SOMMARSERIE. För de läsare som följt Opulens under en längre tid torde författaren och konstnären Melker Garay vara ett välbekant namn. Denna sommar har vi haft nöjet att publicera Garays senaste roman ”Refuserat” som sommarföljetong i 25 delar. Detta är den sista delen.

Samtliga avsnitt hittas här.

25

Misslyckandets evangelium

Mitt fiasko har fullbordats. Mina böner har hörsammats. I dag mottog jag det efterlängtade beskedet att förlaget har refuserat mitt vämjeliga manus. Ett glädjebudskap. Ljuset har återvänt. Pinan är över. Nedtagen från korset har jag blivit. Uppväckt från de döda. Aldrig tidigare har jag mått så fantastiskt. All vånda har upphört. Återuppstått har jag sannerligen.

Slut

The post Melker Garay: ”Refuserat” ‒ Del 25 ‒ ”Misslyckandets evangelium” first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. För de läsare som följt Opulens under en längre tid torde författaren och konstnären Melker Garay vara ett välbekant namn. Nu har vi nöjet att presentera Garays senaste roman ”Refuserat” som sommarföljetong i 25 delar. Detta är den näst sista delen.

Tidigare avsnitt hittas här.

24

Lingvistisk tragedi

Min syster har gått. Hon frågade mig vad det var på fel på manuset. Allt! hade jag vrålat. Alldeles riktigt. Jag vrålade. Hon måste ha trott att jag blivit förryckt. Men förryckt var jag inte. Kanske tappade jag fattningen för ett ögonblick när jag märkbart irriterad föste ut henne ur mitt hem. Vad vet hon om att skapa litteratur? Eller rättare sagt: vad vet jag om litteratur? Ingenting över huvud taget, vilket vid det här laget torde vara uppenbart. Djupt ångrar jag att jag sände mitt groteska manus till henne för genomläsning.

Jag orkar inte längre! ORKAR INTE!

Om ni inte begriper allt vad jag har skrivit, så kommer här en avslutande sammanfattning. Vi har alltså att göra med en lingvistisk tragedi på 897 sidor där varje rad vittnar om att den smaklöse författaren är litterärt bankrutt. Manuset är ingenting annat en omisskännelig episk ruin, en skam för allt det som är förknippat med stor litteratur.

I det finns en fenomenal lyrisk flathet och värst av allt en skriande respektlöshet mot det uppbyggliga ordet. För sant är att en genomträngande känsla av skam genomfar mig var gång jag motvilligt plågar mig igenom raderna i mitt hopkok till manus. Med andra ord, en textansamling som ingenting annat är än ett sorgesamt mischmasch som avslöjar att den som hållit i pennan saknar all tillgivenhet till språket. Och tveklöst är vederbörande en förhärdad motståndare till det skrivna ordet; det ord som skänkt människan så mycken glädje genom århundrandena. Angelägen är denne att brutalt bryta ner all skönhet i den upphöjda skaldekonsten; ja, om detta råder ingen som helst tvekan. Manuset visar därtill på en påtaglig brist på tankekraft, för att inte tala om en närmast vidunderlig avsaknad av fantasi. Ett flagrant brott mot all redig belletristisk anständighet. Fy fan! Orimligt är det att ett förlag med ett obefläckat anseende skulle tillskriva mitt obscena manus något som helst litterärt värde. Mitt manus är avskyvärt. Horribelt. Horribelt.

The post Melker Garay: ”Refuserat” ‒ Del 24 ‒ ”Lingvistisk tragedi” first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. För de läsare som följt Opulens under en längre tid torde författaren och konstnären Melker Garay vara ett välbekant namn. Nu har vi nöjet att presentera Garays senaste roman ”Refuserat” som sommarföljetong i 25 delar. Här följer del 23.

Tidigare avsnitt hittas här.

23

Fullständigt oläsbart

Min syster var på besök i dag. För ett halvår sedan bad jag henne att läsa mitt manus. Hon sa att hon nu hade läst det och att hon tyckte mycket om det. Övertygad var hon om att förlaget skulle vilja publicera det. Entusiastiskt frågade hon mig om jag hade hört något från förlaget.

– Absolut ingenting, svarade jag uppriktigt.
– Det var märkligt, genmälde hon förvånat.
– Inte alls.
– Inte?
– Det jag skickade in till förlaget var inget annat än en bedrövlig smörja.
– Nej, säg inte så!
– Men det är för helvete sant, svarade jag uppbragt.
– Du är så orättvis mot dig själv, kontrade hon.
– Jaså.
– Jag läste ditt manus två gånger och det var verkligen bra.
– Jaha.
– Du ska se att de snart kommer att skicka ett brev där det står att de har antagit ditt manus.
– Det är inte troligt.
– Varför?
– För det är skit.
– Hursa?
– Det är oläsbart.
– Snälla du, säg inte så.
– Fullständigt oläsbart, skrek jag.
– Jag tycker att du ska vänta med att döma ut ditt manus tills du har fått ett besked, sa hon bestämt som om hon begrep bättre än jag vad som är riktig litteratur.
– Jag har läst mitt förbannade skithål till manus hundra gånger och funnit det vara den värsta dynga som en människa någonsin skrivit … det är så miserabelt att jag bara vill sjunka ner i jorden och försvinna för alltid.
– Men kära du, vad är det som är fel på manuset? frågade min syster nästan förtvivlat.
– Allt, vrålade jag.

The post Melker Garay: ”Refuserat” ‒ Del 23 ‒ ”Fullständigt oläsbart” first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. För de läsare som följt Opulens under en längre tid torde författaren och konstnären Melker Garay vara ett välbekant namn. Nu har vi nöjet att presentera Garays senaste roman ”Refuserat” som sommarföljetong i 25 delar. Här följer del 22.

Tidigare avsnitt hittas här.

22

Hårdför inkvisitor

Det är som om jag har varit mycket angelägen om att författa det mest värdelösa som någonsin skrivits. Och därtill lyckats. En makalös prestation som börjar med ett totalt misslyckande och som därefter brådstörtat övergår i det- som-inte-har-något-värde-över-huvud-taget.

Kiosklitteratur och tantsnusk är i förhållande till min fullkomligt kassa text excellenta litterära verk.

Vad i herrans namn är det fråga om? Vad i helvete är det här för stört textmanus som jag knåpat ihop? Högoktanig skit, det är vad det är. Vem som än dömer mig, döm mig hårt! Varje rad skriker av erbarmlighet. Varje blad präglas av ett bottenlöst svagsinne. Texten är ett praktexempel på ett kolossalt misslyckande. Ett ohämmat missbruk av det som utgör vår civilisations mest vördnadsfulla intellektuella artefakt, nämligen ordet.

Det finns säkert mycket som jag kan skylla på vad gäller grunderna för mitt livs nederlag. För det är ett nederlag när man, inspirerad av varje passage, varje tankevändning, varje enskilt ord i det manusutkast man nyss påbörjat, tror sig vara i färd med att författa en hisnande roman; en roman som jag i min totala imbecillitet trodde skulle bli en enastående bestseller (sic!). Det är ett nederlag när man i ett slags omtöcknat opiumrusigt tillstånd tror sig sväva omkring på svindlande höjder från vilka man kan blicka ner över ett oöverskådligt antal perspektiv. De perspektiv som tillsammans möjliggör en väg, en riktning, en rörelse som ska inviga en i de hemligheter som kan få ens pissmanusutkast att genomgå en sagolik Fula ankungen-metamorfos så att det uppfyller alla krav på absolut litterär fullbordan. Det är otvivelaktigt ett nederlag när man inte själv inser att det man har författat är liktydigt med att ha signerat sin egen högst personliga litterära dödsattest. Ja, så jävla illa är det.

En kanske inte fullt lika uppenbar konsekvens av detta nederlag är att jag på allvar har övervägt att söka mig långt härifrån till en plats där latinska bokstäver är något främmande och där jag till min stora glädje skulle betraktas som komplett analfabet, vilket en gång för alla skulle sätta stopp för det mest olycksbringande i mitt ynkansvärda liv: drömmen om att bli en erkänd författare. Drömmen som dragit ner mig i fördärvet. Ni undrar nu besvärat: Vem är du egentligen som skriver om ditt nederlag? Och jag svarar: En litterär skurk, en bokstavens Jago, en tankens Fagin. Och inte bara det. Ja, ni kan även passa på att betitla mig litteraturens Kain, en förgörare, en dräpare av det sköna ordet.

Det enda jag duger till är att bli min egen hårdföre inkvisitor, vilket är klen tröst. Och frågan är om jag ens duger till det.

The post Melker Garay: ”Refuserat” ‒ Del 22 ‒ ”Hårdför inkvisitor” first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. För de läsare som följt Opulens under en längre tid torde författaren och konstnären Melker Garay vara ett välbekant namn. Nu har vi nöjet att presentera Garays senaste roman ”Refuserat” som sommarföljetong i 25 delar. Här följer del 21.

Tidigare avsnitt hittas här.

21

Frustrerad krabba

Benedict frågade Julius om han kunde svara på vad en människa är. Julius tänkte efter en stund och kom fram till att han inte riktigt visste det. Ja, trots alla böcker som han läst kunde han inte svara på Benedicts fråga. Och han sa att han kände sig som en idiot. Det förstod Benedict, men sa att Julius kunde trösta sig med att det inte finns någon jävel som kan svara på frågan eftersom vi människor är förvirrade. Ja, fortsatte Benedict, det som utmärker människan är inte hennes förnuft, utan den förvirring som hon ständigt lever i. Julius, som hade svårt att hänga med i allt som rörde existentiella spörsmål, var bara tyst men nickade instämmande. Så sa Benedict att människan med sitt uppsvällda förnuft liknar en krabba som havet vräkt upp på en öde strand. En krabba som fått för sig att den inte längre har någon användning av det väldiga havet. Krabban går omkring där på stranden och tänker att den är fri nu. Och nog är den fri alltid, men vilsen, för något är det som inte stämmer. Tiden går. Långsamt växer en frustration inom krabban. En frustration över att inte längre tillhöra havet. Det är då den börjar inbilla sig att havet är ett påhitt, att det inte existerar på riktigt, och efter tusen år har den förvandlat havet till en lögn. Men trots alla år som gått, kan den – när den är som ensammast om natten – höra bränningarna långt bort i mörkret. Ja, avlägset hör den vågorna som slår in över stranden. Och förtvivlad försöker den minnas något som den inte längre förmår att minnas. Säg mig Julius, vad är det som är så svårt för krabban att minnas? Julius ler osäkert och vet inte riktigt vad han ska säga. Jo, säger Benedict, den försöker minnas just de bränningar som för länge sedan ljöd så tydligt och som skänkte sinnena ro. Den ro som under seklernas gång har gått förlorad. Det är som om krabban bestal sig själv på det mest värdefulla som den en gång hade. Begriper du Julius vad jag talar om? Jag talar om ett svek mot havet.

Krabba! Vilket idiotiskt nonsens. Nej tack. Om jag inte missminner mig var syftet med detta utdrag ur manuset att det skulle präglas av lärdom och visdom. Men så är det absolut inte. I stället är det svårbegripligt för att inte säga oläsligt. Förläggaren kommer med all rätt att ringakta det då det är fullt av höggradig gallimatias. Vi har således att göra med en nästan 900-sidig tätskriven femkilosmassa som är författad av en med en Mycket Liten Hjärna. Omöjligt är det att hysa höga tankar om dennes begåvning. Likt en Roquentin känner jag äckel inför mitt skändliga och ofattbart överflödiga manus som saknar varje existensberättigande.

The post Melker Garay: ”Refuserat” ‒ Del 21 ‒ ”Frustrerad krabba” first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. För de läsare som följt Opulens under en längre tid torde författaren och konstnären Melker Garay vara ett välbekant namn. Nu har vi nöjet att presentera Garays senaste roman ”Refuserat” som sommarföljetong i 25 delar. Här följer del 20.

Tidigare avsnitt hittas här.

20

Förnuftsvidriga dialoger

I begynnelsen – för tretton år sedan – upptäckte jag att man som författare har stora friheter. En upptäckt som resulterade i devisen: Man kan i princip skriva om vad som helst. Ja, så lät mitt eget uttänkta valspråk. Och stärkt av dessa ord fyllde jag mitt manus med allt möjligt, från gladlynta dvärgflodhästar som dinerar i Benedicts stulna korvvagn till Krosados okontrollerade intresse för medeltida tortyrredskap.

Men nu ligger det till så att en av de stora bristerna i mitt manus är den överväldigande bristen på trovärdighet. Ett exempel är de ovan nämnda frejdiga dvärgflodhästarna som inte genomgår någon som helst inre – eller för den delen yttre – förändring. Det finns inte ens minsta lilla mental förskjutning hos dem trots att de är involverade i en serie omtumlande händelseförlopp där Krosado har en betydande roll; jodå, flodhästarna, som riskerar att bli massakrerade, förblir lyckliga genom hela manuset.

Ett annat exempel är replikerna i min tegelsten till manus. De är så till den grad ansträngda och konstlade att man stannar upp redan vid första replikskiftet. Med halvöppen mun ser man sig ängsligt omkring, som om man inte trodde sina ögon, som om ens känsliga näthinnor svikit en. Och detta med all rätt eftersom replikerna i manuset är ett påfallande brott mot alla upptänkliga stilistiska regler för dialogföring. Som läsare misstänker man omgående att författaren gått över gränsen för vad som kan anses litterärt passande. De fiktiva personernas replikskiften tycks sakna all inbördes relation. Lätt är det att få intrycket av att de alla pratar i nattmössan. Därtill får dialogens besvärande brist på struktur en att rygga tillbaka. En struktur som vid närmare påseende tangerar och i vissa fall överskrider något djupt fatalt.

Annorlunda uttryckt: Dialogstrukturen är så nära det onaturliga samtalet som det bara är möjligt. En struktur som förtar all glädje i läsupplevelsen. Man får det obehagliga intrycket att den som skrivit texten ansträngt sig till det yttersta för att göra våld på det reglemente som rimligtvis borde gälla vid dialogföring och som bland annat upprättats av pedagogiska skäl. Snabbt inser läsaren att denne har att göra med förnuftsvidriga dialoger, vilka har en minst sagt dålig inverkan på manusinnehållets dramaturgiska kurva. Visserligen har varje författare en egen ton, en egen röst, ett eget unikt sätt att skriva på, men i detta fall torde läsaren tappa allt förtroende för författarens förmåga att hantera inte bara repliker och dialoger utan även ord och meningar och mycket mer därtill. Att ta sig igenom mitt manus förutsätter att man besitter ett tålamod av bibliska mått. För tålamod behövs i mängder om man inte ska gå under av den ilska som det bristfälliga manuset framkallar. Och när väl ilskan lagt sig, det vill säga när man blivit tömd på all energi, infinner sig ett annat stadium som man måste ha ett gränslöst tålamod med, nämligen den påtagliga tristess och leda man upplever när man försöker avsluta läsningen av manushelvetet. Ett manus som tycks ha blivit framkrystat under en svårt perverterad skrivprocess.

The post Melker Garay: ”Refuserat” ‒ Del 20 ‒ ”Förnuftsvidriga dialoger” first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. För de läsare som följt Opulens under en längre tid torde författaren och konstnären Melker Garay vara ett välbekant namn. Nu har vi nöjet att presentera Garays senaste roman ”Refuserat” som sommarföljetong i 25 delar. Här följer del 19.

Tidigare avsnitt hittas här.

19

Förödande haveri

För att dränera mig på all värdighet, låt mig anförtro er att i mitt ledsamma manus går att läsa om ett antal mord, eller som åtminstone ska föreställa mord, men som inte helt oväntat för tankarna till ett cirkusnummer. Ett nummer där samtliga karaktärer har så tunna egenskaper att de påminner om tillplattade papier-maché-figurer; total avsaknad av djup, temperament och drifter. I den mån det finns något fullbordat i manuset så består det i mitt bisarra konststycke att ouppsåtligt skapa dessa icke-karaktärer som inte äger något som helst känsloliv. Det finns dock ett undantag. För den enda gestalt i manuset som har en antydan till karaktär är den hetlevrade Krosados, alias slaktaren, som är en avlägsen släkting till självaste Benedict. Han är en hänsynslös och mordisk legosoldat vars grymhet får Kurtz och Sauron, men även för den delen Mefistofeles, att framstå som små söta och jollrande keruber. Fruktad är denne Krosados och var han än drar fram lämnar han elände och misär efter sig. Men oavsett hur många mord, oavsett hur mycket blod och oavsett hur mycket hjärtskärande skrik jag trycker in i texten, går det aldrig att lyfta detta förödande haveri till manus till något respektabelt. Ett manus som påminner om ett träsk för att nu använda en lindrig metafor. Faktum är att det bästa hade varit om jag låtit en elefant trampa ihjäl samtliga karaktärer i manuset. Det hade dels gett elefanten en särdeles viktig funktion i manuset, dels gett mig möjlighet att avsluta mitt Via Dolorosa-manus efter knappt tio sidor. Att jag inte tidigare kom på idén om en mördarelefant var tvivelsutan ett misstag, för att inte säga en katastrof. Nämnas bör att det faktiskt finns en elefant i manuset, men jag vet inte riktigt varför den finns där, och bara det vittnar om att mitt litterära projekt på förhand var dömt att fullständigt misslyckas.

Det finns mer i mina febriga textrader som borde ha fått mig att ana oråd. Som till exempel synnerligen äckliga detaljer när bordellmamman ska förhandla till sig favörer hos majoren och hans stab. Eller när jag låter en fullastad lastbil med importerade dildos köra av vägen och ramma ett kloster med intet ont anande nunnor. Så skrämmande smaklöst. Mer motbjudande kan det omöjligen bli. Ett utslag av att mitt förstånd lider av en svårartad dysfunktionalitet och ett bevis för min hårresande taktlöshet. Jag ryser vid tanken på att förläggaren, efter att ha läst mitt manus, måste ha ropat in samtliga medarbetare för att med hög röst läsa upp väl valda delar av skiten som han har läst och därefter brista ut i ett våldsamt hånskratt. Jag ryser vid tanken på att medarbetarna ögonblicket efter stämt in i förläggarens skratt och när de lugnat ner sig bett förläggaren att avslöja namnet på den tomte som skickat in manuset. Och när denne nämnde mitt namn måste det ha blivit en skrattexplosion som hördes flera våningar upp i förlagshuset. Vid den tanken ryser jag mycket. Och visst, jag är den avvisade, den fördrivne, den utstötte; kalla mig gärna Ismael. Å andra sidan är det helt i sin ordning att de skrattar ut inte bara mitt manus utan även mig personligen. Jag ser det som ett rättmätigt straff för mitt infantila och lättsinniga övermod. Ett straff för att jag i min hybris flög alldeles för nära den litterära himlens sol, för att använda mig av en vidlyftig liknelse. Om jag nu ens flög, för det är nog snarare så att mitt överjag av ren bevarelsedrift sköt upp mig likt en Baron von Münchhausen ur en grovkalibrig kanon enbart för att bli av med mig för alltid. Vilket är fullt begripligt.

The post Melker Garay: ”Refuserat” ‒ Del 19 ‒ ”Förödande haveri” first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. För de läsare som följt Opulens under en längre tid torde författaren och konstnären Melker Garay vara ett välbekant namn. Nu har vi nöjet att presentera Garays senaste roman ”Refuserat” som sommarföljetong i 25 delar. Här följer del 18.

Tidigare avsnitt hittas här.

18

Korrupt författarskap

Tänka sig att jag inbillade mig att jag hade skrivit något nydanande – något som på allvar fick gränserna att tunnas ut mellan verklighet och fiktion. Att jag så att säga hade ökat det litterära svängrummet, att jag hade öppnat för ett dramaturgiskt grepp som skulle modernisera romankonsten, att jag hade lyckats bidra med något som skulle inleda en ny era i skönlitteraturen. Och det mest penibla – som får mig att skämmas och blygas inför mig själv – var min deliriska förhoppning om att mitt manus skulle intressera utländska förlag då de, inbillade jag mig, skulle bländas av mina djärva tilltag, som var ett utslag av den omtumlande och flödande kreativitet jag besatt. Hur fan kunde jag ens tänka det? Hur kunde jag få för mig något så befängt? Hur kunde jag vara så mer än lovligt förryckt?

Mitt manus skulle jag inte ha skickat in till ett förlag utan i stället till ett sinnessjukhus, som med vändande post kunde ha bett mig att ögonblickligen infinna mig på en sluten psykiatrisk klinik. Och om det som är gjort kunde göras ogjort, hade jag mer än gärna sänt det till sinnessjukhuset av ren tacksamhet, för där skulle åtminstone mitt dåraktiga tilltag leda till någon form av reaktion, vilket är betydligt bättre än att inte få någon som helst återkoppling från förlaget. Å andra sidan, jag har full förståelse om förlaget har bränt upp mina hoptrasslade textmängder och i stället engagerat sig i andra inkomna manus som till skillnad från mitt lovar gott inför framtiden; hoppingivande manus som kan föras in under olika genrebeteckningar, vilket omöjligen låter sig göras med mitt pappskallemanus. Om man betänker att begreppet genre ytterst är ett begrepp som tillkommit för att ge läsarna vägledning beträffande innehållet i en bok, torde det var hopplöst att marknadsföra min spektakeltext i bokform då innehållet är just fullkomligt genrelöst.

För att över huvud taget tala om genre så är det alltid önskvärt att det finns en fängslande handling, starka personligheter som genomlever yttre och inre konflikter och gärna en spänning mellan goda och onda krafter. Emellertid finns inget av det nyss nämnda i mitt usla stjärtmanus, vilket jag rimligtvis borde ha upptäckt då jag sorgfälligt gick igenom det hundratals gånger innan jag begick det ödesdigra misstaget att skicka in det till förlaget. Nej, inte upptäckte jag något alarmerande i min inbilskhet, i min infantilitet, i min stormande självuppskattning. Blind var jag och för sent fick jag synen tillbaka. Och det jag nu ser med kuslig klarhet är att jag har begått litterär harakiri. Den enda fördelen med det är att jag som död litteratör satt punkt för hela mitt korrupta författarskap som saknar all form av legitimitet.

The post Melker Garay: ”Refuserat” ‒ Del 18 ‒ ”Korrupt författarskap” first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. För de läsare som följt Opulens under en längre tid torde författaren och konstnären Melker Garay vara ett välbekant namn. Nu har vi nöjet att presentera Garays senaste roman ”Refuserat” som sommarföljetong i 25 delar. Här följer del 17.

Tidigare avsnitt hittas här.

17

Fullfjädrad avskrädeslitteratör

Osvuret är bäst, heter det. Och i mitt patetiska fall: oskrivet är bäst. Förbannade jävla manus! Ett Quasimodo-manus som aldrig någonsin borde ha fått se offentlighetens ljus. Ett hafsverk som likt en Fågel Fenix för alltid borde ha fått brinna upp och återuppstå enbart för att åter förbrännas. Vi talar alltså om ett manus som är författat av en fullfjädrad och omdömeslös avskrädeslitteratör. Ett manus där intresseväckande intriger och ränker lyser med sin fullständiga frånvaro. Ett manus där allt utspelar sig i en ytterst fiktiv och menlös väv av halvlitterära eruptioner. Ett manus som skulle ha vunnit oerhört mycket på att näst intill hundra procent av dialogerna skrotades och ersattes med en välbehövlig och åstundad tystnad. En tystnad som skulle förskona läsaren från allt högtravande dravel som uttalas i replikskiftena. En tystnad som skulle vara en hyllning till all anständighet som kan rymmas under ett friskt belletristiskt himlavalv. En tystnad som om inte annat kan betraktas som en nåd från självaste Gud. Men i stället för tystnad får den arme läsaren stå ut med ett sanslöst malande om ditten och datten och all annan skit som kan rinna ur en medelmåttig författares penna. Ett manus – skrivet av litteraturens Antikrist – som är en fullkomligt obegriplig röra. Bäst hade det varit för människosläktet om bläcket i min penna hade torkat ut för alltid, helst dagen innan jag föddes. Det hade varit en sann välsignelse för alla.

Om jag ska tänja på begreppet anmärkning – i ett försök att dämpa min med rätta oförsonliga kritik av mitt undermåliga skriftställeri – så skulle jag kunna säga att jag har en och annan anmärkning på mitt manus. Men en sådan utvidgning av begreppet är ohållbar i längden, rent av falsk. Ni förstår, det finns något aritmetiskt över hela eländet. För var gång jag läser manuset hittar jag något nytt erbarmligt. Läser jag en sida, hittar jag ofelbart en ny erbarmlighet. Läser jag två sidor, hittar jag två nya erbarmligheter. Och så vidare. Själva tanken på att det skulle finnas något utrymme för diplomati i mitt förhållande till mitt manus är inte bara absurd utan även förnuftsvidrig. Ordet anmärkning är omöjligt att tillämpa på mitt kvasilitterära fuskverk. Ja, fuskverk är ett mycket användbart ord i mitt fall.

The post Melker Garay: ”Refuserat” ‒ Del 17 ‒ ”Fullfjädrad avskrädeslitteratör” first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. För de läsare som följt Opulens under en längre tid torde författaren och konstnären Melker Garay vara ett välbekant namn. Nu har vi nöjet att presentera Garays senaste roman ”Refuserat” som sommarföljetong i 25 delar. Här följer del 16.

Tidigare avsnitt hittas här.

16

Fulländad dussinmänniska

Jag har funderat över innebörden av att behärska det skrivna ordet. Det är min fasta övertygelse – i den mån jag är i stånd att ha övertygelser efter mitt stora fiasko – att det är omöjligt att beskriva verkligheten utan att bemästra språket. Jag talar här uteslutande om det präntade ordet; de ord som ska bistå en att nedteckna tusentals berättelser som är sammanvävda och hopfogade till ett sammanhang som bildar en vidunderlig mosaik, en spegelbild av det vi kallar livet. Därför är det ett privilegium att kunna skriva. Man får verktyget att gestalta en svåravbildad inre och yttre verklighet, och än bättre skapa nya verkligheter, enastående verkligheter, tidlösa verkligheter, där man kan överskrida de sedvanliga begränsningarna inom fiktionen och icke-fiktionen. Verktyget som öppnar för ett nytt sätt att skildra människan, världen och alltet. Kort sagt, med ett sådant privilegium kan man göra uppror mot den förhärskande narrativa tvångströjan. Ett uppror som leder in till omvälvande och inte sällan dramatiska och förtätade litterära äventyr. Sådana äventyr förutsätter givetvis att den som författar dem förfogar över en flödande fantasi, över en anmärkningsvärd inbillningsförmåga.

I mitt fall lider jag alltså av två allvarliga brister: dels en oförmåga att behärska det skrivna ordet, vilket redan torde ha framgått med all önskvärd tydlighet, dels en skrämmande brist på fantasi; jodå, det finns inte en tillstymmelse till fantasi i mitt episkt slappa manus. Ett manus som får ens tankar att vandra mot infertila vidder som breder ut sig under en kall och impotent sol som när som helst kommer att slockna för all evighet.

Alldeles riktigt, om man vill skriva något av bestående värde måste man ha tillgång till en inre ocean av magisk fantasi. Men den oceanen är fullkomligt uttorkad i mig. Ja, det råder inget tvivel om att jag inte äger någon fantasi och att jag aldrig kommer att äga någon. I grund och botten är jag en okänslig och trög stackare, en närmast fulländad dussinmänniska. För jag har ju inga idéer och aldrig får jag några plötsliga infall, aldrig i mitt liv har jag tänkt en originell tanke. Min inbillningskraft måste därmed betraktas som högst imaginär, omätbar. Och mitt manus, som jag ständigt återkommer till och gisslar er med, är det genanta beviset för att så är fallet. Trots det fortsätter jag att skriva, som om jag – med risk för att upprepa mig – vore en brutal självplågare. Omöjlig att hjälpa. En galen ordfakir. Om intet ont anande hjärnkirurger röntgade mitt kranium skulle jag inte bli överraskad om de till sin stora fasa upptäckte tusentals teckenliknande nålar sticka fram ur den sladdriga och odugliga massa som ska föreställa min hjärna, om det nu över huvud taget finns något innanför mitt kranium.

The post Melker Garay: ”Refuserat” ‒ Del 16 ‒ ”Fulländad dussinmänniska” first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. För de läsare som följt Opulens under en längre tid torde författaren och konstnären Melker Garay vara ett välbekant namn. Nu har vi nöjet att presentera Garays senaste roman ”Refuserat” som sommarföljetong i 25 delar. Här följer del 15.

Tidigare avsnitt hittas här.

15

Vattensjuk hjärna

Att skriva är ett hantverk. Vissa lär sig det. Andra gör det inte. Jag hör otvivelaktigt till de senare. Vissa har den fina förmågan att förmedla, gestalta och levandegöra en berättelse. Andra saknar totalt den förmågan. Även där tillhör jag de senare. Uppenbart torde det mycket riktigt vara en god gärning om jag höll mig borta från allt skrivande; en god gärning inte bara mot mig själv utan även mot den förläggare som måste läsa det jag har pressat fram ur min vattensjuka hjärna; en förläggare som fått det högst tvivelaktiga nöjet att ta sig igenom mitt manus, som förmodligen är det mest osannolika som satts på pränt i en civilisation. Nu dyker oförhappandes några rader ur mitt svulstiga manus upp i mitt huvud:

Under den rosaskimrande himlen såg Benedict en fritt svävande farkost som gav ifrån sig ett mobilt flåsande ljud vilket märkligt nog kom honom att minnas en omtumlande episod i hans barndom, då han – vettskrämd – blev jagad av en ilsket råmande ko. En ko som ögonblicket innan den bestämt sig för att stånga alternativt stampa ihjäl honom blivit stungen av en broms på ett särdeles känsligt ställe. Och mycket riktigt skulle Benedict ha dött om inte hans far, som var till yrket en erkänd trapetskonstnär, hade kommit till hans undsättning och vigt slungat sig över kohagsstängslet för att sedan med ett fenomenalt hopp sätta sig på bödelskossan och därmed avvärja ett mord. Detta minne fick Benedict att tänka på sin far med värme.

Rysligt. Det är det ord som genast dyker upp i mitt huvud när jag minns dessa rader ur manuset. Det är inte bara rysligt utan även löjeväckande. Det skrivna ordets pratkvarn har jag degenererat till; en Pangloss–Pellejöns. Och om jag inte missminner mig hyste jag en önskan om att de ovan skrivna raderna skulle ses som en metafor, vilken läsaren – den högst presumtive – kunde tolka som en bild av den enskilda människans utsatthet i världen. Men jag inser nu att det vore ett mirakel om någon över huvud taget kunde göra en sådan tolkning; en osannolik händelse i en osannolik värld i ett osannolikt universum i en på alla tänkbara sätt osannolik skapelse av Gud. Mycket riktigt lutar det åt att vi har att göra med en synnerligen usel metafor som rätteligen hör hemma i en av flugor välbesökt koblaja.

The post Melker Garay: ”Refuserat” ‒ Del 15 ‒ ”Vattensjuk hjärna” first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. För de läsare som följt Opulens under en längre tid torde författaren och konstnären Melker Garay vara ett välbekant namn. Nu har vi nöjet att presentera Garays senaste roman ”Refuserat” som sommarföljetong i 25 delar. Här följer del 14.

Tidigare avsnitt hittas här.

14

Menlös diafragma

I ett naivt försök att hantera min ångest lät jag mig övertygas av min mor att uppsöka en psykolog. Jag berättade för denne kort om min litterära förlisning. Under hela min redogörelse log psykologen förnöjsamt, och jag fick det obehagliga intrycket av att denne inte lyssnade på vad jag sa. När jag var klar pekade psykologen på divanen, bad mig att lägga mig på rygg och räckte mig därefter en blå kudde som jag skulle ha vilande på magen. Jag förstod redan då att jag hade begått ett misstag när jag lyssnat på mor.

 ‒ Du ser spänd ut, sa psykologen och rättade till kudden på min mage.

 ‒ Jag är spänd, instämde jag och fäste intensivt min blick på en punkt i taket.

 ‒ Det är helt naturligt.

 ‒ Jaså, sa jag och hindrade en impuls att slita kudden i två delar.

Psykologen måste ha läst av min förändrade sinnesstämning.

 ‒ Jag noterar att du är lite upprörd.

 ‒ Upprörd?

 ‒ Berätta för mig vad du känner … ja släpp ut allt inom dig … låt det bara komma.

Jag sa ingenting.

 ‒ Vet du vad vi gör? frågade psykologen med gäll röst.

 ‒ …

 ‒ Vi ska ta och göra några andningar så att buken expanderar … det vore jättebra för dig …

 ‒ Men jag trodde att jag vara här för att prata om all den ångest som jag känner inför mitt gräsliga manus.

 ‒ Ditt manus?

 ‒ Jag har svårt att förstå hur min bukandning skulle kunna hjälpa mig, sa jag något ansträngt utan att släppa blicken från punkten i taket.

 ‒ Om du nu bara andas in i tre sekunder och sedan andas ut i fem sekunder så kommer allt att bli bra.

Jag slöt långsamt ögonen men för min inre syn såg jag den trygga aggressionshämmande punkten i taket. Så öppnade jag ögonen.

 ‒ Tror du på fullt allvar att jag ska ligga här och andas med buken samtidigt som jag har ett manus som håller på att tillintetgöra mig?

 ‒ Andas in djupt …

Det var då jag – med återhållen vrede – tog ett djupt andetag, släppte blicken från taket, försiktigt flyttade bort kudden från magen och reste mig långsamt upp. En prestation – en serie rörelser – som jag lyckades utföra med stor kraftansträngning.

– Hallå där! Lägg dig ner på divanen, tillrättavisade psykologen mig samtidigt som denne blinkade med ögonen.

I det ögonblicket brast allt.

Jag vill inte ligga på din förbannade löjliga divan med en jävla kudde på magen! skrek jag rätt upp i ansiktet på psykologen och sprang därifrån.

The post Melker Garay: ”Refuserat” ‒ Del 14 ‒ ”Menlös diafragma” first appeared on Opulens.