OMÄNSKLIGHET. Jag hade inte tänkt skriva om detta. Men ett mail från en före detta kollega lämnar mig ingen ro. Det handlar om de pressade sjuktalen och om Försäkringskassans bemötande av de sjuka.  I grund och botten handlar det om vilket samhälle vi utvecklat.

Ett välfärdssamhälle borde kunna ha råd att rymma också de sjuka. Välfärdslöften klingar tomma för dem som inget har eller är på väg att mista det lilla de har.

Berättelserna är många. Om cancersjuka som tvingats till Arbetsförmedlingen, om sjuka som tvingas söka socialbidrag efter indragen sjukpenning. Eller som i Aftonbladet den 17 september om Catrine, 51 år, som fick brev två månader efter sin död om att hon var helt arbetsför. Jag kan tänka mig reaktionen hos de anhöriga. Som att mötas av ett hånskratt mitt i sorgen.

Sjuka skambeläggs och tystas ned. Av rädsla för att mobbas ut eller mista i princip all ekonomisk trygghet går de till jobbet trots sjukdom och smärta. Om de i värsta fall inte klarar det eller har anhöriga som kan hjälpa till väntar i princip ättestupan. I dagligt tal: socialbidrag och hemlöshet i. Vi har utvecklat ett samhälle där föraktet för svaghet dominerar. Det är ett samhälle som skrämmer. Vi ska vara fit for fight, stå på tårna, vara på hugget, hungriga, innovativa, kreativa, fullt arbetsföra. Fattiga och sjuka göre sig inte besvär. Inte ens på deltid.

Föraktet för svaghet genomsyrar synen på tiggeri, sjuka och handikappade. Min kollega skriver i sitt mail om hur hon, efter ett möte med läkare, sjuksköterska och chefer, har blivit överkörd och inte ens fått möjligheten att förklara. Jag upprepar: Utan att ens fått möjligheten att förklara.

Hon skriver: ”Både läkaren och sköterska tycker att jag kan vänja mig att stå ut med att ha ont och bara jag försöker och får KBT-terapi så kan jag säkert stå ut lite mer. Det här kanske blev lite osammanhängande, och det är inte alltihop, tror jag, för mitt minne är lite suddigt – det hela är som en enda overklig mardröm. Jag har börjat återhämta mig psykiskt, men är ändå väldigt orolig inuti, eftersom allt är så oklart, och eftersom jag riskerar att så småningom bli arbetslös.”

Jag gråter när jag läser om hennes mail. Det är här är ovärdigt. På så många plan.

The post Ett samhälle där föraktet för svaghet dominerar first appeared on Opulens.

DIKTSAMLING. Varje fredag i sex veckor kommer Susann Wilhemssons dikter att publiceras som en sommarföljetong.

Drömmen om ett hus ute på heden. Betesmarker. Lågt långt borta som äter. Vattensjukt och sumpigt. Knarrande trägolv och mörker. Långa korridorer och vatten som tränger upp mellan planken. Surnat. Blixtstilla offerdjur stillnat. Fryst ögonblick. Ismembran mot min hud. Narigt. Så snabbt det kan gå. Så snabbt. Vattnen har passerat glömskan. Korridor. Förbindelsegång. Där jag gick i drömmen och ensam.

Vindpinad hed. Vind. Pinad. Allt blåser av nu. Lägg ned vapnen. Låt rustningen falla till marken. Kapitulera. Här finns ingenting annat än fattigdom att hämta. Varken gåvor eller tillgångar. Djup slukar upp och ur djupen en luktfri andedräkt. Infertil jord. Stum och steril som. En förvisning.

*

Så långt efteråt. Vi letade upp och läste inskriptioner. Dyrkade upp koder. Blev förvånade över hur det med all önskvärd tydlighet framgick att vi levat i okunskap. En osynlig strålning omgav oss redan från början. Artificiellt ljus. Försvar. Vapentabletter detonerade i dricksvatten. Gift. Jag borde skriva om. Det borde gå att retuschera. Svart på svart. Den svidande solen på andra sidan. Långt där borta över hustaken. Silar ljus i jordskikt. Det finns katakomber. Underjordiska tumörer som inte går att släcka ut. Som imploderar och utgör tillhyggen i samma stund dem attackeras. Metastasernas förgreningar. Bittervatten. Det finns ingen bot. Det finns ingen här. Inte längre. Något vi.

*

Du drar en cirkel av ord omkring oss och upp ur cirkeln skjuter magnesiumljus. Asken öppnad. Lockbete. Vila. Som drömt. Som slagen till marken. Vaknar upp till förintelsens minnesdag. Offerbanken stelnad. Inlindad i doften från krut, gas och oljor. Allt som luktar kvar. En hinna över jorden. Du drar en cirkel av ord omkring oss mitt på heden. Bränd mark. Svartsvedd. Ett ödeliv. En hjärna som tuggar och tuggar. Ett öga blötlagt efter nattens regn. En glödande grodd. Och ljungen vars sugrötter under jorden.

The post Ljungens rötter, del 6 first appeared on Opulens.

DIKTSAMLING. Varje fredag i sex veckor kommer Susann Wilhemssons dikter att publiceras som en sommarföljetong.

Återvänder till heden. Ljungen. Ta inte in den i huset. Låt den få vila ut i ödsliga marker. Beklädnad omger bladets klyvövning som vindstilla rum. Som plötslig stiltje sedd underifrån. Gråfilter. En slags vapenvila i tiden. I tystnad och eftervärme. Något har skett här. Något namnlöst ekar bland träden. Där vid skogsranden. Det är tyst nu. Alldeles.

I ett slag förändras allt. Blind flykt över fälten. Jord som suckar. Störtar fram ur skogen och jagar skoningslöst. Över öppna marker. Hedens flora. Fjällglim. Vapenskrammel. Du står nu framför mig. Din blick och hur den föds ur ett djupare mörker. En förvissning som förvisar mig till puls och andedräkt. Till rotsystem jag inte vill. Men måste.

*

Du ler mot mig. Ditt ansikte så blått och genomskinligt. Röda läppar. Stiltje. I dina ögon stiltje. Du fingrar på avtryckaren. Jag har lärt mig. Jag vet när det är dags att retirera. Minnet av ett nedmonterat vapen. Iskall metall. Att göra det till en lek att på snabbast tid montera ihop det. Lokalisera. Montera. Du räknar sekunderna. Drar in doften av vapenfett och olja. Minnesdelarna. Frekvenserna. Nu illskrikande. Dina läppar rör sig. Jag hör det inte. Men ser det. Genomför det nu.

Sträcker på halsen. Struphuvudet som akilleshäl. Här i pulsådern är det vackrast att bita. Lent kött. Pudervitt. Det går inte en dag utan att jag tänker på hur det kunde ha varit. Svartvita kort. Förskjutningar i tiden.

The post Ljungens rötter, del 5 first appeared on Opulens.

DIKTSAMLING. Varje fredag i sex veckor kommer Susann Wilhemssons dikter att publiceras som en sommarföljetong.

Svälten ur sjöhavens munnar. Förpuppade lik under gummibåtar. Som sovande vampyrer. Vilken sältas sträva härstammar dessa från. Går det att förklara. Som blått. Som svalka. Som hettan som plötsligt tränger fram ur ditt pannbens bleka svett. Som sommarminnet av vita gäss. Guppande i motsatt riktning. Smittohärdar ur skeppsvrak. Svulster som äter människokött. Slakt som slukar. Det endogena lidandet. Landssorgen. Det globala i rörelsescheman. Hur allting samverkar. Hur minnet av krasande solvarm ljung sjunker ner till havsbotten och förmultnar. Eller hur buxbomens blad lossar ur sina fästen och försvinner. N e r. Hur allting ges upp i samma stund du stiger i båten. Vi befinner oss i samma båt.

*

Videungen och hur den skruvar på sig. Genomskinligt vita frökapslar på ängen i soft puderrosa motljus. Vibrerar finkalibrerat. Himlen på den platsen. Bomullstyg och barfotadans. Älvor i artificiellt ljus. Inte guldgult som mitt. Det finns inte längre något som kan kallas jagvitt här. Allt är spektrum. Ett myller av motljus och knippe av färger. Kom. Låt oss lägga oss ned just här. Kommer du ihåg platsen för eldsalamandrarnas hemvist bland stensprång och klippor. Det blir som att gå in i ett mörklagt rum med hemligheter. Känn värmen från min hand. Låt oss gå nu. Låt oss gå över vattnet. Gränsla vågor och havsvidunder. Gå nu då. Kom. Gör mig sällskap här på andra sidan sundet. Det brinner i landet.

The post Ljungens rötter, del 4 first appeared on Opulens.

DIKTSAMLING. Varje fredag i sex veckor kommer Susann Wilhemssons dikter att publiceras som en sommarföljetong.

Aprilmånadens grymmaste krig står redan här. Vårsolens kalla händer. Den leende sonens. Vid åminnets vitskimrande liljor. Det ska aldrig glömmas även om det står tomt nu. Landets liderliga gränser. Gränslandet. Tomt slagfält. Din rakbladsstämma just vid de orden. När du citerade TS Eliot utan att darra på manschetten. Och din blick som sökte min handled. Som samtidigt.

Rakbladsmunnens vassa kanter. Som sylvassa iskristaller. Utandningsluft som torr fysik. Som saltsträva nävar. Som inåtväxta. Ditt blindkrökta hjärta. Vintersolståndets kritvita aska. Och allt som blåser av nu likt måsarnas cirklande över avskrädet. Sträv kort utandning. Kaktvål.

Det var så vi talade om dödshot och luftfakturor. Gamla arbeten. Och allt som ska arbetas upp igen. Marken plöjas. Slagsåren. De underjordiska. Att de vill ha grötföda. Vi ställer ut en tallrik om kvällen för att blidka. Vi talade om det. Kapitulationens konsekvenser. Med blid och livlig värma
till allt som varit dött, sig solens strålar närma, och allt blir återfött.

Cirkelmunnen. Löv som blir till aska. Var finns vi nu då. I allt detta. Vad växer i oss. Vilken förklaring.

*

Reser mig upp. Skakar av dammet. Damm som dust. Som när du borstar av mjället från dina axlar.

Kliver ut och över staden. Låser upp cykeln. Svart bleck. Du låtsas inte om att det är krig. Ingen såg dig när du lämnade i (som i parentes) mörkret.

Det var något drömskt och verklighetsförankrat på samma gång. Att se fjällfenor rotera i undervattensblått kräver imaginära ögon. Jag har återtagit landen. Rekonstruerat dem. Saltstoder. Krackelerade koraller. Huggormsögon. Som små förnumstiga ettårsblickar i blötögat. Resurrection.

Vattenlanden.

The post Ljungens rötter, del 3 first appeared on Opulens.

DIKTSAMLING. Varje fredag i sex veckor kommer Susann Wilhemssons dikter att publiceras som en sommarföljetong.

Lyssna. Det finns uppror i din sång. För du sjöng inte om sagor. Du sjöng ju om krig. Skum som flöt upp. Att du ens vågade. Katapultnärma dig mig. Minneslunden som mjukt soft solsken. Ljung som krasar under mina nakna fötter. Hettan från underjorden. Det surrande ständigt pågående insektslivet som myllrar. Påminnelsen. Ett diande bröst. Slash. En bro över sundet.

Krasterkrasandet. Hör du det också. Skvalpandet. I m u n n e n. Som fortfarande slickar dina sår i dödslunden. Den lugna. Binder sand. Bidar tid.

*

Det finns krig som aldrig bör nämnas vid namn. Sakletandet. Underliga björnhonor som slickar sina ungar med sträv och stickig tunga. Att bjuda emot. Den svarta kavajen som stramar mot underhudsfettet. Från vilka lundar. Från vilka motmunnar rekvirerade du den. Att vakna upp ur den mossbeklädda drömmen är att minnas det.

Hunger som drivkraft. Att skapa mera. Motkraft som mat. Motbjudande med mera. Reser mig från skrivbordet. Rättar till scarfsen kring halsen. Går ut i köket och värmer gårdagens rester. Kyckling i apelsinsås. Plockar ben ur buskar. Repar upp buskaget. Tänker på din doft. Hur den etsade sig fast i minnesbanken kring min hals. Att inte vidare analysera eller undra. Att ta emot med öppna händer.

*

Incitament av förhandling. Våg av berg. Vad som krävs för ett möte. Strategin. Är känslor som du säger förhandlingsbara. Är sommaren också förhandlingsbar. Din överläpps salta sträva mot mitt mjuka. Minnesfragmenten. Din huds ångor. Dina öppnade porer. Förhoppningen om ett lugnt återseende.

Falla av. Kasta sig på. Falla igen. Hur hägern kratsade fram en gång via din strupe. Hur den ville få luft. Att kväva är att döda. Minns det. Jag vet inte hur länge. Det är alltid den som nekar som innehar makten. Använd vetorätten. Väl.

The post Ljungens rötter, del 2 first appeared on Opulens.

DIKTSAMLING. Varje fredag i sex veckor kommer Susann Wilhemssons dikter att publiceras som en sommarföljetong.

Jag vaknade av att jag skrev. Rad följde på rad. Det var nytt och det var bra och nu är det borta. Slickar sand från mina fingrar:

Flugsnapparens färd var så snabb över heden. Lågt långt borta som äter. Minns minnet från en urgröpt citron, innan s k ö l j e t. Vattnet som rengjorde såren.

Slagen som levandegjorde. Det ofrånkomliga i bitslaget här. I härarnas hjord kapslas du in som jord. Munnen mot gräset. Minnesasken. Fläktes upp och fann pandoralik basilisk. Som drömt. Som näringsrik omfångsrik mylla. Mask. Oätbart.

Skriver om. Måste minnas och jaga. Flyktigt mera. Börja om.

*

Försöker minnas dina fingrar över bordet. Långsökta och slingerjagade. Hur de förde mig långt ut i vattnet. Lämnade mig där. Korsett i blomstervatten. Vattensjuka tulpaner. Vinterblekt ljung. Gråt i vadmalsgrått. En vindpinad hed. Betesmarker. Lukten av krut och sekret. Avsöndrade vätskor. Svavel. Magnesiumvitt.

Det minns jag och fortsätter slicka med tungspetsen kring dina naglar. Kringrända av oro.

*

Kringränd av oro. Kringränd av krig. Det finns alltid orsaker. Till uppror. Pröva mig. Sök mera. Näringsrikt omfång i skogsparti. Det krigas aldrig på barmark. Det krigas aldrig i ingenmansland. Waste land i just so waste. Det krigas aldrig i gråzon.

Jag vet det nu: allt som kommer nära. Det närmar sig nu.

Energi i det saffransgula leendet. Skumluggen som brusar. Nyfiken. Som citron. Kan hända hörde jag skogstuppen råma. Säg mig. Drömde du också om stridstuppar i natt. Skenande mot dagsljuset. Vi är av samma blod och samma orsak. Samma slags guldgula ljus. Som väller fram ur kikarsiktet.

The post Ljungens rötter, del 1 first appeared on Opulens.