FRIHET. “Det viktigaste för ett fritt samhälle är inte att bli exakt rätt utan att undvika att vara helt fel”, skriver Mattias Svensson.

Vi skulle behöva en utopi, menade den liberale tänkaren och nationalekonomen F.A. Hayek emellanåt. Själv åstadkom han inte mycket i den vägen. I slutet av sin sista bok Det stora misstaget resonerar han kring slutmålet att bli fler människor på jorden och utöka frivilliga samarbetssystem, främst handel. Viktigt, men knappast den sortens mål som sätter hjärtan i brand.

The post Vi bör låta bli att söka en utopi first appeared on Opulens.

LÅNGKÅSERI. “Fjärran från skrockande inskränkthet är serien påfallande frimodig och lekfull i sina grepp.” Mattias Svensson har sett alla 318 avsnitt av den klassiska svenska tv-serien Rederiet.

I somras fastnade jag i SVT:s 90-talssåpa Rederiet. Jag hade när den gick på tv hoppat på MS Freja ett par säsonger in, som den late adopter jag är – och tröttnat innan hon stävade vidare mot nya öden med nedläggningen våren 2002, trots att serien var ett återkommande och kärt trätoämne på fredagsinnebandyn.

The post Vad jag tänkt på medan jag sett Rederiet first appeared on Opulens.

ALKOHOL. “Alkoholpolitiken har alltid gått ut på att uppifrån kontrollera och suga ut grupper som oroat de styrande”, skriver Mattias Svensson som idag den 9 november kommer ut med boken Så roligt ska vi inte ha det – En historia om svensk alkoholpolitik.

”Alkoholpolitiken bör bevaras och i vissa avseenden skärpas” står det kort i den av Per Molander ledda jämlikhetskommissionen. På vilket sätt blir vi mer jämlika av att staten fattar ännu fler beslut åt oss om hur vi får dricka och roa oss – eller rättare sagt om hur vi inte får dricka och roa oss?

The post De som ansett sig veta bättre har alltid sparkat neråt first appeared on Opulens.

HÖSTTIPS. “Kvinnliga karaktärer får överhuvudtaget större utrymme för variation på 1980-talet än i dagens filmer.” Mattias Svensson har konstaterar att allt inte var sämre förr.

Det är lätt att tro att vi lever i en synnerligen politiskt korrekt samtid. Att den klassiska filmen Ghostbusters för något år sedan gjordes om med kvinnliga huvudrollsinnehavare kan synas bekräfta denna tes. Inte minst som det uppstod ett veritabelt kulturkrig med trakasserier av den svarta, kvinnliga huvudrollsinnehavaren Leslie Jones.

Annat var det på det 1980-tal då originalfilmen spelades in. För något år sedan såg jag om filmen Polisskolan med mina barn. Den är fortfarande rolig för en lättroad person som undertecknad, men jag kunde notera att filmens neurotiska bögskämtande och avslappnade inställning till prostitution i våra dagar förbytts i motsatsen. Typiskt för detta ytliga decennium kan tyckas.

Fast kanske inte ändå. I somras läste jag filmkritikern Hadley Freemans fantastiska bok Life moves pretty fast – The lessons we learned from 80s movies och ska man tro denna kärleksfulla partsinlaga var filmerna från denna tid på många sätt mer upplysta än filmerna i vår samtid, trots dess infekterade besatthet av den formella representativiteten av kön och etnicitet.

Freeman beskriver vällustigt hur de kvinnliga huvudkaraktärerna i många 1980-talsfilmer vill ha sex och ta för sig, som i den omåttligt populära Dirty dancing, som skildras ur ett kvinnligt perspektiv och objektifierar Patrick Swayze. Samma film tar även upp en abort utan att fördöma någon annan än killen som vägrar ta sitt ansvar för den sexuella relationen (och i ett av filmhistoriens mest ondsint onödiga klipp sägs Ayn Rands roman The Fountainhead ha inspirerat skitskallen, något Rand som satte stort värde både på ansvar för sina handlingar och aborträtten aldrig hade accepterat).

Hadley Freeman menar att en film som Dirty dancing vore omöjlig i dagens Hollywood, eftersom klimatet i USA blivit mer konservativt och filmerna undviker ämnen som är kontroversiella för en internationell publik. Eftersom filmen nu sent omsider ska få en remake får vi se vad som överlever från originalet.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Kvinnliga karaktärer får överhuvudtaget större utrymme för variation på 1980-talet än i dagens filmer, menar Freeman. De jobbar och tjänar inte sällan mer än sin man, och de får i John Hughes klassiska tonårsfilmer vara egensinniga och fortsätta vara det utan att någonsin behöva anpassa sig. Bland det vackraste är att de till och med klär sig som skit, bekvämt och fult och föga moderiktigt (det är de rika och trendkänsliga tjejerna som följer modet, inte huvudpersonerna). Ingen görs om för att behaga eller passa in, med möjligt undantag för Allison i Breakfast club. Idag är det däremot närmast ett statement om en kvinnlig huvudrollsinnehavare inte är smal och modellsnygg, och en självklarhet att de visar upp och använder sina behag.

Även män skildras bredare på 1980-talet, menar Freeman. Männen fick också vara avvikare och bryta mot regler detta individualistiska årtionde. Ofta på det tuffa och egensinniga sätt som exemplifieras av Han Solo i Star Wars, olydiga snutar från Dirty Harry till Axel Foley, och Maverick i Top Gun, vars egensinnighet gör att denna Pentagonfinansierade rekryteringsfilm blev populär på ett sätt som kostsamma fiaskon på 10-talet som Battleship aldrig kunnat upprepa.

Politiska har filmerna alltid varit, men det tar sig olika uttryck. Ett mycket populärt tema på 1980-talet är att staten är ond och farlig. I E.T. är det inte den rara rymdvarelsen som är främmande och hotfull, utan den amerikanska staten med sina rymddräktsklädda anonyma klåpare.
Sådana budskap försvinner redan före 11 september 2001 och därefter är det fritt fram för superhjältar som håller pompösa tal i filmer som vill ”säga något” om samhället och politiken och vars sensmoral är att moral och lagar är för veklingar. Ondskan kan bara bekämpas med alla medel av den som är utvald och tuffast. Narrativ som passar som hand i handske under en tid då George W Bush av en devot krönikör liknas vid Stålmannen för sitt krig mot terrorismen och invasionen av Irak. Sådär har det fortsatt.

1980-talet erbjuder också andra mansroller än den egensinnige avvikaren i kamp mot en oförstående statsmakt och överhet. I Tre män och en baby, visar sig tre vuxna män kunna jobba, vara vänner och sköta familjeliv utan att ge avkall på sin manlighet. Att verkligen visa att det är tvärtom skapar rentav en del ofrivillig homoerotik, som när Tom Selleck joggar iklädd enbart små 80-talsshorts och en gigantisk mustasch och köper en sporttidning med bilder på avklädda, muskulösa män.

Den ursprungliga Ghostbusters får illustrera vuxen manlig vänskap. Hur fåniga de än är så är Venkman, Stantz och Spengler vuxna. De är nördar, tycker om kvinnor och de har jobb. När en av dem träffar en kvinna är de andra vänliga mot henne och välkomnar henne i gemenskapen. De är varken patriarker à la Don Draper eller mansbebisar som inte vill växa upp och bara hänga med sina polare, och de vill inte vara nitton hela livet. Trots att både barn och tonåringar tas på allvar är budskapet i de flesta filmer att det är bättre att vara vuxen. Då får man nämligen ha sex och bestämma över sitt liv.

”Livet går rätt fort. Om man inte stannar upp och ser sig omkring emellanåt kan man missa det”, säger Ferris Bueller i kultrullen Fira med Ferris om hur han skolkar från skolan en somrig dag i Chicago och upplever den till fullo med sin vän och sin flickvän. Mer än man tror finns att upptäcka i filmerna från denna tid. Och även om man inte läser Hadley Freemans fantastiska bok till 1980-talsfilmens försvar, så är många av dem fortfarande rätt underhållande. Ett tips i höstmörkret, och det politiska mörkret.

The post The 80’s – Ett försvarstal first appeared on Opulens.

LÅNEKARUSELLEN. “Staten är ingen motkraft till denna ansvarslöshet, tvärtom hör de flesta stater till de aktörer som gjort sig mest beroende av billiga lån. Staten och kapitalet sitter som vanligt i samma båt”, skriver Mattias Svensson.

Riksbanken har som andra centralbanker i världen meddelat att de söker nya och kreativa sätt att pumpa ut krediter i ekonomin. De har därför gått in med uppköp på nya marknader, som bostads- och företagsobligationer, för att hålla räntorna för dessa låga. Samtidigt saknar vanligt folk insyn i, och förståelse för, hur den här politiken fungerar. Trots att den under 2000-talet och särskilt sedan finanskrisen blivit ett permanent fenomen är det nya normala.

The post Låt Riksbanken ta över Lyxfällan first appeared on Opulens.

TIDSANDA. “Det är lätt att glömma att ironin hade sin egen självdestruktiva kraft. Den kunde bara riva ner och kritisera och till slut satt vi fast i en samtid där ingenting var viktigt”, skriver Mattias Svensson apropå en nyutkommen bok om humorgruppen Killinggänget.

Det uppstår en sannolikt ofrivillig humor i Linus Kuhlins Vuxna män gör saker tillsammans En liten bok om Killinggänget (Pug Förlag). Kuhlin, född 1993, är generationstypisk inte bara för att han skriver ”följetång”, utan också för att hans bok utöver en hygglig kronologisk rekapitulering utifrån tillgängliga intervjuer ger sig på att försvara Killinggänget inför Kuhlins samtida, som politiskt och feministiskt medvetna.

De har trots allt, eh, vridit och vänt på mansrollen, och man kan tolka karaktären Percy Nilegårds managementbullshit som en kritik mot ”nyliberalismen”. När Kuhlin tar tjuren vid hornen och vill ägna några sidor åt det politiska Killinggänget är han likafullt klar efter en plågsam halvsida.

Till Killinggängets försvar anförs att de, på den tiden sådant fortfarande kunde göras av sex män, satte ihop en tv-serie, för att fylla luckor på obekväm sändningstid, som oväntat blev en succé. Därför kunde de fortsätta en framgångsrik karriär också efter att det i ett tilltagande intersektionellt 2000-tal slutat vara okej att vara enkom vita, tilltagande medelålders och tilltagande välbeställda män i en konstellation.

Kuhlin gör mycket av att konstellationens sista/senaste föreställning på Dramaten 2009 ”problematiserar” detta faktum och manligheten i stort, vilket författaren menar borde ha renderat hyllningar på kultursidorna om kritikerna bara hade ”förstått”.

Precis som i många av Killinggängets senare produktioner – som kortfilmerna i Fyra nyanser av brunt eller Torsk på Tallinn – hade Linus Kuhlins bok kunnat vara en fantastisk metaironi. Den ironiska humorgruppen helt oironiskt rättfärdigad för sina spår av ”relevans”. Jag tänker att det närmaste ett helvete för komiker man kan komma förmodligen är att behöva rättfärdigas inför en orolig samtid.

Fast boken och dess vinkel är nog snarare talande för vår samtid. Vi har gått från en tid när inget spelade roll till en tid när allt spelar roll. Av den otyglade ironin som slog åt alla håll överlevde i stort sett bara sarkasmen in i vår politiserade tid. Sannolikt för att den tryggt och förutsägbart tenderar att alltid slå åt samma håll.

En del av analysen är, precis som Killinggänget, mer omedelbart underhållande. Kuhlin beskriver deras genombrott som folkhemshumor från en tid då SVT fortfarande var närapå ett monopol i etern. I manegen med Glenn Killing har som tema hur knasigt det är med pratshower, som Robert Aschbergs slagfärdiga debatter och burleska underhållningsinslag i nystartade TV 3. Nilecity 105,6 skildrar hur tokigt det blev med privata radiokanaler. Nu kan jag inte sluta tänka på Killinggänget som Galenskaparna i Claes Erikssons svårt plakatpolitiska regi, fast från Stockholm och lite poppigare. (Killinggänget var dock inte mer renläriga än att de 2001 valde att hoppa på IT-tåget och göra av med obscena summor på hemsidesprojektet Spermaharen, som tidstypiskt havererade inom ett år.)

Det är lätt att vid läsning sakna en tid då det var enklare att skämta om allt. En ciceron från Killinggängets och min generation skulle förstås ha kunnat använda deras historia och verk för att förklara för en sannolikt tacksam publik att: ”Så här, ungdomar, gjorde man riktig humor, före kulturkrig och safe spaces.”

Jag skrattar exempelvis högt åt anekdoten att kristdemokraten Alf Svensson i ett tv-program riktat till ungdomar vid 90-talets början efter regi från en ung Andres Lokko sagt ”någonting i stil med ’tjena alla horsepundare’”. Så talande för det ironiska 1990-talet då murarna hade rämnat och allt plötsligt var tillåtet, och man därför var tvungen att kliva över precis varenda gräns, bara för att det gick.

Det är lätt att glömma att ironin hade sin egen självdestruktiva kraft. Den kunde bara riva ner och kritisera och till slut satt vi fast i en samtid där ingenting var viktigt. Även om Killinggänget ofta drev med yta och kortsiktighet, så tenderar det att vara allt som blir kvar. Få insåg detta snabbare än de själva. Kring 2000-talet började de bearbeta de svarta hål som uppstått där ironin dragit fram – inte minst i det egna gänget, vars möten ofta verkar ha gått ut på att göra ner varandra ”på skoj”. Driver man med allt finns snart inget språk för att visa uppskattning på riktigt och bekräfta varandra.

Mycket av tiden som Killinggänget verkade i är alltså inget att längta tillbaka till, och att det finns snabba pendelrörelser inom humorn är i sig inget att sörja. Kanske snarare tvärtom. Ross Douthats The decadent society är bara en av många böcker som konstaterat att ett tecken på våra allmänt stagnerande samhällen i väst är att populärkulturen på senare decennier gått på repeat.

Numera tillverkas humor för tv genom ett oändligt antal möten, konstiga deluppgifter och moment underställda medelålders chefer.

Det har även Killinggängets kända ansikten. I en av bokens roligaste passager beskriver Liv Strömquist den projektifiering som numera präglar också förmodat kreativa arbetsplatser. Numera tillverkas humor för tv genom ett oändligt antal möten, konstiga deluppgifter och moment underställda medelålders chefer: ”Det hela slutar alltid, i hundra procent av fallen, med att gamla medlemmar av Killinggänget filmas medan de utforskar en ny hobby.”

Det är ännu en samtidssjuka. Standardiserat ”professionell” förvaltning som leder till förväntad avkastning, and nothing else – som i finanssektorn med dess ”grå kapitalism” – fast för att producera humor. Ett recept för upprepning och stagnation.

Att Strömquist projicerar sin motvilja mot arbetssättet i tv:s humorfabriker på Killinggänget är både rättvist och orättvist. Rättvist för att de var de sista sköna snubbarna som hade tillträde till den mediala nationalscen som de två statliga tv-kanalerna länge var. Jag tror att Andres Lokko rentav säger någonstans i boken att de är ”ett starkt varumärke”.

Men Killinggängets framgång berodde också på att de på sin tid tilläts större frihet i sitt skapande. Budget och tid var ofta begränsade, strukturen verkar de ha fått jobba fram själva, och de struntade högaktningsfullt i såväl chefer som krav på uppbyggliga budskap. De var inte bara destruktiva i sin stundtals kaotiska manssamvaro, utan också nydanande och produktiva. Det är därför vi är många som minns och uppskattar dem.

Här tror jag att det finns något att lära ändå. Med chefer som kontrollerar mindre och färre boxar att ticka i om representativitet och andra mätbara kriterier tror jag att vi skulle få en mer kreativ och roligare tillvaro. Kanske rentav en mindre orolig samtid.

The post Helvetet för komiker – att behöva rättfärdigas first appeared on Opulens.

KONSTVÄRLDEN. “Som metaironi över en rebell inom den akademiska kulturvärld där var och varannan person identifierar sig som en sådan är det en fantastisk installation”, skriver Mattias Svensson om den uppmärksammade underkända avhandling som lades fram vid Stockholms konstnärliga högskola i somras.

I somras blev det en smärre skandal när performancekonstnären Bogdan Szybers avhandling vid Stockholms konstnärliga högskola blev underkänd. ”Bogdan Szyber själv menar att hans avhandling självklart blir kontroversiell eftersom han kritiserar och klär av de institutionella mekanismer som utgör fundamenten för konst och högre utbildning”, skrev Robert Stasinski i en intressant intervju i Kunstkritikk (30/6).

Szyber kritiserade en akademisering som blivit ett självändamål, med produktion av konst som inte intresserar någon och där textproduktionen kring verket är det enda som anses relevant: ”Det är absurt att du skulle bli en bättre konstnär av att göra PhD eller masters i konst. Det finns i konstnärliga utbildningsinstitutionerna en ackrediteringssjuka som helt självklart påverkat tjänster och positioner på högskolor och andra institutioner.”

Kul och slagfärdigt, och säkert också sant. Jag undrar förvisso hur förödande kritiken är mot forskningsfältet ifråga. Det är ju inte som att akademisk filosofi skapat några stora filosofer, studier i företagsekonomi gör dig inte till framgångsrik affärsman och få politiker vinner mandat och respekt för att de läst statsvetenskap. Men akademiska fält som producerar snäva och självrefererande resultat av föga relevans för omvärlden och en allmän akademisering av också praktiska färdigheter är viktiga att kritisera.

Därför passade jag på att läsa Bogdan Szybers refuserade avhandling Fauxthentication – Konst, Akademi & Upphovsrätt (eller den akademiska konstnärens platsspecifika omständigheter), och kan konstatera att bara för att kejsaren är naken betyder inte det att varje kritiker som hävdar detta har något på fötterna.

Vi möter ganska snabbt grandiosa teorier.

Vi möter ganska snabbt grandiosa teorier, inte bara om hur den akademiska konstvärlden utan hela samhället är beskaffat:

”As the whole game of the academic endeavour is the production of text, one key concept becomes crucial for an understanding of its raison d’être, as in any marketplace in the globalized capitalist structure we all inhabit. ’All ideological […] apparatuses, whatever they are, contribute to the same result: the reproduction of the relations of production, i.e. of capitalist relations of exploitation.’”

Szyber ska alltså demonstrera att det är så här kapitalismen funkar. Vi är alla systemets slavar. Och så funkar det inte! Avhandlingen inleds med det förvisso pigga uppslaget att avslöja att det pågår en omfattande produktion av akademisk text utlejd på andra, där exploatörer tar åt sig akademiskt erkännande för vad de betalt andra för att åstadkomma. Oerhört graverande där det förekommer, och man får i denna första del några intressanta inblickar genom de anonymiserade personer Szyber kontaktar.

Men tittar man närmare på de angivna källorna framgår det att denna textproduktion framför allt avslöjats i Kina, samt för personer från Afrika och Asien som vill ta sig in på västerländska universitet, ofta inte ens för studier, det är en förevändning för att söka jobb i landet.

Och tvärtemot att vara några kapitalismens exploaterade slavar hoppar de flesta av de kvinnor Szyber kontaktat självmant av efter ett tag.

Konstnären låter inte sådant bekomma honom. Han bygger vidare på sin grandiosa teori utan att ställa kritiska frågor eller försöka fastställa fuskets omfattning. Ja, han låter rentav beställa och spela upp en dialog där han i färdigskrivna repliker hyllas för sitt orädda sanningssökande och för att ha demonstrerat så obekväma insikter.

I del två ger han en fotograf fria händer i ett projekt, varpå hon “revolterar” mot premisserna – till Szybers oförställda förtjusning – genom att istället framträda som popstjärna. Egentligen hade Szyber velat involvera fotografens make, men han hade visst egna idéer så det rann ut i sanden. Hela avsikten är att visa att vad som helst kan ställas ut bara det motiveras av rätt text. Det är onekligen en tes som lagts fram och testats förut, med större pregnans och relevans.

I en tredje del försöker han involvera en artificiell intelligens för att skriva ytterligare en del av hans avhandling, men det faller på kostnaden. Det blir ännu en halvmesyr som rinner ut i sanden, här ännu sämre dolt under allt längre haranger:

”A complex mesh of activities becomes visible. The control-oriented ideologies of New Public Management(119) with their taken-for-granted doctrines about the importance of ‘quality assurance’, i.e. tick-in-the-box measures of assessment, leading in turn to increasingly tightening standardisation protocols at all levels of the organisation. An adoration and hymn-praising of higher (in our case, artistic) education as a kind of guaranteed quality measure, making one in the end ‘an improved author, artisan, composer, choreographer, director or teacher,’(120) all part of the prevailing and wholly uncontested ideology of what the organisational theorist Mats Alvesson calls ‘educational fundamentalism’.”

Jag har svårt att ens föreställa mig en klyschigare mall för “rebelliskt” beteende inom konsten än vad Szyber presenterar i sin avhandling. Alla obligatoriska ingredienser finns här, inklusive textsjok om nyliberalismen, den sena kapitalismen, New public management och referenser till Karl Marx och Pierre Bourdieu.

Som metaironi över en “rebell” inom den akademiska kulturvärld där var och varannan person identifierar sig som en sådan är det en fantastisk installation, inte minst genom sin totala avsaknad av nydanande och originalitet och i sin slaviska implementering av ett sedan länge givet standardmanuskript.

Det enda riktigt läsvärda i hela avhandlingen är ett stramt formulerat refuseringsbrev från redaktionen på Journal for Artistic Research när Szyber försökt få sina tankar från avhandlingen publicerade: ”The aim of being ‘critical’ turns into a lamentation and a complaint, mourning the commercialization of art in academia and resisting the demand to write. This reads as an ‘opinion piece’ rather than artistic research, which is the focus of the journal.”

Touché.

Det är kul med provokatörer. Det är bra att de ställer intressanta frågor och riktar invändningar mot rådande strukturer och arbetssätt. Men i akademin ingår också att besvara frågor och underbygga sina resonemang. Szyber verkar ha hoppats på att komma undan med “rätt” slutsatser.

The post En naken kejsare betyder inte att kritikern är klädd first appeared on Opulens.

HYBRIS. “Det finns en anledning till att vi i fria länder hittat en funktion för marxister inom just pr och reklam”, skriver Mattias Svensson som menar att Che Guevara närmast arketypen för vad man idag ironiskt kallar en ”skön snubbe”.

Fidel Castro hade orerat länge, som han brukade göra på mötena. Che Guevara hade inte lyssnat särskilt noga. När Castro efterlyste ”en riktig ekonom” hörde Guevara fel och trodde att Castro efterlyste ”en riktig kommunist” och svarade glatt ”Jag!”. Så blev Che Guevara centralbankschef på Kuba 1959.

Det finns både en och två ironier i detta. Den ena är att Ernesto ”Che” Guevara måste vara vänsterns i särklass mest omhuldade centralbankschef. Den andra är att incidenten är talande för personen Che Guevara och hur han var närmast arketypen för vad man idag ironiskt kallar en ”skön snubbe”. Någon som med självklarhet tar för sig i sociala sammanhang med ett självförtroende som vida överstiger eventuell kompetens.

”Centralbankschef?” tänkte den extroverte Che ”Det kan jag ta! Hur svårt kan det vara? Jag är ändå akademiker och har läst Marx.” Marx själv hade föreställt sig att det skulle vara enkelt att planera en ekonomi och driva den på ett mer rationellt sätt än den kaotiskt anarkistiska marknadsekonomin med dess lynnigt svängande priser på förnödenheter. Lenin trodde att ekonomin kunde planeras av varje bokföringskunnig person.

Den läkarutbildade Che Guevara verkar ha hållit med. ”Planera en hel ekonomi? Visst, ge mig tre månader och låt mig resa runt lite” eller något i den stilen verkar han ha sagt. Han reste till Egypten, Jugoslavien, Japan, Indien, Pakistan, Ceylon, Sudan, Marocko, Syrien och Indonesien och lät sig även inspireras av tidigare resor till Kina och Sovjetunionen.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Därefter snickrade han ihop en plan för att utveckla inte mindre än 205 nya industrigrenar, varav 22 särskilt viktiga. Guevara slog i sitt imponerande dokument fast att Kuba skulle producera 700 000 ton stål, 5 000 traktorer och 10 000 motorcyklar. Det var trots allt under sina motorcykelfärder genom Latinamerika han lärt sig allt om politik och sociala orättvisor. Liknande kvantiteter slogs fast för diverse industrinödvändiga syror och material som cement och glas, samt sexton miljoner påsar.

Den rastlöse revolutionären satte sedan igång att som industriminister, centralbankschef och i ett flertal andra ad hoc-positioner nationalisera land, banker och industri. Inspirationen kom främst från Mao och ”det stora språnget”. Det innebar att allt skulle styras centralt av staten. Med hjälp av minutiös statistik skulle produktionen kunna planeras och kontrolleras.

Något år senare höjdes insatserna. Då skissade Guevara på den nya människa som också behövdes för att förverkliga revolutionens ambitioner, en ”osjälvisk, självuppoffrande, sparsam, fullt ut socialiserad och helt jämlik människa”. Det var förstås han som skulle fixa både människorna och ekonomin.

Redan 1964 fann han dock uppdraget att planera och sköta en hel ekonomi och skapa en ny människa tråkigt och tröstlöst, och bröt därför året därefter upp från Kuba med ännu högre ambitioner – att sprida världsrevolutionen. Två år senare greps och avrättades han av den bolivianska regeringen, efter ett misslyckat försök att organisera ett kommunistiskt uppror i samma land.

Efter sin död skulle dock Che Guevara bli en svårslagen succé – som varumärke.

Det blev verkligen ingenting av Che Guevaras grandiosa planer, varken för ekonomin, människorna eller världsrevolutionen. Det framgår av Neil Monnerys läsvärda bok A tale of two economies från förra året (min recension hittas här). Ekonomen Monnery konstaterar torrt men rättvist att det kommunistiska Kuba misslyckades i 60 år med att utveckla en enda av de 205 industrier som Che Guevara planerade för i sådan detalj. Revolutionärerna har dessutom lyckats köra den enda fungerande industrin dessförinnan, sockerproduktionen, i botten.

Detta till skillnad från Hongkong, som Monnery jämför med, som startade på samma välståndsnivå som Kuba omkring 1960. Utan någon plan för att utveckla en enda industri har en mängd sådana både utvecklats och fallit ifrån fram till idag, då den genomsnittlige hongkongbon är ungefär nio gånger rikare än den genomsnittlige kubanen. Där Guevara och de andra revolutionärerna levererade snack, hade Hongkong desto mer verkstad med hjälp av frihandel, marknadsekonomi och fri konkurrens.

Efter sin död skulle dock Che Guevara bli en svårslagen succé – som varumärke. Den tvålfagre snackpåsen som avbildats på ikoniska bilder har in i våra dagar tryckts på varenda säljbar produkt, och utgjort tröstkonsumtion för radikala drömmare i land efter land med kapitalistisk marknadsekonomi.

Jag tror inte att det är en slump. Det finns en anledning till att vi i fria länder hittat en funktion för marxister inom just pr och reklam. Där, till skillnad från vid makten, passar de sköna snubbarna med radikala visioner och koncentrationssvårigheter. I reklamvärlden kan de plundra rika på pengar och söka förverkliga sina omstörtande infall utan blodspillan och utan att det drabbar någon fattig. Det är ännu en av marknadsekonomins förtjänster.

The post Den sköna snubben Che first appeared on Opulens.

VÅREN 2020. “Våren firar vi som sagt som en uppbrottets tid – och nog har vi fått uppbrott alltid!” skriver Mattias Svensson i ett vårtal under ett år när inget är sig likt.

Det blir inget vanligt valborgsfirande i år. Det har sina fördelar. Nu behöver ingen gå närmare brasan för att få ljus och värme eftersom vi är kvar inomhus. På Instagram finns säkert förra årets tjusiga bilder av valborgsbrasan kvar, men ta framför allt fram minnet av hur ingen i cyberspace kunde höra dig huttra när du tog det. Innan brasan tänds och värmen återvänder kommer här det obligatoriska talet till våren.

The post Ett tal till det inställda valborgsfirandet first appeared on Opulens.

BALANS. “Vi kan möta insikten om vår egen förgänglighet och sårbarhet med modet att insistera på vår mänsklighet och dess bästa sidor. För många har en tro på ett högre väsen varit en hjälp att undvika att brytas ner också i de mest extrema situationer”, skriver Mattias Svensson.

På ett mycket påtagligt sätt påminns vi i dessa coronavirusets dagar om vår mänskliga sårbarhet och dödlighet. Dessa existentiella frågor är vanligen förvisad till mer abstrakta funderingar.

I boken This life (recenserad i Opulens här) från förra året ägnar filosofen Martin Hägglund bokens första del åt att argumentera för att vårt livs sårbarhet och ändlighet är vad som också ger det mening och vägleder moralen. Han borrar i vår sorg vid förlusten av älskade anhöriga, filosofers och författares funderingar inför döden och hur också vardagslivets små detaljer får mening och innerlighet bland annat av det faktum att vår tid är utmätt och begränsad. Vi investerar engagemang i vår tillvaro och vår tid tillsammans och vad vi företar oss för att vårda och behålla och göra det mesta av det liv vi har i vår jordiska existens. Livet kan aldrig bli fullbordat. Det är en strävan utan garantier för att lyckas och slutet kommer oavsett hur mycket eller lite vi lyckas med dessförinnan. Men fram till dess är det vårt att fylla efter bästa förmåga.

Många religioners löfte och ideal är tanken om evigt liv. Det anses också vara grunden för moralen och dess eviga värden. Men på många sätt gör denna tanke oss snarare avtrubbade för världen och vad som händer här. Idealet blir en likgiltighet inför vår jordiska existens.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Denna likgiltighet tar sig inte sällan monstruösa uttryck. Hägglund lyfter fram exemplet Abraham ur bibeln, som prövas av gud genom att få order om att offra sin efterlängtade son Isak och visar sin lojalitet genom att vara redo att mörda honom. Denna utstuderade grymhet från en lynnig herre och denna beredvillighet att ”bara lyda order” oavsett dess konsekvenser för människoliv, lidande och rätt, har av religiösa filosofer som Sören Kierkegaard lyfts fram som exempel på det verkligt moraliskt storslagna med kristendomen. Det är extra ironiskt eftersom lydnaden kan vara tillagd i efterhand i redigerade manuskript, enligt sentida bibeltolkare.

Även bortsett från extremerna finns en eskapistisk slutsats för att starkt betona längtan efter evigt liv. Vår jordiska tillvaro, det materiella och kroppsliga reduceras till fula och låga drifter från vilka det dygdiga är att rena sig i en själslig strävan efter likgiltighet. I sin logiska förlängning går därmed allt det som är livet förbi en. Detta är helt klart en svaghet i de teologiska anspråken för att vara moraliskt vägledande.

Men Hägglund gör det samtidigt för enkelt för sig i sin polemik. Han noterar att många troende inte lever som de förväntas utifrån resonemangen om evigt liv, utan tenderar att värdesätta sin jordiska tillvaro och handla som om det mänskliga jordelivet är värdefullt. I mötet med denna insikt insisterar Hägglund på ett tolkningsföreträde som helt enkelt definierar alla sådana handlingar som inkonsekventa. Därmed får han ihop sin polemiska poäng, men förlorar en insikt som hade kunnat rädda honom från att själv hamna i motsatt dike. Hägglund gör som redan nämnt mycket av förgängligheten och vår sårbarhet, det är den som ger livet mening. Men idealet borde handla om en balans, eftersom både för mycket och för lite sårbarhet kan bryta ner oss och göra oss likgiltiga för vårt öde.

Tron hos vissa aktörer har kanske gällt en abstrakt evighet, men den har hjälpt människor att lämna något värdefullt vidare till kommande generationer människor också i vårt förgängliga jordeliv.

Ett av våra samtidsproblem är människor som investerar för mycket av sin personlighet och sitt varande i en känslighet för exempelvis, som i Hägglunds fall, en specifik politisk utkomst. Det kan vända oss bort från värnandet av grundläggande värden genom att känslomässig energi investeras för hårt i att vinna tillfälliga politiska slag, och till en närmast existentiell fientlighet mot politiska meningsmotståndare. Detta är ett felslut med digra konsekvenser. I bokens andra del skissar Hägglund på ett politiskt styre där hans själsliga känslighet och sårbarhet bland annat får som konsekvens att andra politiska ideologier inte ska få finnas i hans tänkta ”demokratiska socialism”.

Denna slutsats hade kunnat undvikas om han varit lite mer generös mot sina meningsmotståndare i bokens första del. Vi kan nämligen möta insikten om vår egen förgänglighet och sårbarhet med modet att insistera på vår mänsklighet och dess bästa sidor. För många har en tro på ett högre, transcendentalt väsen varit en hjälp att undvika att brytas ner också i de mest extrema situationer, när vår sårbarhet talar för att vi borde. Så har tankar om det goda och rätta och varje människas inneboende värdighet hävdats in i det sista i de mest desperata tragedier och inför den mest brutala ondska. Tron hos vissa aktörer har kanske gällt en abstrakt evighet, men den har hjälpt människor att lämna något värdefullt vidare till kommande generationer människor också i vårt förgängliga jordeliv.

Jag tror att vi inte minst de kommande veckorna kommer att ha mer nytta av denna sida av den nödvändiga balansen, det kommer att bli nog om påminnelse om sårbarhet och död ändå.

The post Att våga trotsa vår sårbarhet first appeared on Opulens.

KULTURKRIG. “Högerkollektivismen är annorlunda eftersom den väsentligen sparkar nedåt, gärna mot de som absolut inte kan försvara sig”, skriver Mattias Svensson.

Både intellektuellt och socialt trivs jag bättre i marxisters och socialisters sällskap än med dess högerkollektivistiska kusiner. Jag har emellanåt funderat över varför det är så, eftersom kommunism och nationalsocialism eller fascism i mina ögon väsentligen representerar samma ondska: diktatur, enpartistyre, hemlig polis, massövervakning, läger för oliktänkande och en kollektivistisk ideologi.

Ofta har jag landat i att det handlar om intellektuella ambitioner. Marxismen må sluta med galna politiska slutsatser, men den är inte sällan en pregnant samhällskritik. Några marxister i kultur, akademi och medier – för att inte tala om reklam och pr – tenderar bara att berika ett fritt samhälle.

Med framväxten av, kanske inte nationalsocialism, men en ny sorts högerpopulism eller högerkollektivism har en annan tanke slagit mig. Just den ofta uttalade taktiken att anamma vad de med viss rätt kallar ”vänsterns metoder” har gjort mig uppmärksam på inte bara likheterna, utan också en väsentlig skillnad.

Vänstern manar till kollektivistiskt krig och det är förstås idiotiskt och missunnsamt, men det är riktat mot folk som kan försvara sig – rika, starka och mäktiga. Ofta tar sig kampen i uttryck i tomma gester mot folk som inte ens behöver bry sig. Som när ännu en utställning av politisk konst i en mellanstor svensk stad markerar mot Donald Trump. Denna uppåt skällande vänster är lite som när min hund försöker fånga ekorrar som befinner sig på tryggt avstånd uppe i en talltopp. Resultatet blir fruktansvärt först när dessa trosvissa vänsterkollektivister får makten över statens våldsapparat och folk de jagar inte kan försvara sig längre.

Måltavlorna är ofta människor på flykt, tiggare och etniska minoriteter.

Högerkollektivismen är annorlunda eftersom den väsentligen sparkar nedåt, gärna mot de som absolut inte kan försvara sig. Måltavlorna är ofta människor på flykt, tiggare och etniska minoriteter. Ger de sig på ”auktoriteter” är de så gott som alltid män i flock, helst mot enskilda kvinnor.

Precis som hos vänstern kan denna samhällskritik ta sig intelligenta uttryck och addera nödvändigt salt till samhällsdebatten. Något slags klarspråk om de fattigas och utsattas eget ansvar för sin situation behövs för att undvika socialpornografi och kontraproduktiv politik. Och detsamma kan definitivt sägas om kulturer som håller folk i fattigdom, vidskepelse, förtryck och förnedring. Som enskilda röster i det offentliga samtalet ska sådana kritiker lyssnas på och vid behov bemötas i sak.

Men denna samhällskritik är förenad med mer omedelbara nackdelar, förakt för svaghet och spelande på fördomar. Som folklig strömning är den olidlig. Det finns en särskild slags jävlighet i att ge sig på svaga, minoriteter och utsatta för att man är många.

Ja, jag vet. Verkligheten är mer komplex och det finns ett otal exempel på när så kallad maktkritik och att ”slå uppåt” i själva verket är det omvända. När en institutionsteater gör narr av en enskild debattör, när etablerade massmedier stämplar människors åsikter som oacceptabla, eller med den drevaktiga deplattformeringen som kan dras igång för ett förfluget ord eller en medveten vantolkning. Senare års vänster och mainstream har definitivt anledning till självkritik. Och våld är förstås alltid fel, vare sig det hotas eller slås ”uppåt” eller ”nedåt”.

Men lärdomen av denna kritik är inte att använda samma vidriga metoder i ett eskalerat kulturkrig, som högerpopulisterna vill. För dem är exempel som de ovanstående bara en ursäkt för övergrepp de själva drömmer om. De vill bända upp den dörr som borgerligheten, den moderna tidens höger, hållit stängd, igenbommad och låst.

Men den har varit stängd, igenbommad och låst av goda, liberala skäl. Högerpopulism tar helt enkelt fram det allra sämsta inom människor och vältrar sig i det. Det blir ganska snabbt obehagligt och direkt farligt.

Det var därför högern efter andra världskriget, eller faktiskt redan långt före, när barbariet till och med i kulturlandet Tyskland blev uppenbart, såg till att skippa populismen och kollektivismen och anslöt sig till ett mer liberalt program av jämlikhet och framåtskridande, med en viktig och betydande roll för borgerligheten. I konkurrens med de progressivas kollektiva strävan erbjöd och försvarade man individuell strävan. Man företrädde inte bara de på toppen, utan var och en som strävade uppåt, som ville skapa någonting bättre för sig själv och sin omgivning. Medlet var likhet inför lagen och i individuella rättigheter. Budskapet var hellre förmedlat i argumentation än i skanderade paroller.

Man företrädde däremot inte, som populisterna, de som vill försvara sin (hotade/tappade/upplevt rättmätiga) plats genom att sparka nedåt. Därför att all makt och alla statliga befogenheter riktas då lätt mot grupper som inte kan försvara sig – invandrade, tiggare, socialt utsatta och avvikare. Eller när mobben blivit kaxigare – de som tänker och skapar hellre än slåss. Ett de fegas pennalistiska manifest.

Sensmoralen är enkel: Högern får inte anamma vänsterns metoder (och helst borde vänstern överge dem också). Högern måste vara bättre än vänstern, annars blir allt bara värre.

The post Högern måste bli bättre first appeared on Opulens.

POLITICS. They are explicitly anti-left but represent a more significant threat to freedom than the left. The right-wing collectivists obsession with nation, ethnicity and political affiliation is threatening our whole free and pluralistic society. 

This article was originally published in Swedish by Svenska Dagbladet daily paper

As a political force, the centre-right Alliance for Sweden was established around a unity of certain values: belief in the market economy and the rule of law, and a social view that the individual has rights towards the state and is responsible for one’s own life. However, such an agenda has never been a vote-winner, but in general, the common ground around the values of entrepreneurship, trade and low taxation has been the putty that united both liberals and conservatives.

For a long time, the Alliance was able to mobilise by being an alternative to socialism and social democracy. Nevertheless, since the appearance of the Sweden Democrats (nationalists) in politics and especially since the December agreement, which was disappointing for many, a new political competition has arisen. Such development has been noticed in the debate about ideas.

For the last few years, especially on the Internet, we have witnessed a rise in ideas that can almost be labelled as a collectivist right. This political tide has only gathered a few genuine and consistent representatives in the debate, but the tendencies are still evident – the insistence on duty, adaptation and serving the nation while protection of the individual, tolerance and the markets are completely ignored or rejected.

The economist Deirdre McCloskey has in three books during the 2000s (the latest one is Bourgeois Equality – How ideas, not capital or institutions, enriched the world) described the bourgeois value-shift which she claims gradually brought us into the modern world, starting in the 18^th century in the Netherlands and Great Britain, and gave us democracy, freedom and wealth.

The collectivist right-wingers have quickly positioned themselves to defend everything from comprehensive welfare to aid programmes as long as they can remain critical of immigration. Demands are also being made to revoke citizenships and impose extra-judicial border controls in order to prohibit individuals from asking for help. In the long term, such demands are eroding support for individual freedom and rights, judicial functions and the rule of law. Such ideological positions are often made by individuals who are explicitly anti-left but who in reality pose a more significant threat to the values and political programmes of the Alliance than the left itself.

The economist Deirdre McCloskey has in three books during the 2000s (the latest one is Bourgeois Equality – How ideas, not capital or institutions, enriched the world) described the bourgeois value-shift which she claims gradually brought us into the modern world, starting in the 18^th century in the Netherlands and Great Britain, and gave us democracy, freedom and wealth.

It was this freedom and respect for each other that enabled ‘ordinary people’ to innovate and conduct business. Before that, both the aristocracy and peasantry valued their existence outside work above the diligence, professionalism and education that came to be the focus with regards to personal and spiritual development. Instead of enrichment through conquest and pillaging, mutually enriching commodity exchange became the way forward.

The polarisation around identity that is dominating the public discourse today is generally seen as ultimately going against the value-shift that McCloskey describes. Ethnicity and nationality have been added to identities such as class and gender. Among the Left, but also on the Right, identity is collective, not individual. It is static, not dynamic. It is not tied to individual merits or achievements but to obedience, loyalty and a willingness to conform. Victory for the own group, rather than well-functioning institutions for co-existence in peace and freedom with others, is the goal of the collective.

The imagined world view within the collectivist right reminds us of what the American political scientist Berry R Weingast has described as the ‘violence trap’, a way of thinking from feudal times which is still widespread in developing societies. It means that different groups are creating violence capital in order to enrich themselves and protect themselves from conquest, blackmail and theft. The indications of a society where violence and violence capital have become an essential factor are not only found in the more extreme rhetoric about being subjected to invasion, war and treason that some are preoccupied with, but also found in discussions around the nation, ethnicity and political affiliation defining the individual.

In what kind of society is belonging more significant than achievement? The answer: a society where people are feeling threatened and scared. The mobilisation around identity is a warning that society has lost its fundamental safety. This is self-destructive and has to be rectified. Identity politics and its divisions are not only a danger to the bourgeois but to our whole dynamic, prosperous, pluralistic and free society.

The post The Left is not the biggest threat against bourgeois values first appeared on Opulens.