DDR. Den här veckan har Jesper Nordström skrivit en satirisk text i form av en dikt om tiden efter murens fall.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Från dialektik till diarré

– såsom det berättas i tiden efter att muren föll

Och det hände vid den tiden, då muren föll,

att människan blev utan mål.

Det som varit fast blev flytande.

Det som varit rakt blev snett.

Det som varit gemensamt blev privat.

I DDR var tingens ordning fast.

Människan tillhörde folket.

Folket tillhörde historien.

Historien tillhörde framtiden.

Alla visste vad som skulle byggas.

Det var inte frihet, men det var riktning.

Femårsplanen var ett evangelium i betong.

Man åt vad som bjöds.

Man arbetade där man ställdes.

Man semestrade i Bulgarien.

Man marscherade i maj.

Man sade: vi bygger samhället.

Och även den som tvivlade

visste sin plats i världen.

Men muren föll, och med den föll berättelsen.

Och ingen reste en ny.

Då vände sig människan inåt.

Ty utåt fanns ingen plan.

Hon började se på kroppen såsom på en ny karta.

Hon sade: detta är mitt tempel.

Och i templet fanns tarmen.

Och tarmen blev helig.

Hon vägde sin lycka

i matsmältningssystemet.

Hon sökte fasthet i avföringen,

där det förut fanns kamp.

Hon sade: jag är ren, ty jag har ätit fermenterat.

Jag är sann, ty mitt mikrobiom är i balans.

Kvinnorna samlades kring stenen.

De talade om energi, om ljus, om måne.

De tvättade sina händer i salvia och sade: detta är läkedom.

Männen gick till vattnet.

De doppade sina kroppar i köld och sade: detta är styrka.

De åt lever och talade om urtillstånd.

Ingen mindes längre Dresden.

Ingen mindes längre Leipzig 53.

Men alla mindes sin barndoms förstoppning.

Och de sade: nu är jag fri.

Ty friheten blev tyst.

Och friheten blev trång.

Och friheten blev mätbar, i antalet tuggor,

andetag och tarmtömningar per dag.

Det fanns ingen gemenskap mer.

Men det fanns kurser.

Det fanns smoothies.

Det fanns en kvinna i linnebyxor som sade: följ din inre frekvens.

Och människan följde den.

Inte till månen, men till närmsta hälsohylla.

Så gick det till när dialektiken dog.

Och i dess ställe trädde det personliga valet,

den dagliga kosten och den fasta avföringen.

Och det var nog.

Och det var heligt.

Och det var slutet på den stora historien.

The post Veckans DDR: Tiden efter murens fall first appeared on Opulens.

POLITIK. Mats Barrdunge som doktorerat i idéhistoria blickar tillbaka på Ernst Wigforss idéer och den så kallade gillesocialismen. Tankar som enligt Barrdunge är relevanta än i dag och som skulle kunna vitalisera demokratin.

Fredrik Johansson, krönikör på Svenska Dagbladets ledarsida, gjorde i slutet av förra året (27/12) ett nummer av att högerledaren och nationalekonomen Gösta Bagges ekonomiska teorier stod för ett öppet, fritt och demokratiskt samhälle medan den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss stod för motsatsen och önskade en statlig reglering av ekonomin och näringslivets förstatligande genom en planhushållning.

I Arbetarrörelsens efterkrigsprogram som Johansson citerar ur finner han skrivningar som visar på just detta. Johansson har delvis rätt. Det finns en stark övertygelse i detta program för att statens ökande inblandning i näringslivets verksamhet kan gynna den ekonomiska utvecklingen. Men samtidigt finns det skrivningar som pekar åt ett helt annat håll och att den ekonomiska politiken inte ska ”…lägga band på enskild företagsamhet. Den skall tvärtom till en del brukas för att återställa fri företagsamhet, där monopolistiska sammanslutningar i begränsade intressens tjänst lägger hinder i vägen för tävlan och rörelsefrihet”.[1] Det var inte den fria företagsamheten som ifrågasattes utan en osund kapitalism där konkurrensen sätts ur spel genom monopol- och kartellbildningar.

Man måste också se detta program i sin kontext. När programmet skrevs 1944, pågick fortfarande kriget och statlig kontroll av ekonomin var nödvändig. Det fanns också välmenta tankar i detta program som kravet på minskad arbetstid, förbättrad bostadsstandard, underlätta hushållsarbetet i hemmet och åtgärder för att motverka barnfattigdom. Det var ett program som pekade framåt och som försökte skapa en samlad bild av fredekonomins möjligheter och förutsättningar.

Som ekonomisk teoretiker är Wigforss sannerligen inte lätt att få grepp om. Hans akademiska språk är snårigt och omständligt och han formulerar sig inte sällan i negationer. Ett genomgående tema i hans socialistiska övertygelse var däremot en ovilja mot dogmatism och att pröva sig fram med arbetshypoteser likt en empirisk naturvetenskapsman.

Vilken ekonomisk politik som hans resonemang kring planhushållning argumenterar för är något oklart, men i Efterkrigsprogrammet betonas mot slutet att en demokratisering av det ekonomiska livet ”bör även utsträckas till de inre förhållandena på arbetsplatserna”.[2] Arbetarna och tjänstemännen måste få möjlighet att påverka de tekniska och ekonomiska driftsförhållandena på arbetsplatsen för att ge de anställda ”större trygghet och bättre trivsel i arbetet”.[3] Här närmar man sig kärnan i hans socialistiska ekonomiska vision som var allt annat än centralisering och förstatligande, utan utvecklade sig under tidigt 1920-tal i riktning mot gillesocialism.

Industriell demokrati var ett samlingsnamn för en politisk diskussion inom den internationella arbetarrörelsen efter det första världskriget som avsåg att stärka arbetarnas delaktighet i den industriella produktionen. I den politiska debatten i Sverige blev industriell demokrati under några år en livligt diskuterad fråga. Från socialistiskt håll sågs det som ett steg på vägen mot en omstöpning av hela ekonomin till ett fullständigt och socialistiskt övertagande av produktionsmedlen, medan radikala liberaler såg den som en väg för att skapa samförstånd mellan arbetare och arbetsgivare.

Inom det socialistiska lägret var det framför allt Ernst Wigforss som förde denna frågas talan och var den som inledde debatten på den socialdemokratiska kongressen 1920 som beslutade om tillsättandet av en kommitté för att utreda frågan. Men även andra framträdande socialdemokrater som Per Albin Hansson, Gustav Möller, Arthur Engberg och Erik Palmstierna ansåg att tiden var mogen för att fördjupa det demokratiska reformarbetet efter rösträttens genomförande och stödde förslaget.

På hösten 1921 reste en delegation på fem personer utsedda av Landsorganisationen, däribland Ernst Wigforss, till England för att studera de experiment med byggnadsgillen som startats i London och Manchester. Utgångspunkten för dessa nya organisatoriska former var det så kallade Whitleyprogrammet, som utformats av en regeringskommitté bestående av arbetsgivare och arbetare och namngivet efter J H Whitley (1866–1935), underhusets talman och liberal, som var kommitténs ordförande. Programmet avsåg att stöpa om hela Storbritanniens byggnadsindustri till ”en enda stor, självstyrande demokratisk organisation i samhällets tjänst”.[4]

Förslaget hade föregåtts av en stor arbetskonflikt inom byggnadsindustrin 1916 som resulterat i ett byggnadsparlament bestående av arbetare och arbetsgivare. Programmet var mycket detaljerat och såg till både arbetarnas och arbetsgivarnas behov. Det syftade till att höja den allmänna levnadsstandarden, öka arbetarnas deltagande i produktionen och att rationalisera och effektivisera byggproduktionen. Det innehöll även förslag för att minska arbetslösheten, reglera överbemanning, ett jämnare fördelat vinstsystem och räntegarantier för företagens vinster. Men förslaget mötte motstånd från arbetsgivarna i byggnadsparlamentet och genomfördes aldrig även om det resulterade i upprättande av ett hundratal gillen i framför allt London och Manchester.

Ernst Wigforss inspirerades under denna resa av dessa engelska försök till demokratiskt organiserade produktionsformer. Gillesocialism blev för honom ett steg på vägen mot ett socialistiskt samhälle och skiljde sig från statssocialism genom att man inte eftersträvade statens övertagande av produktionsmedlen.

Den skilde sig även från syndikalism eftersom den inte strävade efter ett maktövertagande genom växande fackföreningar. Gillena var heller inte en kooperativ produktionsform eftersom överskottet inte fördelades mellan de enskilda medlemmarna utan fonderades för gemensamma ändamål, som vid sjukdom och ofrivillig arbetslöshet.

De var heller inte någon konkurrent till fackföreningsrörelsen, utan fackföreningsrepresentanter satt i alla styrelser från de lokala gillena upp till förbundsnivå. Det var en decentraliserad form av socialism där makten i de industriella produktionsföretagen låg i branschvisa och självstyrande gillen.

Som gillesocialismens främste teoretiker och upphovsman räknas anglo-irländaren och socialisten S G Hobson (1870–1940), som författade skriften National Guilds: an Inquiry into the Wage System and a Way Out (1914).

Förutom England, som var det land där man kommit längst med dessa experimentella produktionsformer, hade man i Österrike och Tyskland efter första världskriget valt lagstiftningsvägen och infört driftsnämnder som gav arbetarna ökat inflytande över den industriella produktionen.

I Norge och Danmark hade man utarbetat lagförslag om driftsnämnder, med förebild från Österrike. Men i Sverige var frågan däremot i sin linda. Frågan blev däremot livligt diskuterad i den samlade pressen och från högerhåll var man starkt kritisk till alla sådana förslag, men bland socialdemokrater och liberaler fanns en samsyn om vikten av att införa demokratiska reformer på arbetsplatserna.

Längst i denna fråga gick den frisinnade landsföreningen som i sitt valprogram 1920 hade med detta som en särskild programpunkt och att ”bereda arbetarna behörigt medinflytande på arbetsförhållandena”.[5] Från fackföreningshåll i Sverige var man däremot inte övervägande positiv till dessa förslag utan såg faror i att deras ledande roll över arbetarkollektivet skulle minska och att införandet av driftsråd skulle kunna splittra den fackliga enhetsfronten.

När den första socialdemokratiska enpartiregeringen tillträdde i mars 1920 med Hjalmar Branting som statsminister tillsattes en utredning som beskrev den industriella demokratin som en ”komplettering till fackföreningarnas strävanden att tillvarataga sina medlemmars intressen, men genom själva sin organisatoriska form måste den på samma gång fästa arbetarna närmare produktionen och sålunda i hela samhällets intresse skapa en ny sporre till densammas ökning”.[6] En elegant formulering som beskrev frågan utan att direkt koppla den till de socialiseringssträvanden som Branting i andra sammanhang gav uttryck för.

I en ledare i Social-Demokraten året innan hävdade han att socialisering innebar mycket mer än förstatligande, och att när det arbetande folket självt förfogade över produktionsmedlen pekade den industriella demokratin ”utöver den nuvarande kapitalistiska produktionsordningen”.[7]

Frågan ledde däremot aldrig till några konkreta resultat. När arbetet med lagförslaget om inrättandet av rådgivande driftsnämnder var färdigt 1923 hade det borgerliga motståndet ökat. Man befarade att det skulle vara ett steg på vägen mot en fullständig socialisering och förslaget gick inte till proposition utan avslogs redan i lagutskottet. Wigforss, som även denna gång förde förslagets talan, blev enligt ekonomhistorikern Christer Lundh, ”en förlorare som talade, men en som dock hade tron och visionen kvar”.[8]

Herbert Tingsten skriver i sitt stora arbete om socialdemokratins idéutveckling att de ”oklara förslag, som framfördes under den av stora förhoppningar präglade debatten år 1920, var förslaget om industriell demokrati det första, som föll sönder, då man från allmänna talesätt sökte sig fram till utformning och precisering”. [9] Lundh menar att en viktig anledning till att det inte resulterade i några reformer var att frågan vid denna tid inte var tillräckligt förankrad hos arbetsmarknadens parter.

Efter andra världskrigets slut spirade optimismen, och reformarbetet fortsatte inom den svenska arbetarrörelsen. Hos Ernst Wigforss levde de politiska visionerna fortfarande starkt. I ett tal i Grängesberg 1946 förklarade han att industriarbetarna måste göras till ägare och självförvaltare för att de ska kunna känna större trygghet och tillfredsställelse med sitt arbete. Men det skulle inte ske genom att staten gick in som ägare utan i andra former av samägande för att de anställda mera direkt skulle känna sig som medarbetare.[10]

Arbetet med industriell demokrati återupptogs och ett samarbete mellan LO och det socialdemokratiska partiet inleddes för att införa rådgivande företagsnämnder. Wigforss visioner om lokalt förankrade arbetarstyrda industriföretag tog sig slutligen konkret form, om än inte fullt lika radikalt.

I ett avtal mellan LO och SAF i juni 1946 beslutades att rådgivande företagsnämnder skulle inrättas på företag med minst 25 arbetare. Syftet var att upprätthålla fortlöpande information och öka samverkan mellan arbetsgivare och anställda för att uppnå bästa möjliga produktion, och för att öka tryggheten och trivseln på arbetsplatsen. [11]

Debatten om statens kontroll över det ekonomiska livet under nittonhundratalets mitt känns inte längre relevant. Förutsättningarna har förändrats radikalt. Man kan inte med samma självklarhet säga att staten är den goda kraften som vill medborgarnas väl. Staten har inte längre samma möjligheter att utöva kontroll över det ekonomiska livet. Kapitalet och storföretagen är globala spelare som inte låter sig styras av nationella lagstiftningar. Var den ekonomiska makten ligger eller i vilket ekonomiskt system vi skall leva är däremot inte de enda förhållandena som avgör graden av frihet i ett samhälle. Vad har hänt med den politiska demokratin som varit medborgarnas rättighet under drygt hundra år? Varför har den demokratiska utvecklingen avstannat i tron att den är ett evigt statiskt tillstånd som bara ska förvaltas av våra beslutsfattare?

Demokrati är inte något som bara ska skyddas utan måste vidareutvecklas. Här kommer Wigforss tankar åter till heders och den tanke som låg bakom gillesocialismen, att med egenmakt och självförvaltning göra den arbetande befolkningen mera delaktig i beslut som rör dess egen arbetsplats. Det skulle vara ett viktigt steg på vägen mot ett verkligt fritt, öppet och demokratiskt samhälle. Men under marknadsekonomins herravälde blir medborgarna maktlösa och manipulerade av banal underhållning, tillrättalagd nyhetsförmedling, tröttsamt politiskt pladder och all denna förföriska reklam. Man får instämma i Mahatma Gandhis svar på frågan om vad han tyckte om den västerländska civilisationen, att det låter som en god idé.

[1] Arbetarrörelsens efterkrigsprogram: sammanfattning i 27 punkter (Stockholm 1944), s. 21.

[2] Ibid. s. 29.

[3] Ibid.

[4] Ernst Wigforss, Ett besök hos engelska byggnadsgillen, Tiden nr 1/1922, s. 69.

[5] Frisinnade landsföreningens valprogram år 1920 (Stockholm 1920).

[6] Socialdemokratiska partistyrelsens berättelse för år 1920 (Stockholm 1921), s. 25.

[7] Hjalmar Branting, Statsministerns Göteborgstal, Social-Demokraten 11 nov. 1919.

[8] Christer Lundh, Den svenska debatten om industriell demokrati 1919-1924. 1. Debatten i Sverige (Göteborg 1987), s. 369.

[9] Herbert Tingsten, Den svenska socialdemokratins idéutveckling I (Stockholm 1941), s. 297.

[10] Arbetaren 4 sept. 1946.

[11] Lundh (1987), s. 496.

The post Essä: Gillesocialisten Ernst Wigforss first appeared on Opulens.

DDR. I ”Veckans DDR” reder Jesper Nordström ut begreppen kring en figur kallad Mecki och begrundar den folkliga estetikens betydelse i Östtyskland.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Är det ett troll?

Man står där på loppisen. I lådan med gamla dockor och bortglömda leksaker stirrar ett par pärlögon på en. En liten figur, något slags troll med tovigt hår och kläder sydda i filt. Och man tänker det genast: ”Den där är ju DDR. Det bara skriker Östtyskland om den.” Men nej – riktigt så enkelt är det inte. Lite research får mystiken att skingras. Trollet är ju en igelkott! Och förekom först i en tysk barnfilm av bröderna Diehl. En film som gjordes i slutet av 30-talet, alltså i Nazityskland. Sedan blev figuren populär i Västtyskland på 50-talet under namnet Mecki och känd som maskot för radio- och tv-tidningen Hörzu. Den blev seriefigur och förekommer även på en mängd vykort. Seriefiguren Mecki har en fru som heter Micki och de har två barn vid namn Macki and Mucki.

Det finns även en österrikisk variant och om detta kan man läsa på hemsidan för Das Igelmuseum in Bramsche.

Men visst förekom den också i DDR, fast då under namnet Mäcky. En version, en rökande igelkott, figurerar i många europeiska leksakskataloger. I Sverige var det Hobbex som saluförde den som ”Mecki den lille storrökaren”. Och det var faktiskt den östtyska varianten, Mäcky, försedd med låtsascigaretter i miniatyr och förmåga att blåsa rökringar som i Sverige blev känd som Mecki-trollet.

Det är inte alltså inte konstigt att man som svensk förknippar Mecki-figuren med DDR. Estetiken – tovigt, grovt, lite vackert fult – är perfekt DDR‑kompatibel. Den passar in i ett östtyskt vardagsrum bredvid en rökande tomte från Erzgebirge och en handmålad ljusstake.

Men så här är det: ”Mecki‑trollet” är inte östtyskt i grunden  – det bara ser ut så. Och kanske är det just det som är så fint. Mecki påminner oss om att öst och väst ibland möttes i sakerna snarare än i politiken. I tovade nosar och tygsömmar låg en tyst enighet om att barn behövde små figurer att krama. Oavsett om partiet styrde eller om stormarknaden sålde plastgranar till extrapris. Så nästa gång du träffar på Mecki, buga lätt. Det är ett stycke nordisk‑östlig leksaksmystik med hjärtat på rätta sidan av filtvästen.

DDR och det borgerliga arvet

Men låt oss nu stanna kvar i det där östtyska vardagsrummet ett ögonblick. För bakom den kamouflerade gulligheten hos Mecki, bakom de tovade figurerna och de handmålade träprydnaderna, finns en större berättelse: den om hur DDR, detta självutnämnda framtidsprojekt, i praktiken kom att förvalta ett borgerligt arv.

För DDR ville vara något nytt. En stat byggd på marxistisk vetenskap, framstegstro och kollektiva ideal. Men där stod man med Erzgebirgische Volkskunst som en slags pinsam anomali och intakt julgran om än omdöpt till Vinterfestträd. För att inte nämna mässan i Leipzig, grundad 1165 och ett av Europas mest råkapitalistiska fenomen där det till och med en gång i tiden handlats med slavar.

Erzgebirge, denna lilla region i Sachsen, hade i generationer tillverkat små trädockor, rökande tomtar, hästar, änglar och hela miniatyrlandskap i trä. Det var resultatet av hantverksstolthet, protestantisk flit och – inte minst – julfirandets djupa rötter i människors liv. Vad man ibland glömmer är att samma trähantverkstradition också låg till grund för instrumentbygge – inte minst i grannregionen Vogtland. Det är ingen tillfällighet att Mozarts vardagsfiol, enligt legenden, kom från just Markneukirchen, en liten stad alldeles i utkanten av Erzgebirge. Där byggde man fioler, klarinetter och trumpeter i trä – med samma omsorg som man snidade ljusstakar och änglar. Ett klingande syskonskap.

DDR:s lösning var inte att förbjuda dessa traditioner, utan att omtolka dem. Man kallade det Volkskunst – folkkonst – och lät träfigurerna leva vidare, bara de inte kallades änglar, helgon eller ställdes i en krubba. En rökande tomte kunde ju faktiskt lika gärna vara en gruvgubbe från klasskampens frontlinje. Ett ljus kunde tändas för socialismen i stället för frälsaren. Det blev en estetisk dragkamp som aldrig avgjordes.

Det fanns familjer som pyntade med vad som såg ut som helt neutrala vinterdekorationer – men i själva verket bar på kristen symbolik eller nostalgiska minnen från barndomens borgerliga jul. Man hängde inte en stjärna i fönstret – man hängde ett ”ljusmotiv i röd form”. Granen dök upp ändå.

Kulturkampen i DDR

Mecki må inte vara östtysk till ursprunget – men fångar en kärna i DDR:s kulturkamp: hur svårt det är att kontrollera estetik. Folk ger inte upp traditioner bara för att partiet trycker upp en ny affisch. De släpper inte sina änglar för att kollektivet kräver robotar. Och i detta finns en vacker paradox. DDR kunde kontrollera tryckpressar, valurnor och tv‑tablåer – men inte träfigurer från Erzgebirge. Inte julpyntet. Inte ljuset i fönstret. Inte en tovig figur som föddes på 1930-talet.

Den här texten började med Mecki. Den slutar med en fråga om ideologi, kulturarv och estetisk motståndskraft. För i varje mobil som hängdes upp i ett DDR‑hem, i varje Holzkunst‑figur som smög sig in vid advent, fanns en liten motrörelse. En tyst men envis tradition som vägrade dö. Oavsett hur mycket statens ideologer försökte sudda ut den.

Och som sista klimax i denna spaning: betänk bara att det fanns en extra lyxig växelspak till Trabant utformad som en snöglob med glitter. En subtil men tydlig gest: en sentimental motståndshandling mot gråhet och uniformitet – fast gjord i polyester och glitter. En mer träffande brännpunkt finns väl inte.

The post Veckans DDR: Den folkliga estetiken first appeared on Opulens.

FOTBOLLS-VM. Sent i kväll ställs Sveriges herrlandslag mot Frankrike i fotbolls-VM. När Sebastian Saar får reda på att Sveriges målvakt Jacob Widell Zetterström bär en Houellebecq-keps startar ett flöde av tankar.

Jag vet varför du har gråtit
Och varför du ser på mig i sorg

Je sais pourquoi tu as pleuré
Et tristement m’as regardé

Enrico Macias La femme de mon ami

Fotboll har alltid varit lite sekundärt för mig. Kanske sedan den dagen min mor tvingade mig att ”göra slut” och ringa min fotbollstränare som elvaåring. Det här är mer än trettio år sedan. Ändå har jag förmågan att bli ”storsvensk” var enda turnering av dignitet Sverige deltar i.

Min lägenhet, byggd 1928, är på tok för varm. När jag nåddes av budet att vår landslagsmålvakt tränade i en Houellebecq-keps var jag i färd med att kyla av mig i en park i Malmö. Då tänkte jag instinktivt att detta är det mest intressanta som hänt i det så kallade kulturkriget som rasar mellan en bisarr identitetshöger och det läger som av nyss nämnda höger bedöms som ”woke”.

Jag har läst, ofta med dunkel njutning, allt av Houellebecq. Men möjligvis inte lika grundligt som den förra liberala partiledaren Johan Persson som, enligt egen utsago hade läst den franske författaren tio år innan något verk av denne publicerats!

Min fascination för Houellebecq grundas i att han alltid lyckas göra öppet mål. Han tillfredsställer sin läsekrets medelst intellektualism, samtidigt som hans konservativa läsares värsta fördomar bekräftas. Ett  exempel är anti-intellektualismen hos berättaren i ”Underkastelse”, en välsituerad föreläsare på Sorbonne med en faiblesse för arabiska prostituerade och, det återkommande temat, hämtmat. När jag själv blir smekt av att en protagonist, på ett snarlikt sätt, i en roman nämner situationisten Guy Debord, blir kanske min politiska motståndare detsamma av ett citat som detta, ur ”Elementarpartiklarna”:

”Mitt i det västerländska självmordet hade de självklart ingen chans”

Frankrikes landslag har till sin absoluta majoritet spelare som har sin bakgrund i länder som Frankrike koloniserat. Men även efter avkoloniseringen har Frankrike bibehållit ett särskilt grepp. Kulturellt, språkligt och ekonomiskt. I länder som Senegal, Algeriet, Tunisien, Rwanda (!), Mali etcetera…

Läser målvakten Jacob Widell Zetterström Michel Houellebecq? Jo, det framgår av en intervju från förra året. Dock kommer det nog inte att bidra till en svensk seger om det franska landslaget får kännedom om kepsen.

Läser de franska spelarna Houllebecq? Jag tror inte att fotbollskillar, oavsett etnicitet och härkomst, läser så mycket, generellt sett. Det må vara min fördom.

Ovanstående är dock ett exempel på hur orden är en del av allas liv. Ett där själva ordet eller namnet förvandlats till symbol eller varumärke. Ibland är det omöjligt att skilja på vad som är vad.

Mitt under brinnande krig, eller inbördeskrig då Algeriet fortfarande betraktades som en del av Frankrike, skrevs ett manifest 1960 Manifeste de 121: Déclaration sur le droit à l’insoumission dans la guerre d’Algérie

”Behöver vi minnas att, femton år efter Hitlermaktens förstörelse, lyckades fransk militarism, som en konsekvens av ett sådant krig, återinföra tortyren och göra den igen till en Europeisk institution?”

En av undertecknarna var Marguerite Duras. Förlaget Ellerströms som saluför Houellebecq-kepsen har även en keps med hennes namn i sitt sortiment. Förresten råkar jag dessutom veta att det finns ett läckert bokstöd som återfinns hos välsorterade bokhandlare, med Frantz Fanons porträtt. Jag vill ha ett sånt, men är inte tillräckligt stadd vid kassa. För att trösta mig undrar jag när konsumtionen av verkligt levda liv kommer att upphöra? Den skymmer nämligen solen.

Matchen börjar strax. Vive la…

The post Sebastian Saar: ”Målvakten och Houellebecq” first appeared on Opulens.

DDR. I den här upplagan av ”Veckans DDR” skriver Jesper Nordström om författaren Thomas Brussigs skildring av unga människor i DDR, i skuggan av Berlinmuren.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

För tio år sedan var jag något av en ”reservpappa” till en lillgammal knatte. Det handlade om ett slags pedagogik, att hitta en modell för att lära honom våga sig ut i världen lite mer och minska skärmtiden.

”Men om det hade varit ett tv-spel då? Då hade det väl varit kul att våga lite mer, att komma till en svårare bana?”

Den liknelsen tog skruv och så vågade han sig i väg på egen hand, med det punkterade däcket, till verkstaden.

Detta att se världen som spel, system, regelverk att förhålla sig till är en insikt som vanligtvis kommer i tonåren, när barndomens naiva oskuld är förbi. Ändå är man ännu inte inne i det system av politik, försörjning och stora samhällsfrågor som hör vuxenlivet till.

Om jag inte är helt ute och cyklar nu med mina hobbypsykologiska spekulationer, så torde detta vara en ypperlig utgångspunkt för en ungdomsskildring där handlingen tilldrar sig i DDR. Det är just det som Thomas Brussig tar fasta på i manuset till filmen ”Sonnenallee” 1999. Manuset utvecklade han sedan till en roman som utkom samma år med den lite längre titeln ”Am kürzeren Ende der Sonnenallee”. Den gavs ut i svensk översättning av Per Landin 2001, ”På den kortare sidan av Sonnenallé”.

De allmänmänskliga processerna i ungdomen börjar så smått krocka med insikten om att inte leva i ett system som andra. Inom parentes sagt framstår det östtyska skolsystemet som ett grabbarnas paradis; det var teknik och naturvetenskap och saklighet för hela slanten. Som ett slags meningsskapande livslögn tycks flertalet pojkar ha levt i tron att de kunde bli astronauter.

Handlingen är förlagd vagt till tidigt 70-tal, och den kortare sidan av Sonnenallé syftar på just den stump av gatan som blev avklippt av muren. Ungarna tycker nästan det är lite spännande med muren och ”spanar tillbaka” på tornen. Sedan, i tonåren, när man vill veta lite mer om de snygga tjejerna i de högre årskurserna, går denna information att köpa mot den synnerligen potenta hårdvaluta som stavas ”leksaksbilar från väst”. Det är både charmigt och puttrigt å ena sidan och träffande systemsatiriskt å den andra.

Visst finns det både konflikter och komplikationer i Brussigs skildring men likväl är inte detta en roman som vinner på djupare analys. Om man i någon bemärkelse över huvud taget kan tala om feelgood i östtysk kontext är detta nog det närmaste man kan komma.

Till skillnad från texter av klassiska DDR-författare, såsom Volker Braun eller Christa Wolf, är detta litteratur som låter oss ana murens kommande fall. Det beror förstås på att, om man skall vara hårklyvande petig, Brussig blickar tillbaka på sin uppväxt i Östberlin och har facit i hand.

Med det tillbakablickande perspektivet på ”die Wende”, och en utpräglat lakonisk stil kan Thomas Brussig påminna om en författare som Judith Hermann. Det är ett sätt att skriva som bäst kan beskrivas som ett slags konstaterande stil à la ”Nå, så var det med det”.

The post Veckans DDR: Livet i skuggan av Berlinmuren first appeared on Opulens.

POLITIK. Den årliga Almedalsveckan invigs i dag. Professor Magnus Dahlstedt begrundar förra årets uteblivna resa till Almedalen och vad som tilldrog sig den aktuella veckan 2025.

Mördande reklam: Om Almedalen och en inställd resa i backspegeln 

I can hear the footsteps,

the lights have just gone dim

I’m on my final journey

Saxon, To hell and back again, 1981

Inte heller det här året blev det alltså någon resa till Visby. Ingen större förlust, kanske.

I stället för ett nytt besök vid det årliga politiska jippot Almedalen funderar professor Magnus Dahlstedt över förra årets uteblivna resa och rapporterna om det som utspelade sig under Almedalsveckan.

I backspegeln ser han jippot som ett alltför talande exempel på en på flera sätt oroande utveckling, där politik i en accelererande hastighet omvandlas till pajkastning, på ett sätt som steg för steg försvårar det som verkligen krävs för att bibehålla en livaktig demokrati: samtal präglat av lyssnande och respekt för oliktänkande. I stället för samtal som går på djupet ser vi hur påståenden och allmänt tyckande tillåts skapa ett samtalsklimat som drivs i en nedåtgående spiral, i jakt på hårdare tag, och omedelbara politiska effekter. I spåren breder misstron och polariseringen ut sig.

Essän är en del av ett större socialt skrivprojekt som består i en uppsättning etapper i en resa landet runt som gjorts under den gångna mandatperioden, genom ojämlikheternas sociala landskap i vår tids Tidö-Sverige. Det som skulle ha blivit ett stopp i Visby blev nu en inställd resa. Men även en inställd resa är på sätt och vis en resa.

Almedalen – nej tack

Den här veckan arrangeras traditionsenligt det politiska spektaklet Almedalen. Tanken var redan i ett tidigt skede att jag skulle avsluta resan genom Tidö-Sverige med att vara på plats i folkvimlet i Visby, som därmed skulle bli resans östligaste destination.

– Vb. Almedalen – ska du eller någon från din avdelning/forskningsmiljö engagera er där?

Insåg redan när jag läste det vidarebefordrade mejlet från universitetets kommunikationsavdelning i början av april att jag var för sent ute. Hur skulle jag hitta en lämplig person som kommer att vara på plats under veckan, som jag kan göra sällskap med? Hur skulle jag ens hitta boende, med tanke på trycket från antalet tillresta fastlänningar?

Valde i stället att backa från min tänkta färdplan. Kände genast lättnaden fylla lungorna. Så många människor samlade på en så liten yta, med sådan prestige, så tillrättalagda leenden, uppblåsta ballonger, karameller inklädda i färgglatt papper. Det var visserligen så länge som sju år sedan mitt senaste besök, och minnet spelar mig säkert ett spratt. Intalade mig hur som helst: Äh, klarar ändå inte att uthärda en tredje gång.

Liksom vid föregående besök i Almedalen hade jag lyxen att ha privatchaufför, i form av min mångåriga vän Mathias, eller Harry, som han av någon outgrundlig anledning kallas. Varje sommar brukar han nämligen under ett par veckors tid hålla till på ön, i hans fru Maries föräldrahem. Så även detta år.

Jag hade blivit tillfrågad att delta i en av de många paneler som anordnas under veckan, på temat: Vad är demokrati för dem som aldrig upplevt den? Rubriken kändes kantig redan när jag tackade ja till att medverka, men hade trots det i god väg inför förberett ett kort anförande utifrån forskningen jag gjort genom åren och såg fram emot ett givande samtal. Tältet var välfyllt, kamerorna rullade och moderatorn läste från sina förberedda minneskort. Jag återvände till budskapet jag formulerade redan i min avhandling: En gemenskap som håller ihop kräver ömsesidighet och jämlika förutsättningar till deltagande. Kände mig så långt nöjd, men var i sällskapet uppenbart ur takt med tiden. Det visade sig inte bli mycket till samtal. Det var snarare som att prata med en vägg.

Kravlöshetens rasism. Svenska värden. Språk- och kunskapsbrist. Ta ansvar. Ta seden dit du kommer.

Det ena förprogrammerade budskapet efter det andra.

Lyckades inte särskilt väl med att bryta igenom. Bara att bryta ihop. Och komma igen.

Hann på väg ut från tältet och det inhägnade området plocka med en gratismacka och en flaska kolsyrat vatten. På ett anslag flaggade Migrationsverket för en stundande möjlighet:

12.30: Fråga verket om att få folk att återvända och hur förvar egentligen fungerar.

Om två månader var det val, valrörelsen var i full gång. Solen värmde, men vindarna blåste allt snålare.

På väg mot vår uppgjorda mötesplats en bit ut från vimlet passerade jag Gudrun Schyman, den tidigare vänsterledaren som för sitt nya parti Feministiskt initiativ också gjorde sitt bästa för att bryta igenom larmet. Till synes med något större framgång än jag.

Ett pudrat nyhetsankare. Ett till.

Fastlänningarnas vecka

Vid båda mina första besök vid Almedalen undvek jag det som under decennier varit själva navet i den så kallade politikerveckan: partiledarnas uppmärksammade tal från den stora scenen i parken.

Det är numera allmängods att det var Olof Palme som inledde traditionen av att hålla tal just på denna plats. 1968, men inte som statsminister, utan som utbildningsminister. På 1980- och 1990-talen växte arrangemanget. Varje partiledare för riksdagspartierna fick varsin dag. År efter år fylldes programmet med debatter, seminarier, utställningar, andra typer av arrangemang. Med tiden blev veckan en kraftfull politisk centrifug, dit företrädare för politiska partier, av olika storlek och kulör, myndighetsrepresentanter, intresseorganisationer, lobbyister, journalister, debattörer, forskare, proffstyckare, självutnämnda förståsigpåare sökte sig för att synas och höras. För om du inte gör det så är det som om du inte fanns.

För att sticka ut i larmet gäller det att hitta ett budskap som fångar lyssnarnas öron. I ett samhällsklimat drivet av mediernas logik antar politiken alltmer formen av reklam.

Är det något nytt? Knappast. Det var något som Sven Lindqvist noterade redan på femtiotalet, i stridsskriften Reklamen är livsfarlig. Det var mot den bakgrunden han noterade: De som härskar över drömmarna är de verkliga härskarna.

Partiledarnas tal i parken i Almedalen har med åren blivit något av en institution i svensk politik. Inför tillresta anhängare, rullande kameror och nyfikna rubriksättare ges partiledarna möjlighet att sätta sina respektive partier i pole position. Under åren har otaliga försök till utspel gjorts. De flesta har inte fått något större gehör. Men när förberedelserna väl tar spinn ligger det stora vinster i potten.

Det var till exempel just i samband med Almedalen som Folkpartiet 2002 lanserade idén om införande av språktest som ett redskap för integration, som var början på en enastående upphämtning inför det stundande valet. Förslaget fick ordentligt spinn, fick snart övriga partier att mer eller mindre samfällt instämma i kraven på hårdare tag. Kören har med tiden blivit del av en ny kanon, som med Tidösamarbetet blivit regeringspolitik.

Allting går att sälja med mördande reklam:

Kom och köp konserverad gröt!

Harry mötte upp. Med taket nedfällt och stereon uppvriden på högsta volym lämnade vi larmet bakom oss. Lät hårdrocken ange takt, ton och riktning. Som alltid.

To hell and back again

To hell and back again

Hemma hos Maries föräldrar undrade far i huset hur vi haft det.

– Okej, suckade jag, fick sagt det jag förberett. Det var kanske inte så många som ville lyssna, men jag gjorde i alla fall ett gott försök. Har du själv varit inne nån gång?

– I Visby? Äsch, muttrade Maries far luttrat, det är fastlänningarnas vecka, man vet i alla fall när man ska hålla sig undan.

En av fastlänningarna är jag.

Måndag

Svenska Dagbladet presenterar resultat av en rykande färsk opinionsundersökning gjord inför Almedalsveckan. Det svenska folkets förtroende för samtliga partiledare. Enligt resultaten har Åkesson gått om Kristersson i förtroendeligan.

Med kedjan på cykeln paj får det bli promenad ner till stan och jobbkontoret.

I backen efter bron bildar gröna elsparkcyklar en kö, får mig att byta färdmedel. Premiärturen inleds ostadigt, men på raksträckan förbi lokaltidningens redaktion har jag fått upp farten.

Anna-Karin Hatt. Dagen till ära noterar jag att Centerns nytillträdda partiledare pryder reklampelare runtom i stan, iklädd olika hattar, för olika ändamål. Ledmotivet är Rätt Hatt – för jobb och företag, landsbygden, klimatet. Det gäller att få det nya ansiktet att fastna, och med det namnet är valet enkelt. Bygghatt. Bonnakeps. Sydväst.

Tisdag

Upplägget av Almedalsveckan är i år komprimerat. Två partiledartal per dag. De första just idag.

Tisdagen är inte bara start på partiledartalens Almedalsvecka, utan även SM-veckan, som det här året anordnas i Norrköping.

Bland dagens höjdpunkter: speedway och funktionell fitness.

Liberaler och sverigedemokrater.

Under dagen blir Simona Mohamsson vald till partiledare för Liberalerna. Ett par timmar senare levererar hon sitt premiärtal.

– Den liberala staten är inte neutral, markerar hon. Den blundar inte för de krafter som vill begränsa människors frihet. Den vågar ha åsikter om vilka värderingar som är bra, och vilka som är dåliga.

Bakom henne vajar en digital svensk flagga.

– Det tål att sägas: Att ställa krav är att bry sig.

På frågan om bytet av partiledare ska öppna för nya regeringsalternativ väljer hon vid den efterföljande pressträffen att inte ge några tydliga besked, utan ber om att få återkomma efter sommaren.

”Sverigevänner”, inleder Jimmie Åkesson sitt tal. Anslaget är på sedvanligt manér rakt och utan omskrivningar. Trots det återkommer tematiken från föregående tal.

– Vi erbjuder två dörrar, klargör Åkesson. Två dörrar. En dörr som leder in i Sverige och den svenska gemenskapen. En dörr som leder ut ur Sverige.

Under talet passar Åkesson också på att kommentera torsdagens planerade presentation av den tredje och sista delen av vitboken som går ut på att göra ett bokslut över partiets främlingsfientliga förflutna, med att säga: Jag beklagar djupast och jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för svenska judar.

Onsdag

Bågskytte. Funktionell fitness. MTB XCE.

Och så premiär för Centerns nya partiledare, som väljer att rikta uppmärksamhet mot några av partiets klassiska kärnfrågor: klimatet och landsbygden.

– Om inte regeringen klarar av att nå klimatmålen, klargör Hatt, då är det inte klimatmålen som ska bytas ut. Då är det regeringen och deras brist på klimatpolitik som ska bytas ut.

Hon fortsätter med att understryka: Varje regering som efter nästa val vill ha Centerpartiets stöd måste tydligt investera i landsbygden. Vi i Centerpartiet, vi vill se ett nytt nationellt mål för skolan. Om 10 år, när de barn som i höst börjar förskoleklass går ut nian, då vill vi att de geografiska orättvisorna ska vara borta ur den svenska skolan.

Torsdag

Bangolf. Lerduveskytte. Kanotpolo.

Socialdemokrater. Moderater.

Först ut, oppositionens och Socialdemokraternas Magdalena Andersson.

– Världen av igår finns inte mer. Den kommer aldrig tillbaka, fastslår hon. En regering som inte förmår att förändras i takt med att världen gör det. Utan snarare arbetar för att lösa sina egna politiska problem. Ja, den förlorar styrfart.

När scenen därefter är Moderaternas är det finansminister Elisabeth Svantesson som kliver upp, som stand-in för statsminister Kristersson.

– Ett Sverige där alla som drömmer om villa och Volvo (och dom är många) – också ska kunna uppfylla den drömmen. Ett Sverige där unga återigen kan se hoppfullt på framtiden. Det är min vision, markerar Svantesson.

– Vill du ha ökad frihet, villa och Volvo – eller tvångsförflyttningar från villa till betongförort, frågar hon retoriskt.

– Ja, besvarar hon själv frågan, valet är tydligt.

Fredag

Aquabike. Frisbee. Rallysprint.

Det mesta av det som utspelar sig i politikens Almedalen hamnar i skuggan av SD:s förutskickade presentation av partiets vitbok. En noggrant uttänkt taktik för att hamna i offentlighetens blickfång. Lyckat. Än en gång.

Hur mycket visste dagens partiledning egentligen av det som framkommit?

– Jag hade inte hela bilden klar för mig, kommenterar Mattias Karlsson, som sitter i nuvarande partistyrelse, man är inte så politiskt medveten när man går in i politiken och jag var relativt ung…

Hur sanningsenliga är uppgifterna som presenterats, med tanke på att personen som fått den delikata uppgiften att leda arbetet med att skriva vitboken har en bakgrund som medlem i partiet? Finns det fler komprometterande lik i partigarderoben?

Torsdag, 3 juli

Statsministern kallar till presskonferens. Det främsta ärendet är tillkännagivande av nya ministrar. En av nyheterna: Liberalernas nyvalda partiledare Simona Mohamsson, som utses till utbildnings- och integrationsminister.

En av den nytillträdda ministerns första uppgifter är pressträff för att tillsätta en utredning med uppgift undersöka parallella samhällsstrukturer i form av klaner och släktbaserade nätverk, deras konsekvenser för integration och utanförskap i det svenska samhället.

– Parallella samhällsstrukturer bestående av klaner och släktbaserade nätverk underminerar rättsstaten, understryker Mohamsson, hotar demokratin och försvårar integrationen.

Måndag, 7 juli

Ministerns nästa uppgift: tillsättande av en ny undersökning om värderingar och sociala normer i Sverige, med särskilt fokus på utrikes födda personer, som uppdraget formuleras i regeringens pressmeddelande.

– Alla i Sverige ska vara införstådda med vilka liberala värderingar som bygger vårt land, klargör Mohamsson. Därför behöver vi stärka kunskapen om vilka värderingar som präglar det svenska samhället.

Uppdraget att staka ut integrationspolitikens färdriktning är lite som Sisyfos, fast tvärt om. Stenen rullar med accelererande hastighet utför. Det är närmast omöjligt att hänga med.

Svenska värderingar, än en gång.

I Sverige respekterar vi lagar, regler, ingångna avtal och överenskommelser, som till exempel ger arbetare rätt att ansluta sig till facket, om de så skulle vilja, och villkor enligt gällande kollektivavtal, vad kan vara mer svenskt än det?

På liv och död

Jag kommer att tänka på Lars Stjernkvist. Sprang på honom på affären i kvarteren nyligen. Påminde honom att vi borde ses, få till promenaden runt Hageby vi pratat så länge om.

Det är snart tre år sedan vi sågs. Jag var på väg hem från Uppsala och det var dags för tågbyte i Stockholm. Fick korn på en utdragen gestalt med bekant frisyr. Mustaschen var mer ansad, likaså håret. I övrigt var han sig ganska lik, Lasse.

Han är sedan länge en central gestalt inom socialdemokratin och Norrköpings lokalpolitiska scen. När jag gick forskarutbildningen var han under en tid generaldirektör för Integrationsverket. Vid ett tillfälle besökte han också avdelningen för att föreläsa för oss nyantagna doktorander.

Gör det nåt om jag slår mig ner, undrade jag försynt, när jag hunnit ifatt Lasse på tåget. Nej då, svarade han, gör det. Han kände igen utseendet. Samtalet böljade snart fram och åter.

– Hur känns det efter valet, frågade jag, kände redan när orden kom ut ur munnen hur slitna de måste ha låtit.

– Ja, inte så bra, verkligen inte.

– Om man vänder på det, finns det några fördelar med att gå i opposition, försökte jag.

– Tveksamt, det är naivt att tro att det gör nån nytta att stå vid sidan av. Det tror inte jag. Vid makten kommer de blåbruna göra stor skada.

– Hur då, menar du?

– Det allvarligaste är att kunskapens värde urholkas.

– Jag håller med, det är minst sagt frustrerande att se hur forskning inte tycks väga nånting i den offentliga debatten. Det är de som vrålar som hörs.

– Samtidigt är inte helt riskfritt att ha starka åsikter och stå för dem, suckade Lasse. Det kan till och med vara förenat med livsfara.

Lasse påminde om det brutala mord som skett i Visby tidigare under sommaren, under 2022 års Almedalsvecka. Offret Ing-Marie Wieselgren knivhöggs till döds när hon var på plats i egenskap av psykiatrisamordnare för SKR. Snart därefter cirkulerade uppgifter om att förövaren var aktiv nazist. Bland annat skulle han ha deltagit i NMR-demonstrationer och skrivit på sajten Nordfront.

– Ing-Marie var en god vän till mig, berättade Lasse, och hon fick betala med sitt liv.

– Jag minns, verkligen hemskt.

– Hon var en av måltavlorna, fortsatte Lasse, liksom centerledaren Annie Lööf.

Lööf hade med sina tydligt antirasistiska ställningstaganden hamnat i politikens skottlinje, bildligt talat. Kort därefter valde hon att lämna posten som partiledare. Precis som hennes efterträdare nyligen gjort.

– Högerextrema krafter flyttar fram positionerna, mycket oroande.

– Samtidigt, tillade jag, är rädslan som breder ut sig ett lika oroväckande symtom. Tystnaden måste brytas, och det illa kvickt.

Sedan dess har tre år hunnit passera. Almedalsveckan 2025 skördade inga liv, men tonläget i den politiska debatten oroar likafullt. När ska politisk konfrontation och mördande reklam ge plats åt omsorgsfulla samtal?

The post Essä: Almedalsveckan och mördande reklam first appeared on Opulens.

MUSIK. Lars Thulin ser tillbaka på sin tid som discjockey och kommer med några låttips till sommarens fester.

Finalen är kanske det mest väsentliga när en discjockey ska fixa en bra danskväll. Så att säga knyta ihop det. Fast det handlar ofta om näst-sista-låten. För på min aktiva tid hade många discjockeys alltid samma låt som sista. Som en slags signatur-låt. Så den verkligt känslosamma, som givetvis skulle var en smeksam styrdans, var den näst sista. Det var den som kunde avgöra hur resten av kvällen eller natten skulle bli för diskotekets gäster. Ett spännande ”hem-till-dig-eller-mig”? Eller ett lagom löftesrikt ”du-har-mitt-nummer. Ring i veckan!” Eller ett avmätt ”ha-ett-bra-liv”. Omskrivning för ”tack, men nej tack”.

Alla dessa slut kunde jag ana mig till när jag spanade ut över golvet när skivspelaren snurrade kvällens näst sista låt. Låten som är så betydelsefull att det finns låtar om just denna, som ett slags meta-grej. Exempel på detta är ”Save the last dance for me” eller svenska ”Vem får följa dig hem”. Eller Lill-Babs fina slagdänga ”Leva Livet” med raderna ”och hon gav Janne en blick. De andra stod och skratta’ åt mig, när sista dansen hon fick”.

Stor poesi signerad Stikkan Andersson 1963.

Här kommer de fem som jag tyckte funkade utmärkt på 70-talet. De tre första var nog bäst på ett diskotek där publiken var i sen ungdom och tidig medelålder. De två senare på de firmafester där jag ibland lirade. Där snittåldern ofta låg runt 50.

Chicagos största hit

1. If you leave me now/Chicago 1976/ Peter Cetera

Vackert, lågmält, melodiskt och smeksamt. Så innebörden i första strofen: ”If you leave me now – you take away the biggest part of me.” Övertydligt så det räcker. Både musik och text skriven av bandets bassist Peter Cetera. Den fanns med på bandets nionde album och blev deras största hit med förstaplaceringar på flera länders listor. En journalist påstod att han varit i New York 1976 och då skannat stadens hela radioutbud. Inom ett par minuter hörde han låten på fyra olika stationer.

En kul grej är att en musiker som var med på en del av inspelningen, hörde låten i sin helhet första gången via radio när han jobbade i sin trädgård.

– Oj, det här så bra att det måste komma från McCartney, var hans första reaktion. Innan han insåg att det var en låt som han själv medverkade i.

Den här låten är för övrigt inte helt ovanlig både på bröllop och begravningar.

Lågmälda låten med Stones

2. Angie/Rolling Stones 1973 Mick Jagger/ Keith Richards

Låten är nästan en enda lång längtan och vädjan. Den kom 1973 och var med på albumet ”Goats Head Soup”. Som ofta står både Jagger och Richards som kompositörer. Men detta är i hög grad Keith Richards sång. Och trots att han var gitarrist har han skrivit låtens pianoarrangemang.

Många har funderat vem Angie var, då låten handlar om ett förhållande med en kvinna som just kraschat. En gissning har varit David Bowies första fru Angela. En annan att den handlar om skådespelerskan Angie Dickinson. Mest långlivad är att den skrivits till Richards dotter Angela. Men studier visar att den skrevs innan barnet fötts och Richards hade då inte en aning om könet på den ofödda. Någon påstår att den handlar om Jagger och separationen med Marianne Faithful. Strunt samma, bitterljuvt och vackert är det. Så mjukt och lågmält att det nästan är plågsamt

Marbles hitlåt skrevs av bröderna Gibb

3. Only one woman/Marbles 1970 / Barry, Maurice och Robin Gibb

Ingen låt kan vara mer Bee Gees utan att vara framförd av Bee Gees än den här. Marbles var ett så kallat one-hit-wonder. Duon bestod av Graham Bonnet och Trevor Gordon, som var kusiner och födda i England,

Trevor flyttade dock till Australien och mötte där bröderna Gibb. Marbles levde bara i ett år och hade då två låtar som nådde listorna, den här lyckades bäst.

Den sirapssöta och sentimentala skapelsen skrevs av bröderna i Bee Gees. Maurice kör bas och piano på inspelningen medan Barry spelar gitarr.

Och här kan ju kavaljeren i dansen nynna med i refrängen och därmed försäkra att det bara finns en enda kvinna för honom. Åtminstone just den här kvällen.

Låten som gick hem på firmafesten

4. Can´t help falling in love with you/Elvis Presley 1961/ Hugo Peretti, Luigi Creatore, George Weiss

Givetvis måste rockens kanske allra finaste röst få ett ord med i laget här.

Måhända är den i smörigaste laget för mig. Men med rätt publik, typ medelålders lätt berusade deltagare på en firmafest, gick den hem oerhört bra.

Melodin skrevs redan 1784 (!) och hette då ”Plaisir d´amour”. Den har gjorts av otaliga, allt från Pearl Jam över Bob Dylan till A-Teens. Elvis hade med den i filmen ”Blue Hawaii”.

En tidning har kommit fram till att det är den vanligaste första dansen på bröllop i USA.

En låt från tiden innan popen tog över

5.Twilight Time/Platters 1958/ Morty och Al Nevins, Arie Dunn, Buck Ram

För den publik som jag under mina aktiva år räknade som klart äldre, fanns flera fantastiska sista-låtar från tiden innan popen tog över. Jag väljer en klassiker, ”Twilight Time”, här med skönsjungande gruppen Platters. Twilight betecknar det ljus som finns på himlen just innan solen går upp och strax efter att den gått ned, alltså gryning och skymning. Kanske kan det i sammanhanget sista dansen tolkas som hoppet att attraktionen som inleddes i skymningen ska överleva gryningen…

För mig doftar låten Folkets park med bitska myggor och sena kvällar som vägrar bli mörka. Kokkaffe och Loranga samt mazariner och kanelbullar i serveringen på dansbanan. Medan alkoholen, inte sällan hembränd, förvaras i handskfack på Saabar, Volvo Amazoner och Folkabubblor ute på parkeringen.

Se där, lite musiktips till sommarens fester! Nu tar jag sommarlov. Tack för den här terminen. Om allt går som jag tänkt mig, hörs vi i höst igen. Ha det bra och glad midsommar!

The post Lars Thulin: Näst sista låten nästan viktigast first appeared on Opulens.

MUSIK. I den här upplagan av ”Veckans DDR” skriver Jesper Nordström om Bärbel Wachholz, en schlagersångerska vars opolitiska hållning ändå kunde framstå som ett slags systemkritik.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Bärbel Wachholz, född 1942 och aktiv som en av DDR:s mest älskade sångerskor under 1960- och 70-talen, är ett exempel på hur konst och politik flätades samman i Östtyskland – även när man verkade vilja undvika politiken helt och hållet. Hennes repertoar bestod mestadels av lättsamma visor om sol, kärlek och italienska stränder. På ytan framstod detta som opolitisk och kanske till och med naiv eskapism: en mjuk och trygg drömvärld bortom den gråa vardagen i det socialistiska samhället.

Men i DDR:s kontrollerade kulturklimat blev just detta undvikande av politiska teman en paradoxal form av tyst protest. Att sjunga om sol och varmare länder, om längtan och romantik, skapade en undertext av frihetslängtan och avståndstagande från systemets hårda grepp om individerna. Hennes musik blev ett slags motstånd, inte genom att kritisera öppet, utan genom att låta publiken känna en outtalad önskan om och längtan efter något annat än den socialistiska verkligheten.

Det är även intressant att betrakta hennes namn, Bärbel, ur ett sociologiskt perspektiv. Namn bär inte bara personliga utan också kulturella och tidsbundna betydelser. Bärbel är ett traditionellt, något tungt klingande namn som inte associerades med ungdomlig sexighet eller glamorös schlagerpop.

Till skillnad från många västtyska schlagerdamer – som Gitta Lind med sin typiska bild av hemmafrun som tände ljus och stod vid dukat bord – framstår Bärbel Wachholz som mer självständig, en kvinna som valde sin egen väg inom ramen för systemet. Hennes image var snarast en socialistiskt fri, folklig kvinnogestalt och något helt annat än en undergiven hemmafru. Över huvud taget är det intressant att jämföra västtysk och östtysk populärkultur för att såväl subtila som uppenbara skillnader. Det går för övrigt att lyssna på hennes musik på en musiktjänst som Spotify,

Faktum är att det var just denna kombination av oskyldig tillgänglighet och en tyst, subversiv längtan som gjorde henne älskad och samtidigt laddad med politisk betydelse – utan att hon själv behövde uttala en enda samhällskritisk fras. I ett samhälle där konstnärliga uttryck ofta var direkt knutna till ideologi, visade Wachholz att även en alltigenom opolitisk hållning kunde framstå som en form av systemkritik.

Den tragiska ironin är dock att denna opolitiska artist blev offer för systemets brister. Bärbel Wachholz avled 1984, vid 46 års ålder, som följd av komplikationer från diabetes, en sjukdom som förvärrades av bristen på insulin och medicinsk vård i DDR:s alltmer krisande sjukvårdssystem. Hennes död belyser på ett smärtsamt sätt hur systemets oförmåga att tillhandahålla ens grundläggande medicinska resurser kunde drabba även de mest älskade och till synes oskyldiga medborgarna.

Man kan sammanfatta hennes liv och gärning som ett exempel på hur även flyktiga drömmar om sol, kärlek och italienska stränder kan bli till en form av tyst motstånd i ett auktoritärt samhälle. Samtidigt visar hennes öde att ingen, inte ens den som väljer att undvika politiken, är opåverkad av systemets brister – inte ens den mest lättsamma schlagerpinglan.

The post Veckans DDR: Schlagerstjärnan Bärbel Wachholz first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika granskar Lars Thulin två av Tidölagets mantran inför valet i höst.

Mantran präglar politiken

Mantra är ett heligt ord som stärker sinnet och ger koncentration vid bland annat meditation. I dag används det också som beteckning för slagord som en person ständigt upprepar för att övertyga andra och även sig själv om något.

Så mantran präglar politik och valrörelser där allt måste kokas ner till enkla slagord som ska hamras in. En fördel är om de är dåligt definierade, för då kan mottagaren fylla i med vad hen själv anser viktigt.

Två mantran från Tidölaget

Landets valkampanjer som går in på spurten är fyllda av sådana. Låt mig syna två från Tidölaget och försöka bena ut dem logiskt och vad de står för.

“Hårt arbetande människor“

Det första är “hårt arbetande människor”. Det upprepar företrädare för regeringen ständigt och jämt. Gärna med darr på stämman. För hårt arbetande människor vill Tidölaget göra allt. En sökning på frasen ger otaliga träffar från regeringen och moderaterna. Finansministern älskar den. Budgeten som presenterades riktade sig till hårt arbetande människor. Vad övriga medborgare ska få av Elisabeth Svantesson är höljt i dunkel

Att enbart prata om arbetande utesluter många. Syftet är att skapa ett vi-och-dom-samhälle. Frågan är vilka som är arbetande. De med avlönade jobb? Hemmafruar och hemmamän, arbetar de? De som sliter i ett gammalt äktenskap för att sköta om en sjuk partner, jobbar de? De som anstränger sig på högskolor i de krävande utbildningar som är nödvändiga för att vårt land ska fungera, arbetar de? Och de som gör allt för att hitta ett jobb men inte finner det? Är det inte ett arbete att försöka hitta ett arbete? Pensionärer som lämnat ett yrkesliv med en utsliten kropp, vad gäller för dem?

Men notera noga, det räcker inte med att vara arbetande. Nej, man måste arbeta hårt. Här blir dimman tätare. Till en början med: om det finns människor som arbetar hårt, måste det finas de som inte arbetar hårt. Är de löst arbetande, mjukt arbetande? Fuskare eller bara lata?

Vad innebär hårt? Att man jobbar heltid? Men en stor andel svenskar kan inte göra det för att de dessutom tar hand om familjen. Många vill men får inte jobba heltid, då kontrakt av typen vi-ringer-in-dig-när-vi känner-för-det, blir allt vanligare.

Innebär hårt något fysiskt hårt? Att komma hem slutkörd i kroppen? Då utesluts en stor del av arbetskraften. De som sitter vid ett skrivbord kan väl inte vara hårt arbetande?

Eller betyder det att man blir så mentalt utmattad att man inte orkar hålla koll på sina barn? Därför inte märker att de ingår i grupper med nazistiska förtecken. Detta kan ju drabba hårt arbetande i regeringskansliet.

Märkligt nog har jag aldrig hört en reporter kräva Tidölaget på en definition på hårt arbetande. Att inte ställa frågan liknar tjänstefel.

“Pris vid pump”

Sedan är det tjatet om pris vid pump. Alltså priset på bensin och diesel. Ingen vettig människa säger att de åker till pumpen när bilen ska tankas. Men för Tidölaget är begreppet ett mantra. Ingen fråga i hela världen antas vara viktigare. Det verkar som nationen sjunker nationen in i evigt mörker om det priset ökar. Är det så?

Senaste budet från sakkunniga är att literpriset på drivmedel måste upp tre kronor för att vi ska klara klimatmålen. Vad betyder det för hushållets ekonomi? 1 500 mil per år används ofta som genomsnittlig körsträcka för svenska bilister. Låt oss säga att en bil idag i snitt drar 0,75 per mil. Sålunda 1 125 liter. En höjning med tre kronor ger 3 375 kronor per år. En tia per dag.

En kaffe på stan kostar sällan under 40 kronor. En familj som äger en bil måste sålunda avstå från två sådana köp per vecka. En tia per dag är mindre än kostnaden för en öl per vecka på en pub. Ett fredagsmys i en familj med två chipspåsar och en stor flaska cola går loss på runt 70 kronor. En tia per dag förefaller som ett relativt billigt sätt att vinna fördelar för miljön.

Tidölaget skickar notan vidare

Dessutom är Tidöpartiernas oerhörda omsorg om privatbilister inte gratis. En försämrad miljö ger en kostnad som våra barn och barnbarn får ta. Om subventioner tas via skatten innebär det att den måste höjas eller att vi måste dra in på något annat. Om subventionerna tas via lån skickar vi notan vidare till kommande generationer. Med ränta.

Märkligt är att statens budget rymmer dessa subventioner samtidigt som Transportstyrelsen gör klart att vi inte har råd med vägbelysning i vissa byar. Så pris vid pump betyder allt i Sverige. Ljus vid stolpe betyder inget.

Visst – dyrt bränsle påverkar även jordbruksprodukter och transporter. Men kan inte dessa subventioneras separat?

Viktigast är att de hårt arbetande får lågt pris vid pump.

Vad regeringen prioriterar märks i jämförelse med EU:s övriga 26 länder. Inom unionen är det bara fyra länder som har lägre bensinpriser är Sverige: Malta, Polen, Bulgarien och Cypern. Räknat på att dessa länder har lägre genomsnittsinkomst än Sverige, har svenskarna förmodligen unionens billigaste bensin. Självklart, inget är viktigare för svensken än priset vid pump.

När det gäller arbetslöshet ligger vi också högt i EU. Bara två länder, Spanien, och Finland, har högre. Placeringen visar åter vad regeringen anser viktigt.

För då finansministern gör budget för hårt arbetande människor är arbetslösheten ointressant. Viktigast är att de hårt arbetande får lågt pris vid pump.

The post Valåret 2026 – Samling vid pumpen för Tidölaget first appeared on Opulens.

FILM. Den här veckan funderar Jesper Nordström över varför den danska filmserien om Olsenbanden blev så populär och folkkär i DDR.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Bilden av Östtyskland

När det på sociala medier uppstår diskussioner om rivningen av exempelvis Klarakvarteret i Stockholm eller Lugnet i Malmö, ja då kan man ge sig bövelen på att nån medelsvensson eller för all del representant för Arkitekturupproret kommer med kommentaren att det är ”rena rama DDR”. Som om dessa tre bokstäver signalerar allt som är fyrkantigt dystert och monotont. Ja, bilden av Östtyskland är rätt fastnaglad. Det är föreställningen om ett slags grått ghetto med retrofuturistiskt dystopiska drag.

Verkligheten var dock delvis en annan. Ser man på bilderna i bland annat Katja Hoyers ”DDR bortom muren” ser det ofta mer ut som gamla tiders Köpenhamn. Det var sneda vinda korsvirkeshus, trevåningshyreskaserner med rappning som fallit, typiska sekelskifteskvarter som inte såg ut att ha renoverats efter bombskador från 1945. I 1970-talets Dresden gick kor och betade på gräsbevuxna ödetomter. Det vill säga att många inslag låg i linje med den där sortens slumromantik som får somliga att drömma sig tillbaka till fastigheter som tjänat ut för länge sedan.

Sedan var det fenomenet att olika slags teknik från skilda epoker existerade parallellt. I värsta fall som komplement till fallerande teknik det inte fanns reservdelar till. Vilket gav upphov till ett slags steampunk-känsla. Oförglömlig är bilden av gubben som spänt hästen framför den lilla pickuplastbilen där rutan saknas.

Olsenbandens framgångar i DDR

Vart är jag nu på väg med detta resonemang? Jo, jag försöker ringa in ett slags förklaring till varför filmerna om Olsenbanden – den danska förebilden till svenska Jönssonligan – blev så populära och huvudrollsinnehavarna så folkkära i Östtyskland. I ett land med hård censur som DDR var det kanske lite så att man ”tog vad man fick” men det är nog inte hela sanningen.

Filmerna om Olsen-banden producerades under perioden 1968-1981 (men en sista film adderades 1998). Filmerna handlar om det kriminella geniet Egon Olsen och hans kumpaner Benny Frandsen och Kjeld Jensen.

Olsenbanden var småklantiga trixters som hade en plan. I DDR måste många medborgare av ren nödvändighet agera på trixteraktigt vis. Någon känner någon som har fått tag på kaffe, någon känner någon som behöver ett svartjobb utfört, någon tredje har lite prylar på svarta börsen att sälja. Det var, kort sagt, en värld som drev fram levnadskonstnärer.

Sedan är det ju likheter i fråga om miljöerna. En inrökt bodega i Köpenhamn eller en kneipe i Östberlin, det kan nog gå på ett ut. En Benny i för trång kavaj och med en skrynklig cigg i mungipan kunde nog slå an en sträng hos en fabriksarbetande Detlef eller Lothar.

Och så var det den där toffelhjältehumorn i stil med Selma och Lilla Fridolf. Den fanns också i Olsenbanden och förlåt fördomen men det är lätt att tänka sig nån barsk Gertrud som ser till att mannen håller sig på mattan och inte ränner på kneipen varje helg.

Slapstickhumorn och den där ”Springa-och-slå-i-dörrar-buskisen” som filmserien bjöd på bidrog förstås också till populariteten. Dessutom drevs det med överhet och auktoriteter i filmerna, något DDR-regimen kunde acceptera då handlingen tilldrog sig i Väst.

Olsenbanden lever vidare

Det är också mycket typiskt att när man 1982 beslöt att det var dags lägga ner filmserien så var skådespelarnas första tanke att ”nu måste vi i alla fall fara till Östberlin och medverka i ett stort tv program som gest gentemot våra mest hängivna internationella fans”.

Rollfigurerna i Olsenbanden lever vidare i Erzgebirgeregionens alla gamla teatertrupper. Uppseendeväckande många i östra Tyskland verkar nästan ägna sig åt ett slags Olsenbanden-reenactment.

Vid besök på en källarloppis i Berlin såg jag för övrigt ett barskåp i fejkad Franz Jäger-tappning. (Den fiktiva firman Franz Jägers kassaskåp förekom för första gången i filmen ”Olsen-banden i Jylland” (1971) och har sedan dess förekommit flitigt i den danska filmserien och dess motsvarigheter, norska Olsenbanden och svenska Jönssonligan.)

Outgrundliga äro kulturens vägar.

The post Veckans DDR: Olsenbanden gjorde succé i öst first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. I veckans krönika skriver Lars Thulin om hur SVT:s förra miljöreporter Erika Bjerström gjort ett misslyckat utspel i debatten om klimat och miljö.

Erika Bjerström har blivit hatad och hotad

SVT:s förra miljöreporter Erika Bjerström är en omtalad person. Först genom att berätta hur hatad och hotad hon blev för sin rapportering. Hat och hån som uteslutande kom från kränkta män. Fruktansvärt och helt oacceptabelt. Det värsta är inte att Bjerström drabbats. Utan att hon är en i en lång rad av kvinnor som råkat ut för samma sak.

Sedan skrev hon en krönika i Dagens Industri. Den handlade om hur vi i väst lever på ett sätt som är skadligt för miljön. Men det viktiga budskapet kom att skymmas av en hätsk och hatisk debatt om något annat – genusfrågor. Eller för att uttrycka sig drastiskt: könskriget.

Artikeln blev viral

Bjerströms artikel blev viral eftersom hon skrev att rika vita män var mest skyldiga till miljöförstöringen. Detta problem ansåg hon kunde adresseras bland annat genom en skatt på inköp via kreditkort av speciellt miljöstörande saker: typ kött, flygresor och liknande.

Detta fick givetvis klimathotsförnekarna och den högerlutande pressen att gå bananas. Dessa mörkermän hatade, förlöjligade och missförstod medvetet hennes text.  Därmed flyttades debatten över till frontalangrepp från båda sidor i könskriget.

Några invändningar

Låt oss syna ett par detaljer.

För det första: är alla vita män, och endast dessa, skyldiga till överutnyttjande av jordens resurser? Nej, knappast. I så fall skulle inga kvinnor äta kött och fisk och inte heller grönsaker och frukt som flygimporteras från andra delar av världen. De skulle aldrig åka på solsemester. Aldrig duscha varmt och länge, aldrig överkonsumera kläder. Aldrig åka bil. Och syndernas-förlåtelse skulle skickas bakåt i tiden till medsystrar som glatt sprutade ut ozonförstörande hårspray i atmosfären.

För det andra: vad gäller förnekande av klimathotet är män i förkrossande majoritet, i alla fall om man följer debatt och inlägg i forum på nätet.

För det tredje: finns det skillnader i utnyttjande av resurser mellan olika grupper på vår jord? Ja. Är kön och hudfärg orsaken? Knappast.

Bjerström nämner i sin artikel att män står för ungefär 25 procent mer miljöstörande verksamhet än kvinnor. Hur en sådan beräkning ska göras och vilka faktorer som ska mätas och hur de ska viktas, är komplicerat. Men någon typ av sanning finns med största sannolikhet i påståendet.

Den brännande frågan blir: är kön och hudfärg den oberoende eller beroende faktorn? Inom vetenskapsteori är detta viktiga begrepp. Den oberoende faktorn är den man undersöker och kan ändra för att få olika utfall. Beroende faktorer är de faktorer som ändras när den oberoende ändras.

Samhällsposition trumfar kön och hudfärg

Jag hävdar att makt och position i samhället är den oberoende faktorn när det rör miljöstörande verksamhet. Inte kön eller hudfärg. För finns det bevis för att kvinnor i ledande positioner i politik och näringsliv lever väsentligt annorlunda än män i samma position? Eller att icke-vita politiker och företagsledare lever mer miljövänligt än deras vita motsvarigheter? Jag har inte funnit något som tyder på det.

Nåväl invänder någon: är det så farligt att skuldbelägga vita rika män? Är de så lättkränkta? Måste vi inte få slå på dem för att få en förändring?

Erika Bjerströms inlägg är kontraproduktivt

Givetvis måste det få ske. Men kritik måste också riktas mot övriga individer som lever på liknande sätt. Därför är den debatt som följt i spåren av Bjerströms artikel kontraproduktiv. Den skadar och stör den livsviktiga debatten om miljön, vilket ytterst handlar om utnyttjande av jordens resurser.

Varför är den kontraproduktiv?

Främst för att klimathotsförnekande män, vilka inte sällan finnas i ledande positioner i samhället, då enkelt kan göra miljöfrågan till en genusfråga. Och avfärda den som lögner från hysteriska fruntimmer. Just genom att hävda att västerländska kvinnor minsann också belastar miljön. Så det så.

Kontraproduktiv också för att kvinnor kan fås att luta sig tillbaka och inte ta sitt eget överutnyttjade av jordens resurser på allvar. Eftersom männen som vanligt är bovarna och orsaken till allt som är dåligt. Så länge de inte ändrar sig behöver kvinnor minsann inte bry sig.

Miljön är förloraren

I båda fallen är miljön den stora förloraren. Varför har debatten hamnat där den gjort? Både Bjärstöm och DI:s redigerare och rubrikmakare är medskyldiga. För deras agenda är att tränga igenom det massmediala bruset. Skriva något som får läsaren att haja till redan vid åsynen av rubrik och ingress. Skapa det som flertalet redaktioner vill ha – ett klickmonster. Vägen dit är det som kallas triggers – ord och begrepp som omedelbart skapar starka känslor.

Att vår miljö mår dåligt är dessvärre ingen trigger. Detta har vi vetat länge och det vill vi inte tänka på. Att ställa män mot kvinnor i könskriget väcker alltid känslor och det tycks däremot få tröttna på.

Därför har Bjerström och Dagens Industri använt den triggern. Och därmed gjort självmål. Krönikan Bjerström skrivit frälser möjligtvis de redan frälsta. Och ökar definitivt hatet från de ofrälsta. Leder detta till en förändrad och förbättrad miljödebatt? Knappast. Till ökad polarisering däremot? Ja.

Vinnare är klimatförnekande och misogyna män. Samt frontsoldater i könskriget.

Förlorare är vi som inser att alla, oavsett kön, hudfärg och plånbok måste göra allt vi kan för miljön och därmed ge våra barn och barnbarn en hyfsad framtid på ett hårt utnyttjat klot.

The post Sorgligt självmål av Erika Bjerström i miljöfrågan first appeared on Opulens.

DDR. Den här veckan skriver Jesper Nordström om den vänsterpopulistiska politikern Sahra Wagenknecht som föddes i DDR 1969.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Konservativ vänsterpolitiker född i DDR

Sahra Wagenknecht är ett fenomen sprunget ur Östtyskland. Född i DDR och 20 år gammal när muren föll är hon närmast perfekt positionerad för att bli en ny sorts konservativ vänsterpolitiker. Konservativ, närmast som Weiron i ottan i NileCity. Hon pratar handfasta plånboksfrågor, och du lär inte få höra henne uttala wokevänsterns ord, som intersektionalitet,  – åtminstone inte i positiv mening. Hennes retorik bygger i hög grad på att ställa ”vanligt folk” mot en korrupt eller verklighetsfrånvänd elit.

Wagenknecht bildade eget parti

Fram till 2023 representerade hon vänsterpartiet Die Linke men bildade i januari 2024 ett eget parti Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW).

Att vara 20 år när muren faller kan vara danande; hon fick hela systemets barn- och ungdomsår, men stod som ung vuxen inför det nolläge som murens fall innebar.

I viss mån rider hon på Ostalgie, men det är inte oljestinkande Trabantbilar eller retrohippa orange plastmöbler – utan en allvarligare variant, där hon ägnar sig åt cherry picking och lyfter fram det forna landets socialförsäkringssystem.

Bostadspolitiken i DDR

Ta bara det faktum att boendet i Östtyskland låg under samma kolumn som infrastruktur: järnvägar, färjor och Plattenbau (byggnader skapade utifrån stora prefabricerade betongelement). Den objektiva trivseln, i form av rinnande varmvatten och diskmaskiner, fanns i DDR på samma sätt som i vårt miljonprogram. Visst vet vi vad dessa bostadsprogram kunde urarta till, men det är en annan fråga.

Problem i dagens östra Tyskland

Det nuvarande östra Tyskland plågas fortfarande av mer social utsatthet och ren misär än det forna Västtyskland. I det forna DDR blir det musik för öronen när en politiker talar om hyresreglering, pensionssystem, arbetsrätt och a-kassa.

Sahra Wagenknecht är också ovanlig i sin vänsterposition genom att hon är starkt kritisk till invandring. Här liknar hennes inställning den man finner hos Mette Frederiksen och den danska socialdemokratin.

Den tyska politiken har präglats av en kristdemokratisk småborgerlighet sedan 1800-talet – en mentalitet som Heinrich Heine satiriserade i ”Tyskland, en vintersaga”.

DDR var en enorm anomali i det avseendet. Tyskland har i mångt och mycket varit ljusblått politiskt. Kanske kan man säga att Wagenknecht rider på den borgerliga mentaliteten i viss mån – den som stavas kärv skötsamhet.

Hon representerar en ytterkant som gör det alltmer problematiskt att bilda ljumma mittenkoalitioner i Tyskland.

Sedan är det ju det här med kvinnliga politiker, som man tyvärr inte kommer ifrån – även om jag själv inte skriver under på det – att de ofta bedöms utifrån framtoning och utseende.

Angela Merkel kom från DDR, var robust, närmast betryggande icke-ideologisk i sin bakgrund som kemist. Hennes lågskor och antifrisyr vittnade nästan om en ”skurtant” som i kraftfull anda skulle fixa situationen.

Wagenknechts intellektuella bakgrund

Sahra Wagenknecht har en utbildning som knappast kunde vara mer ideologisk, Under 90-talets första hälft studerade hon litteratur och filosofi. Hennes avslutande uppsats handlade om Hegels inflytande på Marx. År 2012 blev hon filosofie doktor i nationalekonomi med avhandlingen ”The limits of choice. Saving decisions and basic needs in developed countries.”

Hon är rapp, retorisk och påminner i sin skarpa framtoning om en svensk politiker som Ebba Busch. Det är en politikertyp som Tyskland inte riktigt är van vid, där det annars har varit gråblå kostymer, flint och sävlig byråkratanda.

En ovanlig allians

Med Wagenknechts parti har tyska språket berikats med ett nyord: björnbärskoalition (tyska: Brombeerkoalition). Det är den politiska termen för en allians mellan kristdemokratiska CDU, Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW) och socialdemokratiska SPD. Efter valframgångar för det högerextrema partiet AfD (och i avsaknad av andra majoriteter) har i vissa fall de tre ”björnbärspartierna” gått samman för att kunna bilda stabila delstatsregeringar och hålla AfD borta från makten.

Begreppet myntades i samband med delstatsvalen i östra Tyskland (i Thüringen och Sachsen) hösten 2024.

Som motvikt till högernationalistiska Alternative für Deutschland är hon således behövlig. Men för att ytterligare och slutligen komplicera bilden så överlappar hon ju motståndaren AfD i migrationsfrågorna.

The post Veckans DDR: Fenomenet Sahra Wagenknecht first appeared on Opulens.