EFTERKRIGSTIDEN. I Veckans DDR tar Jesper Nordström upp de skilda utvecklingslinjerna i Väst- och Östtyskland under efterkrigstiden.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Skall man läsa om tysk efterkrigstid rekommenderar jag framför allt tre verk. Först och främst Harald Jähners välskrivna, lagom torra ”Vargatid”, där den verkliga ökenvandringen från nolläge till Wirtschaftswunder skisseras. Det sega, obändiga harvandet för att försöka få det hela att gå runt. Västeuropa hade inte några svältkatastrofer under 1900-talet, men i Tyskland 1945 stod det nära nog. Det var kålsoppa, egenodlat och hjälpsändningar.

Samtidigt är det rörande att se hur man i Berlin 1945 försökte få vardagen att just vara vardag – ett kafé med grammofonunderhållning här, ett godisstånd där, mitt i all fullständig svart misär.

Synen på att hela det tyska folket bar en kollektiv skuld har förändrats, inte minst genom filosofen Karl Jaspers, som efter 1945 mer iklädde sig rollen som idéhistoriker och empiriker än spekulerande filosof.

Sedan kommer såklart Stig Dagermans väldigt nakna, nästan expressionistiskt kalla ”Tysk höst”, där ändå gemenskapen och solidariteten är det mest iögonfallande. Hemlösa på härbärgen försöker göra det bästa av dagen.

Som tredje verk vill jag slå ett slag för Heinrich Bölls ”Ungdomens bröd”, helst med Synnöve Claessons täta och väldigt träffsäkra förord om den tyska efterkrigstiden. Där ges en bild av trångboddhet, traumatiserade krigssöner som låg på bäddsoffan hela dagarna, skruttiga lägenheter med kulhål kvar i väggarna och utedass med sparade tidningar som enda toalettpapper. En sliten, fattig värld där man krampaktigt klamrade sig fast vid den minsta guldkant.

Men så kommer då 1958, året som Jähner och andra historiker menar är det då hoppet äntligen börjar få fäste. Gruset som ger lite grepp i det eviga, tröstlösa slirandet från dag till dag. Kanske inte alltid så spektakulära händelser, men sedda i sitt sammanhang nog så betydelsefulla som tecken på ett land som nu börjar resa sig ur den humanitetens nollpunkt som andra världskriget innebar.

1958 återöppnas Café Kranzler, nu på Kurfürstendamm. Det var en Berlininstitution väl i paritet med de parisiska samlingspunkter som Jean-Paul Sartre och andra drogs till. Kaféet hade funnits sedan 1840-talet, sönderbombades 1945 och kunde sedan inte öppnas igen på sin gamla plats, eftersom kalla krigets tydligaste symbol, Checkpoint Charlie, kom att resa sig där.

1958 erbjuder Volkswagen en kaffekokare som lyxtillbehör på instrumentpanelen i Bubblan. Banalt, kanske, men hade det inte legat något i tiden – att människor faktiskt både hade lust och råd med detta – hade produkten knappast lanserats.

1958 projekteras Hansaviertel i Berlin, ett fortfarande makalöst fint modernistiskt kvarter. Modern arkitektur hade ännu inte fallit ned i dystra betongförorter. Här grupperar sig byggnaderna i en parkanläggning som ett arkitektoniskt utomhusmuseum, och namn som Le Corbusier, Walter Gropius och Oscar Niemeyer borgar för att området fortfarande är en klassisk sevärdhet i Berlin.

Runt decennieskiftet 1950–60 uppstår också ett nytt fenomen inom musikvärlden. Banker ger ut sjutumssinglar med peppande, glad schlager som handlar om parbildning och idylliska villaträdgårdar. Eller så är det avfolkningsbygder som försöker övertyga folk om att det minsann inte är så långt till större städer.

Kort sagt: Västtyskland var på gång nu. De hade fått råg i ryggen och skulle gå en närmast otrolig ekonomisk framtid till mötes.

Östtyskland stod i busken och spionerade på sin coola storebror från stan. Efter det första formativa decenniet, med heroiskt slit i fabrikerna och stundtals omöjliga produktionskvoter från partiet, ville de också vara med och leka. Dina fördomar om landet stämmer. Det skedde inte spontant eller organiskt. Nej, det diskuterades, klubbades och pekades med hela handen.

Det börjar med kemikongressen i Bitterfeld 1958. Här stöts och blöts kemikalier på ett sätt som skulle platsa i en parodi på ett hippiekollektiv där verkligen allt skall genomlysas. Bara det faktum att en socialistisk idealstat skulle använda plast avhandlades. Bomull, trä och vadmal – uttryckte inte de en folklighet och en hyllning till arbetarklassen?

Denna konferens refereras av Eli Rubin i boken Synthetic Socialism, och bland alla tabeller och den knastertorra framställningen bryter en fullständigt absurd, omedveten humor igenom. Det diskuterades på fullt allvar om plast var borgerligt och ett tecken på att man stannat kvar i den freudianska anala fasen.

Men, lite torrare och mer jordnära uttryckt: DDR var det land som fick högst kvot råolja från Sovjetunionen. Östtyskland skulle vara skyltfönstret och nageln i ögat på väst, och den större oljetilldelningen gav också bättre möjligheter att producera trendiga konsumtionsvaror.

Arbetarupproret den 17 juni 1953 hade varit en ögonöppnare för ledningen. Det gick inte bara att piska på med retorik om den svettige, självuppoffrande fabriksarbetaren.

Sötman, i form av varor och livsmedel, var tvungen att komma någon gång. När Chrusjtjov i Kreml i ett tal erkände Stalinerans brott och talade om ett behov av att i viss mån närma sig väst, när det gällde ekonomisk modell och konsumtionskultur, var det som om Östtyskland fick carte blanche att göra detsamma.

Det var denna prioritering av DDR som gjorde landet till det mest moderna bakom järnridån. Polens ekonomiska kollaps på 1980-talet var delvis en följd av att DDR prioriterades som sovjetisk satellitstat och fick det bästa ekonomiska stödet.

Liksom i Västtyskland kan man göra några nedslag i det populärkulturella flödet i DDR för att se att även de nu kände sig redo att komma in i matchen.

Samreklamen för tvättmedel och en polyesternegligé från VEB Waschmittelwerk Genthin, exempelvis. Borta är det manhaftiga kvinnoidealet. Här finns föga kvar av det robusta arbetaridealet.

Godisburken i min samling från 1958, med tillhörande sked att mäta upp innehållet med. Det nya och det gamla möts. Den modernare varuhuskulturen gör sitt intåg.

Lipsi-Tanz från 1959. Ja, Lipsi-Tanz – denna statligt lanserade ungdomsdans som fick begränsad popularitet. Ungdomen skulle ju inte förföras av Elvis, utan minsann få en egen, lite mer moralisk pardans. Det är här jag känner att DDR var lite som fröken Prysselius i Pippi Långstrump. Man ville så gärna, men skulle samtidigt vara lite beskäftigt präktig. Det var Elvis sexiga höftrörelser man reagerade mot, och därför skapades i Leipzig en godkänd ungdomsdans. Töntstämplad då. Svårt hipp i dag. Du kan fortfarande gå på tesalong i Berlin och lära dig den.

Den stora skillnaden mot Västtyskland var att detta aldrig riktigt nådde de breda folklagren. Det blev fyrverkerier och symbolhandlingar som få egentligen tog till sig. När det modernaste snabbtåget lanserades gick det bara på ett fåtal sträckor. I andra änden av historiespektrat var landet samtidigt det som in i det sista i Europa använde ånglok i persontrafik. Den sista provinslinjen, bort mot polska gränsen, lades ned så sent som 1987.

Men det är just denna dubbelhet som gör DDR till ett så historiskt intressant land. Just när man tror sig ha fått grepp om det dyker det upp något nytt som motsäger den slutsats man just dragit.

The post Veckans DDR: Östblockets modernaste land first appeared on Opulens.

POLITIK. Regeringsbildningen dröjer och valrörelsen fick bottenbetyg av väljarna. I veckans krönika skriver Lars Thulin att vårt lands politiker behöver gå i familjeterapi.

Tragikomisk fars och bottenbetyg

Den tragikomiska farsen om regeringsbildningen har uppenbarligen några akter kvar. Än så länge är personlig prestige viktigare än sakpolitik. Måhända går valet 2026 till historien som det när väljarna underkände sina politiker. För vid sidan av tjafset kring regeringsbildningen så fick valrörelsen bottenbetyg av väljarna. Så kanske är det inte bara allmänhet som skapar politikerförakt. Utan politikerna själva.

Politiker som aldrig erkänner fel

Då vi ändå är inne på tagelskjortor för våra folkvalda så finns en sak till att ta upp: det patetiska i att politiker aldrig kan erkänna fel.

Här följer några exempel från den senaste regeringen:När dåvarande orakade utvisningsministern Johan Forssell presenterade lagen som innebar att tonårsutvisningar förvandlades till 21-årsutvisningar, inledde han anförandet med att hans regering ärvt en dålig lagstiftning av socialdemokraterna. Alltså, han hade storsint rättat till ett fel som den klumpiga andra sidan ensamma ställt till med. Klassikern: “jag och min sida av politiken har aldrig någonsin gjort något fel. Allt dåligt som händer är enbart någon annans fel. Vi behöver bara tid att städa upp i allt elände som vi inte har något ansvar för. Sedan väntar paradiset.”

Efter Forssells drapa gick journalisterna hem och skrev att ministern hade stora minnesproblem eftersom Moderaterna var med och genomförde den dåliga lagen.

Märkligt är att Forssell visste att pressen skulle skriva så. Det visste också moderaternas strateger. Ändå sade han så. Hans kolleger, i alla partier, agerar likadant.

KD-ledaren Ebba Busch, som helt kan byta åsikt i hopp om några procentenheter i nästa valbarometer, hängde på. Hon påstod att just hon stoppade Socialdemokraternas orättvisa utvisningar. Hon hade kunnat göra detta genom att trycka annorlunda i tidigare omröstningar. Men då gjorde hon som hon alltid gjort. Lydde blint sin köttbullekompis Jimmie.

Trumpismen har slagit rot i Sverige

När Aftonbladet enkelt avslöjade att säkerheten runt statsministern och hans familj var obefintlig i deras hus i Fållökna, gick ansvarig minister för inre säkerhet, Carl-Oskar Bohlin, i taket och agerade kraftfullt. Men inte i sakfrågan, den berörde han inte, utan genom att skälla ut Aftonbladet samt gå till personangrepp mot reportern. Samma recept som hos Forssell och Busch: ”jag har inget ansvar för något som gått fel. Allt dåligt är alltid någon annans fel”.

Varför har det blivit så? Jag hävdar att trumpismen slagit rot i Sverige. Carl-Oskar Bohlin är tydligaste exemplet. President Trumps taktik är att utmåla sig som perfekt, aldrig erkänna ett fel. I stället våldsamt attackera den som vågar ifrågasätta honom. Inleda absurda brottsundersökningar. Men framförallt undvika sakfrågan. Om fakta visar att Trump har fel, skriker han fake news, hävdar alternativa fakta och hotar stämma den som tycker annorlunda. För Trump anser att han är Sanningen. Så illa är det inte i Sverige. Inte ännu. Men Bohlin visar tydligt vägen dit.

Politiker måste ändra inställning

Måhända finns här en anledning till politikerförakt: att våra folkvalda upprepar standardiserade fraser. Uppenbara och patetiska bortförklaringar och halvlögner som de inte själva tror på, utan är mantran som tvångsmässigt trycks ut. Trots att en läskunnig nioåring med en smart telefon kan avslöja dem på nolltid.

Jag har inte deltagit i familjeterapi, men har vänner som gjort det. Och förstått varför de kan hamna i destruktiva mönster när de skyller allt på någon annan. Däremot har jag gått kurser i förhandlingsteknik och då lärt mig att ovanan att skylla på andra handlar om osäkerhet och är en psykologisk försvarsmekanism. Syftet är att skydda sig mot smärta, i detta fall skuld och skam över något man gjort som inte blev bra. Metoden begränsar handlingsalternativen, fördjupar en konflikt samt leder ofta till personangrepp istället för diskussion om sakfrågor.

Därmed framstår svenska politiker som osäkra personer fyllda av skuld och skam samt oförmåga att ta sakdiskussioner. Egenskaper som politiker inte bör ha.

Terapi eller kurs i förhandlingsteknik

Jag uppmanar alla riksdagspartier att skicka folkvalda och talskrivare på familjeterapi eller grundkurser i förhandlingsteknik. För att sedan våga säga det som nu är Det Mest Förbjudna: erkänna fel, be om ursäkt och inte alltid skylla ifrån sig. Samt att inte påstå att motståndarna ensamma är skyldiga till att dåligt som hänt Sverige sedan Gustav Vasas tid.

Nog skulle väljarna älska sådana politiker. De skulle framstå som mänskliga och stå för att allt de gjort inte blev jättebra, att fel begåtts i en föränderlig värld där ny information ständigt kommer. Samt att misstag kan och bör rättas till. Denna typ av politiker skulle uppfattas som trovärdiga och reflekterande. Och modiga, rakryggade och ansvarsfulla. Egenskaper som kan tillskrivas allt färre folkvalda idag.

Om politiker vågade välja den linjen skulle debatten lyfta. För i dag lever vi i en värld där fakta och kunskap ofta är ett par knapptryck bort. Men samtidigt tycks partiernas företrädare tro att det är lättare än någonsin att luras och dölja fakta. Därmed närmar sig debatten i hög fart sandlådenivån. Där frodas politikerförakt.

The post Politiker i behov av familjeterapi first appeared on Opulens.

SAKPROSA. Jesper Nordström skriver i Veckans DDR om Christoph Anderssons aktuella bok ”Stasis svenska agenter.

En närmast parodiskt grå Östermalmsänkeman går för att handla en sådan där takeaway-husmanslunch på Fältöversten. En säkert lika klichémässig ”haffa-folk-på-stan”-journalist från DN ställer några frågor och är väl kanske mest ute efter att få bekräftat fördomen om en gubbe i rock som handlar halvfabrikat på ett köpcentrum på Östermalm. Han får några torra fraser om ”dagens jädra samhälle”.

En annan åldring, boende på ett äldreboende på Kungsholmen, väser om sina värktabletter och säger vid ett besök av en journalist att ”jag var mer mot det jävla USA”.

En anonym gubbe är körledare på ett församlingshem i Småland. Ynglingar från Södertörns folkhögskögskola ringer och intervjuar honom om mötena i Dresden 1973. Han visar då prov på de gamla takter som var hela östblockets strategi; att konsekvent köra whataboutism. Varje kritisk fråga om Stasi möts av ett påhopp på Säpo eller CIA.

En småskolefröken – ursäkta det lite nedvärderande språkbruket – sade sig vilja ha ett större sammanhang och mer mening, och jag säger just småskolefröken eftersom hon framstod som en lite ängslig och missnöjd Filifjonka.

De förenades alla av att de var Stasiagenter. Christoph Andersson skriver torrt, matigt och faktatungt om vad som nystades upp efter murens fall i ”Stasis svenska agenter: Om DDR spionage under kalla kriget” (Lind & Co).

De som rekryterades präglades av vad man skulle kunna kalla funktionell medelmåttighet. Det ligger i linje med vad Katja Hoyer – stjärnskottet inom historieskrivning om Östtyskland – noterar: att man så att säga trodde på Dunning–Kruger-effekten, fast tvärtom. De som verkade inom Stasi skulle vara lagom smarta, så att det inte riskerade att uppstå en slags självreflexionens kollaps inifrån.

Det är värt att citera en DDR-vits: ”Varför kom alltid Stasi tre och tre? Jo en kunde läsa, en kunde skriva och den tredje var internutredningen om misstänkta intellektuella.”

Christoph Andersson skriver torrt, så där nästan typiskt public service-aktigt à la Mats Knutson och K G Bergström. Det är en språklig stil som är väldigt svår att sätta fingret på, hur den fungerar och vad själva koden i språket är.

Ett slags gråblå stil, om en abstrakt liknelse tillåts. Det gör att det indirekt faktiskt blir lite spionromantiskt.

Det är lätt att se mörka korridorer och flimrande lysrör framför sig och känna stämningen vid ett rekryteringsmöte på en hamnbodega i Rostock. Torrheten gör det lätt att lägga in mycket själv: svarta blanka bilar, trenchcoat och hatt. När Christoph Andersson tar ett steg tillbaka till andra världskrigets Stockholm och resonerar kring hur Sverige blev en knutpunkt för spioneri förstärks den känslan.

Möjligen skulle jag vilja se lite mer psykologiserande och kontext kring dem som lät sig lockas till att bli informanter. Å andra sidan knyter Christoph Andersson an till den arkivforskningstunga traditionen där man inte gärna spekulerar. Gott så i en framställning som annars lätt hade kunnat bli väl tendentiös och ideologiskt färgad.

Avrundningsvis en liten fundering om kulturjournalistik. Det kan irritera mig när recensenter inte kan stiga ur sitt alltför stora subjekt utan i stället klagar på vad som inte finns i en bok och negligerar vad som faktiskt tas upp. Med detta sagt väcks en fråga dock – vad just i Sverige fick Östtyskland att ägna sig åt spionage? Var det fråga om geopolitik? Var det som under andra världskriget att Sverige var ett neutralt land och fungerade som ett slags arena för stormakters intressen?

Tyvärr misstänker jag också att Olof Palmes Sverige var naivt kring hur cyniskt och stundtals imperialistiskt DDR egentligen var.

The post Veckans DDR: Stasis svenska agenter first appeared on Opulens.

POLITIK. Lars Thulin ägnar veckans krönika åt att fundera över en borgerlig pånyttfödelse bortom Tidöavtalet. Är en sådan ens möjlig?

Dags för borgerlig katarsis

Många med mig tror att de rödgröna ändå tar sig samman och får ihop en regering. Därmed blir det dags att sammanfatta valet för att utse vinnare och förlorare – enligt pressens dramaturgi. Vid en första anblick är svaret givet. De rödgröna är vinnare, de blåbruna förlorare. Fast så behöver det inte bli. Om berörda parter sköter korten rätt kan även borgerligheten bli en vinnare

Åtskilliga skribenter har nämligen dragit slutsatsen att valutgången är ett gyllene tillfälle för de tre borgerliga partierna som ingick Tidöavtalet. För att förstå detta bör vi, som så ofta, gå tillbaka till de gamla grekerna. De talade om katarsis. Enligt Wikipedia är detta en rening och befrielse efter ett trauma, ”en känslomässig klimax eller sammanbrott bestående av en överväldigande känsla av förnyelse, av nytt liv.”

Begreppet används bland annat inom psykoanalys och terapi för att hantera undanträngda och jobbiga känslor.

Kristdemokraterna, Liberalerna och Moderaterna, i grunden seriösa partier som bygger på parlamentariska demokratins principer, har nu chansen till katarsis för att lägga en av de mörka perioderna i sin historia bakom sig:  sin villkorslösa kapitulation för ett pubertalt populistiskt parti med djupa och livskraftiga rötter i europeisk fascism. Med andra ord Sverigedemokraterna, som länge haft ett märkligt tolkningsföreträde i vår politiska debatt.

En nödvändig analys

Den första analysen som måste göras, och det gäller även de rödgröna, är att inse att de själva skapade Sverigedemokraternas framgång. För det politiska Sverige och de allmänna tyckarna, ignorerade och stod handfallna inför de problem som en stor immigration gav upphov till. Känslor inför dessa svårigheter har drabbat alla kulturer som tidvis haft stor invandring. Det är en minuspost i immigrationens resultaträkning som ändå oftast sammanlagt ger en stor vinst. För den innebär att nytt friskt blod, bildlikt och bokstavligt, kommer in i samhällskroppen.

Men i ett Sverige som navelskådande länge betraktat sig som det goda och duktiga världssamvetet i en stökig och elak värld, fick dessa nackdelar inte tas upp. Utan sopades undan. Följden blev att en del av befolkningen fann en skillnad mellan den verklighet de själva upplevde och den bild som en trött, närsynt och självgod överhet hävdade gällde. Ett vakuum uppstod. I det tomrummet flyttade SD in.

Lärdomen är att jobbiga problem inte kan tigas ihjäl. Tvärtom, måste de hanteras först av alla.

Men när SD var på plats, insåg de borgerliga Tidöpartierna att här fanns makt, definierad som växande procenttal i val efter val. Principen if you can´t beat them, join them tillämpas ofta i både näringsliv och politik. M, L och KD valde den, trots att man tidigare hävdat att man aldrig skulle göra det när det gällde SD.

I valet 2026 visade väljarna återigen vägen för politikerna. SD:s drömsamhälle underkändes av en majoritet av folket. Ur denna krasch för borgerligheten kan katarsis uppstå. Alltså ”en överväldigande känsla av förnyelse, av nytt liv”. För Tidö-partierna  innebär det att återgå till sina ideologiska rötter, vårda dem och saluföra dem till väljarna. Därmed kasta av sig ett brunfläckigt ok från ett enfrågeparti som trodde att ett samarbete med Fröken Snusk skulle charma och förföra svenskarna.

Berörda partiledare måste avgå

Hur denna katarsis ska genomföras och vad den ska leda till, är upp till varje parti. Klart är dock att berörda partiledare måste lämna sina poster. De är för tungt fläckade av den principlöshet, billiga populism och feghet som präglat dem under senaste fyra åren. En trappa måste städas från toppen. Så tack och adjö Ebba, Simona och Ulf. Det som förenar er är att ni skadat era partier och deras ideologiska förankring.

Ulf Kristersson går till den moderna historien som den mest ryggradslöse och fege statsminister Sverige haft.

Montage: C Altgård / Opulens.

Hans undfallenhet för Jimmie Åkesson har varit monumentalt motbjudande. Dessutom har han haft fingrarna i för många privata syltburkar. Egenintresse kombinerad med fartblindhet är en resa som ofta slutar i diket.

Ebba Busch kommer bli ihågkommen som Trumpisten i svensk politik. Den egna makten var viktigare än ideologierna och därför kunde åsikter bytas ut snabbare än en smash från Truls Möregårdh. Det är kvinnan som var heligt förbannad för att polisen inte sköt skarpt mot icke etniskt svenska demonstranter. För att sedan med hundlikt sorgsna ögon och darrande stämma berätta hur hon berörts när en liten pojke frågade henne varför hon ville utvisa honom. Vämjeligt är snällaste ordet om det röstfisket.

Simona Mohamsson utgör, får vi hoppas, ett unikum i svensk politisk historia. En oblyg och skamlös tiggerska som var beredd att tycka och säga precis vad som helst till vem som helst i utbyte mot några procent av väljarkåren. Ordet prostitution är hårt, men svårt att undvika. Hennes främsta eftermäle är dock rollen som den bödel som avrättade själen i ett parti som stolt och envist i växelverkan med socialdemokratin byggde det moderna Sverige.

Med dessa personer borta kan något bra byggas. Jag, som aldrig röstat borgerligt, hälsar en renad och befriad borgerlighet tillbaka in i den politiska debatten. För en sådan behövs och jag har saknat den.

The post Är en borgerlig pånyttfödelse möjlig? first appeared on Opulens.

HISTORIA. På dagens datum, det vill säga den 7 oktober, grundades DDR. Året var 1949. Nationen existerade sedan i 40 år. Jesper Nordström skriver om hur en socialistisk samhällsordning skulle skapas i Östtyskland.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

DDR existerade i 40 år

Det är något med datumen kring Östtyskland som blåser på fördomsglöden och förstärker bilden av DDR som ett närmast parodiskt fyrkantigt land där kartan var viktigare än terrängen. DDR föll i oktober. DDR grundades i oktober. Nationen existerade i 40 år. Få länders kollaps kan också spåras så exakt; en partifunktionär som under presskonferensen tolkar det här med murens öppning och utresetillstånd lite väl fritt; klockan 18.57 i prime time-tv den 7 november 1989.

På dagens datum, det vill säga den 7 oktober, grundades DDR. Året var 1949.

Det var, om man ska vara noga, mindre fråga om en födelse i egentlig mening än om en bekräftelse på en utveckling som redan under flera år hade pågått med betydande kraft i den sovjetiska ockupationszonen, där de politiska, ekonomiska och sociala strukturer som skulle komma att prägla den östtyska staten successivt hade vuxit fram sedan krigsslutet 1945.

Redan under de första efterkrigsåren hade omfattande jord- och industrireformer genomförts. Stora jordegendomar styckades upp, privata förmögenheter konfiskerades och en betydande del av industrin fördes över i offentlig ägo, ofta med hänvisning till behovet av avnazifiering men också, vilket var minst lika viktigt, som ett led i skapandet av en socialistisk samhällsordning.

När DDR till sist utropades hade därför mycket av det som senare skulle uppfattas som den östtyska modellens kärna redan hunnit bli verklighet. Ironin är att just där socialismen faktiskt minst behövdes i Tyskland blev den nu genomförd på ett synnerligen dogmatiskt vis. I Västtyskland exploaterades arbetare borta i Ruhrområdet medan det i östra delarna av Tyskland fanns redan fungerande ekonomiska strukturer utan exploatering.

”Ursäkta men vårt släktföretag består av pappa, min bror och kusin, så vi behöver väl inte socialisera produktionsmedlen?” Men nu var det så att en kader av partifunktionärer, som utgjorde fröet till Stasi, påbörjade en nötande påverkans- för att inte säga trakasserikampanj för förmå små företag att ansluta sig till större företagskonglomerat.

Fabriker konfiskerades

Biltillverkaren Horch i Zwickau, ett av de mer prestigefyllda namnen inom den tyska bilindustrin före kriget, förlorade sina privata ägare när fabrikerna konfiskerades och socialiserades, varefter verksamheten inordnades i den framväxande planekonomin.

Man kan möjligen också ana en viss symbolik i just detta. Horch hade varit ett märke för de välbärgade, för direktörer, högt uppsatta tjänstemän och andra som befann sig nära samhällets toppskikt, och även om expropriationerna framför allt följde den bredare logiken att den tunga industrin skulle tas över av staten, är det svårt att helt bortse från att ett företag som så tydligt representerade den gamla ordningen på sätt och vis också revs ned från sin sockel.

Horch producerade vrålåk med rak åttacylindrig motor. En bil för cigarrbolmande företagspampar. Kontrasten mellan Horchs stora lyxbilar och den socialistiska framtid som DDR ville gestalta är svår att inte lägga märke till. Av dessa omstöpta industrikomplex växte så småningom VEB Sachsenring fram, vilket i sin tur ledde fram till produktionen av Trabant. Kommentar om ironin i detta faktum torde vara överflödig

Den 7 oktober 1949 bör därför kanske inte främst förstås som dagen då ett nytt samhälle skapades ur tomma intet, utan snarare som det ögonblick då de förändringar som redan hade satts i rörelse genom Sovjetunionens militära närvaro, genom expropriationerna, genom socialiseringen av industrin och genom den gradvisa omformningen av det politiska livet, gavs en statlig och konstitutionell form. Att Tyskland därmed i praktiken hade delats i två skilda utvecklingsvägar stod redan ganska klart, men just denna dag blev det också formellt fastslaget.

Och om man nu vill avsluta med en liten historisk lustifikation, vilket man ibland bör tillåta sig, så är det svårt att inte stanna upp inför att Horch samma år som DDR grundades också stod bakom brandbilen Horch H3.

En röd brandbil i dubbel bemärkelse.

I Berlin hade det för en tid handlats med Bavariaporslin märkt ”US Zone”, det vill säga de stadsdelar där nya handelsrestriktioner pålagts. Detta upphörde nu. Berlin blev den märkliga brännpunkt som mest av allt inkarnerade kalla kriget och två supermakters konflikt.

The post Veckans DDR: Nationen grundas 7/10 1949 first appeared on Opulens.

POLITIK. Kan S, V och C bli sams? Den frågan försöker Lars Thulin besvara i veckans krönika om bråket som förlamar Sverige.

Bråket i tjejgänget förlamar Sverige

Att umgås med barn är lärorikt. Ofta behöver man inte ens ha dem framför sig. Det räcker med att minnas sin barndom samt tiden som förälder till barn och ungdomar, för att gå in i barnens värld. Då lär man sig att hos barn finns alla de grundläggande känslor och beteenden som även styr vuxna människor. Skillnaden är att hos barn är de där dragen öppna och brutalt tydliga. Inte dolda bakom de konventioner, hänsyn och artigheter som vi vuxna lagt oss till med som ett smörjmedel för att få tillvaron att hjälpligt fungera. Alltså lull-lull som döljer det som bubblar inom oss: ilska, hat, rädsla för att bli sårad eller att stötas ur gemenskapen.

Ett bra sätt att få en ny infallsvinkel på en invecklad konflikt är att formulera den på ett sätt som om allt skulle förklaras för ett barn i sex års ålder. Bråket måste då förenklas genom att allt oväsentligt skalas bort tills bara de grundläggande känslorna finns kvar och uttrycks på enklast tänkbara sätt.

Varför tänker jag på det nu? Självklart beroende på den tragikomiska fars som nu spelas upp vid jobbet med att få ihop en röd-grön regering. Det hela är unikt på flera sätt. Inte minst för att den påminner om de ständiga konflikter som min dotter hamnade i under sina år i mellan- och högstadiet.

Magdalena vill få bestämma allt

För regeringsbildningen går att se som ett bråk i tjejgänget, något som åtminstone utifrån är en strid mellan fyra ilskna och mycket bestämda damer: Magdalena som vill få bestämma allt. Elisabeth som gillar Magdalena och vill vara med henne. Fast de två vill inte att Nooshi och hennes alltid närvarande bästis Ida ska få vara med och bestämma, för de är dumma. Så det så.  Nooshi och Ida blir alltså jättesura för att inte få vara med och leka. De har därför sprungit till Andreas som är rastvakt på skolgården och skvallrat om hur dumma de andra är.

De hoppas och tror att rastvakten ska vara snäll och säga åt Magdalena och Elisabeth att inte vara så dumma och elaka. För nu är de fyra minsann så sura på varandra att de inte kan träffas alla tillsammans.

Det verkar bara vara Amanda som inte är osams med någon av de andra.

Grunden i bråket är känslor och erfarenheter vi haft med oss sedan barnsben: att inte lita på varandra, att tycka att någon är dum för att hen säger fel saker och är med fel kompisar. Viktiga komponenter är långsinthet över svek och en rädsla bli utstött, hånad, att inte få vara med.

Jag har fått förmånen att uppfostra en son och en dotter. De känslor jag nämner fyllde min dotters unga liv på helt annat sätt än min sons tillvaro. Många kvällar hade hon svårt att somna. Hon låg bredvid mig i sängen och redogjorde ytterst bekymrad för invecklade konflikter i tjejgänget. Allt beskrevs mångordigt, snårigt och känslosamt. Jag som var trött efter en lång arbetsdag, tappade ibland tråden och somnade, vilket gjorde min dotter upprörd och förbannad. Det innebar att hon fick ännu svårare att somna, så utläggningarna fortsatte.

Ett worst case scenario

Låt oss ta med erfarenheterna från skolgården in i riksdagshuset. Hur ska bråket lösas? Min teori är att i dessa fall ska man först enas om det som kallas worst case scenario. Vad är det absolut värsta som kan hända? Worst case scenario i detta fall är fyra år med ett tiotal ministrar av samma skrot och korn som Björn Söder och Richard Jomshof samt en statsminister som fortsätter vara mer feg och ryggradslös än någon annan på den posten i vår moderna historia. En regering som har som agenda att splittra nationen i stället för att ena den.

Enda sättet att undvika det är att tjejgänget kanske inte blir vänner, men i alla fall slutar vara osams. Då gäller att ge och ta, svälja ilska och gamla oförrätter och sluta med barnsliga tjuvnyp i tron att man kan vinna något på det. En sådan diskussion kommer bli mycket smärtsam. För den innebär att ömma tår på uppblåsta egon kommer blir rejält trampade på. Men det är priset för att undvika fyra år till med Jimmie och Ulf. Worst case scenario.

Viktigt är att en sådan batalj görs kort och hålls inom stängda dörrar. All gammal skit behöver inte vädras, det tjänar ingen på. Utom redaktionernas ekonomer som räknar klick, läsar- och tittarsiffor.

De rödgröna kan lära av Tidögänget

Här har de fyra arga och kränkta kvinnorna en del att lära av Tidögänget. De gjorde något grabbigt i motsvarande läge. Låste in sig på ett slott, såg till att det fanns stora mängder alkohol och satte en snäv tidsram. Ingen fick lämna lokalerna innan alla var överens.

De lyckades i betydelsen att de blev sams. Överenskommelsen var i min mening i många avsnitt motbjudande. Men folket hade valt dessa politiker som i förväg talat om vad de ville. Ingen kunde bli överraskad. Nu har folket valt andra företrädare och därmed en annan inriktning på Sverige. De nyvalda får inte tjafsa så att de sviker sina uppdragsgivare, majoriteten av folket.

Magdalena, Elisabeth, Nooshi och Ida: Lås in er och slåss, klös varandra, slå i dörrar, skrik och gråt. Vi är glada om vi slipper höra alla detaljer. Fast våga inte komma ut innan ni är sams. Och besvära inte rastvakten Andreas. För problemet är ert, inte hans. Ni får ta ansvar och lösa det. Men gör det snabbt. Tungt och tråkigt arbete väntar er. Världen utanför går inte att sätta på vänt.

The post Kan Magdalena, Elisabeth och Nooshi bli sams? first appeared on Opulens.

FILM. Jesper Nordström skriver den här veckan om hur och varför Charlie Chaplin slank igenom censuren i DDR.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

DDR och Weimartidens humor

Weimartidens kabaréstil kunde leva vidare i DDR och accepterades oftast av den östtyska kulturcensuren. Det restes en del klagomål om att genren inte var heroisk men i mångt och mycket hade vi här dock en tradition som skildrade den lilla människans predikament. Nålstick mot procentare och gulaschbaroner var förstås speciellt välkomna.

Bland tyska komiker från 1900-talets första hälft framstår Karl Valentin som en av de främsta med sin ganska enkla, dråpliga slapstickhumor, som kunde övertolkas som skörhet och utsatthet. Han hade mycket till skänks genom sitt utseende, och en del av hans nummer påminner om vår Nils Poppe med sin rollfigur Fabian Bom.

Karl Valentins paradnummer med mannen som i alla fall försöker göra sig en fin söndag men får sitt pianospel förstört av hundskall, grannars klagan, tjat och gnat har en irriterad och trött underklang; i Berlins ruskiga och trångbodda miljöer finns ingen tystnad och ro någonstans.

Jämte Otto Reutter utgjorde Karl Valentin något av det bästa den tyska mellankrigstiden kunde uppvisa i komikerväg. Båda spelade också på en slags fumlig klumpighet i samma anda som Papphammar.

Charlie Chaplin uppskattades

Detta utgjorde alltså en jordmån där Charlie Chaplin vann acceptans i DDR, som ett av de få kulturfenomen från USA som slank igenom censuren. Såklart var det inte bara de gamla spattiga stumfilmerna utan även den antinazistiska ”Diktatorn” som gjorde honom närmast till stapelvara på bio och senare även i storhelgernas tv-utbud.

Jul var nu visserligen ett känsligt kapitel i ett land som påstod sig vara ateistiskt och historiematerialistiskt. Det vill säga att DDR inte hade den film och matinébonanza som vi förknippar med slutet av december, men i likväl fungerade ”Diktatorn” som en sådan där klassiker som återkommer med jämna mellanrum.

Det faktum att Chaplin under 1950-talets McCarthy-ledda häxjakt i USA på kommunister anklagades för kommunistsympatier och tvingades i landsflykt till Schweiz ökade hans status i DDR. Han betraktades närmast som ett offer för amerikansk imperialism.

Chaplin som låtmotiv i hitlåt

Så berikades DDR med ännu ett one-hit-wonder i detta förlovade land för lättsamma novelty songs: Ingrid Pollow med ”Oh Charly Chaplin”. Jo, ursprungligen stavat just så med ”y”. Hon blev främst känd för just den låten i internationella sammanhang efter att ha fått sitt efterlängtade utresetillstånd. Därmed blev hon närmast som konståkaren Katarina Witt, en utvald representant för landet.

Få i Väst minns henne för någon annan sång. Kanske lite som att vi främst associerar Björn Skifs med ”Hooked on a feeling”.

Man kan ju spekulera i om det var just Chaplin som låtmotiv som förlänade låten ett slags allmängiltighet, om än en rätt uddlös sådan.

Censurpolicyn var för övrigt rätt svår att se några tydliga mönster i, och det var väl det som gjorde att man som artist aldrig riktigt kunde veta vad som gällde. I ena andetaget kunde Beatles totalförbjudas, medan Pink Floyds hela katalog fanns utgiven på landets enda statliga skivbolag.

När det gäller rock och pop kan man roa sig med att vara lite privatforskare. Det är bara att gå in på alla skivnördars favoritsajt Discogs – söka på sin favoritartist och ser om den finns på Östtysklands enda statliga skivbolag. Ja eller nej. Godkänd eller ej. VEB Deutsche Schallplatten hade monopol och gav under olika varumärken ut musik i DDR fram till 1990. Amiga var det största och mest kända märket för genrer som populärmusik, schlager, jazz, rock och pop

Nå, jag tappar nästan tråden. Av Amerikas stora och brokiga kulturskatt var det alltså ytterst lite som kom in över muren, men med Charlie Chaplin som ett milt ideologiserat undantag.

Mönstret var nämligen att amerikanska kulturyttringar som kunde visa prov på antikapitalistiska och antifascistiska inslag gärna sögs upp och införlivades i den socialistiska kontexten.

The post Veckans DDR: Så blev Chaplin populär i Östtyskland first appeared on Opulens.

KREATIVITET. I veckans krönika skriver Lars Thulin om hur tristess kan främja kreativiteten och misstag leda till framsteg.

Den stora faran med barns användande av skärmar är att det får dem att slippa något som de hatar.

Att ha tråkigt.

För så fort en ha-tråkigt-period hotar tas skärmen fram. Därefter matas barnens nyfikenhet, krav på uppskattning samt att ständigt ha kul med högoktanigt bränsle. Som finns i en oändlig och evig mängd på nätet. De små hjärnornas produktion av belöningshormon går på högvarv. När den någon gång ändå stängs av uppstår retlighet och ilska. För något givet och väsentligt i livet fattas barnen.

Tristess leder ofta till kreativitet

Är det farligt att ha tråkigt? Eller kan det vara nyttigt och utvecklande? Jag svarar nej på första frågan och ja på den andra.

Därför att ha tråkigt är bland det mest kreativa man kan uppleva. I Niklas Rådströms mästerliga Sommar-program i år, underströk han det många känner till. Nämligen att framstående vetenskapsmän sällan fått sina snilleblixtar – de som lett till genombrott i forskning – vid sitt skrivbord, när de stirrat i tabeller eller under långa möten med power-point-presentationer tillsammans med kolleger.

Snilleblixtarna har i stället kommit när de har diskat, grävt i en trädgårdsrabatt eller matat grannens katt. Förmodligen beror det på att snilleblixtarna uppstår när vi lämnat arbetets rutiner och fått till synes ovidkommande intryck. Sådana som får oss att tänka utanför boxen.

Jag kan intyga samma sak. Mina läsare frågar mig ibland hur jag finner ämnen till krönikor och formuleringar. De föds oftast i den typ av ögonblick som Rådström beskriver. Inte sällan under resor på glest trafikerade landsvägar genom tallskogar. Ibland har jag då stannat för att klottra ned det hela på papper. För annars kan det kristallklara sjunka tillbaka ner i den osorterade mängden tankar i botten av själen. Samma händer i det magiska ögonblicket mellan sömn och vakenhet. Saker som känts som återvändsgränder på kvällen framstår plötsligt i det som kallas förklarad dager.

Min amatörmässiga psykoneurologiska förklaring är att när en stor del av hjärnans högre verksamhet friställs börjar vårt medvetande mer slumpvis leta bland både det ena och andra som finns instoppat i olika delar av vår hjärna. Och plötsligt faller pusselbiten man tidigare inte sett på plats. Men tänk om vi aldrig når dessa ögonblick, om vårt medvetande aldrig får ge sig ut på oplanerade irrfärder i blandningen av skräp och nyttigheter som finns i de grå cellerna? Lär vi oss då någonsin att tänka kreativt?

Behov av innovativa tänkare

En författare, som jag dess värre glömt namnet på, skrev att hon i efterhand fann att riktigt bra stunder i barndomen var då hon stirrade ut genom ett fönster, det regnade och hon inget hade att göra. Föräldrarna var upptagna, inga kompisar var hemma och böckerna hon lånat från biblioteket var urtrista. Då fanns tid att låta hjärnan vandra fritt och därigenom forma, förstå och hitta strategier. Och därmed klara sig bättre i en komplicerad tillvaro som styrdes av konstiga vuxna.

Gudarna ska veta att världen behöver fler som kan släppa loss sina hjärnor och tänka utanför boxen. Med detta kommer ofta eftertanke. Med eftertanke ger man sig tid att titta på historien. Det är den som lär oss förstå samtiden och i viss mån förutspå framtiden. Eftertanke tycks i dag ofta vara en sällsynt konstart i regeringar och militärhögkvarter.

Misstag kan ge goda resultat

Precis som tråkighet kan misstag vara det bästa som hänt. Forskaren Alexander Fleming upptäckte penicillinet efter att hans odlingar av bakterier slagits ut på grund av slarv. Något mögel hade orsakat att organismerna dog. Usch så trist, allt får göras om… fast vänta nu… att bakterierna dött borde väl betyda…

En av världens godaste ostar, Västerbotten-ost, lär ha uppstått efter att mejerskan Ulrika Eleonora Lindström i Burträsk ägnat så mycket tid åt samvaro med en manlig anställd att hennes ostar i ett kritiskt skede av ystningen glömdes bort. Det hela fick räddas med en uppvärmning som gav en speciell smak. Så kärlek och slarv kan leda till man får betalt för gammal ost. Bra betalt dessutom.

Hur bör vi göra?

Någon har sagt att erfarenhet bara är ett annat namn för misslyckanden som lärt oss något. Men att misslyckas är något som vi ständigt försöker skona våra barn ifrån. Inget får gå fel, inget får göra ett barn ledset. Att låta sitt barn vara lite argt, surt och nedslaget är tecknet på dåligt föräldraskap och då drar det egna dåliga samvetet igång.

Fast med brandkårsutryckningar för att ställa allt tillrätta kan vi beröva barnen viktiga pusselbitar i livet. Förståndiga tränare av lagsporter säger att det är mer lärorikt att förlora än att vinna. Allt färre tycks dock hålla med om detta. Och märkligt nog verkar de ofta vara föräldrar som hatar en förlust mest. Inte barnen.

Så hur ska vi komma tillrätta med det? Stänga av routern? Skrota mobilerna? Se till att det alltid regnar? Och att barnens lag ständigt får möta överlägsna motståndare? Det är knappast lösningen. Men vi bör måhända i högre utsträckning låta barnen möta verkligheten på sina egna villkor. Utan skärmar. Med välmenande och engagerade föräldrar i bakgrunden. Inte så mycket i förgrunden att verkligheten skyms. Den fortsätter att finnas. Ingen kan i längden undvika den.

The post Kan tristess och misstag berika livet? first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Jesper Nordström skriver den här veckan om en mörkt humoristisk novell av Wolfgang Kohlhaase. Den uppvisar ett koncentrat av särarten i DDR.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Med åldern kommer problemet att vissa av ens referenser och allusioner inte uppfattas av alla. Inte heller referenshumorn. Så om jag säger Tommy Cooper och kortfilmen ”Plankan” säger det er något då? Är svaret nej, så klicka här.

De eviga problemen som staplas på varandra, så att det till slut bara slår bakut i en stor trött suck och åtföljande skratt. De där dagarna som svårigheterna bara eskalerar så att man till slut bara vill sätta sig ner på trottoaren och be någon skjuta en.

Tänk er då en likkista med en förnäm grevinna som skall transporteras mellan slottet där hon drog sin sista suck till den pampiga men sedan länge förberedda familjegraven. Med det något allvarligare kruxet att graven ligger i Öst- och slottet i Västtyskland.

Rent historiskt faktamässigt utspelar detta sig innan den så kallade inre tyska gränsen blev välbevakad med schäferhundar, vakttorn och kulsprutor. Man får känslan i texten att det bara helt omärkligt vips har passerats en nationsgräns.

Koncentrat av särarten i DDR

Ja, filmmannen och författaren Wolfgang Kohlhaases novell ”En grevinnas begravning” utspelar sig under landets unga formativa år.

Berättelsen ”Begräbnis einer Gräfin” gavs ursprungligen ut i novellsamlingen ”Silvester mit Balzac und andere Erzählungen” (1977) och publicerades på svenska i antologin ”I detta land lever vi: ny prosa och lyrik från DDR” (1979).

I novellen finns ett koncentrat av DDR:s hela särart som nytt och förment heroiskt socialistiskt land. Jämte Bayern var ju denna region närmast parodiskt tysk; alla de där lustiga dräkterna, gamla traditionerna och rätt roande corny företeelserna som kan få en att undra vilken planet det rör sig om.

Ett paradis för nördiga grå eminenser

De första formativa tio åren i DDR har genomlysts av Oxfordprofessorn Jan Palmowski i boken ”Inventing a Socialist Nation: Heimat and the Politics of Everyday Life in the GDR, 1945-90”, (Cambridge University Press, 2009).

1950-talets Östtyskland blir i Palmovskis framställning närmast de nördiga grå eminensernas paradis; ornitologer, filatelister, numismatiker ställer sitt kunnande i tjänst för kommunistpartiet och det blir de framkrystade traditionernas era, ja nästan som i Lars Molins film ”Kunglig toalett” skall verkligen alla små traditioner framhävas och lyftas tills de spricker i patetik.

Han belyser de mer krassa cyniska motiven bakom; om någon på ideell basis gjorde en utställning om sina torkade blommor i en byhåla var chansen större att partiet gav regionstöd.

Ännu mer mörkt pragmatiskt var att småskalighet alltid var en bättre förutsättning för kontroll. Kort sagt föredrog Stasi ett litet gäng folkdansare i en bygdegård då det underlättade ”ideologiskt husförhör”.

Om jag får tänja Palmowskis teori om Heimat en smula så bestod DDR:s specifika ”path dependence” just i denna grund i exempelvis Sachens småskaliga industri och hantverkartradition samtidigt som det till skillnad från exempelvis Nordkorea och Kambodja fanns en västerländsk liberal bakgrund som pockade på, riskerade att blöda igenom och komma tillbaka som minne, kanske i form av nostalgi.

Det är ju högst troligt att det fanns äldre människor i Östtyskland som kunde minnas Weimarrtidens vilda dekadens eller för den delen det mer vardagliga i att det fanns varor i butiker och inte brist på allt ständigt.

Wolfgang Kohlhaases tidigare nämnda novell utgör en komisk kontrast till Palmowskis massiva sociologiska avhandling. Det mörkare stråket i novellen är ju klassfrågan; en gammal överklasskvinna – som enligt de mest radikala stalinistiska kretsarna kanske mest förtjänade ett skott i pannan – är trots allt en människa värdig en begravning.

Det slår mig hur en misslyckad eller kärvande jordsättning har blivit en trop inom svart humor. Det händer något speciellt när det mest mörkt sorgliga krockar med vardagens små förtretligheter.

Men om det i vår moderna värld kanske mest handlar om någon avlägsen släkting som blir lite för full under minnesstunden på församlingshemmet eller att det spöregnar på kyrkogården så går Kohlhaase ”all in” när det gäller problem.

Nästan som i en hysterisk Fellinifilm; först stövlar en Stasikontorist in med ytterligare en blankett, sedan blir det världsfrånvänt teologiskt hårklyveri om att öppna den plomberade kistan si eller så, och så vilken lastbil som ska användas och …ja, eskalerar är verkligen ordet. Det gjordes för övrigt en filmatisering 1992.

Det är ett stycke mycket tät och handlingsdriven litteratur som visar på att Kohlhaase var ansedd som den främsta manusförfattaren för film i DDR.

I snart sagt all kultur från Östtyskland finns ju också metaperspektivet; hur klarade detta sig igenom censuren? I Kohlhaases fall kanske det berodde på att novellen innehåller ett slags antihjältar som trots alla motgångar kämpar på och mot alla odds klarar biffen. Ett scenario så gott som något att vinna bifall hos ledningen.

The post Veckans DDR: ”En grevinnas begravning” first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika ser Lars Thulin tillbaka på valrörelsen 2026. Han riktar hård kritik mot missbruket av opinionsundersökningar, begreppet stödröster och det rådande debattklimatet.

När krutröken efter valrörelsen lagt sig väntar ett än värre slagfält. För den som ska bilda regering måste navigera i ett minfält. Samt att ställa till med den ena massakern efter den andra. Det som ska slaktas är röda linjer och vallöften. Hösten kommer bli så oviss att det i dagsläget inte känns meningsfullt att spekulera.

Låt oss i stället titta på den gångna valrörelsen. Valet 2026 har lärt mig avsky tre saker: opinionsundersökningar, begreppet stödröster och rådande debattklimat.

Valrörelsen påverkades av opinionsmätningar

Under sista veckorna tycktes opinionsundersökningar komma var sjätte timme dygnet runt. Alla partier påstår att de inte bryr sig om dessa siffror för ”den enda undersökning som räknas är den på valdagen”. En värre lögn är svår att tänka sig. Givetvis följdes varje tiondels procentenhet minutiöst i partiernas högkvarter. Och utspel anpassades efter dessa siffror. Därmed blev valet en metagrej, alltså ett drama som berättar om sitt eget drama. Som en roman som handlar om en författare som skriver en roman.

Varför duggar då dessa undersökningar tätt som ett sommarregn? Där är medierna i högsta grad skyldiga. För alla stora medier gör egna undersökningar. Eftersom de garanterar klick och därmed intäkter. Vilket är nödvändigt då opinionsinstitut tar bra betalt för sina tjänster.

Valrörelsen koncentrerades på stödröster

Hur är denna kanonad av siffror skadlig för demokratin och det serösa politiska samtalet? För att valet 2026 kom att koncentreras på nästa sak jag avskyr – stödröster.

Enkelt uttryckt handlar det om att rösta på något man inte tror på. För man tror att det ska gagna den egna sidan. Då har vi inte längre ett svenskt valsystem med åtta partier utan ett anglosaxiskt med två partier.

Liberalerna sålde ut totalt

Mest tydligt var detta med Liberalerna. Nu skrivs om partiets formidabla uppgång i slutet av valrörelsen och ledaren Simona Mohamsson höjs till skyarna som genialisk frälsare. Sanningen var att hon och partiet utplånade sig själva. Deras valmanifest 2026 var ett ogenerat, förnedrande och motbjudande tiggeri. Budskapet kan kokas ner till: Snälla, rösta på oss liberaler, så lovar vi att göra precis allt det som ett konservativt parti och ett annat som är rasistiskt och nationalistiskt, vill att vi ska göra.

Prostitution är ordet som känns adekvat. Liberalerna sålde ut de allra sista resterna av sin trovärdighet samt moraliska ryggrad.

Ikoniska liberaler som Karl Staaf, Bertil Ohlin och Per Ahlmark torde rotera i centrifug-fart i sina gravar. Men för att ändå påminna om ett parti spottade L ur sig märkliga vallöften i samma takt som en stressad popcornmaskin: allt från förbud mot strypsex, över gråtmild omsorg om mellanchefer till rivande av fula skolbyggnader. Förslag som aldrig skulle röstas igenom i en riksdag och därför var ofarliga att vräka ur sig.

Stödröster har en märklig logik. Om partiet som ska få stöd ligger för dåligt till, vågar ingen slösa bort sin röst. Men för många stödröster är också farligt, för då hotas det parti stödröstaren egentligen tror på. Jag hörde en liberal uttrycka oro när stödröster lyfte L upp mot sex procent.

– Det är inte bra, sade denne man. För då kan stödröstare tycka att de inte behöver stödrösta eftersom vi redan är räddade. Då kan vi tappa röster.

Röstande blir spelteori, inget annat. Teorier som måste matas med ständigt nya opinionssiffror.

Otrevlig ton i valkampanjerna

Den tredje delen i valrörelsen som får underbetyg och även den hotar parlamentariska demokratins idé, var tonen i kampanjerna. I de på nätet, som styrs av techföretagens algoritmer, dominerade hat, överdrifter och lögner. Enkelt uttryckt var man nazist om man röstade höger och Hamas-terrorist och muslim om man röstade vänster. Ytterst få debattörer ville försvara sitt eget partis politik. Svaren blev i 80 procent av fallen whataboutismer. Alltså att kritik mot det egna partiet möttes av varianter på: ”fast andra sidan har ju minsann också, så det så. Skyll inte på oss.”

Varpå den andra sidan hittar något som får dem att svara samma sak. Därmed har alla möjligheter till debatt om sakfrågor effektivt dödats.

I de traditionella medier utvecklades partiledardebatterna ofta till förnedrande och fördummande pajkastningar, något som de flesta deltagare tyckte i efterhand. Frågan är då varför de agerade som de gjorde. Där är medierna huvudansvariga. För de måste utse vinnare och förlorare i debatterna. Allt poängsätts. Varje tvekan, stamning, gest och förstulen blick lyfts fram. Det handlar om vem som kan få till vassa så kallade oneliners, alltså en dräpande, blodfylld och hånfull kommentar. Förlorarna blir åskådarna som hoppas på konsumentupplysning inför valet.

I mina mörka stunder tyckte jag att de varit bättre om partierna hyrt in sistaårselever på Dramatens scenskola för att framföra inövade repliker från ett inövat manus. De skulle få till en bättre underhållning än den partiledarna fixade.

Vad är då alternativet? En fåfäng dröm om en valrörelse utan opinionsundersökningar. Där alla röstar på det parti de gillar. Där politiska frågor blir huvudtemat. Inte valresultatet i sig. Program där pålästa, envisa och tuffa journalister djupintervjuar partiledarna var för sig. Lyssnande reportrar som inte accepterar icke-svar.

Och när det gäller nätet? Varför inte nedstängning av algoritmstyrda så kallade sociala medier som X, TikTok, Instagram och Facebook?

The post Valrörelsen 2026 får betyget icke godkänd first appeared on Opulens.

POLITIK. I det svenska valet backade SD men i delstatsvalet i forna DDR-provinsen Sachsen-Anhalt blåser det högervindar. Där blev det en stor framgång för högerextrema AFD.

Jesper Nordström tecknar en bakgrund till vad som sker i Sachsen-Anhalt.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Regeringsbildningen i delstaten Sachsen-Anhalt i östra Tyskland är i ett osäkert läge efter delstatsvalet den 6 september 2026. I valet segrade det högerextrema partiet Alternative für Deutschland, som blev störst med cirka 44 procent av rösterna. Det är en fördubbling jämfört med förra valet 2021 men partiet saknar likväl egen majoritet.

Att AFD i årets delstatsval tog närmare 44 procent av rösterna, är ett resultat som får folk i Berlin att rynka pannan och folk i Bryssel att öppna nya dokument med ord som utmaning och oroande utveckling i rubriceringen.

Den annars så högröstade vänsterpolitikern Sahra Wagenknecht verkar för övrigt ha dragit in hakan något och talar nu om att vara öppen för samarbete i vissa sakfrågor som till exempel energipriserna.

Hennes parti Bündnis Sahra Wagenknecht tog sig med knapp marginal över röstspärren, 5 procent. Det innebär att partiet BSW får en vågmästarroll.

Sahra Wagenknechts politik har alltid haft något bekant över sig, som om någon tagit dansk socialdemokrati, översatt den till tyska och sedan tillsatt en större portion misstro mot styret i huvudstaden. Kort sagt bygger konceptet på generös välfärdspolitik och restriktiv invandring. I framtoningen framstår Wagenknecht lite som en uppdaterad Angela Merkel, också hon från forna Östtyskland. Om Merkel framstod som robust med sina lågskor så är Sahra Wageknecht rapp, retorisk och påminner i framtoningen om en svensk politiker som Ebba Busch.

Men det här handlar egentligen inte om Wagenknecht. Inte heller om AFD, åtminstone inte i första hand. För det finns en tendens när man talar om östra Tyskland att man börjar 1989 och sedan tror att man förklarat något. Muren faller, fabriker stänger, människor blir arga. Punkt.

Men historia fungerar sällan så. Någon beskrev en gång historien som en gammal matta där tidigare generationer sopat in allt skräp under kanten. Förr eller senare snubblar man över bulan som har uppstått. Sachsen-Anhalt påminner starkt om en sådan bula, om metaforen tillåts.

För att förstå regionen måste man således gå bakåt i historien och förbi och bortom DDR. Inte för att det är oviktigt, tvärtom, utan därför att det fanns någonting här redan före DDR:s tillblivelse.

Weimarrepublikens framstående statsman Gustav Stresemann förstod sådant. Hans stora talang var kanske inte diplomatin, även om historieböckerna gärna framställer honom så. Det var att han begrep att Tyskland egentligen bestod av flera ekonomier samtidigt.

Det är också en av anledningarna till att han blev så viktig för Weimarrepubliken. Medan ytterkantspartierna skrek om nationell pånyttfödelse eller revolution försökte Stresemann göra något betydligt tråkigare men ofta mer användbart: hålla ihop landet.

Hyperinflationen hade slagit sönder människors besparingar, franska trupper stod i Ruhr och republiken såg stundtals ut att kunna falla sönder under sin egen tyngd. Stresemann löste inte allt, men han lyckades få ekonomin på fötter igen, normalisera relationerna med omvärlden och ge den unga republiken några år av andrum. Han förstod att Hamburg, Ruhr, Sachsen och Ostpreussen inte alltid ville samma sak. Därtill begrep han att politik ibland handlar mindre om att vinna strider och mer om att få tillräckligt många människor att fortsätta dela samma bord.

I Ruhr reste sig skorstenarna. Kol. Stål. Gruvor. Där fanns rika familjer som nästan framstår som romankaraktärer när man läser om dem i dag. Material till en tegelsten i stil med Thomas Manns ”Buddenbrooks”.

Längre österut såg världen annorlunda ut. Här fanns fler små fabriker, fler familjeföretag, fler jordbruk. Fler människor som inte såg sig själva som kuggar i ett enormt maskineri utan som del av något lokalt. En verkstad, ett gods, ett företag. Ett namn på en skylt som hängt där längre än någon kunde minnas.

Det är här ironin tar sin början.

Marxismen föddes i skuggan av den moderna storindustrin. Karl Marx studerade slamret och smutsen i London. Men det framtida DDR kom också att omfatta miljöer där många människor snarare levde i något som påminde om en sentida preussisk småskalighet.

”Socialisera produktionsmedlen?”

Man kan nästan höra invändningen.

”Varför då? Farfar startade företaget. Pappa driver det. Min bror ska ta över.”

Ja, jag karikerar. Men bara lite.

När jag läser Theodor Fontanes ”Der Stechlin” (i svensk översättning av Anders Björnsson med titeln Stechlin, 2017) tänker jag ibland på just sådana miljöer. Romanen utspelar sig egentligen i Brandenburg och inte Sachsen-Anhalt, men vissa böcker har en giltighet som sträcker sig över lands- och landskapsgränser. Samma sak med en pjäs som Tjechovs ”Körsbärsträdgården”. Det är inte revolutionen som fascinerar. Det är känslan av att en hel värld står kvar i rummet trots att alla vet att flyttlasset snart kommer.

DDR försökte bygga något nytt i socialistisk anda. Men gamla familjer och deras värderingar försvinner inte bara för att staten beslutar om nya idéer. Inte försvinner gamla minnen. De blir tystare, men det är något annat.

Sedan kom 1990. Och här blir berättelsen annorlunda beroende på vem som berättar den.

I väst handlar den om frihet, i öst kan den ibland handla om uppköp. Fabriken där man arbetat hela sitt liv monteras ned. Någon konsult från Frankfurt förklarar att det är nödvändigt. Kanske har han rätt. Det är fullt möjligt. Men människor röstar sällan på grund av nationalekonomiska fotnoter. De röstar utifrån hur livet blev. Och för många blev livet inte riktigt som utlovat. Det är bördig mark för bitterhet. Det har det alltid varit.

AFD-grenen i Sachsen-Anhalt hör dessutom till partiets hårdare falanger. Ulrich Siegmund odlar bilden av den folklige grannen. Schwalbe-moped. Rejäla middagar. Inga krusiduller. Pikétröja, detta plagg som närmast blivit den manliga alt-högerns uniform.

Ulrich Siegmunds förmenta folklighet kan påminna om Jimmie Åkessons. Fast terrängen ser annorlunda ut östra Tyskland. Betydligt mer kuperad. Konspirationsteorier, antivaccinrörelser och allehanda märkliga profeter har ofta funnit en publik i de högerorienterade miljöerna. Det var här förespråkare för Qanon och snömos om Covid 19 fann en intresserad publik som också var stor.

För liksom i USA verkar politisk ilska allt oftare blandas med alternativmedicin och misstänksamhet mot experter och vetenskap. Ofta åberopas personer som känner någon som känner någon som minsann vet sanningen.

Man har sett det förr. Inte exakt så här kanske. Men det är tillräckligt likt Reichsführer-SS Heinrich Himmlers fascination för kvasivetenskap och ockultism om vi nu riktigt ska måla fan på väggen.

Det samtida Tyskland har annars varit ett ovanligt sansat land. Adenauers ljumma borgerlighet ligger fortfarande över nationen som en gammal yllefilt.

Men under filten rör det sig.

Sachsen-Anhalt är därför inte bara en berättelse om AFD. Det är en berättelse om Preussen. Om DDR. Om återföreningen. Om människor som levt i flera olika nationer utan att någonsin flytta.

Kanske är det därför regionen fortsätter att förbrylla så många.

De tittar på valresultaten och ser ett politiskt problem. Men mycket av det de ser är egentligen historia. Eller minnen. Fast det är möjligtvis så att skillnaden mellan de två inte är särskilt stor.

The post Veckans DDR: Vad sker i Sachsen-Anhalt? first appeared on Opulens.

POLITIK. ”Om Jimmie, Ulf, Simona och Ebba på söndag kramas efter en seger, kliver vi in i en ny politisk verklighet.” Det skriver Lars Thulin som förklarar varför valet 2026 framstår som så skrämmande.

När du läser detta återstår kanske bara en dag till valet. Eller några timmar. Eller så är det avklarat. Beroende på vilket kan krönikan kännas antingen spritsig eller avslagen, som en bottenskyla i champagneflaska som stått öppen i tre dagar.

Jag skriver ändå. För aldrig under mina drygt 50 år som röstberättigad, då jag alltid röstat, har jag känt mig så rädd inför ett riksdagsval. Begreppet ödesval känns inte utslitet utan oerhört levande.

Ett politiskt cv behövs

För att alla ska förstå mina känslor behövs ett politiskt cv.

Jag är uppvuxen under enkla omständigheter i en förort i Stockholm. De som bodde där kallades arbetare och lägre tjänstemän. Tidigt blev jag intresserad av samhällsfrågor och jag var fjorton år 1968. Så vänster var det som gällde. USA:s angreppskrig i Vietnam, engagerade mig oerhört. Men också att Sovjet detta år krossade demokratirörelsen i Prag. Minns att min mamma storgrät då nyheten nådde oss via radion.

Trots detta, ”alla” var vänster. Även de av mina kamrater som var uppvuxna i fina villor bakom välklippta häckar. En del av de där vännerna blev väldigt mycket vänster, kanske som uppror mot föräldrarna.

Min entusiasm för den riktigt röda vänstern dog i mitten på 70-talet. Då gjorde jag resor i Sovjetunionen och forna östblocket. Det jag upplevde där och då gav mig livslångt vaccin mot socialistiska diktaturer och allt som kallas kommunism. I början på 2000-talet levde jag en tid i Kina. Då fylldes vaccinet på.

Samhällsvetenskapliga studier lärde mig att inget är enbart svart eller vitt. Samt att alla ismer inom sig bär fröet till sin egen perversion.  Dessa mina erfarenheter har gjort att jag alltid röstat på Socialdemokraterna. Väl medveten om att detta parti är fullt med fel och brister och ibland hyckleri. Men alternativen har jag funnit sämre.

Maktskiften nödvändiga

Jag anser att makten i ett land måste växla med jämna mellanrum. Det är förutsättningen för en levande demokrati och en utveckling som på sikt gagnar alla. En demokrati ska ha en bra regering och en bra opposition. Det hade vi tidigare. Därför såg jag fram till 2022 inte det som något oerhört allvarligt de gånger borgarna fick makten. Dessa partier tyckte inte alltid som jag. Men de var seriösa, respekterade demokratins spelregler, var kunniga och regeringsdugliga. De måste få chansen och vänstern behövde vila upp sig. För inget sliter så som att regera.

Valet 2026 har skrämmande dimensioner

Så varför skrämmer mig årets val?

Därför att en av dessa sidor har upphört att finnas till. Tre borgerliga partier har genom det unika Tidöavtalet förvandlat sig till knähundar till Sverigedemokraterna, ett parti som inte sitter vid makten. I mina ögon består det huvudsakligen av pubertala slynglar. Deras parti är rent populistiskt och har rötter i nazism. Något annat kan inte sägas med bibehållen intellektuell hederlighet.

Genom att stå utanför regeringen, men till stor del regera över den, har de haft en märklig position: mycket makt men inget ansvar i laglig mening.

SD föddes 1988 med en enda agenda: att invandrare och invandring är roten till allt ont. Därför måste Sverige rensas från dessa inkräktare. Programmet från 1994 är skrämmande läsning. Kanske främst för att SD idag är i färd med att genomföra en del av det som står där. Ändå, det ruggiga under gångna fyraårsperioden och inför valet, är inte SD. För de har tydligt visat vad de vill. Ingen kan tvivla.

SD har inte förändrats inför valet 2026

Regeringspartierna hävdar med en dåres envishet att SD gjort upp med allt det där. Så nu är de snälla, jättesnälla. Så är det inte. Richard Jomshof, en av de ledande i partiet, säger att ska man ska vara muslim i Sverige måste man upphöra att vara muslim. Han är behörig lärare i samhällskunskap, men urinerar därmed på religionsfriheten, inskriven i grundlagen. En frihet hos alla världens demokratier.

Partiets migrationspolitiske talesman Ludvig Aspling gör klart att det finns för få etniska svenskar i landet. Vilken typ av etnisk rensning han vill ha, presenteras väl sannolikt efter valet.

Märk väl att dessa uttalanden görs 2026. Ytterst lite har förändrats i partiet sedan 1994. Skickliga spinndoktorer har målat över den bruna färgen med blå och gul kulör. Men det behövs ytterst lite sandpapper för att avlägsna den.

Ingen kan säga att de inte visste. Ingen.

På 1960-talet sade den amerikanska medborgarrättskämpen Martin Luther King att det farliga inte är de ondas ondska utan de godas tystnad. Hans bevingade ord kunde ha varit skrivna för svensk politik i dag.

Fast Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna har inte ens haft vett att vara tysta. Utan snällt sagt ja till SD:s politik och syn på samhället. Därmed är den värld jag trodde var given, krossad. Den med tron på två jämbördiga sidor med gemensamma demokratiska värderingar.

SD:s medlöpare bär skulden

Högerns block uppfyller inte längre de kraven. Skulden för detta ligger inte på SD. Utan på partiets medlöpare, som övergett sina egna värderingar. Det vill säga Ebba, Johan/Simona och Ulf.

Om Jimmie, Ulf, Simona och Ebba på söndag kramas efter en seger, kliver vi in i en ny politisk verklighet. Vad SD gjorde utan formell makt vet vi. Vad de tänker göra med sådan makt, kan vi bara ana. Att ta sig ur detta kan bli kostsamt och svårt. Den som sår hat skördar hat.

Visst, folket bestämmer. Men ingen, absolut ingen, kan i efterhand säga att de inte visste.

The post Valet 2026 – ett skrämmande ödesval first appeared on Opulens.