar senare efter en sorgehögtid på Olympiastadion.

Det finns ett mindre spektakulärt faktum som hänger samman med 1972 års OS. Inte våldsamt, men ändå lite creepy, då det visar på hur långsamt nötande, nästan kusligt ”autistiskt tunnelseende” de styrande i DDR kunde vara.

DDR briljerade under OS 1972

Östtyskland hade stora idrottsframgångar och excellerade dessutom i… kanotslalom!

När jag fick reda på att denna sport ens existerade gick tankarna genast till cricket, hästpolo och andra typiska, lite krystade engelska överklassporter.

Det känns inte lika jordnära och robust att paddla kanot i slalom som att hoppa, springa och kasta, som man ju i hög grad kan reducera friidrott till. En sport inte så kopplad till basal överlevnad, kort sagt.

Fast det östra Tyskland har sina kargare bergsregioner, sin mer jordbruksinriktade kultur, så vid närmare eftertanke kanske just kanotslalom ändå har mer med överlevnad än överklassnöjen att göra.

Sporten introducerades i OS-sammanhang just 1972, och det är svårt att inte se det som att DDR, som ständigt revanschsugen underdog, nu fick den där blodsmaken i munnen i form av ett ”vi skall minsann visa dem”.

Och nog gjorde de det. Total utklassning. De tog guld i samtliga tävlingar. Ett Tyskland tyskare än tyskt. Alla våra fördomar om den teutoniska andan i koncentrat. Det ligger något i att mastodontboken om landet heter ”Rote Preussen”. För visst var det så att DDR lånade drag från det gamla preussiska arvet – såsom drill och disciplin samt fokus på ordning i kombination med auktoritär styrning.

Stasi kopierade kanotslalombanan

När det gäller kanotslalom ges det syn för sägen. OS-byn och anläggningarna visade sig ha varit utsatta för omfattande spionage och kartläggning av Stasi, som även rekryterade västtyskar som stödde den socialistiska saken. Kanotslalombanan avritades, uppmättes och fotograferades i smyg. Men det slutar såklart inte där. Efter 1990 avslöjades en anläggning i Zwickau. En exakt kopia av vattenbanan i Augsburg, där just denna gren var förlagd under OS 1972. Här tränade östtyska landslaget närmast dygnet runt i treskift ett år före olympiaden.

DDR tog totalt i München 20 guld-, 23- silver och 23 bronsmedaljer och imponerade därmed på omvärlden. Jag känner en motvillig rysning av fascination. Det är som när jag ser svartvita samurajfilmer av Kurosawa. Ett slags skrämmande disciplin.

Under det följande 1970-talet förbättrades relationerna mellan Öst- och Västtyskland. I slutet av 1972 skrevs och undertecknades ett grundfördrag som gjorde att båda nationerna kunde vara medlemmar av FN. Regler kring gränspassager förenklades och DDR började med sina internationella kultur- och ungdomsevenemang som Världsfestivalen för ungdomar och studenter (Weltfestspiele der Jugend und Studenten). Man sände även frågesport om landet över kortvågen, och du kunde vinna en helt klarerad och byråkratifri bussresa dit. En sådan tipskupong finns för övrigt i mina samlingar.

Det är en annan historia, men samtidigt en del i det större pusslet. 1973 blev alltså Östtyskland medlem i FN. Överlägsna segrar i kanotslalom är kanske i sig mest kuriosa, men visar på att DDR nu började bli en internationell spelare på världsarenan.

Moçambique fick sin självständighet 1975, och i det något tumultartade nolläget, som ju också är en del av det postkoloniala tillståndet, blev Östtyskland en bundsförvant, och en lång tradition som Europas främsta vänland med afrikanska nationer påbörjades.

Den förändrade synen på DDR sammanföll med triumfen i vattenrännan 1972. DDR blev helt enkelt både mer accepterat och lite mer skrämmande på 1970-talet.

The post Veckans DDR: Östtyska framgångar i OS 1972 first appeared on Opulens.

POLITIK. Lars Thulin skriver i veckans krönika om problemet med ökad rasism i det svenska samhället. Förklaringen till det fenomenet står att finna i Tidöpartiernas politik, menar han.

Rasismen visar sig på lågstadienivå

En god vän berättade för en tid sedan om hur han försökt trösta ett förtvivlat barnbarn. Flickan var åtta år och gick i andra klass. Hon var väldigt ledsen för att klasskamrater retat henne för att ”hennes mamma var bränd”. Alltså brun i hyn.

Flickan har morföräldrar födda i östra Afrika. Så hennes mamma har vackert brun hy samt ett tjockt och krulligt svart hår. Och flickan själv har samma hudfärg och lika magnifikt hår.

Flickan förstod inte hur någon i så elak ton kunde säga sådana saker om hennes mamma. Varför sade de att mamman var bränd? Och i så fall var hon ju själv bränd. Varför var det dåligt?

Flickan hade sålunda för första gången stött på ren rasism riktad mot henne och hennes mamma. Rasism från etniska svenskar. Som dömde ut en annan hudfärg än den vita som dålig och klandervärd. Flickan tyckte att det både var förvirrande och skrämmande.

Detta hände för första gången när flickan var åtta år. Hennes familj är väl etablerad och hon bor i en socialt trygg och välmående del av huvudstaden. En del som inte är präglad utanförskap.

Rasismen har ökat i samhället

Flickans pappa berättade att de som föräldrar kände sig fullständigt tagna på sängen och inte riktigt visste vad de skulle göra. För de hade aldrig haft ett riktigt snack med sina döttrar om rasism och hur den kunde drabba deras familj. Om giftet som ständigt puttrar i samhället. För hittills hade det inte behövts.

Men nu blev de tvungna att berätta om ett samhälle med växande främlingsfientlighet och där allt fler tycker att det  är okej att uttrycka sig som klasskamraterna gjort. Ett samhälle där ledande företrädare för näst största partiet är orolig för att det finns för många som är brända, alltså inte etniskt svenska. Och att dessa därför snarast bör lämna landet.

Överslätande resonemang

Skulle de behöva dra historien med Ku Klux Klan för sina döttrar? Eller skulle de släta över det hela med att: det var dumt sagt. Skit i dem. Det är inget att bry sig om. Ge igen om du kan.

En äldre vän till familjen körde den linjen när han hörde historien.

– Äsch, ungar kan var för jävliga, sade han. Så var det också på vår tid. Någon blev retad för att den hade glasögon, var tjock eller hade töntiga kläder. Så är livet. Bara att lära sig. Men i dag blir alla kränkta. Känner efter och tycker synd om sig själva… Det daltas och curlas för mycket.

Denne man växte upp i en ytterst välbärgad del av Stockholm och bor kvar. En ort i princip befriad från icke-etniskt svenska. På hans skoltid bestod nog mobbingen ofta av att reta den som inte hade den dyraste täckjackan. Eller håna den vars familj bara hade råd att åka till Sälen på sportlovet och inte till franska alperna.

Det finns dock två avgörande skillnader gentemot pratet om brända mammor. Den ena är att rasism är förbjudet. Det är olagligt att uttala sig nedsättande om någon på grund av etnicitet, sexuell läggning med mera. Att reta någon för töntiga kläder och/eller föräldrar med begränsad ekonomi är dumt. Men inte olagligt.

Vuxnas vardagsrasism förs över till barnen

Det andra skillnaden är mer skrämmande. För uttrycket att någon med afrikanskt ursprung är bränd är en så konstig liknelse. Knappast något som ett barn i andra klass kommit på. Utan högst sannolikt fått itutat i sig av vuxna, förmodligen föräldrarna. Som är förbannade på att icke-vita ska få gå i deras barns klass. Därmed kommer den etablerade vardagsrasismen upp till ytan. Den som alltid funnits men som i nuvarande samhällsklimat blir alltmer okej och en del i debatten. Slagträn i ett samtal ämnat att skapa ett vi-och-dom-samhälle. Och tankefiguren överförs till våra barn.

Regeringen följer SD:s agenda

Förklaringen är förstås att den politiska debatten i vårt land domineras av Sverigedemokraterna, ett parti som åtta av tio svenskar inte sympatiserar med. Ett parti med rötterna i nazism och som under fyra år från en plats utanför regeringen, ändå styrt de borgerliga partierna i Rosenbad. Dessa tre partier har hukande och mumlande följt SD:s grundläggande agenda, den som skapade partiet: att allt icke-svenskt är dåligt. Att i princip allt skadligt och farligt i samhället kan tillskrivas icke-svenskar. Därför blir det okej att säga till en åttaårig flicka att hennes mamma är bränd.

Men det ska sägas att är Sverigedemokraterna är ett rakryggat parti som står för sina åsikter. Det måste man ändå ge dem. På det viset är SD trots allt bättre än deras knähundar i regeringen. För de är hycklare och tillsammans med S röstade de igenom SD:s våta dröm – den lag som gjorde att tonåringar som levt nästan hela sitt liv i Sverige, var väl etablerade och kostats på utbildning skulle utvisas på sin 18-årsdag.

Statsministern var först tydlig och sade att inga undantag skulle göras – så det så. Lagen gällde. Ungdomarna skulle ensamma ut till länder de knappt hade någon anknytning till. Sedan insåg en majoritet av svenska folket det vansinniga, hjärtlösa och inte minst det ekonomiskt vansinniga i detta.

Då blev vår orakade migrationsminister plötsligt full av gråtmild sentimentalitet över detta och förklarade för journalister att han minsann försökt stoppa eller i alla fall mildra denna lag. Påstådda åtgärder ingen av de berörda märkt av. Hans ögon liknade då ändå dem hos en ledsen labrador. Hyckleriet framstår som monumentalt motbjudande.

The post Rasismen ökar i Sverige – vad beror det på? first appeared on Opulens.

FILM. I Veckans DDR handlar det den här gången om hur olika kulturyttringar omformulerades i socialismens namn. Inte minst gjordes det unika västernfilmer i Östtyskland.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Ideologiska approprieringar och omformuleringar

En kulturell gren som DDR excellerade i var att göra ideologiska omformuleringar av andra länders kulturyttringar. DDR var i grunden ett land med en ängslig och sökande identitet. Till skillnad från så många andra vänsterdiktaturer var landet inte sprunget ur ett underifrånperspektiv. Här hade inget vinterpalats stormats eller något gerillakrig ägt rum för att nationen skulle kunna grundas.

DDR var ett land som uppvisade en socialistisk överlagring i en region med ganska småborgerliga och agrara traditioner och så fanns den delade staden Berlin som en ideologisk anomali.

Det gällde alltså att kunna suga upp och appropriera tendenser från utlandet och klä det hela i en övertygande socialistisk dräkt. Det största tricket när det gällde ompakteringar över huvud taget var nog att klämma in Lepizigmässan i Comecon-dräkten. I Leipzig hade det handlats med slavar och stöldgods från korstågen redan 1165. Men 1965 gjorde DDR detta till ”sitt” 800-års jubileum.

Något av det mest råkapitalistiska som västvärlden fött fram fick nu socialisterna paketera om. Det blev en tummelplats för Warszawapaktens tekniska innovationer. Såklart begick Trabant debut här.

Västernfilmerna i DDR

Men allt detta bleknar egentligen inför en film som ”Severino”. Jo, det är en östtysk och därmed socialistisk spaghettivästern där handlingen förlagts till Sydamerika. Den regisserades av Claus Dobberke, producerades av DEFA och hade premiär 1978.

Deutsche Film AG, eller förkortat DEFA, var det största filmbolaget i Östtyskland (vid sidan av Deutscher Fernsehfunk). Företaget existerade från 1946 till 1992 i Potsdam-Babelsberg med filialkontor i Berlin.

DEFA producerade en lång rad filmer med västerntema. Filmerna kallades i Östtyskland för Indianerfilme (indianfilmer) och har internationellt räknats till subgenren ”Red Westerns”. Det gjordes också en hel del västtyska västernfilmer. Dessa kallas ofta för Sauerkraut-westerns och utgör en motsvarighet till de amerikanska och italienska filmerna.

Till skillnad från amerikanska eller västtyska vilda västern-filmer står ursprungsbefolkningen i centrum som hjältar i DEFA-filmerna från DDR. Detta samtidigt som de vita kolonisatörerna och den amerikanska imperialismen skildras synnerligen kritiskt.

Tänk förresten på vad Teal Swan sa. ”Dont fight what is”. Lev med världens mångfald och det faktum att det finns östtyska spaghettiwesternfilmer, varav en, i ett samarbete med Rumänien, alltså hade handlingen förlagd till Sydamerika. De sydamerikanska scenerna spelades följaktligen in i just Rumänien.

Den serbiske skådespelaren och stuntmannen Gojko Mitić blev genrens verkligt stora stjärna och spelade ursprungsbefolkningens hjälte i tolv av dessa filmer och så även i ”Severino”.

När våra egna svepande fördomar om DDR gäckas känns det förstås lite konstigt. Det kan kännas just som Olle Ljungström sa, lika fel ”som en tysk indian / en befjädrad german”.

The post Veckans DDR: De röda västernfilmernas hemland first appeared on Opulens.

DDR. I detta avsnitt av Veckans DDR skriver Jesper Nordström om industriell produktion i Östtyskland som skiftade inriktning från kikarsikten till kaffekoppar.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Nya förutsättningar efter krigets slut

Andra världskriget var slut och Tyskland hade både förlorat och ödelagts. Historikern Harald Jähner menar att ökenvandringen och rekylen för Tyskland varade till 1958. Inte bara på grund av en sönderslagen industri utan även ny lagstiftning med syftet att förhindra militär upprustning. Vapenindustrin stävjades.

Tidigare hade företag som Carl Zeiss och Schott varit kända över hela världen för sin avancerade produktion av optik – kikare, sikten, mikroskop – ofta tillverkade i värmetåligt borosilikatglas och för militärt bruk. Men i och med krigsslutet 1945, och Jenas placering i den sovjetiska ockupationszonen, skiftade förutsättningarna dramatiskt.

DDR förlorade industriella resurser

Walter Ulbricht rullade in i den sovjetstyrda zonen och Östtyskland skapades. Sovjetunionen plockade isär delar av fabrikernas inkråm och skeppade dessa österut som en form av krigsskadestånd. Detta ofog med att appropriera östtysk egendom varade långt in på 50-talet. När Uwe Johnson i början av 60-talet skriver den mästerliga romanen ”Den tredje Boken om Achim” låter han en av huvudpersonerna, en östtysk sportstjärna och tävlingscyklist skruva sönder sin cykel gång på gång så att den kan gömmas genom att delarna sprids ut i huset. Detta för den inte skall kunna konfiskeras. Så blir handhavandet med en gammaldags teknik lite av ett ”DDR och konsten att sköta en trampcykel”.

Men inte nog med den sovjetiska plundringen, därtill hann amerikanerna föra över industriella nyckelpersoner till Västtyskland, vilket snart ledde till att det fanns två parallella Carl Zeiss-bolag. Ett i öst och ett i väst.

DDR ställde om produktionen

I stället för kikarsikten började man nu i DDR tillverka laboratorieglas, hushållsartiklar och köksredskap – fortfarande i det tåliga borosilikatglaset. Om det tidigare funnits en inriktning på militärteknologi så handlade det nu om vardagsvaror.

Det finns en östtysk parallell till Kamprads och Ikeas idéer om demokratisk design. I DDR utgick man från Bauhaus med dess övertoner av vänsterideal och ”skönhet till folket”. Det resulterade bland annat i vackert formgivna kaffekoppar från en industri som kanske tidigare producerat kikarsikten.

Det är ett av teknikhistoriens mörkaste teman: att krig frambringar tekniska innovationer.

The post Veckans DDR: Från kikarsikten till kaffekoppar first appeared on Opulens.

LITTERATUR. I Veckans DDR skriver Jesper Nordström om den östtyske författaren Volker Brauns DDR-klassiker från sent 70-tal ”Ett oavslutat kapitel”.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

”Graviditetens sociologi” Se där en titel på en avhandling att fylla med innehåll! Den dök upp i min hjärna när jag läste den östtyske författaren Volker Brauns ”Ett oavslutat kapitel” 1978, Unvollendete Geschichte, 1977, i översättning av Karin Löfdahl.

Ett centralt motiv i boken är hur just havandeskapet kan skapa en slags ursäkt, lugn, något att vila i.

Jag gjorde det som många skribenter nog har gjort utan att våga erkänna; frågade AI om detta och fick en begreppsbukett till hands: Renhet. Det specifikt kvinnliga. Avbrott i slitet. Ett alibi för att få vila lite.

För att sammanfatta det hela så handlar det om hur kvinnor i DDR å ena sidan kunde vara stolta över att få bära upp det genuint kvinnliga, men samtidigt också fick möjlighet att vila sig ifrån det mer kulturellt konstruerade feminina; äntligen en paus från att alltid vara fräsch, ljuv och kvillrande.

Att boken går att reducera så här till en frågeställning nästan värdig en fredagseftermiddag på gymnasiet är signifikativt. Detta eftersom Volker Braun är farligt nära det slags programmatiska, ideologiskt godkända plakatlitteratur vi nog alla förknippar med 70-talets vänsterideal och framför allt med kommunistiskt godkänd litteratur

Volker Braun var en av de skriftställare som verkligen ställde sin penna i statens tjänst och i samma anda som Bertold Brecht såg han DDR som ett slags ny frihamn, ett ideologiskt hemland.

Sedan följde ju den eviga diskussionen om formalism, en kritik som drabbade Brecht och i korta ordalag kan sammanfattas med att den experimentella formen ställer sig i vägen för budskapet.

Ändå är det oftast verk som främst fokuserar på innehållet och budskapet som blir kalkonklassiker. Den svenska filmen ”G som i gemenskap” är nog svår att rycka ner från prispallen i denna kategori.

Nå, Volker Braun har i alla fall inte bara ett rakt och tydligt språk. Ibland blir det mer impressionistiskt kargt och undgår därför den övertydlighet som är granne med det pedagogiskt programmatiska. Och om jag får ställa en ledande retorisk fråga: finns det någon nation som har så fått mycket fördomar och fasta föreställningar projicerat på sig som Östtyskland?

Brauns knappa språk gör att man som läsare verkligen kan ställa in sin egen bild av landet i texten, där är helt enkelt mycket luckor att fylla i själv och det blir verkligen betongens, de brunmurriga inredningarnas och blaskigt pastellfärgade städrockarnas DDR.

Från vår horisont framstår Volker Braun nog lite som ett skolboksexempel på hur man skriver en roman som utspelar sig bakom järnridån.

Med sina endast 93 sidor och sitt raka enkla språk är det ändå en läsvärd bok, om än mer som litteraturhistoriskt exempel än en bra bok i sin egen rätt.

The post Veckans DDR: Liten litterär östtysk klassiker first appeared on Opulens.

ARKITEKTUR. I Veckans DDR berättar Jesper Nordström om Eisenhüttenstadt. Grundad som en planekonomisk mönsterstad på 1950-talet. Numera drabbad av avfolkning.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Eisenhüttenstadt – idealstad i stål och betong

Eisenhüttenstadt: Stadsplaneringens kronjuvel, Östtysklands svar på renässansens idealstad och modernismens dröm – men utan den borgerliga flärden. Medan västvärlden under efterkrigstiden byggde sina städer i en anda av kapitalistiskt kaos och liberal charm, stod Eisenhüttenstadt stadigt som ett monument över planekonomins överlägsna ordning och idérenhet. Staden hette för övrigt Stalinstadt mellan 1953 och 1961.

Jämför man med 1400-talets italienska stadsdrömmar – tänk Pienza eller Palmanova – där varje torg och murstensbåge var en manifestation av tidens humanism och stadsbyggnadskonst, så är Eisenhüttenstadt DDR:s motsvarighet, fast i betong och stål.

Brasília må ha varit 1900-talets utopiska experiment med sina böljande vägar och futuristiska betongblock, men där fanns ändå en viss kapitalistisk blinkning. En blinkning som Eisenhüttenstadt aldrig någonsin skulle tillåta sig – för detta är den enda verkligt ideologiskt korrekta staden i DDR.

Alla andra östtyska städer, från Dresden till Leipzig, är ju bara olyckliga arv från ett borgerligt, liberalt förflutet som kommunisterna fått i knäet (en tankefigur som genomsyrar hela Östtyskland) efter kriget. Eisenhüttenstadt, däremot, är ren och skär socialistisk vision i praxis.

Bauhaus med en östtysk twist

Arkitekturen är också ett kapitel för sig – ett slags ”dekorativ modernism” i 1950-talets tappning. Tänk Bauhaus, men med valv och voluter, som om någon försökt mjuka upp den strama funktionalismen med en dos pompös efterkrigsflärd. Det är som att klä en arbetaruniform i sidenband och spetskant: man ville visa att socialism kunde vara vacker, men utan att förlora greppet om funktionaliteten. Resultatet blev något stelbent och lite kitschigt – Bauhaus med en östtysk twist och ett lätt dammigt lager av planekonomisk realism.

Men det är inte bara arkitekturens estetik som berättar historien. Eisenhüttenstadt framstår numera som en parallell till svensk avfolkningsbygd – fast med det specifika arvet från DDR. Sedan Berlinmurens fall har stadens befolkning halverats. Dagens högerbittra pensionärer naglar sig fast i rivningshotade Plattenbauten, där hela våningsplan står tomma. Här och där ser man vithåriga tanter med rullatorer som tar sig fram, orubbliga som betongen de bor i, trots att verkligheten skriker att tiden sprungit ifrån både dem och staden. Det är som en stillsam, grå melankoli som kryper in i sprickorna och suddar ut allt av den ursprungliga planen – en påminnelse om att även den mest ideologiskt perfekta stad måste ge vika för tidens obarmhärtiga gång.

Mitt i detta stadsliv finns förstås ölhallen – en saklig ”Bierhalle” med valvbåge och allt, lika centralistiskt självklart placerad som Kurian i Rom. En stor, grabbigt tysk pub där man dricker öl med bestämdhet och utan onödiga krusiduller, som sig bör i en stad där allt är planerat och ordnat.

Det finns ett slags klunsig klossighet i Eisenhüttenstadt som får mig att tänka på en stad i en leksaksvärld som Lego City. Och precis som gamla svenska bruksstäder har den genererat många ironiska ”tråkiga vykort”.

The post Veckans DDR: Eisenhüttenstadt – mönsterstaden first appeared on Opulens.

KLIMATFRÅGAN. Människor flyr i tiotusental skogsbränderna i södra Europa. EU-kommissionen har fastslagit att bränderna kan kopplas till klimatförändringarna. Ändå finns det klimatskeptiker. Carsten Palmer Schale reder ut klimatfrågan.

Vad säger forskningen?

Tre stora, oberoende kunskapskällor visar samma sak: 97–99 procent av klimatforskarna är överens om att uppvärmningen är antropogen.

Direkta mätningar (termometrar, satelliter, havstemperaturer) visar en tydlig och accelererande uppvärmning.

Paleoklimatdata (iskärnor, sediment, trädringar) visar att dagens förändring är snabbare och större än naturliga variationer.

Det finns alltså ingen alternativ, konsistent vetenskaplig teori som förklarar den observerade uppvärmningen bättre än antropogena utsläpp

Finns det något alls som motsäger den rådande huvudståndpunkten inom klimatforskningen? Något slags manipulation över huvud taget?

Det korta svaret: Nej – det finns i dag inget robust, empiriskt underbyggt vetenskapligt material som motsäger den etablerade huvudståndpunkten inom klimatforskningen: att den nuvarande uppvärmningen är verklig, snabb och huvudsakligen orsakad av mänskliga utsläpp av växthusgaser. Däremot finns manipulation, men den kommer inte från klimatforskningen – utan från aktörer som försöker underminera den.

Finns det manipulation – men på andra håll?

Ja. Forskningen är mycket tydlig: manipulation förekommer, men den riktas mot allmänheten – inte inom klimatforskningen.

Vad för slags manipulation?

Koordinerade desinformationskampanjer från företag, politiska aktörer och intressegrupper som vill försvaga klimatpolitiken.

Medveten spridning av falska narrativ om att forskare är oense, att klimatmodeller är opålitliga, eller att uppvärmningen är naturlig.

Manipulativt innehåll på sociala medier – ofta känslomässigt laddat, förenklat eller konspiratoriskt – som syftar till att skapa tvivel.

Detta är väl dokumenterat i systematiska genomgångar av hundratals studier.

Varför finns nästan inga vetenskapliga motargument?

Det beror på att klimatforskningen bygger på många oberoende datakällor och grundläggande fysik: Växthusgasers värmande effekt är etablerad sedan 1800-talet.

Mätningar av CO₂ visar en ökning som exakt följer mänskliga utsläpp.

Klimatmodeller som inkluderar mänskliga utsläpp reproducerar den observerade uppvärmningen; modeller utan utsläpp gör det inte.

För att motsäga detta skulle man behöva en alternativ fysik, alternativa mätserier och en alternativ förklaring till alla observerade effekter – och ingen sådan har någonsin kunnat presenteras i vetenskaplig form.

Så vad återstår?

Det som ibland framställs som “motargument” är i regel:

Missförstånd (till exempel om naturliga klimatcykler)

Selektivt urval av data

Konspirationsteorier om forskare, institutioner eller mätmetoder

Politiskt motiverad desinformation. Men inget av detta håller vetenskapligt.

Slutsats

Det finns manipulation, men den handlar om att försöka skapa tvivel kring klimatforskningen – inte om att forskningen i sig själv skulle vara manipulerad. Den vetenskapliga bilden är extremt stabil, tvärvetenskapligt bekräftad och bygger på ett massivt empiriskt underlag.

Att två variabler samvarierar – till exempel CO₂‑halt och global temperatur – är empiriskt underlag. Men vetenskap kräver mer: mekanism, kausalitet, teoretisk förankring, replikation, modellering och förklaringskraft.

Uttalandet “…statistisk samvariation inte vetenskap” är därför retoriskt, inte korrekt. Det missförstår hur naturvetenskap fungerar.

Utvecklingen utan mänsklig påverkan

Under jordens historia har klimatet varierat av naturliga skäl: förändringar i solinstrålning, långsamma variationer i jordens bana, vulkanutbrott, havsströmmar och kontinenternas rörelser. Dessa processer är långsamma och följer välkända mönster. Naturliga klimatcykler har typiska tidsskalor på tusentals till hundratusentals år. När klimatet förändras av naturliga orsaker sker det gradvis: temperaturer rör sig långsamt uppåt eller nedåt, havsnivåer förändras i centimeter per sekel, och ekosystem hinner anpassa sig.

Före industrialismen låg halten koldioxid i atmosfären stabilt kring 280 ppm under flera tusen år. Temperaturerna varierade något – med perioder som den medeltida värmeperioden och lilla istiden – men dessa variationer var små, regionala och inom ramen för naturliga svängningar. Paleoklimatdata från isborrkärnor visar att när CO₂ steg eller sjönk naturligt, skedde det långsamt och i takt med jordens banvariationer. Inget i de naturliga cyklerna pekar mot en snabb global uppvärmning av den typ vi ser i dag.

Utvecklingen med mänsklig påverkan

När människan började bränna kol, olja och gas förändrades klimatets drivkrafter i grunden. Halten koldioxid steg från 280 ppm till över 420 ppm på bara 150 år – en ökning som är ungefär 100 gånger snabbare än någon naturlig ökning som kan ses i paleoklimatdata. Samtidigt har metan och lustgas ökat kraftigt. Denna förändring i atmosfärens sammansättning rubbar jordens strålningsbalans: mer värme stannar kvar, mindre strålar ut i rymden.

Temperaturen har därför stigit snabbt. Den globala medeltemperaturen har ökat med drygt 1,2 grader sedan slutet av 1800-talet, och uppvärmningen accelererar. Havet absorberar en stor del av värmen, vilket gör att havstemperaturerna stiger och havsnivån ökar. Klimatmodeller som inkluderar mänskliga utsläpp reproducerar exakt denna utveckling; modeller som bara inkluderar naturliga faktorer gör det inte. Det är därför forskningen är så samstämmig: den nuvarande uppvärmningen är antropogen.

Vad har redan inträffat?

Den globala uppvärmningen är inte en framtidsfråga – den är redan synlig i konkreta förändringar.

Haven har blivit varmare och surare. Den ökade värmen har lett till omfattande korallblekning, särskilt i Stora barriärrevet, där stora delar av korallerna har dött. Havsnivån har stigit med drygt 20 centimeter sedan 1900, vilket redan orsakar erosion, saltvatteninträngning och översvämningar i kuststäder som Miami, Jakarta och Lagos.

Arktis värms upp ungefär fyra gånger snabbare än resten av världen. Sommarisen har minskat dramatiskt, och Grönlands isförluster är nu så stora att de ensamma står för en betydande del av den globala havsnivåhöjningen. Glaciärer i Alperna, Himalaya och Anderna drar sig tillbaka i en takt som saknar motstycke i historiska data.

Extremväder har blivit vanligare och mer intensivt. Värmeböljor som tidigare inträffade vart hundrade år inträffar nu vart tionde. Skogsbränder har ökat i omfattning i Sydeuropa, Australien och Nordamerika. Nederbörden har blivit mer intensiv, vilket leder till fler översvämningar, samtidigt som andra regioner drabbas av långvarig torka.

Ekosystem förändras. Arter flyttar norrut eller uppåt i höjd för att undkomma värmen. Vissa arter, särskilt i Arktis och tropiska hav, har redan förlorat stora delar av sina livsmiljöer. Jordbruk påverkas av värme, torka och förändrade nederbördsmönster, vilket i sin tur påverkar livsmedelssäkerheten.

Samhällen påverkas direkt. Försäkringsbolag drar sig tillbaka från brand- och översvämningsdrabbade områden. Infrastruktur skadas av extremväder. Värmeböljor orsakar ökande dödlighet, särskilt bland äldre. Konflikter kring vatten och mark har blivit vanligare i regioner som Sahel.

Klimatfrågan sammanfattad i en enda mening

Utan mänsklig påverkan förändras klimatet långsamt och förutsägbart; med mänsklig påverkan förändras det snabbt, kraftigt och på ett sätt som redan har lett till varmare hav, stigande havsnivåer, smältande isar, extremväder, ekosystemkollapser och samhällspåverkan världen över.

The post Essä: Klimatfrågan en gång för alla first appeared on Opulens.

USA. Stellan Lindqvist har skrivit en betraktelse med utgångspunkt i påståendet att USA är världsledande i vulgaritet.

Påstående: USA är världens mest vulgära land.

Med vulgaritet menas i ordböckerna grovhet, simpelhet, brist på finess och god smak.

Är Ryssland vulgärt? Nej, Ryssland, dess styre, kan ses som ont, auktoritärt, men inte vulgärt. Är Kina vulgärt, Indien vulgärt, är Europa vulgärt? Nej. Är USA? Ja.

Grundorsaken är tillblivelsens plötslighet. Och plötsligheter kan ställa till det, saker och ting filtreras inte riktigt. Inget annat land har tillblivit på så kort tid och utifrån en bestämmande faktor: immigration. En nollpunkt faktiskt, en nations nollpunkt. Människor med rötter från olika ställen på vår jord omplanterades, nya koder, nya förhållningssätt växte fram, allt med fartens signum. Allt skulle nybyggas, inga givna kulturella, religiösa eller sociala korrektiv fanns, tiden var ny, ingen historisk fond fanns att ta spjärn emot. Men bygga fanns, förmera, exploatera, kapplöpa, ta det som fanns att ta, tills det inte längre fanns något mer att ta. The frontier, frihetens motor, slätterna, indianernas land och bufflarnas tog slut, men andan blev kvar: kapplöpningen, go and get it, ditt ansvar, stor individuell frihet, liten, helst minimal, kollektiv (delstat, stat) begränsning.

Ett grundstråk i amerikansk kultur etablerade sig och grundstråket hade två bestämmande sidor. En ljus och en mörk. Den ljusa: nästan alla som kom flydde från någonting till någonting och det enda ”till någonting” de kunde enas om var den individuella friheten: allt finns, go and get it, stängsla in, äg. Narrativet omfamnades snabbt: det lilla huset på prärien, pappan i blåställ, mamman som på farstukvisten torkar sina händer på förklädet, häst och vagn till kyrkan, winchestern på väggen, omtankar om grannarna. (Narrativet kom med tiden, vår tid, att få nostalgiska konnotationer, rent av bli en ingrediens i en toxisk blandning. Men det är en annan sak, vår tids sak)

Det mörka är definierat av två brott. Det första: landet dit dom kom var inte tomt, det måste erövras, det måste rensas från dom som redan bodde där, de som hade djupa rötter där, som inte stängslat in, som inte ägde. Det andra var slaveriet. Bägge brotten bar våldet med sig och bägge var gigantiska och bägge var i djup konflikt med självbilden, the land of the free, the beacon of God, konstitutionens naturrättsliga grundtanke att alla människor är födda fria och lika. Individuell frihet å ena sidan, våld och rasism å den andra. Men friheten blev en illusion eftersom den byggde på uteslutning, på andras ofrihet, rasismen blev ett sätt att rättfärdiggöra (den andre är inte som vi) bortträngningen blev ett sätt att inte vilja se. Grunddragen löper som en röd tråd genom USA:s historia.

I USA fanns inte, inte som i Europa, Ryssland och för den delen den övriga världen, en gammal överklass och ännu mindre en aristokrati, som såg nyrikedom och framgångsuppvisning som en vulgaritet. Där i den gamla världen såg man rikedom som något naturvuxet, något som skulle vårdas med värdighet och elegans. Men i USA fanns i stället energin, inget av bigotteriet i den gamla världen fanns, allt var möjligt. Vulgariteten blev ett sätt att säga fuck you, vi gör som vi vill, tycker som vi vill. Så vad gör man när man lyckats i en individualistisk kultur, i ett samhälle med en ögonblickskort historia. Man visar upp, ju större ju bättre, ju glittrigare och guldigare desto bättre: Trump Tower, Golden hall, privatjet, makt, framför allt makt, makt som också kan bli politisk makt. Success. Show it. Sociologen Thorstein Veblen myntade begreppet conspicous consumption (iögonenfallande, uppvisande) efter ett konsumtionsmönster han iakttagit redan på 1920-talet. Denna amerikanska livshållning och kultur, nästan autistisk, kom att ligga till grund för exempellösa ekonomiska framgångar under tvåhundra år. Livet som en rak motorväg i Nevadas öken, en Cadillac på väg. Vart? Länge bara rakt fram. Men nu, om kvantitet aldrig övergår i kvalitet, om andra aktörer på vår jord kommer i kapp, vad händer då med landet som så länge levt sin egen logik? Vilsenhet, hybris, nostalgi, polarisering, nedmontering av demokratin, en elit som överger folket – vad gör man? Man har blivit en del av världen men vet inte längre hur man skall förhålla sig – hota eller förena sig? Världens mest ensamma folk.

Jag tänker på tv-serien ”Allt för Sverige”, hur amerikanerna när de söker sina rötter nästan gråter av eufori när de ser en vattenpump på en gårdsplan.

The post Är USA världens mest vulgära land? first appeared on Opulens.

MATKULTUR. Veckans DDR handlar den här gången om matkulturen i DDR. Jesper Nordström berättar om speciella statliga satsningar på fisk och C-vitamin.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Gastmahl des Meeres var ett östtyskt kulinariskt fenomen. Konceptet (som kan översättas till ”havets gästabud”) presenterades i DDR som en folkhemsrestaurangkedja med saltstänkt inspiration – en symbol för socialistisk matkultur där östersjöfisk ersatte västliga köttimporter. Det var en statligt ledd satsning av Handelsorganisationen (HO): den stod för central planering, enhetligt porslin, obligatoriska uniformer och filmreklam i statlig propagandakanal – allt för att bygga bilden av ett hygieniskt och arbetartroget kostalternativ.

Konceptet lanserades 1966 i Weimar av den berömde DDR-tv-kocken Rudolf Kroboth, som senare kom att bli ansiktet utåt för hela kedjan. Genom hans tv-program Tip des Fischkochs och iscensatt schaukochen (det vill säga matlagning live inför publik på torg och gator) skulle man skapa folklig entusiasm för fisk, ett livsmedel som ansågs nyttigare och moraliskt överlägset kött. En socialistisk Keith Floyd!? Tanken svindlar.

Men bakom retoriken om ”den sunda arbetarkosten” lurade en bister verklighet: DDR‐ekonomin led av kronisk köttbrist och begäret efter västprodukter var starkt. Fiskrätter baserade på Seelachsfilet (sej), Hering (sill/strömming) eller Dorsch (torsk) bildade front mot västs konsumtionsideal, med rätter som Italienisches Risi Bisi vom Fisch, Tessiner Fischschnitzel och Russische Fischsoljanka – exotiskt klingande alternativ för att dölja de konkreta problemen och skapa illusionen av ett kulinariskt överflöd.

Priserna var medvetet låga. Genom subventioner och stordrift höll man priserna nere på rimliga nivåer. Detta var en klassisk socialistisk PR‑gest: visa att staten kan erbjuda något allmänt tillgängligt, hygieniskt och genuint folktillvänt.

I praktiken blev Gastmahl des Meeres ett instrument för att styra konsumtionsmönster: fisk i stället för kött, mat serverad på statliga restauranger. Samtidigt speglade det en ironisk desperation – att sälja röda sjöstjärnor (förlåt den usla vitsen) utan att avslöja att de innehöll minimalt med kött. Det var charm med ett sting: en kulinarisk propaganda som byggde varumärket socialism.

Restaurangkedjan existerade fram till 1989 med 33 enheter i städer som Berlin, Weimar, Rostock, Leipzig och Jena. Efter murens fall privatiserades många och några överlevde i privat regi i städer som Sassnitz, Suhl, Görlitz och Dresden.

Så såg den ideologiskt färgade snabbmatslösningen ut: när kött blev dyrt och en bristvara, lyfte man fisk – och serverade inte bara mat, utan socialism med smak.

Ett annat exempel på denna dubbla verklighet var lanseringen av Vita Cola. Utåt sett en friskare, mindre dekadent version av Coca-Cola, med tydligare citrusinslag – idealisk för ungdom och folkets hälsa. Men bakom den fräscha smaken låg en medicinsk kris: DDR hade drabbats av skörbjugg bland unga och militärer, ett symptom på undermålig C-vitaminförsörjning i kosthållningen. Orsaken var storpolitisk: ett minskat inflöde av apelsiner från Kuba. Vita Cola blev alltså inte bara en smakpreferens utan en nödvändighet i dryckesform, ett sätt att rädda ansiktet ideologiskt medan man korrigerade en näringsbrist.

Same same but different: precis som fisk blev svar på köttbristen, blev citrusläsk ett motdrag mot vitaminbrist – båda inlindade i berättelser om förnuftig socialism.

Till skillnad från exempelvis Clock i Sverige – där staten snarare resonerade enligt principen ”if you can’t beat them, join them” och importerade hamburgerkonceptet rakt av – försökte DDR i stället forma en egen kulinarisk motmodell. Man tog inte efter utan lanserade ideologiskt inramade alternativ: hälsosammare, mer folkförankrade, och i linje med det socialistiska kroppsidealet. Det handlade inte bara om att mätta, utan att fostra – med fisk och vitaminer i propagandans tjänst.

The post Veckans DDR: Kulinarisk kultur i socialismens namn first appeared on Opulens.

ESSÄ. Christopher Ali Thorén, doktor i utbildningsvetenskap, har skrivit en essä om islams plats i det nya mångkulturella landskap som präglas av både ökad rasism och att muslimer och muslimska uttryck blivit del av många svenskars vardag.

Mångkulturens nya skepnad – förortens unga muslimer i segregationens och islamofobins skugga

Fotbolls-VM har inte bara bjudit på fotbollsfest, utan också väckt debatten om muslimers tillhörighet till den svenska gemenskapen. Detta efter att Yasin Ayari efter sitt andra mål mot sin pappas födelseland Tunisien gått ner i sujud, eller sajdah, bugningen i den muslimska bönen. Ingen ny syn inom internationell fotboll, men första gången i ett svenskt professionellt sammanhang. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Joel Halldorf menade att en ”blågulare islam är svår att tänka sig”. Medan Jimmies Åkesson på Instagram surnade till på vänsterliberalernas ”kulturkrigande” när de insinuerar att Sverigedemokrater inte gläds åt en svensk seger om det är en muslim som gör mål. Muslimer både hyllade målgesten och var tveksamma till om det verkligen är respektfullt i sammanhanget.

Oavsett vad man tycker om Ayaris målgest så visar den och den efterföljande diskussionen att islam både blivit vardaglig och fortsatt omstridd i svensk offentlighet samtidigt.

Vissa tendenser kan skönjas i Forum för levande historia senaste rapport ”Unga tycker om andra” som skapat både rubriker och oro för generation Z:s bristande tolerans. I ett allt hårdnande debattklimat borde i och för sig ingen förvånas att även ungas attityd gentemot minoritetsgrupper som muslimer, men även mot judar och hbtq-personer, har hårdnat. Exempelvis instämmer 34 procent av ungdomarna med påståendet att ”det är alldeles för många muslimer i Sverige”, och 36 procent säger sig vara negativt inställda till islam som religion. Visserligen inte en majoritet, men ändå tillräckligt många för att det ska bli olustigt att gå till skolan om klasskompisarna vädrar sina åsikter öppet.

Det finns dock en trend som inte följer tidigare mönster. 56 procent av ungdomarna svarade till exempel instämmande på påståendet att ”muslimer i Sverige ska ha rätt att bygga moskéer”. Ett lågt stöd för religionsfrihet kan tyckas, men då var det bara 42 procent som instämde med samma påstående vid 2013 års mätning. Numera är dessutom hela 78 procent positiva till att programledare ska tillåtas bära slöja i tv, jämfört med 55 procent år 2013. Intressant nog finns den ökade acceptansen även hos de som i övrigt visar en negativ inställning till islam och muslimer.

Kanske är det ett tecken på att svensk mångkultur gått in i en ny fas. En där relationen mellan grupper inte enbart handlar om ett gillande eller ogillande, utan en mer komplex inställning till mångkulturell samlevnad. Svenska städers segregation och politisk debatt upprätthåller fortfarande gränsen mellan ”svenskar” och ”muslimer”, men hur relationen mellan muslimer och majoritetsbefolkningen ser ut är utan tvekan i förändring.

Den turkiske sociologen Nülifer Göle menar att muslimer har gått från att vara den ”exotiske andra” i Västeuropa och numera kan betraktas som den ”bekanta andra”. Synliga muslimer väckte tidigare uppmärksamhet som något annorlunda i gatubilden. Numera är det inte längre någon som vänder huvudet på spårvagnen för en kvinna med sjal eller en skäggprydd farbror med särk och radband. Den som har receptbelagda mediciner har med stor sannolikhet vant sig att bli expedierad av kvinnor i hijab.

Denna situation, där människor med olika bakgrund lever i varandras närhet och influeras av varandra – om än i segregationens och rasismens skuggor – kallar den brittiske kulturteoretikern Paul Gilroy för konvivialitet. Ordet beskriver ursprungligen en festlig eller vänlig stämning och bokstavligen att leva tillsammans. Inom kulturstudier ringar begreppet in en mångkulturell samlevnad, även om det inte nödvändigtvis innebär en ”frånvaro av rasism eller toleransens triumf”, som Gilroy uttrycker det. Däremot förändras tidigare förståelser av ens egen och ”de andras” tillhörigheter och identifikationer.

Inom en konvivial kultur är det alltså ingen motsägelse att muslimer som grupp kan ses som ”de andra” samtidigt som uttryck för islam uppfattas som vardagliga. Ömsesidiga influenser kan alltså prägla vår samtid på samma gång som muslimer allt oftare framställs som ”problem”. De klär sig fel, praktiserar sin tro fel, uppfostrar sina barn fel, har fel värderingar, röstar fel och förstår sig inte på yttrandefrihet. Men de är här nu, och de flesta partiers retorik handlar inte om att köra ut dem, snarare om att de som är här ska anpassa sig.

En sådan förståelse av integration uppvisade exempelvis utbildnings- och integrationsminister Simona Mohamsson (L), hon som egentligen var den som dammade av det 25 år gamla begreppet ”blågul islam”: ”Islamisterna i förorten och radikala imamer i källarmoskéer hotar den svenska demokratin och vår värdegemenskap” slog hon fast i ett pressmeddelande. Dessa personer, menar hon, utgör en motpol till de ”blågula” muslimerna som likt henne själv i stället omfamnat de svenska värderingar som islamisterna föraktar. Statsvetarprofessorn Mahmood Mamdani, far till New Yorks första muslimska borgmästare Zoran Mamdani, pekar på att denna typ av indelningar inte är något oproblematiskt. Det riskerar att leda till en indelning av muslimer i de ”goda” (de ”blågula”) och de ”dåliga” (de extrema i förorterna), där den senare gruppen till slut kan inkludera nästan vem som helst.

Begreppet blågul islam diskuterades på 90-talet bland forskare för att sätta fingret på islams etablering i Sverige, med uttalat svenskmuslimska moskéer, föreningar och scoutkårer. Religionshistorikern Simon Sorgenfrei, aktuell med boken ”Öppna era hjärtan” (Norstedts 2026), har i en tillbakablick konstaterat att det dock aldrig blev någon enhetlig ”blågul” islam som många trodde eller önskade sig. I stället blev det ett heterogent svenskt muslimskt landskap – inte helt olikt den svenska frikyrkorörelsen – med allt från sufier, salafister, shiiter och sunniter till de med svalt eller inget intresse för religion.

Det gör att nya sätt att leva som muslim formas, vilka överskrider äldre etniska och religiösa grupperingar. En utveckling som inte minst är tydlig bland unga muslimer i förorten där det är allt svårare att se var svensk förortskultur – något slarvigt uttryckt – börjar och var svensk muslimsk ungdomskultur tar vid. Sociolingvisten Karin Senter visar exempelvis i en studie om att ”göra förort” att slanguttrycken – som ”wallah” (ungefär jag svär vid Allah) och ”jag svär på Koranen” – associeras till både islam och förorten. Dessa överlappningar speglas också i populärkultur som både muslimer och icke-muslimer konsumerar: ”Ända sedan jag föddes, hela jag har varit politik/Jag är från orten, jag är svart, kvinna och muslim” som Imenella rappar i ”Go Showty”.

Bildkonstnären Nabila Abdul Fattahs tidigare utställning ”Grabbar” och hennes uppföljande ”Banats” (ungefär tjejer), som passande nog visades på Blå stället i Angered under våren i år, handlar inte specifikt om muslimer. Däremot finns islam med som ett naturligt inslag i hennes skildringar av förortsungdomar. De fixar faden på den lokala barbershopen, hjälper mamma med matkassar och ger henne en kyss på pannan. I det vardagliga skildrar hon ett gäng tonårskillar, med olika hudfärger men iklädda likadana svarta dunjackor, som faller ner på knä i gemensam bön. Islam förenar dem i tro; förorten som konvivial gemenskap.

Associationerna mellan islam och förorten är dock i sig inte ett nytt fenomen. Per-Markku Ristilammi nämner redan 1994 i sin avhandling ”Rosengård och den svarta poesin” att moskén i utkanten av området framstår som ett materiellt uttryck för Malmöförortens ”annorlundahet”. Samma stadsdel som 2009 var föremål för den omdiskuterade ”Rosengårdsrapporten” som, likt Mohamssons utspel, varnade för muslimska parallellsamhällen där svensk demokrati satts ur spel.

Att förorten är centrum för muslimsk kultur betyder dock inte att den är isolerad där. Muslimers plats i offentlighetens mainstream följer den konviviala logiken i att vara både omstridd och självklar. Den muslimska sjalen kan ifrågasättas politiskt, men bakinfluencern och entreprenören Camilla Hamids böcker fyller bokhandelns skyltfönster, och hon bjuder samtidigt in de numera närmast folkkära komikerna Kaeli Abdi och Ahmed Berhan till sitt ramadanprogram. Det gör att även icke-muslimer har lärt sig hänga med i muslimskt färgad vokabulär. Likt den svenska fotbollsdomaren Glenn Nyberg som blev viral i ett klipp från Fifa Arab Cup-finalen i Qatar mellan Jordanien och Marocko. Att Nyberg svarar den jordanske spelaren som protesterade mot en utdömd frispark med ordet ”wallah” fick den arabiska kommentatorn att vika sig i skratt, och internet att ivrigt dela klippet.

Det ökade antalet muslimer i Sverige spelar såklart en avgörande roll för denna konvivialitet. I slutet av 1970-talet var antalet muslimer i Sverige knappt 9 000. I dag beräknas någonstans mellan 500 000 och en miljon individer med någon slags muslimsk identitet leva i Sverige. Med bakgrund i länder som Somalia, Bosnien, Pakistan, Iran och stora delar av den arabiska världen, inte minst Irak och Syrien, har Sverige antagligen världens mest mångkulturella muslimska befolkning. Något som skapar en dynamisk situation där nationella grupperingar är för små för att helt hålla sig för sig själva.

Några ”somalitowns” som tidigare stadsminister Magdalena Andersson talade om, och fick ta tillbaka, finns alltså inte. Däremot är förorten utan tvekan den konviviala kulturens centrum. När Mohamsson associerar islam med förorten har hon alltså en poäng, och visst finns det problem även bland muslimer. När ungdomar reser till krigshärdar för att slåss för något de tror är ett upprättande av ett rättfärdigt kalifat har samhället misslyckats. Det är självklart allvarligt, men inte den mest framträdande utvecklingen för hur svensk islam kommer utvecklas.

Den konviviala situationen handlar inte om att alla i förorten är muslimer, eller att alla muslimer bor eller trivs bäst i förorten. Så är det ju inte. Men det är där muslimska gemenskaper har störst möjlighet att överbrygga och dynamiskt interagera med andra gemenskaper. Unga muslimer i förorten är inte knutna till sin etnicitet på samma sätt som sina föräldrar. Känslan för ”hemlandet” behöver inte helt ha förlorat betydelse, men den har inte samma definierande roll. På studenten kan elever springa ut med sin somaliska eller irakiska flagga som en identitetens mantel, men kompisarna som möter upp med sprutande Pommac har inte gått på samma modersmålslektioner. Namnet på moskén du ber i på fredagen kan ge sken av etnisk exklusivitet, men i raderna sätter kurder, araber och västafrikaner pannan mot mattan tillsammans.

Den prägel islam har börjat sätta på svensk populär- och ungdomskultur, och hur islam formas som en svensk muslimsk gemenskap är en långt ifrån enkel, färdig eller enkelriktad process. Ungdomarna kan tala bred göteborgska eller skånska och deras sätt att leva som muslimer har formats av en specifik svensk situation. Sverige är hemma för de allra flesta. Samtidigt är det svårt för unga att identifiera sig som blågula muslimer när samhället de bor i inte låter dem blomma upp utifrån deras egna förutsättningar och önskningar, utan i stället stämplar dem som ett problem.

De till synes skarpa gränserna mellan det svenska och muslimska har ännu inte helt upplösts. Däremot syns tecken på att vi trots rasismens skuggor successivt lär oss nya, konviviala, sätt att leva i ett mångkulturellt Sverige.

The post Essä: Nya sätt att leva i mångkulturens Sverige first appeared on Opulens.

SPIONAGE. I Veckans DDR skriver Jesper Nordström den här gången om den ökända östtyska säkerhets- och underrättelsetjänsten Stasi.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Jag såg den när det arrangerades nostalgivecka i Degeberga. En traktor, närmare bestämt en Massey Ferguson, vackert nött av tid och arbete, stod parkerad mellan mopeder, gödselspridare och män i keps som berättade exakt vilken oktanhalt bensinen hade förr. Här var det idel SD-kepsar, burköl och flintastek på engångsgrill för helt banka in klichéscenen.

Men mitt öga fastnade på registreringsskylten: DDR 007. Ägaren såg att jag såg och sa ”jag lovar att det är slump”.

I Sverige väljer man inte sina registreringsnummer – man får dem. Slumpmässigt, inom byråkratins ramar. Representanter för vulgärhögern, som jag axiomatiskt tänker är i majoritet här i mittersta Skåne – där det varken är nära till Malmö eller Österlens krukdrejare i linnekläder – har nog gett en och annan pik till traktorns ägare. ”DDR-Sverige” är ju för övrigt en mycket historielös tröttsam formulering som fortfarande förekommer.

Det fanns något så motsägelsefullt i kombinationen. En jordbruksmaskin från Skåne – märkt med initialerna för en nedlagd diktatur och siffrorna 007 som oåterkalleligt förknippats med spioner och dess falska dry martini-romantik. Ska man fortsätta rida på klyschor är det väl snarast så att Östtyskland väcker tankar om en evig grå tristess och människor som beter sig diskret likt möss, ja ett slags prudentlig småborgerlighet.

DDR hade en av världens mest effektiva underrättelsetjänster: Stasi.

Under 1970-talet var dess utlandsavdelning, Hauptverwaltung Aufklärung (HVA), särskilt aktiv. Deras mål var att infiltrera väst, i synnerhet Förbundsrepubliken Tyskland.

Det mest kända exemplet är Günter Guillaume, en östtysk spion som i flera år arbetade som personlig sekreterare åt Västtysklands förbundskansler Willy Brandt. Guillaume och hans fru hade i början täckmantel som anspråkslösa medborgare – de drev bland annat en tobaksbutik – innan han långsamt arbetade sig upp inom det socialdemokratiska partiet. I butikens sortiment fanns för övrigt den östtyska boulevardtidningen Das Magazin. Och, jo det fanns faktiskt tidningar med bara bröst, grov blondinhumor och eviga svärmorsskämt också i DDR.

När Guillaume avslöjades 1974 ledde det till en enorm politisk skandal och Brandts avgång.

Guillaume erkände direkt, men under förhöret framförde han en begäran som blivit historisk: ”Jag erkänner. Men jag förväntar mig att ni behandlar mig i enlighet med min rang som officer.”

Ett av de mest använda pressfotona är så här i efterhand närmast parodiskt övertydligt. Vem om inte spionen har mörkare kostym, solglasögon och går ett halvt steg bakom förbundskanslern?

Han såg sig inte som förrädare utan som en soldat i tjänst, med disciplin och plikt. I Östtyskland betraktades han som hjälte, men internt i Stasi var man splittrad. Vissa menade att Guillaume i sin iver förstört relationer som långsamt börjat tina. Andra tyckte att hans fall var parodiskt futtigt och riktade väl på så sätt kritik mot sig själva. Men kanske hade de då själva fallit för 007-romantiken. Hur skulle det liksom annars vara? Vackra femmes fatales och skrikande däck?

DDR:s underrättelseverksamhet var omfattande men ofta lågmäld till sin metod. Det rörde sig således inte om spektakulära James Bond-uppdrag utan om långsam, målmedveten infiltration och informationsinhämtning.

En viktig komponent i det systemet var kortvågsradio.

Än i dag kan man på kortvågsbandet höra så kallade nummersändare – radiosignaler där en mekanisk röst, ofta kvinnlig, läser upp till synes slumpmässiga sifferkombinationer.

”9… 4… 1… 7… 2… 9…”

De används av underrättelsetjänster för att sända krypterade meddelanden till fältagenter, och fenomenet är dokumenterat i både Sovjet och Östtyskland. Inga tekniska motåtgärder kan i praktiken stoppa dem – de är anonyma, globala och mycket svåra att spåra till källan. Vissa verkar stå där som zombies och fortfarande sända information även om uppdraget är över.

Vissa människor har byggt hela konspirationsteorier kring nummersändarna. Andra, mer sansade personer, ser dem som fascinerande reliker från en tid då världen delades i öst och väst, men där kriget mest utspelades i kod, ljud och pappersmappar.

DDR 007 på en traktor i Skåne är bara ett resultat av svensk slumpmässig byråkrati. Ett nummer tilldelat av Transportstyrelsen, inget mer.

Men det är ändå slående hur det, helt oavsiktligt, pekar rakt mot den period i historien då världar speglade varandra i hemlighet. När kodnamn, nummersändare och falska identiteter var en del av vardagen för tusentals agenter i öst och väst.

The post Veckans DDR: Stasi ‒ den ökända underrättelsetjänsten first appeared on Opulens.