PROSA. I dag kan vi presentera ett utdrag ur vår medarbetare Robert Myhrelds bok ”Ibland är det alltid samma sak.” Boken handlar om bipolär sjukdom och skildrar en allmänpsykiatrisk klinik från insidan.

Akut inlagd på psyket börjar den bipoläre Robert Myhreld skriva dagbok på sociala medier. Följarskaran växer, texterna fördjupas och normalitetens gränser suddas så sakta ut. Efter utskrivningen har Robert sammanställt boken Ibland är det alltid samma sak som publiceras av Widegrens förlag. Opulens kan i dag publicera ett utdrag ur boken.

Men först en kort presentation:

När tankarna skenar och Robert börjar fundera på att köra brödkniven genom underarmen, ja då vet han: det är hög tid att åka in till psykakuten.

Ibland är det alltid samma sak tar oss med innanför dörrarna, till psykets vindlande korridorer och medpatienternas trassliga, trasiga tankegångar. Myhreld öppnar upp sig själv, institutionslivet och sjukdomen. Han berättar samtidigt något väsentligt om livet ”där ute”, om det ”normala” – och den flortunna gränsen däremellan. Roberts text varvar mörker och desperation med humor och stark människokärlek. Han suffleras och tröstas av litterära följeslagare som Emilia Fogelklou, Max Blecher, Gustaf Fröding och E.M. Cioran.

– Jag har fått höra från många med liknande problematik att de är väldigt tacksamma att få läsa, igenkännandet är som en lisa för själen, säger Robert om boken. Men även personer utan erfarenhet av psykisk ohälsa hör av sig med uppskattande ord, att de får en inblick i det här nästan förbjudna reservatet, psyket – i dubbel bemärkelse.

Robert kallar själv verket för ”ett dårhjons marginalanteckningar”, vilket verkligen sätter fingret på berättelsens karaktär: här finns djup sorg, ja rent vansinne, men också en sorts anakronistisk, surrealistisk livsglädje och cynisk humor. Det är en rakt igenom ärlig text.

Roberts hemsida hittar du här: Marginalanteckningar

Ibland är det alltid samma sak är, som tidigare nämnts, utgiven på Widegrens förlag.

Ett dårhjons marginalanteckningar

Föreliggande text är sammanförda anteckningar som först såg dagens ljus i form av en följetong på sociala medier. Lite är putsat, somligt har tagits bort, annat lagts till. På det stora hela är det här sex veckor marginalanteckningar i kronologisk ordning från en allmänpsykiatrisk vårdenhet. Att jag hamnade där kom närmast som en chock eftersom jag faktiskt hade försökt ta mig i kragen och tänka positivt.

Om du som läser detta själv befinner dig i mörkret kan delar av boken vara tunga att läsa. Kom ihåg att det finns hjälp att få om du går i tankar att skada dig själv på något vis. Försök att finna styrka att be om hjälp, för den finns att få. Att det här över huvud taget skrivs bär vittne om det.

»Ljus finns ändå.«
– Emilia Fogelklou

Inskrivning

Efter fyra läkarutlåtanden, en klok och tråddragande psykolog samt sju timmar på psykakuten leds jag av en vänlig vårdare till avdelningen för personer med bipolär sjukdom. Inte första gången jag är här. Även nu utan tvång. Får rum nummer fem. Det är ett singelrum, men där står också en reservsäng med ett blått och lätt transparent plastöverdrag. En bår?

Duschen är slanglös, draperi finns det inget och överlag krävs en del fantasi för att ta livet av sig här. Något jag ändå inte ämnar göra. Det är hur som helst alltid för sent för det, som E.M. Cioran konstaterat, även om jag inte riktigt förstår vad han menar.

Fem minuter in på vistelsen

På en avdelning får man både se och höra somt man inte ser eller hör någon annanstans. Inte i denna koncentration. Jag överhör två patienter:

»Jag skulle till psykiatrin för att få tillåtelse att åka på semester. I stället fick jag tvångsvård.«

Så kan det gå.

Ett brutet ben är ett brutet ben är ett brutet ben, medan en rämnande själ är metafysik som måste kategoriseras. Den här semestern kan ändå bli något. Strax över hundralappen för logi, kost, sällsynt sällskap och fria mediciner.

❦

Han är kvar i personalstyrkan, den numer sju år äldre herren som var här när jag kom hit första gången och sa att allt skulle bli bra.

❦

Sällan erfar jag en så stark kärlek till Människan som här. Det är i svagheten vi framträder som tydligast. Alla runt mig har varit barn. Alla här har lidit orimligt mycket. Många som försökt men inte lyckats komma in här har dött för egen hand. Likaså personer som varit här innan mig. Kanske kommer någon som är här just nu bära hand på sig själv i framtiden. Det finns för få sängar.

❦

Från ett av rummen hörs resignerad skrikgråt från en patient vars liv inte leker. Någon annan förbannar i telefonen de ungdomar som rökt hasch i hennes trappuppgång. Ordagrant:

»Jag punkt är punkt så punkt jävla punkt arg utropstecken.«

Hörlurarna kommer att frälsa mig. Det luktar sur yoghurt i uppehållsrummet.

❦

Fick ett visitkort av en medpatient. Hon handlar med fina drycker, främst import.

❦

Ivan Karamazov hade ändå perspektiv på tillvaron, en viss levnadskunskap:

Vet du vad, jag satt just här och sade till mig själv: även om jag inte tror på livet, även om jag gett upp hoppet om en kär kvinna, gett upp hoppet om en tingens ordning och istället blivit övertygad om att allting bara är ett förvirrat, fördömt och kanske rent satanistiskt kaos och även om jag kommer att få uppleva alla tänkbara fasansfulla besvikelser, som kan drabba en människa – kommer jag ändå att vilja leva, och när jag nu en gång fått smak för den här bägaren, tänker jag inte låta mig ryckas från den, förrän jag tömt den i botten.

Jag får nöja mig med en kaffe med mjölk, fetthalt 3,5 procent, den röda.

❦

Inget stör läslusten lika mycket som ett ej tidsbestämt läkarsamtal.

»De vill berätta om medicinjusteringen.«

Bestämd form. Spännande. Det finns saker jag kommer motsätta mig. Hur ska man säga det utan att framstå som alltför motspänstig, omedgörlig? Maktskillnaden mellan Vetenskapens verkställare och Dårhjonet med sin egen lilla upplevelse. Vi får se vad de tänkt ut. Relationen mellan patient och läkare, en livlina som patienten måste vårda ömt. Undvika att trampa läkaren på tårna, väga orden på pillervåg, anbringa rätt ansiktsuttryck, ha lagom mycket tryck i handslaget.

(Det blev inte så blodigt. Knappast någon mirakelkur, men vem behöver det. En skvätt urin på elden för att få den att fräsa till räcker.)

❦

Hört: »Rostad majs! Vad är det för något?«

❦

Erfarenheten från tidigare besök fick mig att ta med en mycket kort och därmed harmlös USB-sladd och en powerbank. Nu behöver jag inte be personalen om att få telefonen laddad i ett rum särskilt avsatt för ändamålet.

❦

Avdelningen för bipolära är för tillfället rätt lugn. Inga scener, inte en endaste skandal – än så länge ska tilläggas. Tror att en ylande psykos från någon krake hade livat upp.

❦

Så in i vassen skönt att man inte förväntas småprata.

❦

Malou i bakgrunden skapar ju inte direkt grogrund för ett »tillfrisknande«. Citationstecken på grund av att man inte blir frisk i den mening man kanske tänker vid sjukdomstillstånd. Bipolär sjukdom är en trogen vapendragare, från insjuknande till graven. Ofta välkomnar graven en tidigare än genomsnittsbefolkningen. Tjugo procent för att vara mer exakt. En av tre med bipolär sjukdom försöker minst en gång under sitt liv på jorden att för egen hand hamna under den.

Ny dag

Nu studsade en maniker fram ur något skrymsle. Äntligen. Min bedömning är att X (vi kallar henne X framöver) borde ha fått tyngre sängkläder. Inte något att skriva hem om egentligen, personen är mycket energisk, pratar mest hela tiden, frågar alla i personalen om hon kan få en macka — innan frukost! Hur vågar hon!  Om X kommer hit ska jag be henne ta lite valium. Nu står X och knackar på en dörr jättelänge.

Ni förstår min belägenhet!

X vill plötsligt ha ett tjockt skrivblock. Krav! Mina förslag? Bältning och psykokirurgi. Jag skojar. Nu vill X inte ha det längre. Vill ha den där mackan egentligen. X berättar för personalen vad de gör för fel, vilket visar sig vara allt. X ombeds att sätta sig i soffan i stället. Mycket bra. Nu börjar X prata i telefonen. Det här kommer bli en eldstorm.

»Var är min penna?« frågar X.

X går fram till en patient och bedyrar sin kärlek. Så vackert att jag nästan trillar ur soffan.

Okej, nu går X fram till mig.

Herre i min arma själ, så här mycket har jag aldrig någonsin hört någon få ur sig på så kort tid. Detta kan vi fastslå:

X älskar mig.

X initierade en tävling som gick ut på att vara tyst och ha tråkigt. Fem sekunder krävdes för mig att ro hem segern.

X kallar mig för Pruttis. Först var det Hampus.

X sparkade mig i ändalykten när jag hämtade kaffe för att X var sur på mig till följd av min vinst.

X kastade i tristess bort boken jag läste. Också en typ av recension antar jag.

X pratade om att »ha tid« (för något). Jag undrade vad tid är. X blev måttligt road av frågan.

X säger att vi inte är något. Gillar tanken. Jag berättade att jag tänker att vi är en parentes av härsket piss.

X säger att vi inte är sjuka, men att vi ska skriva upp alla sjukdomar i världen på ett papper.

Jag säger att jag ska gå och vila. X blir sur, även om det mest är ett poserande, och ropar »fuck you!« efter mig. Det tackade och bockade jag för, såklart.

Summa summarum: jag fick väl vad jag bad om häromdagen.

Uppdatering: sov lite, gick ut och satte mig. X gick förbi och slet mig i håret. Jag är ju inte en sämre pedagog än att jag sa »så får man inte göra«. Sen gick X in i en annan persons rum. Tror att X fick på nöten. Personalen har fullt sjå.

Ny dag

»Vet ni var alla bipolära brukar hänga?«

»Från taket.«

❦

En sufisk mystiker, minns inte namnet, svarade på frågan:

»Nej men tjena, länge sen, hur är läget?«

»Hur står det till med folk, som äro uppå hafvet, och skeppet har förlist, och hvar och en af folket på en planka? Fasansvärdt! Sådan är min belägenhet.«

❦

»Vad jobbar du med?«

»Socialpedagog på ett psykiatriboende.«

En stunds tystnad.

❦

Ur Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget av Jaroslav Hasek:

När Švejk senare beskrev livet på dårhuset gjorde han det i ovanligt lovprisande ordalag:

            ”Jag vet verkligen inte varför dårarna är arga för att dom hålls inspärrade där. Man kan krypa omkring naken på golvet och tjuta som en schakal och väsnas och bitas. Om man gjorde så ute på stan skulle folk bli förvånade, men där är det hur vanligt som helst. Det finns en frihet där som inte ens socialisterna nånsin har kunnat drömma om. Där kan man till och med ge sig ut för att var Gud fader eller jungfru Maria eller påven eller kungen av England eller hans majestät kejsaren eller den helige Václav … Allra mest från vettet var en herre som gav sig ut för att vara sextonde delen av ”Ottos konversationslexikon” och bad alla att dom skulle slå upp honom och leta rätt på ordet ‘kartonghäftmaskin’, annars var han förlorad. Han lugnade sig inte förrän dom satte tvångströjan på honom. Då var han nöjd för att han trodde att han hade kommit i bokbindarpressen och bad dom skära till honom modernt.

Ny dag

Vid pass två i natt sprang en ung person runt på avdelningen och skrek. Mitt tålamod som jag övat upp med arbete inom kundtjänst, på en camping, som pedagog i skolmiljö, inom psykiatrin och i allmänhet genom oturen av att ha fötts, prövas nu till det yttersta.

Nu är klockan halv fyra, hon verkar nöjd för denna gång. Hon är rätt sjuk. Vi är några som visar oss ute på det slagfält som är avdelningen. Vi vill ha yoghurt med müsli. En vill ha melatonin men verkar inte få det eftersom det inte står på ordinationslistan från läkaren. Jag förstår frustrationen, det är mig veterligen en hyfsat harmlös sömnmedicin, men papper är hårda.

En annan vill ha min telefon för att ringa ett samtal. Hon gömmer sig bakom ett munskydd och lirkar in ett par Mariannehårdingar. Jag lämnar inte ut den, behöver den själv. Misstänker att hon kom till avdelningen medan jag sov.

Få är imponerade över sakernas tillstånd just nu.

❦

Jag behöver sömn. Brist på sömn ger förr eller senare under dagen onödigt mycket trötthetskryddad ångest och då vill jag mest lämna jordelivet.

❦

Morgon: de lät mig sova lite längre. Vaknade av mig själv halv nio och trodde frukosttiden var förbi. Ni anar paniken. Det är en tradition jag vill upprätthålla när jag befinner mig här: torkade plommon i yoghurten. Vore i sanning ytterst försmädligt om något patrask fulat ut sig till den grad att personalen vetat varken upp eller ner och glömt att väcka folk.

❦

Hon som ville låna min telefon sitter i soffan och pratar för sig själv. I brist på telefon gissar jag.

❦

Tjuvlyssnade på ett lågmält samtal mellan två skötare angående en patient. En gnutta oprofessionellt och säkert ett sekretessbrott, men vafan – tack för det! Jag förstår dem fullständigt. Hur som helst: de dividerade om huruvida en av de nyanlända hade hoppat från tredje eller fjärde våningen. Petitesser. Jag och hon taltes vid lite senare och när hon såg Putin på teven rullade hon i väg med sin rullstol och undrade vad fan som är fel med världen. Föredömligt.

❦

Alla gör vi misstag i livet. Mitt var att bli kliniskt galen.

❦

En gång i tiden föraktade jag touchscreen. Jag fick panik av att använda de icketaktila tangenterna på min iPod. Om man nu använder ordet taktil så — gör man? Nu är de oumbärliga för mitt skriv- och visabehov.

❦

Ur journalen:

Patienten blev inlagd inom slutenvård p g a svår depression episod med suicidala tankar och planer. Hög ångest som hindrar patienten från att fullfölja vardagliga rutiner. Uppgivenhet. Försämrad sömn. Fortsatt inneliggande för stabilisering.

The post Robert Myhreld ‒ Ur ”Ibland är det alltid samma sak” first appeared on Opulens.

FILM. Robert Myhreld återkom i början av året med sina marginalanteckningar. Och nu är det åter dags. Den här gången har Myhreld varit på bio och sett den aktuella skräckfilmen ”Alien: Romulus”. Men förvänta dig inte en konventionell filmrecension! 

Det är inte mitt fel att den nya Alien-filmen ‒ ”Alien: Romulus” ‒ suger som ett gammalt skodon som brukats på en grisfarm i tjugo och några år. Ni vet skodonet med åttasnörningen, men där bara de två nedersta hålen använts eftersom snörena är trasiga. Plösen är slappare än en sedan en vecka självdöd lax. Sulorna har ett ymnigt läckage – fotjuice ut, grispiss in – vilket givetvis saftar upp mellan tårna. Plask, slask, plask, ja, heja! Efter grismockamockningen följer geggamojaskit med in i farstun; lukten sitter nu i själen. Skodonet har varit med om slakt med bultpistol där det stänkt blod överallt (jag kommer aldrig glömma synen). Jag gillar för övrigt grisar, coola djur, men grisfarmen målar upp exakt det som behöver målas upp.

”Storslagen och trist”

Jag och och min maka Magdalena bokade biljett på Imax klockan 21 (det gäller att ha den rätta känslan). Imax är inte sällan nice. Vi såg nån Star Wars-film i New York en gång. Men det var fruktansvärt. I går gjorde Imax att filmen åtminstone gav något. Schyst ljud och bild. Utöver detta: ett obeskrivligt lidande och ett svårläkt hjärta. Tur att högkostnadsskyddet är uppnått! Godiset var också gott, men dyrt. Nybörjarfasoner att inte ta med eget – fan ta dig ”Alien: Romulus”, allt är ditt fel!

”Alien: Romulus” är cancersvulstig. Storslagen och trist. Ingen finess. Läskig? Lika spännande som en Cola utan snus och med en fimp i botten. När filmen väl rullat i gång var det för min del en personlig kamp för överlevnad. Folk satt i salongen och nära nog grät av anspänningarna i ansiktet, axlarna och fötterna. Jag tar givetvis allt med denna film personligt! Behåll pengarna, jag vägrar se mig besegrad! Stryka flagg kan de glömma att jag gör.

Ond bråd död

Var fanns känslan av studentikos trångboddhet? Det s k a vara tight och jävligt i en Alien-film! Är det slut på ammunitionen ska det medföra fatala konsekvenser. I ”Alien: Romulus” är det för lite av plink-plink som ökar i intensitet på scanner-apparaturen som MÅSTE finnas tillhands. Sedan ska plink-plinkandet upphöra efter att ha uppnått en tidigare aldrig uppmätt intensitet och så – ond bråd död. Hehe.

När det första Alien-spelet kom till pc lärde jag mig först efter många timmar att det fanns en ficklampa att tillgå. Jag utgick kallt (och korkat nog) från att det blott fanns några få ljusstickor att kasta ut på marken och så mynningsflamman då för ett se ett endaste jota. Något gick sönder i mig där och då.

Utomjordisk exhibitionism

Åter till filmen. Man fick leta länge och naturligtvis utan framgång dum-bliga ut i oändligheten efter en känsla av rymd (men det var en fin måne när vi kom ut ur biografen). Allt gick så jävla fort, rymdskeppen dockade med varandra som om det vore en smal sak, typ som att på en tom och välansad fotbollsplan köra över en tvåkommatvå meter hög Kendocka medelst en tio meter bred ångvält.

I filmen är det obegränsat med både ansiktspussare och dregelpuckon. Nej och åter nej! Det ska vara ett återhållsamt brukande av dessa inslag, inte nån jävla utomjordisk exhibitionism där superorganismer flyter runt i viktlöshet simmande i sitt eget slajm. Och apropå superorganismer. Slutet? Vad in i hela min jäkla pjäxa? Födseln av Guds fulaste varelse var kul, men tyvärr var det inte det slags katharsis man kanske hade önskat.

Skämmes, tamejfan! Skämmes!

The post Myhrelds marginalanteckningar: Obeskrivligt lidande på bio first appeared on Opulens.

BOKTIPS. Robert Myhreld åker spårvagn och läser en rysk klassiker som han varmt rekommenderar. Boken i fråga är ”Livets rot” av Michail Prisjvin.

Vid SKF trippar fyra personer in på spårvagnen. En håller i kaffet, någon annan ölburken, den tredje trycker ut sex piller Zolpidem ur kartan ner i den smutsiga handflatan; den är nu tom, pillerkartan, han kastar den i sopen. Den fjärde, kvinnan, ser ut att vara så tillfreds hon för tillfället kan vara, tycks inte vara i behov av något ytterligare.

De kliver långsamt, långsamt av i ett svajigt och substansluktande lämmeltåg en hållplats senare, Gamlestaden. Många biljettkontrollanter utgår nämligen härifrån.

Jag hade höjt blicken från mitt läsande. Första parkett.
Min läsning, det är ”Livets rot” av Michail Prisjvin (1873–1954). Och jag tänker att livets rot (ginseng) inte sällan är angripen av rötan. De som just gått av har varit barn, de ville nog inte att det skulle sluta så här.  

Tidens förlag gav ut ”Livets rot”, i översättning av Cecilia Borelius, 1947 i serien Ryska klassiker. 2015 gavs den översättningen ut på nytt av Norstedts.

Det här, mina vänner, är något av det finaste jag läst på länge.

Michail Prisjvins naturskildringar från tajgan som angränsar till havet mycket långt bort i både tid och rum griper tag. Människan är lika mycket i blickfånget som faunan och allt annat som växer, förändras, byter form. Vågen som nöter stenen. Stormarna som tvingat träden att dra ned på sina anspråk. Hjortens ögon.

Han planterar den inkomstbringande ”Livets rot” och förhåller sig lugnt inför det faktum att det fordras år av väntan innan den är redo att åter se ljuset. Han sysselsätter sig med annat, betraktar hur världen skiftar färg och ljudbild. Under vintern försöker djur av alla de slag bara överleva, jag anar tystnad, men brunsten kommer att bröla när tiden är inne.

Han lever med en kinesisk man vid sin sida, ”den ömmaste, mest skarpsynta och jag vågar säga mest kultiverade fader, som det över huvud taget finns i världen.” Det gemensamma språket bristfälligt men inte otillräckligt.

Stugan, byggd i en dalgång, gör den skyddad från tyfonerna. I närheten finns bäcken där man ”ständigt kunde höra dess stigande och fallande sång, som ibland påminde om ett glatt, men starkt dämpat samtal. Då jag första gången lyssnade till detta samtal, tyckte jag att ’världen på andra sidan’ verkligen existerade.”

Detta är något helt annat än gräshoppornas symfoni.

The post Sommarläsning: ”Livets rot” av Michail Prisjvin first appeared on Opulens.

ROMAN. Robert Myhreld är tillbaka med sina marginalanteckningar. Den här gången handlar det om en roman av Bohumil Hrabal.

”I TRETTIOFEM ÅR har jag arbetat med returpapper och det är min love-story.”

Starkare öppning får man leta efter. Någon opponerar sig antagligen, stampar med foten och vrider sina händer som en karaktär i vilken gammal rysk roman som helst och mumlar något om öppningsfrasen i ”Främlingen”. Emellertid ska det vara ett helsike att översätta originalmeningen till andra språk, åtminstone svenskan och, vad jag förstått, engelskan. Något om att ordet ”maman” inte har en exakt motsvarighet på svenska.

Det får vara som det vill med den saken.

Det rör sig om romanen ”En alltför högljudd ensamhet” av Bohumil Hrabal. Författaren föddes i Brno, en stad som ligger mig varmt om hjärtat efter att ha bott där. På två och ett halvt år lärde jag mig fem ord tjeckiska, att åtminstone några invånare är halvstolta över att Lennart Torstenson (stridbar fältherre, lite löjligt namn) aldrig intog staden under det trettioåriga kriget och att någon sorts krokodil rumsterade i kloakerna back in the day.

Verket kom hur som helst att förläggas med publiceringsförbud till följd av dess kritik av samhällstillståndet. Först 1989 kunde den tryckas inom landets gränser.

Haňťa har som ni läste i början arbetat med returpapper i trettiofem år. Vi befinner oss någonstans i Tjeckoslovakien efter det andra kriget. Haňťa har mot sin vilja blivit bildad, ett öde bland andra. Han sliter i sitt anletes svett, brottas med enorma mängder böcker, hela bibliotek rentav och inte sällan verk av utsökt kvalitet både innehållsmässigt och i utförande. Då och då dyker blodindränkta papper från slakterier upp, där köttflugor ”som galna av köttlukten brunstigt parade sig och sedan med ännu större frenesi i ryckiga piruetter skapade ett tätt buskage av vansinne runt det pappersfyllda tråget, så som neutroner och protoner virvlar omkring i atomen.”

Till hemmet har han släpat tonvis med böcker och tusentals av dessa utgör ett snillrikt konstruerat himlavalv över sängen. Det vore också ett öde bland andra, att mosas av sitt privata bibliotek. Mosas gör för övrigt möss som livnär sig på och lever bland den aldrig sinande strömmen av papper som anländer till hans arbetsplats och papperspress. I ”hjärtat av varje bal” lägger han ett uppslagsverk av en klassisk filosof, och med följer ock mössen tillsammans med sitt levebröd in i tillplattningsdöden. Också ett öde.

Haňťas öde är inte bara böckernas. Till detta tillkommer att dricka helt sinnessjuka mängder öl, få två semesterdagar avdragna av sin surmulna chef för varje sjukdag, vilket, visar det sig, inte bekommer papperspressaren så där särdeles mycket eftersom han tycks leva och dö för sitt kall.

Vissa exkursioner företar han sig – både i minnet och i sinnevärlden. Han besöker professorer som numera arbetar i kloaken och efter vetenskapskonstens alla regler drar slutsatser om det mänskliga livet i Prag utifrån mängden kondomer som kommer flytande, de olika typerna av mänskliga exkrementer vid olika veckodagar och det pågående kriget mellan två råttklaner vilka tidigare i enad front stred mot brunråttorna. Nu låg de istället i fejd med varandra i kampen över det underjordiska herraväldet. Hegels dialektik i praktiken, konstaterar han.

Minnen var det också, ja. Han tänker tillbaka på en gammal flamma. Det gick lite sisådär på den fronten, mest på grund av – bajs. Han hade dansat med en Mančinka, det hade varit trevligt, båda var glada, lyckliga och allt det där. Hon skulle bara pudra näsan, ni vet hur det är. När hon återvände till dansgolvet, fann sig emellertid det dansande paret mitt i en ring av mer eller mindre andra dansanta förmågor. Dessa gapskrattade och Mančinka lade benen på ryggen. Hrabal beskriver det bäst själv:

»…jag fick inte se Mančinka igen, inte på flera år, för efter detta började de kalla henne Skitmanča, för upphetsad av damernas dans och överväldigad av att jag hade sagt att jag tyckte om henne hade Mančinka sprungit ut på bykrogens dass där pyramiden av exkrementer nådde nästan ända upp till hålet, hon hade doppat sina hårband i den lantliga latrinens innehåll och sedan från mörkret sprungit in i den upplysta salen där hårbanden i sin centrifugala rörelse hade flaxat och stänkt på de dansande.«

Det är alltså ett inte ringa mått av Švejks ande över det hela. Hur som helst: Haňťa kom några år senare att träffa henne igen där en liknande fadäs (även om vissa kanske inte menar att det är en sådan) inträffade. Kärlekshistorien sket sig, men Haňťa konstaterar helt korrekt att ”den som känner sin förnedring och håller sig till sin ära, en sådan människa är en förebild för världen.”

Vi kan nog utan att skämmas sluta oss till att verket är ett koncentrat av sådant där som kallas symbolik. Potatisgulasch med hästkorven i. Det oändliga antalet verk som skrivs, korrekturläses, sätts, trycks och kasseras bara för att åter bli till pappersmassa som används till att skriva nytt på, korrekturläsas, sättas, tryckas och kasseras för att återigen bli till pappersmassa. I all evighet, amen.

Kanske lurar symbolik i att digna under mängden böcker och kunskap. Eller i råttornas krig och dialektiken. Det går att ana sig till att det lurar något rent satanistiskt i att lära sig saker mot sin vilja – och att kunskapen är ringa värd om den inte används till något.

Det industriella och effektiviserade tillvägagångssättets mord på passionen – alienationen går att skönja om man så vill. Och vad går det inte att läsa in i att professorer under det rådande politiska läget kom att arbeta i kloakerna! Att mössen lever det rätta livet; äter i sig trycksvärtan och dör med den!

Säkrast är ändå att hålla sig till det konkreta, alltså att en morbror som ligger död i femton dygn i sommarhettan mycket väl kan bli ”översållad med flugor och maskar” och rinna ut över linoleummattan ”som en camembert”.

Mums.

The post Myhrelds marginalanteckningar: Pressade anteckningar från källarhålet first appeared on Opulens.

PROSA. ”Det går att läsa Ginzburgs Anteckningar från belägringen dels som en återgivning av belägringen, dels som en psykologisk skildring av hur vanliga människor agerar under exceptionella förhållanden,” skriver Robert Myhreld.

Anteckningar från belägringen av Lidija Ginzburg
Översättning, efterord och kommentarer: Karin Grelz
Bokförlaget Faethon

Mellan september 1941 och januari 1943 var miljonstaden Leningrad – dagens S:t Petersburg – inringad av den tyska armén. Försvaret föll inte samman som tyskarna hade förväntat sig och inledde i stället en omringning som gick ut på att knäcka människorna med vapen och påtvingad svält. Det fanns till och från försörjningslinjer in i staden där människor kunde evakueras och mat föras in, men de var långt ifrån tillräckliga. Uppgifterna går isär, men många forskare lutar åt att uppemot en miljon människor miste livet under de här åren. De flesta av svält.

Om de sovjetiska lägren har den prisade Aleksandr Solzjenitsyn och den skarpare Varlam Sjalamov skrivit om. På Bokförlaget Faethon har Lidija Ginzburgs (1902–1990) Anteckningar från belägringen utkommit i en utökad och reviderad utgåva. Karin Grelz har såväl översatt som skrivit efterord och kommentarer.

Kanske är boken att betrakta som en utvidgning av förståelsehorisonten av händelserna i Sovjetunionen under kriget, även om åtminstone Eino Hanski också skrivit om det i sin trilogi. Frågan är emellertid om någon ringat in vad det var att vara människa i Leningrad under belägringen på ett lika kärnfullt vis som Ginzburg. Jag kommer att tänka på Victor Klemperer (också han författare och litteraturvetare) som i Dresden skrev LTI: tredje rikets språk – en granskning av bland annat den nazistiska propagandan – under samma krig.

Texten vittnar om en djup människokännedom, vad det är att vara människa och vilka psykologiska och sociala mekanismer som samspelar när vi handlar som vi gör. Människor är och förblir människor och jag har svårt att föreställa mig en text som mer exakt ringar in vad belägringsmänniskan skulle kunna vara. För det är vad de belägrade kom att bli – belägringsmänniskor. 

”Människan i belägringen hösten fyrtioett avlöstes av belägringsmänniskan vintern fyrtioett-fyrtiotvå. Denna person går gatan fram under pågående beskjutning. Han vet att det är väldigt farligt och hemskt. Men han är på väg till matsalen för att äta lunch.”

Belägringsmänniskan var också dystrofimänniskan. Dystrofimänniskan kunde inte sluta tänka på mat. Dystrofimänniskan, ständigt hungrig på väg mot svältdöden, upplevde sig befinna i en cirkel. Cirkeln var dygnet som inte särskilde sig från övriga dygn men som på något vis måste överlevas ett i taget. Cirkelns hållpunkter utgjordes av måltiderna dit tankarna vandrade.

”Han vet att han kan dö, men hungern är den mest omedelbara känslan, särskilt rädslan för hungern och den hungriga brådskan med sin blinda strävan mot målet. Man kan vara medveten om flera olika saker samtidigt, men det går inte att samtidigt och lika starkt begära dem.”

Boken skrivs med en fiktiv karaktär i förgrunden. N, han som inte hamnade vid fronten till följd av bristfällig syn, blir exponeringsytan för Ginzburgs iakttagelser och otvungna filosofiska resonemang kring belägringsmänniskans existensvillkor. Om staden betraktas som en organism, så försökte den både leva och överleva. Frisörsalonger var öppna, teatrar satte upp pjäser, orkestrar spelade. N arbetar på en myndighet som är frånkopplad krigsapparaten och genom honom möter läsaren de oändliga matköerna, det svåra i att lämna sängens tusen lager av täcken, kylan, skyddsrummen, det faktum att man kom att börja betrakta husen annorlunda: man ”räknade våningarna och räknade på två sätt – hur många våningar som skulle skydda dem och hur många som skulle falla ned över dem.”

Ivan Karamazov konstaterade i Bröderna Karamazov att ”hemligheten i människotillvaron” var att ha något att leva för, alltså inte bara existera. Han resonerar att en människa utan ”en fast övertygelse” att leva för hellre ”förgör sig” än att förbliva kvar på jorden även om denne ”så vore omgiven av bröd på alla håll.”

Brödransonen för belägringsmänniskan låg när den var som lägst på 125 gram per dag och person. Svälten var det som statistiskt sett kom att ta död på en människa, inte det tyska artilleriet. Å ena sidan framstår de olika brödsituationerna som absurd, å andra sidan förklarar ändå Ivan kanske varför vardagen tvunget försökte fortlöpa så vanligt som möjligt.

Det går att läsa Ginzburgs Anteckningar från belägringen dels som en återgivning av belägringen, dels som en psykologisk skildring av hur vanliga människor agerar under exceptionella förhållanden där de stresstestas till bristningsgränsen och bortom. Hur de förhöll sig till de snålt tilltagna ransonerna, flyglarmen, det närmast själadräpande i att behöva bryta sin vardagscykel mot något som inte blivit ett standardiserat beteendemönster, matköerna (de ungefär åtta sidorna om kö-människan är rätt kul läsning i och med igenkänningen), plikten, liken, brödet…

Titeln och ämnet kan möjligtvis skrämma bort presumtiva läsare, men texten sträcker sig långt bortom Leningrad.

Det finns för övrigt en bra intervju med Hanski och text av Ida Fellman här

The post ”Belägringsmänniskan” i psykologisk belysning first appeared on Opulens.

ROMAN. “I fokus är personer vilka ses som avvikande, de utrustas – beväpnas! – med en agens som är befriande men annorlunda att ta del av,” skriver Robert Myhreld som läst “Kusinerna” av Aurora Venturini.

Kusinerna av Aurora Venturini
Översatt av Hanna Nordenhök
Prosak förlag

Kusinerna är en del av Prosak förlags satsning “Förgätmigej” där de ämnar ”lyfta döda kvinnliga författare som riskerar att falla i glömska”. Aurora Venturini (1921–2015) är först ut. Hon flyttade till Paris efter militärkuppen i Argentina 1955 och där fick personer som Sartre, de Beauvoir, Camus och Perón lära känna denna författare som sammantaget gav ut över 30 titlar. “Kusinerna” (2007) var vad som först sent i livet förlänade henne ett erkännande.

Romanen tar med läsaren till 1940-talets La Plata i Argentina. Jag läser om en familj där modern strax ska pensionera sig från läraryrket och som ansåg att pekpinnen var ett fantastiskt uppfostrings- och pedagogiskt verktyg. Fadern har schappat, hittade någon annan. Yuna, berättarjaget, har en språkstörning och hennes syster Betina kan inte äta eller sköta sina behov på egen hand till följd av stora kognitiva och motoriska funktionsnedsättningar.

”Vroom… vroom… vroom… brummade Betina min syster medan hon rullade sitt elände över vår lilla grästomt och de stenbelagda innergårdarna. Det smaskade om hennes brummande för allt dregel den sinnesslöa dreglerskan dreglade ur sig. Stackars Betina. Ett naturens misstag. Stackars mig, ett misstag också jag, och ännu mer min mamma som bar tyngden av all glömska och alla missfoster på sina axlar.”

Deras kusin Petra är kortvuxen och benämns då och då som ”den lilla dvärginnan” av Yuna. Petra visar sig vara rätt lömsk och hyfsat skrupellös.

Kusinerna ställer inte världen eller moraliska värden på huvudet, men tvingar läsaren att reagera. Aurora Venturini öppnar rum dit litteraturen sällan söker sig.

”En ätstol inhandlades till Betina som hade ett litet ställbord på och ett hål i sitsen för kiss och avföring. Mitt i maten blev hon nödig. Stanken gav mig spykänslor. Mamma sa att jag inte skulle vara så fin i kanten för annars tänkte hon sätta mig på Dårhuset.”

Jag kan inte dra mig till minnes en bok som berättar om en liknande familjekonstellation (”min familj var mycket monstruös”) och där berättarrösten betraktas som sinnesslö. I fokus är personer vilka ses som avvikande, de utrustas – beväpnas! – med en agens som är befriande men annorlunda att ta del av. Personerna framställs som fullödiga subjekt; människor som vanligtvis inte får berätta sina berättelser, utan i stället tilldelas en roll ute i periferin.

Det är inte sällan en köttslamsig historia, med några scener som framkallar inte alltför njutbara känslor. Exempel: en dotter som värmer kistan hennes avlidne moder ligger i för att hålla henne varm (flugor och en lätt pikant doft skyndar till), smaskiga komagar och hjärnsubstans (?!) på grillen, närgångna beskrivningar av allt det människan gärna håller privat. Till det ska läggas: Våldtäkter, mord där det hela avslutats med ett avskuret könsorgan som stoppats i munnen på den mördade, prostitution, illegala aborter som leder till att både barn och moder dör, en förlossning där det dödfödda fostret hamnar i en burk med vätska. Formalin gissningsvis. I forskningssyfte, fadern godkände det medan modern låg utslagen…

Vad fyller äcklet för funktion? Det kan jag naturligtvis inte veta, men dels blir det mänskligt, dels blir det kanske ett till lager på utanförskapet. Samtidigt är burken med formalin talande för hur det avvikande behandlas. Som sagt, jag vet egentligen inte.  

Yuna är livrädd för att ”avslöjas” av omvärlden på grund av sitt talfel (att rädas att ”avslöjas” av omvärlden är kanske så mänskligt det kan bli), men tar till ordboken för att maskera (sin inbillade?) sinnesslöhet som hon kallar det.

Texten är rapp eftersom interpunktionen är snålt tilltagen, men texten blir mer avancerad ju längre mot slutet man kommer. Ordboksstuderandet ger resultat.

”Hade jag inte varit halvt sinnesslö skulle jag inte behöva vila men som jag redan påpekat får varje punkt och komma mitt huvud att fyllas med visioner och obegripliga tankar som rinner över alla mina bräddar och gör ont i hjärnan på mig, jag tror att det är hjärnan som gör ont och hjärnan är det.”

Yuna klarar sig förhållandevis bra och läsaren får följa hennes väg från talangfull konstnär till en känd sådan vars tavlor beundras på utställningar och säljs för dyra pengar. Detta är en ljusglimt och jag kan inte annat än tro att det symboliserar något större.

The post Stark berättelse om udda familjekonstellation first appeared on Opulens.

AUTOFIKTION. Den självbiografiska boken ”Yoga” av den franske författaren Emmanuel Carrère ”är en påminnelse om hur mycket vi kan betyda för varandra, eller snarare – hur mycket vi helt enkelt måste betyda för varandra,” skriver Robert Myhreld. Det är också en bok om depression och bipolaritet.

Yoga av Emmanuel Carrère
Översättning: Lotta Riad
Pequod Press

Baksidestexten är koncis och kärnfull:

En bok om yoga och depression,
om meditation och terrorism,
om strävan efter helhet och
bipolaritet. Saker som verkar
höra ihop men inte gör det.

Boken är Yoga, författaren fransmannen Emmanuel Carrère och Pequod Press förlaget, som också givit ut tre andra verk av honom. Carrère är flerfaldigt belönad för sitt författarskap och har vid sidan av skrivandet även suttit i regissörsstolen.

I boken beskriver han sig själv som ”en narcissistisk, labil man som är besatt av att bli en stor författare”. Han skriver enligt egen utsago utifrån övertygelsen att böckerna är utrymmen där enbart sanningen har ett existensberättande. Sanningshalten i detta är naturligtvis svår för en utomstående att bedöma, men faktum är att han har gjort sig känd som en framträdande författare inom autofiktionens domäner. Sanning eller ej – Yoga står stabilt på egna ben och han tillstår att han i detta fall har fått förvanska, flytta och stryka för att göra boken både anständig och förståelig.

Året är 2015. Yogan som praktik har länge varit en stor del av Carrères liv och han föresätter sig att skriva en liten introduktionsbok om yoga för nybörjare. Han beger sig till en meditationsretreat där tystnad, timmar av stillasittande meditation och långsamma promenader är vad som fyller dagarna. Det får ett abrupt slut. Fyra dygn in på vistelsen sker terrordådet mot Charlie Hebdbo, varpå han far tillbaka till Paris. Här tar boken en vändning, eller snarare fart.

Efter tio år av harmoni rämnar livet till följd ytterligare omskakande omständigheter. Han hamnar inom slutenvården, diagnosticeras som bipolär och olika typer av medikamenter och ECT (electroconvulsive therapy) testas för att få rätsida på hans mående. Bipolaritet är en kronisk sjukdom som drastiskt ökar risken för att den sjuke ska bära hand på sig själv. Sjukdomen är ofta svårbehandlad, och även vid tämligen effektiv medicinering kan den sjuke drabbas av djupa depressioner och höga måendetoppar där denne utför handlingar som en frisk inte skulle göra. Ofta med ödesdigra konsekvenser. Vad det innebär i praktiken kommer an på vilken typ av bipolär sjukdom personen lider av.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det är inte svårt att föreställa sig vad det innebär för någon att vid åldern sextio komma till insikt att man rent kliniskt betraktat är psykiskt sjuk. Med diagnosen som raster försöker han förstå sin livshistoria och sig själv som person. Detta samtidigt som han befinner sig i sjukdomens allra djupaste mörker. Död-i-livet kan möjligtvis beskriva hans tillstånd. Grubblerier över både sina livsval och världens tillstånd lämnar honom inte i och med utskrivningen.

Han reser och vägarna för honom till den grekiska ön Leros och dess flyktingläger. Här blir han av olika anledningar kvar och lär känna pojkar vilka flytt krigshärdar i jakt på att ta sig till det Europa vi alla vet inte lättvindigt släpper in människor. Denna episod visar sig vara ett av tillfällena i boken där fiktion och verklighet medvetet har tvinnats ihop, vilket kanske också är vad som gör detta till bokens tveklösa höjdpunkt.  

Carrère är avgjort är en mycket talangfull författare som skriver klokt, insiktsfullt och självrannsakande. Hans förkärlek för att beskriva barns utseende i ordalag såsom söt, tilldragande och liknande lämnar dock en bitter eftersmak. Det är inte bara onödigt, utan också obehagligt.

Med det sagt är Yoga en mycket livlig och personligt hållen bok som närmast tvingar läsaren att se på sig själv utifrån inifrån. Emmanuel Carrère trodde sig vara allt annat än förankrad i ett poröst sediment, något som plötsligt kunde lösas upp i mörka strömvirvlar. Likväl kom det att ske, men i stället för undergång lärde sig de mörkervana ögonen att de inte behöver sky ljuset. Yoga är en påminnelse om hur mycket vi kan betyda för varandra, eller snarare – hur mycket vi helt enkelt måste betyda för varandra.

Det är det hela.

The post Insiktsfullt om ett liv som rämnar first appeared on Opulens.

ROMAN. Robert Myhreld reflekterar över en roman av Roch Carrier som handlar om andra värlskriget och en begravning. “”Krig, Yes sir!” är en fantastisk liten satirkryddad berättelse, konstaterar Myhreld.

Fransk-kanadensaren Roch Carrier, född 1937, gav 1968 ut den korta berättelsen ”La guerre, yes sir!”  Två år senare kom den även ut i Sverige på förlaget Interculture med titeln ”Krig,Yes Sir!”. Carrier hålls idag som en av de främsta fransk-kanadensiska författarna och han excellerar utan tvekan i det kortare formatet. Det är mycket synd att inget mer av Carrier översatts till svenska. ”Krig, Yes sir!” är en fantastisk liten satirkryddad berättelse.

Vi befinner oss i utkanten av en by någonstans i Québec. Sex engelska soldater anförda av en sergeant kommer bärande på en kista. Snön är lika djup och svårforcerad som luften är kall och bitande. Deras kläder är genomsvettiga och de känner hur hakorna långsamt paralyseras av kylan. De frusna svettpärlorna driver huden till bristningsgränsen. Québec om vintern är väsensskilt från horisontalregn och blåst.

Det finns en bland dem som inte fryser. Det är Corriveau i kistan, en alldeles ung man som stupat långt hemifrån i det krig som kom att kallas andra världskriget. Det som är kvar av honom ska föras hem och tas om hand av familjen. När soldaterna så äntligen kommer fram, tar modern och fadern emot ekipaget i sin enkla boning. Det dröjer inte länge innan hart när hela byn trängs inne i huset och spektaklet kan börja. Sorg, glädje, vänskap, hat, vällagrad cider, varma pajer, lustar, patriotism och mycket annat som hör mänskligheten till kan skapa de mest oanade aftnar.

Redan titeln har en udd riktad mot de män som startar krig de själva inte offrar sitt blod för. Carriers värja har emellertid andra ärenden. Den gör bland annat upp med engelsmännens arrogans och förakt gentemot French Canadians, dessa ”rädda, föga intelligenta” och ”motspänstiga” grisar. Till och med en anglofil av Hakelius-mått skulle finna det lite tillfredsställande när den engelska fanan skändas och används som både filt och duk innan det hela är över.

Humorn är kärv på ett vis som kommer mig att tänka på en särskild hädangången västerbottnisk författare. Tonen bärs upp av några minnesvärda och lätt excentriska karaktärer, de många urspårade scenerna och flera finurliga dialoger vilka inte sällan har en religiös underton. Synden, straffet och den antagligen långt bort stående förlåtelsen utgör treenigheten som löper genom texten. Att bli en förtappad själ tycks vara en mycket enkel sak.

Känner du dig själv en gnutta förtappad och söker vägledning ska du inte misströsta. Sätt dig bara på bänkraden bredvid de andra när Corriveau ska gravsättas så ska du få dig en avhyvling av rent bibliska mått. En katolsk präst kommer nämligen att med svavelosande ord kasta sig ut över församlingen och förkunna att livet i allmänhet är alldeles för långt eftersom ni – du och dina bänkgrannar – hinner bli förtappade både en och tio gånger. 

Västerbotten var det, ja.

The post Myhrelds marginalanteckningar: “Krig, Yes Sir!” first appeared on Opulens.

VÅRDEN. “Feldiagnostisering sker, vilket per automatik ger en felaktig behandling – fel patient, fel begrepp helt enkelt. Det händer alltför ofta, ibland på grund av ren inkompetens, men, och det är vad jag i mitt hjärta tror, också beroende på stress.” skriver Robert Myhreld.

”Varje ord blir begrepp just genom att det inte skall tjäna som erinran om den unika, helt och hållet individualiserade urupplevelse, för vilken den har sin uppkomst att tacka, utan samtidigt måste passa in på otaliga, mer eller mindre liknande, det vill säga strängt taget aldrig lika, alltså på idel olika fall.

Varje begrepp uppstår genom likställande av olikheter. Lika säkert som det är att ett blad aldrig är helt likt ett annat, lika säkert har begreppet bildats genom att man godtyckligt låtit dessa individuella olikheter falla, glömt bort det skiljande, och man väcker nu föreställningen, att det i naturen finns någonting utom bladen som vore ‘blad’, kanske en urform.” (Nietzsche)

Begrepp, alltså det vi använder för att förstå något över huvud taget. Alltid bekväma, inte sällan bedrägliga – då och då destruktiva.

Så, angående citatet: Byt ut ’bladet’ mot ’människor’ eller varför inte grupper av människor som det talas om i negativa termer: invandrare, människor som tigger, människor som får bidrag, personer som faller inom paraplybegreppet hbtqia+ och så vidare, ni förstår. ”Idel olika” människor, samma ”likställande av olikheter”.

Ytterligare: Jag förstår behovet/kravet inom vården att generalisera och därmed förstå patienterna i termer av symtom och diagnoser. På så vis görs patienten begriplig och förhoppningsvis behandlingsbar på ett säkert och effektivt vis. Vården för den enskilde blir emellertid bara individuell till en viss gräns eftersom diagnoserna måste ”passa in på otaliga, mer eller mindre liknande, det vill säga strängt taget aldrig lika, alltså på idel olika fall”.

Feldiagnostisering sker vilket per automatik ger en felaktig behandling – fel patient, fel begrepp helt enkelt. Det händer alltför ofta, ibland på grund av ren inkompetens, men, och det är vad jag i mitt hjärta tror, också beroende på stress.

Ytterligare resurser, alltså allt det som ger vårdpersonalen mer tid med patienten, gör patienterna mindre lika varandra i vårdens ögon.

The post Fel diagnos ger fel behandling first appeared on Opulens.

BARNSKRIK. Robert Myhreld är tillbaka med sina marginalanteckningar. I dag funderar han över detta med skrikande barn i kollektivtrafiken och hur föräldrarna förväntas handskas med situationen.

Det lilla barnet ligger i barnvagnen med en surfplatta att underhålla sig med. Varför surfplatta? Jo, barnet vill inte sluta skrika. Skrika? Ja, barnet skriker och det dessutom högt och energiskt. Hur högt och energiskt? Jo, som vore livet snart över. Ja, vem vet egentligen vad denna eruption av ljud kommer sig av. Ett är säkert, nämligen att det har att göra med något i tillvaron. Tillvaron? Ja, ni vet, den som då och då förbannat påfrestande att det bara kan vara en gudom som inrättat det så.

Med värme emotser jag möjligheten att med en myndig stämma och lätt framåtböjd kroppshållning för den lille förkunna sanningen. Vilken bland alla sanningar?  Jo, det att man på min tid minsann kommunicerade genom att primatvråla till varandra mellan barnvagnarna. Det var uppskattat av alla – särskilt medpassagerarna.

För så var det, det är ovedersägligt. Lika säkert som att de så kallade vuxna människorna, innan denna typ av teknik på riktigt gjorde sitt insteg i våra liv, pratade med varandra hela tiden – och överallt dessutom! Blev man inte klar med sitt samtal om vädret kunde det ibland bli som så att man hoppade av en hållplats tidigare för att slutföra samtalet.

Det kan vara en halmgubbe, eller mer korrekt ett halmbarn? Kanske är hela situationen en fiktion utan minsta förankring i sinnevärlden. Jag vet inte, men jag förmodar att föräldrar till upprörda barn vilka får sysselsätta sig med telefoner och slikt, då och då får höra, direkt eller bakom ryggen, att det är lättja och dåligt föräldraskap. Ack! De måste ju kommunicera med barnet!

Vad de kritiskt sinnade inte verkar veta är att verkligheten kan vara Gud så förbannat jobbig. För alla: Barnet, föräldern som kanske slitit hela dagen och håller på att förgås av trötthet och medpassagerarna av samma anledning.

Mer teknik till barnen!

The post Myhrelds marginalanteckningar: På spårvagnen first appeared on Opulens.

PROSA. “Planeten bjöd på motstånd, planet var verktyget för att för ett ögonblick lyckas överstiga hindret.” Robert Myhreld läser “Kamrater på en irrande planet” av Antoine de Saint-Exupéry i en nyöversättning men blir, dess värre, inte särskilt berörd.

Kamrater på en irrande planet av Antoine de Saint-Exupéry
I nyöversättning och med efterord av Marie Berthelius.
Förlag: Bakhåll

Fransmannen och flygpionjären Antoine de Saint-Exupérys Kamrater på en irrande planet inleds med några meningar som kan sägas utgöra ramarna för boken:

”Planeten lär oss mer om oss själva än våra böcker. För planeten bjuder oss motstånd. Människan finner sig själv då hon mäter sig med ett hinder. Men för att lyckas behöver hon ett verktyg.”

Vissa kunskaper, erfarenheter och insikter måste man gå sig till. Eller i det här fallet – flyga sig till.  

Saint-Exupéry föddes 1900 i Lyon. I Frankrike håller man ännu idag honom högt och hans barnbok Den lille prinsen har översatts till fler än 260 språk. Vid sidan av att vara författare, arbetade han också som journalist, men det som kom att bli hans huvudsakliga värv var flygandet. Något som sedermera även kom att bli död när hans flygplan sommaren 1944 störtade och försvann ner i Medelhavet.

Föreliggande bok gavs ursprungligen ut i Frankrike 1939 och titeln den engelska utgåvan gavs är svår att inte gilla – Wind, Sand, and Stars. Kamrater på en irrande planet är vad Bakhåll förlag valt som titel och kommer här i en nyöversättning av Marie Berthelius. Angående valet av omslag finns det möjligtvis en blinkning till den engelska titeln. Vinden går att ana, särskilt under läsningen. Kylan under nattstjärnorna i öknen kan vara mördande kall.

Bokens röda tråd är litet fransig. Det beror inte på att den är otydlig, utan för att pennan inte hastar framåt i en spikrak riktning. Från första till sista sidan får läsaren ta del av å ena sidan olika berättelser och å andra sidan Saint-Exupérys filosofiska tankar. De kommer inte sällan omlott.

Saint-Exupéry berättar om eskapader han själv varit med om, men också om sina kamrater som var nära att försmäkta. I dessa äventyrsberättelser stångas män med naturens element – i öknen eller isande kalla bergsregioner – och överlever. Några kommer ut med frostskador, andra med böcker.

Det hedrar Saint-Exupéry att han inte ens ett smul framhäver sig själv. Det låg inte för honom, åtminstone inte utifrån vad läsaren kan sluta sig till. Han skriver inte fram sig själv som en äventyrare som sätter livet på spel i annat syfte än att känna adrenalinet. Han skriver på ett ställe att han gav ”blanka tusan i dödsförakt.”

Saint-Exupéry kände till farorna förknippade med att bege sig upp i den ”vidsträckta rättssal som stormhimlen utgör” och försvara ”sitt postplan mot tre av naturkrafternas gudar: berg, hav och stormar.”

Riskerna stod skrivna i himlen, men framför sig såg han ett mål bortanför flygandet som sådant. Det kan ha varit postleverans, men även spaningsuppdrag för de allierade under andra världskriget. Planet i sig var inte målet, det var medlet. Planeten bjöd på motstånd, planet var verktyget för att för ett ögonblick lyckas överstiga hindret.

Så långt om berättelserna. Bokens sidor har beströtts med filosofiska funderingar i olika längd och kvalitet. Han tar så att säga höjd för att i ett försök överblicka och mejsla ut både mening och sanning för människan. Jag antar att han från sina hundratals meter ovanför jordytan, betraktande vädrets skiftningar likt en pilgrimsfalk, hade mycket tid över till att idissla tankar.

Tyvärr fångar boken aldrig mitt fulla intresse. Det kommer sig inte av dess upplägg (boken är avgjort välskriven) eller exempelvis de något vidlyftiga utsagorna om slavars förhållanden och öden. Det beror inte på något annat än att jag aldrig blir särskilt engagerad av berättelserna eller stimulerad av de funderingar som skrivs fram.

Med det sagt är det ett ovedersägligt faktum att boken har haft och fortsatt kommer att finna sina läsare.  

The post Planeten och planet first appeared on Opulens.

HÄLSA. Robert Myhreld skriver om sin bipolära sjukdom och reflekterar över synen på den. Det är en text om psykisk hälsa, rättvisa och orättvisa.

Då och då hänger jag i väntrummet på Bipolärmottagningen. Ännu ej från taket. Till väntrummet vallfärdar människor som ska träffa en läkare, psykolog, sjuksköterska, arbetsterapeut, fysioterapeut – eller någon annan. Sällan mig.

De kommer direkt från kontoret eller bygget. Vissa från daglig verksamhet. En från matvarubutiken på hörnet. Andra direkt från vansinnet. En är välklädd, men de allra flesta är klädda som de allra flesta är klädda. Vissa sitter inte still. Någon vill ha cyanid på recept. De allra flesta är antagligen vid hyfsat god vigör. Alla möten med vården är inte dramatiska.

När jag igår var i väntrummet funderade jag kring psykisk hälsa, rättvisa och orättvisa. Det händer att jag får höra att det är orättvist att just jag är sjuk. Det händer också att jag läser och hör om personer som menar att det är orättvist att just de blivit sjuka.

För min egen del tänker jag att det varken är rättvist eller orättvist. Det kvittar om jag ska vara ärlig. Det är kanske beklagligt, hemskt, ledsamt, tragiskt, meningslöst, fruktansvärt, smärtsamt, försvårande, lite extra jobbigt. Men det är inte orättvist.

Moraliska värden är för mig oanvändbara i förståelsen kring detta.

Forskning menar att vissa har genetiska dispositioner som ger dem mindre tacknämliga odds på o-lyckohjulet där storpriset är en sjukdom man tillfrisknar från först när man dör. Det går i släkten, alltså. Man kan misstänka att miljön på något vis också kan spela in, men läkarvetenskapen tycks inte veta särskilt mycket om det.

Moraliska värden är för mig oanvändbara i förståelsen kring detta. Jag har den, de flesta inte. Fastnar man i det garnet och internaliserar orättvishetskänslan misstänker jag att man till slut ger upp. Särskilt om man utan framgång länge kämpat med (och mot) sjukdomen på olika vis.

I andra sjukdomssammanhang går det att med utan minsta darr på stämman påstå att en tydlig miljöpåverkan finns. Då är rättvisefrågan i hög grad aktuell.

Orättvist i det här sammanhanget är olika vårdmöjligheter. Mycket framstår som slumpmässigt. Vilken mottagning man hamnar på. Läkarens bedömning. Huruvida man har en trygg social omgivning. För egen del hade jag fått leta länge efter en bipolärmottagning om jag inte bott i Göteborg.

The post Rättvisan och den psykiska hälsan first appeared on Opulens.