STÄDHJÄLP. “När vi pratar om vilket samhälle vi vill leva i kommer det alltid leda till ett oerhört splittrat och ojämlikt samhälle om vi enbart utgår ifrån oss själva”, skriver Samira Ariadad.

Är det så fel att anlita privat städhjälp? Frågan väckte en engagerande diskussion i en feministisk Facebook-grupp.

The post Alla arbetstillfällen är inte goda first appeared on Opulens.

VÄGLEDNING. Om även skolor och bibliotek ska präglas av marknadens rekommendationspopulism, vinst- och konsumtionslogik, vad har vi då för chans? undrar Samira Ariadad.

Inget medfött har jag haft att förlita mig på, inga ”fria val” och beslut, inga dörrar på glänt – eller ens öppna dörrar – har jag för egen del gått igenom. Nu är det sagt. Det finns ingen individuell förträfflighet att tala om. Bara vägledning, kamratskap och bildning, hela vägen.

The post Marknadslogik löser inte informationskrisen first appeared on Opulens.

SAMHÄLLSPLANERING. “Låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet. Gränser och regelverk är en verklig förutsättning för frihet”, skriver Samira Ariadad som ifrågasätter tron på att marknaden och konsumentens val kan klara klimatkrisen.

Visst borde vi förbjuda värmeljusen? Okej, frågan kräver kanske kontext: jag har en stor hög aluminium som tydligen ska till återvinningscentralen och inte källsorteringsstationen. Centraler som sällan finns inom en armlängds, ja ens en cykelturs avstånd. Varför fick jag ens köpa de här värmeljusen? Under vilket sken av möjlighet till allas förmåga till ”eget ansvar”, förutsättning för och kunskap om korrekt sortering såldes de? Ska friheten och ansvaret för sorteringen ligga på oss konsumenter? Det låter kanske som ett ansvarsförskjutande petitessartat problem att börja med, men låt oss ändå plocka isär vad frågan rymmer:

Att vi skriver under att klimatkrisen är ett faktum.

Att vi vill undvika den förödelse för både klimat, miljö, människa och andra livsformer den innebär.

Att vi är beredda att gå till handling genom att angripa produktionen, inte konsumtionen.

Både vi:et och handlingen förutsätter en gemensam beslutskraft där en inkluderande avgränsbar entitet, säg medborgarna eller boende, avgränsas. En beslutsprocess som är direkt och inkluderande, gärna genom folkomröstning eller dylikt – men med ett väl förberett underlag. Vad för dokumenterat och vetenskapligt bevisat problem förslagen ska åtgärda, vidare konsekvenser, positiva och problematiska.

En folklig vana av att väga individuella konsekvenser mot samhälleliga och lösningar åtföljda av gemensamma insatser att minimera allvarligare konsekvenser för vissa (till exempel kan vi förbjuda bilar och samtidigt bygga ut kollektivtrafik i glesbygden och i storstäderna).

Men förbudsförslag är infekterade i ett samhällsklimat där faktabeslöjade problem- och lösningsförslag egentligen är åsikter och faktum kring problem för någon typ av allmänhet ses som tyckande. När regelverk tappade allmänintresse blev det byråkrati och förmynderi. Verkställande instanser i en demokrati blev politikerklass. Planering blev dödskommunism.

Men låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet. Gränser och regelverk är en verklig förutsättning för frihet. För separerar vi frihetens likställande med individens frihet kommer vi ifrån den falska motsättning som råder i mångas sinnen. Att skapa regelverk är som jag brukar säga ”att bädda för kaos”. Att klä ett rum i skumgummi så att man sedan kan röra sig helt fritt i det utan att behöva tänka sig för i varje instans. Det är det fina med planering och ramar.

För vi kan jubla över vår övergång till vind- och vattenkraft, men vi kan inte i alla hänseenden invänta en gångbar marknadslösning med internationella investerare på en kapitalistisk marknad. Det finns inte heller någon mening med att jämföra individuella skuldbefriande konsumentval, som om de gjorde hela skillnaden. På ett eller annat sätt kommer vi troligen behöva bli av med delar av de funktioner, tjänster och produkter vi kommit att vänja oss vid. Om vi till och med slutar förutsätta och tillåta vinstintressen över miljöförluster så behöver vi inte återkalla nya levnadsvanor och tjänster. Varför inte återta en rimlig offentlig makt genom att besluta om vad och hur vi släpper igenom i import och – produktionsprocesserna?

Som vore vissa produkter långsiktigt skadliga för människa och miljö. Som vore det en nödvändig och möjlig omställning. Utgångspunkter som ställer frågan: Vilken makt har vi att påverka?

The post Förbjud mera! first appeared on Opulens.

HINDER. Ett nyliberalt system sätter prislappar på rättigheter, skapar hinder och exkluderande koder för chansen att ens försöka. Det är ett system beroende av att vissa aldrig ens blickar bortom ett diskjobb, skriver Samira Ariadad.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Rinkeby, min förort, mitt hem. Jag må inte ägna mycket fritid här. Men det är likväl mitt hem. Det är här jag kommer till liv. Det är områdets ljudbild som fyller mitt sinne om natten. E18 forsar utanför, fåglarna på Järvafältet förgyller sommarmorgnar. Någon gång ibland, ligger man vaken och hör ett dån från explosionen i en grannförort.

Våldsbrotten här är inte att överdriva. De är inte heller att förminska.

Under mina första år i Iran sov jag mig förbi ljudet av bomber, berättade min mor lyckligt. Under min tonårstid förträngde jag den personliga lärdomen av rädsla. Under mitt vuxna liv, har jag skakat på axlarna över vilken typ av ekande ljud som hörs utanför fönstret. Men jag har lärt mig nu.

Ärligt talat är personvåldet, det icke-sexuella, extremt riktat. Det sker främst mellan ungdomar och vuxna som redan var i skiten eller försökte ta sig ur den. Det var det i Hässleholmen i Borås under uppväxten. Det var det i Sofielund i Malmö, och det är det i Rinkeby. Man behöver inte vara rädd för sitt liv här allmänt sett, men kanske vissa grannar är rädda för sina barns liv, eller för vad de eller en själv kan få bevittna.

Hopp, möjligheter, konkreta livsvägar går i arv och instiftas runtom oss. De sätts i system, genom utbildningar med resurser och vägledning. Möjligheter för goda liv med arbeten som finns och som kan fås trots ditt namn eller din brytning. Jobb under villkor och med löner som kollegorna före oss och med oss kämpar sig till.

Ett nyliberalt system sätter prislappar på rättigheter, skapar hinder och exkluderande koder för chansen att ens försöka. Det är ett system beroende av att vissa aldrig ens blickar bortom ett diskjobb.

Att andra parter, som organiserade ligor, kommer in i leken och vinner över arbetskraften, med bättre betalt eller mer status, är ett naturligt inslag i det hela. Den brottsbekämpning vänstern står för kan i bästa fall dämpa effekterna. Som bäst arbeta för riktade jobb till ungdomarna och deras föräldrar, under skonsamma arbetsförhållanden och till skälig lön. För ett rättssystem som arbetar rehabiliterande, för billiga bostäder. Gott så. Vill vi mer, kräver det en ännu större kraftansamling för att så småningom lyckas skapa helt nya samhällssystem. För att på riktigt få bukt med exploateringen, både på den vita marknaden och på den svarta som vi känner den.

”Vi har gjort mer än någon annan regering”, sa Morgan Johansson efter den senaste dödsskjutningen av ett barn på Möllevångstorget. Åtgärderna handlar till största delen om repression. Och det är inte helt olikt en förälder som vill slå vett i sitt barn.

Vår rörelsefrihet här är begränsad. Vi är övervakade och vi är rädda för att passera tunnelbanan, där det ibland står nazistiska vaktgäng. Vi är den allmänhet som tyngs av fotsoldaters eller statliga anställdas territorium-markörer, av toxisk maskulinitet i en omgivning utan framtidstro.

Så vilka är åtgärderna riktade mot? Vilken allmänhet ska känna sig trygg? Är det de som har barn som ska växa upp i området som ska bli trygga? Vars barn ska få en framtid för att det finns en till högupplöst kamera här, fler poliser, fler vakter? Vi vet väl mycket väl att deras åtgärder är för de konservativa, välbeställda, för de där som finns på andra sidan vägen. De som gärna tror att deras inkomst och sociala status är av egen förtjänst. För deras känsla av trygghet.

Vi vet ju vad som behöver göras. Vi kan inte fixa allt. Men vi kan både höras, och ställa motkrav, tillsammans. Ta tillbaka epitetet som allmänhet, omdefiniera trygghet. Vi delar redan det lilla vi har. Dags att kräva mer, här och bortom.

The post Dags att kräva mer first appeared on Opulens.

RÄDSLA. Nazister accepterar inte de vanliga spelreglerna kring rättigheter och skyldigheter. Ingen inbjudan till öppna samtal räddar därför liv, revben eller det goda i samhället, skriver Samira Ariadad.

En del av oss har redan börjat göra upp en plan B och plan C för var vi ska bo den dag då nazister och rasister har större makt än vi kan stå ut med. Rädslan har den effekten på folk. Flyktviljan eller strävan att vara till lags för att komma undan lindrigare, för att kanske bli skonad, är kanske en grundläggande instinkt. Men även om det ibland är bättre att fly än illa fäkta kan vi inte resonera så med dagens högerextrema framfart. För rädslan skapar grogrund för det fruktade att växa ytterligare.

I mitten av april skrev Mikael Delin ett reportage i Dagens Nyheter om nazister och Ludvika, detta ofrivilliga näste för medlemmar av Nordiska motståndsrörelsen (NMR), en kommun där ett flertal skolor, byalag, butiker och även medier haft en omväxlande naiv och räddhågsen inställning till NMR:s bygge av en nationell nod. Tron på dialog har fått sig en ordentlig törn sedan ett litet problem vuxit sig stort. När det sker rekrytering av barn och ungdomar i skolor, när en NMR-ledare sitter i kommunfullmäktige och när pizzeriaägare blir misshandlade är det lätt att se hur en gnista blev till en brand. Det är här yttrandefrihetsdiskussionen ibland inte bara ger frihet, utan curlar fram våldsamhet. Den nazistiska yttrandefriheten har inget motstycke i skyldigheter. För vem skulle våga utkräva sådana?

Varken idén om att ”låta dem vara och ge dem ingen uppmärksamhet, så försvinner de” eller inbjudan till öppna samtal räddar liv, revben eller det goda i samhället: liv, frihet och fred. För vi kommer inte att få något ”låt dem vara” tillbaka från nazisternas håll. Därför blir denna frihet, som i grunden bygger på ett utbyte, skev, naiv och rent ut sagt livsfarlig.

Genom samhällets naivitet och räddhågsenhet har NMR märkt hur de kan vinna mark. Från bakluckeknivar till bomber, från dolda våldsdåd till mer öppna. De har allt att vinna på vår rädsla. För de nya rekryterade innebär den makt och gemenskap. För fienderna, vilka i deras ögon är väldigt många – och du kan absolut räkna in dig själv bland dem – skapar rädslan tystnad och därmed större utrymme. Om rädslans gräns tidigare gick vid att fysiskt behöva försvara sig mot en nazistisk attack, inställer den sig i dag allt tidigare: vid att uttala sig, att se sig bakom ryggen när man river ner NMR-klistermärken.

Efter NMR:s attack på Kärrtorps antirasistiska demonstration verkar de ha bestämt sig för att trappa upp de symboliska och målinriktade våldsaktionerna. Våldet ger dem publik och uppmärksamhet. De rider fortfarande på den vågen. Och inte bara nazisterna. När sverigedemokrater bokar torgmöten och ställer in, använder de påhittat offerskap som en kampanjstrategi.

Ju mer vi backar, ju mer tålamod vi visar, desto våldsammare motstånd kommer att krävas av oss och våra barn i framtiden. För varje gång någon låter dem dela ut propaganda på skolorna, eller för den delen inte vågar ta det jobbiga samtalet med barn och vuxna om samhällsproblem, om skillnaden mellan individer och grupper, om diskriminering, klass och segregation, kommer allt fler av oss, skribenter, butiksägare eller aktivister, behöva försvara våra liv med näbbar och klor.

Rädslan försvinner inte, men kan övervinnas med övertygelse och vägran. Även om några av er är anonyma, ändrar det inte på vår hudfärg. Och en dag är inte heller din anonymitet eller strävan att ”leva livet som vanligt” något val.

Alla artiklar av Samira Ariadad

The post Om vi fortsätter att vara tysta kan vi säga adjö till våra vanliga liv first appeared on Opulens.

BEREDSKAP. “Så står vi där med en broschyr och korta shorts, samtidigt som torka och översvämningar kommer att tvinga fler människor på flykt än vad de västländer som byggt sin välfärd på exploatering av migranternas hemländer vill ta emot.” Samira Ariadad om den krisbroschyr vi fick och den vi inte fick.

Den senaste veckan fick svenska hushåll för första gången på 57 år en broschyr om saker att tänka på i händelse av kris och krig. Åsikterna bland vänner och kollegor i omgivningen går isär. ”Skrämselpropaganda” säger vissa, ”äntligen!” andra mer prepperintresserade.

Å ena sidan är det så klart en signal att broschyren skickas ut just nu. Å andra sidan är det kanske omtänksamt att ge folk tips om hur de ska klara sig ett litet tag. ”Man ska se det här som ett uttryck för samhällets omtanke om dig som boende i Sverige”, säger MSB:s generaldirektör Dan Eliasson. Men broschyren handlar inte mycket om vad samhället gör förutom att varna befolkningen. Även att hitta till närmsta skyddsrum (vilket långt ifrån alla lägenhetsbyggnader har) är upp till en själv. Här lämnar både det sociala och civila arbetet mycket att önska. Varför inte utbilda några i varje bostadsområde i grundläggande sjukvård, kommunikation och krishantering och avlöna dem för deras arbete?

Nåväl, som frihetlig socialist ser jag gärna ett kollektivt ansvar underifrån utan att vi låter stat och kommuner slippa ifrån deras ansvar. Även om det här vänder sig till hushållen, är det inte den individualistiska preppern i mig som uppskattar tips om hur man klarar sig om samhällsservicen faller sönder. Jag vet att det är de som befinner sig längst ner i samhället som alltid får ta smällen vid allehanda kriser och krig, att vi inte kan förlita oss på institutioner, särskilt inte i ett patriarkalt och alltmer privatiserat samhälle och att vi bara kan hantera krisen gemensamt.

Finns det då skäl till oro? Det värsta är att den största risken (eller snarare den framtid som vi helt säkert går till mötes) är en som vi kan förhindra, åtminstone i några år till. Främst politiskt, men delvis även i hushållen och våra andra gemenskaper som för övrigt borde vidgas och heterogeniseras redan nu. Det handlar så klart om det som troligen föregår de kommande krigen, klimatkrisens konsekvenser. Vi talar om värmeböljor och skogsbränder, om kallare vintrar, globala översvämningar till följd av höjda vattennivåer och enorma folkförflyttningar. Men politiskt sett är fegheten alltför stor för att ta itu med den. Av rädsla att förlora väljare lägger man inte fram de radikala förslag som i nuläget är nödvändiga.

Det finns en skevhet som går igenom hela samhällskroppen och vårt gemensamma tänkesätt. Den stärks av artiklar om hur värmeböljan påverkar jordgubbarnas smak eller hur länge den härliga sommarvärmen håller i sig. Vi är ett kortiktigt samhälle. Det vore inte fel att uppehålla sig vid de omedelbara vinsterna av värmeböljan (sommarvärme), men det är ju också så långt vi kommer. I bästa fall leder den till några artiklar om klimatkrisen, om samband, orsaker till och verkningar av höjda temparaturer. Men därvid stannar det oftast.

Så står vi där med en broschyr och korta shorts. Samtidigt är stenen i rullning. Torka och översvämningar kommer att tvinga fler människor på flykt än de västländer som byggt sin välfärd på exploatering av migranternas hemländer vill ta emot.

Jag skulle vilja ha en till broschyr, som apropå klimathotet lika pedagogiskt lyckas förmedla vilka nödvändiga åtgärder man kommer att vidta, vad vi alla kan göra nu och vad vi har att vänta oss.

Alla artiklar av Samira Ariadad

The post När krisen och kriget kommer first appeared on Opulens.

CHAUVINISM. Svenskarna först! Så hade Socialdemokraternas valslogan lika gärna kunnat låta. Sossarna har tagit tempen på Trollsverige och kommit fram till att det bästa sättet att vinna tillbaka dem som övergett partiet och gått till SD är att säga sig stå för vår tids motsvarighet till feodala värden.

Vi har talat om samtiden som 30-talets eller 90-talets återkomst. Men om vi ser den pågående maktkampen för vad den är, och skriver ut det som Socialdemokraterna för fram i sin valkampanj, ser det bra mycket dystrare ut än någon humanism eller folkbildningskampanj kan åtgärda.

Hos humanister finns en särskild lockelse att se medvetenhet och kännedom om vår historia som ett sätt att undvika att upprepa misstag. Liknande idealism finns i Ray Bradburys roman Fahrenheit 451, som först blev film 1966 och som nu blivit film igen. Bradbury skriver: ”När de frågar oss vad vi gör, kan du säga att vi kommer ihåg. Det är så vi kommer vinna i längden. Och en dag kommer vi komma ihåg så mycket att vi bygger världens största grävskopa och gräver den största graven någonsin och slänger krig i den och täcker hålet.”

Visst är det en lockande tanke att bildning kan hjälpa oss fatta bättre politiska beslut. I Dagens Nyheter den 16 maj kunde vi till exempel läsa om hur invandring i allmänhet och arbetskraftsinvandring i synnerhet har påverkat arbetslösheten. Slutsatsen är att invandringen på kort sikt kan skapa större arbetslöshet, men på lång sikt skapas fler jobb och inflyttade tar inte jobb andra skulle ha haft eller har kapacitet att utföra.

Men räcker denna kunskap? Kan vi anta att det är faktabrist hos befolkningen eller SD och S som gör att man går till val på ”jobb till svenskarna först”? Finns det en omedvetenhet bland Socialdemokraternas väljare, som inte förstår konsekvenserna av förvar för alla asylsökande som fått avslag? Ett förslag helt i stil med österrikiska FPÖ:s om att samla dem i ett läger, där de likställs med kor, lamm och grisar? Jag skulle säga nej, för medvetenhet är ingenting utan kontext, fakta ingenting utan en analys av konsekvenser. Utan ett ”vad gör vi nu, vad betyder det här för mig, för oss?” Finns det ens något “vi” att tala om?

När kvinnor trädde in på den officiella arbetsmarknaden i mitten av förra seklet uttrycktes liknande farhågor som de mot invandrare i dag: ”De kommer att ta våra jobb.” Med lägre löner och sämre arbetsvillkor trädde de in. Vilka andra ville ha de jobben då och vill det nu? Hur många rusar till bärplockande som till ett fik eller en klädbutik för att få arbete?

Ja, hotet är snarare de sämre villkoren, för när nya grupper drar in på arbeten med sämre villkor man själv har eldat på genom sin rasism eller sexism, så är det dessa villkor man själv kommer att få ta över. Jag vet inte hur den kunskapen förmedlas. Hur vi ska lära oss långsiktighet, särskilt i ett kapitalistiskt system som lever på glömska?

Innan vi börjar reservera särskilda platser i helvetet åt allehanda socialdemokrater bör vi backa tillbaka ett steg. Det finns ingen moral att tala till som kan dra oss ur det svarta hål de gräver åt oss. Men erfarenhet behöver förmedlas. Inte minst genom en öppen social rörelse, som på riktigt bjuder in folk att delta i förändringsarbete, utan vinst och maktspel. Här brister de flesta partier och organisationer.

Komplikationerna är många. Men det krävs inte mer än väl utvalda luckor för att bryta sig loss och bana väg för något annat än de livsslukande maskinerier som drar in allt i sin väg.

Alla artiklar av Samira Ariadad

The post Kunskapsbrist är inte problemet first appeared on Opulens.

PROBLEMRETORIK. Det har snart gått fem månader sedan eleven Mahmoud Alizade knivhöggs till döds på min gamla arbetsplats, Enskede Gårds gymnasium. Fem månder, så kort tid räknat i sorgetid, vilket hans familj, hans vänner och skolans personal vet bättre än jag.

Alizade kom till Sverige ensam och gick språkintroduktionsklass på en skola som länge fått trolla med knäna, en skola som fått stå för tryggheten och som efter bästa förmåga försökt uppväga brister i övriga samhället. Att få chansen att undervisa dessa elever var något av det största jag varit med om: alla möten med människor med ambition, disciplin och en genuin nyfikenhet och vilja att veta mer.

När så gymnasiedirektör Jan Holmquist blir intervjuad i P1 i samband med att rättegången kring mordet börjat är det något sådant jag förväntar mig att höra: det tragiska i att en ung människa gått bort och att den förlust som det innebär för Sverige. I stället får jag höra honom säga att en åtgärd som man vidtagit för att skapa trygghet på skolan är att minska antalet klasser för språkintroduktion. “Det har varit för många på samma skola.” Rätt vad det är blir offret en del av en anonym massa som anses vara ett ”problem”. Utan en enda kritisk fråga eller någon egen självrannsakan går gymnsiedirektör Holmquist från att prata om offret för ett mord till att prata om att det ska bli sämre förutsättningar för dem som befinner sig i en liknande situation.

Det behöver sägas en gång för alla: skolan brast inte i trygghet på grund av ”elevsammansättningen”, som gymnasiedirektören påstod. Problemet hos alla landets skolor där otryggheten ökat är resursbrist. Om vi ska prata om otrygghet och ohälsa bland de ensamkommande, är deras problem inte heller att de går i skolor där alltför många befinner sig i samma situation. Deras problem är, förutom den flykt de tvingats till, den politik som Sverigedemokraterna eldat på och som Socialdemokraterna långt före SD:s intåg gått i bräschen för. En politik som går ut på att misstänkliggöra, ja till och med kriminalisera dem som söker asyl, att förhindra människor att åtnjuta en så kallad mänsklig rättighet, att straffa och behandla dem som fångar på en anstalt, att frånta dem val i fråga om boende och arbete, att göra det omöjligt för dem att bli trygga – allt utifrån den falska motsättningen mellan dem som är medborgare och dem som inte är det.

Det var säkert varken reporterns eller gymnasiedirektörens avsikt att skuldbelägga ensamkommande i allmänhet eller pojken i synnerhet. Det var säkert inte heller var P1 Morgons producents eller chefs avsikt att framställa en tragisk händelse på det här sättet. Men det lömska med avsikter är att det sällan är de som påverkar människor, som betyder något, utan våra handlingar.

Men det går att göra om och rätt: att utöka stödet till språkintroduktion, att återinföra en reell asylrätt, att ge folk chans att bosätta sig och bidra till samhället i stället för att först dra bort mattan under deras fötter och sedan straffa dem ytterligare när de försöker att få ett gott liv.

Vi lever i en tid då ingen av oss längre har lyxen att existera i ett politiskt vakum. Vi måste därför tänka på att det vi säger ska vara välgrundat. För en flyktig tanke blir lätt en vind som blåser liv i farliga bränder vare sig det är vår avsikt eller inte. Inga ursäkter eller förklaringar kan göra skadan av den elden ogjord.

Alla artiklar av Samira Ariadad

The post En flyktig tanke kan tända en livsfarlig brand first appeared on Opulens.

KNYTBLUSEN. “Tiden då man enkelt kunde slå ifrån sig kritik genom att utmåla kvinnor som hysteriska, vilseledande eller tidsslösande i talet om egna erfarenheter börjar långsamt rinna ut.” Samira Ariadad om Svenska Akademien, kvinnohatet och slutet på herraväldet.

Nu behöver vi fokusera på det som är vårt faktiska uppdrag, eller som ledamoten i Svenska Akademien Göran Malmqvist sade: ”Det enda vi längtar efter är en smula arbetsro som gör det möjligt att ägna oss åt det vi ska ägna oss åt.” Det låter ju så fantastiskt sansat och resonligt, va, män som bara vill gå tillbaka till sina viktiga jobb.

Tiden då man enkelt kunde slå ifrån sig kritik genom att utmåla kvinnor som hysteriska, vilseledande eller tidsslösande i talet om egna erfarenheter börjar långsamt rinna ut. Men den selektiva toleransen, som gör sig särskild påmind när det handlar om män med makt och status, är seglivad. Ännu finns någonstans en idé om att människor ska respekteras för sitt yrke, så till den grad att det får spegla hela bilden av honom som person. Inte skulle väl han .. eller ”det var väl inte så farligt”. Som vi såg i undersökningen av SVT efter metoo tror varannan man och var tredje kvinna att historierna om övergrepp nog är lite överdrivna. Ska man inte få pussa någon på kinden eller ge någon en kram utan att det ska uppfattas som trakasserier? Bland de gråa fyrkantiga männen, kulturvärldens motsvarighet till fabriksägare med hög hatt och monokel, är det bästa självförsvaret de kan komma på att påpeka att ”Sara Danius avsked har inte med kön att göra”.

Det har varit funktionellt att inte låta konflikter stå i vägen för uppdraget. Sunt förnuft och rationalitet har varit en högt skattad dygd, cementerad i den politiska ideologin konservatism. Under nyliberalismen är det rationellt att tala om sakfrågor, att rama in sin uppgift och och att inte zooma ut för att se den större bilden eller betrakta saken i ett längre tidsperspektiv. Att avskärma ett arbetsområde för att kunna slå ifrån sig problem och konflikter som det kan förknippas med i ett större perspektiv har varit ett sätt att klamra sig fast vid en livlina när makten gungar. Vad betyder det? Jo, att ett gemensamt drag för manliga och nyliberala undanflykter är att gömma sig bakom objektiviteten. ”Det är inte för att jag har något emot jämställdhet, men det här stör vårt omedelbara uppdrag.” Uppdraget med stort u har ju alla respekt för.

Men så började fortet krackelera, vittra sönder. Vilka män bakom uppdragen är det man försvarar, undrade knytblusbärande kvinnor landet över. För en gångs skull avslöjades den neutraliserade maktpositionen, som fritt fått förfoga över mark, kropp och kunskap.  Kanske krävdes det en kvinnosymbol som folk kan se upp till, i en cynisk värld av makt och prestige, för att utmana kulturmännen.

Vi ser alla olika saker i knytblusen. Som Hanna Höie skrev på bloggen omintenu stödjer vi Sara Danius inte för att vi alla hänger med i Svenska Akademines göranden och låtanden, för att vi bryr oss om Nobelpriset, för att vi är bildade, för att vi identifierar oss uppåt i klasserna. Utan för att när till och med en överklasskvinna trycks ner framhävs det rena och skära kvinnohatet.

Så klart kan det inte sluta där. Ska vi prata om kulturbranschen måste det lyftas igen: kulturarbetare måste kräva ett slut på låga eller obefintliga löner och på en situation där makten är samlad i fåtalets händer. I ett större perspektiv måste kvinnohatet konfronteras rakt på. Ensamstående mödrar, tonårstjejer, queera ungdomar eller praktikanter ska inte behöva hantera patriarkatets effekter själva. En dag ska herraväldet vara ett minne blott.

Alla artiklar av Samira Ariadad

The post Adjö till herraväldet first appeared on Opulens.

ARBETE & FRITID. Första gången jag hörde någon tala om att inte arbeta gratis på fritiden var för några år sedan. Han var välavlönad IT-anställd och hade en period av hög arbetsbelastning och höga krav på jobbet. Men jag tänkte ändå: Kan man värdera sig själv och sitt arbete så här?

Den manlige IT-anställde talade om något som jag aldrig hört bland mina kvinnliga lärarvänner. Men kanske bör vägran att vara teknisk support utgöra en förebild för oss andra att vägra tillgänglighet och emotionell support.

I grunden råder ett likartat förhållningssätt i båda branscher: man ska göra så mycket som möjligt med samma eller utebliven uppskattning, man gör det ju för sig själv. Synen på arbetet som självförverkligande går igen på alla områden. Här finns en risk för att just kvinnor drar det kortaste strået, oavsett om man är den som ska förverkliga sig själv eller om man har barn med en man som ska göra det. I båda fallen kan det bli fråga om gratisarbete i produktions- respektive reproduktionssfären.

Jag gick själv från att vara kulturfrilansare – där jag inte sällan satt med fem–sex olika jobb samtidigt – till att bli något slags IT-arbetare. Väl ute ur det ekorrhjulet (och in i ett nytt) börjar jag ana de långsiktiga effekterna av kulturarbete. För vari bestod egentligen den konstnärliga friheten? De egna tiderna och engagemanget verkade snarare bakbindande än frigörande. För varken den påstådda friheten, prestigen eller meriterna kompenserade min uteblivna pension, den låga ersättningen (eftersom man lade ner den tid som krävdes) eller ångesten över alla skulder och uteblivna läkarbesök.

Konsterna, som tidigare var tätt knutna till tekniken, blev för några århundraden sedan sköna. Till skillnad från konsthantverk och läkekonst kom de att särskiljas från nyttorollen. Den rollen har i stället kommit att spelas av tekniken. Men i dag börjar rollerna luckras upp. Konsten rör sig mot funktionalitet, kommers och nyttobaserad värdering. Det handlar om vilka som får utöva den som arbete och vilka som får ta del av den. Det finns ingen plats för konflikt och det är i sig självt något politiskt funktionellt. IT-branschen rör sig långsamt i motsatt riktning – friheten att inte producera för stora teknikbolag, ordningsmakten eller banker utan i stället för en bättre värld lockar självlärda teknikbegåvningar till föreningar och open source-projekt.

Samtidigt vilar vår tid ännu på de gamla historiska uppdelningarna. Myten om kulturarbetarens frihet och om konsten som ett inre kall och självuttryck lever kvar i synen på gratisarbete och döljandet av det kollektiva arbete som läggs ner i verken. Denna myt bidrar till att skönmåla allehanda konst- och kulturprojekt i utsatta områden eller på motorvägar som ska mjuka upp konflikterna kring uteblivna politiska satsningar.

Även i gör det själv-politiken och gör det själv-kulturen riskerar bristfällig arbetsdelning, konflikträdsla och ett evigt idealiserande av den som ger upp sig själv och ogillande av den som säger nej att ge glädjen i det gemensamma skapandet en bitter eftersmak. Den här sortens praktiker behöver en aktiv diskussion som bryter den generella arbetsdelningen.

Som vi skrev i Brands temanummer om militant glädje: Det vi vill är att komma bort från arbetssamhällets uppstyckning av våra liv till skilda, bestämda funktioner, och särskilt uppdelningen mellan arbete och fritid. Det handlar om vilka värden som skapas. Vilka vi tillåts eller inte tillåts bli i dessa miljöer och sammanhang.

Alla artiklar av Samira Ariadad

The post Mellan två världar i samma universum first appeared on Opulens.

Från bortglömd fläck i Mellanöstern till fokus för omvärldens blickar. På ett par månader har Rojava i allmänhet och Afrin i synnerhet än en gång börjat röra om i västvärldens blick både på ”de andra” och med lite tur och kamp också sig själv.

Med jämna mellanrum går omvälvande idéer och praktiska former för självbestämmande, frihet och jämlikhet från att vara olästa tidningsnotiser till att ge upphov till stödaktioner och lokala experiment. Modeller för livet bortom stat och kapital smittar av sig, vare sig man vill erkänna dem för vad de är eller ej.

Världen över har man förnekat den demokratiska konfederalismens antinationalism och kvinnofrigörelse i Rojava. Man har beskrivit den som uteslutande en kurdisk kamp för en självständig stat. Man talar om de demokratiska enhetsstyrkorna YPG/YPJ som i bästa fall sekulära IS-kämpar, i sämsta fall terrorister. Man avradikaliserar den och låter den handla om frihet utifrån dominerande politiska målsättningar.

Samtidigt skyddas nationalstaten med murar och vapen. Nationernas invånare kontrolleras med allt större precision genom övervakning och nya lagar. När människor drivs på flykt på grund av ekonomisk expansionsvilja behöver ordningen återupprättas. Den största friheten och tryggheten beskrivs som en fråga om arbetskraftens och varornas rörelsefrihet eller som en fråga om att ”få landet på fötter igen”, som om det vore oförenligt med statlig dominans. Allt för att visa att krig eller flyktingströmmar minsann inte bevisar någonting, att det inte är våra system för produktion och reproduktion som på något sätt är otillräckliga, rent av orsaken till dem.

Svenska makthavare tonar ner sina bidrag till de turkiska vapen som nu används mot både civila och demokratiska försvarsenheter. Nu ska 700 miljoner svenska kronor till den turkiska staten förbättra levnadsförhållandena för de miljontals syriska flyktingar i Turkiet som där utgör både billig arbetskraft och slagträ. Pengar rakt ner i fickan på en stat som viftar med pekfingret i luften.

Den personliga säkerheten beskrivs ofta som en fundamental del av den mänskliga naturen. Så beskriver bland annat den amerikanske ex-militären och New York Post-krönikören Ralph Peters anledningen till att så många människor i tyranniska dikaturer accepterar det politiska läget, vare sig de bor i Ryssland, Kina, Ungern eller Tjeckien. Alla har inte våra traditioner, skriver han. Den här sortens texter må vara välvilliga, men få kommer undan den dominerande logiken i etablerade institutioner och mediala affärsmodeller. Det finns något väldigt amerikanskt och medhårsstrykande i att tala om de egna traditionerna som så högtstående och annorlunda än de i dessa krigsdrabbade regioner.

Det är en klassisk manöver: att paketera och ringa in en mänsklig strävan efter gemensamt liv i en dominerande kulturs ramar. Inte sällan är dock många människor villiga att lägga sin kortsiktiga säkerhet åt sidan till förmån för ett långsiktigt gott liv om det bara finns en metod och en vision som inger tillit . Så har ju den trygghet som vi åtnjuter och klamrar oss fast vid skapats.

Kanske handlar det om retorik och taktiska formuleringar. Men i grunden finns ändå ett förnekande av egna tillkortakommanden och en ovilja att bemöta den grundfråga som kommer med revolutionen. Den har väckts i Rojava men har skapat ringar på vattnet över stora delar av världen: den om huruvida vi kan leva i frihet från stat och kapital. Vad håller vi på med?

Alla artiklar av Samira Ariadad

The post Viljan till det gemensamma livet first appeared on Opulens.

8 MARS. Samira Ariadad påminner om allt som har uppnåtts och allt som återstår att göra.

Äntligen åttonde mars. Vi påminns i dag om allt vi skapat oss och allt som finns kvar att göra. Om att vi återtagit våra kroppar men att någon av oss dagligen mister den, blir fråntagen valet. Men på gatorna, i våra hem, i domstolarna och på arbetsplatserna tar vi bit för bit tillbaka allt som berövats oss.

Vi påminns i dag om jämlikhetens förutsättningar, hur tätt den sexuella frigörelsen hänger ihop med den ekonomiska. Om inkomstglappet, om arbetsgivarens rätt att anmäla för förtal när missförhållanden påtalas, däribland sexuella övergrepp på arbetsplatsen. Om svårigheten att klara hyran.

Men ojämlikheten speglas också i vilka framtidsplaner vi uppmuntras att göra upp, i vad vi drömmer om, i alla rättigheter som vi liksom män borde få, men också i alla skyldigheter som de borde påläggas. Vi formas genom viktiga ögonblick här och nu i rum för ideologiska samtal. Vikten av en politisk strategi i alla läger är viktigare än någonsin i en tid av drev, näthat och brist på riktning.

Med metoo-rörelsen kom ett återerövrande av makten, ett uppror mot de mäktiga, ett grusande av illusioner om jämlikhet. Vi visade tydligt hur den sexuella frigörelse som så många kämpat för i decennier uppenbarligen ännu är mycket eftersatt.

Framgången riskerar att bli tillfällig om vi inte tillsammans går vidare. Vi måste fortsätta att berätta och förebygga genom utbildning, genom att prata och säga ifrån på jobben, inför oss själva, inför varandra, genom att täppa igen hålen i rättssystemet, däribland nämndemannasystemet som visat sig rättsosäkert, genom att öka stödet till kvinnojourerna. Men också genom att som rörelse bygga vidare på den makt som påverkar vardagen och som allt annat är beroende av: Att sprida budskapet om att, hur och varför vi har rätt att bestämma över våra egna kroppar. Att fortsätta att dokumentera övergrepp, anmäla och organisera oss. Att förbättra våra analyser, engagera oss både med dem som har liknande erfarenheter och dem som har andra erfarenheter.

Somligas ovilja till organisering med transkvinnor påminner på sätt och vis om oförmågan till organisering med rasifierade kvinnor. De ”andra” erfarenheterna komplicerar saker och ting. Men likriktade rörelser når aldrig det de vill uppnå – alla kvinnors frigörelse – även om de på kort sikt kan vara praktiska. Vi behöver vara plastiska och välja rätt plats för samtal, gå in och ut ur sammanslutningar med våra många ansikten, få dem att tappa sin beredskap för oss.

Det gäller att hålla flera saker i huvudet samtidigt. Vi måste kämpa för bättre och fler välfärdsinstitutioner, skolor, vårdinrättningar och domstolar, putsa på det vi byggt, men samtidigt vara beredda att försvara oss, skapa något nytt, närma oss varandra. Vi vet att vi personligen måste besluta att lämna våldsamma relationer men att som kollektiv skapa förutsättningarna för det. Här är Folkets försvarsenheters (YPJ:s) direktdemokratiska organisering en klar inspiration, där feminismen är en grundpelare, kvinnors organisering en utarbetad metod, frigörelsen öppen och välkomnande och kantonerna kompromisslösa mot misshandel, övergrepp och patriarkala maktsymboler.

Vår största gärning är varje samtal och solidarisering. Våra röster har ekat genom historien, vi har krävt och skapat oss de friheter vi har i dag. Jag ser fram emot att stå bredvid er kämpande för de kommande friheterna i dag och alla dagar.

Alla artiklar av Samira Ariadad

The post Kamp idag och alla dagar first appeared on Opulens.