PROSA. I veckans utgåva av Littestraden har vi äran att publicera en novell av Anne-Sofie Nielsen.

Anne-Sofie Nielsen är född 1948 i en mindre stad i Småland. Sedan början av sjuttiotalet är hon bosatt i Stockholm där hon då gick på Teaterstudion samt en utbildning i att skriva dramatik på Dramatiska Institutet. Nielsen debuterade med romanen Underläge på Albert Bonniers 1978 och har sedan dess gett ut ytterligare några romaner, bland annat Det förlängda ögonblicket (2014). Hon har även medverkat med en essä och noveller i olika nättidskrifter, skrivit dramatik och radiopjäser, skådespelat och regisserat själv.

Nielsen skriver främst om kvinnor, ensamma kvinnor, lite utanförstående och missförstådda – och utnyttjade. I Opulens har hon tidigare varit publicerad med novellen  Jag blev en varg. Nu har vi den äran att publicera ytterligare en novell av Nielsen, en berättelse som passar utmärkt i dessa midsommartider.

CAROLINA THELIN

Hennes sista ord

– Snälla du …

Nu är hon väldigt stressad.

Hon vet ju att hon inte har lång tid kvar.

Aldrig att hon har vädjat till mig så här förut.

   –  Du, jag är väldigt trött. Jag skulle vilja gå och lägga mig, svarar jag i alla fall (och mycket riktigt ögonblickligen hatar mig själv för de orden).

– Jag ber dig. Jag har så kort tid kvar.

   – …

   För att tänka på något annat reser jag mig från stolen och börjar duka av bordet. Det är onödigt att de smutsiga glasen står där ända till i morgon bitti, så Kristin, den utarbetade slaven, ska se dem som det första hon gör när hon vaknar.

På utbredda handdukar står filbunkarna prydligt uppradade i små blåblommiga skålar, dem som hon tillredde innan hon gick och lade sig i pigkammaren igår kväll. (Det ska bli gott. Dem ska vi äta som efterrätt i kväll med socker och ingefära). Inte greven förstås. Han ska bara ha sina katrinplommon i olika anrättningar. Som kräm, som puddingar och ofta vill han ha ett extra litet fat bredvid så han kan ta ännu fler katrinplommon om magen så skulle kräva. Det är olika anrättningar alla veckans dagar och vi andra fogar oss och hukar oss inför det grevliga humöret som man aldrig i förväg kan veta hur det är. Jean mest av alla förstås, men även min fröken som annars inte är den som underkastar sig någon i första taget. (Jag är aldrig rädd, för jag står ju utanför så att säga).

 – Pionerna, de där nerblodade bondpigorna, sväljer regnet, har du sett? fortsätter hon med en knyck på nacken ut mot trädgården och vätan som ligger som en grå halsduk över växtligheten.

–   Ja, det har börjat regna…

–   Sväljer glupskt.

–   Ett milt midsommarregn, säger jag själv och ser mig om efter en trasa att diska av glasen i diskbaljan med.

– Milt midsommarregn! Det är ju oväder. Grinden står ju och slår, säger hon och himlar med ögonen..

– Ja, det är det visst, säger jag och kastar en förströdd blick ut genom fönstren på den vita grinden som står och skallrar som glappande löständer i vinden.

– Och syrenerna är alldeles svarta. De kommer att riva dig i ansiktet, om du går för nära.

   – Jag tänker inte gå ut.

– Nej, varför skulle du gå dit ut. Du tillhör de levandes skara och kan fortfarande bestämma själv vad du ska göra och inte göra, säger hon och går bort från dörrarna.

   – Så nu har jag diskat upp… Så slipper Kristin se det här i sitt kök i morgon bitti, säger jag glatt. Och nu måste jag faktiskt gå och lägga mig, fortsätter jag och tänker gå fram och ge henne en sista kram. I morgon är det en ny dag.

Men det sista säger jag inte högt. Det är knappt så jag ens vågar tänka tanken.

Men Herre Gud, jag kan inte lämna henne så här!

Jag måste komma på något mer att säga för att övertala henne att låta bli.

Det måste bli ett annat slut.

Det här blir för…

– Ja, jag vet att du ska gå och lägga dig, säger hon och frigör sig från mina försök till en sista omfamning, knuffar undan mig ganska så bryskt. Men du… säger hon, allt för att vinna tid.

   – Jag är väldigt trött. Jag behöver sova, säger jag och ser på henne.

Men inte i ögonen. Blicken stannar någonstans i halsgropen vid den vita kragen med hålsöm.

– Jag har knappt en halvtimma kvar i livet och du måste sova!

   – …

   – Du skulle ha sett hans min! Han blev alldeles blodig. Till och med sidenkravatten, säger hon ivrigt, tar tag i min arm och drar ner mig på stolen igen.

  – Ja, men varför? Gjorde han sig illa på något sätt?

– Ja, på mig! utbrister hon och börjar fnittra hejdlöst.

Och jag kan faktiskt inte låta bli att fnissa själv. Fastän jag inte är riktigt säker på vad fröken åsyftar och vad det är vi har så roligt åt.

   – Ja, men hur då?

  – Och sedan hela den här tjatiga klasskampen. Vad har ni fått den ifrån? Är det den berömde Karl Marx? kommer det oväntat. 

   Och så byter hon samtalsämne helt tvärt.

Precis som det passar henne.

   Klasskampen!  

   Hur kan hon hinna bry sig om den nu?

– Ja, i vilket fall som helst så anser drängen mig vara sjuk. Degenererad, sa han. Var han nu har lärt sig så fina ord.

Och nu är rösten tillbaka i sitt gamla överlägsna tonfall, van att befalla och van att bli åtlydd.

   – I Schweiz förmodligen, försöker jag.

   – Ja, det måste väl vara det. Under hans fransktalande vistelse i Schweiz, vilket ju för övrigt är helt befängt. Vad skulle han där och göra? Han kommer ändå aldrig att få användning för sina surt förvärvade kunskaper, fortsätter hon, ser frågande på mig och jag nickar beskäftigt, mycket väl medveten om att det här inte är den riktiga fröken. Just nu säger hon vad som helst bara för att få mig att stanna kvar. Drängen, har hon någonsin intresserat sig för honom förut.

Hon måste bara hålla samtalet igång.

Bara för att skjuta upp ögonblicket när hon måste gå.

Och själv skulle jag kunna säga vad som helst för att få henne låta bli. Men jag vet. Strindberg har skrivit sin berömda pjäs för nästan hundra år sedan. Det går inte att ändra på slutet hur som helst. Det är nertecknat, läst och tryckt i hundratals upplagor världen över. Det är bara fröken Julie, jag själv och förmodligen många andra könsmedvetna kvinnor som är missnöjda med det här tragiska slutet.

   – …

Om jag bara fann de rätta orden.

– Jag vet inte vad jag ska göra, fortsätter hon och stirrar ut genom glasdörrarna mot köksträdgården som hon snart ska gå igenom, förbi vagnslidret och sedan vidare bort till logen. Folket vet vad som har hänt, Kristin vet, så då vet alla. Han menar att det gör de inte. ”Det veta de icke, och de kunna aldrig tro något dylikt!” säger han.

   – Kan du inte försöka tala med din pappa!

   – Han skulle slänga ut mig.

   – Det skulle han väl inte.

   – …

   – Jag tycker du ska försöka i alla fall… Du har ju inget att förlora.

– …

   –  Alternativet som du har nu… Det finns ju inget värre… än det!

Men hon lyssnar inte.

Hon är som en kloroformerad fjäril som långsamt och patetiskt vacklar fram över golvet i ett herrgårdskök som är fyllt av ondska. Hela hon darrar och ur munnen forsar ord som inte är till minsta hjälp.

   – Jag kände mig så äcklig efteråt… Ville bara dö… Jag ville… inte…

   – Nej, jag förstår det… Men du… Jag kan hjälpa dig… Efteråt… Om han nu skulle kasta ut dig, menar jag. Du kan bo hos mig och…

   – Jag vill att vi ska rymma tillsammans, han och jag.

   – Vi går upp till dig och tvättar av dig först och främst. Kristin får komma med varmt vatten. Hon borde vara vaken vid det här laget, eller hur? Klockan är snart fem. Och sedan ska vi se om inte din pappa…Vi passar på i kväll efter middagen när han sitter där med sin cigarr och konjak… Då brukar han ju må ganska bra.

   – Det var hans förslag från början, detta att rymma, men han ändrade sig. Han menar att det skulle bli en skandal, fröken rymmer med betjänten, så jag kan inte resa… och jag kan inte stanna… Jag är så trött… Jag vill att han ska hjälpa mig. Tänka åt mig. Befalla mig att göra något. Jag skulle gå upp på mitt rum, klä på mig och sedan gå ner och bryta upp pappas chiffonjé och ta respengar. Vi skulle åka till Schweiz och starta ett litet hotell. Jag ville att han följde med mig upp på mitt rum! Då sa han att jag var galen igen.

   –  Ja, men du… Vad hjälper det att gå tillbaka i texten? Du hamnar i alla fall vid det oundvikliga slutet, hur du än beter dig.

– Men jag vinner tid.

   – Ja, det gör du visserligen… Men du…

– Försök hålla dig vaken lite till. Jag ber dig.

   – …  

– För min skull.

   – …

   – Undrar du inte hur han blev så blodig?

   – Jo.

– Jag har mina dagar!

   – Va? Låg du med honom när…

– Ja! Kul, va?

   –  …

   – Han våldtog mig ju!

   – Men… Du bjöd väl in dig själv till hans rum?

– Det kanske jag gjorde, men det var inte meningen att det skulle gå till på det viset, säger hon och nu gråter hon till och med och jag går fram och håller om henne.

– Nä.

– Det var bara rätt åt honom.

   – Kravatten också… Den ljusblå. Blev den också alldeles blodig?

   – Ja, det sa jag ju.33

   – Jesus!

– Ja, den lär inte Kristin få ren. Hur mycket hon än kommer att gnida, tillägger hon med ett kort skratt. Men också mina handskar tyvärr.

   Hon drar fram de vita handskarna ur fickan på sin klänning och kastar dem på bordet.

– Hade du handskar på dig när du låg med honom?

– Ja, det är väl klart. Jag ville väl inte ta i honom, fattar du väl, säger hon med en grimas. Han är ju en dräng.

   – ???

   – Ja, du…

 – Som jag ser det, så finns det ingen ursäkt för hans handlande, säger jag efter att en stund ha stått och sett ut på regnet och i ett försök att nu lägga an ett förnuftigt tonfall. Han är en egoistisk streber från början till slut. Med lite tjusiga förmildrande nyanser som författaren tilldelat honom, kanske bara för att ge karaktären ett trovärdigt intryck, säger jag och börjar rätta till frökens hårknut, så hon inte ska se så slarvig ut.

– Jag vill inte behöva ta fram den där vämjeliga rakkniven och…  

   – Nej, jag förstår det… Det förstår jag verkligen.

   – …

– Men du, egentligen är det ju inte verkligt, säger jag tyst.

– Jo, för mig.

   Och rösten är skarp.

   – Ja, för dig.

Och jag retirerar ögonblickligen.

(Som om jag hade fått en örfil).

– …

–  Det är det som är skillnaden mellan oss.

   – Jag ska ju dö.

   – Ja…

– Om bara några minuter nu…

   – Ja, jag är verkligen ledsen.

– Det är inte du som ska dö! säger hon, lösgör sig och vänder sig sedan med plötslig hätskhet mot mig efter att en lång stund ha stått och stirrat ut mot logen.

– Nej, jag vet…

– Ja, det är klart.

– Det finns liksom inga ord som kan göra det hela fattbart.

Och nu har jag själv tårar i ögonen, medan hon som ska dö nu verkar fullständigt nollställd.

 – Nej.

    En stund är vi tysta igen.

Ganska länge faktiskt.

– Men du… Måste du verkligen? försöker jag igen. Det är inte första gången som…

   –  Ja, det måste jag, klipper hon av. Alla kommer att få veta.

   – Skulle det vara så farligt då?

– Har du glömt vem jag är? fräser hon.

– Nej, men…

– Då så!

– Men varför sa du inte till honom att du inte ville?

– …

   – Va?

– Hur tror du det är att dö? säger hon så med väldigt låg röst, nästan bara som en viskning.

   – Ingen aning. Men du… Du brukar väl inte ha svårt för att säga ifrån precis. Van vid alla underlydande.

– Jag vet inte… Det blev så pinsamt alltihop.

– Pinsamt!

   – Ja, faktiskt… Det var lika bra att få det överstökat, säger hon med en grimas.

   – ???

– Hade jag börjat skrika och väsnas hade ju halva gården kommit rusande.

   – …

– Och hittat mig där… I hans rum.

– Ja, ja… Men så här blev det ju inte mycket bättre.

– Det gick inte att få stopp på honom.

   – Hm.

   – Han var som en skenande galt.

   – …

   – Och lika illaluktande.

   – Jag börjar nästan tycka synd om honom.

   – Men han får i alla fall behålla livet.

   – Ja.

   – Medan jag…

– …

   – Först var det bara dumt…Men sedan blev jag rädd.

– Jag fattar.

   – Han var ju inte sig själv.

– Nä.

   Så är vi tysta igen. I en evighet känns det som.

Detta att han verkligen gjorde det.

Jag har så svårt för att ta in det.

   – Men hur tror det känns?

– Vad då?

   – Att dö?

   – Det måste ju göra väldigt ont… På det här sättet, säger jag tyst och sätter försiktigt för att inte göra henne illa dit den sista hårnålen i hårknuten som börjat lossna igen. Jag vill att hon ska vara fin, när hon ska dö… När de hittar henne…

– Ja, det är jag beredd på, men tar det lång tid innan jag förlorar medvetandet, vad  tror du? säger hon, ställer sig rakt framför mig , tar tag i mina axlar och ser mig rakt i ögonen.

   – Jag vet inte, säger jag och undviker hennes blick.

Jag vågar knappt höja blicken från golvet och den färggranna trasmattan. Jag skäms utan att egentligen veta varför. Det är ju inte jag som har skrivit pjäsen och det är inte jag som har förgripit mig på henne.

Jag skäms väl för att jag får fortsätta leva.

Men inte hon.

   – Det tar nog flera minuter, säger hon och stirrar på en kaffefläck på Kristins broderade köksduk som nog undgått henne, denna hennes rival om Jean, innan hon gick och lade sig, annars hade duken nog blivit utbytt.

   – Jag vet faktiskt inte. Jag har aldrig…

 – Det är väl som när man skär halsen av kalvarna.

– …

   – Och det tar tid innan de slutar sparka, jag lovar dig.

    – Ja… det gör det väl.

– Man måste vara stark för att kunna göra det.

   – Ja, men det är du ju!

– Ja, men jag hade aldrig trott att det var det här jag skulle använda min styrka till, fortsätter hon och skrattar till ett dämpat litet skratt. Jag som skött om hästar och kor och till och med hanterat en grepe i potatislandet om hösten. Det var ju så hon uppfostrade mig, min mamma, för att jag skulle bli starkare än vad hon varit, Jag är stark. Jag är så stark att det ibland känns som jag knappt orkar bära min egen råa styrka, säger hon och reser sig och går bort till glasdörrarna igen, står där och ser bort mot logen som tornar upp sig som en oceanångare i morgondiset.

Nu är vi tysta igen.

Hon är ju uppvuxen på en herrgård i slutet av artonhundratalet där hon varit helt hänvisad till sig själv, förutom de två guvernanterna som hon för övrigt aldrig hann lära sig särskilt mycket av, innan det gick upp för greven att det här nog var i dyraste laget. Dels med tanke på gårdens läge mitt inne i mörkaste Småland och dels på elevens kön. Trots allt skulle hon ju bara gifta sig med sonen till Hummerklo i gården intill. Och till det behövdes inte någon större bildning.

   – Kom och sätt dig här igen, säger jag själv och klappar på stolsitsen bredvid mig.

   – …

   – Du…

   – Du får det här,säger hon och tar av det lilla guldhjärtat runt sin hals. Det kommer bara att vara i vägen när jag ska… Du vet.

   – Nej! Du… Jag vill inte ha det. Du…

– …

– Hör du? säger jag och skjuter tillbaka hennes hand.

   – Han tog struptag på mig… Och det gick nästan av, det här lilla hjärtat.

   – !!!

   En stund faller regnet mjukt där utanför, köksklockan tickar sin fjättrade gång, grevens stövlar, fulla av dynga, står där de alltid står i väntan på Jean och hans beskäftiga borstar. Nu står de där förgäves, drängen har glömt dem, så har hon ställt till det, husets härskarinna.

   – Vad gjorde han, sa du? kommer det i alla fall till slut ur min kruttorra mun.

Det var så ofattbart.

Det var…fullständigt otänkbart.

– Ja!

– Va?

– Du hörde mycket väl vad jag sa.

Att Jean…

Jag kan inte…

   – Hur vågade han!

   – Han visste ju att jag aldrig skulle våga tala om det för min pappa, svarar hon tyst och borstar bort lite skräp från den minimala turnyr som hon trots allt anammat som en gest att gå tidens mode till mötes (även om man bor i mörkaste Småland).

   – Du…Vi tar inte det här slutet. Vi ändrar på slutet. Det är vi inte dom första att göra i teaterhistorien, säger jag bestämt och vänder mig till henne.

Men hon är inte kvar.

 Hon har redan gått.

Det är för sent.

(Något åt det hållet skulle min rolltolkning ha blivit, om jag själv fått bestämma den dagen jag äntligen fick stå på scenen som fröken Julie efter avslutad genomgång på Stockholms dramatiska högskola).

The post Littestraden: Novell av Anne-Sofie Nielsen first appeared on Opulens.

MUSIK. Lars Thulin ser tillbaka på sin tid som discjockey och kommer med några låttips till sommarens fester.

Finalen är kanske det mest väsentliga när en discjockey ska fixa en bra danskväll. Så att säga knyta ihop det. Fast det handlar ofta om näst-sista-låten. För på min aktiva tid hade många discjockeys alltid samma låt som sista. Som en slags signatur-låt. Så den verkligt känslosamma, som givetvis skulle var en smeksam styrdans, var den näst sista. Det var den som kunde avgöra hur resten av kvällen eller natten skulle bli för diskotekets gäster. Ett spännande ”hem-till-dig-eller-mig”? Eller ett lagom löftesrikt ”du-har-mitt-nummer. Ring i veckan!” Eller ett avmätt ”ha-ett-bra-liv”. Omskrivning för ”tack, men nej tack”.

Alla dessa slut kunde jag ana mig till när jag spanade ut över golvet när skivspelaren snurrade kvällens näst sista låt. Låten som är så betydelsefull att det finns låtar om just denna, som ett slags meta-grej. Exempel på detta är ”Save the last dance for me” eller svenska ”Vem får följa dig hem”. Eller Lill-Babs fina slagdänga ”Leva Livet” med raderna ”och hon gav Janne en blick. De andra stod och skratta’ åt mig, när sista dansen hon fick”.

Stor poesi signerad Stikkan Andersson 1963.

Här kommer de fem som jag tyckte funkade utmärkt på 70-talet. De tre första var nog bäst på ett diskotek där publiken var i sen ungdom och tidig medelålder. De två senare på de firmafester där jag ibland lirade. Där snittåldern ofta låg runt 50.

Chicagos största hit

1. If you leave me now/Chicago 1976/ Peter Cetera

Vackert, lågmält, melodiskt och smeksamt. Så innebörden i första strofen: ”If you leave me now – you take away the biggest part of me.” Övertydligt så det räcker. Både musik och text skriven av bandets bassist Peter Cetera. Den fanns med på bandets nionde album och blev deras största hit med förstaplaceringar på flera länders listor. En journalist påstod att han varit i New York 1976 och då skannat stadens hela radioutbud. Inom ett par minuter hörde han låten på fyra olika stationer.

En kul grej är att en musiker som var med på en del av inspelningen, hörde låten i sin helhet första gången via radio när han jobbade i sin trädgård.

– Oj, det här så bra att det måste komma från McCartney, var hans första reaktion. Innan han insåg att det var en låt som han själv medverkade i.

Den här låten är för övrigt inte helt ovanlig både på bröllop och begravningar.

Lågmälda låten med Stones

2. Angie/Rolling Stones 1973 Mick Jagger/ Keith Richards

Låten är nästan en enda lång längtan och vädjan. Den kom 1973 och var med på albumet ”Goats Head Soup”. Som ofta står både Jagger och Richards som kompositörer. Men detta är i hög grad Keith Richards sång. Och trots att han var gitarrist har han skrivit låtens pianoarrangemang.

Många har funderat vem Angie var, då låten handlar om ett förhållande med en kvinna som just kraschat. En gissning har varit David Bowies första fru Angela. En annan att den handlar om skådespelerskan Angie Dickinson. Mest långlivad är att den skrivits till Richards dotter Angela. Men studier visar att den skrevs innan barnet fötts och Richards hade då inte en aning om könet på den ofödda. Någon påstår att den handlar om Jagger och separationen med Marianne Faithful. Strunt samma, bitterljuvt och vackert är det. Så mjukt och lågmält att det nästan är plågsamt

Marbles hitlåt skrevs av bröderna Gibb

3. Only one woman/Marbles 1970 / Barry, Maurice och Robin Gibb

Ingen låt kan vara mer Bee Gees utan att vara framförd av Bee Gees än den här. Marbles var ett så kallat one-hit-wonder. Duon bestod av Graham Bonnet och Trevor Gordon, som var kusiner och födda i England,

Trevor flyttade dock till Australien och mötte där bröderna Gibb. Marbles levde bara i ett år och hade då två låtar som nådde listorna, den här lyckades bäst.

Den sirapssöta och sentimentala skapelsen skrevs av bröderna i Bee Gees. Maurice kör bas och piano på inspelningen medan Barry spelar gitarr.

Och här kan ju kavaljeren i dansen nynna med i refrängen och därmed försäkra att det bara finns en enda kvinna för honom. Åtminstone just den här kvällen.

Låten som gick hem på firmafesten

4. Can´t help falling in love with you/Elvis Presley 1961/ Hugo Peretti, Luigi Creatore, George Weiss

Givetvis måste rockens kanske allra finaste röst få ett ord med i laget här.

Måhända är den i smörigaste laget för mig. Men med rätt publik, typ medelålders lätt berusade deltagare på en firmafest, gick den hem oerhört bra.

Melodin skrevs redan 1784 (!) och hette då ”Plaisir d´amour”. Den har gjorts av otaliga, allt från Pearl Jam över Bob Dylan till A-Teens. Elvis hade med den i filmen ”Blue Hawaii”.

En tidning har kommit fram till att det är den vanligaste första dansen på bröllop i USA.

En låt från tiden innan popen tog över

5.Twilight Time/Platters 1958/ Morty och Al Nevins, Arie Dunn, Buck Ram

För den publik som jag under mina aktiva år räknade som klart äldre, fanns flera fantastiska sista-låtar från tiden innan popen tog över. Jag väljer en klassiker, ”Twilight Time”, här med skönsjungande gruppen Platters. Twilight betecknar det ljus som finns på himlen just innan solen går upp och strax efter att den gått ned, alltså gryning och skymning. Kanske kan det i sammanhanget sista dansen tolkas som hoppet att attraktionen som inleddes i skymningen ska överleva gryningen…

För mig doftar låten Folkets park med bitska myggor och sena kvällar som vägrar bli mörka. Kokkaffe och Loranga samt mazariner och kanelbullar i serveringen på dansbanan. Medan alkoholen, inte sällan hembränd, förvaras i handskfack på Saabar, Volvo Amazoner och Folkabubblor ute på parkeringen.

Se där, lite musiktips till sommarens fester! Nu tar jag sommarlov. Tack för den här terminen. Om allt går som jag tänkt mig, hörs vi i höst igen. Ha det bra och glad midsommar!

The post Lars Thulin: Näst sista låten nästan viktigast first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik rapporterar om en filmflopp från Hollywood och tipsar om några sevärda dokumentärfilmer.

Svag film av Spielberg

”Disclosure day” är en science fiction-thriller i regi av Steven Spielberg. Det rör sig om en konspirationsstory om inspärrade utomjordingar i statligt förvar och människor som kidnappats för egendomliga experiment ombord på rymdskepp. Steven Spielbergs nya actionfilm är paradoxalt nog en relativt odramatisk berättelse om konspirationer och motsättningar.

De datoranimerade figurerna i filmen kan upplevas som omedveten satir på tidigare rymdfilmer. Det har dock gjorts åtskilliga med bättre storytelling än Spielbergs film. Den här berättelsen om meteorologer , cyberhetsäkerhetsexperter, ufon och rymdvarelser blir dock alltmer ointressant ju längre denna film pågår. Det framstår som att den regissör man tidigare sett bra filmer av, nu tycks ha tappat bort sig helt. Men på det viset speglar den i alla fall (om än omedvetet) något av tidsandan i Trump-erans USA. När jag såg filmen på Filmstaden var det för övrigt få personer i salongen, avsevärt färre än det brukar vara när det visas Hollywoodfilm.

Två starka dokumentärfilmer

En helt annan biografupplevelse fick jag på bio Panora, i Malmö, där jag såg två dokumentärfilmer. Det är frågar om kortfilmer av Dennis Harvey om Europas ”inhumana migrationspolitik” som det formuleras i Folkets bios program.

Första filmen ”The Building and Burning of a Refugee Camp” handlar om tre män som söker asyl på Irland och befinner sig på gata i staden Dublin när det uppstår konfrontation, som regissören filmar med intensiv närhet, vilket skapar stark närvarokänsla. Den går för övrigt att se på SVT Play.

Den andra filmen ”The New Policy Regarding Homeless Asylum Seekers” är en uppföljare där regissören riktar filmkameran mot volontärarbetare och deras arbete mot Irlands asylpolitik.

Det är två starka dokumentärfilmer som visar tidsandan på ett intensivt levande sätt. Filmvisningarna följs av samtal efteråt. Det var dessutom gratis biobiljetter till det här filmevenemanget.

Film om Göteborgskravallerna

På Folkets bio i Malmö visas även en annan dokumentärfilm, med anledning av att det är 25 år sedan Göteborgskravallerna, ”På Hvitfeldtska bodde vi”. Filmen följer vad som sker i Göteborg när folk protesterar mot det EU-toppmöte som hålls i staden, och människor samlas för att uttrycka sin uppfattning om detta och protestera mot USA:s president. Demonstranter samlas på stadens gator kring Götaplatsen och den stora Hvitfeldtska gymnasieskolan, strax intill.

Filmen följer vad som sker under dessa dagar då världens fokus riktas mot Göteborg, möten och diskussioner mellan polis och demonstranter som ibland närmar sig konfrontation där filmkameran lyhört skildrar sakernas tillstånd.

Att se denna film 25 år efter Göteborgskravallerna ger ett intressant perspektiv på tid och rum. Därför är dokumentärfilm något av det viktigaste vi kan se tillsammans och diskutera med varandra.

Film som skapar livfull närhet

”Queer Cinema for Palestine” är ytterligare en dokumentärfilm som visas på Folkets bio Panora. Det är en dokumentärfilm som pendlar mellan många olika filmscener med musiker på scen i engagerad kommunikation med publiken runtomkring och diskussioner om identitet och tillhörighet, med intensitet. Det är en film som skapar  livfull närhet mellan sin berättelse och publiken.

The post Film på bio: Svag sci-fi och sevärda dokumentärer first appeared on Opulens.

ROCK. Idel punkiga veteraner och Dave Grohl-favoriter i nya Kangas klanger. Australien, Japan, USA – och så lite svenskt ös.

Tunga namn från den internationella punkscenen har varit på besök. Tre trior, varav en förstärkt med en fjärde medlem. Japanska Guitar Wolf och australiska The Hard-Ons, med Jerry A på sång, uppträdde på Sweden Rock, och passade även på att besöka Stockholm. Bob Moulds trio Sugar har återförenats efter tre decennier, och spelar passande nog i huvudstaden blott dagar före Foo Fighters, som ju tagit stort intryck av Moulds musik.

G – som i garagerock

Först ut på Debasers mindre klubbdel Debaser Nova är dock svenska Martin Savage Gang. Gruppens namngivande sångare och gitarrist Martin Hildebrand måste betraktas som något av en veteran på Stockholms garagerockiga scen vid det här laget, efter band som The Blacks och Locomotions.

Med andra albumet ”Such A Drag” (Human Audio Recordings, LP/DL) i färskt minne bjuder de på chosefri rock’n’roll där The Flamin’ Groovies, New York Dolls, Wild Billy Childish och betydligt mer obskyra vinylbitar bildar grunden.

På platta varvas eget material (där texterna rör sig alltmer mot rader om att lämna sitt jobb, skilja sig och en hel del om gravar) med en Elton Motello-cover, Eddie Cochrans gamla rock’n’roll-pärla ”Summertime Blues” och King Louies ”Gypsy Switch”. Rå, ruffig rock’n’roll som studerat allt från gammal blues till färgglada sjuor från new wave-eran.

En unik scenupplevelse

Deras gamla turnékamrater i trion Guitar Wolf är i sanning en unik upplevelse på scen. Två japaner i skinnkläder och solbrillor som knappt lyckas kommunicera på engelska, och som brakar i gång en ösig låt bara för att snart lämna scenen för publikens uppsträckta händer i bästa Iggystil och sedan klänga sig fast i luftventilationsrören, så att Debaser Nova-personalen kongenialiskt nog kippar efter andan.

Det är garagepunkigt och det är Eddie Cochrans ”Summertime Blues” (igen!) och det är nästan Hurriganes (fast de ser kanske mer ut som Leningrad Cowboys-förlagan Sleepy Sleepers) och det är fullt ställ och idel leenden och åskådare som bara skakar på huvudena. En främmande person (gissar jag; han spelar fasligt rätt) får ta över bandets elgitarr på scen, men det dröjer inte länge innan han också crowdsurfar.

Jag tänker att det måste bli svettigt i de där skinnkläderna, och beger mig till merchbordet. Där dominerar Guitar Wolfs utbud, med allt från dekaler och nyckelringar till ljusfigurer av medlemmarna att pryda bokhyllan med. Över 90 procent av kommersialismen här är japanernas. Där finns förstås även årets album ”More Jet” (Guitar Wolf, LP/DL), som innehåller sköna titlar som ”100M Girl” – och lustigt nog innehåller den även en cover på ”Long Tall Sally”.

Håller stånd

Australiska trion The Hard-Ons har inlett ett samarbete med sångaren Jerry A Lang från hardcorebandet Poison Idea. Sedan starten i Portland, Oregon 1980 har Poison Idea blivit en av USA:s mest långlivade hardcorepunk-institutioner. Detta trots att medlemmar ständigt bytts ut eller – som i fyra fall – dött. Till och med Metallica har givit sig på en Poison Idea-cover.

Hard-Ons själva sparkade i gång 1982 och har en egen blandning av hardcorepunk, skatestil, power pop och metalliska uddar. Den nya konstellationen har än så länge endast hunnit släppa en singel. ”You Never Shut Up”/”Dead End Turnaround” (American Leather, 7”/DL) men den är en stark uppvisning. Liksom kvällen på Debaser Nova, även om det inte är särskilt mycket av scendomptör över Jerry A. På varsin sida om honom en Hard-On-medlem i bar överkropp och kortbyxor.

De gör nytt och gammalt, från deras olika band. Ett gemensamt album är på väg, berättar basisten Ray Ahn. Och kvällens smakprov bådar gott. Det tror jag även en diggande Dennis Lyxzén i publiken håller med om.

Sockerchock

Dagen därpå står Jack White inför en regnblöt Gröna Lund-publik. Samtidigt spelar en annan tongivande amerikansk artist på det betydligt intimare Debaser Strand. Bob Mould var drivande i 1980-talsbandet Hüsker Dü, som sprängde gränserna för vad som gick an i hardcorepunkmiljöerna. De blandade in ljuvliga popmelodier i sitt ”oväsen”; The Byrds och liknande tillhörde inspirationskällorna. Hüsker Dü inspirerade i sin tur allt från Foo Fighters till The Posies.

Två folkinfluerade soloalbum hann Bob Mould med efter att Hüsker Dü splittrats. Men när det nyss hunnit bli 1990-tal sammanstrålade färska trion Sugar för att börja repa i Athens, Georgia – och det var den rundgång bland influenser som innebar Nirvanas ”Nevermind” som gav Mould impulsen att höja volymen igen. Trion varade varade åren 1992-1995, men sent i fjol kom sötsuget tillbaka och Sugar återuppstod. Redan 2012 gjorde Mould och hans dåvarande band hela ”Copper Blue” på en jubileumsturné, men det här är Sugar på riktigt.

Trion turnerar igen efter ett tre decennier långt uppehåll då Bob Mould mest verkat som soloartist. Under Love You Even Still World Tour får publiken bevittna originalversionen av Sugar, med Bob Mould på gitarr och sång, David Barbe på bas och sång, och Malcolm Travis bakom trummorna. De sistnämnda var innan Sugar med i Mercyland respektive Human Sexual Response.

Roligt på scenen

De tre herrarna har såklart åldrats, men har så synbart roligt på scenen att det smittar av sig på det diggande Debaserklientelet. Det är ett ganska kompakt ös, med avstickare in i en smått psykedelisk popvärld, och någon malande My Bloody Valentine-dröm. Vi får de nya, stiltrogna återkomstsinglarna “House of Dead Memories” och “Long Live Love”, men mest är låtarna hämtade från Sugars 1990-tal, där utropstecknet som alltid är debutalbumet ”Copper Blue” som brittiska NME utnämnde till Årets album 1992.

Gitarristen Bob Mould och basisten David Barbe växelverkar som sångare, där Barbe gör ungefär var tredje eller fjärde låt. Det är idel leenden och bus från scenen, och det är härligt att se dessa musikaliska överlevare ihop igen. När minihiten ”If I Can’t Change Your Mind” – du har hört en hel del Swindie som härmat den – still slut dyker upp sjunger de flesta omkring med mig i texten.

Uppvärmare åt Sugar på den här turnén är en framträdande figur från Washington D C:s punkscen. J Robbins har varit med i en lång rad band från den stadens (och Baltimores) postpunk- och alternativscen, som Government Issue, Jawbox, Burning Airlines och Office of Future Plans. Robbins har till och med varit livebasist i snart Sverigeaktuella Scream, inte minst kända för att Dave Grohl piskade trumskinn där innan Nirvana.

Numera är J Robbins både soloartist och driver en inspelningsstudio i Baltimore, där han rattar och producerar akter som Clutch, The Dismemberment Plan, Against Me!, The Promise Ring, Jets to Brazil och The Sword. Han kränger en cd med akustiska inspelningar vid merchbordet, men hinner sticka innan jag lyckas norpa en.

Live är det enkelt hållet: en röst och en gitarr. Det låter bra, med 1980- och 1990-talets amerikanska indiescen som klangbotten. The Replacements möter Billy Bragg under ett tämligen kort set.

The post Kangas klanger: Livemusik med punklegendarer first appeared on Opulens.

LYRIK. I dag har vi nöjet att presentera ett utdrag ur Jens Unossons aktuella diktsamling ”De vilda djuren”.

Jens Unosson är en självhushållande odlare, naturvårdare och musiker, bosatt på en liten gård i Västerbotten. Som skribent har han bland annat medverkat här i Opulens, samt Miljömagasinet, Dagens ETC, Dala-Demokraten med flera.

För två år sedan utkom hans första bok, ”Luften som kunde tala”. Nu är Unosson aktuell med sin andra diktsamling ”De vilda djuren” som i likhet med debutboken ges ut av Ord & visor förlag.

När vi ber honom beskriva den nya boken får vi följande svar: ”De vilda djuren är en bok med dikter av olika slag, ibland civilisationskritiska, ibland introspektivt grubblande, ibland stående sida vid sida, ibland inflätade i varandra. Bra dikter ska enligt en som visste dofta av te. Eller av rå jord och nykluven ved. Jag har befattat mig med allt detta, mer kan jag inte göra.”

I dag är vi glada över att få presentera ett litet utdrag ur ”De vilda djuren”.

REDAKTIONEN

HAMNSKIFTARE

Det blev till en dag
i förändring,
morgonen när jag
vaknade med näbb,
vingar och svans
och det enda lätet
ur min mun
var ett kvidande
övergående i ett
rytande

I natten hade jag drömt
om lodjursungar, harar
och rådjur

När jag stigit upp
och gjort eld i spisen
såg jag säsongens första
domherre
röd och rund
vaggande på ett hallonstrå
utanför fönstret

Nu var jag mer lik dem alla
än någonsin förr.

DAGARNA OCH TORNET (utdrag)

/…/
I någon form var vi där
– minne eller moln –
anteckningarna säger inte vilket
och händelserna som dokumenterats
ger inga ledtrådar,
det är stoff att förfina som berättelser
men inte mer än så
En sida ur en dagbok,
lätt att missta för något annat

Och allt medan vi åter sätter oss i roddbåten,
på väg tillbaka genom åren,
stilla för att inte välta,
hör vi röster:

Nu är det inte mycket tid kvar,
säger de

och vi avlägsnar oss skyndsamt
genom näckrosorna,
årorna som drömmar i våra händer

*

Någon vittnade om hur fötterna inte
längre fäste på underlaget
och tyngdkraften var satt ur spel

Mängder av små människor
slog på trädstammar
som för att hetsa fåglarna till misstag

Att sväva visade sig den här gången
vara i avsaknad av all slags stillhet
och snart därpå även ogörligt:
det blev till ett fall genom ljus
och mörker
och det skulle aldrig ta slut
/…/

The post Dikter ur ”De vilda djuren” av Jens Unosson first appeared on Opulens.

SATIR. Samuel Andersson har skrivit en dagsvers om den omdiskuterade Fållöknastiftelsen där statsminister Ulf Kristerssons fru prästen Birgitta Ed sitter i styrelsen. I samma kristna anda som stiftelsen ifråga bygger dagsversen på barnbönen ”Gud som haver barnen kär”.

Fållöknafållan

Stiftelsen har barnen kär.

Kristersson har ej besvär:

Vart han sig på gården vänder

utförs jobb av flinka händer.

Barn får komma, barn får gå,

vinsten äger Ulf ändå.

The post Dagsvers: En kontroversiell och kristen stiftelse first appeared on Opulens.

LYRIK. Inför helgen har vi valt att i Littestraden publicera ett knippe dikter av Linda Liliac.

Linda Liliac har studerat kreativt skrivande och journalistik. Dikterna, som vi nu är glada över att publicera, är delvis mörka, delvis hoppfulla. De är till stor del baserade på Linda Liliacs drömmar som drar åt det mytologiska hållet.

CAROLINA THELIN

Chips

Tänk om drömmen tar slut

när du minst anar det

och den svarta fågeln

slår tre vingslag

i protest.

Men den hindrar dig inte

för den ser att du lärt dig det du ska

för denna gången.

Du slingrar dig ur den mörka sörja

som omslutit dig i alla år

de hånande chipsätande barnen

krossas

av ett klippblock.

Du ler

men inte i triumf eller skadeglädje

utan i en lättnadens vemodssuck

för du är inte fri. Tvärtom

inlåst och fastkedjad

i ett öppet landskap av möjligheter.

Klänningen

Du stal en del av mig

kanske den som gör mig mest till mig.

Man kan inte leva på gamla meriter

men det betyder inte att de är dina att förnya.

Du stal en del av mig

hur passar den på dig?

Sitter den rakt,

prydligt,

eller skaver den?

Ge den tillbaka annars

kan jag inte leva.

Dårhuset väntade mig

bitterheten och törsten

infann sig

allt på grund av en klänning.

Kropp

Jag hoppar

du tar emot

jag ler

du ler tillbaka

och när jag slår

slår du tillbaka

hårt.

Jag älskar dig ofta

jag hatar dig

ofta

jag går åt fel håll

du följer efter

som ett barn som inte vet sitt bästa

följer du efter.

Vilken makt jag besitter

du gör precis som jag vill

du klagar och du kvider och du skriker

aldrig

sluta för helvete

en viskning

då och då

säger “snälla,

släpp mig

låt mig gå”.

Du fungerar fortfarande

nästan som vanligt

hjärtat pumpar blodet

fötterna tar mig till vattnet

hjärnan är sönder

men aktiveras ändå

då

och

då.

Sömnen

Mörka portar öppnar sig

omfamnar, gråter

ler igenkännande

då var du här igen

ditt lilla misstag till människa

kom ska vi rå om dig

berätta en saga

om ditt tidigare liv över

en kopp te.

Kärleken tog dig

vi vet, vi förstår.

Kom,

vila en stund

så du orkar med nästa storm.

Vi gör dig till en krigare igen.

Matadoren

Kom till mig systrar

kom till mig moder

jag söker er

ni söker mig

må vi finna varann

i en dans

som lovsjunger

om en ny matador

ja, en matador

en matador som dödar

en som vill väl

tjuren

som inte är ferdinand.

Ridå

Ormen kom

i vanlig ordning

rakt emot mig

tusen vilsna själar

grep och slet

i min redan sargade kropp.

Men något hade förändrats.

Endast en själ

fick fäste nu

den jag godkänt

den jag för längesedan valt.

Ormen granskade mig

en sista gång,

slingrade sig frivilligt iväg.

Mot nya kroppar,

mot gamla själar.

The post Littestraden: Dikter av Linda Liliac first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika granskar Lars Thulin två av Tidölagets mantran inför valet i höst.

Mantran präglar politiken

Mantra är ett heligt ord som stärker sinnet och ger koncentration vid bland annat meditation. I dag används det också som beteckning för slagord som en person ständigt upprepar för att övertyga andra och även sig själv om något.

Så mantran präglar politik och valrörelser där allt måste kokas ner till enkla slagord som ska hamras in. En fördel är om de är dåligt definierade, för då kan mottagaren fylla i med vad hen själv anser viktigt.

Två mantran från Tidölaget

Landets valkampanjer som går in på spurten är fyllda av sådana. Låt mig syna två från Tidölaget och försöka bena ut dem logiskt och vad de står för.

“Hårt arbetande människor“

Det första är “hårt arbetande människor”. Det upprepar företrädare för regeringen ständigt och jämt. Gärna med darr på stämman. För hårt arbetande människor vill Tidölaget göra allt. En sökning på frasen ger otaliga träffar från regeringen och moderaterna. Finansministern älskar den. Budgeten som presenterades riktade sig till hårt arbetande människor. Vad övriga medborgare ska få av Elisabeth Svantesson är höljt i dunkel

Att enbart prata om arbetande utesluter många. Syftet är att skapa ett vi-och-dom-samhälle. Frågan är vilka som är arbetande. De med avlönade jobb? Hemmafruar och hemmamän, arbetar de? De som sliter i ett gammalt äktenskap för att sköta om en sjuk partner, jobbar de? De som anstränger sig på högskolor i de krävande utbildningar som är nödvändiga för att vårt land ska fungera, arbetar de? Och de som gör allt för att hitta ett jobb men inte finner det? Är det inte ett arbete att försöka hitta ett arbete? Pensionärer som lämnat ett yrkesliv med en utsliten kropp, vad gäller för dem?

Men notera noga, det räcker inte med att vara arbetande. Nej, man måste arbeta hårt. Här blir dimman tätare. Till en början med: om det finns människor som arbetar hårt, måste det finas de som inte arbetar hårt. Är de löst arbetande, mjukt arbetande? Fuskare eller bara lata?

Vad innebär hårt? Att man jobbar heltid? Men en stor andel svenskar kan inte göra det för att de dessutom tar hand om familjen. Många vill men får inte jobba heltid, då kontrakt av typen vi-ringer-in-dig-när-vi känner-för-det, blir allt vanligare.

Innebär hårt något fysiskt hårt? Att komma hem slutkörd i kroppen? Då utesluts en stor del av arbetskraften. De som sitter vid ett skrivbord kan väl inte vara hårt arbetande?

Eller betyder det att man blir så mentalt utmattad att man inte orkar hålla koll på sina barn? Därför inte märker att de ingår i grupper med nazistiska förtecken. Detta kan ju drabba hårt arbetande i regeringskansliet.

Märkligt nog har jag aldrig hört en reporter kräva Tidölaget på en definition på hårt arbetande. Att inte ställa frågan liknar tjänstefel.

“Pris vid pump”

Sedan är det tjatet om pris vid pump. Alltså priset på bensin och diesel. Ingen vettig människa säger att de åker till pumpen när bilen ska tankas. Men för Tidölaget är begreppet ett mantra. Ingen fråga i hela världen antas vara viktigare. Det verkar som nationen sjunker nationen in i evigt mörker om det priset ökar. Är det så?

Senaste budet från sakkunniga är att literpriset på drivmedel måste upp tre kronor för att vi ska klara klimatmålen. Vad betyder det för hushållets ekonomi? 1 500 mil per år används ofta som genomsnittlig körsträcka för svenska bilister. Låt oss säga att en bil idag i snitt drar 0,75 per mil. Sålunda 1 125 liter. En höjning med tre kronor ger 3 375 kronor per år. En tia per dag.

En kaffe på stan kostar sällan under 40 kronor. En familj som äger en bil måste sålunda avstå från två sådana köp per vecka. En tia per dag är mindre än kostnaden för en öl per vecka på en pub. Ett fredagsmys i en familj med två chipspåsar och en stor flaska cola går loss på runt 70 kronor. En tia per dag förefaller som ett relativt billigt sätt att vinna fördelar för miljön.

Tidölaget skickar notan vidare

Dessutom är Tidöpartiernas oerhörda omsorg om privatbilister inte gratis. En försämrad miljö ger en kostnad som våra barn och barnbarn får ta. Om subventioner tas via skatten innebär det att den måste höjas eller att vi måste dra in på något annat. Om subventionerna tas via lån skickar vi notan vidare till kommande generationer. Med ränta.

Märkligt är att statens budget rymmer dessa subventioner samtidigt som Transportstyrelsen gör klart att vi inte har råd med vägbelysning i vissa byar. Så pris vid pump betyder allt i Sverige. Ljus vid stolpe betyder inget.

Visst – dyrt bränsle påverkar även jordbruksprodukter och transporter. Men kan inte dessa subventioneras separat?

Viktigast är att de hårt arbetande får lågt pris vid pump.

Vad regeringen prioriterar märks i jämförelse med EU:s övriga 26 länder. Inom unionen är det bara fyra länder som har lägre bensinpriser är Sverige: Malta, Polen, Bulgarien och Cypern. Räknat på att dessa länder har lägre genomsnittsinkomst än Sverige, har svenskarna förmodligen unionens billigaste bensin. Självklart, inget är viktigare för svensken än priset vid pump.

När det gäller arbetslöshet ligger vi också högt i EU. Bara två länder, Spanien, och Finland, har högre. Placeringen visar åter vad regeringen anser viktigt.

För då finansministern gör budget för hårt arbetande människor är arbetslösheten ointressant. Viktigast är att de hårt arbetande får lågt pris vid pump.

The post Valåret 2026 – Samling vid pumpen för Tidölaget first appeared on Opulens.

LYRIK. Poeten Mi Tyler är bosatt i Malmö och skriver såväl dikter som libretton. Hon har medverkat i Opulens tidigare med såväl dikt som essä. Nu har Mi Tyler skrivit en dikt om en särskild form av sorg som det sällan talas om. Vi är tacksamma för att få publicera den.

Små steg som aldrig togs

Än fladdrar ljus i fönstren

långt efter att vi fallit i sömn,

och i hallen anas ekon

av små steg som aldrig togs.

Och havet därute fortsätter andas

som det gör för var och en:

medan några hjärtan värker tyst

rullar världen vidare.

– Så håll om mig när mörkret faller,

när sorgen sipprar genom väggar

för det finns avsked som stannar kvar,

en sista glimt av vintrigt ljus.

Ännu lyssnar vi i tystnaden

efter ljud som aldrig kommer,

än trevar jag med skälvande händer

efter hon som inte går att nå.

Och varje gest av omtanke blir helig

sedan natten blev oändligt djup,

ett ensamt gravljus på en kyrkogård

medan den frusna världen sover.

– Så håll om mig när mörkret faller,

när sorgen sipprar genom väggar,

för det finns avsked som stannar kvar,

en sista glimt av vintrigt ljus.

Det finns mornar kalla, färglösa

när alla fåglar flyger lågt,

och himlen över tomma gator

lyser vit som nyfallen snö.

Men nåden lever i små ögonblick,

i en hand som inte släpper taget,

i en röst som håller sig tätt intill

när världen glömt att andas.

– Så håll om mig när mörkret faller,

när sorgen sipprar genom väggar,

för det finns avsked som stannar kvar,

en sista glimt av vintrigt ljus…

The post Dikt av Mi Tyler: ”Små steg som aldrig togs” first appeared on Opulens.

LIVEMUSIK. Kangas klanger beger sig till Slaktkyrkan och upplever syntpionjärer och japanska volymfreaks. Endagsfestivalen Echo Three Fest avlöser Vråljazz där Grammisvinnanade nutidsjazz just ställt skåpet.

Vråljazz i Slaktkyrkan

Vråljazz gör skäl för namnet. I alla fall på ett sätt. Tusentalet personer har hittat ut till Slaktkyrkan och det anslutande mindre kapellet Hus 7, så det är såklart vrålsuccé, där i skuggan av Avicii Arena i Stockholm.

Sven Wunder blandar friskt

Musiken är däremot av blandad sort, och inte alltid så vrålbenägen. Kvällens avslutare på stora scenen är Sven Wunder med en alldeles egen blandning av europeisk jazzfunk, easy listening, exotica, psykedelia, pop och så kallad produktionsmusik (musik som gjordes till produktionsbolag som sedan pitchade den till film, tv och liknande). Om det är jazz? Jo, det kan man säga, men mest lever Sven Wunders musik i sitt eget parallelluniversum.

Bakom namnet döljer sig Joel Danell, som bor i Stockholm och arbetat mycket som filmmusikkompositör, till filmer som ”Krakel Spektakel”, ”Tsatsiki” och ”Sune”. Nu är han uppe i fem album under namnet Sven Wunder och har en diger uppsättning säkra musiker kring sig på scen, med jazzkatter som Per ”Texas” Johansson. Publiken är med på noterna och njuter i fulla drag av musik som tar oss med in i en filmisk bubbla av välbehag. Mycket är hämtat från senaste, lyckade albumet ”Daybreak” (Piano Piano Records, LP/CD/DL).

Goran Kajfeš Tropiques en höjdpunkt

En smula mer vrål uppstår när Goran Kajfeš Tropiques intar scenen tidigare under kvällen. 2024 släppte bandet senaste fullängdaren ”Tell us” (We Jazz, LP/CD/DL) till en rejäl hyllingskör vars crescendo mynnade ut i Orkesterjournalens pris Gyllene Skivan. Albumet rymmer tre långa låtar, och det här är verkligen ett gäng som gör som de behagar, och låter musiken ta sin tid.

Så även på Vråljazz, där ett varierat set visar upp många sidor av den innovativa anda som genomsyrar trumpetkungen Goran Kajfeš och hans mannar. Dungen-trummisen Johan Holmegard matar på medan kontrabasisten Johan Berthling fixar ett svårslaget groove. Musik från jordklotets olika hörn möter knäppiga synthkaskader i en häxblandning där jazz bara utgör en av beståndsdelarna. En av de absoluta höjdpunkterna på årets Vråljazz.

Cinematisk jazz med Yttling

Yttling Jazz är en annan prisad akt på festivalen. Nyligen tilldelades de en Grammis för Årets jazz för albumet “Illegal Hit” (YEAR0001, LP/DL). En platta som givit upphov till en massa nya versioner av låtarna, bland annat en med Sverigeaktuella Bobby Gillespie från Primal Scream.

Björn Yttling är annars välbekant som en av medlem i indiepopparna Peter Bjorn and John (visselhiten “Young folks”, ni vet). Han jobbar även som producent och låtskrivare för stjärnor som Lykke Li, Robyn och First Aid Kit.

I grunden är Yttling dock skolad jazzmusiker. Men likt nyss nämnda Vråljazz-namn blandar han upp allt efter eget huvud. Det blir en cinematisk, vitt svepande musik där Nino Rota får ta plats bredvid gudarna på jazzens panteon. Stämningsskapande projektioner omsluter gestalterna på scenen. Gestalter som vinner över publiken på nolltid.

Kisar du lite med ögonen kan du skymta Tonbrukets Dan Berglund på kontrabas, och blåsare av kalibern Nils Berg (den där färgglada pricken som brukar synas bakom Håkan Hellström på Ullevi) och Jonas Kullhammar. Den senare hinner dock bara spela en kort stund då han måste flänga i väg till Fasching för ett av många gig där med Lisa Nilsson.

Egensinnig jazz

Lisen Rylander Löve är en av de som förgyller kvällen inne i det mer intima Hus 7. Hennes andra soloalbum “In Fields of Time” (Hoob, LP/DL) andas experimentlusta. I hennes musik är komponerat och improviserat två poler som inte alls går att skilja åt. Samma fenomen uppstår på scenen, där hennes saxofon för henne rätt långt från hennes tidigare karriär som medlem i elektroniska duon Midaircondo.

Det är ganska fritt hållet och utforskande, men det är också berikande att ta del av Lisen Rylander Löves egensinniga jazzvariant. Av hittills nämnda akter kommer hon kanske också närmast vrålet i Vråljazz. Men mer vrål är att vänta.

Inne i Hus 7 spelar också de två mest egensinniga namnen på festivalen (av de jag ser): Arrington de Dionyso och Kosmonauci. Den förstnämnda Chicagosonen har sedan tiden i experimentella bandet Old Time Relijun fördjupat sig i ritualer och ceremonier i Sydostasien, och framträder här helt allena med diverse instrument och ting som han blåser och hummar eller bara andas i. Det stampas i golvet så att dammet yr och plötsligt är det rave med endast en burrande, skorrande mungiga som drivkraft.

Det vråligaste bandet av dem alla

Sist ut: Polska Kosmonauci som visar sig vara det klart vråligaste bandet på Vråljazz. Vibrafonvilden Tymon Kosma hoppar och far, och ibland tar han synthen i besittning. Saxofonisten Miłosz Pieczonka sprutar ur sig toner i en hiskelig fart och det är ett monstruöst momentum som gäller, större delen av tiden. Mitt i allt detta möter hip-hop och drum & bass på ett punkigt vis fri jazzimprovisation.

Helt klart ett liveband att uppleva i stunden, även om det nyss kom ett andra album från Warszawa-kvartetten. “Brudna – Bielizna” (U Jazz Me/U Know Me, LP/DL) blir möjligen mer en fin artefakt i jämförelse med hur det ter sig i levande livet.

Kosmonauci kör över den leende publiken likt en ångvält, och det är svårt att stå still. Även om du inte vet hur tusan fötterna ska hinna med i tempot.

Echo Three Fest

Prick två lördagar senare i Slaktkyrkan äger Echo Three Fest rum för femte gången. Bakom denna energiska, årliga endagsfestival ligger bland andra eldsjälarna bakom skivetiketten PNKSLM Recordings. Tidigare år har toppnamnen varit Les Big Byrd, Dungen, Sara Parkman och GOAT, och i år blir det legendariskt värre.

Elektroniska pionjärerna Cabaret Voltaire

Sheffield-institutionen Cabaret Voltaire var tidigt ute med en rad saker. De skapade elektronisk musik med start 1973, och var pionjärer vad gäller bruket av bandspelare, loopar, cut up-teknik, proto-samplade röster och ljud, hemmagjorda grunkor, numera antika syntar och så väldigt mycket annat.

Deras musik började släppas mitt under den brinnande första punkeran och stod verkligen ut i mängden. De började göra skivor ungefär samtidigt som Sheffieldkollegorna The Human League, men har aldrig nått lika långt i kommersiell succé. Många är de som inspirerats inom syntpop, industrimusik, house och techno. Lite som ett annat slags Kraftwerk, fast från en sliten engelsk industristad som numera marknadsförs som ”Englands grönaste stad”. Och utan den där robotimagen.

Medgrundaren Chris Watson, som återanslutit efter flera decennier, kunde inte följa med på den här rundan på grund av sin hälsa. 1981 lämnade Watson bandet och Cabaret Voltaire blev en duo, men Richard H Kirk dog i september 2021 strax efter att ha återuppväckt bandnamnet men egentligen ha fungerat som ensam medlem.

Med tanke på Cabaret Voltaires väldokumenterade motstånd till allt som luktar nostalgi är det något av ett mirakel att vi får uppleva gruppen live på en scen. En annan smärre legendar från Sheffields tidiga elektroniska och experimentella kretsar delar scen med originalmedlemmen Stephen Mallinder. Snett till höger on honom står nämligen Eric Random, som en gång i tiden var råddare åt Buzzcocks och har hoppat in med Cabaret Voltaire genom åren.

De flankeras av två yngre herrar; en på syntar och elektronik, respektive en som står upp och slår på trummor. När jag träffar en av dem efteråt nyper han sig själv i handen för att det är så speciellt att få åka ut med Cabaret Voltaire.

Fantastiskt nog låter det inte heller särskilt nostalgiskt, bara suggestivt och rytmiskt när basisten och synthspelaren Mallinder sjunger och skanderar sina ord till en elektronisk kaskad med tillhörande samplingar och fluorescerande videoprojektioner.

Ett tvärsnitt av Cabaret Voltaires CV presenteras, med start i ”24-24” och en avslutning där tidiga, elektronpunkiga kultsingeln ”Nag Nag Nag” får ett varmt bemötande. Något som hela konserten får, med en diggande, dansande publik som fyller Slaktkyrkan.

Makthaverskan övertygar

En annan succé står Göteborgsbandet Makthaverskan för. 18 år efter tillkomsten har gruppen etablerat sig som ett av de starkare namnen inom indiesfären, med mängder av uppmärksamhet, Alldeles nyligen fick bandet utmärkelsen Album of the Week av prestigefyllda musiksajten Stereogum i USA. Detta alldeles välförtjänt, för ”Glass and Bones” (Welfare Sounds, LP/CD/DL) är en styrkedemonstration för denna konstellation där kvinnor och män födda runt 1990 skapar en mycket övertygande variant av skramlig postpunk och indiepop.

På scen är de en charmig upplevelse. Jag blir glad av musiken, som stundtals kan låta som vore den gjord av människor i deras föräldrageneration och uppförd på en festival i Slottsskogen för fyra decennier sedan. Makthaverskan adderar dock en energi och en inlevelse som – liksom dagens Cabaret Voltaire, passande nog – går utanför några eventuella nostalgifällor. Rytmiskt och uppdaterat får de med sig publiken i Hus 7.

Japansk avantgarderock

Bo Ningen har inte heller några problem att fånga Echo Three Fests besökare. De fyra japanska herrarna möttes först i London och nu firar gruppen 20 år. Publiken står hänförd och bara gapar när Bo Ningen går loss i sin avantgardistiska rock, där brutalt hårda och doom-dånande gitarr- och basriff kan mangla på i en evighet. Bara för att nå sin kulmen i att grimaserande basisten och sångaren Taigen Kawabe – iklädd ett virkat, nätliknande plagg – med hjälp av gitarrbandet spänner elbasen mot kroppen med dess huvud i höjd med skrevet. Trummisen liknar mest en Kurosawa där han regisserar rytmsjoken.

Bandet har tidigare bokats in av Yoko Ono och modeskaparen Yohji Yamamoto på deras respektive festivaler och event, samarbetat med Can-sångaren Damo Suzuki och tyska Faust. Inte att undra på, för Bo Ningens fysiska scenattack går utanpå det mesta.

Senaste albumet från japanerna är ”The Holy Mountain Live Score” (Alcopop!, LP/CD/DL), släppt 2024.

Ett ambitiöst, alternativt soundtrack till Alejandro Jodorowskys kultfilm ”The Holy Mountain” från 1973. Ett omfattande verk, med en maffig trippel-LP-box eller en dubbel-CD att tugga i sig.

Sibille Attar är spektakulär

Sibille Attar är även hon en spektakulär syn i röd, helkropps-latex-utstyrsel och Nancy Spungen-blont hår. En blinkning till New York Dolls ”Red Patent Leather”-period?

Efter Attars första album på svenska, 2024 års ”Brutal”, är den svenska soloartisten är aktuell med en LP som sammanfattar hennes engelskspråkiga karriär, kort och gott kallad ”Sibille Attar” (PNKSLM, LP/DL). I höst är det dags för fjärde fullängdaren, och av smakproven att döma blir det ett spännande släpp.

Attar är bra på att kommunicera med sin publik där hon stapplar omkring på Slaktkyrkans scen i röda lårstövlar och cittra. Vid ett tillfälle tar sig sångerskan ner i publiken. Där tas bilder och det blir lite stojigt, men till slut kan hon beställa en stor stark i baren.

Psykedeliskt med Fontän

Inne i Hus 7 är det ös med Göteborgskollektivet Fontän, med soloalbum-aktuella Jesper Jarold och hans kumpaner. Fontän är bara en av många akter Jarold är insyltad i, och deras psykedeliskt och krautigt pådrivande, rytmstarka musik skapar en trippliknande transcendens som gör gruppnamnet rättvisa.

Bus med Cockhouse

Från själva huvudstaden kommer i stället Cockhouse, ett ungt och eklektiskt gäng där elektroniska ljud möter punkig attityd och i vissa fall maskerande huvudbonader. Lätt kaos uppstår, på ett bra vis. Att lyssna på Cockhouses andra album ”You’re Crazy And I Love It” (LuckyOrNot, LP/DL) ger bara en föraning om hur mycket det sprakar om det busiga bandet live.

Skivan bjuder på två gästspel i ”Alhambra” (med Nathalia från Lovers Skit) och ”New Music
Friday” (där CivilPolis stundtals är arresterande lik Sleaford Mods). En musik som befriande nog skiter i genrer och bara kör. Hus 7 döps omedelbart om till Cockhouse 7.

Primal Scream på Gröna Lund

I samma veva som Echo Three Fest äger rum turnerar ett av festivalpublikens favoritband i Sverige. I Stockholm faller lotten på ett framträdande på Gröna Lunds stora scen. Miljön är knappast den perfekta för det tidigare så depraverade och rockmytsanammande Primal Scream. Sockervadd, tombolahjul och strålande ljus sommarkväll? Primal Scream gör sig bäst när mörkret fallit, alternativt inomhus, något som också bekräftas av flertalet bekanta som sett andra spelningar under Sverigeturnén.

På Grönan gör sångaren Bobby Gillespie och de andra det bästa av situationen, men det vill inte riktigt tända till. Det är först när konserten hunnit halvvägs som det tar fart. Och i publiken noterar jag fans som sjunger med i låttexterna, fast de inte var födda när banbrytande ”Screamadelica” för 35 år sedan mixade rock´n´roll med färska intryck från de brittiska dansgolven.

Primal Scream övertygar i rena rock ’n’ roll-nummer också. Klassiker som ”Rocks” och ”Medication” blir aldrig gamla. Men att Bobby Gillespie inte passade på att kommentera de primalskrikande barnen i attraktionen Fritt Fall mellan låtarna förvånar.

The post Kangas klanger: Gott och blandat på livefronten first appeared on Opulens.

PROSA. Inför helgen har vi nöjet att publicera novellen ”Spermien” av den välmeriterade författaren Else-Britt Kjellqvist.

Else-Britt Kjellqvist är född i Stockholm och uppväxt på Söder. Hon är sedan länge heltidsförfattare men var tidigare också verksam som psykoanalytiker och debuterade 1981 på Bonniers med diktsamlingen Lögnen har ögon. Kjellqvist har gett ut ett tjugotal essäböcker varav de om skam mötts av stort intresse också i de nordiska länderna. Hon har varit publicerad i Opulens tidigare. Denna vår med en essä om Folkungagatan och senast här i Littestraden med novellen Dottern.

Nu är vi glada över att återigen publicera en novell, den här gången med Spermien som ger inblick i freudiansk psykoanalys.

CAROLINA THELIN

 
Spermien

I drömmen heter jag Siri, i verkligheten Ingegerd – Ingegerd Johansson. Håller på att avsluta min psykoanalys för att till sommaren gifta in mig i den gamla svenska adeln.

Vi har arbetat mycket med mina drömmar. Mest har det varit mardrömmar då jag vaknar av att jag skriker. Detta är också en mardröm. Men den är fasansfull på ett annat vis, inga skrik, inga hot i form av bestar med öppnade käftar under mig där jag dinglar över avgrunder. Nej, denna skiljer sig. Psykoanalytikern kallar den, efter Freud, för prestationsdröm.

Hastar genom parken, hade velat sätta mig på en bänk och tänka igenom drömmen men kommer med andan i halsen fem minuter för sent. Dörren till mottagningsrummet står öppen. Kastar mig på soffan efter att hastigt fattat den utsträckta handen.

”Drömde i natt.”

”Jaha.”

”Det var den gamla vanliga om att jag skulle ta studenten fast jag redan tagit den. Men denna var annorlunda. För första gången kände jag, ja jag kände verkligen det fruktansvärda i att behöva gå tillbaka till skolan.”

”Du kände?”

”Det var som ett sug, en inre ödeläggelse. Jag hörde inte till.”

”Hur var drömmen?”

”Det var hemma på Söder efter ett lov. Jag skulle gå till skolan där jag inte varit på länge. Konstigt nog hade man inte rapporterat hem att jag skolkat.

Skolböckerna ligger utspridda på köksbordet och jag försöker samla ihop dom som jag ska ha med mig men jag vet inte vilka. Jag blir alltmer desperat. Har de fått nytt schema? Var ligger det nya klassrummet? Skulle jag ha läst läxor? Skulle jag hitta skolhuset, det nya, uppe på kullen? Tänk om ingen hälsar, ingen känner igen mig och läraren inte vet vem jag är. Jag heter Siri.”

”Siri?”

”Ja, Siri. Det måste vara Siri von Essen, hon som gifte sig med Strindberg. Sen kom jag på att jag inte behövde gå dit. Jag har ju redan tagit studenten. Ska bli författare, varför ska jag sitta i skolbänken och slösa bort tid? Det hade ändå varit för sent. För mycket skolk. Lite trist är det att inte få slutbetyg och att inte få vara med om studentfirandet och alla studentfesterna.

I stället tar jag penna och anteckningsblock och går upp mot Vita Bergen för att iaktta och bli författare. Är det förresten något man blir? Är det inte något man föds till?

Mina föräldrar fanns också med i drömmen. Märkligt nog har de inget att invända när jag säger att jag ska bli författare. Är det för att de är döda som de är så förstående? Inget om att skaffa sig ett yrke så att man kan försörja sig. I drömmen såg de lite rädda ut – betryckta – för att jag skulle börja i läroverk. I verkligheten var det min lärares idé. Efter fyra år i folkskolan kontaktade han mina föräldrar.”

”Hur reagerade dina föräldrar då?”

”Blev nog förvånade. Särskilt mamma som hade trott att jag skulle få gå i hjälpklass.”

”Varför tror du hon trodde det?”

”Ja, vad ska jag säga. Henne har jag aldrig förstått mig på. Kanske för att jag inte pratade. …”

”Du tystnade.”

”Ja. Det var också vad jag gjorde när jag började läroverket. Blev stum när man måste ställa sig upp bredvid bänken och svara. Det hjälpte inte att jag hemma, när jag förhörde mig själv, kunde läxorna som ett rinnande vatten. Hade vi inte haft skriftliga prov hade jag inte klarat mig igenom. Och det var den stora skräcken. Att jag skulle bli kvar där jag var.”

”Du har ännu inte kommenterat att du var sen.”

”Det var Henrik. Han hindrade mig. Ibland undrar jag om han är svartsjuk på psykoanalysen.”

”Hindrade?”

”Ja, ställde sig stor och bred i dörröppningen när jag skulle gå, fast han såg att jag hade bråttom och började lägga ut texten.”

”Då stannar vi där för idag.”

*

Den natten sover jag dåligt. Henrik och jag grälade. Analystimmen blir därefter – den sista innan påskuppehållet.

”Jag har varken drömt eller sovit.”

”Nähä.

…….

Kan det ha med gårdagens timme att göra?”

”Den minns jag inte.”

”Nej. (Jag börjar gråta. Snörvlar, sätter mig upp och letar i axelremsväskan, på golvet nedanför divanen, efter näsdukar. Vägrar befatta mig med hans framlagda. Har alltid hatat dem. Hör inte till dem som gråter på befallning.) Djävla överklassfasoner!”

”Vad menar du?”

”Du och de dina. Ni är ju likadana, säkert har ni stött på varandra i Riddarhuset.”

”Nu förstår jag inte.”

”Du och Henrik. Ni är likadana. Yta och konventioner. Framlagda pappersnäsdukar! Patienttofflor i hallen.”

”Jag tror du saknar din pappa.”

”Du menar att jag som vanligt blir arg när jag egentligen är ledsen? – Jag tyckte synd om honom. – Nu kommer drömmen tillbaka. Han fanns där i bakgrunden hela tiden. Vi var av samma sort, han och jag. När jag var tio och började läroverket hände något. Det gick sönder mellan oss. Som om han skämdes när jag bad om hjälp med läxorna, vilket jag snart slutade med. Han kunde ju inte.”

”Ni var av samma sort?”

”Ja, drömmare. Han drömde också mardrömmar. Hörde honom vråla om nätterna.”

”Har du dåligt samvete för din pappa?”

”Varför skulle jag ha det?”

”Han hade ju ingen psykoanalytiker att gå till och berätta sina drömmar för.”

”Det har jag inte tänkt på. Psykoanalys existerade inte där jag växte upp. Henrik har en bror som är psykiater – han verkar knäpp. Han slår sin fru … (Varför säger han ingenting? Har jag förstört något?)”

”Slår sin fru sa du?”

”Ja, jag såg det själv. Vi övernattade på deras herrgård. Jag har hela tiden haft svårt för Carl. Trots att han visat sig intresserad eller kanske just därför. Nu när det bara var vi fyra blev det ännu tydligare hur han la an på mig. Henrik verkade inte bry sig, han är väl van. Men Iris var plågad, det syntes tydligt. Vi drack mer än vanligt. När jag på natten gick upp för att kissa gick jag tillbaka åt fel håll i korridoren och var halvvägs på väg in i deras rum när jag såg misshandeln. För det var misshandel. Drog mig baklänges tillbaka och stängde dörren så försiktigt jag kunde.

Till frukosten kom Iris ner med en stor blåtira och inledde med att säga att nu tror ni väl att Carl har slagit mig men det är så simpelt att jag i fyllan kolliderade med garderobsdörren.”

”Berättade du för Henrik vad du sett?”

”Nej.”

”Varför inte?”

”Vet inte. Kanske jag inte törs. Är rädd för vad han ska säga. Han sa så mycket konstigt när vi grälade. Som att jag skulle vara svartsjuk på Iris. Du menar avundsjuk sa jag. Med tanke på hennes förmögna föräldrar och extravaganta kläder. Nej, han menade svartsjuk. Varför då undrade jag? ’Det får du fundera ut själv.’ Vilket djävla svar! Här kommer han och påstår något om mig och sen ska jag fundera ut varför han säger så. Det är så typiskt överklassen, säger aldrig rent ut som det är. – Men det gör ju inte jag heller. Jag borde ha fortsatt in och skrikit åt Carl att sluta slå. Men det gjorde jag inte.”

”Vi får stanna där.”

*

Två veckor senare sitter jag återigen i analytikerns väntrum. Det är inte många veckor kvar nu. Undrar varför han skulle ha ett så långt påskuppehåll?

Dörren öppnas. Vi hälsar. Hans gråsprängda hår spretar åt alla håll. Han är solbränd och ser oförskämt bra ut. Tio år yngre minst. Så det var alltså därför han skulle ha en vecka extra.

Lägger mig ner. En lättnad infinner sig. Det verkar som om jag hade trott att han skulle tyna bort och dö bara för att jag ska sluta. Att han inte skulle klara sig utan mig.

”Vad tänker du på?”

”Det har varit jobbigt. Första veckan var jag sjuk. Långfredagen kom jag inte ur sängen. Ett slags svaghetstillstånd som när jag var barn och hade börjat läroverket. Orkade inte trycka ner tangenterna på grannfruns piano.

Kände mig genomskinlig. Kallsvettades. Henrik tog verkligen hand om mig. Masserade korsryggen. Kokade te. Och hjälpte mig till toaletten. Lät mig också vara ifred när jag behövde. Sov oavbrutet i sexton timmar. Mot slutet skrev jag några dikter. Blir lika förvånad varje gång. Att det går så lätt men att jag har så långt dit. Verkar som om jag först måste må väldigt dåligt för att tillåta mig.”

”Hur känner du dig nu?”

”Nu är det bra. Men det var ruskigt så länge det varade.”

”Det kanske också hängde ihop med att du snart ska sluta här?”

”Ja. Men du verkar ju klara dig bra utan mig?”

”Tycker du?”

”Solbränd och fräsch. Du ser ut som en som varit med älskarinnan på Maldiverna.”

”Och vad får du för tankar kring det?

”Inga. … Jag har träffat Iris. Stötte ihop med henne på NK. Såg henne först på håll. Hon bar mörka glasögon. Närmade mig i cirklar, ville inte tränga mig på, det såg ut som om hon gick i egna tankar. Men hon blev glad över att se mig. Vi åt lunch tillsammans på Prinsen. Satte oss längst in, omgivna av alla författarporträtten. Jag sa som det var, att jag hade sett när Carl slog henne.

Först satt hon tyst. Sen var det som att öppna en ventil. Hon hade länge funderat på att skiljas men tyckte samtidigt synd om Carl men var glad att de inte skaffat barn. Sen sa hon något som gjorde mig glad. Hon sa att Henrik var så annorlunda. Och att hon tror att han skämdes för sin bror. Jag sa också att jag skulle fråga dig om du kunde ta emot henne för konsultation. Iris kunde kanske få min plats?”

”Du kan säga att hon är välkommen att ringa på min telefontid. – Hur skulle det kännas för dig tror du, om hon började här?”

”Som en fortsättning. Som en länk. Som ett skydd. Då skulle du få fortsatt insyn i mitt liv – kanske. Men å andra sidan vill jag klara mig själv.”

”Då stannar vi där idag.”

*

Forsar fram genom parken och kastar mig utan att hälsa på schäslongen.

”Du sa en gång att man efter avslutad analys kunde fortsätta att analysera sig själv.”

”Ja. Man har lärt sig en metod att ta till när man tycker att man fastnat.”

”Det gjorde jag i natt. Analyserade en dröm. Låg vaken halva natten och gick igenom den gång på gång tills jag kom på vad den handlade om.”

”Vad handlade den om?”

”Det säger jag inte. Du kanske skrattar. Berättar drömmen först:
Jag längtar efter att simma och befinner mig i en långsmal simhall. Första bassängen är full med människor. Tränger mig ner. Går knappt att få plats. Så jag lämnar den och tar mig över till den intilliggande. Där pågår tävlingssim innanför snitslade banor. Simmarna forsar fram. Jag väljer en bana och tar upp kampen men trasslar in mig i plast. Då plötsligt händer något och människor samlas. Något slemmigt lossnar från mig vilket absolut inte får blandas med vatten. Det är farligt. Kan vara bakterier. Men jag vet inte. Försöker samla upp det ungefär som när man hittat mögel i maten och skär bort det mesta runt omkring. Det är också något med att det jag fört med mig kommer från saltvatten och kan inte leva här i sötvatten. Människorna är upprörda. Jag försöker undkomma. De är efter mig. Flyr. Jag är skyldig till något. Kommer jag att fängslas? Ska jag straffas? Då kommer jag på det. Jag är spermie!”

”Du är spermie?”

”Ja, det är vad jag är. Den spermie som trots alla hinder befruktade – så att jag blev till. Du minns att jag berättade att min faster sagt, när jag var liten, att mina föräldrar inte förstått hur det hade gått till när jag blev till. Min slutsats var att kondomen spruckit.”

…

Det är så fantastiskt detta att jag är spermie! En som bara längtar efter att få simma…”

”Och befrukta.”

”Ja. Befrukta, bära frukt, skriva. Tänkte på något annat också. Att jag alltid haft bråttom, som om jag hela tiden är rädd för att bli hindrad. Och jag avskyr att bli avbruten. Ofta har jag känt mig dödshotad. Och det var jag ju verkligen som spermie. En spermie som aldrig skulle nå mål.”

”Nå mål?”

”Nej, det var ju meningen att jag aldrig skulle bli född. Har alltid känt mig som ett misstag. Som om det här livet inte var till för mig. Har aldrig känt mig hemma någonstans. Men det har vi talat mycket om. (Snyftar till.)”

”Ja, det har vi. Du var glad när du kom.”

”Det är jag nu också. Drömmen har vänt upp och ner på hela existensen. Har alltid hakat upp mig på att jag var oönskad, att mina föräldrar inte ville ha mig. Men man kan ju se det som att jag verkligen var önskad – av Gud.

Dessutom måste jag ha varit en väldigt livskraftig spermie som aldrig gav upp. Trots alla hinder nådde jag målet.”

”Drar du några fler slutsatser av drömmen?”

”Jag kanske kan ta det lite lugnare. Behöver inte hålla på och stressa och planera allt i förväg. Jag är ju redan född så ingenting kan hindra spermien. Utom du förstås. Du rör på dig som om det är slut.”

”Det är det.”

The post Littestraden: Novell av Else-Britt Kjellqvist first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. I veckans krönika skriver Lars Thulin om hur SVT:s förra miljöreporter Erika Bjerström gjort ett misslyckat utspel i debatten om klimat och miljö.

Erika Bjerström har blivit hatad och hotad

SVT:s förra miljöreporter Erika Bjerström är en omtalad person. Först genom att berätta hur hatad och hotad hon blev för sin rapportering. Hat och hån som uteslutande kom från kränkta män. Fruktansvärt och helt oacceptabelt. Det värsta är inte att Bjerström drabbats. Utan att hon är en i en lång rad av kvinnor som råkat ut för samma sak.

Sedan skrev hon en krönika i Dagens Industri. Den handlade om hur vi i väst lever på ett sätt som är skadligt för miljön. Men det viktiga budskapet kom att skymmas av en hätsk och hatisk debatt om något annat – genusfrågor. Eller för att uttrycka sig drastiskt: könskriget.

Artikeln blev viral

Bjerströms artikel blev viral eftersom hon skrev att rika vita män var mest skyldiga till miljöförstöringen. Detta problem ansåg hon kunde adresseras bland annat genom en skatt på inköp via kreditkort av speciellt miljöstörande saker: typ kött, flygresor och liknande.

Detta fick givetvis klimathotsförnekarna och den högerlutande pressen att gå bananas. Dessa mörkermän hatade, förlöjligade och missförstod medvetet hennes text.  Därmed flyttades debatten över till frontalangrepp från båda sidor i könskriget.

Några invändningar

Låt oss syna ett par detaljer.

För det första: är alla vita män, och endast dessa, skyldiga till överutnyttjande av jordens resurser? Nej, knappast. I så fall skulle inga kvinnor äta kött och fisk och inte heller grönsaker och frukt som flygimporteras från andra delar av världen. De skulle aldrig åka på solsemester. Aldrig duscha varmt och länge, aldrig överkonsumera kläder. Aldrig åka bil. Och syndernas-förlåtelse skulle skickas bakåt i tiden till medsystrar som glatt sprutade ut ozonförstörande hårspray i atmosfären.

För det andra: vad gäller förnekande av klimathotet är män i förkrossande majoritet, i alla fall om man följer debatt och inlägg i forum på nätet.

För det tredje: finns det skillnader i utnyttjande av resurser mellan olika grupper på vår jord? Ja. Är kön och hudfärg orsaken? Knappast.

Bjerström nämner i sin artikel att män står för ungefär 25 procent mer miljöstörande verksamhet än kvinnor. Hur en sådan beräkning ska göras och vilka faktorer som ska mätas och hur de ska viktas, är komplicerat. Men någon typ av sanning finns med största sannolikhet i påståendet.

Den brännande frågan blir: är kön och hudfärg den oberoende eller beroende faktorn? Inom vetenskapsteori är detta viktiga begrepp. Den oberoende faktorn är den man undersöker och kan ändra för att få olika utfall. Beroende faktorer är de faktorer som ändras när den oberoende ändras.

Samhällsposition trumfar kön och hudfärg

Jag hävdar att makt och position i samhället är den oberoende faktorn när det rör miljöstörande verksamhet. Inte kön eller hudfärg. För finns det bevis för att kvinnor i ledande positioner i politik och näringsliv lever väsentligt annorlunda än män i samma position? Eller att icke-vita politiker och företagsledare lever mer miljövänligt än deras vita motsvarigheter? Jag har inte funnit något som tyder på det.

Nåväl invänder någon: är det så farligt att skuldbelägga vita rika män? Är de så lättkränkta? Måste vi inte få slå på dem för att få en förändring?

Erika Bjerströms inlägg är kontraproduktivt

Givetvis måste det få ske. Men kritik måste också riktas mot övriga individer som lever på liknande sätt. Därför är den debatt som följt i spåren av Bjerströms artikel kontraproduktiv. Den skadar och stör den livsviktiga debatten om miljön, vilket ytterst handlar om utnyttjande av jordens resurser.

Varför är den kontraproduktiv?

Främst för att klimathotsförnekande män, vilka inte sällan finnas i ledande positioner i samhället, då enkelt kan göra miljöfrågan till en genusfråga. Och avfärda den som lögner från hysteriska fruntimmer. Just genom att hävda att västerländska kvinnor minsann också belastar miljön. Så det så.

Kontraproduktiv också för att kvinnor kan fås att luta sig tillbaka och inte ta sitt eget överutnyttjade av jordens resurser på allvar. Eftersom männen som vanligt är bovarna och orsaken till allt som är dåligt. Så länge de inte ändrar sig behöver kvinnor minsann inte bry sig.

Miljön är förloraren

I båda fallen är miljön den stora förloraren. Varför har debatten hamnat där den gjort? Både Bjärstöm och DI:s redigerare och rubrikmakare är medskyldiga. För deras agenda är att tränga igenom det massmediala bruset. Skriva något som får läsaren att haja till redan vid åsynen av rubrik och ingress. Skapa det som flertalet redaktioner vill ha – ett klickmonster. Vägen dit är det som kallas triggers – ord och begrepp som omedelbart skapar starka känslor.

Att vår miljö mår dåligt är dessvärre ingen trigger. Detta har vi vetat länge och det vill vi inte tänka på. Att ställa män mot kvinnor i könskriget väcker alltid känslor och det tycks däremot få tröttna på.

Därför har Bjerström och Dagens Industri använt den triggern. Och därmed gjort självmål. Krönikan Bjerström skrivit frälser möjligtvis de redan frälsta. Och ökar definitivt hatet från de ofrälsta. Leder detta till en förändrad och förbättrad miljödebatt? Knappast. Till ökad polarisering däremot? Ja.

Vinnare är klimatförnekande och misogyna män. Samt frontsoldater i könskriget.

Förlorare är vi som inser att alla, oavsett kön, hudfärg och plånbok måste göra allt vi kan för miljön och därmed ge våra barn och barnbarn en hyfsad framtid på ett hårt utnyttjat klot.

The post Sorgligt självmål av Erika Bjerström i miljöfrågan first appeared on Opulens.