SKIVNYTT. Plötsligt händer det. Engelska The Corals överraskningsskiva är varmt analog och solvänlig nog att räcka hela sommaren. Polarprisade Angélique Kidjos nya blir dock alltför spretig att vinna Kangas gunst.

Analogt, soligt och härligt lojt

The Coral: ”388” (Run On/Modern Sky, LP/CD/CASS/DL)

Veckans överraskningsskiva är det trettonde studioalbumet från Merseyside-mästarna The Coral. Till att börja med fanns skivan endast i några få exemplar i utvalda brittiska skivbutiker av independentkaraktär. En kort stund, sedan var de puts väck.

Somliga av dessa blev högeligen överraskade, liksom deras kunder. Endast fysiska besök i de olika butikerna gav resultat, för vissa av dessa var så små att de inte är vana vid telefonsamtal och mejl om att posta paket till andra orter, ja kanske till och med utomlands. The Coral har idoga fans.

Soundet på ”388” är varmt analogt, soligt och härligt lojt (anspelar titeln på att den är inspelad på en Tascam 388 tro?), med tydliga blinkningar till gammal soul och Jamaicas rocksteady, reggae och dub. Från soulsidan ligger sånt som Baby Huey eller nutidens Durand Jones & The Indications nära till hands. Men The Coral lägger sig inte till med någon låtsas-patois eller andra attribut som stjälper ekan. Det låter fortfarande ändå lika engelskt. Melodikänskan och harmonierna finns kvar, och såklart dragen av psykedelisk pop.

Albumet påminner faktiskt mer om skådisen Martin Freemans favoriter, landsmännen The Bees, än om en gängse The Coral-skiva. Ett soldåsigt soundtrack till den stundande sommaren.

Ni är förvarnade: 388 är bestens nummer.

Vackert och fint, men spretigt

Angélique Kidjo: ”HOPE!!” (Parlophone/Warner Music, LP/CD/DL)

Polarprisvinnaren tillika Benins stora musikaliska stjärna återvänder med sitt första soloalbum sedan ”Mother Nature” för fem år sedan. Tyvärr är ”HOPE!!” ingen höjdare i min bok. Det är spretigt och ibland väl utslätat. En del spår förefaller flirta allt för mycket med hitlistorna. Annat är mer rotat i Västafrika och funkar bättre.

En lång radda gästartister från disparata musikstilar och av olika åldrar medverkar, och det låter ju inkluderande och fint. Men det blir också ofokuserat till slut när det västafrikanska varvas med inslag av gospel, R&B, soul, funk, jazz, latin, highlife, afrobeat och afropop.

Med det sagt är det fint att höra Chics gitarrist Nile Rodgers och brasilianska stjärnan IZA i den oemotståndligt fartiga låten ”Oraya”. Varför någon bjuder in PJ Morton från Maroon 5 förstår jag dock inte.

Skivan rymmer vidare tre samarbeten med hitproducenten, låtskrivaren och artisten Pharrell Williams. Andra gäster är Quavo (från nedlagda hip-hop-gruppen Migos), Ayra Starr, Davido, Florent Pagny, Diamond Platnumz, The Cavemen, Charlie Wilson, Dadju, Sheila Maurice-Grey och Soweto Gospel Choir.

Angélique Kidjo rundar av hela ”HOPE!!” med en filharmoniskt finklädd version av sitt paradnummer ”Malaïka” från 1990-talet, den här gången tillägnad hennes mor. Hela skivan är präglad av förlusten av henne, och ett sorgearbete som slutligen utmynnar i förtröstan om nytt hopp.

Vackert och fint är det, men vi får hoppas att Angélique Kidjo återfinner sitt musikaliska fokus till nästa album. I augusti fyller hon 65 år, och förhoppningsvis lurar inte pensioneringen runt hörnet. För inte nöjer Kidjo sig väl med att hemmet är prytt med fem Grammystatyetter och ett Polarpris?

The post Kangas klanger: Soldåsigt soundtrack till sommaren first appeared on Opulens.

KONSTMUSIK. Kammarorkestern Musica Vitaes projekt ”Framtidens tonsättare” fyller 30 år. Här följer Tore Sjöqvists rapport från Växjö om kompositionsprojektet.

”Framtidens tonsättare” 2026

I år fyller Musica Vitaes fantastiska kompositionsprojekt ”Framtidens tonsättare” 30 år. Sedan 1996 har orkestern varje år bjudit in tonsättare från musikhögskolorna i Malmö, Stockholm och Göteborg att skriva direkt för orkesterns stråkar.

Projektets form är förhållandevis fast medan musiken är ständigt ny. Förutom det första året har projektet letts av dirigenten Michael Bartosch som tillsammans med Musica Vitae under åren har fått omkring 180 nyskrivna verk att lyfta från tonsättarnas partitur och förvandlats till klingande musik.

Så också i år då Freya Wolf, Oskar Björkman, Emma Ebmeyer, Jakob Malmfors, Axel Lönner och Milosz Krawczyk gästar Musica Vitae och Växjö för att under en intensiv veckas repetitionsarbete försöka få musiken att klinga så nära deras intentioner som möjligt.

Glädjande nog har intresset för projektet vuxit under senare år och när Musica Vitae på fredagkvällen tar plats på hemmascenen på Nygatan 6 för att berätta om årets tonsättningar möts de av en fullsatt salong och mängder av nyfikna öron.

Att följa repetitionerna

Att följa veckans repetitioner är att få vara med på en resa där de sex musikstyckena efterhand stiger fram och blir allt tydligare i sin form. Och samtidigt som orkestern och dirigenten arbetar med att ge musiken liv delar de med sig av sina kunskaper kring vad som krävs av ett partitur för att det ska berätta för orkester och dirigent vad tonsättaren vill och veckan ger också utrymme för kommentarer om vad som är möjligt att göra på orkesterns instrument och hur olika noteringar kan göra läsningen svårare eller lättare för musikerna.

Avbrotten blir inledningsvis många då detaljer eller karaktärer ska redas ut. Och när arbetet tillsammans med orkestern är över avslutas varje dag i en genomgång där Michael Bartosch och tonsättarna ägnar ytterligare en timme åt att reda ut oklarheter av olika slag.

En palett av uttryck

För den som får möjlighet att följa repetitionerna framstår de sex korta verken efterhand också som en illustration av vilken enorm palett av uttryck som gömmer sig i stråkorkesterns 14 instrument. Visst ges det plats för stråkorkesterns traditionella, sammanhållna, klang men den dominerar knappast. I stället ges det gott om utrymme för sträva ackord och svävande, kanske frågande, klanger där flageoletter och glissandon, knäppningar och studsande stråkar fyller verken med mängder av detaljer, ibland liksom gömda i en större kropp.

Till en början liknar arbetet kanske hur en träsnidare eller skulptör som utifrån träbiten eller stenblocket börjar sitt arbete med att söka efter den träslev eller skulptur de är övertygade om bor därinne. Några tydliga regler för hur den nyskrivna musiken ska framföras finns knappast och den första dagens repetitioner handlar mycket om att hitta former och strukturer.

Men redan under den andra repetitionsdagen tar sig arbetet andra former. Man kan känna en slags befrielse hos tonsättarna när styckena får alltmer tydliga strukturer, och i strukturerna kan också de många detaljerna stiga fram. Kanske kan repetitionerna då i stället liknas vid en skicklig kocks arbete med ett långkok som efterhand låter smakerna smälta samman och bli alltmer komplexa samtidigt som varje ingrediens ska få utrymme att ge sitt bidrag till helheten.

När konserten närmar sig handlar det om den sista finputsningen som ska få musiken att lämna noter och tekniska svårigheter bakom sig för att förvandlas till de upplevelser vi lyssnare kan ta till oss.

Årets  kompositioner i”Framtidens tonsättare”

Med något undantag domineras årets kompositioner av långsamma rörelser. Ofta med ett slags kluster eller ljudmattor där klangkroppar stilla söker sig fram och mycket av det som sker och ger liv åt musiken händer inom kroppen. Som en uppmaning till oss lyssnare att inte bara lyssna till de stora gesterna utan också ta till oss av det som inte är påträngande eller högljutt.

Tydligast i sitt användande av det diskreta är Emma Ebmeyer som i sitt verk ”fokus” tar med lyssnaren på en resa från tystnaden, eller det inte hörbara, via nästan tystnad till något som definitivt inte är tystnad.

Kanske skulle det kunna liknas vid rörelser i en dimma som inledningsvis gör omgivningen osynlig men där den allteftersom man närmar sig stilla och lite diffust träder fram efterhand.

Här inleds resan i tystnad och så med en nästan ohörbar cello. Långsamt och liksom tveksamt växer stycket i ett mycket långsamt crescendo där allt fler instrument tar plats. Efterhand som repetitionerna går framåt hittar stycket alltmer struktur, en struktur som låter mängder av små detaljer stiga fram, ibland som små vackra teman i en mer kaotisk omgivning.

I mitt huvud skapas en musikalisk kropp som sakta rör sig – på något vis svävande genom skimrande vatten. Kanske som en manet i ett vatten där solljuset bryter igenom och skapar ett skimmer av svävande toner och ögonblick av stor skönhet. Kroppen av tonkluster och klangmattor rör sig långsamt men minst lika viktigt är allt det som händer inom kroppen. Och som styckets titel säger krävs det ett totalt fokus för att i någon mån kunna följa med i allt som nästan är dolt. Än större är det fokus som krävs av orkesterns musiker för att styckets alla detaljer ska smälta ihop till en sammansatt helhet.

Verkens titlar är viktiga

Årets sex nyskrivna verk handlar förvisso inte om programmusik. Ändå blir titlarna betydelsefulla. Som en ingång till musiken hjälper de lyssnaren att hitta en egen väg till musiken. Ger ledtrådar och associationer som styr lyssnandet.

Så blir det lätt att placera också Jakob Malmfors verk ”Mellan två andetag” i en omgivning av vatten. Verket har inspirerats av upplevelser under fridykning – ”I fridykning kommer det en punkt under ens färd neråt där kroppen förlorar sin naturliga flytförmåga. ….” skriver kompositören bland annat i sin presentation.

Verket inleds distinkt och med kraft men sjunker sedan snabbt tillbaka. I volym om än inte i intensitet. Som flera av verken är grundtempot långsamt. Fyllt av intrikata rytmiska figurer som ofta placeras som skimrande bubblor i i pizzicaton och studsande stråkar. Stämningen är svävande med en andning som stiger och sjunker medan den vandrar mellan instrumentgrupperna.

För en stund tycks verket närmast stillastående med eftertänksamt vackra klanger, vilande i sig självt som om fokus vänds mot ett inre eller blickande upp mot ytan och ljuset.

Kanske hjälper titeln till också när en sjunkande rörelse strax efteråt skapar en känsla där stilla skönhet blandas med en lurande känsla av hot. Sällsamma klanger skapas när musikernas röster blandas med instrumenten och formar stilla nedåtgående virvlar.

Axel Lönners verk ”Och det är som jag sågs en gavel stå vit” har hämtat sin titel från Frödings dikt ”Strövtåg i hembygden”. Det är en tillbakablickande dikt där goda minnen blandas med sorgen över det som försvunnit. Något tillbakablickande hittar man knappast i Lönners musik men visst bjuder stycket på både skönhet och vemod.

Svävande klangmattor

Verket inleds av en ensam, svävande violin. Långsamt och sökande tillkommer fler instrument. Som ett stilla och oerhört lågmält samtal. Eller är det kanske en återklang från en tid då de tomma markerna var fyllda av liv.

Allt växer mycket lugnt och stilla till svävande klangmattor. Inledningsvis helt utan resonans. I sin yttre form är inledningen utmanande repetitiv. Så löser stämmorna upp sig och i ett mycket långsamt crescendo stiger instrumentens resonans lynnigt och långsamt fram. Bryts igenom av virvlande rörelser och utrop eller signaler från enskilda instrument. Lyssnar man noga hittar man små melodier gömda inne i klustret. Så växer en stor, kraftfull och lite orolig intensitet fram men går över i stilla flageoletter innan en mollstämd melodi stiger fram som minnet av ljusare tider.

Oskar Björkmans ”Vallåt från Mockfjärd” bär årets tydligaste tema. Hans verk bygger på en uppteckning av just en vallåt från Mockfjärd och den vackra melodin följer oss genom verket. Ofta helt nära, ibland mer dolt eller på avstånd.

Det är inte svårt att låta musiken ta mig med till fäbodlivet där djuren dagtid vandrar fritt på bete. Att guidad av tonsättaren göra sällskap med djuren genom glesa skogar där solen skimrar genom lövverket medan den lockande melodin berättar att mjölkningen väntar på fäboden.

Inledningen presenterar verkets klangvärld och låter oss ana huvudtemat. Melodin stiger in med violans varma ton och kontrabasen skapar stämning med en bordunton medan fiolernas studsande stråkar skapar ett skimmer över upplevelsen. Melodin finns hela tiden där men det rycker och drar, varieras och temat ger sig då och då ut på små utflykter. Någonstans mitt i verket får vi ett exempel på hur en inledningsvis dold bild kan stiga fram när de intrikata pusselbitarna kommer på rätt plats. Den här gången i form av en skir melodi som skapas i ett intrikat samspel av violinerna och tar plats parallellt med styckets huvudtema.

Stillhet och rörelse

Freya Wolfs ”perspectives” handlar om stillhet och rörelse och tar sin utgångspunkt i en vindkraftspark i Öresund. Vid resan över Öresundsbron vandrar kraftverken in i och ut ur gemensamma linjer. Skapar ordning och oordning. Samtidigt rör sig rotorbladen i olika hastigheter. Tillsammans blir de en illustration av att vad man ser beror på varifrån man tittar – vilket perspektiv man har.

Det är naturligtvis relevant för Freya Wolfs verk men blir också en påminnelse om att våra upplevelser ofta är personliga och att vad vi upplever under en konsert beror på vad vi har med oss in i situationen. Också det en form av perspektiv.

Verket är uppbrutet, ständigt växlande mellan sammanhållet och kaos, mellan dramatik och vila. De olika temperamenten, eller karaktärerna, kan också samexistera och ta plats i olika delar av orkestern. Även här är inledningen sökande.

Var stämma för sig tycks stabil men tillsammans skapar violinerna en klang som svävar fritt innan de förankras av cello och kontrabas. Stämning skapas i klusterlika klanger som låter skilda instrument stiga fram med, som det tycks, en egen agenda. Överhuvud handlar det mer om klanger än om melodi och om instrumentröster som rör sig oberoende av varandra samtidigt som de tillsammans skapar en spännande, lite svårfångad helhet.

Många av årets kompositioner präglas av ett slags återhållet sökande med svavlande och skirande skira klanger, berättelser som ibland handlar om stilla undran eller förundran och lika ofta handlar om frågor som om påståenden.

Årets konsert avslutas

När årets konsert avslutas med Milosz Krawczyks ”Rapsodia” är temperamentet ett helt annat. Med inspiration i östeuropeisk folkmusik har Krawczyk skapat ett löst sammanfogat verk som med enorm kraft och energi genast greppar tag i lyssnaren.

Här används orkesterns hela klang och med intensiva melodier och drivande rytmer skapas en helhet som samlar orkestern kring ett mål. Så byter verket attityd och går in i ett meditativt stilla tillsänd. En närmast klosterlik känsla där orkesterns instrument får sällskap av mumlande, andlös sång. Allt byggt på en diskret bordunton i kontrabasen.

För åhörarna blir det en kväll av möten. Med dirigent och musiker, melodier och klanger. Men framför allt med de sex tonsättarna vars verk tillsammans skapar en väv av spännande upplevelser. Vackra och utmanande, vilsamma och oroande.

Musica Vitaes stora betydelse

Genom åren har snart 200 tonsättare skrivit för Musica Vitae som ständigt förmått att tillsammans med Michael Bartosch skapa spännande musik av de partitur de mött. Många av tonsättarna är verksamma och flera av dem är flitigt spelade både nationellt och internationellt. Vad som ska hända med årets tonsättare är det väl ingen som vet. Men jag vill gärna höra mer. Av spännande tilltal och personliga röster.

Musica Vitae har under årens lopp gjort fantastiska insatser för att lyfta fram den nutida musiken. Inte minst genom projektet ”Framtidens tonsättare”. Trots det kvarstår problemet att man så sällan får höra samtida musik mer än en gång. Går miste om repetitionens möjlighet till fördjupning eller igenkännandets glädje.

Alla årets verk skulle må väl av en andra och tredje lyssning. Men för att det ska ske måste den nutida musiken få en så stark position att betydligt fler nutida verk får en chans att ta plats på den ordinarie repertoaren. Som njutning och utmaning och en möjlighet att närma sig det hittills okända.

The post ”Framtidens tonsättare” – fyller 30 år first appeared on Opulens.

POP. Kangas klanger lyssnar på gitarrpop. I ena ringhörnan två underbarn som tar sin harmonisjungande pop till nya höjder. I den andra ett 50-årsfirande band som vaskar fram sina tonårsalster

Två underbarn till bröder — The Lemon Twigs

The Lemon Twigs: ”Look For Your Mind!” (Captured Tracks, LP/CD/DL)

2026 måste vi väl ändå säga att de här två underbarnen till bröder har vuxit till sig nog för att bara få vara popbandet The Lemon Twigs? Michael D’Addario (gitarristen som fyllde 26 år i mars) och Brian D’Addario (trummor, bas, fuzzgitarr och hela 28 år vid det här laget) har med rätta hyllats till vänster och höger i många år nu. De kombinerar som få andra power pop, folkrock, Beatles-raveups, kammarpop, lätt-psyk, Beach Boys-driv, jangle-gitarrer, garagepop och såna där snygga sångharmonier som endast syskon och släktingar tycks få till.

Kan hända att detta doftar lite väl mycket retro för somliga smaklökar, men vad är egentligen nytt? Faktum är att The Lemon Twigs kör sitt stuk med ett sjusärdeles driv och energi. De tar sin harmonisjungande pop till nya höjder här.

Hälften av låtarna — sju av fjorton — gör de multibegåvade bröderna helt på egen hand. Eva Chambers från Tchotchke (och även trion bakom Michaels solokarriär) hjälper till med bas och sång på två spår. Från Lemon Twigs liveuppsättning dyker Reza Matin (trummor) and Danny Ayala (bas) upp på övriga nummer. Ett gott grepp, då liveenergin de överför här bidrar till att variera albumets uttryck.

Under de knockande snygga poplåtarna lurar ett ackumulerat djup, en samtids-paranoia som kryper sig på i vissa av texterna. Albumtiteln ”Look For Your Mind!” är ej blott en ”gullig” psykedelisk lek.

Vi får hålla tummarna för att bröderna från Hicksville, Long Island, New York inte hamnar i någon brödra-osämja liknande den i The Kinks eller Oasis. Ljudet av The Lemon Twigs behövs mer än någonsin i dessa tider, bröder och systrar!

Första albumet med Squeeze på åtta år

Squeeze: ”Trixies” (Love/BMG, LP/CD/2CD + Blu-ray/DL)

Apropå bandmedlemmar som inte alltid drar jämnt… I mars gästade ärkeengelska popsmederna Squeeze Sverige för första gången sedan 1980-talet. Ett kärt återseende på ett utsålt Debaser Strand, och när det 50-årsfirande bandet körde idel gamla örhängen av hög karat visste publikjublet inga gränser. Bredvid mig stod ett sällskap fans som inte ens var födda när ”Cool For Cats”, diskbänksrealistiska pärlan ”Up The Junction” och ”Tempted” ljöd ut i lokalerna. (Sistnämnda sjöngs för övrigt ursprungligen av den kortvarige keyboardspelande medlemmen Paul Carrack på skivan från 1981, och har textmässigt släktskap med ”How Long”, Carracks 1975-hit med gruppen Ace.)

Lite svagare bifall fick Squeeze när de spelade sig igenom nya albumet, deras första på åtta år. ”Trixies” är ett sammanhängande verk om olika karaktärer och händelser på en fiktiv nattklubb med samma namn som skivan. Allt är baserat på de allra tidigaste låtarna som Chris Difford och Glenn Tilbrook skrev redan som tonåringar, 19 respektive 16 år gamla. Flera år före skivvdebuten.

Tydligt är att de var löjligt begåvade redan då. Påverkan av den tidens musik märks tydligt — det är ju i princip ett konceptalbum — även om Squeeze och producenten tillika bandets basist Owen Biddle fått till ett mer tidlöst sound på albumet.

”The Place We Call Mars” låter väldigt mycket Bowie (vad annat att vänta med en sådan titel?). ”Hell on Earth” bär på ekon av Sparks, och följaktligen även en smula Queen. Något för fans av svenska The Ark? ”Don’t Go Out in the Dark” är en släpig sak med Lennon-bitsk gitarr och piffiga elorgelljud. Överlag är detta en platta att lyssna på många gånger innan låtarna slutligen mejlsas fram i sinnet. Få låtar är lika raka som de mer kända Squeeze-dängorna, men upprepade lyssningar berikar på liknande vis som säg en XTC-skiva, eller ska vi ta och nämna 10cc här?

För den som vill få ut mer av sitt eventuella skivinköp kan vi berätta att ”Trixies” förutom LP och CD även släpps som 2CD + Blu-ray. Då ingår en andra CD med låtarnas originaldemos och två livespår från 2024, samt en Blu-ray med godis för ljudkonnässörer i form av ”Trixies” i 24-bit HD audiomasters, och dessutom en mix av Bob Clearmountain i Dolby Atmos. En nog så mäktig 50-årstårta.

The post Kangas klanger: Gitarrpop-underbarn av i dag och i går first appeared on Opulens.

JAZZ. Bo Bjelvehammar lyssnar på jazzgitarristen Victor Rydströms nya album och gillar det han får höra.

Tack för maten med Victor Rydström
Varva Records & Music

Victor Rydström är en synnerligen skicklig jazzgitarrist, med sin bas i Göteborg. ”Tack för maten” är hans fjärde album.

Inte sällan förhåller han sig till personer och situationer i sin musik – all musik är skriven av Victor Rydström och musiken är arrangerad av bandet. Bredvid Victor Rydström på gitarr, finns Robert Nordmark på tenorsaxofon, Axel Liliedahl på piano, Adam Lindblom på kontrabas och Ossian Ward på trummor.

Albumets titelspår ”Tack för maten” är en dedikation till en nära familjemedlem, som gick bort för en tid sedan.

Låten ”Ella”, en av de starkaste på albumet, är tillägnad Victor Rydströms flickvän.

Möten med människor, som lämnat avtryck skapar musikaliska uttryck och låter ensemblen verka kraftfullt i ett djupt och intensivt melodiskt samarbete. I detta ligger en del av bandets styrka och storhet. Samhörigheten och det nära samspelet. Och detta har med säkerhet bidragit till de mycket goda recensionerna, som bandet fått för sina tidigare tre album. Detta är ännu en framgång och ett steg, som gör att bandets stjärna lyser ännu starkare på musikens himmel.

Den musikaliska bilden är följsam och nära jazzens inneboende energier. Allt andas fräschör och modernitet!

The post Fräscht album med jazzgitarristen Victor Rydström first appeared on Opulens.

KONSERT. Timbuktu genomför under våren en rad konserter och har nyligen släppt en ny låt. Lena Torquato Lidén rapporterar här om spelningen i Göteborg.

Det har för övrigt aviserats att Timbuktu struntar i sommarturné 2026. Han kommer i stället att göra sin största konsert hittills på Malmö Arena den 21 november.

Jason Diakité Timbuktu, Esta Kirabo, Julimar Santos, DJ Large och gäst Supreme från Looptroop
Big Stage Jacy’z, Göteborg.

Mot bakgrund av den coola vapenskölden med de starka symbolerna lejon och tre kronor studsar Timbuktu in på scen iförd basketlinne och shorts åtföljd av de übercoola Esta Kirabo och Julimar Santos. De rappar tre takter innan de fnissar till och får börja om igen, DJ Large har råkat köra beatet för snabbt och den lille mannen med så stor närvaro berättar: ”Alltså vi har varit på väg halva dagen för att komma hit och precis nu i slutet blev allt plötsligt jättestressigt då jag var i telefon med min sjuka mor i ex-Jugoslavien och sen plötsligt skulle jag ut och rappa!”

Timbuktu oroade sig vidare, efter att ändå ha satt låten på andra försöket, för att vi alla kanske redan sett honom i Göteborg på Way Out West i somras. Det hade jag i och för sig men kan inte få nog av den här artisten.

Spelningen bjuder på en massa hits i ett långt pärlband, som inkluderar den nyutkomna låten ”Valborg hela veckan” som Timbuktu beskriver så här i texten om releasen:

Valborg hela veckan handlar om den där längtan att få bränna upp allt gammalt. Att göra en majbrasa av alla de där lådorna på vinden. Sånt man inte längre behöver, men ändå av nån anledning släpar runt på. Även om det kanske inte går att börja på en helt clean slate, så kan man i alla fall göra plats för nånting nytt. Jag skrev låten för över 15 år sen.

Jag älskar också hans låt ”Det ordnar sig”, med ett budskap som han, som så många andra just nu, känner att han inte längre kan garantera. Att ”det fixar sig till slut” är som han säger, inte självklart för oss som vuxit upp på ett 80-tal i Sverige då så mycket av solidariteten som fattas nu var en självklarhet. Timbuktu tackar oss i publiken för att vi följt med honom trots att vi, liksom han, har blivit äldre.

Han lovordar sångerskan Esta Kirabo och säger att hon är framtidens hopp och jag hör på publikens jubel att de gillar hennes sammetslena soulröst lika mycket som jag, när hon kör en av sina egna låtar.

Men det som berör mig mest av allt är Timbuktus lilla tal om hur mycket han ogillar den här tiden krigshets. Jag håller med om varje ord och han pekar på de andra på scenen, säger ”vi har alla döttrar” och framför sedan Mikael Wiehe-låten ”Flickan och Kråkan”. Det är gripande att höra Timbuktu sjunga om den unga flickans tro på att det ska gå att rädda den skadade fågeln och jag tänker på vår förlorade känsla av oskuld i denna krigens tid.

The post Timbuktu bjuder på hits och berör på djupet first appeared on Opulens.

FOLKMUSIK. Bo Bjelvehammar lyssnar på ”Vidd” med duon Goodacre/Andersson och njuter av dynamiken och variationsrikedomen.

Vidd med Goodacre/Andersson
Gammalthea

Anna-Karin Andersson är riksspelman, kompositör och fiolpedagog, med sina rötter i Småland.

John-Francis Goodacre är folkmusiker och arkivarie och kommer ursprungligen från England, numera bosatt i Leksand i Dalarna.

Nu förenas de båda i ett möte med stor bredd i skilda musiktraditioner. Duons album ”Vidd” bjuder på ett möte mellan viola d’amore och hardangerfela.

Det finns en dynamik och en expressiv variation i musiken i ett elegant duospel, med både teknisk briljans och en vilsam rytmik.

Det finns meditativa vilsamma låtar, bredvid en medryckande svängighet.

Pilfinken ges en egen komposition, av Anna-Karin Andersson, jag fastnar även för spåren, med en polska efter Per Löf i Ekshärad i Värmland och två låtar från spelmannen Olmorts Olof Svensson från Särna.

Albumets titel ”Vidd” talar om både vidsträckthet, storhet och ett betydande mått av frihet. Ett väderbitet ord – jag tänker plötsligt på den svenska sånggruppen från 70-talet Family Four. De sjöng om vita vidder, gnistrande skare och fjäll med snö.

Kort sagt, att lyssna på ”Vidd” med John-Francis Goodacre och Anna-Karin Andersson är både vilsamt och idérikt.

The post Goodacre/Andersson – en dynamisk folkmusikduo first appeared on Opulens.

JAZZ. Bo Bjelvehammar har lyssnat på Sara Aldéns nya album och uppskattar djupet och lekfullheten.

Sara Aldén är en av våra främsta jazzartister

Force of Nature med Sara Aldén
Naxos/Prophone Records

Sara Aldén är bland våra främsta artister när det gäller komposition och jazzsång. Både detta nya album, ”Force of Nature”, och hennes tidigare visar på ett sällsamt djup och en känsla för musikalisk dramaturgi.

Över alla arrangemang vilar en tidlöshet och en ambition att över tiden tänja på gränser och skapa nya tonvärldar. Med både variation och skiftande harmonier. Det föregående albumet ”There Is No Future” bjöd på stämningar av både ödesmättnad och dystopi.

Nu skapas utrymme för hopp, lust och tilltro. Det finns hinder och motstånd på vägen. Men genom ett ständigt och ivrigt arbete skapas nya möjligheter.

Det byggs upp förnyade förråd av kraft och energi.

Sara Aldén har en fängslande röst. Med övertygande eld och passion skapar hon stämningar av intensitet och stark närvaro. Sara Aldén kan även med små förskjutningar och förvandlingar växla in på spår av närhet och intimitet.

Hon har kraftfullt stöd i sin trio med August Björn och Daniel Andersson Runevad. Till detta kommer gäster som blixtrande inslag – Hannes Bennich, Nils Landgren och Michelle Willis.

Vi blir med varsamhet, lätthet och lekfullhet införda i en ny värld.

The post Sara Aldén fängslar med djup och lustfylld jazz first appeared on Opulens.

SKIVNYTT. Kangas klanger konstaterar att Lars Demian gäckar samtiden efter 14 års tystnad, 86-åringen Mavis Staples är lika vital som någonsin och att Malmöbandet Faela bara blir bättre och bättre.

Satirdrypande sånger med Demian

Du hinner bli tonåring mellan Lars Demians albumsläpp. Hela 14 år har förlupit sedan estradören presenterade skivan ”Svenne tills du dör”. Undertecknad upplevde honom live i fjol och det var en mycket trevlig tillställning som påminde mig om vilken publikdomptör han är.

I sällskap av säkra medresenärerna David Tallroth och Love Meyerson delger Demian oss nu “Vem e de som bestämmer” (Erototon, LP/CD/DL). (Recenserad här i Opulens av Bo Bjelvehammar 24/3)

Det rör sig om ett knippe satirdrypande sånger med kabarékvaliteter och slipade iakttagelser av vår samtid. Musikaliskt är det välbekant, med sin mix av Tom Waits, tango, Cornelis, folkrock och klezmer. Allt framfört med den gäckande gycklartouch vi förknippar med Lars Demian.

Körens Julia Frej, Yrsa Schau och Thomas Pareigis bidrar med extra stadga till låtarna, som i sig är en stark samling, med musik och texter som hunnit mogna till sig under den långa väntan.

Mavis Staples lika vital som någonsin

En annan veteran som kommit med nytt är Mavis Staples. Som av en händelse inleds ”Sad And Beautiful World” (Anti/Playground, LP/CD/DL) med en blues-smutsig ”Chicago” från just Tom Waits reportar.

86 år gammal är den legendariska soul- och gospelstjärnan lika vital som någonsin. Producenten Brad Cook (som tidigare jobbat med bland andra Bon Iver, Waxahatchee och Bruce Hornsby) styr skutan med säker hand och soundet är rootsigt och precis på pricken. Albumet innehåller fingertoppskänsligt utvalda låtar från skilda generationer, från Leonard Cohen och Curtis Mayfield till Sparklehorse och Gillian Welch vidare fram till Frank Ocean.

Mavis mogna stämma står hela tiden i centrum. Musiken blir aldrig överlastad, inte ens när det ruffas till det, som i tidigare nämnda ”Chicago”. På gästlistan bockar vi av såna som Bonnie Raitt, Wilco-mannen Jeff Tweedy, Derek Trucks, Justin ”Bon Iver” Vernon och MJ Lenderman (soloartisten som också är bekant från banden Wednesday och Snocaps). Men ingen av dessa försöker överglänsa huvudpersonen, som bevisar att även människor som kommit högt upp i pensionsåldern kan ha full rörlighet. ”Sad And Beautiful World” må vara släppt redan i november, men skivan bara växer – och lär aldrig kännas gammal.

Faela blir bara bättre och bättre

Malmöbandet Faela släpper ”Noites na Murdeira” (Perro Fiel, LP/DL), gruppens andra album på tio år. Detta efter Faelas fyra första album kom i tät följd innan ett uppehåll från 2016 fram till 2023 års ”Latin animal beats”.

Några åldernojor kan dock inte skönjas i den oemotståndligt smittande musiken. Latinsväng, cumbia, jazz, reggae och diverse världsmusikaliska gränsöverträdelser sätter fart på benen vare sig du är förberedd eller inte.

Den här gången har stor inspiration hämtats från Kap Verde. Bandledaren och grundaren Hugo Coronel har skrivit låtarna på ön Sal i just Kap Verde, för att sedan sammanstråla med Faela-kompisarna i en inspelningsstudio i Malmö. Förproduktion i Portugal, mastering i Madrid, medlemmar från Argentina, England, Chile och Spanien – ett sant internationellt svenskt band!

Hela 17 gästartister kläms också in på skivan, med på våra breddgrader tämligen okända namn som Don Colfit, Agathe Francopoulo, El Monney, Clovis och Alejandro Balbis.

Faela blir bara bättre och bättre.

The post Kangas klanger: Återkomster som övertygar first appeared on Opulens.

INDIEPOP. ”Förundransvärd är den låtskatt som detta band på kort tid hunnit samla på sig.” Det skriver Erik Bovin som lyssnat på det nya albumet med indiepopbandet Division 7.

Division 7 tillbaka med besked

Långbro feelin’ med Division 7
Skivbolag: Septembernatt

Division 7 är tillbaka med besked. ”Långbro feelin’” är titeln på deras tredje album och anspelar på bandets replokal som tidigare var en del av ett mentalsjukhus. Men inget totalt jävla mörker (blott grubblerier) eller ens kreativt kaos är att vänta. Öppningen sker, trots texten, med ett ljusare anslag. Om debuten ”Paradis Garage” (2023) bar på en charmig spretighet var uppföljaren ”Hundhuvudet” (2024) desto mer sammanhållen. I och med det renodlade bandet sitt sound och fick till en riktig fullträff.

En sådan kan egentligen bara följas upp på två sätt. Antingen genom att återvända till samma recept för att servera lyssnarna ens egen standardrätt, eller gå vidare. De har varit smarta nog att välja det senare. Kanske är detta det nya albumets verkliga andemening – att steget från replokal till studio var kortare denna gång.

Resultatet är i vilket fall rakare och rockigare än tidigare. Det senare är inte minst märkbart på spåret med titeln ”Poppel & ginkgo”.

Albumet genomsyras av ett sound som utmärks av bastanta trummor, distade gitarrer, 80-talssynth frontat av Dara Hoels stämma, som stundvis leder tankarna till en ung Thåström.

Hög ambitionsnivå

Men även om albumet är rakare än tidigare alster är bandet fortfarande för unga och hungriga för att bli riktigt lediga i sitt uttryck. Ambitionsnivån är fortfarande högt ställd. Tempot och energin går på högvarv, andrum saknas och visst är det så att bandet stundvis vill för mycket. Det är dock en randanmärkning. På ”Långbro feelin’” finns inte en död minut.

Låttexterna är vassare och mer välskrivna än dem man hittar hos många andra popband. Välkommet då landets ledande poplyriker varit verksamma så länge att man kan anta att de har sina mest betydande alster bakom sig.

Förutom den för genren närmast obligatoriska hjärta och smärta-tematiken pendlar texterna – för att parafrasera Håkan Hellström – ’mellan tro och tvivel’.

Vissa rader är genuint rannsakande som på ”Vi var barn” när Hoel sjunger: ”Jag försöker minnas vem jag var / iallafall inte nån bra / synd att förlåtelsen behöver komma snart”.

Andra gånger handlar det om identitet, om modet och den omutliga viljan att gå sin egen väg. På albumets verkliga banger ”Himlen i handen” medverkar Thomas Stenström. Det är en låt som snabbt sätter sig, i synnerhet rader som dessa etsar sig fast: ”När man bugar sig och ler / tar man udden av den man e’”.

Men Division 7 lyckas också med konststycket att blåsa liv i irriterande enkla rader. Som när Hoel sjunger: ”Du är min min / för alltid är du min min / och jag är din din / har alltid varit din din / och jag vill tro att det ska räcka till” i den lätt The Verve-doftande ”En ny bomb”, utan att det blir banalt.

För bara några år sedan hade ett liknande indierockband fått höra att deras musik för all del var bra och värd sin fanskara men att ett större genombrott var dömt att utebli.

Indierocken blomstrar åter

Med ”Långbro Feelin’” spår jag dock ett genombrott. Det landar vältajmat nog i en tid när indierocken åter blomstrar. I decennier har den elektroniska musiken dominerat. Först nu utmanas den.

Det går att skönja en våg med band som Terra, Svart Ridå och Nektar som spelar för en stadigt växande publik. ”Långbro feelin’” släpptes symboliskt nog samma dag som Robyns nya album ”Sexistential”. Den elektroniska musiken har fortfarande hög status men för första gången på länge verkar den utmanas.

Med tanke på alla lyssningar bandets senaste singlar fått är det uppenbart att något håller på att hända. Det är på ingalunda vis konstigt att det nu, i en värld som på kort tid blivit alltmer artificiell, uppstår ett sug efter det råa och äkta. Det ska höras att musiken är skapad av människor och inte med AI-promptar. Plötsligt är det viktigare än på länge att artisterna verkligen kan spela instrument.

Förutom singlarna utgör ”Blåskärm” en favorit som tillåts bre ut sig i lyssningslängd. En lika delar ångestladdad som poppunkig atmosfär alstras. Tankarna förs till Imperiet.

Förundransvärd är den låtskatt som detta band på kort tid hunnit samla på sig. Låtar att spegla sig i och återvända till för att bearbeta livskriser och brustna relationer; pärlor som skänker tröst och hopp. Trender kommer och går. Division 7, däremot, tycks ha kommit för att stanna.

The post Division 7 övertygar med rak och rockig indiepop first appeared on Opulens.

JAZZ. ”På ’Ember’ bjuder Ellas Kapell på både modiga och innovativa tolkningar av klassiska jazzlåtar,” skriver Bo Bjelvehammar.

Ember med Ellas Kapell
Prophone Records/Naxos

På detta fjärde album, ”Ember”, står Ellas Kapell själva för inspelningen och produktionen. Detta ger både en konstnärlig kontroll och en samstämd frihet.

Det är en samspelt kvartett – Lovisa Jennervall, sång, Manne Skafvenstedt, piano och synth, August Eriksson, kontrabas, elbas och fiol samt Edvin Glänte på trummor.

Till detta kommer tre gästmusiker – Johan Christofferson, Tobias Wiklund och Gustav Alte.

Allt detta bidrar till en bredare och mera generös klangvärld och ett musikaliskt landskap, som är både rikare och vidare.

På ”Ember” bjuder Ellas Kapell på både modiga och innovativa tolkningar av klassiska jazzlåtar. Det finns ingen ängslighet, ingen tvekan, snarare en bestämdhet i tilltalet, en självklarhet, som gifter sig med äkthet.

Lovisa Jennervalls sång bidrar starkt till detta, en röst med stark närvaro, en påtaglig variationsvidd och distinkta känsloskiften. Från stänk av vemod till flikar av hopp och gläntor av ljus. Så som livet är – dalar och stillsamma höjder.

Jag känner detta när jag står framför vattnet – det mjuka vattnet, jag känner de snabba växlingarna med vindarna. Och så det bländande ljuset.

Så till slut – det bästa med Ellas Kapell och det nya albumet är helheten, det följsamma samspelet och musikernas lyhördhet för varandra.

The post Ellas Kapell – Modiga tolkningar av jazzklassiker first appeared on Opulens.

SKIVNYTT. Bo Bjelvehammar har lyssnat på Lars Demians tionde album och uppskattar det unika soundet och den fräna satiren.

Vem e det som bestämmer med Lars Demian
Erototon

Vissångaren och textförfattaren Lars Demian släpper nu sitt tionde album, ”Vem e det som bestämmer”. Med honom finns eminenta musiker – David Tallroth och Love Meyerson. Medverkar gör även körsångarna Julia Frej, Yrsa Schau och Thomas Pareigis.

Text och musik rör sig fritt i skilda musikaliska landskap – om något nu ska genrebestämmas, då kan vi säga – visa, pop, rock med inslag av cabaret.

Det går även bra att kalla allt samhällsbilder, politiska kommentarer eller burlesk samhällssatir.

Texterna är centrala

Lars Demian står i huvudsak för all text och musik, men både medmusiker och kör skapar tillsammans en större och mera expressiv musikalisk, organisk enhet.

Texterna är centrala, karaktärsstarka, absurdistiska, dråpliga och allmänmänskliga.

Med Lars Demians tolkningar och säregna röst, bildar de en tonbild, som inte är lik någon annan i Sverige.

Texterna är inte vackra eller polerade, oftare oborstade och dräpande vassa, som rop utifrån från utmarkerna, nära träsken. De som styr, ställer och bestämmer avgör gränsdragningar. Dessutom bryr dessa sig bara om sig själva och inte andra.

För några går det att vara kvar och stanna utanför murarna, men för andra finns det inget val, de hamnar på kåken. Och där får de fundera på livets gåtor, som de stora likheterna mellan djur och människor. Också avgörande skillnader, djur skriver inte sonetter, det kan människor göra.

Demian är en frän satiriker

Lars Demian är sällsynt frän i sin samhällskritik, som när han talar om nazisterna i småstaden.

Du behöver inte dela Lars Demians samhällsvärderingar, men man måste visa respekt för hans åsikter och beundra hans enkla och lättillgängliga tilltal. Och lägg därtill Lars Demians känsla för människor och miljöer.

The post Demian bjuder på frän satir och unikt sound first appeared on Opulens.

SKIVNYTT. Kangas klanger dyker ned i havet av nya skivsläpp, och fångar både litterärt lagd americana-soul och hård BDSM-pop.

Nytt album med Will Oldham

Bonnie “Prince” Billy – ”We Are Together Again” (No Quarter US/Domino UK, LP/CD/DL)

Han är uppe i över 30 album nu, Will Oldham. Det där ”Prince” i artistnamnet? Jo, artisten har tidigare varit aktiv under namn som Palace, Palace Brothers och Palace Songs. Singer-songwritern från USA kallar sig numera allt som oftast för Bonnie ”Prince” Billy, och visst var det hans ”I See A Darkness” som Johnny Cash tog sig an vid sin karriärsomdaning när seklet var ungt.

Gammal country och folkmusik ligger i grunden för Oldhams uttryck, och han excellerar i sitt intima, mer folk-inspirerade uttryck på nya skivan, som följer bara ett år efter den Nashville-inspelade och mer countrydoftande ”The Purple Bird” (Lila? Sa någon ”Prince”?). Den här gången återvänder Oldham till en studio i sina gamla hemtrakter i Louisville, Kentucky.

Förstasingeln (med tillhörande video) ”They Keep Trying To Find You” är dovt dyster och en av årets mest träffande låtar, medan stråkklätt vackra ”Hey Little” är en sötare duett med Catherine Irwin. Stråkarna på detta – och två ytterligare spår – är för övrigt arrangerade av Oldhams kusin Ryder McNair, som i vanliga fall arbetar med filmregissören Ridley Scott.

Det finns nu ingen anledning att vara ”Alien” inför Oldhams musik.

Willy Vlautin, en litterär låtskrivare

The Delines – The Set Up (Decor, LP/CD/DL)

Willy Vlautin har synts i SVT:s litteraturprogram Babel och räknas som en av de främsta skönlitterära författarna i USA. Vlautins romanförfattande går omlott med hans låtskrivande: två kreativa kanaler som i mycket överlappar, ända sedan hans tid som sångare i bandet Richmond Fontaine. Numera heter hans band The Delines, och då sjunger Amy Boone hans ekonomiskt exakta texter om vanligt liv, om utanförskap  – och lättare eller tyngre brottslighet. Människoöden fångade i koncisa låtar som berör, mitt emellan country, americana och rootsig Memphis-soul.

Det speciella med ”The Set Up” är att albumet innehåller fler talade partier, som om romanförfattaren lite tagit överhanden i låtskrivandet. Det är liksom mer atmosfäriskt än sångbart. Därmed är det kanske inte den bästa introduktionen till The Delines, men vi fans slukar det förstås med hull och hår. Om en skiva kunde ha hundöron skulle det vara just denna.

The Delines kommer till Sverige för spelningar i oktober, och jag kan varmt rekommendera dessa. Senaste rundan var smått magisk.

Det börjar lossna för Cobrah

Cobrah – Torn (Gagball/Atlantic, LP/CD/DL)

Bakom artistnamnet Cobrah döljer sig Clara Christensen från Göteborg. Nu börjar det lossna rejält för den multidisciplinarära konstnären med sina tydliga BDSM-blinkningar och sin gotiskt anfrätta, synthigt tunga pop. Musik som är mer gagball än gigbag, mer rapp än rap. Cobrah verkar i spåren efter såna som Madonna och Robyn.

Proffsig producenthjälp från Illangelo (the Weeknd) och Machinedrum (Dawn Richard) säkrar ett debutalbum med en redan imponerande musik och ett självsäkert uttryck som börjat sända svallvågor internationellt. ”Torn” valdes nyligen till ”Album of the week” på tunga brittiska musiksajten The Quietus.

Harry Styles fjärde soloalbum

Harry Styles – Kiss All the Time. Disco, Occasionally (Columbia, LP/CD/DL)

Det kan inte vara det lättaste att uppfinna sig själv på nytt som artist om man är en tidigare flickrums-pinup och One Direction-medlem. Harry Styles gör så gott han kan på sitt fjärde soloalbum, och hämtar inspiration i sina favoriter Radiohead och LCD Soundsystem (och hela den där scenen kring LCD-VD:n James Murphys etikett DFA Records, som var så het för två decennier sedan).

Soundet är mer elektroniskt än den tidigare mjukgörande poprocken. Inslag av danspop, funk och postpunk (nåja), och inte sällan med albumtitelns dansgolvsrus i sikte.

Gästartisterna inkluderar Wolf Alice-ylande Ellie Rowsell, Sons of Kemet/The Smile-jazzaren Tom Skinner och en stor gospelkör. Det hjälper dock inte hela vägen bort från One Direction.

Imponerande samling artister

Diverse artister – Help(2) (War Child, LP/CD/DL)

Välgörenhetsstiftelsen War Child har lyckats samla ihop en imponerande samling artister till uppföljaren till 1995 års Help-sändning. Inne på ikoniska inspelningsstudion Abbey Road har Arctic Monkeys fäst sitt första livstecken sedan 2022.

Det är bara ett exempel från en ovanligt helgjuten samling, med ny musik från Pulp, Wet Leg, Depeche Mode, Portishead-vokalisten Beth Gibbons, Olivia Rodrigo, Big Thief, Cameron Winter (från det snart Way Out West-aktuella bandet Geese), King Krule, The Last Dinner Party, Sampha, Bat for Lashes, Arlo Parks och Black Country, New Road. Därtill samarbeten mellan stora favoriten Arooj Aftab och Beck, mellan Blur/Gorillaz-mannen Damon Albarn och Fontaines D.C.:s även ”Peaky Blinders”-soundtrack-aktuella Grian Chatten, och brittiska jazzstjärnorna Ezra Collective (även de inbokade till Way Out West) och Greentea Peng.

Som en bonus bjuder Oasis på en bonuslåt inspelad live på Wembley Stadium i fjol.

Liveplatta med Bill Frisell

Bill Frisell – In My Dreams (Blue Note, LP/CD/DL)

Gitarristen Bill Frisell har hunnit med en räcka genrer och uttryck under sin karriär. Över 85 album som frontfigur eller med delad vårdnad har det blivit, samt hundratals inhopp hos prominenta och obskyra artister, från Jan Garbarek till Elvis Costello. Frisell har larmat death metal-inspirerat med New Yorks avantgarde-arbetsnarkoman John Zorn, men mest känt är väl hans lyriskt melodiska gitarrspel. Och det är det senare som dominerar ”In My Dreams”.

Frisell firar 75-årsdagen med en liveskiva, som fixats till en smula i studio efteråt. En lugnande tinktur på jazz, kammarmusik, filmstämningar, americana och country. Nya låtar möter omstrukturerat låtmaterial och tre covers.

Trogna trion Thomas Morgan, bas, och Rudy Royston, trummor, får sällskap av stråkvännerna Jenny Scheinman, violin, Eyvind Kang, viola, och Hank Roberts, cello. En skiva som passerar likt titelns dröm, och som lämpar sig utmärkt till läsning av en tjock roman.

Jesper Lindell med band övertygar

Jesper Lindell & The Brunnsvik Sounds – 3614 Jackson Highway (Yep Roc, LP/CD/DL)

Ludvikasonen Jesper Lindell och hans utmärkta band The Brunnsvik Sounds har övertygat i flera år nu med sin autentiska mix av rootsig nordamerikansk musikhistoria – från r&b och soul till country och americana. The Band är ingen dålig jämförelse. Ofta har The Brunnsvik Sounds kamperat ihop med Weeping Willows-sångaren Magnus Carlson, både live och på skiva.

2026 innebär hela två album med Jesper Lindell & The Brunnsvik Sounds. Gruppen har rest till den amerikanska södern för att förverkliga drömmen om att spela in i två av världens mest berömda inspelningsstudior: Muscle Shoals Sound Studio i Alabama och Royal Studios i Memphis, Tennessee. Lindell gör som Aretha Franklin, Etta James, Wilson Pickett, Percy Sledge, The Rolling Stones, Bob Dylan och andra dignitärer när de äntrar Muscle Shoals. Mirakulöst nog gör de full rättvisa åt klassiker som ”Respect Yourself”, ”Rainy Night In Georgia” och några snäppet mer obskyra val.

I juni följer ett andra album, ”Royal”, inspelat i Memphis.

The post Kangas klanger: Från pigg, smärt jazz till pisksnärtig BDSM-pop first appeared on Opulens.