MUSIK. Denna långfredag berättar Lars Thulin i veckans krönika om sina fem främsta depplåtar. Låtar som ger kraft och hopp.

Hela mitt vuxna liv har innehållit påtagligt melankoliska perioder. Den kliniska diagnosen är depressiva stråk. Först i mycket mogen ålder har jag till fullo förstått deras närvaro, lärt mig känna igen dem och därmed hyfsat hantera dem. Då också insett att det är dessa variationer i humöret som delvis format och definierat mig. På gott och ont.

Låtar som kan gå på repeat

Jag har i Opulens flera gånger berättat om vad populärmusiken betytt för mig och då gjort listor med olika teman. Även de mörka perioderna har viktiga låtar. För mig kan de bli ett färdmedel in i mörker och dysterhet. Men också ett sätt att mjuklanda där och stanna en stund. För låtarna ger mig även kraft att ta mig tillbaka upp. Både krockkuddar och trampoliner, ingen dålig kombination.

Vad kännetecknar en depplåt? För mig är det en som kan gå på repeat i ett par dagar.  Mitt liv, och intresse för andras liv, har lärt mig att jag sällan är unik. Om ni orkar och vågar kan ni säkert hitta fem egna depplåtar. Här är mina.

Mauro Scoccos låt om ensamhet

Till dom ensamma/ Mauro Scocco 1991/Mauro Scocco

Jag tror att Scocco och jag delvis har ungefär samma humör. Många av hans texter präglas av melankoli och utanförskap. En del tycker att de är patetiska och pastischer. I så fall är livet patetiskt och en pastisch. Den här handlar om ensamhet och känsla att inte höra till. Något som kan drabba en, även om man har det bra med sin familj. Måhända är det vetskapen och insikten om att livet ändå är en ensam vandring eftersom man är den enda som har fullt ansvar för sitt liv, sina handlingar och dess konsekvenser.

En annan av Scoccos låtar ”Himlen runt hörnet” har liknande tema. Även om han där skönjer ett ljus och en gemenskap. Där, runt hörnet.

Livssmärta med Gary Moore

Still Got the Blues/ Gary Moore 1990/ Gary Moore

Tänk att så oerhört mycket vacker livssmärta kan rymmas i en nordirländsk röst och framför allt i en 1959 års Gibson Les Paul-gitarr. Texten är det vanliga bluestemat: en snubbe som blivit av med sin flickvän men inte fattar varför. Gitarrsolot får lyssnaren att lyckligt sucka: bättre än så här kan det inte bli.

Gary Moores eget liv blev dock inte så bra. Han spelade i en lång rad band under sin karriär, bland annat Skid Row och Thin Lizzy. Och utsågs till en av de allra bästa bluesgitarristerna. Men han brände sitt ljus i båda ändar och dog 2011 av en hjärtattack under en semester i Spanien, blott 58 år gammal. Obduktionen visade att alkoholhalten i hans blod var några få procent under gränsen för dödlig dos.

Som om det inte fanns någon morgondag

Händerna mot himlen/Petra Marklund 2012/ Jocke Berg

En makalös låt signerad bandet Kents frontman Jocke Berg. Jag älskar den. Den signalerar en annan del av melankoli och deppighet – att man tycker sig kunna skita i allt. Göra vad man vill, vad har det för betydelse? Agera som det inte finns någon morgondag. En kittlande tanke att flörta med, även om inget faktiskt görs utanför lagens råmärken.  ”Pannan mot baren, nu spränger vi taket Vi ska… bli fulla, livet är meningslöst, vem bryr sig?”, sjunger Petra.  Vem har inte känt så en kväll, när man vill gå ut och roa sig, men ändå inte riktigt är på humör? Eftersom mörkret inte kan hängas av i krogens garderob.

Mästerlig depp med Beatles

She´s leaving home/ Beatles 1967/ John Lennon

Unik låt från Beatles kanske bästa album, Sgt Pepper. Ovanligt tema för en poplåt. Om den ibland olösliga konflikten i en familj. Att som förälder ge upp allt för sin avkomma, men uppleva att man möts av oförstående och otacksamhet. Att allt man gjort tydligen var fel. Medan barnet i sin tur känner att det måste spränga bojorna, få bli sig själv, kunna andas.

Melodin är underbart lågmäld och följsam med sina stråkar. Det bevisar att den femte beatlen, geniale och klassiskt skolade producenten George Martin, hade mer än ett finger med i spelet. Förmodligen båda händerna. Ordet mästerverk är nästan för svagt. Mörk depp, men ändå en ljusglimt för visst hoppas vi att dottern ska få mannen från bilverkstaden. Och att föräldrarna ska acceptera livets gång. Adelsmärket för en depplåt – att det finns en ljusglimt.

En låt som kryper under skinnet

Woman in love/Three Degrees/ 1978 Dominic Bugatti, Frank Musker

Låten handlar om att underkastelse och att ge upp något kan behövas för att få och även behålla den stora kärleken. Det kan bli påtagligt när tvivel och sårbarhet härjar i en förälskelse. Låten var populär under en sådan tid i mitt liv och den kryper därför under skinnet.

Vid sidan av Motown från Detroit fanns på 60-och 70-talet en annan stad som ville upp på musikscenen: Philadelphia med soundet kallat Philly. Bra musik skapades där, men nådde inte Detroits höjder.

Phillys svar på Motowns Supremes hette Three Degrees.

Här medverkar deras mest berömda frontfigur, Sheila Ferguson. Även känd för att hon en tid pekades ut som prins Charles hjärtedam.

Hur långt romansen gick är höljt i dunkel. För brittiska hovet var det nog tur att det inte blev något långvarigt. En mogen, vacker, sensuell kvinna från USA med egen karriär, dessutom afroamerikan – det hade blivit alldeles för mycket för en kungafamilj som inte ens fixade att göra den äktbrittiska överklassflickan Diana till en familjemedlem.

Glad påsk!

The post Dystra låtar som ger hopp ‒ Topp 5 first appeared on Opulens.

ESSÄ. Nette Wermeld Enström skriver om hur filosofer som Paul Virilio och Jean Baudrillard kan ge oss viktiga perspektiv på AI-utvecklingen.

”I skärningspunkten mellan Virilio och Baudrillard framträder en mörk syntes, med acceleration utan kontroll och simulering utan referens, som komprimerar tiden och upplöser verkligheten.”

AI kan ta steget från verktyg till aktör

Realtidsgenerering definierar den nya generationens AI. De senaste modellerna processar multimodala resonemang med ljusets hastighet och med ökad access till världen kan AI ta steget från verktyg till aktör och infrastruktur.

Vi ser hur generativa språkmodeller i vardagen utvecklas till autonoma system i ekonomi, säkerhet och informationsflöden som accelererar utvecklingen bortom politisk kontroll och mänsklig förståelse.

Samtidigt präglas de offentliga samtalen av en dubbelhet. Löften om produktivitet, kreativitet och tillväxt ställs mot en växande oro för massarbetslöshet, epistemisk upplösning och extrem maktkoncentration.

Det är med andra ord en historisk brytpunkt som kräver att vi analyserar och adresserar risker av en helt ny omfattning och art.

Det sena 1900-talets skarpaste filosofer och teknologikritiker, Paul Virilio och Jean Baudrillard, ger oss viktiga perspektiv när det gäller att tolka utvecklingen.

Nu när de är mer aktuella än någonsin tidigare framstår deras analyser inte längre som spekulativa ytterligheter utan som klarsynta diagnoser beträffande vår samtid.

För Virilio, präglad av sina erfarenheter från Algerietkriget och senare verksam inom militär strategi och arkitektur, var krigets logik oupplösligt sammanflätad med modernitetens och samhällets utveckling.

Med sin centrala teori dromologin, hastighetens lära, beskrev Virilio inte bara teknologisk acceleration utan också en civilisatorisk omstrukturering av tid, rum och perception.

I verk som ”The Information Bomb” skildrade han dessutom, långt före sin tid, hur cybernetisk acceleration komprimerar verkligheten till en punkt där den imploderar.

AI som dromologisk revolution

AI-utvecklingen kan med Virilios terminologi förstås som en fullskalig dromologisk revolution.

I dag är hastighet inte längre ett medel utan själva ontologin med algoritmisk acceleration som autonom kraft.

Makten förskjuts alltmer mot det som opererar snabbast vilket skapar en begynnande ”dromokrati” där kontroll och utveckling inte längre utövas och sker genom beslut utan genom tempo.

Öppningen mot alignmentproblemet

Därigenom börjar alignmentproblemet också handla om något mer och annat än teknisk styrning och värderingar.

Att linjera maskinella system med mänskliga värderingar är en motsägelsefull och svår uppgift även i statiska system. I accelererande instabila system blir det principiellt omöjligt.

När beslut fattas snabbare än reflektion kan uppstå skapas ett kroniskt underskott av tid. Vi hinner inte ens formulera de värden vi vill värna innan de har operationaliserats eller kringgåtts.

System som optimerar i dromologiska loopar kan följa instruktioner som undergräver intentioner och utveckla interna målsystem som för oss är och förblir ogenomträngliga. Inte för att de är mystiska utan för att processen går för snabbt.

Olyckan som uppfinning

Virilios kanske mest obehagliga insikt är att varje uppfinning följs av sin egen olycka.

Flygplanet implicerar kraschen, nätverket implicerar intrånget och artificiell intelligens implicerar den autonoma feloptimeringen med processer korrekta enligt systemens interna logik men katastrofala i dess konsekvenser.

Det vi betraktar som buggar, hallucinationer, bias och oförutsägbarhet i nuvarande modeller kan med Virilio bättre förstås som prototyper för framtida haverier. Det vi nu ser är AI-olyckans förstadier, inte tekniska undantag.

Ju mer generella och kraftfulla systemen blir desto mindre överblickbara blir också deras konsekvenser. Den avgörande frågan blir därför snart inte om eller när olyckan inträffar utan om den ens kommer att uppfattas, förstås och erkännas som en olycka.

Alignment som den tidsförskjutna katastrofen

Virilio beskrev hur vår mänskliga perception inte hänger med i högre hastigheter och hur det leder till ”picnolepsi”, små bitvisa bortfall, eller luckor, i medvetandet.

Ett picnoleptiskt perspektiv på alignmentproblemet skulle kunna innebära att vår kontroll över teknologin inte förloras genom dramatik, utan genom en serie för oss omärkliga förskjutningar där vår förståelse ständigt eftersläpar och aldrig kommer ifatt.

Baudrillards hyperverklighet

Men accelerationen och perceptionens begränsningar är bara en del av dilemmat. Med Baudrillard finner vi den andra delen, simuleringen och verklighetens förskingring.

I ”Simulacra and Simulation” beskriver Baudrillard hur tecken och representationer frigör sig från verkligheten och börjar cirkulera autonomt.

Resultatet blir en hyperverklighet, där distinktionen mellan det verkliga och det representerade kollapsar.

Alignment som förlust av referenspunkt

Generativ AI riskerar driva dessa processer till sin spets och det skapar nya utmaningar i alignmentproblematiken, som då inte ens längre handlar om hur vi programmerar värden utan vad dessa värden överhuvudtaget refererar till.

Med system som i oändliga mängder kan producera deepfakes, syntetiska identiteter och AI-genererade diskurser förlorar vi inte bara kontrollen över bilden och världsbilden utan över verkligheten och referenspunkterna själva.

Det mest oroande blir inte ett fientligt AI utan ett helt självrefererande och ostoppbart system.

En mörk syntes

I skärningspunkten mellan Virilio och Baudrillard framträder en mörk syntes, med acceleration utan kontroll och simulering utan referens, som komprimerar tiden och upplöser verkligheten.

Var vi befinner oss i processen av olyckans förstadier är svårt att bedöma.

Systemen är redan på väg att passera våra kognitiva och politiska horisonter och längs utvecklingen riskerar människan successivt att reduceras till en nod i ett nätverk av hastighetsdrivna processer, där det snart inte går att avgöra vad som är sant, falskt, avsiktligt eller emergent.

Det är ingen avlägsen dystopi utan en pågående omstrukturering som varken är nödvändig eller befriad från incitament.

AI-utvecklingen drivs av ett fåtal mäktiga aktörer med egenintressen och utan omsorg om allmänheten eller framtida förluster för livskollektivet.

Vad som fortfarande återstår av vårt gemensamma handlingsutrymme kräver ansvar, att vi politiserar den teknologiska utvecklingen och organiserar oss.

Fönstret håller på att stängas när det gäller att värna friheten och demokratin riskerar att bli en kort parentes i den historiska evigheten, mellan tyrannernas epoker och alltings slut.

The post AI och hastighetens tyranni first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. Hur är det med den tredje statsmakten, vad sker när kritik riktas mot granskarna själva? Den frågan besvaras av Lars Thulin i veckans krönika.

En av pressens viktigaste roller är att granska makten. Bör i alla fall vara det. I den ingår att ställa obekväma frågor i syfte att avslöja lögner och konstigheter i resonemang hos makthavare. Därefter, ibland med illa dold förtjusning, visa upp dessa svar.

Detta är verkligheten i en fungerande demokrati. Makthavare måste granskas – deras handlingar och konsekvenserna av dem ifrågasättas. Det är svårt för varje enskild människa att göra detta kraftfullt, eftersom det krävs proffs som gör det skickligt, ofta och noga. Till det har vi journalister. Pressen kallas ibland tredje statsmakten. Riksdag och regering utgör som bekant de andra statsmakterna.

Därmed är pressen och public service också en makt. En sådan ska ju granskas, eller hur? Hur är det med pressen, står den ut med att bli granskad och hur agerar den när kritiska kameror, mikrofoner och pennor riktas mot granskarna själva?

Svaret är nog –  sådär. Ett skäl är att om pressen granskar sig själv, blir det så att säga, lite vulgärt uttryckt, som att skita där man äter. De som då granskar har måhända även de något mindre snyggt i bagaget. Därför drar man sig för att ge sig på kolleger. Ett annat skäl kan vara att om man har som yrkesroll att granska, är det svårt då denna roll vänds mot en själv.

Egna undersökningar

Jag har gjort några egna undersökningar. Det rör saker som jag tyckt vara fel. Absolut inte något livsavgörande, men tecken på slarv med sanningen och inkonsekvenser. Jag har i vissa fall skrivit till medier och påpekat sådant. Svaren, eller ofta bristen på sådana, har varit talande.

En käpphäst rör segregeringen som finns i Stockholm. Enkelt uttryckt: innerstaden är fin – förorten är det inte. Vilket märks i bostadspriser och hur medierna ser på geografin. Stockholms stad (kommun) har en miljon invånare. Omkring 350 000 av dem bor i innerstaden. Två av tre stockholmare bor sålunda i förorten. Ändå skriver media ofta att förorter ligger utanför Stockholm. Alltså bor två av tre stockholmare inte i Stockholm. Ett påstående med obefintlig logik, men som cementerar segregeringen.

Höjden var för flera år sedan när SR:s kulturredaktion gav sig ut till Turteatern i Kärrtorp i södra Stockholm. Avståndet från innerstaden är 3,3 kilometer fågelvägen. T-banan tar elva minuter. Reportern använde en stor del av sin programtid till att häpet berätta om att kultur fanns ”därute”. Han använde mycket kraft till att yrvaket berätta hur han tog sig ut och hur där såg ut. Måhända överraskad över att han inte behövde ställa om klockan och att svensk valuta tycktes fungera.

Jag mejlade Kulturradions redaktör. Hon svarade snabbt att hon skämdes. Inslaget borde inte ha sänts. Dessutom berättade hon att hon var en av de 650 000 stockholmare som tydligen inte bodde i Stockholm.

Samma typ av fel om Stockholm har jag påpekat för tidningarna gång på gång. Aldrig fått svar. Däremot har denna typ av fel minskat. Måhända har mitt gnäll tagit skruv.

Begreppet smyghöjning

Sedan gäller det begreppet smyghöjning. Det används vitt och brett av medierna som kritik mot ökande matpriser. I SVT:s Rapport (avsnittet inte längre tillgängligt) och Dagens Eko den 25 februari användes det både av reportrar, finansministern och ställföreträdande generaldirektör på Konsumentverket. Det används även ofta av allmänna debattörer och politiker. Men vad innebär det? Ordboken säger att smyga är att ”agera i hemlighet, dölja något eller förflytta sig tyst”. Så priserna har alltså höjts i hemlighet samt tyst så att ingen fattar det. Fast de nya priserna står på hyllkanter, på prislappar på färskvaror, de tas ut i kassan och syns på kvitton. Exakt vad smygs? Och hur?

Jag frågade vänner. De hävdar bestämt att smyghöjningar finns. Och att det är för j-vligt. På vilket sätt höjs priset i smyg, undrade jag. Jo, de höjs utan att det meddelas. Fast hur det skulle kommuniceras, utöver prislappar och i kassan, var oklart. Jättelika flygblad varje vecka med prisändringar i butikernas sortiment på över tiotusen varor? Nja, kanske inte. Men det var ändå lurendrejeri, så det så.

Därefter skrev jag fyra mejl. Till redaktionerna på Ekot och Rapport, till finansministern och till Konsumentverket. Bad vänligt om deras definition på smyghöjning. Samt vad som utmärkte en prisändring som inte görs i smyg.

Granskare svarar sällan på kritik

Mina förhoppningar om svar var låga. Fast verkligheten överraskar. Inom 48 timmar plingade det i min mejlkorg från Konsumentverket och Finansdepartementet. Konsumentverket bad om ursäkt och sade att man försökte undvika ordet. I stället vill man använda begreppet ”onormala höjningar”. Höjningar som inte kan anses motiverade av historiska mönster. Som kan vara höjda inköpspriser, löner, hyror. En rimlig förklaring och en viktig vaksamhet från en myndighet. Verket påpekade att man inte funnit onormala höjningar inför sänkningen av matmomsen.

Finansministerns svar var likartat. Enligt departementet handlade det om höjningar som inte kan förklaras av underliggande kostnadsökningar. Men vad det har med att smyga att göra, förklarades inte. Ministern hade inte upptäckt smygande inför nya momsen.

Från etermedia råder det som de själva väl fruktar mest. Total radiotystnad. Inte ett ord som förklaring på en vänlig och ytterst motiverad fråga.

Slutsats: Företrädare för den makt som ibland uppfattas som ”dålig” i form av politiker och myndigheter, kan svara seriöst, förklara och delvis be om ursäkt. Företrädare för det som borde vara den ”goda” makten i form av granskande medier tycker ytterst sällan att de behöver göra det.

The post Tål våra granskare att granskas? first appeared on Opulens.

POLITIK. Lars Thulin beskriver Liberalernas landsmöte i helgen som en djup tragedi och ovärdig samt förnedrande komedi. Han konstaterar att Simona Mohamsson svikit sina egna ideal och även det parti hon är satt att företräda.

Kan man börja en krönika om Liberalerna med ett citat från Paul Anka? Ja, det går utmärkt. För Anka skrev texten till Frank Sinatras megahit ”My Way”. Där finns dessa rader:

For what is a man, what has he got?
If not himself, then he has naught
To say the things he truly feels
And not the words of one who kneels

Med andra ord – vad är det för människa som inte vågar stå upp för sig själv, utan böjer sig och mumlande byter åsikt? Anka och Sinatra verkar överens om att en sådan figur är en riktig nolla. Och en svensk kvinna vid namn Simona Mohamsson är just en sådan person. Hon har knäböjt och svikit sina egna ideal och även det parti hon är satt att företräda. Ett parti som i sin ursprungliga form såg dagens ljus 1809. I modern skepnad föddes det 1934. Söndagen den 22 mars 2026 avled det i en direktsänd dödskamp som till lika delar blev djup tragedi och ovärdig samt förnedrande komedi. Resultatet blev att L och SD är ett par och kärleken manifesterades i en kram i riksdagshuset redan fredagen den 13:e (av alla dagar). När de tu blir ett är namnet givet. LSD.

Simonas utförsäljning

Liberalernas modersmjölk är en ovillkorlig tro på frihet, främst för individen till skillnad från kollektivism. Deras nye make kommer från en ideologi där kollektivet betyder allt, samt en blind tro på och lydnad för en ledare. Det har gjort att partierna blivit sina motsatser på en lång rad områden. Men Simona sålde ut partiets DNA till högstbjudande. Jimmie tog upp plånboken.

Den relevanta frågan är: måste inte ett parti få lov att kunna ändra sig, precis som enskilda medborgare, företag och myndigheter? Verkligheten ändrar sig ju ofta och då måste man väl följa med?

Whataboutism som försvar

Visst. Och det gör alla fortlöpande. Om inte hade vi fortfarande avgjort vårt samhälles öde i domarringar och eller följt påbud från envåldshärskare. Frågan är varför man ändrar sig och hur mycket. De som ställer sig bakom Liberalernas lappkast kör ofta med en whataboutism för att försvara Simona. Typ:

– Men titta på sossarna. De skulle ju aldrig gå med i Nato. Men rekordsnabbt bytte de fot och gör nu allt för USA. Så det så.

Rimlig invändning, även om jag hatar whataboutismer. För alla – både personer och organisationer – får stå för sina val. Det går aldrig att gå fri från ansvar för att någon annan minsann också någon gång gjort något.

Men låt oss ändå göra jämförelsen. Skälet till Socialdemokraternas och övriga partiers Nato-svängning, inklusive SD, var en dramatisk förändring i omvärlden. Den reglerade världsordning vi trodde var helig och evig krossades när ryska larvfötter dundrade in över ukrainsk jord i februari 2022. Svenska politiker bedömde att det för landet mest grundläggande var hotat: fred och självbestämmande.

Hur mycket ändrade sig de som sagt nej till Nato? Faktiskt inte så mycket. Alla som gjort lumpen, alla politiker som följer försvarsfrågor samt militär, vet att Sverige varit en del av Nato mycket länge. Gemensamma övningar och överenskommelser mellan Sverige och alliansen blev allt fler under de senaste två decennierna. Men ingen av dem som visste vågade tala klarspråk. Att med darr på stämman intyga att konungariket var neutralt var den lögn som såldes till folket.

Var det en ödesfråga?

Hur rimmar det med Liberalernas vändning? Varför bytte man fot? Var det en ödesfråga för landet? Nej. Var det en ödesfråga för dem som gillar liberal politik? Knappast, för det har inte funnits mycket liberal politik under åren med Tidölag. Att det blir mer liberalt med LSD är inte troligt. Simona slåss nog främst för partiets arbetstillfällen. Inte dess ideologi.

Hur mycket ändrade man? I princip allt. Det är L vana vid. Ledaren Jan Björklund, som avgick 2019, sade stenhårt nej till SD. Hans efterträdare Nyamko Sabuni, avgick 2022, ville tvärtom ha dem i den borgerliga värmen. Nästa ledare var Johan Pehrson som avgick 2024. Hans åsikt var oklar. Eftersom ytterst få förstod vad han menade då han öppnade munnen. Simona Mohamsson som tog över efter honom, sade för ett par månader sedan blankt nej till SD i en regering. Nu lika blankt ja.

Så whataboutismen rörande Nato-svängningen haltar.

Politisk högersväng

Fast å andra sidan. Liberalerna har gjort en tydlig högersväng. Det har även socialdemokraterna. Faktum är att hela politiken gjort det de senaste åren. De partier som vill vara i mitten på den nya kartan måste svänga höger. Eftersom de borgerliga har tagit ett jättekliv åt styrbord. Att tongivande i den nya högern avfärdar Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt som avfällingar och svikare säger allt. För det är inte dessa två forna statsmän och statsministrar som har ändrat sig. Utan deras parti.

Den slutliga frågan blir då: Måste det verkligen finnas något heligt och grundläggande i ett parti? Är det bara romantiskt trams att hävda detta? Mycket tyder på att svaret på den första frågan är nej och på den andra ja.

Därmed avslutar vi med en annan tänkare i amerikansk nöjesindustri. Komikern och skådespelaren Groucho Marx, (1890-1977) var mästare på oneliners. Han sade:

– Detta är mina principer. Om ni inte gillar dem har jag andra.

Såg Groucho in i framtiden och tänkte på Simona?

The post Simonas svek – sista spiken i kistan för L first appeared on Opulens.

POLITIK. ”SD har likt en katt lekt med den L-märkta mus man fångat för att dräpa.” Det skriver Lars Thulin som ägnar veckans krönika åt en granskning av Jimmie Åkessons parti.

När detta publiceras är det inte bestämt om Liberalerna under ledning av Simona Mohamsson ska lägga sig på rygg för Sverigedemokraterna. Därmed ge upp sin själ och vänta på att Jimmie Åkessons bödelsyxa ska döda partiet. För SD är allt som L inte är. Och tvärtom. För att bli biblisk: Judas fick 30 silverpenningar för att förråda sin tro och sina ideal. Simona fick ett halvkvävt löfte om folkomröstning om euron inom fyra år. Judas var en bättre förhandlare än Simona.

 Låt oss kika på SD!

Kanske L ändrar sig på mötet som på söndag ska bekräfta det kuppartade lappkastet. För liberala heliga löften tycks nu ha hållbarhetstider jämförbara med färsk fisk i stekande högsommarsol. I väntan på avgörandet, låt oss kika på Sverigedemokraterna som förmodligen skickligt och vällustigt tar livet av det parti som skulle vara en hemvist för liberaler. SD har likt en katt lekt med den L-märkta mus man fångat för att dräpa.

I DN:s partiledarintervju med Jimmie Åkesson, berättades mycket intressant. I vänliga utfrågningar kommer mer fram än i tuffa typ vi-ställer-dig mot-väggen-intervjuer. Så DN:s reportrar, och sedan krönikören Tomas Ramberg, klädde delvis av Sölvesborgs store son, som i praktiken styrt Sverige i snart fyra år.

Blod och jord

Tidningens tes var att många väljare inte visste vad SD egentligen ville, hur deras långsiktiga agenda och ideologiska DNA såg ut. Jimmie berättade gärna. Han talade om de förfäder som spillt sitt blod i vår jord och ätit bark för att Jimmie i dag skulle få det bra. Det där med blodet hände senast för 212 år sedan, då vårt senaste krig avslutades. Dessutom handlar det bara om en period på 154 år, för hans förfäder i Blekinge. Före 1658 var landskapet just det som SD avskyr – utländskt. Danskt.

Möjligen är SD-ledaren glad för att ha vuxit upp i ett välfärdsland, som till för ett par decennier sedan var ett av världens mest jämställda. Som gav unge herr Åkesson möjlighet att kostnadsfritt studera på högskolan. Något han inte gjorde länge, för det blev nämligen ingen examen. Hade han pluggat längre kanske han insett att de politiska krafter som drev Sveriges moderna utveckling var de ideologer som SD föraktar mest: liberalism och socialdemokrati.

Åkesson säger att han vill ge en röst åt förblödande förfäder. Därför är han konservativ. En definition på begreppet konservativ är en person som kämpar med näbbar och klor för att bevara det som hens föregångare gjorde allt för att förhindra. Det känns märkligt att i en värld som står inför exceptionella utmaningar – både vad gäller geopolitik och klimat – bry sig mer om namn ristade på gravstenar för två sekler sedan än om generationer som ska ta över efter oss. Knappast liberalt.

SD:s historieskrivning är falsk

SD:s bild av ett Sverige som fötts ur blod och eld i hjältemodig frihetskamp, är svagt förankrad i verkligheten. Den gäller dock för många länder som senaste seklet utkämpat förödande världskrig eller gjort sig av med kolonialherrar. Men Sverige har levt i en skyddad verkstad i sedan 1814. Detta tack vare viss skicklighet, viss tur och viss undfallenhet/feghet. Ingen svensk, yngre än drygt 200 år har dött i strid för vårt land, med undantag för en handfull FN-soldater. Ändå kämpar Sverigedemokraterna hårt för att sälja den bilden.

Min gissning är att denna historieskrivning inte skapade partiet utan klistrades på i efterhand. SD föddes ur nazism, liberalismens raka motsats. Tankegodset som innebar hat mot allt icke-ariskt, var ideologin i det unga partiet. Men för att det skulle bli rumsrent och komma in i den politiska värmen behövdes en bättre story. Då föddes berättelsen om generationer som dränkt den fosterländska jorden med sitt hjärteblod.

SD är ett närmast revolutionärt parti

Sverigedemokraternas konservatism blir ologisk när det gäller deras syn på lagar och staten. Tomas Ramberg påpekar i DN att SD istället är ett närmast revolutionärt parti i detta avseende. För enligt partiet står lagar och myndigheter i vägen för folket, så sådana påbud behöver inte följas. En tankefigur som brukar vara reserverad för hårdföra revolutionärer. Men SD-ledaren tycker synd om sig själv eftersom det minsann finns stygga tjänstemän i förvaltningen som hindrar partiets fina politik. Att dessa befattningshavare lyssnar på experter samt följer lagen och grundlagen, tycks aldrig ha slagit honom. Medan liberaler högaktar kunskap och juridik.

SD:s hjärtefrågor

Partiets verkliga själ kan man hitta i de hjärtefrågor som definierat SD de senaste åren.

Det första är hatet mot allt utländskt. Invandring ska stoppas och de som redan smitit in i Sverige ska i möjligaste mån slängas ut.

Det andra är att det är en mänsklig rättighet att bära och använda det halvautomatiska geväret AR-15, som liknar ett militärt vapen. Frågan om ett förbud mot detta var så viktig att den splittrade partiet, som annars på nordkoreanskt manér totalt sluter upp bakom sin store ledare.

Det tredje är övertygelsen om att kostnaden för fossilt motorbränsle är det absolut viktigaste för svenska folket. ”Priset vid pump” bedöms som en närmast religiös och existentiell fråga.

Det är Sverigedemokraternas själ, tvåhundra år efter att dess förfäder förblött i Blekinge: invandrarhat, vapendyrkan, kärlek till det fossila. Lägg till förakt för lagar och kunskap. Samt omsorg om gravstenar.

Om Liberalerna ställer upp på detta upphör de att vara liberaler. Då dör partiet.

The post Öppningen för SD kan bli Liberalernas död first appeared on Opulens.

POLITIK. ”Men när diskussionerna närmar sig värmedöden, vad då, vad säger man då? Man säger ajöss.” Stellan Lindqvist kommenterar Liberalernas akuta kris.

Simona Mohamsson kramar Åkesson, poff, allt löses upp, det man trodde var någonting, om inte annat en sorts medelklassig anständighet, blev luft. Upplevelsen var nästan fysisk, man såg i stunden hur något förtunnades och löstes upp. Man såg förödmjukelsen, ryggkrökandet inför makten.

Man brukar säga att Liberalerna är ett idéparti, till skillnad från andra partier, de som är jordade i intressen: SAP och V i arbetarklassen och underklassen, C i landsbygd och småföretagande, M i medel och överklass, KD i jönköpingsreligiositeten, MP i jorden själv. Att vara ett idéparti kan vara en fördel, det har gjort Liberalerna rörliga, historiskt har de kunnat liera sig med högern ibland, med vänstern ibland, men också en nackdel, det har också gjort dem flyktiga, husvilla, vems parti är de, allas, ingens? De talar till individen, inte till arbetaren, inte till bönderna, inte till företagarna (jo, kanske lite ändå), inte till miljardärerna, inte till de troende eller de icketroende.

Individen är grunden, individerna är de atomer som tillsammans bildar samhället, de är den yttersta orsaken, alltings början. Det är grundtanken. Individens rätt att utan hinder utveckla sig som hen vill blir den givna politiken. Det hela känns upphöjt, en politik så ren, enkel och ädel att den nästan adlar innehavaren (varför partimedlemmarna nästan uteslutande kommer från medelklassen är förstås en smula gåtfullt). Innehavarna kan lätt få för sig att de har rätt, alltid har rätt.

Samtidigt är det enkelheten som ställer till det, verkligheten är ju vresig. Dels måste man förklara varför just den egna liberalismen är mer lödig och sann än andra partiers, andra partier säger sig ju också vara liberala. Dels måste man förklara kopplingen mellan grundidén och den praktiska politik man lägger fram eller stöder: visitationszoner, utvidgad och närmast allmän avlyssning, trettonåringar i fängelse. Sådant är svårt och kräver, vilket Liberalerna är experter på, en mycket väl uppövad retorik, gott självförtroende och en särklassig argumentationsförmåga.

I inget annat parti pratas det så mycket, diskuteras det så mycket, argumenteras det så mycket som i Liberalerna. De älskar det. In med någon i LUF:s debattmaskin och ut kommer en liberal, en stjärna, kanske en Pourmokhtari, någon som kan få A att bli B. Jag kan på femtio meters hör- och synavstånd identifiera en liberal, mycket ord, korrekt meningsbyggnad, stort självförtroende, lång och komplicerad argumentation, lätt autism (Martin Melin undantagen från allt detta).

Och just nu, i dessa dagar, testas talförmågan till det yttersta. Partistyrelsemöten, årsmöten, massmöten, diskussioner. ”It takes for an immediate discussion”, som det sägs i filmen ”Life of Brian” när en partikamrat spikas upp på korset.

Men när diskussionerna närmar sig värmedöden, vad då, vad säger man då? Man säger ajöss. Ni får återgå till de PR-byråer och skolkoncerner ni kom ifrån. Eller börja på något annat, på Amnesty eller något liknande. Stor nytta skulle ni kunna göra där.

Man säger, kanske på återseende. Vem vet?

The post Liberalernas akuta kris first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. I veckans krönika riktar Lars Thulin stark kritik mot hur idolers vurm för självmord lyfts fram i medierna.

När ska självmord sluta sälja?

När Dagens Nyheter gör en djupintervju med Felicia Eriksson som vunnit Melodifestivalen pryds artikeln med rubriken ”Jag visste inte ens om jag skulle fortsätta finnas”. Citatet har plockats ur en del av texten där artisten gör klart att hon var så nedkörd och deprimerad att hon övervägde att se till att hon inte hade någon morgondag. Den enda rimliga tolkningen som en läsare kan göra av ett sådant uttalande är funderingar på självmord. Suicid.

Den som de senaste åren läst personporträtt på unga på väg in i den stentuffa nöjesbranschen finner att tung psykisk ohälsa och planer på självmord verkar vara en farsot. Mängder av artister har mått uselt och funderat på att sluta sina dagar. Det har i sin tur lyfts upp av pressen så att det nästan definierar artisten och ger dem ett namn och ett ansikte. Vilket i sin tur kan ge mer plats på helsidor och i tv-soffor. Även om artisten bara nämnt sina problem i en bisats, så väljer redaktionen ofta att lyfta upp det i rubrik och ingress, alternativt bli en dominerande fråga i ett samtal i etermedia.

Nyhetsfokus på unga kändisars ohälsa

Felicias medtävlare i årets Mello, Grezcula, funderade också på att ända sitt liv. Vilket Aftonbladet betonar på motsvarande sätt i ingressen. Här gjorde dock reportern ett gediget jobb och fångade upp frågan på ett bra sätt. Fast intervjun innehöll även mycket annat. Men ansvarig redaktör visste vad som säljer mer än annat: kändisar som mår dåligt och funderar på självmord.

För något är sedan var storyn den samma om en annan Mello-artist, Clara Klingenström. Hon tog för mycket tabletter då hon tröttnat på livet. Denna dramatik hamnade inte oväntat i topp på en artikel i Aftonbladet. Listan på unga kändisar vars dåliga mående blir huvudnyhet på ett slarvigt och ytligt sätt, kan göras längre. Bara att googla.

Psykisk ohälsa lyfts hela tiden fram

Detta gör mig bedrövad och heligt förbannad. Redaktörer missar sällan chansen att berätta att den psykiska ohälsan ökar. Att vi måste tala om den. Alla måste hjälpa unga som mår dåligt. Journalister vet också att de själva har kraften att göra unga artister till förebilder och idoler för osäkra ungdomar med lätta kaosartade liv och vacklande självbilder. De är i den känsligaste åldern i sina liv. Då allt stormar, impulskontrollen är låg och sökandet efter förebilder utanför den tråkiga vuxenvärlden är som störst. Att då ta varje chans att hamra in att självmord är en slags naturlig utväg för beundrade kändisar, är på gränsen till kriminellt.

Självmord är ett folkhälsoproblem

För självmord är ett svenskt folkhälsoproblem. 2024 tog drygt 1 400 personer sina liv. Det innebär ett fullbordat självmord var sjätte timme. Året om. Det var sju gånger fler som tog sina liv än vad som dog på vägarna detta år. Vad gäller åldersgruppen 15-24 år är suicid den främsta dödsorsaken. Givetvis måste ämnet diskuteras. Men hur? Som en pikant detalj för att ge kändisar lyft? Eller en seriös genomgång av orsaker, förståelse och vägar ur mörkret?

Fördjupning är sällsynt

Om redaktörerna verkligen var intresserade av att hjälpa och en intervjuperson vill tala om sina mörka tankar, måste reportern gräva vidare i denna människans problem. Vad fick hen att känna så, fick hen någon hjälp, vad fick hen att inte göra det, vad lärde personen sig av denna mörka episod? Men det sker sällan. I de flesta fall blir det en pikant krydda i anrättningen. Som mästerkocken, alltså redaktören, ger störst plats på tallriken. Artister som söker maximal uppmärksamhet lär sig snabbt vad rubriksättare vill ha.

Jag har personlig erfarenhet både av vänners suicid och mångas tankar om detta. Jag vet också vad forskarna kommit fram till. Nämligen att tankar på självmord inte är ovanligt hos unga, utan något många flörtar med i de mörkaste stunderna. Att ta det ultimata steget är något annat som dessbättre betydligt färre gör.

Självmord kan ske spontant

Intervjuer med dem som räddats i sista stund och deras närstående visar att det ödesdigra steget kan tas spontant. Att hoppa från bron, tömma tablettburken, kliva ner från perrongen är inte sällan en ögonblickets ingivelse. Att veta att den älskade idolen övervägt samma sak kan bli en utlösande faktor. Att suicid ibland är impulshandlingar är skälet till att anti-självmordsräcken på broar visat sig ha effekt. Eftersom sista steget där blir för jobbigt.

Vurmen för självmord bör inte basuneras ut

Att vi i ett samhälle med denna kunskap har medier som basunerar ut om hjältars och idolers vurm för självmord är svårt att acceptera. Det vidrigaste är att detta är offer som görs på ett altare som består av jakten på läsare och tittare. Något annat som offras är de pressetiska regler jag fick lära mig som ung journalist. Att man inte skrev om de självmord och självmordsförsök som polisen ibland nämnde då de berättade vad som hänt senaste dygnet. Nu förefaller de vara toppnyheter.

Prioritera psykisk hälsa

Visst ska vi tala om psykisk ohälsa. Men då betona att svängningar i humör samt svarta och deppiga tonårstankar ytterst sällan är ohälsa. Utan oftast en naturlig, nödvändig men ansträngande del i den spännande resan mot vuxenheten. Därför bör vi nog inrikta oss på att i stället tala om psykisk hälsa. Och fundera på vad medier och ungdomens hjältar kan göra för att stärka den.

The post Farligt fokus på idolers vurm för självmord first appeared on Opulens.

POLITIK. Lars Thulin ägnar veckans krönika åt en kritisk genomgång av Ulf Kristerssons svaga insats som statsminister.

”Om Tidöpartierna vinner valet kommer Jimmie Åkesson fortsätta som statsminister – oavsett titeln på hans visitkort. Ulf Kristersson kommer fortsätta som tyst och hunsad knähund – oavsett titeln på hans visitkort.”

”Det farliga är inte de ondas ondska, utan de godas tystnad.” Denna fras tillskrivs den amerikanske medborgarrättskämpen Martin Luther King, verksam på 50- och 60-talen. Den kan användas rörande Tidösamarbetet. Tre borgerliga partier har begått samma misstag som den tyska borgerligheten på 30-talet.

Ett högerextremt parti med agendan att utrota den parlamentariska demokratin, togs in i värmen. Tanken var att partiet, nationalsocialisterna, kunde tämjas. Tolv år senare låg över 50 miljoner människor världen över i för tidiga gravar.

Sverigedemokraterna har inte heller blivit ledda av någon. Tvärtom. Till stor del har de, utan att ingå i regeringen, fått vad de pekar på. När de uppfört sig illa har regeringspartierna oftast agerat som de tre aporna på den berömda bilden: inte sett något, inte hört något, inte sagt något.

Fegaste statsministern i modern tid

Ytterst ansvarig är moderaternas partiledare och vårt lands statsminister – Ulf Kristersson. Som borde vara god. Men är tyst. Följande är hårt att skriva, men sanningen kan vara hård: Kristersson är den fegaste, mest ryggradslösa och sämsta statsminister Sverige haft i modern tid.

Detta är inte ett angrepp på hans person. Utan på vad han gjort – och främst inte gjort – under tiden som statsminister och ledare för moderaterna. Under hans befäl har ett tidigare seriöst och regeringsdugligt parti förvandlats till en dörrmatta för ett nyssnazistiskt partis stövlar.

Moderaternas moraliska förfall

Förr stod moderaterna för etik, moral och förnuft. Respekt för kunskap och traditioner. Det som kan kallas klokskap. Detta måste sägas, även om man inte gillar traditionell högerpolitik. I dag tycks partiet närma sig en blandning mellan skränande och pubertala ungmoderater på partifest och bredbenta och skrävlande SD-anhängare som heilar lite när enbart kompisarna tittar på. Fast bara på skoj. Att förre partiledaren Carl Bildt av många i moderaterna nu betraktas som en förrädare och vänster, beror inte på att Bildt ändrat sig. Utan på att partiet släppt ideologin och blivit dörrmatta.

Här ett par punkter som visar hur Kristersson möjliggjort förfallet.

I särklass störst var sveket mot förintelseöverlevaren Hédi Fried. Inför denna kloka och milda dam som överlevt nazismens ofattbara grymhet, lovade Kristersson att aldrig samarbeta med SD. Allt inför ett reportageteam från DN. Några veckor senare gjorde han exakt det motsatta. M-ledarens trovärdighet blåste bort lika totalt som ett korthus i en orkan.

Som förklaring uppgav han att löftet avgetts i rollen som partiledare. Men nu agerade han som ledare för oppositionen. Ursäkten var så patetisk att den kunde genomskådats och hånats av en sexåring. Med sveket var vägen utför sopad. Efter det kunde vad som helst hända. Och hände.

Statsministerns kritiserade anförande

I sitt första tal till nationen i samband med våldsvågen höll han ett mycket kritiserat anförande. Ett sådant tal ska bara tas till när något mycket oroande har hänt. Då gäller att samla nationen, lugna och peka på vägen framåt. Ulf körde med klassikern: allt är de andras fel. Skyll inte på mig. (tre minuter in i inslaget)

Hade statsministern fått med sig fel papper, alltså ett valtal och inte talet till nationen?  Jag tror inte det. Ulf läste nog upp ett manus han fått från Jimmie Åkesson. Med dennes enda agenda: lägg all skuld för allt på invandringen.

Statsministerns lilla pip

När SD:s trollkonton avslöjades, en bragd av TV4, chockades det politiska Sverige. Opposition, press och delar av regeringen reagerade. Inte minst för att SD:s troll inte bara gav sig på vänstern, utan även kolleger i Tidösamarbetet. Jimmie Åkesson avfärdade allt som lögner från ett ”vänsterliberalt klägg”. Statsministerns kritik mot trollkontona kan i styrka jämföras med pipet från en dansmus med infektion på stämbanden. Huvudsakligen ansåg Sveriges mäktigaste politiker att detta var en intern fråga för SD.

Sveket mot medarbetare

Till detta kan vi addera svek mot medarbetare. Vid ceremonin i Washington där ett medlemskap i Nato bekräftas, är det tradition att detta görs med ländernas utrikesministrar. USA:s Anthony Blinken var där. Och Sveriges Tobias Billström. Men när kamerorna rullade var Ulf Kristersson längst fram. Han stod inte ut med att missa minuterna i strålkastarljuset. Senare lämnade Billström, ytterst oväntat, tjänsten som utrikesminister.

Sverige var sent ute med att definitivt säga ifrån mot världens största mobbare, Donald Trump. När det till slut gjordes, släppte Kristersson först fram finansministern. Sedan vår utrikesminister. Här hade en statsminister behövts. Men Ulf fegade ur. Den gången också.

Statsministern är inte den vuxna i rummet

Ulf Kristersson körde tidigare med devisen att han var den vuxne i rummet. Denna slogan har begravts. För givetvis finns det vettiga personer på moderaternas partikansli som inte står ut med uppenbara lögner. Om statsministern är den vuxna i rummet, får vi hoppas att Gud skyddar barnen i lokalen. Ulf gör det inte. Bryta heliga löften, vara feg inför mobbare och ta sina kamraters finaste leksaker är inte beteenden vi ska lära våra barn,

Om Tidöpartierna vinner valet kommer Jimmie Åkesson fortsätta som statsminister – oavsett titeln på hans visitkort. Ulf Kristersson kommer fortsätta som tyst och hunsad knähund – oavsett titeln på hans visitkort.

The post Sämsta statsministerns stora svek first appeared on Opulens.

POLITIK. Den 28/2 är det 40 år sedan mordet på statsminister Olof Palme. Misstankarna riktades tidigt mot PKK. Ronî Haco tar oss i denna personliga text tillbaka till den tiden, när hela den kurdiska gruppen i Sverige misstänkliggjordes.

Vid tiden för mordet på Olof Palme bodde några tusen kurder i Sverige. De hade flytt förföljelse i sina hemländer och givits en fristad här. När mordutredningen riktade in sig på den kurdiska gerillarörelsen PKK (Kurdistans arbetarparti) skulle det i det, i vanliga fall, grundmurade svenska rättssamhället åsidosättas på ett spektakulärt sätt. Det som följde saknar motstycke i svensk närhistoria.

Sveriges statsminister Palme hade legat begravd i sin sista vila i ett halvår när Hevî Hajo kom till Sverige i september 1986. I sin ena hand höll hon sin tvååriga dotter och i sin andra en resväska när hon höggravid vaggade igenom tullfiltret på Arlanda och tog sina första steg på svensk mark. Jag själv skulle födas två månader senare.

Hon visste inte mycket om sitt nya hemland, mer än att det var en demokrati där statsministern nyligen skjutits ihjäl på öppen gata. Liksom många kurder sörjde hon den fredsälskande man som till synes alltid stått på de utsattas sida. Turkiska medier hade påstått att PKK låg bakom mordet. I landet hon lämnat bakom sig var dödligt våld inget ovanligt.

År 1978 hade Hevî gått ut högstadiet. Hon var yngst i syskonskaran och den första att lyckas med den bedriften. För att gå i skolan var hon tvungen att åka från landsbygden i byn Duruca (Kertwen) till skolan som låg i staden Nusaybin (Nîsebîn). Intill hembyn fanns en militärbarack. Soldaterna gjorde regelbundna räder i byn. Minst en gång i veckan, oftast fler gånger än så, sparkade de in dörrar, avfyrade sina vapen i luften, vände ut och in på hemmen och radade upp byborna. Hevî, som lärt sig turkiska i skolan, var en av få i byn som förstod förolämpningarna och hoten som soldaterna skrek ut mot byborna. Stel av skräck kunde hon aldrig förmå sig själv att översätta soldaternas tirader, som var ämnade att skrämma fram information om väpnade kurdiska grupper i området. Hon tyckte om att gå i skolan. Men även staden var farlig. Hon hade sett människor skjutas ihjäl där. Avrättningar på öppen gata hörde till vanligheten. De utfördes av väpnade grupper i olika uppgörelser och i konkurrens om politiskt inflytande. Det sades att det för det mesta var kurder som sköt ihjäl andra kurder, men det var svårt att veta eftersom ingen vågade tala öppet om de många liken på gatorna.

– Jag drömde om att få lämna den här platsen som var så fylld av skräck. Den stora faran var att vi var kurder. Det går inte att ändra på den man är. Jag ville fly till en plats som var säker, säger Hevî.

Kurdisk gemenskap och splittring i exil

Ibrahim Ayaz, pensionär i Åkersberga, har bott i Sverige i över 45 år. På 1970-talet fanns bara ett fåtal kurder i Stockholm, spridda över olika föreningar med varierande politisk inriktning. Trots detta var sammanhållningen stark. Ibrahim deltog i alla slags aktiviteter – teater, musik, demonstrationer – oavsett arrangör, eftersom ”vi kurder höll ihop”, som han själv uttrycker det.

Sammanhållningen skulle snart bytas ut mot misstänksamhet. Även svenskarnas inställning till kurder skulle förändras. Det skedde närmare bestämt en sommardag klockan 15.15 den 20 juni 1984. En 26-årig man vid namn Enver Ata hade kommit till Sverige från Iran. Han hade tidigare varit medlem i PKK (Kurdistans arbetarparti) – en militant gerillagrupp som förde en väpnad kamp för självständighet i Turkiet. Ata var avhoppare och av den anledningen av vissa betraktad som förrädare. Han var nyinflyttad i Uppsala och befann sig på dagen på Stora Torget. Med midsommarafton hägrande bortom några få väldigt långa och ljusa dagar och ytterst korta nätter var torget fullt av människor i färd med olika bestyr inför firandena.

En annan man vid namn Zülküf Kilinc hade setts vanka nervöst fram och tillbaka längs torget i timmar, upptagen med ett helt annat slags bestyr. Han letade efter Ata. Efter ett tag slog sig Kilinc ned på en bänk och väntade. På sig hade han en revolver. När han tittade upp såg han till sin förvåning Enver Ata sittandes på en bänk vid busshållplatsen på andra sidan gatan. Kilinc satt kvar en stund och iakttog Ata. När han så förvissat sig om att mannen mittemot honom verkligen var personen han letat efter, reste han sig upp och gick över till Ata som fortfarande satt kvar. Ata sköts ihjäl på nära håll bakifrån och föll ner framför bänken. Ståendes över honom avfyrade Kilinc ytterligare tre skott som träffade Ata i bål och huvud. Så var Enver Ata en gång för alla avrättad. I det tumult som följde sprang människorna på torget panikartat och sökte skydd. Några tog upp jakten på gärningsmannen som inte hann komma långt.

Vad de svenska myndigheterna anbelangade var det mer eller mindre klart att Kilinc agerat på order av PKK. Kilinc själv skulle utmåla sig som en revolutionär som förvisso hyste sympatier för men som inte var medlem av PKK. Han menade att han utfört dådet på den samlade kurdiska befolkningens allmänna begäran och att han utfört mordet på egen hand. Kilinc dömdes till livstids fängelse.

Ibrahim var kluven. Han sympatiserade med PKK som nu utpekades som terrorister. Människor han tidigare umgåtts med slutade hälsa eftersom han rörde sig i kretsar med uttalade PKK-sympatier. Ibrahim hade känt Ata.

– När Enver Ata kom till Sverige hade han ingenstans att bo så han bodde hos mig i några veckor. På den tiden hjälpte man varandra. Efter att han fått uppehållstillstånd flyttade han. Jag såg honom inte mer, säger Ibrahim.

Kommunarrest och rättsosäkerhet

Hösten 1984 greps tretton kurder misstänkta för medhjälp till mordet på Enver Ata. Efter några månader lades åtalet ned och personerna frigavs från häktet. Nio av dem – de hade sedan en tid övervakats av Säpo som utredde PKK:s verksamhet i Sverige – stämplades som terrorister och skulle av den anledningen utvisas. Man kunde emellertid inte genomföra utvisningarna eftersom de berörda riskerade tortyr och/eller att avrättas om de skickades till Turkiet. Mycket senare – i en uppmärksammad dom i Stockholms tingsrätt år 1991 – skulle det uppdagas att Säpo olagligen avlyssnat personerna i fråga och att denna omfattande avlyssning inte gett något av värde för deras utredning.

De frigavs alltså från häktet men placerades i stället i så kallad kommunarrest. Kommunarrest var något som förekom i Sverige under 1980-talet och tidigt 1990-tal, ofta med stöd av den dåvarande terroristlagen. I praktiken användes den mot personer som ansågs utgöra en säkerhetsrisk. Kommunarresten innebar att man var förbjuden att lämna den kommun som man var bosatt i eller var anvisad att bo i. Villkoren innebar att man var tvungen att anmäla sig hos polisen vid vissa tidpunkter, oftast tre gånger i veckan. Besluten om kommunarrest fattades antingen av regeringen eller av dåvarande Utlänningsnämnden (nuvarande Migrationsöverdomstolen) efter inrådan från Säkerhetspolisen. Det var vid tiden en kontroversiell åtgärd som kritiserades av juridiska experter, rättsvetare och människorättsorganisationer.

Inte sällan grundades kritiken i att besluten om kommunarrest inte föregicks av en prövning i domstol. Det innebar att personer som blev satta i kommunarrest inte behövde vara dömda för brott – och var i de flesta fall inte det. Ett beslut om kommunarrest föregicks alltså inte av en prövning i domstol med sedvanlig process nominellt utmärkt av rättssäker nit.

Det innebar att smärre detaljer som rätten att bemöta anklagelser, föra sin talan, rätten till ett rättvist förfarande och rätten att få sitt beslut överklagat åsidosattes. Kommunarresten var också på obestämd tid vilket innebar att den i teorin kunde pågå oändligt utan möjlighet till omprövning.

En än hårdare kritik var att kommunarresten stred mot mänskliga rättigheter och var en form av mjuk internering. En av de nio som sattes i kommunarrest var den då 24-årige Ahmet Ulusoy. I protest, då han saknade möjlighet att överklaga regeringens och Säkerhetspolisens beslut, beslutade han att inleda en hungerstrejk. Den pågick i 44 dagar och avbröts till slut i oktober 1985.

När inga andra vägar ledde till en prövning av domstol, vände sig några av de kommunarresterade till det mest beprövade och säkraste sättet att få sin dag i rätten. Nämligen genom att bryta mot lagen.

Frågan om kommunarrest prövades till slut år 1990, i hovrätten över Skåne och Blekinge. Åtalet gällde två kurder som varit placerade i kommunarrest sedan 1984 och som upprepat brutit mot den.

De hade gång på gång brutit mot kommunarresten och hade till följd av det upprepade gånger dömts till fängelse. Efter att de ännu en gång dömts till fängelse – en månad vardera – överklagade de domen som så många gånger förr.

Den här gången hamnade fallet hos hovrätten. Där slog man från domstolens håll i dräpande ordalag fast att regeringens beslut om kommunarrest stred mot grundlagen. I domen kunde man läsa att de båda männen utsatts för frihetsberövande utan en opartisk och offentlig rättegång och att detta var i strid mot den europeiska konventionen gällande skydd för de mänskliga rättigheterna och svensk lag.

Hovrätten menade att inskränkningen av deras rörelsefrihet varit så omfattande och pågått så länge att det var att likställa med ett – uttryckt på juridiska – ”lagstridigt frihetsberövande”.

PKK-spåret och dess konsekvenser

Senhösten 1985 skulle ytterligare ett mord ske. Denna gång var det Çetin Güngör, även han PKK-avhoppare. Han sköts ihjäl på nära håll bakifrån på en kurdisk fest på Medborgarhuset i Stockholm. Så var Çetin Güngör en gång för alla avrättad.

Mordet på Güngör hade flera likheter med det på Ata. Tillvägagångssättet, det skenbara motivet och kopplingen till PKK. Den opinion som i viss mån rört sig i riktning mot de kommunarresterades favör drog sig nu tillbaka till följd av ännu ett brutalt mord. Misstänkliggörandet av kurder i Sverige skulle snart inte längre begränsas till personer som hade uttalade PKK-sympatier utan till den kurdiska diasporan i stort.

Keya Izol kom till Sverige 1974 som 20-åring, också han från Turkiet. Tillsammans med andra bildade han Kurdiska Riksförbundet 1981.

– Vårt arbete gick ut på att stärka den kurdiska identiteten, kulturen och språket i Sverige. Vi skapade dialog med politiker och organisationer för att göra våra röster hörda. Som nationslösa såg vi det som nödvändigt, säger Izol.

Riksförbundet ville enligt Izol inte släppa in PKK i sin koalition på grund av deras militanta metoder. Efter de spektakulära avrättningarna av Ata och Güngör lade sig ett mörkt moln över allt det som såg, lät eller luktade kurdiskt. Izol märkte att det var allt glesare på riksförbundets aktiviteter och möten.

Riksförbundets kongress skulle hållas i ABF-huset på Sveavägen den 1 mars 1986 men hade ställts in. Anledningen var att Olof Palme kvällen innan skjutits ihjäl bakifrån på nära håll på öppen gata. Så var Olof Palme en gång för alla avrättad.

Operation Alfa och kollektivt misstänkliggörande

Hans Holmér, dåvarande polismästare i Stockholm, hade tagit över Palmeutredningen och skulle driva det som blev känt som ”PKK-spåret”. Många av de kurder som kommit till Sverige på 70- och 80-talet – däribland min egen mor – hade flytt en repressiv stat som förföljde kurder då de betraktades som terrorister.

– Jag arbetade som modersmålslärare på Hjulstaskolan och såg orättvisorna kurdiska barn fick utstå. Frustrationen de kände bar de med sig en lång tid. De blev stämplade som ”Palmes mördare” av klasskamrater. Det var inte bara barn som drabbades. Folk knackade på och hotade sina kurdiska grannar. Det hände att folk kom hem och upptäckte fula ord klottrade på sina portar. Efter mordet på Palme var det många som ogärna öppet sa att de var kurder, berättar Izol.

”Bavê Nazê” är författare. Namnet är en pseudonym som översätts till Nazês far. Trots sin ställning som en betydande röst inom modern kurdisk litteratur saknas offentligt bekräftade uppgifter om hans riktiga namn. År 1969 reste han till Sovjetunionen från Syrien för att studera litteratur. Efter att ha avlagt sin doktorsexamen på Moskvas universitet åkte han till Sverige och sökte asyl.

Han hade befunnit sig i landet i några månader när Palme mördades. Medan han väntade på besked från Migrationsverket hyrde han ett rum i en lägenhet i Vällingby. En fredagskväll tydliggjorde han för sin hyresvärdinna med gester och de få svenska ord han lärt sig, att han skulle flytta. Hyresvärdinnan skrek och gormade på honom för jämnan och till slut hade han fått nog. Han skulle sova över hos bekanta över helgen och komma tillbaka på måndag för att hämta sina tillhörigheter.

När han återvände till Vällingby möttes han av en gormande hyresvärdinna och två civilpoliser. Bavê Nazê har alltid skrivit för hand. Hans rum var därför belamrat med anteckningsböcker.

Poliserna plockade med sig anteckningsböckerna och förklarade att de skulle återkomma dagen därpå. Bavê Nazê ringde upp Keya Izol – som han lärt känna via Kurdiska Riksförbundet – och bad honom infinna sig för att agera tolk. När poliserna återvände dagen därpå fick han det förklarat för sig att hyresvärdinnan kontaktat polisen för att meddela att fantombilden på Palmes mördare som polisen gjort känd för allmänheten stämde överens med hennes hyresgäst.

Bland Bavê Nazês tillhörigheter gjorde man ett märkligt fynd. Ritat på ett pappersark var en karta. På den kunde man se ”Hötorget” markerat och längs med Sveavägen ett kors ungefär där Palme mördats.

Bavê Nazê försökte förtvivlat förklara att det var en vägbeskrivning som han ritat efter instruktioner från en vän för att hitta till kongressen som Riksförbundet planerat hålla på ABF-huset dagen efter Palmes mord. Det som följde var en period av förhör som pågick i åtta månader.

– De ställde samma frågor gång på gång. De ville veta varför jag kommit till Sverige. Hur jag kommit hit. Vad jag haft för mig i Sovjetunionen. Vilka jag känner. Var jag befann mig på mordnatten. Vad jag har för ideologi. Trots att jag hade ett alibi så fortsatte förhören. Jag har förhörts av syrisk säkerhetstjänst i mitt hemland och de är inte tillnärmelsevis lika trevliga som sina svenska kollegor, säger Bavê Nazê, idag 80 år, över telefon från sitt hem utanför Moskva.

När han friats från polisens misstankar bad han om att få sitt pass tillbaka och tog tillbaka sin asylansökan. Han fick förklara fler än en gång för tjänstemännen på Migrationsverket att han mycket riktigt var villig att självmant återvända till Sovjetunionen.

– Jag ville inte stanna kvar. Om du så mycket som nämnde för någon att du var kurd så vände de på klacken och gick åt andra hållet, säger Bavê Nazê.

Hans Holmér hade sedan juli 1986 planerat ”Operation Alfa”. Det var påtänkt som PKK-spårets stora crescendo och skulle ske i form av en chockoffensiv mot misstänkta PKK-anhängare. Planen var att genom tillslag stressa och tvinga fram en läcka som skulle leda utredningen framåt. En metod som bär vissa likheter med den som soldaterna i min mors hemby använt sig av.

De frihetsberövanden, husrannsakningar och buggningar som leder fram till operationen har av kritiker och juridiska experter beskrivits som laglösa.

I januari 1987, just som Operation Alfa ska sjösättas, kallas Keya Izol tillsammans med andra i riksförbundet till ett möte med dåvarande invandrarministern Georg Andersson. Ministern ger utåt sett intrycket av att han kallat till möte för att ha en dialog om tänkbara åtgärder från regeringens håll för att minska risken för att den pågående utredningen mot PKK spiller över och drabbar den kurdiska befolkningen i stort. Izol får känslan av att mötets verkliga syfte är för regeringen att ta tempen på och bilda sig en uppfattning om hur kurderna kommer att reagera vid en massoperation.

– Jag förklarade att vi var bedrövade över mordet på statsministern. Jag var också tydlig med att det blivit allt svårare att leva i en miljö där en hel folkgrupp dagligen anklagas och utsätts för trakasserier. Mitt budskap var att gränsen för vår tolerans snart var nådd, berättar Izol.

Den 20 januari 1987, tidigt på morgonen, några få dagar efter ministerns tillkallade möte med riksförbundet, verkställs Operation Alfa. Polisen går in med buller och bång. När dammet har lagt sig har ett 25-tal personer arresterats. Operationen skulle dock visa sig vara ett haveri. De gripna släpps av åklagaren senare samma dag. Ingen kan kopplas till mordet på statsministern. Fiaskot är ett faktum.

Efterspel och slutsatser

Hans-Gunnar Axberger är professor i konstitutionell rätt och författare till den prisbelönta boken Statsministermordet. I den dissekerar han i noggrann detalj Palmeutredningen. Som huvudsekreterare i statens granskningskommission av Palmeutredningen är Axberger ansedd expert i ämnet.

– Den svenska staten är generellt dålig på att göra upp med sina misstag och förlitar sig hellre på tidens försoning. En indirekt uppgörelse skedde i buggningsrättegången, där flera polischefer, däribland Holmér, åtalades för olovlig avlyssning. I efterhand vet man att Säpo bedrev omfattande övervakning av både PKK och kurder i allmänhet – något som aldrig har genomlysts ordentligt.

I sin bok skriver Axberger att det under den tid då PKK-spåret var aktuellt räckte det att vara kurd och på fel ställe för att bli gripen.

– Det är orättfärdigt eftersom oskyldiga drabbas, och dessutom ineffektivt. Att slå så brett för att skrämma människor till att ange varandra är ett obehagligt tillvägagångssätt.

När Operation Alfa så till slut pyser ut med ett jämmer och åklagarna släpper de 20-tal personer som arresterats så återstår frågan om det fanns någonting kvar att utreda i PKK-spåret.

– Man har gått igenom hela det gigantiska PKK-materialet och kommit fram till att det inte finns något där. Som jag ser det så tillhör frågan om PKK:s inblandning i det här målet det som är mest välutrett av allt i den här utredningen.

PKK-spåret var stängt. Misstänksamheten från allmänheten och myndigheternas rättsosäkra behandling hade varit förödande för kurderna i Sverige. För många kändes det som en återupprepning av det de flytt från: att bli kollektivt straffade för sin identitet.

– Det kändes som att vi saknade skydd. Palme var en av få ledare i världen som öppet visat oss stöd. Hans död tog inte bara honom ifrån oss, den tog ifrån oss vår trygghet, säger Hevî.

Årtionden av misstänksamhet innebar att splittringar växte fram bland diasporan. Misstänksamheten från majoritetssamhället letade sig in hos den kurdiska gruppen och den kollektiva identiteten som en gång hållit människor samman förlorade sin bärkraft.

– Sverige är inte ett rättslöst land. Men vi kurder vet, kanske mer än andra, hur bräckliga allas våra rättigheter är och hur viktigt det är att skydda dem, avslutar Hevî.

The post I skuggan av mordet på Palme first appeared on Opulens.

BIBLIOTEK. I veckans krönika berättar Lars Thulin om sin livslånga kärlek till bibliotek.

940 906

940 906. Denna kod har jag haft i mitt huvud i 65 år. Aldrig tvekat om ordningen på siffrorna. Trots att min hjärna under decennier proppats full av koder och lösenord. Kombinationer som jag ofta glömt och med stigande ålder glömmer i ökande grad. Men 940 906 är som hugget i sten. Det var numret på mitt första lånekort på biblioteket.

Mitt första bibliotek

Min kärlek till bibliotek började hos en sträng gråhårig dam som skötte biblioteket i Skanskvarnsskolan i Årsta i södra i Stockholm. Det var förmodligen inte större än 70 kvadratmeter. Men för mig fantastiskt med alla bokryggar som pockade på min uppmärksamhet. Jag undrade om det fanns någon som hunnit läsa alla. Sedan var det doften. En mild nyans av torrt damm. För mig blev den synonym med upptäckarglädje och lyckan att få läsa och veta mer.

Fast jag lärde mig också att lyckan kom med villkor och begränsningar. En var att för sent återlämnade böcker mötts av bannor och ilska. Budskapet var tydligt – jag hade missbrukat ett förtroende. En andra begränsning var att här inte fanns alla böcker, speciellt inte dem som jag ville läsa. Som ungdomsdeckarna Fem-böckerna och hela serien om det brittiska flygaresset Biggles. Damen med det grå håret förklarade korthugget att det var dålig litteratur. Och i hennes bibliotek erbjöds minsann bara fin litteratur.

Medborgarplatsens bibliotek

Så småningom följde pappa mig till Stadsbiblioteket på Medborgarplatsen. Och där fick jag kortet. Med numret 940 906. Ett bibliotek så stort att enbart avdelningen för barn- och ungdomsböcker var större än hela lokalen i Skanskvarnsskolan. På Medborgarplatsens bibliotek blandades den trygga doften av bokdamm med något som var spännande. Vägg-i-vägg låg ett stort bassängbad. Den stickande doften av klor rullade därför in mellan bokhyllorna.

Men trots sin storlek fanns det inte heller här plats för Biggles och övriga representanter för den roliga och dåliga litteraturen. Förbudet gjorde dem förstås än mer lockande, så mina föräldrar föll till föga. De köpte suckande Fem-böcker och Biggles. De förra slukade även min storasyster men hon lämnade Biggles strider i sin Spitfire till mig.

Huvudbiblioteket vid Odenplan

När jag själv fick åka buss och tunnelbana blev huvudbiblioteket vid Odenplan ofta målet. I den vackra katedrallikande byggnaden som domineras av ett runt rum med åtskilliga balkonger trängdes ofattbart många volymer i de mest skilda ämnen. Dock inte så stort att kapten Biggles fått landningstillstånd.

I de långa hyllorna med bibliotekskoden V, som står för medicin, vågade jag som elvaåring med bultande puls ta ner en stor läkarbok och med skräck läsa ingående om åkomman som gjorde att min pappa bara blev 43 år. Aneurysm, ett brustet blodkärl, i hjärnan. Inget i den torra medicinska prosan sade något om ärftlighet. Men jag tog för givet att den fanns. Den gnagande oron utvecklades till en mild dödsångest, som därefter varit min följeslagare. Något som både betungat och berikat mitt liv. För insikten om livets ändlighet ger även förhöjd livskänsla. Vetskapen om att inget är självklart får oss att ta vara på livets möjligheter. Detta hade jag inte lärt mig så tidigt utan 940 906.

Journalisthögskolans bibliotek

Nästa stora minne av ett bibliotek är ett där 940 906 inte behövdes. Biblioteket på Journalisthögskolan. Dit skickade en stor del av landets tidningsförlag sina alster. Ett sätt att visa upp sig för alla dem som kunde bli förlagens medarbetare. Marknadsföring, helt enkelt. Jag slogs av bredden och djupet i utbudet. Tänkte att någonstans i detta vidsträckta fält ska jag väl hitta anställning och hyfsad lön. Vilket jag gjorde. Här hade lukten av bokdamm ersätts av något som doftade bättre, starkare och mer eggande. Trycksvärta.

Biblioteket i Hongkong

Decennier senare hade jag ett överväldigande biblioteksmöte. Det skedde i Causeway Bay i Hongkong. Som de flesta byggnaderna i denna stad är detta hus storslaget, vackert och makalöst effektivt. Det är 12 vångar högt och rymmer 2,3 miljoner böcker. Här fann jag de fakta jag behövde för att skriva texter under de knappa två år jag bodde i staden. Då upplevde att jag biblioteket var fritt, precis som Hongkong var vid den tidpunkten. Nu fruktar jag att kommunistiska partiets hantlangare har rensat ut de skrifter som misshagar diktaturen i Peking. Kanske speciellt allt om massakern på Himmelska Fridens torg 1989. Den som enligt partiet aldrig inträffat men som alla ändå måste påminnas om att den aldrig har hänt.

Läxhjälpare på biblioteket

Nu är jag åter ofta på Stockholms stadsbibliotek. Och jag har mött verksamheten i en ny roll. Jag är läxhjälpare på biblioteket i Kista en dag i veckan. Då bistår jag gymnasieelever och vuxenstudenter med deras läxor. Inte så mycket med fakta, dessa har eleverna snabbt och vetgirigt googlat. Utan hjälp med studieteknik, att formulera sammanfattningar och sätta in kunskap i ett svenskt sammanhang.

Men mitt uppdrag där tärs av mörka tankar. Hur många av dessa ambitiösa elever med utländsk härkomst vill Jimmie Åkesson och Johan Forssell med illa dold förtjusning sparka ut ur landet på deras 18-årsdag? Varför ska mina och resten av samhällets satsningar på dem bli meningslösa? Det enda syftet med Tidölagets agerande är att cementera ett vi-och-dom-samhälle. Där ”dom” alltid ses som ett hot.

Ändå, tack 940 906 för allt.

The post Bibliotek – en livslång kärlek first appeared on Opulens.

MEDIELANDSKAPET. ”Journalistik är inte att upplåta samma utrymme för alla. Bra journalistik handlar om att någon vi har tilltro till gör analyser och urval vi anser vettiga.” Lars Thulin skriver i veckans krönika om hur det nya medielandskapet utgör ett hot mot mainstreammedierna.

Världen blir polariserad. Samtal med sansade meningsutbyten får stryka på foten för slagord och förlöjligande av meningsmotståndare. Hoppet var att internet, som kan göra vem som helst till skribent och redaktör med miljonpublik, skulle öka mångfalden. Alltför ofta tycks i stället enfalden ha tilltagit. De traditionella medier som från såväl vänster- som högerhåll föraktfullt kallas MSM (Main Stream Media), mainstreammedier eller gammelmedier har fått en försvagad position.

Företrädare för mainstreammedierna har funderat en del på denna utveckling och dragit vissa slutsatser.

Mainstreammedierna bär del av skulden

En är att mainstreammedierna själva bär en stor del av skulden. Låt oss syna några spår i debatten.

Det första är att fakta och nyheter ersätts med känslor. Främst skyldig till detta är CNN som inledde trenden med att sända nyheter dygnet runt. 24 timmar. 1 440 minuter med några avbrott för reklam, ska fyllas. Dag efter dag. Erfarna redaktörer anser att det helt enkelt inte finns så mycket nyheter. I alla fall inte nyheter som intresserar publiken. Plus att det är mycket dyrt att gräva fram egna bra nyheter på ett korrekt sätt.

Världens mest kända nyhetsankare, Walter Cronkite, presenterade kvällsnyheterna på amerikanska CBS mellan 1962 och 1981.  Han läste en halvtimme från små lappar. Konstaterade sedan att så ser världen ut. Därefter önskade han tittarna god natt. Han betraktades som den mest betrodda mannen i USA. Ingen journalist har haft en så hög trovärdighet.

I brist på riktiga nyheter fylls tiden i dygnet-runt-sändningar med kommentarer, tyckanden, känslor. För att lyckas med att göra bra tv kan inte alla tycka samma sak. Det gäller för redaktionerna att hitta något som sticker ut. När mixen blir bra finns risk att tittaren glömmer den ursprungliga nyheten och går i gång på åsikter och känslor. Saker som gör folk förbannade eller glada.

Strävan efter olika åsikter och känslor

Redaktionerna jobbar hårt för att hitta personer som anser något annorlunda. I jakten kan kravet på seriositet hos tyckarna offras. Risken var stor under inledningen av Ukraina-kriget. Namnkunniga svenska krönikörer var upprörda över att de experter som redaktionerna använde, minsann aldrig trodde på Rysslands bild av kriget. Därmed ansågs mainstreammedierna ljuga och vinkla. Jag är ganska säker på att redaktionerna jobbade för att hitta kunniga, trovärdiga och erfarna militära bedömare som kunde förmedla Kremls narrativ. Men man fann inga.

Sanningen relativiseras

Nästa spår är en följd av denna strävan efter olika åsikter och känslor. Det innebär att sanningen blir relativ. Alla har rätt till sin egen sanning. Om den inte tas på allvar och får komma fram, höjs röster om censur. Och att mainstreammedierna vill bevara den bestående världsordningen. Något kan det säkert ligga i detta, men detta påstående utnyttjas skickligt av de krafter som vill påverka. Då tillämpas det slitna ordspråket ”sanningen ligger någonstans mitt emellan”.

Här följer ett övertydligt exempel. Två personer tjafsar om avståndet mellan två punkter. En säger tio meter och en säger tjugo. Enligt ordspråket ovan blir sanningen femton meter, hälften av summan av de två föreslagna siffrorna. Så kommer en ny debattör och säger att avståndet är femtio meter. Mitten mellan tio och femtio är trettio. Sanningen blir relativ och flyttas långt bortom de ursprungliga åsikterna.

Tekniken används ständigt. I prutandet på en nattmarknad i Hongkong då köparen vill betala 100 dollar för en klocka medan säljaren upprört talar om att den är värd minst 700. Båda bli nöjda med ett pris runt 400. Trump använder samma teknik med sina utspel. I Sverige är Sverigedemokraterna skickliga i denna gren. Partiet förslår något som betraktas som omöjligt och framstår som förfärligt. Sedan ”tar man till sig av kritiken” och backar till hälften. Alla blir nöjda med att partiet tagit sitt förnuft till fånga. Men det har vunnit enligt principen två steg framåt ett steg bakåt. Och flyttat gränsen för det möjliga. Ännu en gång.

Det tredje spåret innebär att medierna bundit ris åt sina egna ryggar genom att i åratal ha trummat in ordet källkritik hos läsarna. Kritik och hälsosam misstro mot allt kan därför överskugga kravet på bedömning av en källas kvalitet och långsiktiga agenda.

Så uppstår åsiktsbubblor

Vi kan ha fått generationer av läsare och tittare som hävdar att nyhetsbyrån TT minsann har lika hög eller låg trovärdighet som bloggare från Ulan Bator eller Blomstermåla. För alla ljuger för sina läsare, inte sant? Men mainstreammedierna ”vågar” inte släppa in bloggarna. Utifrån sådana resonemang tror många till sist bara på sig själva och får sin världsbild bekräftad genom att enbart kommunicera med likasinnade. En åsiktsbubbla uppstår.

Vad är bra journalistik?

Detta leder till det sista spåret. Att objektivitet skulle innebära att alla åsikter måste få samma utrymme – annars tillämpas censur. Draget till sin spets betyder det att en artikel på en helsida om en jorden-runt-resa måste följas upp med en helsida där förespråkarna för att jorden är platt får tala ut. Annars råder censur.

De problem som jag har skisserat ovan har tilltagit snabbt i det nuvarande medielandskapet. Journalistik är inte att upplåta samma utrymme för alla. Bra journalistik handlar om att någon vi har tilltro till gör analyser och urval vi anser vettiga. Vill vi ha en annan syn på saken får vi välja ett annat medium eller vända oss till en journalist som också arbetar efter erkända journalistiska principer.

The post Mainstreammedierna har försvagats i det nya medielandskapet first appeared on Opulens.

POLITIK. ”Trenden är tydlig. Folkdomstolar kan få överta rättskipningen om man inte gillar den traditionella i vår lagbok. Politisk makt kan få styra rättsapparaten.” Det skriver Lars Thulin med utgångspunkt i att SD lagt sig i rättsväsendets jobb.

SD har i princip upphävt en dom

Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson, som gärna vill bli statsminister, har gjort det som är ett no-no i demokratier. Lagt sig i rättsväsendets jobb och i princip upphävt en dom.

Enligt mig är det beviset på att partiet kalibrerar sin kurs. Så att den tydligare leder till Trumpland. Därmed bli en murbräcka som kan knäcka den tydliga gränsen mellan juridik och politik. När den är upplöst kan beteendet spridas till andra områden. En viktig del i vår demokrati och rättsväsende riskerar att skrotas.

Bakgrunden är att pedofiljägarsajten Dumpens ansvariga utgivare Sara Nilsson dömts för grovt förtal. Detta efter att sajten hängt ut, namngivit och identifierat en man som pedofil. Det är Dumpens arbetsmetod, provocera till brott, men innan det utförs hängs personen ut på nätet med bild och personuppgifter för att hen troligtvis var på väg att begå ett vidrigt brott. Ingen rättegång, ingen bevisprövning, ingen möjlighet till försvar. Två personer, utan juridisk utbildning tar på sig rollen som polis, åklagare, domare och bödel. För att bli evigt uthängd på nätet kan krossa en persons liv lika mycket som en dom i rättssal.

Nu har Dumpens arbetsmetod prövats rättsligt. Domstolen fann att den bröt mot lagen och utgjorde grovt förtal enligt Brottsbalkens kapitel 5:1. Sajtens ansvarige utgivare dömdes till dagsböter. Jimmie Åkesson gick omedelbart ut och sade att lagen borde ändras och meddelade att SD betalade böter och rättegångskostnader. En nota på en halv miljon kronor.

SD har mött svagt motstånd

Syftet med bötesstraff är att göra det kostsamt att begå ett brott och göra klart att det inte bör upprepas. SD, vars jobb som riksdagsparti är att stifta lagar, upphäver straffet genom att betala kostnaderna. Inga konsekvenser följer därmed av att bryta mot lagen. Och därmed ges grönt ljus att fortsätta begå brott. SD:s tilltag har dock mött rätt svagt motstånd. Skälet är förmodligen pedofili är det mest tabubelagda brott som finns. Därför vågar få kritisera Åkessons tilltag. Den som gör det kan beskyllas för att beskydda, kanske till och med legitimera, pedofili. Då blir det riskfyllt att tjata om något så mossigt som juridik och rättsstatens principer.

Risk för parallellt rättssystem

Vad händer nästa gång? Om SD:s vilja blir lag så blir det okej med Dumpen-domstolar överallt. Folk som kan misstänkas, eller vara i färd med att köra rattfulla, misshandla kvinnor, köpa sex, begå skattebrott eller andra brott, kan hängas ut för tid och evighet vid världens mest effektiva skampåle. Utan rättegång. Men straffet är evigt och ingen möjlighet till överklagan finns. Vi får ett parallellt rättssystem. Som i Vilda Västern: häng honom i närmaste träd, varför besvära en domare? Ett annat ord för detta är laglöshet.

Populism och röstfiske

Kanske är SD och Jimmie Åkesson genuint upprörda när det gäller pedofilbrott. Och omfattande sådana brott, inte minst inom skolans värld, har uppmärksammats flera gånger nyligen. Kampen mot denna kriminalitet måste intensifieras. Förmodligen främst genom ökad uppmärksamhet i samhället, kanske med strängare straff. Men att en förändring av lagar bör ske inom lagens råmärken tycker nog de flesta. I alla fall borde riksdagsledamöter, vars jobb är att stifta lagar, tycka det. SD tycker det inte.

SD:s engagemang är nog främst röstfiske. Den ökade fokuset på pedofili har skapat ett mörkt hat inom det så kallade folkdjupet. Den som följer debatten i forum på nätet möts av krav på dödsstraff. Även av personer som själva vill vrida på gaskranen alternativt pressa in avtryckaren. Populistiska partier behöver syndabockar, så Åkesson fångar skickligt upp dessa strömningar.

Trumps metoder

En annan risk med SD:s beteende är att legitimera politikers inblandning i rättsväsendet. Att upphäva straff utdömda av en domstol. Främsta exemplet är Donald Trump som använder USA:s rättsapparat för att benåda folk som begått brott han gillar och att jaga upp och lagföra folk han inte gillar.

Kalabaliken vid Kapitolium i januari 2021 var inledning till en statskupp. Hetsade av president Trump invaderade en mobb regeringsbyggnaden. Syftet var att stoppa överförandet av makten till en ny president samt att hänga den avgående vicepresidenten. Förövarna dömdes. När Trump kom till makten benådade han dem.

Trump vill inleda en brottsutredning mot riksbankschefen. Eftersom denne inte sänker räntan i den utsträckning presidenten vill. En åklagare som fått Trump dömd för bedrägeri utreddes för fusk med bolån. Åtalet ogillades. Rättsväsendets uppgift är nu inte att tjäna folket utan att tjäna presidenten. Och minns att SD fram tills helt nyligen tokhyllade Trump och till vissa delar har använt hans agenda och metoder i vårt land.

Tydlig trend

Trenden är tydlig. Folkdomstolar kan få överta rättskipningen om man inte gillar den traditionella i vår lagbok. Politisk makt kan få styra rättsapparaten.

I en tid där utbildningsnivån och tillgången till information är större än någonsin tidigare tycks vi vara på väg tillbaka till Vilda Västern-rättvisa skipad av folkmobbar och kejsare som står över lagar. Frågan är hur skutan ska styras om. Och om någon vill göra det.

The post Demokratin hotas när SD legitimerar lagbrott first appeared on Opulens.