JAZZ. Bo Bjelvehammar har lyssnat på Tomas Janzons nya album ”Jazz diary” och gillar variationsrikedomen.

Jazz diary med Tomas Janzon
Changes Music

Den New York-baserade gitarristen och kompositören Tomas Janzon arbetar på sitt nya album ”Jazz diary” med två skilda trior – med basisten Nedra Wheeler i båda, men skilda trumslagare i Tony Austin och Chuck McPherson. Tillsammans bjuder de på ett suveränt samspel, med både tradition och förnyelse.

Allt präglas av både oväntade förvandlingar och stor nyansrikedom.

Tomas Janzon arbetar med musik på ett eget sätt – från ett frö eller embryo arbetar han vidare i sitt komponerande som en praktik i vardagen. Små element växer till betydande större enheter och framåt de tidiga morgontimmarna har han en ny komposition. För revision, för bearbetning och för testning.

Det finns inget förutsägbart i Tomas Janzons skapande. Han är rik på variationer, stark i att fånga stämningar och känslor i landskap. Likt en bildkonstnär färglägger han i sjok för att förstärka en känsla eller en tonbild.

Det som föds och växer fram är en inbjudande rytmik.

Slutligen vill jag berömma albumets geniala design av Christoffer Drukker.

The post Tomas Janzon bjuder på variationsrik jazz first appeared on Opulens.

MUSIKFESTIVAL. Way Out West 2026 avslutades den gångna helgen. Här kommer Lena Torquato Lidéns personligt hållna rapport från den legendariska musikfestivalen i Göteborg.

Way Out West 2026 är utsålt med 81 500 besökare och myllret och ljudet är öronbedövande stundtals. Årets upplaga har haft tur med ett lysande väder. Det är hundratals artister som förutom i Slottsskogen spelar på många klubbar och hotell runtomkring i staden och det är en stigande stämning när mörkret faller. I år förekommer det för övrigt väldigt många besökare i boots och shorts…

”37 minuter obetald övertid
Obetald övertid obetald övertid
37 minuter har någon stulit av mitt liv
Ser du henne hälsa att jag är på väg”

Arbetarromantiken osar om David Ritschard, med cowboybälte, silkig mönstrad skjorta och liten mustasch. Han satsar allt i sin spelning på Way Out West och trots att vi är i Göteborg och alla hans låtar pratar om Sockenplan och Södermalm går han rakt in i hjärtat med sin nybadade gamla progg som återuppstått och brinner av solidaritet och kärlek. På något sätt har marken i Huddinge där han föddes 1986 gett honom tillgång till den här inställningen, och han framför även en cover av Hoola Bandoola Band som heter just ”Huddinge Huddinge”

”En gnista kan tända en skogsbrand
En droppe kan spränga en damm
Ett ord kan ge styrka och klarhet”

Så vackert, från en tid dit många längtar tillbaka såhär i valtider.

Han fortsätter vinna våra hjärtan med låten ”Roines Strand” och med sitt band med steel guitar, duktiga blåsare och två låtar av hans medmusiker som han ger utrymme i sin egen show!

Gulliga poptexter

Kasino spelar på Höjden, deras bandsigill som tronar bakom dem är lika oläsligt som de är gulliga. En trio hårda snälla killar varav en av dem, Johannes Runemark, har gått på Donnergymnasiet i Göteborg och har en stil som påminner om Kurt Cobain men skriver väldigt gulliga poptexter på svenska.

Hockeyfrilla eller som den heter i nutiden “mullet” är en väldigt fin version av rufsigt hår på en artist som har många känslor på utsidan och inte skäms för det. Låten ”Ögonen” är min favorit, en tröst för den som känner att livet är lite tungt.

Tung hiphop på Way Out West

Bröderna Pusha T och Malice utgör den stentunga hiphopgruppen Clipse och dagens äldsta artister hittills eftersom de är jämngamla med mig… Det märks att det har gått tid sedan deras beats skapades men de är i god form och svänger enormt. I låten ”Keys open doors” visar de, som under resten av setet, en oändlig ström av gamla VHS-bilder och filmer. När de visar små nycklar går associationerna till de överallt närvarande förvaringsskåpen i gallerior, mataffärer och tågstationer. Där kunde man gömma allt möjligt som inte var förenligt med hederlig försäljning…

Lily Allen bringar dekadens till Way Out West

Efter en beroendeframkallande Trocadero Slush i värmen och dansfesten vid DJ-scenen Dungen väntar Lily Allen som förvånar mig genom att vara så väldigt mycket mer intressant än vad jag tänkte. Hon har liksom byggt sin lägenhet på scenen och spelar övertygande sig själv och till publikens jubel vajpar i sängen, berättar om sin ensamhet och hjärtesorg. Hennes kylskåp och smala bräckliga gestalt väcker en sorts dekadent humor som gör att jag inte kan slita mig från hennes åsyn och den lätta popmusiken blir närmast en accessoar i skapandet av hennes persona.

Hitmakaren Zara Larsson

Nästa scenpersonlighet är hitmakaren Zara Larsson och på ett sätt är det också ett porträtt av en flickkvinna som berör mig för att hon är en så stor förebild för många tjejer som ännu inte är vuxna. Med en sprakande färgprakt på scenen och många kvinnliga dansare likt henne iklädda pyttesmå shorts skakar hon sig igenom sin show och jag ser många föräldrar livesända den till sina barn därhemma på telefonerna.

Jag har lite svårt att klara av att det feministiska budskapet för mig står i motsättning till hur hon uppträder. Men hon är onekligen en stor stjärna på pophimlen! Fast varken jag eller min väninna har någon större lust att livesända till våra döttrar…

Moby ‒  sympatisk, men imponerar ej

Moby då! Vad har han gjort sedan sin storhetstid på nittiotalet? Jag är inte jätteimponerad av hans musik även om han är en übercool personlighet i sin kamp för djurens rättigheter och på scenen omger han sig med nya stjärnor och spelar gitarr. Han är väldigt nöjd med den dominerande veganska maten och lovordar att Way Out West är en festival där man inte bara tjänar pengar utan också har ett positivt vegetariskt budskap. Men det lyfter inte för mig med det här framträdandet.

Kraftfull synthpop med The XX

Däremot är det så att The XX ger mig härliga rysningar och de har en fantastisk ljudbild och ett bråddjup i sina röster. Trots att de framhärdar i att säga att det var åtta år sedan de senast var här känns det inte alls så. Spröd men samtidigt kraftfull synthpop fyller mig med energi att sväva hem med cykeln genom oregerliga folkmassor nynnande:

”You say something loving
It’s so overwhelming, the thrill of affection
Feels so unfamiliar
You say something loving
Without hesitation it hits me, hits me
It feels so unfamiliar
Before it slips away”

Way Out West och den goda maten

Lite trött i huvudet vandrar jag upp till Höjden för att se Swank Mama. Men först en ”Prästens” på Hermanos Tacokiosk och försäljaren varnar för att den är stark men jag älskar den, stekt rotselleri, ost, lök och tacochips som jag äter jätteelegant (tycker jag själv) men blir påmind om varför jag egentligen alltid bör ha svarta kläder på festival. Min ljusrödvitrandiga klänning får genast två gula fläckar.

Jag suckar och hoppas att jag lärt mig till nästa år. Maten är god och den finns det inget onödigt ”sojakött” i. Det finns ju så mycket mer än prefabricerad köttersättning att äta som är vegetariskt. Tack!

Norska Swank Mami med somaliska rötter uppträder i blommig sparkdräkt med långa ärmar men helt bara ben. Det är fartfylld partymusik med hintar av klubb, hiphop och soul och jag gillar det!

Vi letar efter mer god mat och en i gänget testar Gujju och en indisk gryta med paneer som är till belåtenhet medan vi andra sitter och pratar lite och tittar ut över folkhavet. Tänker på att tiderna förändras, vi har alla ägt en skivsamling som var sååå viktig i en tid då musiken var mer otillgänglig och nu har det liksom blivit ett överflöd av digital musik.

Det andra som ändrats är att det inte längre är staket och vakter in till alkoholförsäljning utan alla går fritt omkring med ölburkar och nytt för i år plastvinglas från Suggan, Gaffelkonst och Wine Mechanics, festivalens hipsterhörn med naturvin och mackor. På väg in i VIP, där jag knappt satt min fot eftersom det är för roligt utanför blir jag starstruck av Valter Nilsson som står och dricker öl med ett gäng.

Jag sitter en stund och tittar ut över dammen med barndomsvän och några från min hemstad som jag aldrig träffat förut medan Veronica Maggio skymtar på storbildsskärmarna i fjärran.

Viker sedan en stund åt att vara med i olika tävlingar med väninnans bonusbarn som vinner kepsar, hattar och chipspåsar och jag fascineras över hur de som jobbar i kampanjtälten står ut med den monotona tristessen i att säga och göra samma sak hundratals gånger.

Till slut tittar vi på nyheten Garderoben, ett litet gömställe med en portal av kläder och ett pyttedansgolv. Där träffar barnen elever från Dômens Konstskola som ritar likadana “tatueringar” på dem medan jag går för att se en sista konsert för dagen.

Lordes uttryck skrämmande och vackert

Den frenetiska Lorde har ett uttryck som är lika delar skrämmande och vackert. Hon ålar ovanpå en ljus skärm och på storbildsskärmarna filmar de henne underifrån där hon delvis sjunger, delvis nästan slickar på glasrutan hon ligger på.

Lordes electropop dunkar genom kroppen och hennes dansare, en man och en kvinna, har kläder och uttryck som mer påminner om modern dans än en popkonsert. Deras och Lordes ansiktsuttryck är gravallvarliga, nästan sorgsna.

Lorde med sina 26 miljoner Spotify-lyssnare är i sitt esse på scenen och otroligt androgyn och trots sin genomskinliga röda blus med behå inunder är hon mer majestätisk än sexig.

Sedan åker vi ut från backstagecampingen och lämnar Way Out West i ett kaos av turnébussar susande genom mörkret.

The post Way Out West 2026 ‒ en stor publiksuccé first appeared on Opulens.

ROCK. Way Out West-tider stundar bland Slottsskogens träd, gräs och stenar. Då nystar Kangas klanger upp en myllrande tråd med Freddie Wadling, Ebbot Lundberg, Twice A Man och fjuniga tonårspunkare — där Per Svensson blir den röda tråden.

Per Svensson är en särdeles aktiv musiker och konstnär, bosatt i Göteborg. Han har verkat i bandkonstellationer som Audio Laboratory, Autosound, Cosmic Garden Project, Gold, The Kingdom Of Evol, The New Alchemy och Tre Muskler. Ofta i samarbete med vänner från Bob Hund, The Soundtrack Of Our Lives, Twice A Man och Freddie Wadlings Cortex. För transparensens skull ska nämnas att en yngre upplaga av undertecknad för fyra decennier sedan musicerade med Per Svensson i gruppen Träd, som dock aldrig framträdde live.

Vid tiden hade jag vissa invändningar mot bandnamnet, då jag tyckte det lät alltför likt Träd, Gräs och Stenar. Ett band Per Svensson ironiskt nog senare kom att uppskatta och inkorporera som en influens. Eller kanske ännu tydligare dess förlaga International Harvester.

Svenska skogar och yttre rymden

Just International Harvester nämns faktiskt på den innehållssbeskrivande omslagssticker som pryder skyddsplasten till Cosmic Garden Projects andra album ”Red Sand Blue Soil” (Sound Effect, LP/DL). En djupt psykedelisk resa med soundet starkt påverkat av svenska skogar och yttre rymden såväl som den inre dito. En musikalisk tripp från de minsta atomerna till de större sammanhangen.

Den ”flummiga” svenska proggen möter psykedelia, med Jerry Johanssons sitar och Per Svenssons Jim Morrison-spökande sångröst i långa låtar som tillåts veckla ut även kronbladen. Låttitlar som ”Leaving Earth”, ”The Door Is Open” och ”Extra Terrestial Kaleidoscope” stakar ut färdriktningen.

När Dan Söderqvist, Svenssons partner i Cosmic Garden Project, tar över sången i ”Ecopoets on Mars” hörs större likheter med Söderqvists band Cosmic Overdose och Twice A Man. Gruppnamnet är ju också en blinkning till det förstnämnda pionjärbandet, liksom 1970-talets Älgarnas Trädgård.

”Framtiden är ett svävande skepp, förankrat i forntiden.” Så hette Älgarnas numera kultförklarade LP från 1972. I en nära framtid — i slutet av augusti — går Cosmic Garden Project in i Silence-studion i värmländska Koppom och spelar in ett nytt album med Silences ständiga studiotroll Anders Lind vid spakarna. Cirkeln sluts därmed, då inspelningstekniker Lind i allra högsta grad var inblandad i nu över 55 år gamla skivor med inspirationskällorna Hansson & Karlsson, Harvester och Träd, Gräs och Stenar.

Ekologi och elektronik

Natur, klimat och ekologi är bärande teman även på Twice A Mans nya album ”The Coloured Breeze is a New Dimension” (Dependent, LP/CD/DL). Den långlivade duon med Karl Gasleben firar 45 år i år, men är egentligen en förlängning av punktidens protosynthiga Cosmic Overdose, som förmåddes byta namn inför en spelning med New Order i England 1981.

Att Twice A Man är en duo är en sanning med modifikation. Ska vi vara ärliga är det numera en trio, då Jocke Söderqvist sedan länge är en väl integrerad del av den lilla men effektiva, elektroniskt ljudande veterantruppen.

Musiken på ”The Coloured Breeze Is A New Dimension” är igenkännbar som just Twice A Man, men herrarna hittar nya stigar genom de elektroniskt förtätade skogssnåren. Det känns som något av en nytändning, ja en ny dimension, för att tala med albumtiteln. Melankolisk, atmosfärisk och egobefriad musik i en tid då dylikt är ytterst välkommet. Twice A Man sneglar inte ensligt på trender, utan låter musiken växa fram i sin egen takt.

Hårdprogg med Rödtjut

Men! Åter till Dan Söderqvists kosmiske trädgårdsprojekterare Per Svensson. Ett av (!) de senaste banden Svensson blivit medlem i är Rödtjut. Den här gången ägnar han sig åt basspel, i stället för huvudinstrumentet elgitarr. Trummisen Per Helm (som var basist i tidiga Union Carbide Productions) är också ny i detta band som kallar sin musik ”Hårdprogg”.

Rödtjut tar riffglädjen hos det tidiga Black Sabbath och parar den med samhällstillvända, vardagsnära låttexter från sångaren och gitarristen Fredde Johansson. ”Framtiden var bättre förr,” sjunger han i titelspåret på gruppens andra album (Sound Effect, LP/DL). En annan riff-fest på plattan heter ”VMA” och är det något som sammanfattar Rödtjut är det just Viktiga meddelanden till allmänheten. Folkhem och folköl mixas i den koncentrerade cocktail som till slut smakar Rödtjut.

Vissa likheter kan skönjas med inställningen hos Dundertåget, det sidospår salige Hellacoptersgitarristen Robert ”Strängen” Dahlqvist en gång i tiden slog in på. Rödtjut framstår också som en modern efterföljare till November, ett band som var pionjärer inom grenen svenska texter till hård rock. Rödtjuts kvarvarande originalgitarrist Hannes Hansson spelade för övrigt tidigare i det mer arketypiskt metalmanierade Mustasch.

En rolig detalj är att LP:n är pressad i ”Deep Purple Vinyl”. Dock är den utgiven i Grekland, inte ”Made In Japan”, som Purples klassiska livedubbel ju hette.

Andra guldskivan

Ytterligare gitarr-riffande rock med dist och wah-wah möter oss på Stockholmsbaserade gruppen Golds comebackalbum “Psychedelic Days” (Sound Effect, LP/DL). Gold bildades 1989 men efter en återförening är de nu tillbaka på skiva med en senkommen uppföljare till 1991 års ”Magic Power”. Det är fortfarande samma ruffiga och psykedeliska, Detroit-syrade rock med rötterna i The Stooges, The MC5, The Leather Nun och Union Carbide Productions. Per Svensson ingick också i det Carbide-täta band som kompade Ebbot när Iggy Pop tilldelades Polarpriset.

”They say everything’s done” sjunger Per Svensson här. Han fortsätter ”Well, I’ll do what I want”, och tar i som om inget hänt sedan 1991. Och det läskiga om vi ser oss omkring i världen är att det i många stycken är sant.

Gröna Gatans groove

En annan sorts rock-accentuerad psykedelisk dekokt möter oss på Per Svenssons ”Gothenburg Sounds” (Rundgång/Green Street/distr. Bengans, LP/DL). På den här fem år gamla soloskivan är tempot förvisso ofta lika hypnotiskt eteriskt som hos Cosmic Garden Project men soundet ekar likt en nyligen svetsat sammanfogande av det sena 1960-talets utvigdade rockbegrepp, med The Doors, Hansson & Karlsson och liknande som inspirationskällor. Gräset, är det grönare där på Gröna Gatan i Göteborg?

När sångerskan Maja Svensson dyker upp på den vaggvisevänliga ”My Eden” uppstår den mildaste magi. Bob Hund-gitarristen John Essing bidrar med sitt karakteristiska gitarrspel på finstämda ”The Anchor”. En syskonlåt till Hundens gamla ”Den ensamme sjömannens födelsedag”?

Här finns mycket att hämta för den som diggar exempelvis Ebbots esoteriska sida, medan ”Shadowland” påminner om Per Svenssons bortgångna bandkamrat Freddie Wadling. Passande nog spelar den i fjol likaledes bortgångna Cortex-gitarristen Gerth Svensson på låten. Cortex debutalbum ”Spinal Injuries” var också den allra första LP Per Svensson inhandlade för egna pengar 1983. En skiva utgiven på Lundaprofilen Henrik Venants etikett Heartwork.

Mannekäng-gurus

Svensson kom senare att spela med denne Venant i bandet Mannequins Of Death, vars självbetitlade minialbum (Heartwork, LP/DL) släpptes ganska exakt 40 år senare. Bandet uppstod när en planerad Cortex-återförening gick om intet. Vid inspelningstillfället 2016 bestod det av Per Svensson, Venant, Adam Wladis (Union Carbide Productions), samt de två numera insomnade Cortex-musikerna Gerth Svensson och Uno Wall. Tre låtar skrivna av olika grupperingar av bandets göteborgare, två Venantnummer och en live-fångad version av Liket Levers klassiker ”Levande begravd” gör skivan till en välkommen överkurs för Cortex-fans.

Nästa projekt för Per Svensson? Jo, det heter Mushroom Moon och där ingår tidigare Leather Nun-gitarristen Nils Wohlrabe och vid sångmikrofonen Cortex-veteranen Anna-Lena Karlsson. Det är redan inspelat och skickas runt till oberoende skivbolag i detta nu.

Blått för fans

Freddie Wadling gick ur tiden för 10 år sedan. Ett av hans band var Blue For Two, som nu är föremål för en ytterst exklusiv och limiterad live-LP, blott för 213 fans. ”86-09-19” (Boredom, LP) innehåller en hel konsert från det datumet, inspelad i Alvesta Folkets Hus. Ljudkvaliteten har fått godkänt av Wadlings duokamrat Henryk Lipp, men det är ändå på sin plats att poängtera att detta främst är en skiva för komplettister. Även om stämningen är hög, och det märks att något är i luften där i Alvesta.

Kvalitetskontrollen är det lite si och så med. Mitt första exemplar hade fullt med bubblor och gropar på den andra av de två vinylskivorna. Omslagsdesignen är så anti den kan bli, och närmast att jämföra med en bootleg. Låtordningen har uppenbarligen blivit fel, så den rätta har klistrats rätt över den gamla dito. Sator-gitarristen Chips Kiesbyes namn är felstavat, och Carl-Michael von Hausswolffs namn verkar ha kommit till lite som en eftertanke.

LP-omslaget kan vikas ut för att avslöja en reproduktion av konsertaffischen, diverse fanzine- och dagstidningsklipp, fotografier från själva tilldragelsen samt ett löst foto föreställande en träskiva som bandet signerade i Alvesta.

Det cirkulerar också en ny sjutumssingel med Blue For Two. ”Living in the Land of the Dead” (Progress Productions, 7”/DL) innehåller en låt med Freddie Wadlings omisskännliga stämma och ett färskare efterarbete av Henryk Lipp i dennes studio Music A Matic i Göteborg. ”I won’t be around here no more…” inleder Wadling låten, och det är en laddad låt med referenser till skräckfilmsmästaren George A Romero. Det får mig att undra om det kommer ännu mer material från gömmorna, något som Lipp indikerade i fjol.

Singeln är dock svår att få tag på, då den gavs ut exklusivt i 300 exemplar i samband med en utställning med Wadlings konst på Göteborgs Konstförening, och endast några få av dessa ex hittade till Bengans.

Full gas och pedalen i botten

På tal om gamla gastar från Göteborgs punkscen måste jag rikta sökarljuset på en arkivrensning med material från den tidiga västkustpunkens ungtuppar i bandet Glo. Albumet ”Strutfutar från då” (Busy Bee/Hot Stuff, LP/DL) samlar det mesta och bästa med slynglarna från Åsa, 50 kilometer söder om Göteborg. Medlemmarna hade nätt och jämnt fyllt moppe när de första gången ställde sig på punk-Göteborgs scener 1978. Full gas och pedalen i botten.

Lp:n följer i spåren av skivetiketten Busy Bees tidigare utgrävningar av band som Straitjacket, The Moderns och Garbochock. Vi får alla låtar från Glos två sjutummare från 1979 och 1980, samt den tidstypiskt ABBA-hatande ”Ruttna radion” och dess b-sida från en singel som släpptes först 2014. Ytterligare två outgivna låtar från samma 1980-inspelningar luftas också. Somligt punkklassiker, annat hellre än bra.

Vinylens andra sida presenterar sju spår från debut-lp:n ”Ljusåret kommer” som kom redan 1980. Ja, det gick snabbt, kanske alltför snabbt. Extramedlemmen Freddie Wadling (då i Cortex) kan skönjas på lp-låtarna och även Lob (från Göteborg Sound och senare Troublemakers) kom och gick i Glo, imponerad av tonåringarnas energi.

I en modernare pondus-upplaga av Glo ingick tidigare nämnda gitarristen Gerth Svensson, alltså Per Svenssons bandkamrat från den snopet återförenade Cortex-version som blev till Mannequins Of Death. Detta Glo släppte tolvtums-EP:n ”SuperGlo” (Iemaj Skivor, LP/DL) år 2020, just som pandemin höll på att ta över våra liv.

För att knyta ihop påsen spelar Peter Davidsson gitarr och synt på Glos lp-låtar från 1980, och det är ju en herre som senare genom ett kosmiskt (åjo) sammanträffande kom att spela med en viss Dan Söderqvist i Twice A Man-sidoprojektet The Butterfly Effect.

Som Älgarnas Trädgård demonstrerade: Framtiden är ett svävande skepp, förankrat i forntiden.

The post Kangas klanger: Punk, psych och synth i Göteborg first appeared on Opulens.

TONSATT POESI. Bo Bjelvehammar lyssnar på Shtoltse Liders album ”Queen of Word” med tonsättningar av Anna Margolins poesi. Han konstaterar att det är en ren njutning.

Queen of Word med Shtoltse Lider
A tribute to Anna Margolin
Kakafon Records

Albumet ”Queen of Word” kretsar kring den New York-baserade jiddischpoeten Anna Margolin (1887-1952), en modernistisk röst med en egen inre kompass – kompromisslös, bortom tid och gränser, sällsynt modern, med en utsökt särprägel.

Det är ofattbart att dessa texter skapats 100 år tillbaka i tiden. De känns så friska och nymodiga, djärva och stundtals naket brutala. Texterna presenteras på jiddisch, svenska och engelska.

Anna Margolin hade stor tillit till det som hon skapade. Ja, hon var övertygad om att hon hade något stort att framvisa för världen.

Hon fick inte uppleva något stort genombrott under sin livstid. Anna Margolin blev inte förstådd, hon arbetade i motvind, rent av i ständig snålblåst.

Men det här är en hel poesikollektion, med juveler, där Anna Margolin framställer både höstens stränga grafik och en natt i mörker med gråt.

Det vilar inte sällan en melankoli och ett vemod över orden, men det bryts av både experimentell lekfullhet och en vilja att visa på solgläntor. Stråk av klezmer och cabaret.

Duon Shtoltse Lider består av Ida Gillner och Livet Nord.

De tar fram musikaliska bilder ur Anna Margolins poesi. Ida Gillner med suveränt pianospel och Livet Nord med en expressiv passion på violinquinton.

Med bådas sång växer det hela till ett fullödigt verk och ett kraftfullt stycke kulturhistoria. Anna Margolin väcks ur tystnad och glömska.

Med en nyfikenhet och utforskande attityd skapar Ida Gillner och Livet Nord en ny bild av Anna Margolin, som får en upprättelse. Det visas respekt för det ursprungliga och det äkta, men med en frihet att plantera text och musik i samtiden. En ren njutning!

Slutligen ska sägas att det är en sällsynt vacker formgivning av albumet. För denna smakfulla design svarar Ulf Lundén.

The post Njutbart album med tonsatt poesi first appeared on Opulens.

ROCKMUSIK. Patrik Stigsson har sett en aktuell utställning i London om David Bowie. Här berättar han om den och vad Bowie betytt för honom och mänskligheten.

Första mötet med David Bowie

London var draperat med bilder på en ung man med eldrött hår, slutna ögon och ett blixtsminkat ansikte. Året var 1973 och jag var på skolresa. Jag var sexton och visste knappt vem David Bowie var. Men denna ansiktsbild och låten Aladdin Sane, med det banbrytande och i rocksammanhang högst okonventionella pianosolot, gjorde ett outplånligt intryck på mig.

Bowie har varit med mig sedan dess. Jag har köpt hans plattor, upplevt honom live och sett konsertfilmer och dokumentärer. Jag har upprepade gånger besökt 23 Heddon Street i London, platsen där omslagsfotot till Ziggy Stardust-albumet togs, och den jättelika muralmålningen i Brixton, den stadsdel där Bowie föddes. Jag har gått på guidade turer i London och Berlin.

Jag vet förstås att en konstnär, en artist, hur nära man än upplever att denne är, aldrig kan bli mer än en fantombild i ens inre. Och ändå: när artistens uttryck och attityd har format hur man ser på sig själv och världen, när musiken funnits med vid avgörande livsskeden, ibland som tröst, ibland triggande euforisk glädje, vad är kontakten då om inte en sorts vänskap?

David Bowies  bortgång 2016

Den 11 januari 2016, dagen då nyheten om att David Bowie gått bort nådde världen, reagerade jag följdriktigt som om jag mist en närstående. Jag drog ned persiennerna, lade mig på soffan under en filt och lyssnade igenom hela diskografin. Från ”David Bowie” (1967) fram till ”Blackstar”, skivan han släppt bara tre dagar tidigare.

När min 14-åriga dotter tillsammans med en kompis kom hem från skolan bad jag dem stänga av sina mobiler och sätta sig ned. Jag frågade om de visste vem som hade gått bort. Hade de kanske pratat om det i skolan?

Det hade de inte. Trots att de haft musiklektion.

Det är David Bowie, sa jag. En man som med sin nerv, personlighet och outsinliga kreativitet har inspirerat nästan alla andra nu levande rockartister. Madonna^[1] och Lady Gaga^[2] inte minst. Ett unikum, ett geni, den störste sen Jesus.

En föreläsning

Därefter drog jag med hjälp av Youtube hela Bowies historia: Ziggy Stardust, Aladdin Sane, The Thin White Duke, Major Tom, Life on Mars, Heroes, Let’s Dance ända fram till Where Are We Now? – låten där han ser tillbaka på tiden i Berlin.

När de hämtat andan fortsatte jag med Ullevikonserten 1983 och allra sist videorna ”Blackstar” och den blytunga och nästan obegripligt smärtsamma ”Lazarus”, släppt tre dagar före hans död, där han sjunger liggande i en sjukhussäng med bandagerade ögon och avslutningsvis kliver baklänges in i en upprättstående likkista.

De satt kvar under hela föreläsningen, och om jag läste reaktionerna rätt så lyckades jag få dem att i alla fall ana något av vad mannen betytt. För mig och för mänskligheten.

Utställningen i Nederländerna

Jag arrangerade ett minnesaltare med levande ljus och foton och draperade hela huset med memorabilia och vinylkonvolut. (Efter någon vecka frågade min dotter med en lätt bekymrad röst: Hur länge ska du hålla på så här, pappa?)

Kort därefter reste jag till den nordnederländska staden Groningen för att se utställningen David Bowie Is.

I kondoleansboken som lagts ut i anslutning till utställningen plitade jag ner en fri tolkning av den dikt Gaius Valerius Catullus^[3] skrev till sin bror inför dennes begravning:  

Genom många länder,

och över många hav
har jag färdats till dig
för att bära fram en sista gåva
och tala förgäves till stum aska.

Ty ödet har ryckt dig ifrån oss,
ack, tagit dig ifrån oss,
och lämnat oss kvar
att hedra dig enligt de gamla sederna,
så som generation efter generation har gjort.

Tag ur mina händer denna sorgsna gåva,
medan mina tårar faller tysta.

Och för evigt, min broder: 

Hail and farewell

David Bowie i London 2026

Nu, tio år efter hans död, möter jag honom igen. Jag är tillbaka i London och ser utställningen David Bowie: You’re Not Alone på Lightroom.

Utställningens regissör/creative director Mark Grimmer, som även stod bakom den legendariska David Bowie Is jag nämnde ovan, har haft ambitionen att presentera Bowie som tänkare, konstnär, filosof och esoteriker. Som mannen som ständigt bytte skepnad men aldrig förlorade sin genuina inre kärna och kreativa kompass.

Grimmer menar att myten om rockstjärnan Bowie är publikens konstruktion, inte Bowies egen. I stället för att förstärka hjältemyten har Grimmer velat fånga den man som genom sitt skapande ville ta reda på vilken hans relation till universum var och vad han gjorde här (Bowie: ”I think it all comes back to the same thing: trying to find out what our relationship with the universe is, and what we are doing here.”).

Den timslånga skildringen är tematisk snarare än kronologisk.

Arkivmaterialet, som kommer från David Bowie Archives i New York, har bearbetats och rekonstruerats för Lightrooms 360-gradiga rum, med konserter filmade från flera kameravinklar och framträdanden som aldrig tidigare visats (bland annat livebilder från en konsert i Earls Court 1978). Lokalens väggar är elva meter höga och ljudet omsluter besökaren helt.

Den timslånga skildringen är tematisk snarare än kronologisk. Bilder, citat, filmer och musik, teatraliska uttryck, intervjuer, anteckningar och låtskrivande glider kalejdoskopiskt in och ut ur varandra.

Lite tillspetsat skulle man kunna säga att utställningen skalat bort rockpersonan och försökt ge plats åt Bowies egentliga budskap, vilket, om man ska tro Bowie själv, handlar om det outsägliga: ”Att söka musik är som att söka Gud. Det handlar om att återerövra det som inte kan nämnas, inte kan ses, inte kan uttalas.”

Överväldigande utställning om David Bowie

Utställningen frågar inte vad Bowie gjorde, utan varför han gjorde det. Vilka var hans drivkrafter? Vad motiverade och inspirerade honom?

Det fungerar över förväntan. För mig blev detta den mest överväldigande och känslomässigt förkrossande upplevelse jag haft på år och dag.

Utställningen påminde mig om att Bowie i grunden var som vi andra. Han var inte en alien som föll ner på jorden, utan en man från Brixton som vågade följa sin inre röst. Som bestämde sig för att konsten var värd att leva och dö för. Vilket i praktiken innebar att vägra konformitet, att utmana tabun och aldrig för ett ögonblick snegla på möjliga hitlisteplaceringar eller recensenternas dom.

Han var en av de första artister som rakryggat bejakade sin bisexualitet, vid en tid då något sådant krävde verkligt mod. Han satte alltså strålkastarljuset på det vi idag kallar hbtq, långt innan detta blev ett etablerat begrepp.

Genom sin konstnärliga kompromisslöshet och uppriktighet blev David Bowie en förebild för alla som inte ville eller kunde leva enligt etablerade konventioner. Han gav mig och många andra tillåtelse att bryta mot normerna och bejaka vår egenart.

Min dotter frågade en gång hur länge jag tänkte hålla på. Nu vet jag svaret: så länge musiken lever. Så länge Bowie lever.

Med andra ord – för alltid.

^[1] Madonna på Facebook efter Bowies död: ”Jag är förkrossad. David Bowie förändrade mitt liv för alltid. Jag kände mig aldrig hemma när jag växte upp i Michigan – som en udda fågel, en som inte riktigt hörde hemma någonstans. Jag gick på konsert med honom på Cobo Arena i Detroit. Det var min första konsert. Jag smög ut hemifrån med min kompis, båda iklädda mantlar. Vi åkte fast efteråt och jag hade utegångsförbud hela sommaren, men det spelade ingen roll. Jag hade redan många av hans skivor och var djupt inspirerad av hur han lekte med könsroller och identitet – hur han var både maskulin och feminin, rolig och allvarlig, skarpsinnig och vis. Hans texter var originella, ironiska och gåtfulla.

Vid den tiden uppträdde han som The Thin White Duke, med mimartister på scenen och en genomtänkt koreografi. Jag såg hur han skapade en persona och vävde samman olika konstformer inom rockens ramar för att skapa något alldeles eget. Han var så inspirerande och nyskapande. Unik och provocerande. Ett sant geni. Hans musik var alltid en källa till inspiration, men att se honom live satte igång en resa som jag hoppas aldrig tar slut. Hans fotografier hänger runt om i mitt hem än idag. Han var så stilfull, vacker och elegant – så långt före sin tid. Tack, David Bowie. Jag är dig mycket skyldig. Världen kommer att sakna dig.” (@  https://www.bbc.co.uk/news/entertainment-arts-35279642)

^[2]  Lady Gaga frågar sig själv varje morgon: “Vad skulle Bowie ha gjort nu?’” Hon har beskrivit Bowie som avgörande för hela sin konstnärliga identitet. När hon som 19-åring för första gången såg omslaget till Aladdin Sane förändrades hennes perspektiv för alltid. Han introducerade henne till en livsstil av total fördjupning i musik, mode, konst och teknik. De möttes aldrig men de  var brevvänner, och i ett brev till honom skrev hon att hennes hela karriär hade varit ”en konstnärlig bön om att du ska lägga märke till mig.”

På Grammy-galan 2016 framförde hon en storslagen hyllning till honom, det svåraste hon sagt sig ha gjort i sin karriär.

Om sista albumet Blackstar sa hon: ”Det är en av de mest storslagna bedrifterna en artist någonsin har utfört: att skapa ett mästerverk om sin egen död. Kan du föreställa dig det? Att gå in i studion varje dag och exponera ditt hjärta när du vet att du är döende?” (@ AI Claude)

^[3] Gaius Valerius Catullus var en romersk lyriker som levde cirka 84–54 f.Kr. Han räknas som en av de främsta poeterna i den latinska litteraturen. Han är mest känd för sina kärleksdikter till en kvinna han kallar Lesbia, troligen en pseudonym för Clodia Metelli, en gift aristokratisk kvinna. Förhållandet var passionerat och turbulent, och dikterna skildrar allt från hänförelse till svartsjuka och bitterhet med en psykologisk skärpa som fortfarande känns modern.

Hans samling består av 116 bevarade dikter i en rad olika versmått. Utöver kärleksdikterna finns skämtsamma smädesdikter, sorgekväden och ett par längre episka stycken. Han hade ett stort inflytande på senare romerska poeter som Vergilius, Horatius och Ovidius. (@ AI Claude)

The post David Bowie och konsten att vara människa first appeared on Opulens.

JAZZ. Svensk jazz lever och har hälsan. Från vokaljazz till Blue Note-dyrkan – Kangas klanger tar sig an en räcka utgåvor från kvalitetsetiketten Prophone. 

Jazz, visa och improvisation

Lovisa Jennervall: ”Blir det inte mer så är det nog” (Prophone/Naxos, LP/CD/DL)

Med texter om naturen och det vi kanske inte alltid uppmärksammar i vår omgivning har jazzsångerskan, kompositören och arrangören Lovisa Jennervall skapat ett lika finstämt som vilsamt nytt album. Texterna är lånade av svenska och finlandssvenska kvinnliga poeter och här kläs de i en varsam musikalisk grönska av Emil Ingmars piano, Lisa Bodelius trombon och Dorotea Dragodans cello. Lina Lövstrand bidrar med flöjt i ”Lisen & Skogen”, och i flera låtar med endast sång och piano.

Musiken sannanfogar sömlöst jazz, visa och improvisation. Lovisa Jennervall kan fälla ut vingarna och sjunga ordlöst, som halvvägs in i den kristallklart blänkande ”Källan”. Hon gör även de skrivna orden rättvisa med en värme och lätthet i rösten. Detta till ett musikaliskt ackompanjemang som är avskalat och lyhört. ”Blir det inte mer så är det nog” är musik som tar dig ner i varv.

”Ember” med Ellas Kapell

2025 blev Jennervall grammisnominerad för skivan ”Barnjazz på svenska” med Sture Kvintett, och nyligen kom också en ny platta med kvartetten Ellas Kapell, där hon sjunger. ”Ember” (Prophone/Naxos, LP/CD/DL) och dess för musiken nytillkomna elektroniska inslag har recenserats i Opulens tidigare, och det är bara att stämma in i lovorden.

Tröst och lindring med Cronholm

Josefine Cronholm & Norrbotten Big Band: ”Solace” (Prophone/Naxos, LP/CD/DL)

Naturen som tema återkommer även här, ihop med allt från längtan och kärlek till missöden och förluster. Livet, liksom.

Norrbotten Big Band ville hylla jazzsångerskan Josefine Cronholm när hon för fem år sedan passerade den magiska 50-årsgränsen. De frågade helt sonika sex kompositörer med tidigare anknytning till Cronholm om de ville skriva storbandsnummer till en ny skiva.

Gensvaret från småländskan, som numera är bosatt i Köpenhamn, har varit en stor glädje och lycka. Hon anser att kompositörerna lyckats fånga olika aspekter av hennes uttryck och artistskap. Och visst låter ”Solace” som skräddarsydd för den till rösten omfångsrika sångerskan.

Musiken på ”Solace” tillåter henne även att ta ut svängarna, kanske mer än någonsin. Då har hon ändå tidigare samarbetat med namn som Marilyn Mazur, Django Bates och bara häromåret gjort Milton Nascimentos musik på svenska ihop med Steen Rasmussen.

Mazur och Bates är mycket riktigt två av de bidragande låtskrivarna. Lägg till Lina Nyberg, Fredrik Nordström, Thommy Andersson, Lennart Cronholm och det borgar för gedigen kvalitet. Storbandets konstnärlige ledare Joakim Milder bidrar också, och sångerskan rundar av skivans åtta spår med den finstämda ”From My Window”. Slutintrycket är ett mycket varierat album, lika utmanande som stiligt.

”Solace” betyder tröst och lindring på svenska, och det bjuder den här skivan på i mängd.

Hyllning till jazzgiganter

Hans Backenroth: “For Ray, Milt & MJQ” ( Prophone/Naxos, CD/DL)

Hans Backenroths lyckade julalbum ”Scandinavian Christmas Bass” (Prophone/Naxos, CD/DL) har knappt hunnit bli nedstoppat i lådorna med julpynt innan det är dags för en ny ljudklapp från kontrabasveteranen. Den här gången hyllar Backenroth idel amerikanska jazzgiganter. Basisten Ray Brown och pianisten Milt Jackson spelade i Dizzy Gillespies storband och startade sedan det för sin tid nyskapande Modern Jazz Quartet. Bland annat använde de sig av kontrapunktik, som annars mest användes inom konstmusiken.

Skivan kommer ut i samband med hundraårsfirandet av Ray Browns födelse, och det är en mycket njutbar lyssning. Brown, som efter MJQ spelade i en mängd sammanhang (inte minst med sin äkta hälft Ella Fitzgerald), skulle nicka gillande åt Karlstadsonens coola och personliga tolkningar av albumtitelns huvudgestalter.

Hans Backenroth är rätt man för jobbet, då han lirat med många av Browns medmusikanter genom åren, och verkligen fördjupat sig i ämnet. (Svenskar känner honom kanske främst från åren i Arne Domnérus och Monica Zetterlunds band, eller varför inte med Bernt Rosengren, Kjell Öhman, Ulf Wakenius och Claes Janson?)

Här bistår Daniel Tillings piano, Roger Svedbergs vibrafon och Oscar Johansson Werres trummor på ett perfekt vis i de blått bluesiga stämningarna. Sorgligt nog är det också tidsmässigt vältajmat med versionen av Ray Browns hyllningslåt ”FSR (For Sonny Rollins)”, då saxofonbjässen Rollins nyligen gick ur tiden.

Filmisk jazz med raketkonstellation

Svante Söderqvist: ”Like in the Movies” (Prophone, LP/CD/DL)

Basisten och cellisten Svante Söderqvist hade redan kunnat höras i åtskilliga sammanhang innan han vid decienneskiftet presenterade sig egen musik i sitt eget namn. I dag heter konstellationen The Rocket och har en stark besättning. Pianisten Adam Forkelid, batteristen Calle Rasmusson och estniske accordeonisten tillika eletronik-pularen Tuulikki Bartosik (bosatt i Stockholm) är ju inga nybörjare precis.

Precis som många andra musicerande kollegor oroar Svante Söderqvist sig för allt som sker på vår skadeskjutna planet. Natur som förstörs, krig, roffande och hot. Men musiken rymmer utöver de dystra stråken även en stark känsla av hopp. Det är en tilltalande kammarjazzig dekokt – med inslag av allt folkmusiktoner till nutida klassisk musik – som puttrar på bra, och är varierad i uttrycket.

Faktum är att Söderqvists spelstil har vissa likheter med ovan recenserade kontrakollega Hans Backenroth. Tillsammans med de imponerande versatila The Rocket-medresenärerna presenterar Svante Söderqvist en dynamisk skiva med smått filmisk musik som dröjer sig kvar efter att ridån gått ner.

Lysande framtid för svensk jazz

Lars Jansson & Erik Söderlind: ”Why Does Rain Fall” (Prophone/Naxos, CD/DL)

Gitarristen Erik Söderlind har nyligen turnerat som duo med sångerskan Rigmor Gustafsson men nu är det dags för uppföljaren till hans skiva ihop med pianisten och mentorn Lars Jansson (som även han musicerat med Gustafsson genom åren). Cirka två år efter “What The Moment Brings” landar “Why Does Rain Fall”, ett album som är minst lika vackert och vilsamt.

Starka kompositioner och ett ledigt samspel av affischnamnen, tillsammans med svängiga kontrabasisten Niklas Fernqvist och trummisen Paul Svanbergs återhållsamma men ibland livfulla spelstil. Uteslutande originalmaterial, där det melankoliska och lyriska får sin motvikt i aningen “hårdare”, bebop-besläktade nummer.

För fyra år sedan tilldelades Örebrosonen (han bor numera i Ljungskile) Lars Jansson mycket förtjänstfullt Kungliga Musikaliska Akademiens stora pris för jazz. Den nu 75 år fyllda veteranens hälsa hindrar dock något större turnerande. Det smått intuitiva spelet med Erik Söderlind här pekar i alla fall på en lysande framtid för jazzen i Sverige.

Musiker som gör den jazz de själva vill

Lexingtone: ”Hard Bop Tango” (Prophone/Naxos, LP/CD/DL)

Paul Svanberg från den precis avverkade “Why Does Rain Fall” återkommer även bakom trummorna på Lexingtones nya album. Den här svensk-finsk jazzkvartetten startade 2017 och har tagit sitt namn efter adressen till den legendariska skivbolaget Blue Note Records: 767 Lexington Avenue. Som namnet skvallrar är Lexingtone också mycket påverkade av den där jazzetikettens utgivningar och ja, av hela den anda som rådde i jazzkretsar i New York på 1960-talet. En smått mytisk tid och plats.

På tredje skivan gör kvartetten ännu mer kompetent och stilmässigt oklanderlig jazz i närheten av hard bop-ådran. Inslag av albumtitelns tango finns också. Har du medlemmar som är så eftertraktade i diverse sammanhang som Erik Palmberg (trumpet), Martin Sundström (kontrabas) och den alltid lika heta Joona Toivanen (piano) kan du inte gå fel. Även om musiken på ”Hard Bop Tango” inte precis bryter några barriärer.

Lexingtone verkar helt enkelt fungera som musikernas ventil. Här gör de precis den jazz de själva vill.

Distinkt och självsäker altsaxofon

Sigurdur Flosason: “Blue Shoes” (Prophone/Naxos, CD/DL)

Islänningen Sigurdur Flosason, född 1964, är en milt uttryckt produktiv saxofonist. Fem isländska grammisar har det blivit hittills för denna ständigt lika upptagna man, som figurerat i allt från Reykjavik Big Band och Icelandic Saxophone Quartet till The Icelandic Symphony Orchestra.

Flosason lirar även ofta med danska jazzmusiker, som här på den i Köpenhamn inspelade ”Blue Shoes”. Hammondorganisten Kjell Lauritsen och Jan Lundgren-bekanta trumslagaren Kristian Leth får sällskap av svenska gitarristen Erik Söderlind. Japp, samme Söderlind som delar skivan ovan med Lars Jansson. Allt länkas samman.

Flosasons altsaxofon ljuder självsäkert och distinkt, och på några spår utvidgas kvartetten med Birger Sulsbrück på percussion. Islänningen har skrivit allt material på egen hand. ”Blue Shoes” har tämligen lång speltid och allt håller inte samma klass, men de spår som gör det – som ”Just Like You” där Söderlind och Lauritsen ges extra utrymme – förtjänar uppmärksamhet i det lilla.

The post Kangas klanger: Svensk jazz frodas och är vital first appeared on Opulens.

VISMUSIK. ”Kim Persson är både en traditionsbärare och en förnyare av den litterära visan.” Det skriver Bo Bjelvehammar som lyssnat på det aktuella albumet ”Visans trotjänare”.

Visans trotjänare med Kim Persson
Egen utgivning

Kim Persson är visartist och multiinstrumentalist, en mästare på folkliga flöjter. Med albumet ”Visans trotjänare” tar han oss med på en musikalisk resa, från Provence till Husby.

Det kan ses som ett manifest för den sjungna lyriken, från Evert Taube och Olle Adolphson till C M Bellman och Dan Andersson.

Kim Persson gör det med sång och instrumentalt stöd, som inte tillhör det vanliga, till exempel härjedalspipa och elfsborgspipa.

Han gör det tillsammans med en ensemble, med musiker som Nina Grigorjeva på keltisk harpa och Peter Granström på elbas.

Totalt är det tio spår, varav tre är egentillverkade, allt med egenartade ljudbilder och särdeles egna klanger.

Kim Persson är både en traditionsbärare och en förnyare av den litterära visan. Han är stundtals rå och brutal i sitt tilltal, stundtals mjukt öppen och intensiv. Men han visar alltid en stor närvaro och låter svensk visa förena sig med traditionell folkmusik.

The post Kim Persson – den litterära visans förnyare first appeared on Opulens.

ROCK. Idel punkiga veteraner och Dave Grohl-favoriter i nya Kangas klanger. Australien, Japan, USA – och så lite svenskt ös.

Tunga namn från den internationella punkscenen har varit på besök. Tre trior, varav en förstärkt med en fjärde medlem. Japanska Guitar Wolf och australiska The Hard-Ons, med Jerry A på sång, uppträdde på Sweden Rock, och passade även på att besöka Stockholm. Bob Moulds trio Sugar har återförenats efter tre decennier, och spelar passande nog i huvudstaden blott dagar före Foo Fighters, som ju tagit stort intryck av Moulds musik.

G – som i garagerock

Först ut på Debasers mindre klubbdel Debaser Nova är dock svenska Martin Savage Gang. Gruppens namngivande sångare och gitarrist Martin Hildebrand måste betraktas som något av en veteran på Stockholms garagerockiga scen vid det här laget, efter band som The Blacks och Locomotions.

Med andra albumet ”Such A Drag” (Human Audio Recordings, LP/DL) i färskt minne bjuder de på chosefri rock’n’roll där The Flamin’ Groovies, New York Dolls, Wild Billy Childish och betydligt mer obskyra vinylbitar bildar grunden.

På platta varvas eget material (där texterna rör sig alltmer mot rader om att lämna sitt jobb, skilja sig och en hel del om gravar) med en Elton Motello-cover, Eddie Cochrans gamla rock’n’roll-pärla ”Summertime Blues” och King Louies ”Gypsy Switch”. Rå, ruffig rock’n’roll som studerat allt från gammal blues till färgglada sjuor från new wave-eran.

En unik scenupplevelse

Deras gamla turnékamrater i trion Guitar Wolf är i sanning en unik upplevelse på scen. Två japaner i skinnkläder och solbrillor som knappt lyckas kommunicera på engelska, och som brakar i gång en ösig låt bara för att snart lämna scenen för publikens uppsträckta händer i bästa Iggystil och sedan klänga sig fast i luftventilationsrören, så att Debaser Nova-personalen kongenialiskt nog kippar efter andan.

Det är garagepunkigt och det är Eddie Cochrans ”Summertime Blues” (igen!) och det är nästan Hurriganes (fast de ser kanske mer ut som Leningrad Cowboys-förlagan Sleepy Sleepers) och det är fullt ställ och idel leenden och åskådare som bara skakar på huvudena. En främmande person (gissar jag; han spelar fasligt rätt) får ta över bandets elgitarr på scen, men det dröjer inte länge innan han också crowdsurfar.

Jag tänker att det måste bli svettigt i de där skinnkläderna, och beger mig till merchbordet. Där dominerar Guitar Wolfs utbud, med allt från dekaler och nyckelringar till ljusfigurer av medlemmarna att pryda bokhyllan med. Över 90 procent av kommersialismen här är japanernas. Där finns förstås även årets album ”More Jet” (Guitar Wolf, LP/DL), som innehåller sköna titlar som ”100M Girl” – och lustigt nog innehåller den även en cover på ”Long Tall Sally”.

Håller stånd

Australiska trion The Hard-Ons har inlett ett samarbete med sångaren Jerry A Lang från hardcorebandet Poison Idea. Sedan starten i Portland, Oregon 1980 har Poison Idea blivit en av USA:s mest långlivade hardcorepunk-institutioner. Detta trots att medlemmar ständigt bytts ut eller – som i fyra fall – dött. Till och med Metallica har givit sig på en Poison Idea-cover.

Hard-Ons själva sparkade i gång 1982 och har en egen blandning av hardcorepunk, skatestil, power pop och metalliska uddar. Den nya konstellationen har än så länge endast hunnit släppa en singel. ”You Never Shut Up”/”Dead End Turnaround” (American Leather, 7”/DL) men den är en stark uppvisning. Liksom kvällen på Debaser Nova, även om det inte är särskilt mycket av scendomptör över Jerry A. På varsin sida om honom en Hard-On-medlem i bar överkropp och kortbyxor.

De gör nytt och gammalt, från deras olika band. Ett gemensamt album är på väg, berättar basisten Ray Ahn. Och kvällens smakprov bådar gott. Det tror jag även en diggande Dennis Lyxzén i publiken håller med om.

Sockerchock

Dagen därpå står Jack White inför en regnblöt Gröna Lund-publik. Samtidigt spelar en annan tongivande amerikansk artist på det betydligt intimare Debaser Strand. Bob Mould var drivande i 1980-talsbandet Hüsker Dü, som sprängde gränserna för vad som gick an i hardcorepunkmiljöerna. De blandade in ljuvliga popmelodier i sitt ”oväsen”; The Byrds och liknande tillhörde inspirationskällorna. Hüsker Dü inspirerade i sin tur allt från Foo Fighters till The Posies.

Två folkinfluerade soloalbum hann Bob Mould med efter att Hüsker Dü splittrats. Men när det nyss hunnit bli 1990-tal sammanstrålade färska trion Sugar för att börja repa i Athens, Georgia – och det var den rundgång bland influenser som innebar Nirvanas ”Nevermind” som gav Mould impulsen att höja volymen igen. Trion varade varade åren 1992-1995, men sent i fjol kom sötsuget tillbaka och Sugar återuppstod. Redan 2012 gjorde Mould och hans dåvarande band hela ”Copper Blue” på en jubileumsturné, men det här är Sugar på riktigt.

Trion turnerar igen efter ett tre decennier långt uppehåll då Bob Mould mest verkat som soloartist. Under Love You Even Still World Tour får publiken bevittna originalversionen av Sugar, med Bob Mould på gitarr och sång, David Barbe på bas och sång, och Malcolm Travis bakom trummorna. De sistnämnda var innan Sugar med i Mercyland respektive Human Sexual Response.

Roligt på scenen

De tre herrarna har såklart åldrats, men har så synbart roligt på scenen att det smittar av sig på det diggande Debaserklientelet. Det är ett ganska kompakt ös, med avstickare in i en smått psykedelisk popvärld, och någon malande My Bloody Valentine-dröm. Vi får de nya, stiltrogna återkomstsinglarna “House of Dead Memories” och “Long Live Love”, men mest är låtarna hämtade från Sugars 1990-tal, där utropstecknet som alltid är debutalbumet ”Copper Blue” som brittiska NME utnämnde till Årets album 1992.

Gitarristen Bob Mould och basisten David Barbe växelverkar som sångare, där Barbe gör ungefär var tredje eller fjärde låt. Det är idel leenden och bus från scenen, och det är härligt att se dessa musikaliska överlevare ihop igen. När minihiten ”If I Can’t Change Your Mind” – du har hört en hel del Swindie som härmat den – still slut dyker upp sjunger de flesta omkring med mig i texten.

Uppvärmare åt Sugar på den här turnén är en framträdande figur från Washington D C:s punkscen. J Robbins har varit med i en lång rad band från den stadens (och Baltimores) postpunk- och alternativscen, som Government Issue, Jawbox, Burning Airlines och Office of Future Plans. Robbins har till och med varit livebasist i snart Sverigeaktuella Scream, inte minst kända för att Dave Grohl piskade trumskinn där innan Nirvana.

Numera är J Robbins både soloartist och driver en inspelningsstudio i Baltimore, där han rattar och producerar akter som Clutch, The Dismemberment Plan, Against Me!, The Promise Ring, Jets to Brazil och The Sword. Han kränger en cd med akustiska inspelningar vid merchbordet, men hinner sticka innan jag lyckas norpa en.

Live är det enkelt hållet: en röst och en gitarr. Det låter bra, med 1980- och 1990-talets amerikanska indiescen som klangbotten. The Replacements möter Billy Bragg under ett tämligen kort set.

The post Kangas klanger: Livemusik med punklegendarer first appeared on Opulens.

VISOR. Bo Bjelvehammar har med stor behållning lyssnat på den norske visartisten Karl Heldals album ”Trøst i mørketid”.

Trøst i mørketid med Karl Heldal
Kakafon Records

Den norske visartisten och bildkonstnären Karl Heldal presenterar sitt fjärde album ”Trøst i mørketid”. Han svarar för alla texter och melodier och står dessutom för sång och gitarrspel. Därtill står han för arrangemang tillsammans med de två medmusikerna Martin Olsson och Emelie Heldal Lidsheim.

Karl Heldal uppvisar en stark helhet

Totalt är det nio låtar och de tre artisterna bildar en stark och expressiv organisk helhet.  I texthäftet finns därtill exempel på hans storstilade bildkonst.

När det gäller visorna så rör det sig om vackra arrangemang med fiol, bas och piano.

Karl Heldal målar även i sina texter, enkla och nära landskap, där du lätt kan navigera och känna dig hemma.

”en liten enkel sang

Mens tiden går förbi

Det snør så tett idag

En vårdag i april”

En delaktighet och en känsla av gemenskap växer fram, hans röst skänker värme och gitarrens tonbad ger djup och ett medkännande.

Det kan gälla vardagliga ting, som han diktar om eller stora verkligheter, som är svåra att få grepp om, i en geopolitisk oreda.

Trösterika visor

Visst känns det svårt efter förluster, visst känns det tungt med en saknad eller en sorg, som består och aldrig läker. Men jag känner att Karl Heldal ger hopp och tröst, genom sitt tilltal och sin vilsamma mjukhet. Jag känner ro med honom, det är stort!

The post Karl Heldal skänker hopp med fina visor first appeared on Opulens.

LIVEMUSIK. Kangas klanger beger sig till Slaktkyrkan och upplever syntpionjärer och japanska volymfreaks. Endagsfestivalen Echo Three Fest avlöser Vråljazz där Grammisvinnanade nutidsjazz just ställt skåpet.

Vråljazz i Slaktkyrkan

Vråljazz gör skäl för namnet. I alla fall på ett sätt. Tusentalet personer har hittat ut till Slaktkyrkan och det anslutande mindre kapellet Hus 7, så det är såklart vrålsuccé, där i skuggan av Avicii Arena i Stockholm.

Sven Wunder blandar friskt

Musiken är däremot av blandad sort, och inte alltid så vrålbenägen. Kvällens avslutare på stora scenen är Sven Wunder med en alldeles egen blandning av europeisk jazzfunk, easy listening, exotica, psykedelia, pop och så kallad produktionsmusik (musik som gjordes till produktionsbolag som sedan pitchade den till film, tv och liknande). Om det är jazz? Jo, det kan man säga, men mest lever Sven Wunders musik i sitt eget parallelluniversum.

Bakom namnet döljer sig Joel Danell, som bor i Stockholm och arbetat mycket som filmmusikkompositör, till filmer som ”Krakel Spektakel”, ”Tsatsiki” och ”Sune”. Nu är han uppe i fem album under namnet Sven Wunder och har en diger uppsättning säkra musiker kring sig på scen, med jazzkatter som Per ”Texas” Johansson. Publiken är med på noterna och njuter i fulla drag av musik som tar oss med in i en filmisk bubbla av välbehag. Mycket är hämtat från senaste, lyckade albumet ”Daybreak” (Piano Piano Records, LP/CD/DL).

Goran Kajfeš Tropiques en höjdpunkt

En smula mer vrål uppstår när Goran Kajfeš Tropiques intar scenen tidigare under kvällen. 2024 släppte bandet senaste fullängdaren ”Tell us” (We Jazz, LP/CD/DL) till en rejäl hyllingskör vars crescendo mynnade ut i Orkesterjournalens pris Gyllene Skivan. Albumet rymmer tre långa låtar, och det här är verkligen ett gäng som gör som de behagar, och låter musiken ta sin tid.

Så även på Vråljazz, där ett varierat set visar upp många sidor av den innovativa anda som genomsyrar trumpetkungen Goran Kajfeš och hans mannar. Dungen-trummisen Johan Holmegard matar på medan kontrabasisten Johan Berthling fixar ett svårslaget groove. Musik från jordklotets olika hörn möter knäppiga synthkaskader i en häxblandning där jazz bara utgör en av beståndsdelarna. En av de absoluta höjdpunkterna på årets Vråljazz.

Cinematisk jazz med Yttling

Yttling Jazz är en annan prisad akt på festivalen. Nyligen tilldelades de en Grammis för Årets jazz för albumet “Illegal Hit” (YEAR0001, LP/DL). En platta som givit upphov till en massa nya versioner av låtarna, bland annat en med Sverigeaktuella Bobby Gillespie från Primal Scream.

Björn Yttling är annars välbekant som en av medlem i indiepopparna Peter Bjorn and John (visselhiten “Young folks”, ni vet). Han jobbar även som producent och låtskrivare för stjärnor som Lykke Li, Robyn och First Aid Kit.

I grunden är Yttling dock skolad jazzmusiker. Men likt nyss nämnda Vråljazz-namn blandar han upp allt efter eget huvud. Det blir en cinematisk, vitt svepande musik där Nino Rota får ta plats bredvid gudarna på jazzens panteon. Stämningsskapande projektioner omsluter gestalterna på scenen. Gestalter som vinner över publiken på nolltid.

Kisar du lite med ögonen kan du skymta Tonbrukets Dan Berglund på kontrabas, och blåsare av kalibern Nils Berg (den där färgglada pricken som brukar synas bakom Håkan Hellström på Ullevi) och Jonas Kullhammar. Den senare hinner dock bara spela en kort stund då han måste flänga i väg till Fasching för ett av många gig där med Lisa Nilsson.

Egensinnig jazz

Lisen Rylander Löve är en av de som förgyller kvällen inne i det mer intima Hus 7. Hennes andra soloalbum “In Fields of Time” (Hoob, LP/DL) andas experimentlusta. I hennes musik är komponerat och improviserat två poler som inte alls går att skilja åt. Samma fenomen uppstår på scenen, där hennes saxofon för henne rätt långt från hennes tidigare karriär som medlem i elektroniska duon Midaircondo.

Det är ganska fritt hållet och utforskande, men det är också berikande att ta del av Lisen Rylander Löves egensinniga jazzvariant. Av hittills nämnda akter kommer hon kanske också närmast vrålet i Vråljazz. Men mer vrål är att vänta.

Inne i Hus 7 spelar också de två mest egensinniga namnen på festivalen (av de jag ser): Arrington de Dionyso och Kosmonauci. Den förstnämnda Chicagosonen har sedan tiden i experimentella bandet Old Time Relijun fördjupat sig i ritualer och ceremonier i Sydostasien, och framträder här helt allena med diverse instrument och ting som han blåser och hummar eller bara andas i. Det stampas i golvet så att dammet yr och plötsligt är det rave med endast en burrande, skorrande mungiga som drivkraft.

Det vråligaste bandet av dem alla

Sist ut: Polska Kosmonauci som visar sig vara det klart vråligaste bandet på Vråljazz. Vibrafonvilden Tymon Kosma hoppar och far, och ibland tar han synthen i besittning. Saxofonisten Miłosz Pieczonka sprutar ur sig toner i en hiskelig fart och det är ett monstruöst momentum som gäller, större delen av tiden. Mitt i allt detta möter hip-hop och drum & bass på ett punkigt vis fri jazzimprovisation.

Helt klart ett liveband att uppleva i stunden, även om det nyss kom ett andra album från Warszawa-kvartetten. “Brudna – Bielizna” (U Jazz Me/U Know Me, LP/DL) blir möjligen mer en fin artefakt i jämförelse med hur det ter sig i levande livet.

Kosmonauci kör över den leende publiken likt en ångvält, och det är svårt att stå still. Även om du inte vet hur tusan fötterna ska hinna med i tempot.

Echo Three Fest

Prick två lördagar senare i Slaktkyrkan äger Echo Three Fest rum för femte gången. Bakom denna energiska, årliga endagsfestival ligger bland andra eldsjälarna bakom skivetiketten PNKSLM Recordings. Tidigare år har toppnamnen varit Les Big Byrd, Dungen, Sara Parkman och GOAT, och i år blir det legendariskt värre.

Elektroniska pionjärerna Cabaret Voltaire

Sheffield-institutionen Cabaret Voltaire var tidigt ute med en rad saker. De skapade elektronisk musik med start 1973, och var pionjärer vad gäller bruket av bandspelare, loopar, cut up-teknik, proto-samplade röster och ljud, hemmagjorda grunkor, numera antika syntar och så väldigt mycket annat.

Deras musik började släppas mitt under den brinnande första punkeran och stod verkligen ut i mängden. De började göra skivor ungefär samtidigt som Sheffieldkollegorna The Human League, men har aldrig nått lika långt i kommersiell succé. Många är de som inspirerats inom syntpop, industrimusik, house och techno. Lite som ett annat slags Kraftwerk, fast från en sliten engelsk industristad som numera marknadsförs som ”Englands grönaste stad”. Och utan den där robotimagen.

Medgrundaren Chris Watson, som återanslutit efter flera decennier, kunde inte följa med på den här rundan på grund av sin hälsa. 1981 lämnade Watson bandet och Cabaret Voltaire blev en duo, men Richard H Kirk dog i september 2021 strax efter att ha återuppväckt bandnamnet men egentligen ha fungerat som ensam medlem.

Med tanke på Cabaret Voltaires väldokumenterade motstånd till allt som luktar nostalgi är det något av ett mirakel att vi får uppleva gruppen live på en scen. En annan smärre legendar från Sheffields tidiga elektroniska och experimentella kretsar delar scen med originalmedlemmen Stephen Mallinder. Snett till höger on honom står nämligen Eric Random, som en gång i tiden var råddare åt Buzzcocks och har hoppat in med Cabaret Voltaire genom åren.

De flankeras av två yngre herrar; en på syntar och elektronik, respektive en som står upp och slår på trummor. När jag träffar en av dem efteråt nyper han sig själv i handen för att det är så speciellt att få åka ut med Cabaret Voltaire.

Fantastiskt nog låter det inte heller särskilt nostalgiskt, bara suggestivt och rytmiskt när basisten och synthspelaren Mallinder sjunger och skanderar sina ord till en elektronisk kaskad med tillhörande samplingar och fluorescerande videoprojektioner.

Ett tvärsnitt av Cabaret Voltaires CV presenteras, med start i ”24-24” och en avslutning där tidiga, elektronpunkiga kultsingeln ”Nag Nag Nag” får ett varmt bemötande. Något som hela konserten får, med en diggande, dansande publik som fyller Slaktkyrkan.

Makthaverskan övertygar

En annan succé står Göteborgsbandet Makthaverskan för. 18 år efter tillkomsten har gruppen etablerat sig som ett av de starkare namnen inom indiesfären, med mängder av uppmärksamhet, Alldeles nyligen fick bandet utmärkelsen Album of the Week av prestigefyllda musiksajten Stereogum i USA. Detta alldeles välförtjänt, för ”Glass and Bones” (Welfare Sounds, LP/CD/DL) är en styrkedemonstration för denna konstellation där kvinnor och män födda runt 1990 skapar en mycket övertygande variant av skramlig postpunk och indiepop.

På scen är de en charmig upplevelse. Jag blir glad av musiken, som stundtals kan låta som vore den gjord av människor i deras föräldrageneration och uppförd på en festival i Slottsskogen för fyra decennier sedan. Makthaverskan adderar dock en energi och en inlevelse som – liksom dagens Cabaret Voltaire, passande nog – går utanför några eventuella nostalgifällor. Rytmiskt och uppdaterat får de med sig publiken i Hus 7.

Japansk avantgarderock

Bo Ningen har inte heller några problem att fånga Echo Three Fests besökare. De fyra japanska herrarna möttes först i London och nu firar gruppen 20 år. Publiken står hänförd och bara gapar när Bo Ningen går loss i sin avantgardistiska rock, där brutalt hårda och doom-dånande gitarr- och basriff kan mangla på i en evighet. Bara för att nå sin kulmen i att grimaserande basisten och sångaren Taigen Kawabe – iklädd ett virkat, nätliknande plagg – med hjälp av gitarrbandet spänner elbasen mot kroppen med dess huvud i höjd med skrevet. Trummisen liknar mest en Kurosawa där han regisserar rytmsjoken.

Bandet har tidigare bokats in av Yoko Ono och modeskaparen Yohji Yamamoto på deras respektive festivaler och event, samarbetat med Can-sångaren Damo Suzuki och tyska Faust. Inte att undra på, för Bo Ningens fysiska scenattack går utanpå det mesta.

Senaste albumet från japanerna är ”The Holy Mountain Live Score” (Alcopop!, LP/CD/DL), släppt 2024.

Ett ambitiöst, alternativt soundtrack till Alejandro Jodorowskys kultfilm ”The Holy Mountain” från 1973. Ett omfattande verk, med en maffig trippel-LP-box eller en dubbel-CD att tugga i sig.

Sibille Attar är spektakulär

Sibille Attar är även hon en spektakulär syn i röd, helkropps-latex-utstyrsel och Nancy Spungen-blont hår. En blinkning till New York Dolls ”Red Patent Leather”-period?

Efter Attars första album på svenska, 2024 års ”Brutal”, är den svenska soloartisten är aktuell med en LP som sammanfattar hennes engelskspråkiga karriär, kort och gott kallad ”Sibille Attar” (PNKSLM, LP/DL). I höst är det dags för fjärde fullängdaren, och av smakproven att döma blir det ett spännande släpp.

Attar är bra på att kommunicera med sin publik där hon stapplar omkring på Slaktkyrkans scen i röda lårstövlar och cittra. Vid ett tillfälle tar sig sångerskan ner i publiken. Där tas bilder och det blir lite stojigt, men till slut kan hon beställa en stor stark i baren.

Psykedeliskt med Fontän

Inne i Hus 7 är det ös med Göteborgskollektivet Fontän, med soloalbum-aktuella Jesper Jarold och hans kumpaner. Fontän är bara en av många akter Jarold är insyltad i, och deras psykedeliskt och krautigt pådrivande, rytmstarka musik skapar en trippliknande transcendens som gör gruppnamnet rättvisa.

Bus med Cockhouse

Från själva huvudstaden kommer i stället Cockhouse, ett ungt och eklektiskt gäng där elektroniska ljud möter punkig attityd och i vissa fall maskerande huvudbonader. Lätt kaos uppstår, på ett bra vis. Att lyssna på Cockhouses andra album ”You’re Crazy And I Love It” (LuckyOrNot, LP/DL) ger bara en föraning om hur mycket det sprakar om det busiga bandet live.

Skivan bjuder på två gästspel i ”Alhambra” (med Nathalia från Lovers Skit) och ”New Music
Friday” (där CivilPolis stundtals är arresterande lik Sleaford Mods). En musik som befriande nog skiter i genrer och bara kör. Hus 7 döps omedelbart om till Cockhouse 7.

Primal Scream på Gröna Lund

I samma veva som Echo Three Fest äger rum turnerar ett av festivalpublikens favoritband i Sverige. I Stockholm faller lotten på ett framträdande på Gröna Lunds stora scen. Miljön är knappast den perfekta för det tidigare så depraverade och rockmytsanammande Primal Scream. Sockervadd, tombolahjul och strålande ljus sommarkväll? Primal Scream gör sig bäst när mörkret fallit, alternativt inomhus, något som också bekräftas av flertalet bekanta som sett andra spelningar under Sverigeturnén.

På Grönan gör sångaren Bobby Gillespie och de andra det bästa av situationen, men det vill inte riktigt tända till. Det är först när konserten hunnit halvvägs som det tar fart. Och i publiken noterar jag fans som sjunger med i låttexterna, fast de inte var födda när banbrytande ”Screamadelica” för 35 år sedan mixade rock´n´roll med färska intryck från de brittiska dansgolven.

Primal Scream övertygar i rena rock ’n’ roll-nummer också. Klassiker som ”Rocks” och ”Medication” blir aldrig gamla. Men att Bobby Gillespie inte passade på att kommentera de primalskrikande barnen i attraktionen Fritt Fall mellan låtarna förvånar.

The post Kangas klanger: Gott och blandat på livefronten first appeared on Opulens.

SKIVNYTT. Kangas klanger kopplar in sig på Radiohead-mannen Ed O’Briens meditativa frekvens och tar trapporna ner till Lowertowns källarinspelade avigpop.

Meditativt med Ed O’Brien

Ed O’Brien: ”Blue Morpho” (Transgressive, LP/CD/CASS/DL)

I slutet av förra året gjorde Radiohead en bejublad comebackturné. På skiva får vi emellertid hålla till godo med medlemmarnas andra projekt. Thom Yorke och Jonny Greenwood är upptagna med trion The Smile samt Greenwoods världsmusikaliska äventyr, medan storebror Colin Greenwood har vikarierat som basist i Nick Cave and the Bad Seeds. För att inte tala som alla soundtracks signerade Radiohead-medlemmar…

Då passar Radioheadgitarristen Ed O’Brien på att släppa sitt andra soloalbum. Sex år efter den Brasilien-inspirerade ”Earth”, som kom när covid var ett nytt ord på allas läppar, återvänder Radioheadmannen Ed O’Brien – och han gör det med besked, om än en aning beskedligt.

Låtarna har kommit till efter en depression då tidigare trauman pockade på uppmärksamhet och det låter lätt psykedeliskt, filmiskt och ambient-anstruket. För det här är ingen primalterapi. Ed O’Brien må ha brottas med sina demoner, men musiken svävar omkring och smyger sig på i tysthet och i låga tempon. Med det sagt finns här något lättare elgitarrutbrott, och inslag av pulserande kraut, postrock och triphop.

Allra mest känns ”Blue Morpho” präglad av Londonbaserade O’Briens andra hem på den natursköna och skogiga landsbygden i Wales. Stället ligger inte många hobbithopp från Bron-Yr-Aur, där herrar Page och Plant en gång i tiden lekte fram Led Zeppelins allra mest Tolkien-trolska trudelutter.

Titelspåret förses med höstvinande stråkar värdiga en Nick Drake och skulle med lätthet platsa på en Radioheadskiva. Ljuva ”Sweet Spot” låter nästan som när Ebbot tar ned tempot med The Soundtrack Of Our Lives. I ”Obrigado” tillåts det där brasilianska ta plats igen, innan låten obemärkt glider över i pseudo-Pink Floyd-stämningar.

Albumet är producerat i samarbete med Paul Epworth, mer känd för hits med såna som Adele och Rihanna, men också farsa på samma skola där O’Briens barn gått. Det familjära finns i Radioheadtrummisen Philip Selway, som även han hjälper till. Omtalade jazzpersonligheten Shabaka Hutchings — tidigare i Sons of Kemet ihop med The Smiles trummis Tom Skinner — bidrar med flöjter i 432 Hz. Det sägs vara en stämningsfrekvens som ligger närmare naturens gyllene snitt och som därtill lär sänka hjärtfrekvensen och minska stress. Just denna frekvens används ofta inom meditationsmusik. (Den internationella standarden ligger annars på 440 Hz.)

Och meditativ, det är ”Blue Morpho”. Blå känslor och naturgröna stämningar i vacker musik som tillåts sträcka ut sig. Ett slags musikalisk metamorfos för Ed O’Brien.

Kangas blir glatt överraskad av Lowertown

Lowertown: ”Ugly Duckling Union” (Summer Shade, LP/CD/CASS/DL)

Alla som saknar independentrocken så som den lät i USA under 1990-talets inledande år kan göra betydligt sämre val än att lyssna på Lowertowns nya album. Ett återhörande av det skeva men melodiska hos Pavement, Juliana Hatfield, Liz Phair och deras gelikar. Duon härstammar från samma bördiga indiemylla i Atlanta, Georgia som tidigare givit oss R.E.M., The B-52s och Neutral Milk Hotel. I dag är Lowertown dock baserade i New York.

Bakom gruppnamnet står Olivia O. (Olivia Osby) och Avsha the Awesome (Avshalom Weinberg). Skivan är inspelad i den senares källarvåning. Där har duon skapat ett slags konceptalbum om ankungen Dale och hans kompisar som bildar ett band som ett verktyg i kampen mot det gigantiska och tyranniskt omnipotenta mediakonglomeratet LBH. Detta bolagsmonster försöker tygla medborgarna och isolera dem så mycket dess makttentakler bara förmår.

Tendenser som Lowertown eftersträvar att motverka även i verkliga livet, där deras omsorgsfullt utmejslade webbnärvaro syftar till att skapa samhörighet mellan bandets fans. ”I found a friend…”, som Olivia O. sjunger i ”Found A”, en av skivans finaste stunder med akustisk självplocksgitarr och allt. Lowertown har också skapat en Minecraft-miljö, gosedjur, en handbok och tecknade serier av Doctor Nowhere (verkligt namn: Silas Orion). Om serierna matchar det stiliga skivomslaget vill jag gärna läsa.

En viss melankoli genomsyrar musiken och texterna. En låt som ”Cover You” klingar pastoralt med flöjter som minner om svenska Second Hand Orchestra, innan duon sjunger i dubblerade harmonier för att sedan flytta ut i den där gläntan igen. När vi kommer en bra bit in i skivan blir det DIY-skramligt av gammal Rough Trade-sort i närmast amatörmässigt ljudande antilåten ”DIPSH*T”. Det finns också vissa elektroniska inslag i musiken, men de tar aldrig överhand över de där klart klingande elgitarrerna eller Olivia O:s slackersläpande sångstil.

”Ugly Duckling Union” är en oväntat glad överraskning!

The post Kangas klanger: Meditativ frekvens och avigpop first appeared on Opulens.

LIVEMUSIK. ”Andres Lokko ska ha en eloge för att ha presenterat en lätt udda och annorlunda konsertserie, en bra bit från allfarvägen.” Det skriver Rikard Rehnbergh som gjort några nedslag i Lokkos konsertkvällar på Fasching.

Andres Lokko känner nog de flesta till som en rolig kille i Killinggänget och som en inbiten anglofil som berättat och berättar om det senaste i musik- och modeväg från London och Liverpool, Birmingham och Bristol i diverse radioprogram, poddar och artiklar. Under våren har han, som han kallar det, ”kurerat” fem konsertkvällar på jazzklubben Fasching i Stockholm. Fastän de akter, artister han bjudit in har varit förhållandevis långt från jazzgenren, i en smal, snäv definition, har de ändå inrymt ett visst mått improvisation, som ju är en oavvislig del av jazzen.

Här följer några nedslag i Lokkos konsertkvällar på Fasching.

Elektronisk eklekticism

Loraine James är uppvuxen i nordöstra London, ett av Lokkos smultronställen, och i mammans skivsamling återfanns spridda stilar som calypso och reggae, hårdrock och pop.

En eklekticism som med ett synnerligen hörsamt öra också kan skönjas i hennes mestadels elektroniska musik. I den, låt oss kalla den IDM, Intelligent Dance Music, bryter andra stilar, mer skönjbara stilar fram: acid house, ambient techno, mathcore, drill, R&B och inte minst breakbeat.

Ljudbilden är mestadels ryckig, tar fart, tar om, tar andra vägar, ibland ”omvägar”, som det står i programmet. James sitter helt stilla vid ett litet bord med sin laptop framför sig. (Om hon ändå haft lite klaviatur bredvid sig.)

På andra sidan scenen sitter batteristen Fyn Dobson och följer James på vägen. Följsamt. Det är tur. Utan hans medverkan hade den här spelningen, som dessutom torde vara en av de kortaste i Faschings historia, känts rätt meningslös.

Claire Rousay

Även kanadensiska Claire Rousay känns dessvärre rätt intetsägande där hen en två veckor senare sitter, vid flygeln denna gång, på samma orientaliska matta, på samma scen och framför sin ”lågmälda men hudnära” (återigen programmet) musik. Också Claire Rousay är en uttalat icke-binär person, och hens texter behandlar emellanåt detta faktum.

Under spelningen kan Rousay sägas föra ett trepartssamtal mellan sitt klaverspel, sin egen röst/text och samplade röster/texter. De senare kallas ”fältinspelningar” men är mestadels raka röster som därutöver låter förvillande lika hens egen. Monotont var ordet. Rousays akt hade definitivt inte tagit skada av att även ha fört ett musikaliskt samtal med en spelpartner, på scen; en bas, en gitarr, en cello eller en violin, som på den finstämda spelningen på radiostationen KEXP (90,3 FM) i Seattle (finns att se och höra på nätet).

Saratyh Korwar

Senare samma kväll, nära midnatt, blir det däremot fullt på scen. Indisk-brittiske percussionisten och producenten Sarathy Korwar belamrar med sina två ekvilibristiska medspelare hela scenen med österländska såväl som västerländska slagverk: trumset, tabla, dhol, ghatam, skallror, bjällror, marimba etcetera. Spelningen blir ”indisk” i ord och ton, det vill säga tämligen traditionell och tämligen avlägset den ljudbild som presenteras på Korwars senaste album ”There Is Beauty, There Already”, en reseupplevelse, som släpptes i slutet av fjolåret.

På Korwars spelning saknas något av den ambience, det atmosfäriska soundscape som återfinns på albumet och som det kanske fanns i överflöd av på James och Rousays spelningar. Alltid är det något.

Fast Andres Lokko ska ha en eloge för att ha presenterat en lätt udda och annorlunda konsertserie, en bra bit från allfarvägen. Som han skriver i sitt manifest till den:

”Övertygelsen om att modig och experimentell musik måste få höras, synas och hyllas är ju varför vi gör detta! Om och om igen hör och läser vi hur någon gäspande utser Stockholm till en allt dystrare kulturstad. /…/ Så jag tänkte att vi i stället försöker göra något för att bevisa motsatsen.”

The post Lokko X Fasching – ett lovvärt initiativ first appeared on Opulens.