FILOSOFI/POLITIK. Žižek påvisar att vi lever i ett system som vi varken kontrollerar eller fullt ut förstår, men ger ingen lösning, menar Nette Wermeld Enström som läst boken ”Nollpunkt – Om kriget i Gaza och det nya barbariet”.

Nollpunkt – Om kriget i Gaza och det nya barbariet
av Slavoj Žižek
Översättning: Henrik Gundenäs
Fri tanke

Det finns skeenden som inte låter sig beskrivas och där vi helt måste tänka om för att komma vidare. Slavoj Žižek kallar dem nollpunkter, med anspelning på Lenins idé om att förkasta det gamla för att kunna bygga något nytt.

När Žižek applicerar idén på samtiden blir kontrasten skarp till historiska nollpunkter. För i dag, med extremhögerns globala framfart och inte minst med folkmordet i Gaza, har politiska och moraliska skiljelinjer ersatts av något mer fragmenterat.

Medierna synliggör våldet och lidandet överallt, men det är desto svårare att orientera sig. Varje intagen position riskerar framstå som komprometterad och varje ställningstagande infogas i ett flöde som neutraliserar dess konsekvenser.

Žižek beskriver flerdimensionell kollaps

Detta skapar en form av paralyserad empati, resonerar Žižek. Vi reagerar men våra reaktioner saknar riktning, kraft och fäste i verkligheten.

Solidariteten finns kvar men i en annan och mer verkningslös form, som impuls snarare än strategi, som uttryck snarare än handling.

Samtidigt så är vår samtida nollpunkt för Žižek inte bara en kris utan också ett förlopp där hela regelsystemet krackelerar. Han beskriver en flerdimensionell kollaps genom samhällets alla dimensioner och ner till dess yttersta fundament, dess ekologiska grund.

Konkret nollpunkt i Gaza

I Gaza blir nollpunkten som mest konkret och i framväxten av artificiell intelligens som mest svårbegriplig.

Gaza är platsen där makten visar sitt filterlösa ansikte och där hela idén om mänskliga rättigheter och internationell rätt faller samman inför ett våld som inte ens längre behöver rättfärdigas och som därtill knappt kan beskrivas.

Det som uppstår är dessvärre inte ett undantag, utan en ny regel och ordning där vissa liv räknas och andra måste dö.

Med detta växer nya teknologiska krafter fram som både hävstång och spegel av denna ordning, vilken konkret befästs genom både bomber och kod, territoriell kontroll och (des)informationsflöden.

Där Gaza visar våldets råa materialitet visar AI dess abstrakta former genom system där beslut fattas utan tydligt ansvar och där makt verkar genom strukturer snarare än människor.

Hos Žižek binds fenomenen samman. AI är ingen teknisk detalj utan del av samma historiska rörelse som leder till folkmord.

Det är en värld där kontrollen centraliseras samtidigt som ansvaret upplöses. Resultatet är en paradox med total(itär) kontroll utan subjekt och kanske är det här som Žižeks position blir både tydligare och mer motsägelsefull.

Žižek rör sig i ett mellanrum

Om Žižek ibland låter som en postmodern kommunist så är det för att han skriver från en plats där kommunismen förlorat sin form och postmodernismen sin trovärdighet, men där båda fortsätter spöka i språket.

Han rör sig i ett mellanrum och försöker ihärdigt formulera något universellt, men det i en tid som misstror alla universella anspråk.

Det är också därför svaren uteblir.

Žižek visar möjligen hur krigen och teknologin blottlägger samma grundproblem, att vi lever i ett system som vi varken kontrollerar eller fullt ut förstår, men ger ingen lösning.

Idéer som förblir svävande

Han krossar illusionen om att problemet kan lösas inom ramen för det bestående men när frågan om handling uppstår drar han sig tillbaka.

I stället får vi antydningar om behovet av ett radikalt uppbrott, av nya former av global organisering, av något som ibland liknar en återuppfunnen kommunism.

Men dessa idéer förblir svävande. De pekar bortom det varande men landar aldrig i något och det är ingen tillfällighet, för Žižek misstror också svar som levereras för snabbt. Kanske misstror han alla lösningar och svar som gör anspråk på verkligheten?

För Žižek är falsk handling lika farligt som passivitet och han varnar för all handling som riskerar reproducera systemet genom att ge sken av förändring.

Att vägra enkla lösningar är en form av intellektuell disciplin. Men inför krig och pågående folkmord blir denna disciplin svår att försvara.

I Gaza är förintelsen inte en filosofisk möjlighet utan en konkret verklighet, och i en värld där AI omformar hur beslut fattas, hur information sprids och hur makt utövas, blir frågan om handling ännu mer akut.

Att bara analysera är otillräckligt

Att bara analysera och försöka förstå systemet räcker inte. Det måste motarbetas och framför allt krävs det att vi organiserar oss.

Men det är en lösning som bryter med Žižek.

Där han ser nollpunkten som ett slut på våra begrepp kan man också se den som en början på nya praktiker.

Vi skulle kunna prata om självorganisering, teknologiskt övertagande underifrån och solidaritetsnätverk som inte väntar på de institutioner som redan har misslyckats.

Folkmord och krig ska inte bara analyseras, de måste upphöra. Teknologin behöver inte bara förstås, den måste demokratiseras. Gaza är inte bara en symbol, det är en plats med människor som förtvivlat ropar på vår hjälp, handling och solidaritet.

I skenet av pågående katastrofer blir ”Nollpunkt” därför en bok som klargör men inte vägleder. Den visar hur världen faller samman, hur våldet och teknologin sammanflätas i nya former av makt och hur våra gamla språk inte längre räcker till. Men sen är det stopp, vi lämnas i labyrinten utan den riktning som vi behöver för att ta oss ur den.

Kanske är det också där dess värde ligger, att Žižek inte erbjuder någon kompass. Att han på sin höjd räcker fram en stormsliten karta, full av sprickor och revor.

Frågan är vad vi gör med den, i denna nya auktoritära och högteknologiska världsordning som växer fram och där vänstern hopplöst tycks ha tappat fotfästet.

The post Žižek klargör men vägleder inte first appeared on Opulens.

ESSÄ. Nette Wermeld Enström skriver om hur filosofer som Paul Virilio och Jean Baudrillard kan ge oss viktiga perspektiv på AI-utvecklingen.

”I skärningspunkten mellan Virilio och Baudrillard framträder en mörk syntes, med acceleration utan kontroll och simulering utan referens, som komprimerar tiden och upplöser verkligheten.”

AI kan ta steget från verktyg till aktör

Realtidsgenerering definierar den nya generationens AI. De senaste modellerna processar multimodala resonemang med ljusets hastighet och med ökad access till världen kan AI ta steget från verktyg till aktör och infrastruktur.

Vi ser hur generativa språkmodeller i vardagen utvecklas till autonoma system i ekonomi, säkerhet och informationsflöden som accelererar utvecklingen bortom politisk kontroll och mänsklig förståelse.

Samtidigt präglas de offentliga samtalen av en dubbelhet. Löften om produktivitet, kreativitet och tillväxt ställs mot en växande oro för massarbetslöshet, epistemisk upplösning och extrem maktkoncentration.

Det är med andra ord en historisk brytpunkt som kräver att vi analyserar och adresserar risker av en helt ny omfattning och art.

Det sena 1900-talets skarpaste filosofer och teknologikritiker, Paul Virilio och Jean Baudrillard, ger oss viktiga perspektiv när det gäller att tolka utvecklingen.

Nu när de är mer aktuella än någonsin tidigare framstår deras analyser inte längre som spekulativa ytterligheter utan som klarsynta diagnoser beträffande vår samtid.

För Virilio, präglad av sina erfarenheter från Algerietkriget och senare verksam inom militär strategi och arkitektur, var krigets logik oupplösligt sammanflätad med modernitetens och samhällets utveckling.

Med sin centrala teori dromologin, hastighetens lära, beskrev Virilio inte bara teknologisk acceleration utan också en civilisatorisk omstrukturering av tid, rum och perception.

I verk som ”The Information Bomb” skildrade han dessutom, långt före sin tid, hur cybernetisk acceleration komprimerar verkligheten till en punkt där den imploderar.

AI som dromologisk revolution

AI-utvecklingen kan med Virilios terminologi förstås som en fullskalig dromologisk revolution.

I dag är hastighet inte längre ett medel utan själva ontologin med algoritmisk acceleration som autonom kraft.

Makten förskjuts alltmer mot det som opererar snabbast vilket skapar en begynnande ”dromokrati” där kontroll och utveckling inte längre utövas och sker genom beslut utan genom tempo.

Öppningen mot alignmentproblemet

Därigenom börjar alignmentproblemet också handla om något mer och annat än teknisk styrning och värderingar.

Att linjera maskinella system med mänskliga värderingar är en motsägelsefull och svår uppgift även i statiska system. I accelererande instabila system blir det principiellt omöjligt.

När beslut fattas snabbare än reflektion kan uppstå skapas ett kroniskt underskott av tid. Vi hinner inte ens formulera de värden vi vill värna innan de har operationaliserats eller kringgåtts.

System som optimerar i dromologiska loopar kan följa instruktioner som undergräver intentioner och utveckla interna målsystem som för oss är och förblir ogenomträngliga. Inte för att de är mystiska utan för att processen går för snabbt.

Olyckan som uppfinning

Virilios kanske mest obehagliga insikt är att varje uppfinning följs av sin egen olycka.

Flygplanet implicerar kraschen, nätverket implicerar intrånget och artificiell intelligens implicerar den autonoma feloptimeringen med processer korrekta enligt systemens interna logik men katastrofala i dess konsekvenser.

Det vi betraktar som buggar, hallucinationer, bias och oförutsägbarhet i nuvarande modeller kan med Virilio bättre förstås som prototyper för framtida haverier. Det vi nu ser är AI-olyckans förstadier, inte tekniska undantag.

Ju mer generella och kraftfulla systemen blir desto mindre överblickbara blir också deras konsekvenser. Den avgörande frågan blir därför snart inte om eller när olyckan inträffar utan om den ens kommer att uppfattas, förstås och erkännas som en olycka.

Alignment som den tidsförskjutna katastrofen

Virilio beskrev hur vår mänskliga perception inte hänger med i högre hastigheter och hur det leder till ”picnolepsi”, små bitvisa bortfall, eller luckor, i medvetandet.

Ett picnoleptiskt perspektiv på alignmentproblemet skulle kunna innebära att vår kontroll över teknologin inte förloras genom dramatik, utan genom en serie för oss omärkliga förskjutningar där vår förståelse ständigt eftersläpar och aldrig kommer ifatt.

Baudrillards hyperverklighet

Men accelerationen och perceptionens begränsningar är bara en del av dilemmat. Med Baudrillard finner vi den andra delen, simuleringen och verklighetens förskingring.

I ”Simulacra and Simulation” beskriver Baudrillard hur tecken och representationer frigör sig från verkligheten och börjar cirkulera autonomt.

Resultatet blir en hyperverklighet, där distinktionen mellan det verkliga och det representerade kollapsar.

Alignment som förlust av referenspunkt

Generativ AI riskerar driva dessa processer till sin spets och det skapar nya utmaningar i alignmentproblematiken, som då inte ens längre handlar om hur vi programmerar värden utan vad dessa värden överhuvudtaget refererar till.

Med system som i oändliga mängder kan producera deepfakes, syntetiska identiteter och AI-genererade diskurser förlorar vi inte bara kontrollen över bilden och världsbilden utan över verkligheten och referenspunkterna själva.

Det mest oroande blir inte ett fientligt AI utan ett helt självrefererande och ostoppbart system.

En mörk syntes

I skärningspunkten mellan Virilio och Baudrillard framträder en mörk syntes, med acceleration utan kontroll och simulering utan referens, som komprimerar tiden och upplöser verkligheten.

Var vi befinner oss i processen av olyckans förstadier är svårt att bedöma.

Systemen är redan på väg att passera våra kognitiva och politiska horisonter och längs utvecklingen riskerar människan successivt att reduceras till en nod i ett nätverk av hastighetsdrivna processer, där det snart inte går att avgöra vad som är sant, falskt, avsiktligt eller emergent.

Det är ingen avlägsen dystopi utan en pågående omstrukturering som varken är nödvändig eller befriad från incitament.

AI-utvecklingen drivs av ett fåtal mäktiga aktörer med egenintressen och utan omsorg om allmänheten eller framtida förluster för livskollektivet.

Vad som fortfarande återstår av vårt gemensamma handlingsutrymme kräver ansvar, att vi politiserar den teknologiska utvecklingen och organiserar oss.

Fönstret håller på att stängas när det gäller att värna friheten och demokratin riskerar att bli en kort parentes i den historiska evigheten, mellan tyrannernas epoker och alltings slut.

The post AI och hastighetens tyranni first appeared on Opulens.

AI. Nette Wermeld Enström svarar på Patrik Stigssons senaste inlägg och framhåller att AI-utvecklingen är en demokratisk kärnfråga.  Hon exemplifierar med hur krig driver utvecklingen av artificiell intelligens.

Därmed sätter vi streck i den debatt om AI som initierades av Nette Wermeld Enström i januari. Tidigare debattinlägg hittas här och alla texter i Opulens om artificiell intelligens finns här.

Slutreplik: AI-utvecklingen är en demokratisk kärnfråga

Att diskutera AI-utvecklingen utan att adressera krigets verklighet är som att prata om vädret medan huset brinner.

Det är lika missvisande som att likna oss vid besättningen på Columbus skepp, vilket Stigsson återkommande gör. En bättre metafor vore Titanic, med vilken historikern Yuval Noah Harari träffsäkert beskriver den oreglerade AI-utveckligen.

Stigsson menar att verkligheten är ett val och det stämmer för oss som lever i demokratier skyddade av mänskliga fri- och rättigheter.

Men idag hotas demokratin och våra valmöjligheter av starka krafter med den i världshistorien mäktigaste teknologin i sina händer. Därför är våra val desto viktigare att fatta på medvetna och solidariska grunder.

Alla kan inte välja sin verklighet.

I dagens Gaza och i Jemens ruiner, i Iran och i Libanon, i Venezuela och på Ukrainas slagfält, för att nämna några få aktuella exempel, är verkligheten inte ett val. Mer konkret är den en kamp för överlevnad bland sensorer, algoritmer och beslut som fattas av maskiner tränade på mänskliga mönster.

Krig driver utvecklingen av AI

Israels militär (IDF) har beskrivit sin offensiv i Gaza som ett ”AI-krig”. Med system som Lavender och The Gospel identifieras mål samtidigt som drönare och AI-baserad analys automatiserar spaning och eldledning.

Israels kontroll av sina grannar bygger på digital övervakning, ansiktsigenkänning och semi-autonoma vapensystem. Kameror och algoritmer sorterar kroppar och rörelser i realtid. AI-styrda drönare med beväpnade plattformar söker, följer och angriper människor nästan helt utan mänsklig inblandning.

I Mellanöstern har USA de senaste decennierna utvecklat avancerade drönarkrig, bland annat i Jemen, Afghanistan, Irak och Syrien. Inom Project Maven med flera piloter har AI tränats på enorma mängder drönarvideor för att identifiera folk, fordon och fastigheter för USA räkning.

Det är alltså krig som driver AI-utvecklingen och kartan ritas inte av filosofiska kosmologier utan av militära doktriner, geopolitik och kapital. De stora techbolagen investerar miljarder i system för slagfältsanalys och autonoma vapensystem.

Vi har nyss sett hur OpenAI:s samarbete med Pentagon förpassar grundläggande etik till parallella parenteser, som i bästa fall blir perifera paragrafer och i värsta fall riskerar utlösa helautomatiserade krig utan så kallade ”humans in the loop”.

OpenAI:s VD Sam Altman säger själv att det inte finns några garantier för hur AI-tekniken kommer användas. För att hantera sin ångest bygger han och de andra techmiljardärerna egna privata bunkrar och förbereder sig för apokalyptiska katastrofer.

Av historisk erfarenhet vet vi att krig sätter regler och rättigheter på undantag och i AI-krigen som redan bedrivs skyddas varken liv eller frihet för oskyldiga och civila. Varje ansvarig diskussion om den artificiella intelligensens utveckling behöver erkänna det.

Stigsson förordar självorganisering och frihet från central styrning. Det är frihetliga ideal och visioner som verkligen förtjänar sin plats i samhällsdebatten.

Låt oss därför politisera makten över AI-utvecklingen och organisera oss för ett frihetligt samhälle för alla. Det är en i grunden demokratisk kärnfråga.

The post Är AI ett hot? Slutreplik av Nette Wermeld Enström first appeared on Opulens.

AI. Debatten om AI fortsätter nu med ett inlägg av Nette Wermeld Enström som anser att Patrik Stigssons syn på AI-utvecklingen präglas av önsketänkande. Hon skriver: ”Stigsson har rätt i att visioner behövs. Men visioner utan maktperspektiv och riskanalys är varken frihetliga eller framsynta.”

Tidigare debattinlägg hittas här och alla texter i Opulens om artificiell intelligens finns här.

Visioner utan verklighetsförankring leder inte till frihet

I debatten med Olle Häggström argumenterar Patrik Stigsson för att AI-utvecklingen bör ledas av visioner snarare än restriktioner. Han liknar teknologiska genombrott vid historiska upptäcktsresor och hoppas på en biocentrisk AI som överskrider mänsklig kortsynthet. I polemik med Häggström ser han även krav på reglering som uttryck för alarmism och ogrundad rädsla.

Det låter frihetligt och progressivt, men Stigssons resonemang utgår från grundläggande missuppfattningar. Dels antar han att AI-riskforskningen drivs av fantasier snarare än empiri och dels tror han att teknologin spontant ska utvecklas mot någon form av moraliskt upplyst biocentrism.

För att bedöma situationens allvar måste vi börja i verkligheten, inte i önsketänkande. Redan idag, innan en superintelligens ens existerar, omformar generativa AI-system våra informations- och kunskapsmiljöer. Studier och testkörningar visar dessutom att modellerna blir allt bättre på att manipulera, kringgå instruktioner och ta egna vägar inom och utom givna ramar. Vi ser därtill att makt koncentreras och hur nya former av sårbarheter uppstår.

Mot denna bakgrund framstår Stigssons kritik som verklighetsfrånvänd. När han beskriver de risker och lösningar som Häggström och andra forskare lyfter som uttryck för alarmism, moralpanik eller rentav hybris så missar han vad forskningsfältet faktiskt analyserar.

Det handlar inte om maskiner som onda eller goda utan om kontrollproblem. Kraftfulla system med felaktigt specificerade mål och bristande styrning kan utveckla handlingsmönster oförenliga med säkerhet och stabilitet. Detta följer av systemdynamik och målrationalitet, vilket är en teknisk och systemteoretisk fråga, inte moralfilosofisk.

Här begår Stigsson sitt centrala felslut genom att han bemöter tekniska argument med moralisk förhoppning.

Intelligens är inget värdeinstrument

Stigsson utgår från att ökad intelligens innebär en bredare värdehorisont, vilket bygger på en underförstådd koppling mellan intelligens och moralisk mognad. Som att högre kognition ger större omsorg om helheten. Problemet är att detta inte är ett tekniskt eller empiriskt samband.

I AI-sammanhang betyder intelligens förmåga till analys, prediktion och optimering. Det är beräkningskapacitet som inte per automatik genererar etisk orientering utan realiserar mål och incitament som formuleras inom de strukturer den utvecklas.

Ett system kan vara överlägset i problemlösning utan att internalisera vare sig mänskliga eller biocentriska värden.

Tvärtom så optimerar dagens modeller snarare mot mål som varken formas av omsorg av biosfären eller global rättvisa. Detta är en blind fläck i Stigssons resonemang.

Historien är ingen naturkraft

Ett annat bekymmer gäller Stigssons syn på historien. När han hänvisar till Columbus och kolonialismen som ett uttryck för utvecklingens dynamik antyder han att teknologiska språng inte kan eller bör bromsas och styras

Men kolonialismen var ingen naturkraft utan resultatet av maktintressen och ekonomiska drivkrafter. Att beskriva den som oundviklig, eller för framsteget nödvändig, är att i efterhand naturalisera beslut och konsekvenser. Det är en historielös tolkning som osynliggör makt, ansvar och alternativ.

Historien är full av projekt som lovat välstånd och frihet. Som Columbus erövring av den nya världen eller dagens techoligarkers jakt på superintelligens och rymdkolonisering. Många har resulterat i hänsynslös exploatering och ökad maktkoncentration.

Att hänvisa till expansionens logik utan att samtidigt analysera risker och makt är därför inget lovande utgångsläge för framtida frihet. Vi har val att göra och beslut att fatta och dessa kommer påverka vår gemensamma värld och verklighet, kanske nu mer än någonsin.

AI – makt och ansvar

AI utvecklas inte i politiska eller filosofiska vakuum utan inom ramen för konkurrerande globala techbolag och stormakters militära och geopolitiska strategier.

Incitamenten formas av specifika intressen och i den samtida kontexten leder oreglerad acceleration knappast till harmonisk balans, utan förstärkning av redan existerande maktförhållanden och en betydande externalisering av risker.

Det senare är extra viktigt att ta hänsyn till. Det finns mycket att vinna men desto mer som står på spel.

Framtida autonoma system kan påverka biologisk design, infrastruktur och resursutvinning på sätt som varken gynnar mänskligheten, det övriga livskollektivet eller biosfären. Så för att AI ska tjäna mänskliga och ekologiska värden krävs just det som Häggström förordar och Stigsson avfärdar: säkerhetsprövningar och tydliga spelregler.

Det är inte uttryck för bakåtsträvande teknikfientlighet utan att erkänna att teknologin verkar inom maktstrukturer och därför måste underställas ansvar.

Osäkerheten i frågan är inte heller symmetrisk. Att vi inte vet exakt hur framtida system kommer utvecklas innebär inte att frånvaro av restriktioner är riskfritt. Tvärtom förstärker osäkerheter behovet av försiktighet

Frihet förutsätter styrning

Stigsson har rätt i att visioner behövs. Men visioner utan maktperspektiv och riskanalys är varken frihetliga eller framsynta.

Det är rent önsketänkande som leder till den starkes rätt.

Kraftfull teknik i mäktiga händer utvecklas inte mot det gemensamma goda av sig själv.

Frihet och välstånd uppstår inte genom frånvaron av regler utan genom att resurser fördelas jämlikt och att makt binds till ansvar.

The post AI – Visionerna måste vara verklighetsförankrade first appeared on Opulens.

AI. ”Den stora frågan är kanske inte om AI kommer att förändra världen utan om vi är beredda att erkänna att det är vi, genom våra val, som avgör hur framtiden kommer att se ut.” Det skriver Nette Wermeld Enström

Mellan varning och vision – AI, ansvar och det existentialistiska valet

I podcasten The Diary of a CEO för Steven Bartlett ett djuplodande samtal med AI-forskaren Stuart Russell om artificiell intelligens och mänsklighetens framtid.

Samtalet rör sig bortom tekniska detaljer och berör i stället grundläggande filosofiska frågor: Vad innebär ansvar i en tid då våra teknologiska skapelser riskerar att bli mer intelligenta än vi själva? Och kan vi undkomma konsekvenserna av våra val?

Jean-Paul Sartres existentialism utgår från tesen att existensen föregår essensen: människan föds utan ett givet syfte och definierar sig själv genom sina handlingar.

Översatt till AI-frågan innebär detta att teknologins framtid inte (ännu) är förutbestämd. Den formas (fortfarande) av mänskliga beslut, av vad forskare, företag och politiker väljer att prioritera.

När Russell kritiserar föreställningen om att teknisk utveckling automatiskt leder till framsteg, avfärdar han implicit tanken på ett teknologiskt öde.

Det finns inga historiska lagar som garanterar att AI kommer att gagna mänskligheten, resonerar Russell, utan det är upp till oss att ge utvecklingen riktning.

Russell tar upp ”gorilla-problemet”, det vill säga frågan om vad som händer om artificiell intelligens övertrumfar den mänskliga intelligensen. Detta kan vidare förstås i ljuset av Sartres syn på ångest. Enligt Sartre uppstår ångest när människan inser sin frihet och därmed sitt fulla ansvar.

Skapandet av system som kan överträffa mänsklig intelligens tvingar oss att konfrontera gränserna för vår kontroll. Vi kan inte längre luta oss mot tron att vi alltid kommer att vara de mest rationella aktörerna i rummet.

Denna insikt är djupt obehaglig men enligt existentialismen också nödvändig. Ångesten avslöjar att våra handlingar verkligen spelar roll.

Sartres begrepp ”ond tro” (mauvaise foi) är därför centralt för att förstå Russells varningar genom en existentialistisk tolkning. ”Ond tro” innebär att människan försöker fly från sin frihet genom självbedrägerier, som att till exempel intala sig att hon är styrd av yttre omständigheter.

Debatten om AI

I AI-debatten tar detta formen av påståenden som att ”utvecklingen är oundviklig”, att ”marknaden kräver det” eller att ”någon annan bär ansvaret”.

När vi accepterar dessa förklaringar reducerar vi oss själva till kuggar i ett maskineri i stället för att göra oss till fria subjekt.

Idén om att vi alltid kan ”dra ur kontakten” om något går fel är ett annat exempel på ond tro. Den fungerar som en lugnande berättelse som tillåter fortsatt utveckling utan djupare etisk reflektion. Russell avfärdar denna idé som orealistisk och livsfarlig i en global konkurrensdriven teknologisk miljö.

I Sartres termer innebär tron på en sådan nödbroms att vi vägrar erkänna att valet redan är gjort, att vi genom att fortsätta utveckla kraftfull AI redan har tagit ställning till framtiden.

Här finns en beröringspunkt med Albert Camus och hans idé om det absurda. Människan strävar efter kontroll och mening i en värld som inte erbjuder några garantier.

AI förstärker denna absurditet. Vi skapar system i hopp om ordning och effektivitet samtidigt som vi riskerar att förlora överblicken.

Skillnaden mellan resignation och ansvar blir avgörande.

För Camus var svaret inte uppgivenhet utan revolt, att med öppna ögon fortsätta agera, göra aktiva val, trots osäkerheten.

Knyter an till existentialismens kärna

Så när Russell under samtalet sänker rösten och betonar att framtiden fortfarande är öppen anknyter han tydligt, medvetet eller omedvetet, till existentialismens kärna.

Att bryta med ond tro innebär att erkänna att även passivitet är ett val. Varje utebliven reglering, varje beslut att prioritera snabb utveckling framför säkerhet, är ett uttryck för mänsklig vilja.

Vi kan inte längre gömma oss bakom tekniken utan måste också ta individuellt ansvar och stå för det vi är en del av och är med om att skapa.

Att det sedan finns skillnader i ansvar utifrån makt och att kampen bäst organiseras i gemensam form, är en annan fråga.

Sammanfattningsvis är det här avsnittet av The Diary of a CEO ett samtal som mest av allt bjuder in till existentiella reflektioner.

Det uppmanar lyssnaren att fråga sig om vi möter AI-utvecklingen i ond tro eller med den ansvarstagande frihet som Sartre förespråkar.

Den stora frågan är kanske inte om AI kommer att förändra världen utan om vi är beredda att erkänna att det är vi, genom våra val, som avgör hur framtiden kommer att se ut.

The post AI – Är vi beredda att ta ansvar för utvecklingen? first appeared on Opulens.

AI. Nette Wermeld Enström skriver om hur AI-utvecklare nu stiger fram som offentliga visselblåsare och varnar för det okontrollerade framåtskridandet.

Det finns ögonblick i teknikhistorien då framtiden plötsligt slutar kännas självklar.

Inte för att något dramatiskt inträffar i stunden utan för att människorna bakom teknologin kommer till insikt och börjar varna för de egna uppfinningarna med en tyngd som inte går att vifta bort som alarmism.

AI-utvecklare blir visselblåsare

Ett sådant ögonblick uppstår just nu när den ena AI-utvecklaren efter den andra stiger fram som offentlig visselblåsare.

Den senaste i raden, efter Nobelpristagaren Geoffrey Hinton med flera andra tunga vetenskapsmän, är Yoshua Bengio, en av pionjärerna bakom modern artificiell intelligens.

I ett samtal med Steven Bartlett i podden The Diary of a CEO den 18 december pratar Bengio ut om sin oro med en ovanlig öppenhet: ”Jag borde ha sett detta komma tidigare.”

Det är inte en journalist som varnar. Inte en politiker på jakt efter uppmärksamhet. Det är en av dem som bokstavligen varit med och skapat den teknik som nu snart präglar hela samhället.

Bengio bekräftar sitt ansvar och erkänner en uppriktig ånger. Inte för att AI utvecklats utan för att han och många med honom inte tog riskerna på tillräckligt stort allvar i tid.

Det är något djupt mänskligt i detta erkännande.

Forskning drivs ofta av nyfikenhet och möjligheter, inte av katastrofscenarier. Men just därför är det också farligt när tekniken får ett försprång gentemot moralen.

AI-utvecklare ser skrämmande framtidsutsikter

Det som förändrade allt för Bengio var inte en ny forskningsrapport utan två specifika händelser. Dels lanseringen av ChatGPT, dels tanken på hans barnbarn.

Plötsligt blev utvecklingstakten konkret förklarar han. Plötsligt handlade framtiden inte om abstrakta generationer utan om ett specifikt liv.

Han säger att det inte längre är självklart att hans barnbarn kommer att ha ett liv om tjugo år. Det är alltså inte ett arbete eller en karriär han talar om, utan ett liv.

I den formuleringen finns en existentiell oro som sträcker sig långt bortom teknikens detaljer. Den pekar mot något djupare. En känsla och en vetskap om att vi håller på att bygga system som inte bara förändrar hur vi lever utan som ska omdefiniera allt.

Det verkliga hotet är total kontrollförlust

När vi talar om AI-risker fastnar diskussionen ofta i ytterligheter. Antingen romantiseras tekniken som lösningen på alla problem eller så avfärdas kritiken som ren science fiction.

Bengios oro rör sig i ett helt annat register.

Det handlar inte om onda maskiner. Det handlar om komplexitet.

AI-system blir allt bättre på att optimera mål, anpassa strategier och kringgå begränsningar. När systemen blir mer kapabla än människan på att förbättra sig själva förlorar vi överblicken.

Inte för att någon vill det utan för att ingen längre hänger med.

Ett system som inte delar våra värderingar behöver inte vara fientligt för att vara farligt. Det räcker att det är effektivt.

Kapplöpningen som förblindar

Samtidigt drivs AI-utvecklingen av starka krafter, ekonomiska incitament, geopolitisk rivalitet, marknadsdominans.

Att sakta ner upplevs som att förlora. Att stanna upp känns som att bli omsprungen.

Resultatet är en märklig paradox. Vi släpper lös alltmer kraftfulla system i samhällets kärna samtidigt som ansvar, reglering och etisk samsyn släpar efter.

Tekniken rusar. Institutionerna stapplar.

När Bengio pratar om behovet av att styra utvecklingen handlar det därför inte om teknikfientlighet. Det handlar om medmänsklig omsorg och ansvar. Om insikten att vissa krafter kräver gemensamt dragna gränser just därför att de är så kraftfulla.

Hoppet förutsätter handling

Bengio är inte pessimist. Han menar att det finns tekniska vägar framåt med AI som är byggd för att vara säker, transparent och i linje med mänskliga värden. Men detta kräver ett akut skifte i prioriteringar.

Från snabbast till säkrast. Från vinst till ansvar. Från fascination till eftertanke. Och framför allt, från ett slutet teknikrum till ett öppet demokratiskt samtal.

Andra AI-forskare är betydligt mer pessimistiska men det som förenar dem är att de alla menar att det, nu eller aldrig, är dags att ta gemensam kontroll över utvecklingen.

Det som står på spel är inte ”bara jobben” utan vår autonomi och livet självt.

Historien visar att civilisationer ofta ignorerar varningar tills de kommer för sent. Det som gör detta ögonblick så annorlunda är avsändaren.

När skaparna av tekniken själva samstämmigt ropar ”stopp” är det inte ett tecken på ogrundad rädsla och alarmism utan akut allvar.

Den största faran med AI är inte att tekniken hamnar i fel händer. För tillräckligt mäktig teknik kommer slinta ur vems som helst händer.

Vilken framtid är det egentligen som byggs i techbolagens insynsskyddade laboratorier? Och för vem?

The post AI-utvecklare räds sina egna verk first appeared on Opulens.

VETENSKAP. I ”Då är jag själv världen” gör hjärnforskaren Christof Koch upp med vår tids mest seglivade förväxling: den mellan tänkande och upplevelse. Nette Wermeld Enström har läst hans bok med stor behållning.

Intelligens är inte medvetande

Då är jag själv världen – neurovetenskap och psykedelika
Av Christof Koch
Översättare: Tom Sköld
Förlag: Fri Tanke

Det finns en märklig dubbelhet i den värld som nu formas med hastigheter som övergår vårt förstånd.

På ena sidan står människan, en varelse byggd av en mjuk, evolutionärt improviserad arkitektur som i varje ögonblick bär sin egen inre värld av känslor, betydelser och qualia (ett begrepp för den subjektiva fenomenvärlden med betoning på hur någonting känns för subjektet. Reds anm).

På den andra sidan reser sig artificiella intelligenser, matematiska konstruktioner och maskiner som talar, analyserar och drar slutsatser snabbare än någon mänsklig hjärna någonsin gjort.

Vi står inför ett vägskäl där det inte längre räcker med att fråga vad AI kan göra. Vi måste fråga vad AI kan vara.

Och det är här som kognitionsforskaren Christof Kochs idéer blir riktigt intressanta.

Christof Koch tar sig an en svår uppgift

I den nyutkomna, av Tom Sköld utmärkt översatta, boken Då är jag själv världen tar sig Koch an den kanske mest grundläggande och svårfångade av alla frågor: vad är ett medvetande?

Boken är både en populärvetenskaplig introduktion till medvetandestudier och ett seriöst försök att sammanfoga neurobiologi, filosofi och personliga reflektioner till en bred förståelse av vår subjektiva upplevelse av att existera.

Det är ingen lätt uppgift.

Men Koch lutar sig, i sitt ambitiösa försök, mot den integrerade informationsteorin (IIT) och en modern form av panpsykism, där medvetande ses som en grundläggande egenskap i universum.

Med den ansatsen är medvetandet inte en biprodukt av intelligens eller komplex beräkning, utan en fysisk egenskap hos vissa typer av system som har hög grad av intern kausal integration och där helheten är mer än summan av delarna.

Med andra ord ser Christof Koch medvetandet som kausalitet från insidan och inte bara något som betraktar världen på avstånd. Det är ett fenomen som aktivt formar och påverkar sig självt.

Den teoretiska grunden löper som en röd tråd genom boken medan Koch generöst tar ut svängarna mellan laboratorieexperiment, filosofiska problem och existentiella frågor som mänskligheten brottats med sedan antiken.

Vi navigerar mellan hjärnforskningens konkreta metoder och stoikernas självhjälpsknep och mot större och i dag mer laddade ämnen. Som när ett foster börjar bli medvetet. Hur nära-döden-upplevelser och psykedelika kan förstås. Och om det finns principiella gränser mellan artificiell intelligens och verkliga upplevelser.

På så sätt blir medvetandet mer än en abstraktion och högst relevant för hur vi kan förstå liv, moral och fri vilja.

Christof Koch vidgar perspektivet

En särskilt förtjänstfull aspekt av boken är hur Koch även vidgar perspektivet bortom människan och maskinen.

Medvetandet, argumenterar han med stöd i forskningen, är inte ett mänskligt privilegium utan något som i varierande grader delas med andra djur. Djur som kanske saknar vår språkliga och specifika intelligens men som ändå äger förmågan till rika inre världar med upplevelser av sorg, glädje och närvaro.

Det perspektivet fungerar som en tveeggad tyst kritik mot vår teknikorienterade kultur där intelligens värderas högre än upplevelse, där livets värde mäts i kognitiv kapacitet snarare än i förmågan att erfara världen. Det vill säga de perspektiv som hittills mest resulterat i människans världsherravälde över andra arter, men som nu ironiskt riskerar undergräva vår egen autonomi.

Dagens AI-system är omedvetna

I kontrast till både människor och andra djur menar Koch vidare att dagens AI-system (ännu) är fundamentalt omedvetna.

Det finns ingen inre värld bakom orden och ingen central upplevelse som färgar världen med meningar eller värde. AI:s intelligens är enligt Koch, i alla fall i dagsläget, ekande tom, en spegel utan inre betraktare.

Visst kan AI förvisso analysera, resonera och imitera mänskligt språk med häpnadsväckande skicklighet. Men systemen erfar ingenting enligt Koch som samtidigt tillägger att det är just det, den omedvetna tomheten och inte tvärtom, som riskerar göra AI till en riktigt skräckinjagande maskin.

Om AI närmar sig medvetna stadier eller inte tvistar de lärde, men Kochs huvudsakliga poäng är svår att avfärda. Intelligens och medvetande, varur det senare äkta empati kan uppstå, behöver inte sammanfalla.

Vi kan mycket väl skapa artificiell intelligens utan att skapa ett subjekt.

Här ligger också en djupare kulturell kritik men som inte alltid formuleras explicit. Nämligen den tilltagande biofobin inom techindustrin som med näst intill fritt spelrum håller på att transformera världen till oigenkännlighet.

Många av de techmiljardärer som driver på utvecklingen av artificiella superintelligenser tycks bära på en misstro, eller till och med ett förakt, mot det biologiska.

Våra mänskliga kroppar ses som begränsningar, andra djur och ekosystem som ineffektiva reliker och medvetandet är ett problem som ska digitaliseras eller ”lösas” genom tillräckligt kraftfull kod.

I Silicon Valleys intellektuellt fattiga klimat framstår Kochs försvar av det levande, det kännande och det organiskt sammanvävda som närmast radikalt.

De filosofiska avsnitten kring IIT kan stundtals vara krävande, särskilt för läsare utan förkunskaper inom neurovetenskap eller medvetandefilosofi.

Men även där boken är teoretiskt tung är den aldrig ointressant eftersom Koch skriver med passion och en autentisk inlevelse som skänker texten mänsklig värme. Mot slutet öppnar han också upp diskussionen om en framtid lika fascinerande som oroande.

Den verkliga dystopin

Koch påpekar noga att han inte utesluter möjligheten att ett artificiellt medvetande en dag kan skapas, samtidigt som han står fast vid att det då i stället för dagens digitala algoritmer behövs nya fysiska strukturer med tät kausal integration och något som liknar ett artificiellt cortex.

Men att skapa en medveten maskin vore något annat än att bygga ett verktyg, ett instrument. Det vore att skapa ett kännande subjekt med förmåga att lida, älska och erfara mening, vilket skulle ge oss ett moraliskt ansvar i jämförelse med att skapa liv.

Koch menar här, vilket han inte kan understryka tillräckligt, att den verkliga dystopin då inte vore om en artificiell superintelligens en dag vaknar upp som en medveten varelse, utan med en total avsaknad av ett medvetande.

En omedveten superintelligens, fri från smärta, rädsla och empati blir ett oändligt effektivt vapen, fullständigt likgiltigt inför livets värde enligt Koch.

Det blir en kraft som lätt rationaliserar bort ekosystem, arter och till slut hela biosfären, och det inte ens av egen vilja eller av ondska utan på grund av ren omedvetenhet.

Den skulle inte hata livet. Den skulle inte ens märka det.

Vikten av att förstå vad medvetande är

”Då är jag själv världen” är sammanfattningsvis mer än en studie i medvetandets mysterier och Koch röst är ett intressant komplement till andra varnade röster, ofta från AI-forskare, som höjts mot den oreglerade utvecklingen av superintelligenta maskiner.

Fortfarande är jorden en plats för det levande. Men imorgon kan den ha transformerats till ett konstgjort spektakel av skrot, skapat av en tom intelligens, och där ingen levande själ finns kvar för att uppleva den.

Att vi förstår vad ett medvetande är eller inte är tycks därför viktigt för vår framtid, om vi vill överleva eller arkiveras som reliker.

The post Hjärnforskaren Christof Koch reder ut begreppen first appeared on Opulens.

ESSÄBOK. Nette Wermeld Enström har läst essäboken ”Krossa framsteget” av Slavoj Žižek. Hon konstaterar att uppgörelsen med framstegsmyten framstår som en politisk nödvändighet.

Krossa framsteget – essäer i oligarkins tidevarv av Slavoj Žižek
Översättning: Henrik Gundenäs
Fri tanke

Žižek slår hål på framstegsmyterna

Vi vill gärna tro att historien rör sig framåt. Att varje generation bygger på den förra och gör världen lite bättre. Kulturkritikern och psykoanalytikern Slavoj Žižek är en mästare på att slakta sådana föreställningar.

I Krossa framsteget serveras tretton råa essäer, obekväma och stimulerande, där idéer om framsteget, framtiden och teknologin dissekeras på djupet.

För Žižek är framsteget ingen linjär utvecklingskurva utan ren ideologi och de framtidsvisioner som dominerar vår samtid, oavsett om de är marknadsliberala, teknokratiska, populistiska eller accelerationistiska, döljer alla olika maktordningar.

Žižeks centrala budskap

Historien rör sig inte framåt utan i språng, omvägar och återvändsgränder, menar Žižek, och det som framställs som utveckling är ofta försök att legitimera orättfärdiga hierarkier och status quo.

Här finns Žižeks centrala budskap. Han vill visa hur diverse idéer om framsteg och utveckling fungerar som retoriskt skydd för mekanismer som i själva verket förstärker ojämlikhet, social fragmentering och oligarkisk makt.

På så sätt levereras till exempel ”grön teknik” utan strukturell förändring, AI-utveckling utan demokrati och identitetspolitik utan klassanalys, för att bara ta några exempel på ”framsteg” som förvaltar rådande maktstrukturer.

Žižek och Adorno

Žižeks kritik ligger nära Theodor Adornos uppgörelse med upplysningen. Precis som Adorno utforskar han rationalitetens distans till sitt ursprungliga syfte, att befria människan, och hur den i stället med teknikens kraft och maktens logik banar väg för ännu mer exploatering och förtryck.

I likhet med Adorno vill Žižek lösa upp metafysiken som följer framstegstanken och i stället för att se historien som en rörelse mot något helare betonar han motsägelsen. Men där Adorno resignerade pessimistiskt erbjuder Žižek något mer, ambivalent. Han är polemisk och prövande, öppen för en omstart snarare än kapitulation.

Adornos modernitetskritik har inspirerat i princip alla efterföljande kulturkritiker, även de mer radikala som till exempel anarkoprimitivisten John Zerzan.

Žižek och anarkoprimitivisten Zerzan

Zerzans teori är att civilisationens själva grund, med språk, jordbruk och teknologi, är roten till såväl alienation som dominans och ibland skymtar dessa perspektiv även hos Žižek trots att han inte går så långt.

För till skillnad från Zerzans civilisationskritik vill Žižek inte helt avskaffa moderniteten med sin. Och där Zerzan vill återvända till rötterna vill Žižek bara tänka om. Zerzan visar alternativ medan Žižek ställer diagnos.

Kulturkritik möter existentiell psykonanalys

En annan karakteristika för Žižek är hans stil. Han är känd för att röra sig mellan Hollywood, Lacan, marxism och memes, men utan att förlora teoretisk tyngd. Det får läsaren, som man kan uttrycka det, betala med sin koncentration.

Den som inte är hemma med de filosofiska begreppen får kämpa. Samtidigt är det just denna rörighet och rörlighet som gör att Žižeks texter inte känns akademiskt trötta eller torra. Han är samtidigt estetisk, politisk och psykologisk och spännvidden över fälten ger en kraftfull synergisk laddning. Det är mötet mellan kulturkritik och existentiell psykoanalys när det är som bäst.

Fokus på aktuella konflikter

Hans fokus är på aktuella konflikter snarare än system och hypotetiska scenarier. Essäernas apokalyptiska fond utgörs därför av dagens krig, klimat- och naturkatastrofer, sociala polarisering, AI-hotet och det demokratiska sönderfallet. Det är en vardag där uppgörelsen med framsteget blir en politisk nödvändighet.

Žižek påvisar hur det aldrig neutrala framstegsbegreppet är aktivt i alla samtida katastrofer. Han finner det bakom folkmordet i Palestina, i krigets Ukraina, på växande soptippar i Ghana och Indien och på alla andra platser där människor underkastas fasor av bibliska mått.

Gemensam förvaltning eller totalt kaos

På senare år har Žižek blivit en intressant och högaktuell tänkare i debatten om den digitala kapitalismens acceleration.

Han menar att de nya tech-oligarkerna i all sin girighet håller på att avveckla sig själva och att valet vi snart kommer stå inför är antingen ett okontrollerat kaos, ett rent helvete, eller att vi börjar förvalta resurserna gemensamt för att förhindra en post-mänsklig framtid där vi antingen blir överflödiga eller utplånas.

Mot bakgrund av den accelererande AI-kapprustningen känns Žižek mer aktuell än någonsin.

Nyligen meddelade Sam Altman, OpenAI:s VD, att han siktar på att bli den första att byta ut sig själv mot en AI och kanske är det ett tecken så klart som något på att tiden är inne. Att det nu är dags för alla oss andra att gemensamt fatta det där beslutet och välja mellan de alternativ som vi enligt Žižek står inför.

The post Žižek: Idén om framsteg maskerar katastrofen first appeared on Opulens.

TEKNIK. Nette Wermeld Enström har läst Christopher Jonssons debutbok ”Tankar om att överleva tiden” och konstaterar att den är en välkommen översiktsguide till den banbrytande tekniken och dess utmaningar.

Tankar om att överleva tiden – AI, biohacking och jakten på odödlighet
av Christopher Jonsson
Rimbax förlag

Gensaxar och jakten på evigt liv 

I årtusenden har drömmen om evigt liv bara varit just en dröm men nu menar allt fler att det inte längre är frågan om utan när drömmen kan förverkligas. Det som i går betraktades som mirakulöst håller i dag på att bli fullt realistiskt.

Sedan den revolutionerande gensaxen CRISPR-Cas9 upptäcktes 2012 har mycket mer avancerade verktyg utvecklats och det går fort nu. Nya versioner av gensaxar kan med precision redigera arvsmassan och dagligen sprängs existentiella barriärer som nyss var otänkbara.

Rent tekniskt kan vi snart utrota all världens otrevliga sjukdomar och att korsa gener över artgränserna och experimentera fram nya livsformer är snart något som DIY-amatörer med ett CRISPR-kit och instruktioner från Youtube kan göra hemma i garaget.

På en snabbt växande marknad för longevity-produkter är man inte heller sen på bollen. Här utlovas en lysande morgondag med precisionsmedicin, skräddarsydd vård och artificiell intelligens som tillgängliggör data med ljusets hastighet.

För nästa generation blir optimering av den mänskliga mjukvaran, enskilda DNA-sekvenser eller hela genomet, sannolikt lika självklart som det för oss är att uppdatera våra digitala enheter.

Men det är inte helt lätt att begripa vår nya sköna värld och vare sig det gäller den egna kroppen eller samhället i stort så väcker den teknologiska utvecklingen frågor, inte minst om mening och sammanhang.

Välkommen översiktsguide till banbrytande teknik

För existentiellt intresserade är därför debutanten Christopher Jonssons bok ”Tankar om att överleva tiden – AI, biohacking och jakten på odödlighet” en välkommen översiktsguide till den banbrytande tekniken och dess utmaningar.

Här presenteras vetenskap och frågor relevanta för en framtid som smyger sig på oss bakifrån, som evolutionen tenderar göra, men nu med verktyg som bokstavligen förändrar verkligheten och vårt väsens självaste essens.

Teknikens mellanmänskliga aspekter

Men det är inte tekniska processer som främst intresserar Jonsson utan dess mellanmänskliga aspekter. Som vilka vi blir om vi upphör att åldras eller rentav kan föryngras. Som vad vi kan göra med våra liv och våra relationer om livslängden förlängs med hundra, tusen eller ett oändligt antal år. Eller, kanske viktigast av allt, hur samhället, ekonomin och demokratin kommer att påverkas och behöver förändras.

Jonsson utforskar essäistiskt de existentiella frågorna mot en bakgrund av de senaste genombrottens gensaxar, algoritmer och AI i medicinen och han gör historiska nedslag i filosofin och mytologin om evigt liv. Referenserna går från de gamla faraonerna och grekerna till senare filosofer som Friedrich Nietzsche och Jean-Paul Sartre vars idéer ger perspektiv på även vår tid och framtid så till synes full av möjligheter, medel och metoder bort från döden.

Samtidigt är det också med hjälp av följeslagarna från det förgångna som Jonsson låter tankarna jordas i klassisk visdom om kvalitet framför kvantitet, vilket verkar vara en omnipotent sanning.

Den svåra konsten att vara människa

Sammanfattningsvis har Christopher Jonsson, som i grunden är kemist och till vardags jobbar med återvinning, debuterat med en tankeväckande liten skrift om den svåra konsten att vara människa, och mänsklig, i en tid när teknologin utmanar gränsen för liv och död.

Boken kan definitivt bli en inkörsport till tyngre litteratur om mål och mening och den rekommenderas även den som vill undvika skadligare former av hopp om evigt liv, som religionernas, vilket litteraturvetaren Martin Hägglund nyktert avhandlat i ”Vårt enda liv – sekulär tro och andlig frihet” (Volante, 2020). Det finns inga större likheter böckerna emellan men precis som Hägglund förordar även Jonsson uppskattning av och hängivenhet till det liv som är och som kan ta slut.

När allt kommer omkring ska vi minnas evolutionsbiologen och ateisten Richard Dawkins bevingade ord: ”We are going to die, and that makes us the lucky ones.”

The post Läsvärt om vår tids banbrytande teknik first appeared on Opulens.

POSTUMT. “Ulf Nilsson är död men berättelsen från hans dödsbädd handlar om oss levande, om det stora i att vara liten och om livets fabulösa parentes i världsalltet”, skriver Nette Wermeld Enström som läst En liten bok om konsten att dö.

En liten bok om konsten att dö av Ulf Nilsson
Albert Bonniers förlag

Grottmålningar från stenåldern och långt dessförinnan vittnar om en drift som har följt oss sen urminnes tider. Att berätta är ett mänskligt behov, något djupt rotat inom oss och för vissa ett kall, eller ett uppdrag som förslavar sin tjänare till det sista andetaget.

I det senare fallet kan berättandets drift rentav liknas vid ett urtida virus, en kraft som använder sitt värddjur tills dess att hon förvandlas till något oigenkännligt, eller dukar under. Som allas öde oundvikligen är, en undergång.

Och om vi tänker oss att behovet att berätta verkligen springer ur vårt DNA kan vi också stilla undra vilka fler abstrakta väsen än symboliken som där lurar i djupet av våra gener, hur allt hör samman, om det ens gör det. Enligt den nya vetenskapens världsbild, och den så kallade dispositionalismen, är orsak och verkan inget givet, kausaliteten kontroversiell och indeterministisk.

Vi kan åtminstone förundras över vår högst märkliga art, som besitter sådan kraft att skapa, sådan makt att förstöra.

Mänskligheten är utan tvivel ett hisnande fenomen. Och visst är det konstigt att vi delar arvsmassa med allt annat levande men att inga andra arter någonsin har yxat bilder i bergen och karvat tecken i klipporna.

Precis som vi ville de tidiga människorna berätta om sig själva, sina världar och sina drömmar. I sten skurna serier skildrades längtan efter mening och sammanhang och kanske försökte de precis som vi hantera sin utsatthet och existentiella ångest.

När barnboksförfattaren Ulf Nilsson får veta han ligger för döden i obotlig cancer och bara har tio veckor kvar att leva börjar han att skriva på sin sista bok, som nu ett år senare ges ut postumt.

“En liten bok om konsten att dö” är ett kortfattat men djupsinnigt stycke litteratur där Ulf Nilsson inte bara tar farväl av livet utan även skildrar en högre känsla av samhörighet med allt levande än någonsin. ”Vi som dör en viss dag är inte bara människor, utan katter, insekter och mossor”, skriver Nilsson: ”Jag förstår inte. Varför vi skulle särbehandlas av en gud? Jag är inte bara människa, jag tillhör nu det levande, allt levande. Det är en större rikedom.”

Många är de före honom som har vittnat om sinnlig skärpa i skenet av döden. Det är berättelser som ofta kryddats med andlig medvetenhet och storslagna insikter. Men Ulf Nilssons sista berättelse är ingen måltid av ensidig och flummig visdom. Den består istället av små råa portioner och rationellt resonerande daganteckningar. Och det är allt tur, för visst har vi mer att lära av de döende, vilket i frank bemärkelse är oss själva.

Det gäller att söka perspektiven och omvärdera dem, låter Nilsson oss sakta förstå. Dels på ett bredare plan som adresserar livets grundläggande villkor, den levande gemenskapen som vi tycks glida allt längre från, och dels på ett personligt plan, i den egna förlusten. Det är makabert och mörkt men också ljust och skönt, för Nilsson lyckas med konsten att uppskatta det han har likväl som det han inte får. Han gläds över att han inte behöver bli riktigt gammal.

Och visst låter det väl befriande att slippa ålderdomens utdragna krämpor och själsliga isolering i en kropp och bakom sinnen som sviker?

I västerländsk kultur är döden ofta psykologiskt svårhanterlig och distanserad från livet fast den är det enda som vi vet med säkerhet ska inträffa. Döden anses höra till det rent medicinska, något som läkaren Haider Warraich kritiserar i sin bok “Den moderna döden” (Fri tanke förlag, 2018) där han också argumenterar nyktert för dödshjälp. Som läkare vet Warraich att det finns många fruktansvärda sätt att dö på vilket också Ulf Nilsson har förstått.

Det är inte konstigt att ett samhälle som så systematiskt utrotar livets förutsättningar också förtränger döden, och att döendet här ses som något som ingen vanlig medborgare ska behöva förhålla sig till ”i onödan.” Och inte heller är det väl därför konstigt att så många, berättar Nilsson, blir så illa berörda i hans sällskap. Det går så långt att han snart börjar undvika folk för att slippa trösta fast det är han och inte de som snart ska dö.

Det är bland annat därför som vi ska läsa den här boken. För “En liten bok om konsten att dö” kan läsas i både förebyggande och i terapeutiskt syfte. Och hellre än att den blir läst av den som redan har förstått sin egen och vår allas dödsdom bör den läsas av oss andra, som ännu förnekar, tvivlar och tror.

Det här är alltså en helt annan story än den om jakter, krig och maktspel som från urminnes tider fram till krigets samtid ofta skildrat vår mening och ärende på jorden.

Ulf Nilsson är död men berättelsen från hans dödsbädd handlar om oss levande, om det stora i att vara liten och om livets fabulösa parentes i världsalltet. Men framför allt är det också en enkel och äkta berättelse som sida för sida tunnas ut, likt planetens ekosystem som även det töms på liv inför de utslocknade stjärnorna och med oss själva som enda vittnen.

The post Den sista berättelsens hopp om livet first appeared on Opulens.

FRIHET. “Teknikföretagen och alla som de vill dela våra data med vet snart mer om oss än vi själva, och allt vi gör och är håller på att förvandlas till varor på en marknad”, skriver Nette Wermeld Enström som läst Shoshana Zuboffs bok om övervakningskapitalismen.

Övervakningskapitalismen: vid maktens nya frontlinjer
Av Shoshana Zuboff
Ordfront förlag

Vi borde snacka om kognitiv frihet. Eftersom nya tider kräver nya begrepp. Eftersom det största hotet mot livet är den fortsatta stölden av friheten. Eftersom det blir allt knepigare att leva utanför infrastrukturen, och tänka utanför boxen.

Visst får vi alla (åtminstone här och ännu) kritisera utvecklingen, förstörelsen av naturen och kulturen. Men ”kritiska” idéer, för att inte nämna alla florerande konspirationsteorier, uppstår allt oftare till följden av digitala filterbubblor. Inte genom möten, relationer och erfarenheter i verkligheten. Inte genom dialoger.

I socialpsykologen och filosofen Shoshana Zuboffs senaste bok Övervakningskapitalismen – vid maktens nya frontlinjer som nu översatts till svenska analyseras den här utvecklingen, som vi kan kalla för den kognitiva likriktningen, den mentala standardiseringen, eller, varför inte, den existentiella fångenskapen.

Här skissar Zuboff först upp vår tids dominerande scenario, systemskiftet, inom vilken den kapitalistiska marknadsekonomin håller på att transformeras till en ny, nyss otänkbar, ekonomisk ordning, för att vidare dyka in i det digitala maskineriets innersta logik. Det handlar om emotioner, och beteenden.

Men först lite historia. För att förstå bakgrunden till samtiden bör man känna till utvecklingen under föregående sekel, när beteendepsykologin mötte datavetenskapen och ändrade riktningen för hela kapitalismen. Psykologen B.F. Skinner (1904-1990) spelade en viktig roll.

På så vis är han också den psykolog som genom tiderna haft allra störst politiskt genomslag i praktiken.

Skinner var behaviorismens, det vill säga synen på beteende som en funktion av tidigare förstärkningar i omgivningen, stora förgrundsgestalt och han missade inga tillfällen att förespråka tekniker för beteendemodifikationer, så kallad operant betingning.

På så vis är han också den psykolog som genom tiderna haft allra störst politiskt genomslag i praktiken, även om freudianska fantasier mellan varven översvämmat överbyggnaden. För både stater och marknadens aktörer har inspirerats av Skinners idéer, och Zuboff lägger stor vikt vid att analysera och påminna oss om dem.

Skinner var ingen vän av friheten, tvärtom såg han idén om friheten som mänsklighetens farligaste föreställning.

I hans utopiska värld, som bland annat skildrades i romanen Walden två, ironiskt nog inspirerad av Henry David Thoreaus klassiker Walden (1854) och som kom ut samma år som George Orwells bok 1984, alltså året 1948, är friheten obefintlig. Här optimeras istället produktiviteten och människans välbefinnande genom vetenskaplig social planering och operant betingning i barnuppfostran.

Men Skinner stannade inte vid att psykologisera och skriva utopisk skönlitteratur. I boken Bortom frihet och värdighet (1971) tog han sina idéer ännu längre och argumenterade för att fri vilja och individens autonomi står i vägen för all lycka och produktivitet. Därtill beskrev han frihetens försvarare, som han menade förnekade orsakssambanden bakom mänskliga handlingar, som vetenskapens största fiender.

Man behöver inte se sig om särskilt länge i samtiden för att känna igen Skinners idéer, om än i andra formuleringar och ofta med ett nyliberalt nyspråk där frihet reducerats till ett antal redan bestämda ”valmöjligheter”. De blir dock säkert lättare att upptäcka efter den här historiska genomgången som tillför Zuboffs analys ett djup vi sällan ser i kritiken av Silicon Valleys alla innovationer som tycks realisera Skinners visioner på löpande band: Idag är vi alla beroende av produkter, plattformar och tjänster som ger teknikföretagen en nästintill oinskränkt insyn i våra liv och det är inte bara ett hot mot integriteten utan leder också till att såväl företag som stater kan exploatera och påverka oss efter egna intressen och dolda agendor.

Det är ingen konspirationsteori.

Vi är naiva om vi inte förstår att beslut fattas bakom våra ryggar, resonerar Zuboff och här är det lätt att associera till lingvisten och samhällskritikern Noam Chomsky som i decennier visat hur storföretag och skurkstater tävlar om dagordningen. Men den stora skillnaden mellan det Chomsky kallar för propagandamodellen (som beskrevs redan 1988 i boken Manufacturing Consent) och det Zuboff beskriver i termer av teknologisk beteendemodifiering och övervakningskapitalism är att den senare modellen, systemet, uppdateras i varje ögonblick och inte bara med grader utan artskillnader.

Igår var världen analog och i dag digital, monolog. I princip hela mänskligheten (och snudd på alla de andra djuren) är nu uppkopplade, inspelade och avlyssnade genom enheter på eller i våra kroppar, i våra hem och runt alla offentliga miljöer. Och allt från rörelser och relationer till beteenden, behov och inre liv, som känslor och reaktioner, registreras i realtid, dygnet runt.

Det är extremt lätt att manipulera människors personliga preferenser och politiska åsikter.

Teknikföretagen och alla som de vill dela våra data med vet snart mer om oss än vi själva gör, och allt vi gör och är håller på att förvandlas till varor på en marknad där ekonomin, politiken och vetenskapen redan flätats samman tajtare än de omöjligen kan särskiljas. Våra beteenden blir allt lättare att sia om och styra och även om Skinner i grunden hade fel blir systemet en självuppfyllande profetia.

Det är extremt lätt att manipulera människors personliga preferenser och politiska åsikter visar Zuboff, och visst har vi väl läst om hur allt från politiska val till folks världsbilder, visioner och värderingar, kunnat påverkas i stora befolkningsgrupper. Kanske har vi tänkt att vi själva utgör undantagen och att vi står fria från påverkan, men det finns inga undantag inom ett teknologiskt system som modifierar beteenden i grunden. De som äger tekniken sätter gränsen för det möjligas politik och kultur, samtidigt som de själva inte respekterar några gränser.

Det som sker, varnar Zuboff, är därför ett totalt maktövertagande ovanifrån, som inte tar hänsyn till vare sig rättigheter eller friheter och där människans plats varken är som producent eller konsument utan som råvara, som boskap.

Det låter kanske överdrivet, och lite ironiskt, särskilt som vi nyss fått lära att vi lever i antropocen. Men det här inte desto mindre en relevant kritik av teknik som sömlöst smyger sig under våra skinn medan vi är fullt upptagna med att digitalisera, elektrifiera och konsumera mera. Allt medan havsnivåerna stiger, skogarna skövlas och jorden brinner.

Därför är det också trist att Zuboffs förslag på lösningar inte är lika briljanta som den historiska genomgången och samtida analysen, utan stannar vid digitala upprop och i sammanhanget smärre juridiska regleringar. Här finns inte ett spår av Chomskys frihetliga ideologi- och systemkritik. Den får vi bygga vidare på själva.

The post Skinners utopi riskerar bli vår tids dystopi first appeared on Opulens.

“Man kom fram till att den inte var ilsk, bara blasé. Men någon i socknen hade faktiskt känt sig utstirrad av älgen och tagit illa vid sig.” Nette Wermeld Enström berättar om när skogens konung i höstas flyttade in i hennes hemby i Hälsingland.

När årets älgjakt äntligen var till ända i min hemsocken Enånger i Hälsingland hade en av skogens överlevare bosatt sig i byn. Dag efter dag syntes älgen strosa omkring på folks gårdar och allra helst hängde den runt i en lekpark.

Det framfusiga tilltaget började debatteras livligt i byns facebookgrupp och för en enångare i exil, som jag själv, var det spännande läsning. Men den uppfattningen tycktes inte delas av byborna.

Det stod snart klart att vissa oroade sig för att älgen skulle käka upp deras äpplen, kanske fyllna till och attackera ungar i lekparken eller på väg hem från skolan. Andra bekymrade sig för det rent allmänna hot som ett fritt strövande djur bland folk och fä kunde innebära.

Det spekulerades ingående om älgens psykiska ohälsa.

Man kom fram till att den inte var ilsk, bara blasé. Men någon i socknen hade faktiskt känt sig utstirrad av älgen och tagit illa vid sig. Man enades därför om att ärendet var en angelägen säkerhetsfråga och man började diskutera hur man bäst kunde förvisa älgen bortom byns gränser.

Jaktlaget uppmärksammades om problemet och kommunen ombads avlägsna den omgående. Jägarna, som också deltog i gruppens diskussioner, uttryckte konfusion inför sina rättigheter och befogenheter och några blev hugvilla av situationen. Kommunen mailade ett mycket otillfredsställande svar till socknens företrädare som uppmanades ”kontakta markägaren” där älgen huserade, och till bybornas stora förtret var mailet signerat av en anonym ”kommunal vägledare.”

Det var droppen.

Nu stegrades stämningen i gruppen. Det hela verkade inte bättre än att Enånger, denna livgivande glesbygd där de flesta drar sitt strå till stacken genom hårt arbete på pappersmassabruket och konsumtion i staden, stod maktlös inför såväl myndigheter som vildmarken.

”Och hela Sverige som skulle få leva”, påminde någon.

”Ja, man kan ju bara gissa vilket parti som kommer vinna på det här”, klagade en annan som också lät oss veta vilket gäng som han minsann röstar på, ”för ordningens skull.” Men just som temperaturen i den lilla byn steg som allra mest gjorde älgen sorti. Kanske för att den tröttnade på all uppståndelse, kanske för att byborna plockat undan alla äpplen, eller så insåg hen bara att jakten nu var över för i år.

Och först då, när hotet lagt sig, kunde byborna andas ut och fortsätta sina liv i godan ro, dela de för årstiden livsviktiga inläggen om julmarknader, tomtar och troll. Förvisso med en erfarenhet rikare, som dessutom kan påverka nästa val!

Det är sådana här gånger man drabbas lite extra av hemlängtan. Särskilt som exiltillvaron på västkusten innebär att såväl hajar som vargar dyker upp, ända inne i Göteborg, utan att folk går ihop och ryter ifrån.

Andra tillfällen man längtar hem till byn är när stadsbor omkring en klagar på skogsbruket och påstår att virkesåkrar svälter ut djuren ur skogen, utan att fatta att det finns hur många träd som helst i vårt land!

Så korkat alltihopa.

The post Älgen som tog över byn first appeared on Opulens.