ROMAN. Thomas Almqvist har läst Miriam Toews roman ”En vapenvila som inte är fred” med stor behållning och hyllar hennes vitala berättarkonst.

En vapenvila som inte är fred av Miriam Toews
Översättning: Erik Andersson
Rámus

Miriam Toews föddes 1964 i Steinbach i Kanada, men bor i dag i Toronto, Hon växte upp i en mennonitfamilj. Mennoniterna är en protestantisk, anabaptistisk frikyrka, som har sina rötter i reformationen på 1500-talet.

Toews är i dag en av Kanadas mest framstående och mest populära författare. Hon debuterade 1996 och har nu fyra böcker översatta till svenska, ”Kvinnor som pratar”, ”Ensamma strider”, ”Mina futtiga, små sorger” och den nu aktuella ”En vapenvila som inte är fred”.

En sorgebok om skrivande

Det är en sorgebok om skrivande, där hon försöker besvara frågan varför hon skriver. För varje nytt försök avtäcker hon nya lager av sorg, skuld och tomhet, som har att göra med systerns självmord. Hon minns att det en gång var systern som bad henne att börja skriva och att hon sedan dess befinner sig i en ständig korrespondens med henne, även om hon inte finns längre.

Hon är inbjuden till en konferens i Mexico City och har fått i uppgift att skriva en text under rubriken, varför hon skriver. Hon misslyckas gång på gång men blandar minnen från barndomen och uppväxttiden med händelser i nuet, där ofta hennes storasyster spelar en stor roll, storasystern som begick självmord. Texten är lite rörig, men på samma gång både rolig och därför riktigt underhållande.

Miriam Toews har en försonande humor

Är självmordet ett alternativ till skrivandet? Systern tystnade och begick sedan självmord. Toews har skrivit om syskonkärlek förut, i romanen ”Mina futtiga, små sorger”.. Det vemodsfyllda och svarta i hennes romaner balanseras gärna av en försonande humor. Den humor hon använder sig av är absurd och drar gärna åt det groteska. Miriam Toews är en mycket skicklig författare och skriver hela tiden med en livsbejakande berättarglädje. Det finns, kort sagt, alltid en ohämmad vitalitet i hennes berättarkonst.

The post Miriam Toews övertygar med vital berättarkonst first appeared on Opulens.

PROSA. ”Sjónorama” är en bok med 20 berättelser av den isländske författaren Sjón. Thomas Almqvist tilltalas och berörs av den surrealistiska berättarkonsten.

Det komprimerade formatets mästare

Sjónorama av Sjón
Översättning: John Swedenmark
Rámus

Sjón betyder ”synsinne” på isländska och är pseudonym för Sigurjón Birgir Sigurdsson. Sjóns författarskap är ordentligt förankrat i ett stort samhällsengagemang och han funderar mycket på alla konstigheter i världen och det absurda i tillvaron. Han brukar kunna göra det osannolika sannolikt och trovärdigt.

”Sjónorama” leder oss in i tjugo nya berättelser om drömska världar och magiska tillfälligheter. Som så ofta i Sjóns författarskap rör han sig ganska ohämmat mellan verklighet och fantasi.

Med tidigare böcker som ”Skugga-Baldur”, ”Pojken som inte fanns” och ”Rågblont hår, grå ögon” har Sjón visat sig vara det komprimerade formatets mästare. Nu kommer alltså en samling med historier där han excellerar i samma stil. Det rör sig om berättelser som tar oss med in i drömmarna och in i hans surrealistiska världar. Berättelserna är från åren 1982-2023.

I berättelsen ”Ur bojorna” får Samson, harpunerare på ett valskepp, veta att han blivit pappa. I samma ögonblick träffar han en val med en harpun och valen drar ner honom i djupet och kvar ombord blir bara Samsons avkapade ben.

I berättelsen ”Lättväckt” får vi läsa om hur människor som drömmer har kontakt med folk på andra planeter. Många av berättelserna är väldigt korta. Den längsta och också bästa berättelsen är ”Under valkyrians vingar” som handlar om den unge pojken som är besatt av sin kärlek till RAF-terroristen Gudrun Ensslin. Hon var hans skyddsängel, älskarinna och goda vän under femton år.

Sjón gör overkligheten verklig

Enligt Sjón finns det drömlitteratur på så hög nivå att nationers öden avgörs och världsbilder kastas om.

Berättelserna känns äkta, tilltalande och väldigt angelägna. De berör mig och väcker många tankar, här och nu. Sjón skriver om de stora, eviga frågorna, om människovarandets villkor och om vad det egentligen innebär att leva och vara människa. Den tid vi lever i upplevs som pessimismens och ångestens epok.

I berättelserna finns en mörk grundton, där overkligheten görs verklig, precis som i drömmarna. Allt uttrycks hela tiden med ett självständigt och mycket personligt språk, där även lekfullheten är en viktig ingrediens. Språket kan vara poetiskt och mycket vackert men också ofta kärvt, vilket gör det hela både direkt och mycket konkret. Därmed kan det säregna och kanske till och med groteska accepteras av oss som läsare.

The post Sjón – Surrealistisk berättarkonst som berör first appeared on Opulens.

LYRIK. Thomas Almqvist har läst sångtexter av Rafael de León i översättning av Marianne Sandels. En spansk poet som härmed presenteras i svensk språkdräkt.

Sånger i apelsinblommans doft av Rafael de León
Översättning: Marianne Sandels
Privat utgåva i 100 exemplar. (marianne.sandels@telia.com)

Marianne Sandels är hedersdoktor vid Uppsala universitet och är i dag Sveriges främsta kännare av portugisisk litteratur, vilket hon inte minst visat genom otaliga utgivningar och översättningar på sitt eget förlag, Almaviva.

Jag fick på ett tidigt stadium det stora privilegiet att på ganska nära håll följa hennes karriär som författare, översättare och förlagschef.

Hon har även översatt en hel del spansk litteratur genom åren, vilket hon nu återkommit till med ”Sånger i apelsinblommans doft” av Rafael de León (1908-1982).

Rafael de Leóns tonsatta texter gladde många spanjorer inte minst under det spanska inbördeskriget, 1936-1939, när hans sånger ofta spelades på radio.

Den typ av populära sånger han skrev och som de flesta kunde recitera och sjunga med i brukar kallas coplas.

Han avled i en infarkt i Madrid 1982 och begravdes där och alltså inte i hemstaden Sevilla.

Ett exempel på Rafael de Leóns poesi

Här följer ett exempel på Rafael de Leóns sångpoesi i översättning av Marianne Sandels:

TORN I SPANIEN

I

En copla är ett torn som reser sig upp

mot himlen

med doft av apelsinblom, kanel och citron.

Den talar om gråt, om skratt, om svartsjukans kval,

för coplan är en ros i hjärtats rosengård.

Den är glädjens flagga

och kyrkklockans sorg,

Den är duvan mitt på dagen

och dolken i gryningen.

Refräng

– Torn i Spanien –

Från gitarren hörs klagan i natten

– Torn i Spanien –

Och en man berättar om sin dova smärta.

Flickan med ringar runt ögonen

sjunger medan hon broderar

romansen om ett väntande

som blir slutet för henne.

– Torn i Spanien –

Coplan färdas fram till lands och till sjöss.

– Torn i Spanien –

och den är som näktergalar på flykt/…/

Det torn som omnämns är naturligtvis det moriska tornet La Giralda i Sevilla. Både La Giralda och Sevilla som stad är ytterst populära motiv i sångerna.

Staden besjungs till exempel i ”Alltid Sevilla”:

”Sevilla kommer att vara Sevilla

så länge det finns blommor och vin

och kvinnor och kärlekskval

som sjunger i seguiriyas,

män som vet att älska”

The post Rafael de León – En spansk sångtextpoet first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Ulrika Nielsen skriver insiktsfullt, grundligt och inspirerat.” Så lyder Thomas Almqvists omdöme om diktboken ”Corpus & Animus”. En bok han därtill beskriver som ytterst personlig.

Corpus & Animus av Ulrika Nielsen
Schildts & Söderströms

Ulrika Nielsen är en finlandssvensk författare född 1974 i Nykarleby och bosatt i Sundbyberg. Hon har studerat vid Åbo Akademi och debuterade med romanen ”Små springor som värmen tränger ut ur” och belönades med Arvid Mörne-priset år 2000. Hon skriver kortprosa och poesi och är sedan 2019 redaktör och förläggare på Ellips förlag.

2022 gav hon ut ”Tingen” som nominerades till Runebergspriset. Den boken är en personlig diktessä som väcker många tankar om vår relation till de ting som vi har runt omkring oss.

I den nu aktuella lyriska essän ”Corpus & Animus” öppnar hon med humor och vetenskaplig nyfikenhet hisnande perspektiv i gränslandet mellan kroppen och själen, livet och döden, vetenskapen och mysteriet. Hon visar upp vår ömkliga belägenhet som människor och de villkor vi delar med allt annat levande. Vi är gärna upptagna av hälsa, träning och utseende, men här finns en paradox, en blindhet – vi får inte syn på oss själva.

Det är en ytterst personlig bok. När ambulansen hämtade henne en gång tog hon med sig förutom tandborste och tandkräm, deodorant, ett läppstift, en hårsnodd och en snusdosa men dessutom även Fernando Pessoas ”Orons bok”. Hon gillar att skriva men är rädd att skrivandet ska ta slut. Hon skriver som om hon försökte rädda livet på någon.

Så här kan det låta:

”Att finnas till, vad är det, hur

är det möjligt.

Att vara vid liv

är som att vara fastklibbad i något.

Detta att vara

och som växer, och läcker.”

”Corpus & Animus” är en ytterst personlig bok, som innehåller en hel del tänkvärdheter att fundera vidare på. Ulrika Nielsen skriver insiktsfullt, grundligt och inspirerat.

The post Ulrika Nielsen skriver insiktsfullt och inspirerat first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Éric Chacour är en mycket skicklig stilist och språkbehandlare, som förnyar och vitaliserar den kanadensiska prosan. Det skriver Thomas Almqvist som läst romanen ”Det jag vet om dig”.

Det jag vet om dig av Éric Chacour
Översättning från franska: Emma Majberger
Rámus

Éric Chacour föddes 1983 i Montréal i Kanada av egyptiska föräldrar och växte upp i Québec och i Frankrike. I dag bor han i Québec.

Han arbetade med ekonomi och inom finanssektorn, innan han debuterade med romanen ”Det jag vet om dig”, som blev en kritikerhyllad bästsäljare med över 400 000 exemplar sålda och som översatts till ett 20-tal språk. Emma Majberger har översatt till svenska.

Denna internationella framgångssaga handlar om förbjuden homosexuell kärlek i Kairo och om frånvaro och försoning.

Det är en historia om åtrå och exil, om en familj i förfall, om ett samhälle i förändring och om läkaren Tarek, som söker sitt sanna jag och sina rötter. Redan när han var barn var det klart att han skulle utbilda sig till läkare, ta över faderns klinik, gifta sig och bilda familj.

Han driver också en mottagning i fattigkvarteren i Kairo och det är där han träffa den unge Ali, som han förälskar sig i. Ali introducerar honom för en ny värld, för en ny åtrå och får honom att riskera hela sin tillvaro och tvingar honom att till sist ta drastiska beslut. Men vem är det som egentligen berättar Tareks historia mot slutet av romanen, där han lever sitt liv i exil i Montréal?

Tiden är 60-, 70- och 80-talens Kairo. Tarek fascineras av Ali och hans totala frihet, hans frånvaro av beräknande beteende och fullständiga närvaro i nuet.

Ali hjälper honom på läkarmottagningen och det börjar spridas rykten att han assisteras av en pojke med tvivelaktigt leverne. Patienter börjar avboka sina tider, fönstren krossas och inredningen slås sönder. Tareks katt spikas upp på väggen med skylten: ”Han väntar på dig i helvetet.”

Tareks hustru Mira reser bort och han emigrerar till Kanada. Mot slutet av romanen är det tydligt att det är Rafik, Tareks son som berättar. Mira har inte berättat för Tarek att han blivit pappa. När femton år gått, dör Tareks mamma och han kommer hem till begravningen. Han har hunnit bli femtio år.

Chacour är oerhört exakt i uttrycket. Här finns hela tiden en tankens klarhet som samtidigt avspeglar sig i språket. Det är i ständig rörelse och blir aldrig komplicerat i sin direkta naturlighet. Genom sitt känsliga och ytterst personliga sätt att berätta får han gärna vardagliga händelser att framstå som nästan fantastiska.

Här finns också ibland en kärv humor, som skapar en tillräcklig distans till det känsliga ämnet. Éric Chacour är en mycket skicklig stilist och språkbehandlare, som förnyar och vitaliserar den kanadensiska prosan. ”Det jag vet om dig” är en mycket lyckad debutroman.

Éric Chacour besöker Internationell författarscen i Stockholm 11/3 men också Littfest i Umeå 13-14/3 och Bokvärlden i Malmö 17/3.

The post Éric Chacour briljerar med lyckad berättarkonst first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Matilda Södergran fortsätter att utvecklas som poet och hon blir bara bättre och bättre.” Det skriver Thomas Almqvist som läst hennes aktuella ”Den svalkan”.

Den svalkan: dikter av Matilda Södergran
Schildts & Söderströms

Matilda Södergran föddes 1987 i Korsnäs i Finland men bor sedan några år tillbaka i Östra Ryd, utanför Norrköping. Hon är en avlägsen släkting till Edith Södergran.

Matilda Södergran verkar som poet, översättare och litteraturkritiker. För mig är hon ett av de mest spännande namnen inom den yngre svenska poesin och hon har absolut en egen och mycket personlig röst.

I hennes dikter kolliderar gärna det kraftfulla med det riktigt sköra, vilket ger ett helt nytt och mycket suggestivt sammanhang både språkligt och psykologiskt. Här finns ett djupt känt vemod men också ett slags ljust framtidshopp med feministisk underton. Den aktuella diktsamlingen, ”Den svalkan”, är hennes åttonde.

Hon vann förstapris i Arvid Mörne-tävlingen 2006, fick Svenska Litteratursällskapets pris 2013 och Sveriges Radios lyrikpris för ”Överlevorna” 2019. Hon debuterade 2008 med diktsamlingen ”Hon drar ådrorna ur” och hon är översatt till spanska, serbiska och engelska.

Matildas Södergrans ”Den svalkan”

Många av dikterna i”Den svalkan” känns en aning annorlunda, jämfört med tidigare diktsamlingar.

Här skriver hon gärna om det lilla livet och de små företeelserna i naturen, som till exempel korianderfrön, fröhusskallror, johannesört, nagelband och tungrot. Perspektivet har krympt en aning och livet och naturen betraktas ur ett underifrånperspektiv. Många av dikterna är dessutom väldigt korta. Flera dikter handlar om hur en dikt kommer till. Så till exempel här:

DIKT

Jag skriver fram någonting

som för en stund sedan

inte fanns

och kallar det dikt.

Man bör inte härma en ugglas läte, för det är att be om olycka, enligt en av dikterna som handlar om folktro. Poeten vill vara en människa som lyssnar och även här lyckas hon fånga mitt intresse:

ÖNSKNING I

Var försiktig när du rör dig

bland maskrosor.

Om du blåser ut

hela fröhuvudet

på en gång

önskar du livet ur

den du sist tänker på.

Matilda Södergran fortsätter utvecklas

En varsam metaforik gestaltar livets och naturens skörhet. Detta snarare än kraftfullhet präglar dikterna den här gången. Här finns inte ett överflödigt ord utan allt är mycket välbalanserat.

Matilda Södergran fortsätter att utvecklas som poet och hon blir bara bättre och bättre.

The post Matilda Södergran blir allt bättre som poet first appeared on Opulens.

ROMAN. ”’Naturlagarna’ är definitivt Eiríkur Örn Norðdahls bästa roman hittills. Han är en mycket skicklig stilist, vars språk är mycket uttrycksfullt,” skriver Thomas Almqvist som läst den isländske författarens överdådiga berättelse.

Naturlagarna av Eiríkur Örn Norðdahl
Översättning: John Swedenmark
Rámus

Den isländska författaren Eiríkur Örn Norðdahl föddes 1978 och bor i Ísafjörður. Han har gett ut ett 20-tal böcker i olika genrer. Däribland romanen ”Bron över Tangagata” som jag recenserade i Opulens 2021. Hans roman ”Naturlagarna” nominerades till Nordiska rådets litteraturpris och föreligger nu i svensk översättning av John Swedenmark.

”Naturlagarna” handlar bland annat om vilken roll som tron kan spela i vårt vardagliga liv och hur den påverkar samhället och människorna.

Eiríkur Örn Norðdahl rör sig mellan motsatser

Eiríkur Örn Norðdahl är på sitt allra mest strålande berättarhumör och precis som i tidigare romaner rör han sig mellan högt och lågt, både när det gäller innehåll och form.

Han skildrar småstadslivet och vad det innebär att leva vid världens yttersta utkant. Han förenar stort och smått, vackert och fult, ljus och mörker, gott och ont och gör något mycket speciellt av allt det. Dessutom finns det mycket humor i berättelsen och ibland är den väldigt absurd.

Det börjar med att Islands yngste, vackraste och mest motvillige biskop, Jón Hallvarðsson, kallar 1925 till ett prästmöte i Ísafjörður för att befästa kristendomens kraft och motarbeta den utbredda hedniska folktron.

Under veckan som följer lever prästerna ett allt annat än kristligt liv på samma gång som allehanda märkliga händelser inträffar. Delar av staden begravs i ett bergskred och en djävulsk affärsman tar över stadens alla verksamheter.

Det nyss nämnda bergskredet drabbar en påfallande stor del av staden och skördar därtill dödsoffer. Gud, kallad Herran, vandrar omkring i för små kläder och tänder eld på hus. Många av prästerna utnyttjar prästmötet och super till ordentligt.

Allt utspelar sig under dessa sju dagar. ”Naturlagarna” är en lika vild som storslagen roman, som sprakar av karnevalisk språkglädje, samtidigt som filosofiska frågor ställs. Eiríkur Örn Norðdahl blandar fakta och fiktion med en enorm berättarglädje.

En paradoxal värld gestaltas med precision

Det ska också sägas att Eiríkur Örn Norðdahl är en skarpsinnig iakttagare och personskildrare med ett närmast intuitivt sätt att berätta. Människorna gestaltas som motsägelsefulla och mycket intrikata.

I ”Naturlagarna” gestaltas en värld som är gripbar men ändå på samma gång obegriplig. Han skriver med närmast nödvändig ironisk distans fast med inslag av både smärta och sorg.

Berättelsen innehåller ett myller av huvudpersoner, men det mesta koncentrerar sig runt biskop Jón.

Eiríkur Örn Norðdahls bästa roman

Trots en översvallande ordrikedom tappar Eiríkur Örn Norðdahl aldrig i koncentration eller intensitet, utan är genomgående exakt i uttrycket. Här finns också hela tiden en tankens klarhet som också avspeglar sig i språket. Han är en klurig och underfundig författare med mer än en räv bakom örat.

Den sjätte dagen blir allting lugnt i staden. Hundra präster har funnit Gud men förlorat honom igen. I romanen finns en stor skönhet men också skarpsinnighet och sensualism. Jag läser ”Naturlagarna” som en enda stor hyllning till livet och kärleken.

Romanen avslutas på ett så pass fantastiskt och överraskande sätt att författaren känt sig tvungen att skriva ett efterord för att förklara det.

”Naturlagarna” är definitivt Eiríkur Örn Norðdahls bästa roman hittills. Han är en mycket skicklig stilist, vars språk är mycket uttrycksfullt. Som läsare fullkomligen flyter man fram igenom romanens 690 sidor. Jag vill också ge en särskild eloge till John Swedenmark, som översatt berättelsen på ett ypperligt vis.

The post Eiríkur Örn Norðdahl på strålande berättarhumör first appeared on Opulens.

ROMAN. Thomas Almqvist har läst Eva Baltasars roman ”Boulder” och uppskattar såväl det förtätade berättandet som den djärva metaforiken. Samt inte minst det queera perspektivet.

Boulder av Eva Baltasar
Översättning från katalanskan: Ellinor Broman
Rámus förlag

Eva Baltasars andra roman i översättning

”Boulder” är den andra romanen av Eva Baltasar, som översatts till svenska. Den första var ”Permafrost”, som kom ut i vintras.

”Boulder” är en intensiv och känslomässigt laddad roman om längtan och tvivel, begär och moderskap, om den kvinnliga kroppens möjligheter och begränsningar.

Det är en berättelse om passion och motstånd och om det överhuvudtaget går att älska någon utan att förlora sin själ. ”Boulder” nominerades till det internationella Bookerpriset.

Eva Baltasar är också poet

Eva Baltasar är född 1978 och bor utanför Barcelona. Hon hör till den moderna katalanska litteraturens främsta och internationellt uppmärksammade författare. Förutom romaner skriver hon även dikter och har till dags dato elva diktsamlingar bakom sig.

Hon skriver gärna om vår tids motsägelser, kvinnlig frustration och queera perspektiv i en fientlig omvärld.

Ett möte som förändrar allt

I ”Boulder” möter vi Boulder, en kvinna som lever ett kringflackande men självvalt ensamt liv, som är fritt från sociala konventioner och känslomässiga band. Hon försörjer sig som sjömanskock.

Så träffar hon Samsa, en kvinna som får henne att fundera över sitt fria liv och som hon är beredd att offra allt för och som får henne att gå iland. De bosätter sig på Island, där Boulder säljer hembakade piroger från en foodtruck i Reykjavik.

När Samsa uttrycker en önskan om att skaffa barn, ställs Boulder inför en existentiell konflikt mellan sin värld och längtan efter oberoende. Samsas kropp får ta emot hormonbehandlingar och konstgjord befruktning, medan Boulders kropp brinner av otillfredsställt sexuellt begär.

Inre monolog

Tinna föds och Boulder och Samsa glider ifrån varandra. Det är hela tiden Boulder som berättar och hon gör det i den inre monologens form. I både ”Boulder” och ”Permafrost” är språket stringent, klart och tydligt och Eva Baltasar använder sig gärna av en djärv metaforik. Så här kan det låta: ”Sexualdriften väller fram som komprimerad gas ur sprickan på en enorm klippa” eller ”I mitt inre råder ständig kyla, en utplånande vind, som inte har med Island att göra”.

Eva Baltasar bryter mönstret

I dag skriver författare gärna romaner på 400-500 sidor. Eva Baltasar bryter mönstret och skriver romaner som bara är cirka 100 sidor långa. Hon får väldigt mycket sagt ändå och hon känns väldigt viktig att läsa, inte minst tack vare det ständigt queera perspektivet.

The post Eva Baltasar skriver djärv och förtätad prosa first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. ”En underbar resa” handlar om den världskände fotbollstränaren Sven-Göran ”Svennis” Erikssons liv. Thomas Almqvist har läst boken med stor behållning.

En underbar resa av Sven-Göran Eriksson
tillsammans med Bengt Berg
Mondial

I dag vet alla vem Sven-Göran Eriksson var: gymnastikläraren från Torsby i Värmland, som vann titlar och respekt över hela världen som fotbollstränare. Men vem var människan bakom alla framgångar?

Redan 2013 utkom han med självbiografin ”Svennis. Min historia”. En bok som fick mycket uppmärksamhet men också blandat mottagande och kritik för ”onödigt snaskande i privatlivet”, som det stod i Svenska Dagbladets recension. Så det fanns med andra ord skäl för att skriva en ny och annorlunda självbiografi.

Samarbete: ”Svennis” och vännen Bengt Berg

I ”En underbar resa” berättar han själv tillsammans med Bengt Berg, barndomsvännen och poeten från Torsby, om sitt liv. Boken kom till under åren 2021-2024, då de pratade om fotboll, äventyr och livets stora och små frågor, när de möttes och fikade tillsammans.

”Svennis” blev allvarligt sjuk

I början av februari 2023 fick Eriksson veta att han var allvarligt sjuk och så småningom även att hans tid var utmätt. Berg och han hann ändå få boken färdig i tid, men ”Svennis” fick aldrig se den i tryck, eftersom han gick bort den 26 augusti 2024, en knapp månad, innan den kom ut. ”En underbar resa” är en bok för fotbollsälskare, men kan även läsas av andra, eftersom den innehåller så pass mycket av allmänmänskligt intresse.

Underhållande berättelse

Det är en lättläst och mycket underhållande berättelse om en man vars framgångar aldrig steg honom åt huvudet och som aldrig tappade bort sin värmländska bakgrund. Bengt Berg har skrivit första och sista kapitlet, där han först berättar om deras gemensamma bakgrund i Torsby och hur de lärde känna varandra och blev goda vänner. I slutkapitlet, som han kallar ”Erikssonsgatan”, berättar han om hur ”Svennis” hyllades världen runt under sitt sista levnadsår.

I Lissabon under en av Benficas hemmamatcher 2024 utnämner Berg Eriksson till Kejsarn av Portugallien, två punkt noll. Eriksson var väldigt tacksam för alla hyllningar han fick ta emot under sitt sista levnadsår. Att få vara ”Svennis” reskamrat både framåt och bakåt i tiden blev ett svindlande äventyr för Bengt Berg.

”Svennis” såg nyktert på att han snart skulle dö och var tacksam för allt han hade fått uppleva och menade att livets fanns så länge det varade för honom. Han lyckades se allt det vackra i livet, ända till slutet, enligt Berg.

Början på ”Svennis” karriär

”Svennis” egen fotbollskarriär började i Torsby IF, men han slutade som spelare redan vid 27 års ålder, då han började som assisterande tränare till Tord Grip i Degerfors. Tord Grip skulle sedan följa honom hela tiden i hans karriär som framgångsrik fotbollstränare. Han var hans kollega, rådgivare men kanske framför allt nära vän och hyllade honom som den viktiga person han blev för honom.

Beckham en favorit

Bland de fotbollsspelare som har betytt mest för ”Svennis” genom åren, hör David Beckham till de allra främsta. Eriksson gjorde honom till lagkapten för Englands landslag under sina drygt fem år som förbundskapten där 2001-2006. Han ansåg sig förfoga över ett lag med världens bästa högerfot.

Berättelsen hettar till en aning, när han skriver om tiden i England då hans rörelsefrihet var starkt begränsad på grund av alla paparazzi. Massmedierna förföljde honom och enligt Scotland Yard avlyssnades hans telefon i tre års tid.

”Svennis” hann med många jobb

Vi får en detaljerad genomgång av alla jobb ”Svennis” haft som fotbollstränare, där han kanske trivdes allra bäst i Italien, eftersom hela familjen gillade att bo där. De tyckte om både kulturen och maten. Roma, Fiorentina, Lazio och Sampdoria var de klubbar han representerade. AS Roma övertog han efter Nils Liedholm.

”Svennis”  har verkligen gillat att ofta flytta på sig och byta arbetsmiljö. Om han stannat för länge på en och samma plats, blev han bara orolig. Han blev som en handelsresande i fotboll. Han arbetade som tränare i Sverige, England, Portugal, Italien, Mexiko, Elfenbenskusten, Kina, Thailand, Dubai och Filippinerna. Jobbet som förbundskapten på Filippinerna blev hans sista som tränare.

Han berättar om många människor som han mött och då inte bara fotbollsspelare.

Kärlek och empati

Boken innehåller en hel del intressanta personporträtt. Jag har läst ”Svennis” och Bengt Bergs berättelse med stor glädje och många gånger har jag blivit alldeles varm i hjärtat över all medmänsklig kärlek och empati, som boken faktiskt också ger uttryck för. Det här är en mycket tilltalande berättelse om en ödmjuk och till synes mycket sympatisk människa.

The post Fin biografi över “Svennis” first appeared on Opulens.

SPORTROMAN. ”Rita Bullwinkel tappar aldrig i intensitet eller koncentration och hon är oerhört konkret och precis i uttrycket,” skriver Thomas Almqvist, som också konstaterar att ”Huvudslag” är en mycket annorlunda och inspirerad sportroman.

Huvudslag av Rita Bullwinkel
Översättning: Anna Hörnell
Rámus

Rita Bullwinkel föddes 1988 i San Francisco, där hon fortfarande bor. Hon debuterade 2018 med en novellsamling. ”Huvudslag” är hennes första roman och med den introduceras hon på svenska.

Den handlar om åtta tonårstjejer och sju boxningsmatcher, från kvartsfinaler till final i turneringen Daughters of America’s Cup. Det är en boxningsturnering på ett dammigt gym, Bob’s Boxing Palace i Reno.

Riktigt bra sportroman

”Huvudslag” är en riktigt bra sportroman men framför allt en skildring av åtta unga kvinnors mentalitet, psykologi och drivkraft. Vi får en skarpsynt bild av USA, klass, familjerelationer, uppväxt, rivalitet och begär.

Match för match, slag för slag får vi veta vad som driver tonårsboxarna, var de kommer ifrån och vilka tankar som snurrar i deras huvuden, som de desperat försöker skydda mot slag.

Romanen nominerades till Bookerpriset och till Dublin Literary Award och gick till finalen om Pulitzerpriset.

Sporten går ut på att de ska slå varandra för att vinna poäng. Tjejerna är mänskliga måltavlor. Bullwinkel växlar perspektiv mellan matcherna och vi får följa tjejernas tankar i en form av inre monologer. Det börjar med en kvartsfinalomgång och de som förlorar åker ut. Varje rond är två minuter lång och varje match åtta ronder. Poängdomaren bedömer slagen och hur och var de träffar på kroppen.

Daughters of America’s Cup är den största, viktigaste och tuffaste damturneringen för juniorer i USA. På samma gång som vi får vara med om boxningsmatcherna får vi också en inblick i de unga kvinnornas innersta tankar.

Tjejerna är brutala som boxare. De är hänsynslösa och välriktade. Bullwinkel tecknar skoningslöst insatserna, förloppet och alla offer som boxningen kräver. Här finns hela tiden en tankens klarhet, som även avspeglar sig i språket.

Bullwinkel skriver med precision

De unga boxningstjejerna sitter fast i sina egna öden, oförmögna att kunna ändra på sin situation. Här finns ett ödesmättat allvar, det känns som om ett dunkelt hot hänger över dem.  Tillsammans bildar minnesbilderna en rik väv av hågkomster från ett ibland svårtolkat förflutet. Dramatiska, känsloladdade och ibland dråpliga situationer avlöser varandra i snabb takt. Nuets ögonblick färgas av det förflutna, allt är närvarande och sker i presens. Noggrannhet och exakthet i återgivningen av detaljer är utmärkande drag för Bullwinkels sätt att skriva.

Rita Bullwinkel tappar aldrig i intensitet eller koncentration och hon är oerhört konkret och precis i uttrycket. Hon skriver tänkvärt och inspirerat och är en väldigt god stilist. Det finns också en grundton av sorg och vemod i romanen. ”Huvudslag” är en annorlunda sportroman och jag har nog aldrig tidigare läst något liknande.

The post Bullwinkels bok om boxningstjejer är briljant first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Jente Posthuma skriver med en smärtsam inlevelse, vilket gör romanen till en bok som är starkt engagerande och lätt att ta till sig.” Det skriver Thomas Almqvist som läst den Bookerprisnominerade ”Det jag helst inte tänker på”.

Det jag helst inte tänker på av Jente Posthuma
Översättning: Johanna Hedenberg
Rámus

Jente Posthuma föddes 1977 i Enschede i Nederländerna. Hon debuterade som författare 2016. Med ”Det jag helst inte tänker på” introduceras hon på svenska. Hon är översatt till ett femtontal språk och den aktuella romanen är nominerad till det internationella Bookerpriset.

”Det jag helst inte tänker på” är en roman om sorg och tvillingidentitet. Posthuma berättar genom en syster, vars tvillingbror har begått självmord. Tvillingsystern försöker förstå förlusten och hans djupa depression, deras komplexa familjeband och på samma gång bearbetar hon sin egen sorg och kvarvarande relationer. Hon försöker trots förlusten att hitta en mening med livet.

Trots allt mörker och alla problem skriver hon med en stor portion humor. Därtill lyckas hon väva samman tvillingarnas historia och broderns självmord med en skildring av i stort sett alla samhällsproblem av i dag.

Hur påverkas den egna identiteten av en sådan förlust och så stor sorg? Romanen är en empatisk skildring av kärlek och motståndskraft, som är både lakoniskt uttryckt och humoristisk. När brodern insåg livets meningslöshet var tydligen självmord det enda alternativet. Brodern kallade sig själv Ettan och tvillingsystern Tvåan, eftersom han var född 45 minuter före henne. Brodern var homosexuell och själv samlade hon på tröjor, vilket hon gick i terapi för. Den lätta tonen i boken känns överraskande med tanke på det allvarliga ämnet.

Medan brodern arbetade som bartender, i en gaybar, sålde hon kläder i en second hand-butik. Brodern stoppade fickorna fulla med stenar den 6 maj, 2016, och dränkte sig, precis som Virginia Woolf gjorde på sin tid.

I Posthumas text finns en stor skönhet men också skarpsynthet och sinnlighet. Här finns humor och rationalism, men också cynism, även om berättaren aldrig framstår som bitter. Posthumas språk är i ständig rörelse, även om det aldrig blir komplicerat utan präglas av sin direkthet och naturlighet. Miljön är sparsamt återgiven. Det mesta som sker i romanen, sker i de båda huvudpersonernas inre. Systern förstår inte allt som sker runt omkring henne men försöker bringa reda i kaos. Det finns också ett stort vemod och en svart melankoli i texten.

Posthumas effektiva prosa gör romanen laddad och tät. Språket är enormt energiskt och känns också för det mesta även spänstigt. Hon skriver med en personlig ton av uppriktighet, som gör romanen till en uppfordrande och tankeväckande historia.

”Det jag helst inte tänker på” är en tät historia och en kompakt text. Genomskinlighet och tydlighet är utmärkande drag. Texten kan ibland vara knapp och koncis, då hon fångar det förtätade ögonblicket. Jente Posthuma skriver med en smärtsam inlevelse, vilket gör romanen till en bok som är starkt engagerande och lätt att ta till sig.

The post Jente Posthumas roman är starkt engagerande first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Ida Andersen har gjort en jätteinsats, när hon tolkat Ungarettis båda betydelsefulla diktsamlingar och förlaget Themis har utfört en mycket viktig kulturgärning genom att ge ut dem.” Det skriver Thomas Almqvist som läst den aktuella dubbelvolymen ”Glädjen & Känsla för tid”

Glädjen & Känsla för tid av Giuseppe Ungaretti
Tolkning & efterord: Ida Andersen
Themis förlag

Giuseppe Ungaretti (1888-1970) hör till Italiens främsta poeter, men det här är ändå första gången som två av hans verk utges i svensk tolkning och det handlar då om två av hans mest nydanande titlar.

Ungarettis poesi var starkt påverkad av de franska symbolisterna och filosoferna och bidrog i högsta grad till en omvälvande förändring av den traditionsbundna italienska lyriken.

För Ungaretti var livet och poesin tätt sammanbundna och hans diktning utgick alltid från hans eget livs existentiella funderingar. Utgåvan är tvåspråkig. Jag kan inte italienska, men jag har likväl både nytta och glädje av bokens tvåspråkighet.

Ungarettis ögonblicksbilder

I intensiva ögonblicksbilder med en förhöjd verklighetsuppfattning skildras såväl inre som yttre upplevelser under strider och truppförflyttningar under första världskriget i ”Glädjen”.

I ”Känsla för tid” finner vi Ungarettis eget inre sökande, medan han bodde i Rom. Med hjälp av antik mytologi och barockens stilmedel blottläggs livets, dödens och kärlekens gåtfullhet.  

Se till exempel på den här dikten:

JAG ÄR EN VARELSE

Valloncello di Cima Quattro den 4 augusti 1916

Som denna sten

från S. Michele

lika kall

lika hård

lika förtorkad

lika opåverkbar

så totalt

utan själ

Som denna sten

är min gråt

som ingen kan se

Döden

sonar man

i livet

Många av de ibland mycket korta dikterna i den första boken står aforismen nära. Här är ett par exempel:

UNIVERSUM

Devetachi den 24 augusti 1916

Av havet

gjorde jag mig

en kista

av svalka

SLUT

1925

Kan den förtvivlade tro på sig själv och det sanna?

Trots lugnet finns det en intensiv nerv i det mesta som han skrev.

Hemlandet Italien hyllas naturligtvis. Han befann sig mitt i första världskriget. Många av dikterna i ”Glädjen” inleds med att tid och plats anges. Det blir som en dagbok i diktens form. Här är ett exempel:

ITALIEN

Locvizza den 1 oktober 1916

Jag är en poet

ett unisont skrik

jag är ett korn av drömmar

Jag är en frukt

av oräkneliga olika ympskott

som mognat i ett växthus

Men ditt folk har burits

av samma jord

som bär Italien

till mig

Och i din soldats

uniform

vilar jag

som vore den

min faders vagga

Välmatat efterord om Ungaretti

I ett välmatat och mycket välskrivet efterord berättar Ida Andersen om Ungaretti som föddes i Egypten. Föräldrarna var italienare och fadern hade kontrakterats för att vara med om skapandet av Suezkanalen.

Den afrikanska miljön påverkade Ungarettis diktning i hög grad. Först 1912 kom han till Italien för första gången. Hans tidiga vurm för fascismen och Mussolini hindrade sannolikt Nobelkommittén från honom att se honom som möjlig Nobelpristagare. Den gav i stället Nobelpriset till hans landsmän Salvatore Quasimodo (1959) och Eugenio Montale (1975), som båda två var Ungarettis efterföljare med samma hermetiska inriktning.

Ungaretti flyttade till Paris och påverkades mycket av de stora franska poeterna Baudelaire, Rimbaud och Mallarmé. Han debuterade 1916 med diktsamlingen ”Den sjunkna hamnen”, som så småningom integreras med ”Glädjen”.

Det är framför allt under 1920-talet, som hans rykte fläckas ned av hans engagemang för fascismen, då han till och med låter Mussolini skriva förordet till en av hans diktsamlingar. Ändå hittar vi inte särskilt mycket fascism i hans dikter, förutom en viss fosterlandskärlek och ett upphöjande av den romerska historien.

1943 blev han invald i Italienska Akademien och fick samma år en hedersprofessur vid Roms Universitet. Hans stora förebild som poet var Giacomo Leopardi, som han också höll sitt introduktionstal om i Italienska Akademien.

Ungarettis poetiska metod

Många av hans dikter är korta, där han komprimerar och utkristalliserar för att låta tystnaden ta plats, vilket skapar en stor musikalitet. Efter att ha upplevt andra världskriget och fascismens och nazismens konsekvenser tog han till sist avstånd från allt som hade med krig och våld att göra. Anders Österling var för övrigt den som först introducerade Ungaretti på svenska.

Jag kan aldrig kalla Ungarettis poesi för vardaglig. Ändå är den ofta så tydlig, konkret och tonsäker att den ändå känns just vardaglig. Andra dikter framstår å andra sidan som om de vore huggna i sten.

Generellt sett finns det ett lugn och en stillhet i hans dikter, som smittar av sig på läsaren och som blandas upp med en hel del melankoli. För att inte tala om direkt svårmod och på samma gång en sorg över tidens obönhörliga gång. I sin syn på tiden påverkades han mycket av Henri Bergson. Här är ett smakprov:

RO

1929

Druvan är mogen, åkern plöjd,

och berget träder fram ur molnen.

På sommarens dammiga speglar

har skuggan fallit,

mellan de osäkra fingrarna

är deras ljus klart

och avlägset.

Med svalorna flyr

den sista plågan.

En kulturgärning

Ida Andersen har gjort en jätteinsats, när hon tolkat Ungarettis båda betydelsefulla diktsamlingar och förlaget Themis har utfört en mycket viktig kulturgärning genom att ge ut  dem.

”Glädjen & Känsla för tid” är en av årets hittills bästa läsupplevelser för mig.

THOMAS ALMQVIST
thomas@opulensforlag.se 

The post Ungaretti x 2 ‒ en av årets bästa läsupplevelser first appeared on Opulens.