FRÅGOR. Det väcker förstås en del etiska och moraliska frågor när man digitaliserar avlidna skådespelare och artister. Finns det någon copyright på människor? Blir en människa allmän egendom 70 år efter sin död precis som deras konstverk, och kan då vem som helst använda dem i reklamfilmer och i andra sammanhang för egen vinning? undrar Mathias Jansson.

“Forever young/  I want to be forever young“. Vem vill inte leva för evigt som Alphaville sjunger i låten Forever young  från 1984? Men nu är vi inga odödliga gudar och hjältar utan helt vanliga dödliga människor, ja, iallafall vi som inte är kända artister och skådespelare och har ett varumärke som är värt miljarder, för då kan du leva för evigt.

The post Den evigt unga idolen first appeared on Opulens.

USA. The Hill är en publikation som rapporterar inifrån det politiska spelet i den amerikanska kongressen och Vita huset. Den läses av både demokrater och republikaner i Washington. I den aktuella frågan om Donald Trump, Ukraina och riksrättsåtal har man en erfaren reporter Kris Kolesnik som insiktsfullt skriver om hur säkerhetsetablissemanget har lockat in Trump i en fälla och kanske givit demokraterna den ammunition som Robert Mueller aldrig lyckades med. Hans artikel har rubriken Intelligence community strikes back.

En annan av The Hills erfarna reportrar, John Solomon, har en längre tid rapporterat om Joe Bidens och sonen Hunter Bidens möjligen korrupta relationer med företag och dåvarande regimen i Ukraina. Länk till hans senaste artikel finns här. Det kan visa sig att både Donald Trump och Joe Biden har agerat olagligt.

Men bortsett från fokuseringen på Donald Trump och i mer neutrala publikationer också på Joe Biden, blir saken mera begriplig om man ser det hela som en maktkamp inom det politiska etablissemanget i USA.

Lars Borghem

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Det politiska spelet i USA first appeared on Opulens.

BÖCKER. Varje onsdag under sommaren tipsar Opulens litteraturkritiker om tre böcker att läsa under lediga dagar. I titlarna länkas till recensionerna i sin helhet.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vem dödade min far av Édouard Louis
Översättning: Marianne Tufvesson
Wahlström & Widstrands förlag

Vem dödade min far är en rasande uppgörelse lika mycket med en far som med det samhälle som knäckt honom både fysiskt och psykiskt. Huruvida fadern i ordets rätta bemärkelse är död förblir en öppen fråga, och han glider på så vis ut och blir många, en representant för ett livsöde som delas av långt fler än honom. Desto viktigare blir det att bena ut hur en annan, levande död kan se ut. Louis skildrar fadern som en som tidigt lärt sig av med att drömma om ett annat liv. Eftersom han inte kan råda bot på sina livsbetingelser håller han krampaktigt fast vid en pubertal frihetslängtan i vardagen, ett eländigt och patetiskt substitut för det liv som tidigt förnekats honom.

Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid
Ellerströms förlag

Nora handlar om hur svartsjukans brinnande raseri och endometriosens förlamande men osynliga smärta blir till en häxbrygd som helt upptar en ung kvinnas liv. Språket är koncist och pricksäkert, underhållande och tankeväckande i ett. När boken närmar sig sitt slut känner åtminstone jag att Frid med Nora ställer en genuint angelägen diagnos över samtiden, och det är inte ofta en roman lyckas med det konststycket.

Åren på zoo – Ett kalejdoskop av Durs Grünbein
Översättning: Ulrika Wallenström
Ersatz förlag

I den självbiografiska romanen Åren på Zoo, den tyske poeten och författaren Durs Grünbeins senast utgivna bok på svenska, figurerar Dresden som en stukad stad där de historiska såren aldrig riktigt fick chans att läka. Berättare är ensambarnet G, en nyfiken men understimulerad pojke som bor med sin familj i den planlagda förorten Hellerau. Romanen rör sig på två plan samtidigt: å ena sidan är Åren på Zoo en traditionell bildungsroman med en ung hjälte som tar sig från barnslig osäkerhet till vuxen självinsikt; å andra sidan är det en berättelse om en stads utveckling under 1800- och 1900-tal. Det är även en historia om hur livet kunde te sig i ett land som bara fanns i ett par generationer, och sedan, likt ett brutet löfte, upphörde att existera.

The post Sommarläsning: Michael Larsson tipsar first appeared on Opulens.

ROMAN. Den svenska motsvarigheten till Édouard Louis lyser med sin frånvaro, konstaterar Michael Larsson, som har läst den svenska översättningen av den franske författarens roman Vem dödade min far.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vem dödade min far av Édouard Louis
Översättning: Marianne Tufvesson
Wahlström & Widstrands förlag

Det är något skumt med den svenska hajpen för Édouard Louis. När Louis debuterade på svenska 2015 med den råa, självbiografiska Göra sig kvitt Eddy Bellegueule kände entusiasmen på kultursidorna inga gränser. Och visst var den bra, om än väldigt kort och kanske något abrupt avrundad. När Louis är som bäst påminner hans korthuggna, närmast avskalade språk lite om Stig Larsson. Den återhållna vreden, kvardröjandet i den äckliga detaljen och det skenbart enkla språket är alla oerhört effektiva metoder som Louis skickligt använder för att hamra in ett tragiskt innehåll. När han är som sämst påminner han mest om, ja, en helt vanlig dagstidningskrönikör. Lite för ofta känns resonemangen halvfärdiga och väl enkla.

Desto viktigare för mottagandet var nog den värld han skildrade och sättet den skildrades på. Eddy Bellegueule, liksom bokaktuella Vem dödade min far, handlar om en bortglömd arbetarklass som, i den mån den röstar, röstar högerpopulistiskt. Berättaren är den förlorade sonen, en homosexuell pojke som kravlat sig ur sin eländiga situation, tagit sig till Paris och börjat skriva böcker. Romanen följdes upp ett par år senare med Våldets historia, tillsammans med en mängd intervjuer, reportage och debattexter i svensk press. Fenomenet Édouard Louis har sedan dess bara tilltagit i styrka, underblåst av de gula västarnas uppmärksammade protester i Frankrike och högerpopulismens fortsatta framgångar.

Det är inte svårt att se tjusningen med den här typen av inifrån-berättelser. På många sätt har arbetarklassen och det ökade gapet mellan stad och landsbygd blivit något av en ödesfråga, ändå är det väldigt få författare och journalister som på ett trovärdigt vis lyckats skildra människorna som befolkar det motsatta lägret. Man förstår dem helt enkelt inte och är väl inte speciellt intresserad heller, men eftersom de varken syns, hörs eller representeras på ett rättvisande sätt omgärdas de också av fördomar, blir obegripliga och hotfulla. Så när en författare som Édouard Louis kommer ut med en självupplevd berättelse om hatet, okunnigheten och homofobin hos arbetarklassen tas han emot som en hjälte. Här är någon som på ett autentiskt vis kan bekräfta det man redan tror sig veta. Det viktiga i konstruktionen av autenticitet är i detta fall klassresan. Utan den, sägs det, vore inte boken möjlig. Kanske inte perspektivet heller. Gör det Édouard Louis till en liberal ikon?

I Vem dödade min far, Édouard Louis senaste, pamflettliknande bok riktas dock udden inte bara mot trygga måltavlor som socialdemokraterna och arbetarna själva, utan även mot den “jupiteriska” presidenten Emmanuel Macron. Det är en rasande uppgörelse lika mycket med en far som med det samhälle som knäckt honom både fysiskt och psykiskt. Huruvida fadern i ordets rätta bemärkelse är död förblir en öppen fråga, och han glider på så vis ut och blir många, en representant för ett livsöde som delas av långt fler än honom. Desto viktigare blir det att bena ut hur en annan, levande död kan se ut. Louis skildrar fadern som en som tidigt lärt sig av med att drömma om ett annat liv. Eftersom han inte kan råda bot på sina livsbetingelser håller han krampaktigt fast vid en pubertal frihetslängtan i vardagen, ett eländigt och patetiskt substitut för det liv som tidigt förnekats honom.

Bokens första del handlar huvudsakligen om sonens relation till fadern. Det är traumatiska minnen, förnedrande situationer och mycket sprit, men också några ljusglimtar av värme och ömhet. Louis tar hjälp av Peter Handke och filosofer som Sartre och Ruth Gilmore för att försöka förstå varför vissa personer blir som de blir. Varför blev till exempel pappan så skamsen och förtvivlad när den lilla pojken Louis uppförde ett dansnummer framför hans vänner vid middagsbordet? Var det för att han var klädd som en kvinna? Faderns relation till sin manlighet är kluven. Det är en trygg identitet för honom att vila på när allt annat i livet tycks bortom kontroll, men det är också för Louis en påminnelse om att fadern en gång var formbar och nyfiken. När allt hopp förångats är den rigida manligheten allt som återstår. För Louis är den ett fängelse. Fadern vägrar gråta och klaga, hoppar tidigt av de “feminina” studierna, och även om han som vuxen gråter till opera och lyssnar på Celine Dion i bilen sker det under största sekretess.

I bokens lysande andra del återges en avgörande händelse i Louis barndom med en dramatisk finess som närmast för tankarna till Fröken Julie och det naturalistiska dramat. Utan att gå in för mycket på detalj kan man säga att det öppnar upp för ett resonemang om hämndlystnad och missriktad vrede, men det är också ett gripande exempel på hur även de som står varandra allra närmast kan vända sig mot varandra. Det är dock med bokens tredje och avslutande del som Vem dödade min far verkligen knyter an till samtiden och delar ut sin hämnd där den hör hemma: i den politiska sfären. Flera mer eller mindre namnkunniga figurer hamnar i skottgluggen. För deras synder vill Louis, något deklamatoriskt, “att de ska bli kända nu och för alltid, överallt, i Laos, i Sibirien och i Kina, i Amerika, tvärs över alla hav, på alla kontinenter, bortom alla gränser”. Ja, jag misstänker att det låter bättre för franska öron.

Hos oss i Sverige är den politiska utvecklingen närapå identisk med den i Frankrike, med krympande sociala skyddsnät, utförsäkringar, försvagad arbetsrätt och en socialdemokrati i fritt fall. Ändå lyser den svenska motsvarigheten till Édouard Louis med sin frånvaro. En sådan hade nog behövts, för eftersom Louis skildrar en värld som för oss känns bekant och samtidigt är avlägsen så blir det lättare att skjuta ifrån sig problematiken och läsa in i honom lite vad man vill. Kanske är avståndet också det som gör att vissa tidningsliberaler inte riktigt vet hur de ska handskas med honom nu när han uttalat sitt stöd för de gula västarna och så att säga fallit ur det narrativ som definierat honom. Ett narrativ som går ut på att en god klassresenär är lojal mot sin nya klass och inte mot den gamla.

The post Klassresenären som vägrar vara lojal mot sin nya klass first appeared on Opulens.

NY VÄRLD. En annan värld håller på att ta form och oavsett om karaktärerna är medvetna om det eller ej dras de mot den som en magnet, skriver Michael Larsson om Jonas Eikas Efter solen som nu nominerats till Nordiska Rådets litteraturpris. Boken har ännu inte givits ut på svenska.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Efter solen av Jonas Eika.
Forlaget Basilisk.

“Kapitalismen drömmer så vackra drömmar”, sa min vän Mathilda när vi promenerade i Västra hamnen en sommarkväll för några år sedan. Ett stort skärt molntäcke hade lagt sig som ett puder över himlen och de rosa tonerna återspeglades i höghusens alla fönster och glasfiberskivor. Samtidigt var fernissan så tunn. Här fanns de fientligt sluttande bänkarna på perrongerna, broar över kanalen som spelade musik på lite för hög volym från högtalare under gångplankorna, bostadsrätter med vallgravar och Securitas-bilar i varje hörn. Det var samma vackra, kalla plats som poeten Sanna Hartnor en gång illustrerade med en pingvin, den som skulle matas med ett svart russin om dagen för att “pigga upp”. Det var konstigt att gå omkring där och känna att platsen var ett monument för vår tid, vad det nu sade om oss som levde i den.

Jag tänker på det där minnet när jag läser den danske författaren Jonas Eikas sci-fi-inspirerade och prisbelönta novellsamling Efter solen, en bok som kretsar just kring frågan om det som kommer efter drömmarna, när vi inte längre förbereder oss inför en stundande framtid utan befinner oss mitt i den. Det är ett abstrakt resonemang men så är också Efter solen abstrakt läsning. Det är inte så att den är tungrodd eller testuggande på något sätt, snarare är den abstrakt som en tavla av Yves Tanguy kan vara abstrakt: vid första anblick tycks formerna någorlunda igenkännbara men ju längre man tittar desto större blir känslan av att ingenting stämmer.

Ta bara Rachel, Nevada, bokens tredje novell. Här följer vi ett medelålders par som efter att ha mist båda sina döttrar i cancer flyttar ut till en by i närheten av Area 51. Den ökända militärbasen är byns huvudsakliga turistattraktion och tummelplats för vilsna och frälsningstörstande kufar. Frun Fay som tidigare levt ett tillbakadraget liv pånyttföds här som en briljant akademiker som forskar i populärkulturella föreställningar om utomjordiskt liv. Snart börjar hon driva tesen att utomjordingarna under årens lopp ändrat skepnad enligt en perfekt biblisk logik, från det Gamla testamentet till det Nya. Det enda som saknas i ekvationen är Paulus uppenbarelse.

Ufo-skådarna i kretsen kring Fay börjar alltmer likna en sekt som tålmodigt inväntar Messias återkomst. Maken Antonio har så gott som gett upp om frun, men han har samtidigt en hemlighet: i öknen har han hittat en mystisk sändare som likt en Orfeus drar till sig all organisk materia i sin närhet. Antonio blir som förhäxad av det han uppfattar som ett högfrekvent lockrop inuti sändaren, och skär därför upp halsen för att kunna plantera in ett stycke av den i sin egen luftstrupe. Tvivlaren blir på så vis troende och Fays förkunnelser om Paulus, den som sade att “nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig”, besannas.

Det finns en snarlik tematik i de övriga novellerna. En annan värld håller på att ta form och oavsett om karaktärerna är medvetna om det eller ej dras de mot den som en magnet. Miljöerna känns på ett sätt helt lösryckta, ett slumpmässigt axplock av situationer som säger något väsentligt om vår samtid: här finns paret som tillsammans med en ung hemlös kvinna väntar barn i ett slags kvicksilverförgiftat London; mexikanska gatupojkar i Cancún som passar upp välbeställda turister på stranden för att sedan utpressa dem med förnedringsfilmer; unga män i Köpenhamn som fördriver dagarna i sina riktningslösa liv med finansspekulation.

Alla tycks de vilja nå ut till någon men det är som att det saknas en vokabulär för mellanmänskliga relationer som inte förtingligats av marknadskrafter. Eika skildrar världen som den ondskefulla baksidan av en skrattspegel, en kuslig förvrängning. Allt är bekant och ändå främmande. Det har förstås mycket med prosan att göra, Eika har en elektrisk och oväntad stil, med en övertygelse om att det han beskriver befinner sig i flera parallella verkligheter samtidigt. Allt är förhandlingsbart men aldrig godtyckligt. Berättelserna avviker inte en tum från sin inre logik. På många sätt påminner Efter solen mer om en film av Yorgos Lanthimos än om något annat jag har läst på senare år.

Det är inte långsökt att tolka “solen” i titeln som en omskrivning av “livet”, och visst går det att läsa Eikas bok som en svanesång över en civilisation som håller på att kvävas till döds av sina egna ångor. Det tycks dessutom finnas en stark ekologisk och civilisationskritisk strömning i den danska samtidslitteraturen, med Theis Ørntofts Solar och Olga Ravns De Ansatte som ett par aktuella exempel. Men det vore kanske förminskande att rubricera denna litteratur som en uppgiven och kanske rentav eskapistisk uppgörelse, inte bara med klimatet, utan också med litteraturens oförmåga att ha någon som helst inverkan på samhällsutvecklingen. Snarare handlar det, som ofta med litteraturen, om hur något nytt kan skapas, om nya begrepp och tankevärldar som ska ersätta de gamla. Kanske är det bara mer akut än någonsin.

The post Nyskapande noveller som speglar vår tid first appeared on Opulens.

KLUVENHET. “Vad är det egentligen jag kräver av dikten och diktaren? Varför denna impuls att knorra åt det jag uppfattar som ooriginellt när det likväl griper tag i mig, om än bara för en stund?” skriver Michael Larsson efter läsningen av  Kalle Hedström Gustafssons debutdiktsamling.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Mormorordning, hägringsöar av Kalle Hedström Gustafsson  
Norstedts förlag

I inledningen av Kalle Hedström Gustafssons Mormorordning, hägringsöar rensar ett diktarjag abborre på en holme i Oxelösunds skärgård. På andra sidan fjärden hör han de tunga, dova ljuden från stålverket vid hamnen. Liksom industriarbetet pågår år efter år liknas de blodiga händernas arbete med det trassliga nätet vid en “teknik” som påbörjats av någon annan, boktitelns avlidna mormor. Det är denna gestalt som diktarjaget i de tre följande sviterna försöker närma sig, frambesvärja och slutligen begrava. Men det är också en meditation kring vad det är att låta livet fortgå, att se hur processerna fortplantar sig i en evig rörelse framåt där människan bär på livet och aktiviteten en stund för att sedan ge det vidare. Mormorordning öppnar på så vis för stora, dramatiska tidsförskjutningar där vi både befinner oss i såväl 1900-talet som i bronsåldern.

Dikten anspelar återkommande på denna inledande teknik och dess mångbottnade betydelsespektra; än rör det sig om en handgriplig syssla, än om någon forntida hednaritual där människan måste begravas med de ting som definierade henne, med språket. “Kroppen är kall”, skriver Gustafsson, “Jag har burit ner kvistar och grenar. Och av alla ord jag har kunnat välja — minimaler, Kappadokien, isgruva — har jag istället valt de insektoida. Framsprungna ur skogar, ur mormor. Hon valde dem åt mig, genom att hon valde dem åt sig”. Vem mormodern var och vad det var som gjorde henne till det hon var blir föremål för “mormorordningen”, en slags utredning eller spekulativ taxonomi som ska bistå i jagets jordfästning av hennes kropp. En måhända personlig ritual som kontrasteras med den officiellt sanktionerade och kollektiva kyrkobegravningen. Till diktarens hjälp finns endast minnen att tillgå, bilder och opålitliga fragment, “hägringsöar” som glimmar som kattguld.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Ritualen blir ett sätt att tillägna sig förlorad kunskap, att ge mening åt de sysslor och ting som en gång befolkade ett liv och vilka om de ska leva vidare måste bäras av någon annan. Med stor känslighet låter Gustafsson denna förlorade kunskap representeras av såväl dödens slutgiltighet som demensens smygande jagutplåning. Mormodern börjar glömma det som en gång låg henne nära, släktingar och intressen, och orden rinner gradvist mellan den döendes fingrar: “Tunga var stränderna / av allt som ville bli sagt / Knottmoln / Kärnvirke / Mulm / Så löjligt, sa mormor. Det är så löjligt. Jag kan inte / Jag vet ju”. När Mormorordning är som bäst läses den som en oerhörd sorg, en språkets entropi där minnesförlusten och insjuknandet tar sig uttryck i bortkomna ord som verkar skölja upp i versraderna likt bråte från ett skepp som förlist någonstans i fjärran.

Vid min första läsning tänker jag —kanske orättvist påverkad av den poesidebatt som förts på kultursidorna de senaste veckorna — att Gustafssons tekniska skicklighet också är hans svaghet, att Mormorordning, med kritikern Rebecka Kärdes ord om Camilla Hammarströms Den synliga världen, är “så duktig, så orörlig, så oinspirerat fläckfri att den bara fladdrar förbi själen”. Kanske ligger det något i detta. Att Gustafsson gått den i författarkretsar lika fläckfria vägen via Biskops-Arnö och Litterär gestaltning vid Akademin Valand till att debutera med en bok om en avliden äldre släkting, med en undertext som associerar till kroppsligt förfall och språklig instabilitet, gör inte mycket för att motverka mitt intryck av att boken känns något idisslad.

Men vid min andra läsning blir jag mer kluven. Vad är det egentligen jag kräver av dikten och diktaren? Varför denna impuls att knorra åt det jag uppfattar som ooriginellt när det likväl griper tag i mig, om än bara för en stund? Är inte det ständiga sökandet efter något nytt och banbrytande ännu mer tillkämpat och tröttsamt i en tid som fetischerar det individuella och omedelbart varufierar allt som andas opposition mot det rådande? Mormorordning, hägringsöar kommer inte att gå till historien som den bok som öppnade gemene mans ögon för poesi och är antagligen inte en bok jag kommer gripa vid min dödsbädd, men vad spelar det för roll? Att liknöjt betrakta en stelnad poesi som ett pluralistiskt “vad-som-helst” istället för potential vore naturligtvis att göra den en björntjänst, men jag har svårt att se att det är där problemet ligger, liksom jag har svårt att se att det är poesin som är bristfällig och inte samhället och samtalet som den verkar inom.

The post Oklanderlig poesi som lämnar en del övrigt att önska first appeared on Opulens.

NÄRVARO. I den självbiografiska romanen Åren på Zoo, av författaren Durs Grünbein figurerar Dresden som en stukad stad där de historiska såren aldrig riktigt fick chans att läka. Michael Larsson har läst den och golvas av Grünbeins oerhörda närvaro och språkliga räckvidd.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Åren på zoo – Ett kalejdoskop av Durs Grünbein
Översättning: Ulrika Wallenström
Ersatz förlag

När amerikanskt och brittiskt flygvapen bombade Dresden i februari 1945 var andra världskriget så gott som över. Avståndet mellan Berlin och den framryckande röda armén i öst krympte för varje dag, och på Krimhalvön hade ledarna för de tre presumtiva segrarmakterna redan börjat skissa upp en efterkrigsplan för Europa. I nazistisk propaganda användes flygangreppet som bevis på de allierades hänsynslöshet, men man förfärades också på hemmaplan. Bomberna som användes var en ny petroleumbaserad variant som orsakade kraftiga bränder där de landade. Eldstormar med temperaturer på upp till 500 grader drog igenom bebyggelsen och slickade i sig allt i sin väg. Efter två dagars intensivt bombande hade 90 procent av den historiska stadskärnan utplånats i ett brinnande inferno och upp emot 25 000 människor mist sina liv. Vittnesmål om hur desperata Dresdenbor kastat sig i dammar och vattendrag och blivit levande kokta blev en ihärdig bild av krigets vansinne. Förutom bombningens tidspunkt och omfattning chockerade även valet av Dresden som angreppspunkt. “Elbes Florens” var ju en anrik arkitektonisk pärla, en gotisk kulturstad, alls inget militärindustriellt centrum som det fanns någon strategisk mening med att slå ut.

I den självbiografiska romanen Åren på Zoo, den tyske poeten och författaren Durs Grünbeins senast utgivna bok på svenska, figurerar Dresden som en stukad stad där de historiska såren aldrig riktigt fick chans att läka. Berättare är ensambarnet G, en nyfiken men understimulerad pojke som bor med sin familj i den planlagda förorten Hellerau. Genom G får läsaren en omtumlande fördjupningskurs i Dresdens och författarens egen historia, från romantiken och industrialismens genombrott till den slutgiltiga kulturskymningen vid nazisternas maktövertagande 1933. Särskilt fokus ligger på tiden för den modernistiska trädgårdsstaden Helleraus tillblivelse, en era som för författaren framstår som själva sinnebilden av en svunnen belle époque. Boken utspelar sig till stor del i ett torftigt 1970-tal som övergår i ett lika torftigt 80-tal. Decennierna däremellan, liksom förödelsen 1945, är märkligt frånvarande som om det vore medvetet utsuddat. I en bok som skildrar varenda liten hantverksutställning med minutiös noggrannhet ter sig frånvaron av just den tiden som en väldig krater vilket förstås bara gör den mer närvarande.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Det Dresden som den unge Grünbein har sina barndomsår och sedermera tonårstid i är sedan några decennier tillbaka inlemmat i DDR och avskuret från sin andra hälft i väst. Sovjetpropagandan genomsyrar all utbildning och allt officiellt fritidsliv. Luckorna i tillvaron fylls av pojkstreck och vardagssysslor. Med osviklig detaljrikedom skriver Grünbein fram en barndom som präglas av den där speciella blandningen av tristess och paranoia som utmärker flera skildringar av livet bakom järnridån, eller för den delen Sverige vid samma tid. Men även i denna grå tillvaro finns ljusglimtar: den näraliggande naturen manar den unge pojken till att börja göra iakttagelser av sin omgivning, av insekter och blommor, liksom förstås av Hellerau, författarens eget Eldorado. Fantasi och läsning (särskilt av Kafka och den numera tämligen bortglömde poeten Paul Adler) blir ett skyddande hölje där det går att andas och drömma lite friare. I luckan där växer även det egna språket fram, en litteratur som spirar och gror i gliporna mellan trottoarstenarna. Slutligen förstår författaren att även denna plats som inte kunde erbjuda något för barnet är för den vuxne både ett förlorat paradis och ett slöseri: ”För mig gick den dyrbara tiden då man var ung för fort förbi. Och jag vet än idag inte hur jag ska kunna ta igen den förlorade, förljugna, meningslöst förslösade tiden. Med hjälp av språket?”

Romanen rör sig på två plan samtidigt: å ena sidan är Åren på Zoo en traditionell bildungsroman med en ung hjälte som tar sig från barnslig osäkerhet till vuxen självinsikt; å andra sidan är det en berättelse om en stads utveckling under 1800- och 1900-tal. Det är även en historia om hur livet kunde te sig i ett land som bara fanns i ett par generationer, och sedan, likt ett brutet löfte, upphörde att existera. Det är detta östblocks-”zoo” som författaren syftar på i romanens titel och vars invånare han jämför med de infångade djuren i Dresdens djurpark, ”människor som likt snäckor hade dragit sig tillbaka till sin privatsfär”. Idag är Dresden sannolikt mest omtalat i Sverige som en centralort för rörelser som antimuslimska Pegida, och även om Grünbein är noga med att undvika samtiden finns det kanske något att ta med sig i beskrivningen av en stad som aldrig gavs möjligheten att blomma upp i moderniteten, utan tidigt sattes i karantän av först nazism, sedan stalinism och slutligen nyliberal kapitalism.

Boken har passande nog undertiteln Ein Kaleidoskop, en kanske väl uttjänt metafor för något obestämbart, något som skiftar i perspektiv. Men skiftar i perspektiv gör det: från kapitel till kapitel kastas kronologi och berättarposition om som pärlor i ett spegelrör. Än är vi i Weimarrepubliken, än är vi i DDR. Ett essäistiskt kapitel om arkitekten Richard Riemerschmids jugendhus i Hellerau kan följas av en svävande diktsvit om modelljärnvägar. Svartvita fotografier ur Grünbeins privata samling strösslas ut med jämna mellanrum i texten som för att ge visuell bäring till något som berörs i texten — ett foto på det nazistiska fackförbundet NSBO:s faninvigning på första maj eller en reproduktion av Caspar David Friedrichs målning Das Große Gehege dyker plötsligt upp och försvinner. Det är ett enkelt men effektivt grepp som understryker tidens flyktiga natur och fotografins fåfänga dröm om att stanna upp flödet om så bara för en stund. Det blir också ett sätt för ”den senfödde” Grünbein att få tillgång till det som gått förlorat, samtidigt som det påminner honom om lättheten med vilken människan anpassar sig.

Det finns i Åren på Zoo ett genomgående släktskap med den tyske författaren W G Sebald som även han använde sig av insprängda fotografier i en hårt sammanpressad men likväl oredig prosa. Liksom Sebald är Grünbein upptagen med att begripa hur nazismen fick fäste i Tyskland och vad den gjorde med människor, med att förstå vilka spår krigets erfarenheter lämnade i både tyskarna och deras offer. Även sättet att använda sig av språket är på många sätt detsamma. Det finns ett letande och ett rotande i det förflutna efter något som ska förklara detta ofattbara, ett ständigt och rastlöst kringflackande bland platser, fotografier och ansikten. I ett minnesvärt stycke får den tonåriga G i Hellerau syn på en man som till sitt utseende har en kuslig likhet med Kafka, och jag undrar om det inte är en medveten nick till den Sebald som i Svindel. Känslor nästan tappar fattningen när han på ett tåg får syn på ett italienskt tvillingpar som på pricken liknar den tjeckiske författaren.

Att den spränglärde Grünbein använder sig av sin bildning för att skriva en självbiografisk bok om sin uppväxt har sina fördelar och nackdelar. I vissa av de mer intima och utlämnande delarna blir det lätt träigt och lite genant, som när han drar sig för att erkänna att han som barn tillsammans med sina jämnåriga ibland plågade djur eller när han förnumstigt tassar som en katt runt het gröt för att skildra det sexuella uppvaknandet under puberteten. Det är okej att skriva att du var kåt, vill man utbrista, det är okej att erkänna att du gjorde saker som barn som du inte skulle göra som vuxen, det är bara mänskligt. Ändå är det lätt att bortse från den typen av invändningar och istället bara låta sig golvas av Grünbeins oerhörda närvaro och språkliga räckvidd, här i en makalöst precis svensk tolkning av Ulrika Wallenström.

The post Sökandet efter Dresden first appeared on Opulens.

DIAGNOS. När boken närmar sig sitt slut känner vår litteraturkritiker Michael Larsson att Johanna Frid ställer en genuint angelägen diagnos över samtiden, och han konstaterar att det inte är ofta en roman lyckas med det konststycket.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid
Ellerströms förlag

Vad får du om du blandar svartsjuka och endometrios? Ja, förutom väldigt ont kan du till exempel komma att utveckla ett oförblommerat Norgehat. Det är i alla fall det som drabbar ‘Johanna’ i Johanna Frids Nora eller Brinn Oslo brinn. I Frids andra roman — efter fjolårets lysande Familieepos, samskriven med Gordana Spacic — skildras de dolda känslotillståndens plågsamma vardag. Nora handlar om hur svartsjukans brinnande raseri och endometriosens förlamande men osynliga smärta blir till en häxbrygd som helt upptar en ung kvinnas liv. Samtidigt är det på sätt och vis svårt att ringa in berättelsens kärna eftersom den rör sig över flera fält: autofiktion kombineras med kåseri, och essäistiska utvikningar samsas med ett slags teatral kammarspelsdialog. Men texten är sällan ute och fladdrar. Språket är koncist och pricksäkert, underhållande och tankeväckande i ett. När boken närmar sig sitt slut känner åtminstone jag att Frid med Nora ställer en genuint angelägen diagnos över samtiden, och det är inte ofta en roman lyckas med det konststycket.

Romanen inleds med en dubbel örfil: berättarjaget Johanna har nyligen fått reda på att hon har en cysta på äggstocken, samtidigt som hon har fullt upp med att förbereda sig mentalt inför det första ångestladdade mötet med danska pojkvännen Emils föräldrar. Så när hon av en händelse får syn på Noras profilbild bredvid en meddelandenotis på Emils Facebook sjunker hon som en sten. Det hon vet är att Nora är Emils ”ekskjæreste” och hon är vacker som en dag. Hon fullkomligt osar goda gener och norsk förträfflighet. Svartsjukans första giftpil har börjat verka. ”Jag kände ett nytt landskap ta form”, skriver hon, ”främmande inuti”. Landskapet visar sig vara lika stort, dramatiskt och skräckinjagande som den mest undersköna av norska fjordar. I det som följer antar Noras Instagramflöde närmast formen av egen karaktär i berättelsen, en ond och monstruöst uppförstorad tvilling till Johanna som läser in varje middagsbild och varje hyttetur som ett kränkande bevis på hennes egna brister och tillkortakommanden.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Liksom i Familieepos blandas i Nora svenska och danska med en för sammanhanget självklar finess som får mig att undra varför inte fler författare har gett sig på greppet. De olika språken har inte endast en estetisk funktion utan används för att situera Johanna i olika känslolägen. De danska meningarna och orden understryker ofta språklig och kulturell utsatthet i det nya hemlandet, medan norskan används både för att markera avstånd till Nora och utmåla henne som ett förkroppsligande av det glättiga och sorglösa norska lynnet. Frids intresse för det skandinaviska är uppenbart och uppfriskande. Bokens miljöer pendlar mellan de tre nordiska huvudstäderna Köpenhamn, Stockholm och Oslo (om man räknar med alla febriga utläggningar om hur Johanna via Nora och hennes familj nätstalkar sig djupare och djupare ned i förtvivlan). Dessa partier hör också till de som är allra roligast. Flera gånger upptäcker jag hur jag skrattar högt och rått åt Johannas olycka. Det är inte, tror jag, för att jag är särskilt sadistisk av mig utan för att Johanna Frid kan formulera sig så att även det mest personliga blir relaterbart. Vår digitala samtid gör ju inte bara att vi blir självutlämnande på ett helt nytt sätt, den ger oss även möjlighet att gräva ned oss i andra människors liv på ett sätt som saknar motstycke i historien. På gott och ont.

Nora är dock inte bara en skildring av en självförnedrande och sjuklig person, det finns också en ambition av att nyktert se över och försöka bena ut vad det är som lockar med att ge utlopp för sin svartsjuka på nätet, om det rentav kan ha en frigörande inverkan. Detta att finna pusselbitarna till något som saknas i ens liv och att till slut få syn på sig själv i det återspeglande flödet. Tyvärr är det också i de här mer essäistiska utvikningarna — bland annat i en närläsning av den amerikanska författaren A M Homes självbiografiska The Mistress’s Daughter — som romanen tappar fart och bryter av lite för mycket. Det är som att boken vill förklara sig själv, ge den en teoretisk påbyggnad som alls inte behövs eftersom berättelsen återger allt så levande i sig själv.

Alla artiklar av Michael Larsson

The post Koncis samtidsroman first appeared on Opulens.

UNIK RÖST. Med Mamma är galen och pappa är full bevisar Fredrik Sjöberg återigen att han som essäist spelar i en helt egen liga, enligt vår recensent Michael Larsson.  

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Mamma är galen och pappa är full av Fredrik Sjöberg
Albert Bonniers förlag, 2018

“Eva är nyckeln. Det såg jag tidigt”. Så inleds ett kapitel i Fredrik Sjöbergs nya roman med den slagkraftiga titeln Mamma är galen och pappa är full. Exakt vad nyckeln öppnar eller vad som döljer sig bakom låset är länge oklart; en djungel av sidospår, utvikningar, bakgrundsberättelser och botaniska anekdoter signerade biologen Fredrik Sjöberg skymmer sikten för själva berättelsen, tills man inser att det är just i detta labyrintiska virrvarr vi finner berättelsens kärna. Sakta men säkert breder också en omfångsrik och komplicerad historia ut sig, en historia om 1900-talets drömmar och neuroser, om målarkonst, familjeband och den förgängliga jakten på odödlighet och berömmelse.

Nyckeln, Eva, syftar på Eva Adler, fru och sedermera änka till den populäre svenske målaren och bilderboksförfattaren Ivar Arosenius, senare fru och så småningom änka igen till den betydligt mer okända danska målaren Anton Dich. Ämnet för denna bok är den senare, men kanske skulle man lika gärna kunna hävda att som föremål betraktat är målaren och människan Anton Dich endast ett svepskäl, en gravitationspunkt kring vilken Sjöberg låter sitt egentliga utforskningsintresse kretsa.

Liksom den förra romanen, den tematiskt besläktade Ge upp idag — imorgon kan det vara för sent, handlar denna roman dels om det nordiska konstlivet kring förra sekelskiftet, dels om samlandet och sökandet efter det som i historieböckerna av olika anledningar kasserats och glömts bort. För författaren/jaget Fredrik Sjöberg väcks intresset för Dich en novembernatt 2014. Hans efternamn har tidigare dykt upp i förbindelse med ett brev signerat samma Olof Ågren som Sjöberg utforskade i Ge upp idag, men nu upptäcker han att en tavla av Dich ligger ute till försäljning på en nätauktion. Men vem är då denna mystiska Anton Dich som dyker upp lite här och var i utkanten av alltihop; som hela tiden tycks befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt i alla de viktigaste konstnärliga miljöerna under det tidiga 1900-talet; som tycks ha haft en vidunderlig om än oslipad talang, men som inte ens konstforskarna i Danmark hört talas om? “Jag känner igen en bra historia när jag ser den”, skriver Sjöberg och kastar sig ut i ett sökande som ofta ter sig mer som en jakt efter ett spöke ur det förflutna än en konsthistorisk upprättelse. Spåren leder till så skilda platser som Göteborg, Lviv, Köpenhamn och Paris, från de svenska kohagarna till den soldränkta franska Rivieran. Förgreningarna tycks aldrig upphöra, nya utflöden dyker ständigt upp och måste utforskas.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Samlarglädjen är ett bärande fundament och något Sjöberg återkommer till i sina personliga utvikningar, författarens samlande av frimärken som liten och insekter som vuxen, ett sätt att bringa lite ordning i tillvaron och ge verkligheten en illusion av överblickbarhet som den ju annars saknar. Sjöberg själv antyder att den här metoden att extrahera romanstoff ur bortglömda människoöden, att, ja, samla på historiska fakta, är ett resultat av en inre kris, kanske skräcken över att en dag själv glömmas bort i framtidens utsållningar. Om så nu är fallet är det knappast något som märks av på ett negativt vis, snarare bidrar det med en existentiell udd i texten: en dag är vi inte längre här, vem talar om oss då? Det är en olustig fråga som även den förgrenar sig in i frågor om skapandets motiv och villkor, eller för att parafrasera titeln på en av Sjöbergs tidigare essäsamlingar: Varför håller man på?

Fast det är rörigt och stundvis oöverskådligt med alla personnamn och datum som fladdrar förbi är det alltid lärorikt och känns endast sällan utdraget. Sjöberg har klokt frångått metoden att som i förra romanen Ge upp idag skriva korta och löst sammanhållna miniessäer och istället fokusera på en mer traditionell romanform, något som skänker tyngd och stabilitet åt en berättelse som är löst hängande som det är. Med sitt personliga tilltal är Sjöberg dock en mer än behjälplig ledsagare, och precis som en god vandringsled har parkbänkar man kan sätta sig och vila vid stannar berättelsen ofta upp för att låta ett moment landa eller för att sätta en detalj i ett belysande men oväntat perspektiv. Med Mamma är galen och pappa är full bevisar Sjöberg återigen att han som essäist spelar i en helt egen liga. Efter Torsten Ekboms bortgång i 2014 kan han till och med ses som närmast unik i dagens Sverige.

Alla artiklar av Michael Larsson

The post Roman med förgreningar first appeared on Opulens.

MERSMAK. “Bilder som jag vid första och andra läsning inte lade någon större vikt vid framträder snart med ett sugande djup”, skriver Michael Larsson om Iman Mohammeds aktuella diktsamling.  Han ser fram emot fler dikter av samma poet.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Bakom trädet ryggar av Iman Mohammed
Norstedts förlag

Att Bakom trädet ryggar, som baksidestexten påstår, skulle vara Iman Mohammeds ”första diktsamling” är en sanning med modifikation. Inte bara är Mohammed utgiven på Chateux förlag med diktverket Fermata, hon har även publicerats i Brombergs Blå Blixt-antologi och har dessutom fått sina dikter tolkade till engelska av den amerikanske översättaren Johannes Göransson. Men det är inte endast i utgivningshistorik som Mohammed skiljer sig från den traditionella debutantfloran: på sätt och vis är den här boken redan utgiven. Från Fermata har hela sjok ryckts upp och omplanterats i Norstedts bördiga jord. Faktum är att jag inför den här recensionen grävde upp ett gammalt nummer av tidskriften Ordkonst från 2014 eftersom jag tyckte mig minnas att jag redan då, som dåvarande redaktör, drabbades av hennes laddade bildspråk. Mycket riktigt återkommer en rad formuleringar därifrån i Bakom trädet ryggar. Gordana Spasic menar i en kritisk läsning att det här pekar på hur svensk utgivning blivit försiktigare och mindre engagerad i lyrik. I det här fallet är ju manegen redan krattad, dikterna har passerat ett antal instanser och fått grönt ljus och det är först i efterhand som förlaget kliver in.

Uppenbart är i varje fall att det hänt något längs vägen; dikterna har fördjupats och utvidgats, stycken och formuleringar har funnit sig tillrätta i ett större sammanhang och kompletterats med nya bitar. Annat har fallit bort. Även om Bakom trädet ryggar långsamt graviterat mot en mer central nod i förlagsvärlden så är det i första hand ett konstverk, ett uppenbart föränderligt sådant. Mycket kan hända på kort tid, fokus kan skifta och tyngd omlokaliseras. Det som är intressant att skriva fram vid ett tillfälle kan ha förlorat sin laddning ett år senare. Det kan handla om att mogna som konstnär men det kan också vara uttryck för en organisk diktsyn, att tillblivelseprocessen tillåts vara öppen och i samklang med den tid och det liv som skrivandet tar i anspråk. Frågan är om man överhuvudtaget kan tala om samma verk?

Bakom trädet ryggar kretsar kring ett antal teman — barndom, kroppslighet, geografi, familj, flyktingskap — mellan vilka berättaren bygger en väv av minnen. Som ett oupphörligt bakgrundsbrus surrar den hypermoderna krigföringen med sin feghet och kyliga brutalitet. Ibland dyker den upp som ett akut här-och-nu men oftare som våldsam efterklang, som ”när man minns sin kropp i elden mitt under den lekfulla akten / Eld och gul himmel”. Ett berättarjag tycks ha tagit sig från krigshärden till säker hemvist men minnet är instabilt, jaget tvekar på om det har sitt fotfäste i denna eller den andra verkligheten. I vardagliga situationer, på cykeln, i busshållplatser och under sex slungas krigets ångestfyllda bilder åter in i blickfånget. Det är endast i insomnandet som en sorts balans tycks infinna sig. Det är i detta gränsöverskridande tillstånd som jaget tillåter sig att översköljas av de kaotiska intrycken och sortera dem enligt en logik som mer överensstämmer med känslorna de frammanar:

pupillerna under de tunna ögonlocken rör sig som besatta, mesopotamiska skulpturer flyter i vattnet, de reser sig plötsligt och börjar gå mot land, läpparna ler stundtals i den djupa sömnen, kroppen är slapp men ansiktet besitter tusentals nerver som vill tala till alltet

Samtidigt är det inte nödvändigtvis krig eller flykt allt handlar om, bilderna är öppna och låter sig inte inlemmas i någon på förhand given begreppsvärld. Vissa enskildheter är så specifika att de inte tillåter någon annan läsning — en stridsvagn av typ M1 Abrams, missiler, luftoffensiver, platsangivelser i Irak — men i det stora hela rymmer texten långt mer än summan av sina delar eftersom konflikten om ursprung, identitet och osäker navigering i minnets vindlande korridorer är allmänmänsklig.

En sak som slår mig när jag läser den här senaste konstellationen av Mohammeds dikter är att det tidigare, vagt jäderlundska tilltalet till viss del lagts åt sidan och ersatts av en mer formell berättarstruktur. Därtill har berättarpositionen avgränsats från att vara allomslutande och något konturlös till att utgå ifrån en mer stabil, kanske mer personlig punkt. Just i det här fallet föredrar jag det då det ger tyngd och emfas åt de närmast aforistiska bilderna som pendlar mellan skönhet och och djupt obehag, ett grepp som tydligt illustreras i bokens allra första rad: ”Hjärnsubstanserna som ofrivilligt besmyckade det gröna: / hortensian, ambraträdet, hibiskusen, dahlian”. Även titeln tycks bära på denna spänning. Är det att rygga undan, alltså gömma sig bakom träden, från diktens återkommande drönarattacker? Eller är det ryggar som i höghusen ”vars ryggrad stolt bär människorna inuti”, bärande balkar som skänker tillvaron stabilitet? Det är i den här pendlingen som Mohammed är som allra skickligast. Bilder som jag vid första och andra läsning inte lade någon större vikt vid framträder snart med ett sugande djup. Debutant eller ej ser jag fram emot att mer.

Alla artiklar av Michael Larsson

The post Lyrik med laddat bildspråk first appeared on Opulens.

FÖRFRÄMLINGANDE. Åtel genomsyras av den på en gång hoppfulla och utsiktslösa längtan efter att finna en annan att dela referensramar med, någon som ser en och minns den man var. Michael Larsson har läst Jörgen Linds nionde diktsamling.

Åtel av Jörgen Lind
Albert Bonniers förlag

Det är en ovanligt varm maj i år. Träden och blommorna har slagit ut med en våldsam plötslighet. På torgen sitter människor och flåsar i den heta försommarsolen. Det är svårt att minnas att större delen av landet för bara några veckor sedan var täckt av snö. Det finns annat som är svårt att minnas, men av andra orsaker: nyhetssändningarna hösten 2015, ilskan och oron, skramlet och taggtråden. Allra svårast att minnas är de döda, de för evigt förlorade. Redan T. S. Eliot talade om hur snön sveper in jorden i glömska och hur samma tunga glömska håller oss varma om vintern. Kanske menade han att glömskan är ett slags överlevnadsmekanism. Eller så är den en flyktväg, något vi griper tag i för att kunna hantera tillvaron.

I Jörgen Linds bildvärld fyller snön en delvis annorlunda funktion. Den dyker ofta upp som i ett gränsland där den får en både uppluckrande och övertäckande innebörd. Inte sällan förekommer den i drömmar eller faller ner i vatten och löses upp: ”Snart står vi / i den virvlande snön och griper / efter det som finns kvar / av oss.” Snön tycks mer vara en påminnelse om det vi har förlorat än det som får oss att glömma.

I Åtel, Jörgen Linds nionde diktsamling, ryms mycket av både snö och glömska, men det är inte alltid självklart vad det ska representera eller vad Lind genom att åberopa minnets vita fläckar, luckor och lakuner försöker säga oss. Men så har det heller aldrig varit enkelt att läsa Linds poesi. Rent stilmässigt är han ovanligt svårdefinierad. Under de 21 år som har gått mellan den tidstypiska 90-talsdebuten Ararat och i dag har han avverkat både den ena och den andra uttrycksformen. Själv kallar han bara sitt skrivande för ”litteratur”, men jag undrar om det inte mer specifikt rör sig om en sorts fragmentdikt vars näring han hämtar lika mycket från dagsaktuella händelser som från historiska, ibland antika, urkunder. Lind har i tidigare böcker refererat till såväl Victor Klemperers dagböcker om hur språket perverterades i Nazityskland som till antika papyrusrullar vars läsbarhet för oss gått förlorad. I Åtel vävs det bekanta bildspråket samman med den politiska utvecklingen i Europa och referenser till de stora mästarna i den vemodiga ryska filmtraditionen, från Tarkovskij till vår tids Zvjagintsev.

Åtel är Linds första diktbok sedan han med Vita kommun lämnade pentalogin Rede (2004–2014) bakom sig, och jag tycker mig också ana en ansats här att kliva ut i något främmande och outforskat, inte så mycket börja om på nytt som att finna andra utsägelsepositioner utifrån vilka samma frågor kan uttryckas. Här finns samma språkteoretiska begrundan som i tidigare böcker, de återkommande referenserna till ”musik” och ”strömmar”, liksom den övergripande meditationen kring hur människor, inbegripna i sig själva, sina språk, kroppar och system, försöker nå ut till varandra. I sitt efterord till Vita kommun sammanfattar Henrik Petersen Linds verk med ett slags kreativt manifest: ”Språket är det immateriella transportmedel med vilket människor bär varandra.” Är det en korrekt tolkning? Jag vet inte. Kanske. Så god som någon, antar jag.

Men jag hakar fast i de sista två orden som slår an något: det att bära varandra. Åtel genomsyras av den på en gång hoppfulla och utsiktslösa längtan efter att finna en annan att dela referensramar med, någon som ser en och minns den man var. Underförstått är att vi löper risken att glida ifrån varandra eller redan har gjort det. Men är ifrånglidandet något som gäller samhället eller människor emellan? Det finns goda skäl att tro att det rör sig om båda nivåer samtidigt. Å ena sidan finns ”en man och en kvinna” som återkommer med jämna mellanrum. De har ett barn mellan sig som tycks befinna sig i varierande stadier av insjuknande eller förfrämligande, som om barnet har behov av sina frånvarande föräldrar samtidigt som det på ett annat plan redan har vuxit upp och lämnat dem bakom sig. Det handlar om två ”tysta ensamma människor / och den mörka stigen in / till dem”. Å andra sidan finns en större, politisk dimension som uttrycker besvikelse över löften och kollektiva drömmar som gått om intet: ”Jag gick med socialdemokratin / tills det inte längre fanns något att gå / med.”

Man skulle kunna klaga på att Jörgen Lind inte tar tydlig ställning i de ämnen han endast tycks nudda vid, kanske i synnerhet den djupa tragedi som döljer sig bakom det vi kallar flyktingkris. Visst kan man invända att han varken erbjuder alternativ eller lösningar och nog är Åtel stundvis oerhört tröstlös läsning, men det är också en brutalt ärlig skildring av den bristande medmänsklighetens mekanismer, av hur vi människor möter världen, skakar av oss den och bygger upp oss själva på nytt. I frågor som dessa tror jag man som läsare begår ett misstag om man avkräver verket en tydlighet som dess ämne omöjligen kan rymma. Det är en tung men belönande bok för den som tar sig tid att läsa. Kanske återfinns den bästa sammanfattningen av Åtel i en av bokens avslutande rader: ”Snö faller och sedan snöar det / oavbrutet tills boken tar slut.”

The post Dikt om glömskan som omsluter oss alla first appeared on Opulens.

APOKALYPS. Danske Theis Ørntofts romandebut Solar tar vid där hans hyllade Digte 2014 slutade. Michael Larsson läser en roman som formligen exploderar i ett tillvarons och all menings fullständiga sammanbrott. 

Solar av Theis Ørntoft
Gyldendal 2018

När Theis Ørntoft för fyra år sedan kom ut med sin Digte 2014 var fenomenet ”den danska poesivågen” som allra hetast i Sverige. Man är förlåten om man som svensk läsare inte plockade upp referenserna i bokens titel; en nickning både till Adam Oehlenschlägers Digte 1803 och till nobelpristagaren Johannes V. Jensens Digte 1906, två av de viktigaste poesiböckerna i dansk litteraturhistoria. Ørntoft tycktes vilja skriva in sig i eller utmana litteraturkanon genom att helt enkelt roffa åt sig en plats: titta här, jag kan också göra anspråk på att besjunga tidsandan i ett begynnande sekel. Det som kanske problematiserar en sådan mer ironisk tolkning av Ørntofts intention är att Digte 2014 var så förbannat bra att den faktiskt tycktes sammanfatta något avgörande i den turbulenta tid som frambringat den. En generationsdiktroman för 2000-talet? Ja, varför inte.

När Ørntoft nu romandebuterar med Solar verkar ivern över det danska poesiundret ha svalnat något på vår sida av sundet. Själva blir danskarna mest lite perplexa över vårt intresse. Den stora debatten där under senare år har ju snarare kretsat kring förlagspolitik och hur Gyldendal köpt upp flera av de medelstora förlagen, däribland Schultz och Tiderne Skifter, något som lett till en explosion av nya högkvalitativa småförlag. När jag på Christianshavns Bogfestival i år talade med förläggaren och poeten Asger Schnack beskrev han det som en historisk händelse, en revolution nedifrån som utmanar storförlagens monopol på såväl nyutgivning som begreppet ”kvalitetslitteratur”. Tyvärr flyger mycket under radarn för en svensk publik och det mesta som når oss är utgivet av just Gyldendal, så även Ørntoft. Men även om Schnack har rätt i att utgivningen demokratiserats,blir det med Solar tydligt att den stora draken i söder ännu ruvar på åtminstone ett av samtidens stora danska författarskap.

Solar är i mångt och mycket en vidareutveckling av den tidigare diktboken och flera av de teman som togs upp där finner sig ganska omedelbart till rätta även i romanen. Berättaren är fortfarande den unga ekopoeten och skrivskoleläraren Theis Ørntoft, världen är fortfarande i full färd med att förgöra sig själv och våra samhällen är fortfarande döda. Den stora skillnaden, förutom att boken är mer omfångsrik på alla vis, är att berättelsen om den både bildliga och konkreta apokalypsen här utvecklas i en mer traditionell narrativ struktur. Boken är indelad i tre mer eller mindre fristående delar som med tilltagande intensitet skildrar hur diktaren faller djupare och djupare ned i världens ursuppe, ut ur civilisationen och in i den animaliska reptilhjärnan, varats allra mest innersta och primitiva arkitektur.

Romanen inleds med en förutsättningslös och idyllisk skogsvandring längs den gamla jylländska Hærvejen, tar sig genom Köpenhamn och den moderna stadens på en gång hedonistiska och träningsfixerade kultur och slutar någonstans på den iberiska halvön. Men om Solar börjar gemytligt som ett slags samtida Skogsliv vid Walden, landar den snart i något som mer liknar Louis-Ferdinand Célines föraktfulla mellankrigsepos Resa till nattens ände. I romanens avslutande del formligen exploderar handlingen i ett tillvarons och all menings fullständiga sammanbrott. Det är ett slags inverterad bildningsroman där hjältens mål inte är att lära sig något utan snarare att avlära sig civilisationen. Solar är på så vis en rasande civilisationskritisk bok där paralleller dras mellan människan och jordens allra första organismer, cyanobakterierna, som genom att uppfinna fotosyntesen och utsöndra det för dem giftiga syret banade väg både för livet som vi känner det och för sin egen massförintelse.

Det kanske låter pretentiöst (en idéroman 2018!) men det funkar tack vare Ørntofts jordnära blick för samtiden och en språkglädje som nästan aldrig känns sökt, översvallande eller onödigt tillkrånglad. Berättaren Theis ser de sår flyktingkrisen öppnar i det danska samhället, han oroar sig över Trump och klimatkatastrofen, han låter sexuella dagdrömmar och fragmentariska betraktelser flyta iväg och smälta samman, han spelar bort oräkneliga timmar GTA, han tränar på dagen och klubbar om nätterna. På ett otroligt befriande sätt befinner sig Ørntoft alltid här och nu, i fas med allt vad vår oroliga samtid har att erbjuda. Genom att skildra samtiden som det den är, ett löst skeende med sina inre motsägelser och absurditeter, har Ørntoft med Solar skrivit en roman som känns både brinnande aktuell och otroligt underhållande.

The post I fas med vår oroliga samtid first appeared on Opulens.