FILM. Ingela Brovik rapporterade nyss från 49:e upplagan av Göteborgs filmfestival. Här följer Lena Torquato Lidéns festivalrapport.

Filmfestival i Göteborg innebär för mig varma biofoajéer och spontana filmsamtal med volontärer och bekanta. Jag letade igenom programmet efter den bild av samtiden som en bra filmfest alltid brukar ge mig. Som ett finger i luften för att känna vilken riktning vinden har. Men det var överväldigande, mer och fler olika riktningar än vanligt.

Som ombytliga kastvindar, men nu när festivalen är över så har jag ändå funnit ett spår.

Mina filmval

Min festival handlar framför allt om kvinnor. Och då inte minst hur de på olika sätt begränsar och kontrollerar sig själva och andra, som i ”Mother” (i regi av Teona Strugar Mitevska) med Noomi Rapace som Moder Teresa.

Filmen gestaltar kontrasten mellan Indiens armod och den katolska kyrkans strama europeiska uppfattning om skuld och skam. Det skapar en ilska i mig att denna helgonförklarade kvinna var så hård och sträng mot sina medsystrar.

I ”If we don’t burn, how do we light up the night”, i regi av Kim Torres, har en ensamstående mamma flyttat till sin pojkvän i landsorten med sina två tonårsbarn. Hon har också offrat sitt tidigare liv för att kunna leva med den nye mannen, men barnen är inte glada över situationen. Den nya tillvaron visar sig rymma oanade faror för framför allt den kvinnliga delen av befolkningen. Samtidigt är detta en vacker skildring av hur alla generationer lever tillsammans och delar livet på Costa Ricas landsbygd.

Kvinnor som trygghetsbärare

I ”Hind Rajab – rösten från Gaza”, i regi av Kaouther Ben Hania, kommer vi till Röda Halvmånens sambandscentral på Västbanken. Där arbetar kvinnor och män med att ta emot fruktansvärda telefonsamtal från krigets Gaza och försöka skicka ambulanser till de överlevande.

Det samtal som Omar tar emot kommer från en ung kvinna som medan de pratar blir skjuten och chocken är lamslående i andra änden av luren. Sedan upptäcker han och de två kvinnor som troligen är socionomer och som ska stödja telefonisterna att det finns en överlevande i bilen, en flicka på 6 år som är rädd och utsatt.

Under många timmar har de kontinuerlig kontakt med henne där hon sitter i bilen omgiven av döda släktingar och med israeliska tanks runtomkring. Det mänskliga psyket står i fokus för denna skildring av hur krig berör även dem som ska hålla sig lugna för att vägleda och rädda andra. Kvinnorna håller sin plats som trygghetsbärare genom kärleksfulla ord som “älskling” och recitation av Koranen.

Varm men sorglig film

Andra muslimska kvinnor i ”The Baronesses” (i regi av Mokhtaria Badaoui och Nabil Ben Yadir) tar hand om varandra på sitt kulturcenter i Bryssel medan männen bygger hus i hemlandet Marocko. I denna komedi finns ett stråk av sorg när huvudpersonen genom en olycklig slump får reda på att hennes man har en andra fru och två barn i Marocko. Hon själv har inte kunnat ge sin man några barn och han har tydligen tagit saken i egna händer under sina vistelser i huset han byggt på.

Denna upptäckt förändrar hennes syn på sin tillvaro och de planerar att sätta upp Shakespeare, eftersom det var hennes dröm innan hon gifte sig som 16-åring. En lika varm som sorglig film om kvinnlig gemenskap.

Fantastisk animéfilm

I den helt fantastiska ”Lilla Amélie och tecknet för regn” (i regi av Maïlys Vallade och Liane-Cho Han), en animéfilm om en belgisk familj som bor i Japan efter andra världskriget, får vi möta ett barn som har svårt att kommunicera trots att det inne i hennes huvud är helt självklart vad hon vill. Men sedan dyker hennes farmor upp, ger henne en bit vit choklad och genom hennes inställning till barnbarnet öppnas världen för flickan.

Den unga japanska hemhjälpen blir sedan flickans bästa vän och deras vänskap växer till en stark kärlek som är enormt rörande.

Filmer om dysfunktionella män

Slutligen ska jag ta upp ett par filmer med fokus på dysfunktionella män. Det rör sig om ”The Thing with feathers” (i regi av Dylan Southern) med Benedict Cumberbatch och den franska ”Love Me Tender” (i regi av Anna Cazenave Cambet). Här handlar det om män som inte längre klarar av sitt faderskap eftersom döden och en skilsmässa gjort att de inte längre har sina respektive vid sin sida.

Benedict Cumberbatch spelar en tecknande änkling med två söner som överfalls av en av sina egna figurer, en kråka som blir ett element i hans försämrade mentala hälsa efter att han blivit ensam kvar. Det är en skrämmande och sorglig film om sorg och saknad.

Den franska pappan Laurent däremot drabbas av vansinnesilska när hans exfru kommer ut som lesbisk. Han bestämmer sig för att göra allt i sin makt för att skilja deras lilla son från sin mamma. Det inkluderar manipulation av barnet och vägran att rätta sig efter den genom rättegång beslutade domen.

Detta är två sorgliga och upprörande skildringar av ensamma män och deras barn. Filmer som gör att jag knyter nävarna hårt i biomörkret.

The post Starka kvinnoskildringar på Göteborg Film Festival 2026 first appeared on Opulens.

FILM. Den brasilianska regissören Anne Pinheiro Guimarães film ”Little Creatures” visas på filmfestivalen i Göteborg. Lena Torquato Lidén fick ett samtal med henne och skådespelaren Theo Medon.

”Little Creatures” (”Pequenas Criaturas”), är en brasiliansk dramafilm som vunnit pris vid filmfestivalen i Rio. Den utspelar sig i huvudstaden Brasilia, med dess futuristiska arkitektur och utopiska stadsplanering. Året är 1986 och landet har efter en lång tid av diktatur åter blivit en demokrati. Walkmans, blandband och tristess präglar livet i den lilla familjen med två söner och en mamma, som blivit lämnad av sin man som ständigt “är på resa”.

I samband med visningen av filmen på Göteborgs filmfestival fick jag ett samtal med filmens regissör och en av de unga skådespelarna.

Regissören Anne Pinheiro Guimarães är en liten och energisk kvinna med kortklippt svart hår. Hon har när vi träffas den skickliga 16-åriga skådespelaren Theo Medon vid sin sida. ”Jag gav honom en playlist,” svarar hon på frågan om den stora skillnaden mellan dagens ungas tillvaro med mobiler, och fortsätter: ”Sedan ägnade han timmar åt att ligga ner i hotellsängen och göra den tidens aktivitet: lyssna på samma kassettband om och om igen på en Walkman…”

Anne berättar om en annan skillnad mellan dåtiden och nuet: ”Dessutom var det roligt, när vi skulle spela in scenen där han skulle hitta en moped i en tidningsannons, så bara tittade han på tidningssidan. Vad är detta!?! Jag fick förklara hur världen fungerade då. Att man betalade annonserna per antal ord…Så här använder man en telefon med nummerskiva.”

”Det var en immersiv upplevelse,” säger Theo, som också upplevde att det var en stor upplevelse att spela den ganska introverta tonårspojken i filmen.

”Trots en tioårig karriär inom film och såpopera har jag utvecklats mest av den här rollen. Med de små gester som en blyg person har kan man ändå uttrycka mycket,” lägger han till.

Lugnet och avsaknaden av fara i 80-talets Brasilien imponerade på de brasilianare som tillsammans med mig såg filmens internationella premiär i Göteborg. Stämmer verkligen den bilden? undrar jag.

Anne svarar: ”Jo men det var så, det var inte farligt på den tiden, barnen kunde röra sig fritt i staden och tempot var långsamt. Men just i min hemstad Brasilia, som jag hatar och älskar, fanns det ändå en fara. Det var bilarna, alla kände någon som blivit överkörd av en bil och dött. Det är en stad utan trottoarer, byggd för att ta sig fram i det som på femtiotalet räknades som framtiden: bilen!”

Bilarna, ja, hur var det att spela in scenerna med gamla bilar och var det några svårigheter i övrigt?

”Ibland när vi spelade in så ångrade jag misstaget att ha skrivit en film med de gamla gamla bilarna Volkswagen Brasília som ibland inte fungerade alls. Allt var som gjort för att det skulle gå fel på inspelningen. Barnen, hunden som skulle spela döende, vilket hundtränaren sa att den var tränad till men vilket den sannerligen inte var… Många scener fick vi ta om eftersom hunden var alldeles för levande. Puh!” säger Anne Pinheiro Guimarães avslutningsvis.

Låt oss nu hoppas att den här starka filmen, med sin stilrena skildring av en svunnen tid, får svensk distribution och kan njutas av fler.

The post En film som stilsäkert skildrar 80-talets Brasilia first appeared on Opulens.

FILM. Alice Winocour har regisserat ”Couture” som skildrar modevärlden. Den visas nu på Göteborgs filmfestival och har svensk biopremiär i sommar. Lena Torquato Lidén fick ett samtal med regissören.

I sommar har ”Couture”, en skildring av livet bakom modevisningsestraderna, premiär i Sverige. Vi får träffa den kvinnliga skräckfilmsregissören Maxine, spelad av Angelina Jolie, som anlitats för att göra en kort invigningsfilm, den unga sudanesiskan Ada som är nybörjare och väldigt många fler modeller som bor i kappsäck och i lägenheter som agenturerna ordnar till dem. Det är ett hårt liv där det gäller att prestera på kort tid och de festar och roar sig på när de inte jobbar.

Ett samtal med Alice Winocour

Jag möter regissören Alice Winocour i ett konferensrum bredvid Draken på Göteborgs Filmfestival, den 49:e upplagan

Jag såg din film igår, och den var riktigt intressant, men också lite sorglig, på grund av alla människor som inte var särskilt glada. I modevärlden är det uppenbarligen en väldigt stressig situation. Vad tänker du om det?

– Jag menar, jag tror att alla karaktärer är i ett slags överlevnadsläge, som att de inte frågar sig själva om man lyckas eller inte. Och jag ser inte att det är sorgligt, jag tror alltså att det är mer som en fråga om överlevnad. Huvudpersonen, spelad av Angelina Jolie, är också en kvinna som just fått veta att hon har cancer. ”Couture” är inte en komedi, utan samtidigt mer som något blandat med skönhet och död som alltid finns i livet. Hon får veta att hon har cancer, men samtidigt har hon en kärlekshistoria.

Ja, men det jag tyckte var så vackert var förhållandet mellan kvinnorna, modellerna, stylisterna, makeupartisterna, att de liksom tar hand om varandra även om de faktiskt också är konkurrenter. Hur hittade du idéerna till modellrollerna?

– Ja, jag har jobbat i över ett år bakom scenen på modevisningar och ställt frågor till alla modeller, alla berättelser man ser i filmen är verkliga berättelser.

Kvinnan som ska göra filmen i filmen, hon är närmast sarkastisk när det gäller mode. Vad är din tanke om det?

– Det är intressant att vissa av rollfigurerna är outsiders inom mode, som den sydsudanesiska flickan Ada som är en nykomling som inte ens är säker på att hon vill vara en del av modevärlden.

När huvudpersonen Maxine får cancerbeskedet reagerar hon med att bara vilja fortsätta arbeta och har liksom inte tid att pausa för att vara sjuk….

– Ja, Angelina pratade franska för första gången i en film, och för mig är det intressanta att när hon får meddelandet från den parisiska läkaren, talar de inte samma språk. Det finns en förvirring i det som kanske också påverkar hennes reaktion.

Ja, och eftersom jag bor i en familj med två olika språk, när man känner något starkt, vill man byta språk.

– Precis så är det. I alla fall det var väldigt viktigt för oss att ha den här kärlekshistorien mitt i sjukdomens kärva villkor för att visa att det också finns hopp. I slutänden var hon inte ensam.

Filmen kommer att ha svensk premiär den 5 juni i år. Så då kanske du också kan tänkas komma tillbaka och möjligtvis uppleva lite mer av Sverige?

– Ja, det får vi hoppas!

The post Alice Winocour skildrar modevärlden i ”Couture” first appeared on Opulens.

TEATER. ”Sammanfattningsvis är det här en mycket njutbar föreställning där dans, text och skådespeleri sömlöst flyter in i varandra,” skriver Lena Torquato Lidén som sett ”Sonetter” på Göteborgs stadsteater.

Sonetter
Studion Göteborgs stadsteater

På en scen bestående av en sorts stor matta som välver sig bakåt som en våg projiceras ord och bilder från ett England för 400 år sedan medan fem aktörer, i rörelse, delar på uppgiften att recitera dessa mästerverk på vers.

Det som föreställningen fångar in är den till synes helt tidlösa upplevelsen av att vara människa. Shakespeares texter handlar om kärlek, svartsjuka, otrohet och naturens och tidens växlingar. Skådespelarna är så olika varandra och i introduktionen, som nästan gränsar till en liten uppläxning om hur man bygger upp en sonett och var den kommer ifrån, poängteras att de inte tar hänsyn till könsidentiteten i originaltexterna.

Och att testa att skrika orden i en stor megafon längst upp på kanten av scenen ger ett intryck av arg ungdom även om texten kanske inte alls hade den intentionen i sin ursprungliga utformning. Men Shakespeares sonetter i sin helhet uttrycker stark passion på olika sätt och visst kan stark kärlek också i vissa fall gränsa till ilska.

I ett parti, som upprepas, säger “ynglingen” att han älskar den han vänder sig till lika starkt som den andre älskar andra och det finns en hopplöshet i det brustna hjärtat. Här visas allvaret i ett förlorat slag om någon annans kärlek. Det är något som griper tag i mig.

Men jag betraktar föreställningen också som en lek och vi i publiken skrattar och tycker att tiden flyger. Skådespelarna stiger över gränserna också genom att gå ut i publiken och spraya med rosenvatten medan de i otakt läser olika texter vilket resulterar i en kakafoni.

I en annan scen, som jag tycker om, blir den äldsta i ensemblen, Philip Zandén, en mycket skicklig skådespelare, ”retad” för att skönheten vittrar med åren. Det talas om de svarta lockarna som blir vita och den äldre delen av publiken hummar i medhåll.

Sammanfattningsvis är det här en mycket njutbar föreställning där dans, text och skådespeleri sömlöst flyter in i varandra. Det är i linje med mycket annat i regi av Kenneth Kvarnström som i applådtacket ställer sig upp med den mästerliga översättaren Lena R Nilsson vid sin sida.

The post ”Sonetter” är en mycket njutbar föreställning first appeared on Opulens.

SCENKONST. ”Vi sitter bara tysta och vill meditera vidare inneslutna av den värld som denna scenkonstföreställning uppenbarat för oss,” skriver Lena Torquato Lidén, som sett Iraqi Bodies ”Aleph”.

Aleph
Iraqi Bodies
Atalante, Göteborg

Vi går en halvtrappa ner till Atalantes foajé som snart fylls med publik denna andra föreställning efter premiären. Teknikern introducerar och förvarnar om teaterrök, vilket är det jag minst av allt gillar med många föreställningar nuförtiden. Men med sjal framför ansiktet kan jag stå ut, för konstens skull…

Iraqi Bodies är en bekantskap som jag verkligen tycker om och ser fram emot att möta igen. Vi stiger in i scenrummet, en vit kub fylld med nämnda rök och med ett grovmaskigt vitt nät mellan aktörerna och oss. Det är som att lägga en nylonstrumpa över ansiktet och släta ut konturerna. I början ser man nätet, sedan koncentreras blicken på det som händer där bakom och nätet försvinner, precis som tid och rum också har en tendens att göra. I fonden en kon, en fyrkant och en boll och en tystnad som omsluter oss, bäddar in den blickstilla publiken i enbart andning.

Ut ur röken framträder magiskt en Charlie Chaplin-gestalt med sin karaktäristiska hatt och de spetsiga för stora skorna samt med en yxa i handen. Han går undan.

Sedan följer rörelse, dansaren Josephine Gray rör sig i den fotsida svarta klänning som är karakteristisk för uttrycket. En helt och hållet rörlig kropp i en klädnad som begränsar och hennes långa mörka hår utsläppt över ansiktet rör sig även det rytmiskt.

Texten, på svenska, handlar om en man som söker efter en sten med en inskription. Aleph Noon ska det stå, vilket betyder ”jag är här”. l både arabisk och hebreisk kultur är Aleph den första bokstaven i ordningen och den härrör från ordet för “oxe” och anspelar på de outsägliga mysterier som har att göra med Guds enhet. I slutet av sökandet finner han så stenen. Dock inser han att det är just den stenen i samma ögonblick som han kastar den ut i havet vid stranden där han sökt.

Sedan övergår scenen i tystnad igen. Det enda som hörs är ljud under fötterna när de rör sig över golvet och kvinnan springer, dansar, skrider i en cirkel, i en fyrkant och i en trekant som motsvarar fondens tre former. Kvinnan möter en gestalt med ett hundhuvud, vars mycket stora öron darrar när den rör sig, och hon jagas, kanske mer inifrån sitt eget väsen än av någon hotande makt. Men ja, det känns att det handlar om hennes rörelser, hennes kvinnlighet i relation till världen utanför. Kort sagt, vad det innebär att vara kvinna.

Föreställningen är slut men vi har tappat tidskonceptet och förstår inte att applådera. Vi sitter bara tysta och vill meditera vidare inneslutna av den värld som denna scenkonstföreställning uppenbarat för oss.

The post ”Aleph” med Iraqi Bodies är fascinerande scenkonst   first appeared on Opulens.

DANS- OCH TEATERFESTIVAL. Lena Torquato Lidén rapporterar från Göteborgs Dans- och Teaterfestival som i år 30-årsjubilerar.

Det ösregnar och blåser från sidan den första helgen av Göteborgs Dans- och Teaterfestival. Inte så lovande väder för de utomhusföreställningar som kommit hit från alla världens hörn. Jag går snabbt mot Domkyrkan med en wrap i handen som är osedvanligt kladdig, paraplyet går sönder och jag har inga servetter. Känner mig väldigt ovärdig just i det ögonblicket och blir, i motsats till de flesta dagar i mitt liv, inte alls glad att möta en interaktiv föreställning.

Interaktivt med The Natural Theater Company

Det rör sig om ”Waiters” med The Natural Theatre Company från Storbritannien.

Jag vill absolut inte vara med och interagera med den lilla gruppen med klassiskt klädda kypare som graciöst sveper omkring med sina silverbrickor. Så jag betraktar dem i stället från håll, bakom kyrktornet, när de går fram till olika göteborgare, borstar av dem med vita handdukar och beställer Piña Colada åt dem från en osynlig bar. Drinkarna kommer inte fram men de konverserar väldigt brittiskt med de i olika grader generade ”gästerna”.

Charmig perfomance med Hiroshi och Masako

Jag springer snabbt tillbaka mot Kungsportsplatsen där artistparet Hiroshi och Masako modigt plockar upp för att förbereda ”Heromacro Show”, trots kyla och blåst. De är otroligt charmiga på ett street performer-sätt som magiskt kan involvera både ortenkillar, turister och kulturtanter genom att småprata, spela musik från sitt hemland Japan och skämta om sig själva.

De startar föreställningen med en liten akrobatisk duett och sedan följer halsbrytande nummer på den våta stenlagda marken. Leendena sprider sig bland åskådarna som nu börjar bli väldigt många. Det hela kulminerar i att Masako väljer ut två killar från publiken och utsätter dem för en oerhört modig prövning.

De ska stå mittemot varandra med korslagda armar och han ska balansera på dem. Först testar han lite och de vacklar men till slut står han där uppburen av dem. I totalt förtroende för okända…

”Oh my sweet land”  ‒ i krigets skugga

Några dagar senare går jag förväntansfullt ner till Stadsteaterns Lilla Scen för att se ”Oh my sweet land” med Corinne Jaber och Amir Nizar Zuabi. Det är Corinne som står på scen i denna djupt berörande berättelse om aktivism, traumatiserade människors liv i skuggan av krig och en kärlekshistoria som kanske mer än allt annat är en väg till försoning med behovet av att hjälpa dem som behöver det.

‒ Vet ni vad sumak är?

Corinne ställer frågan på engelska, det går fort när hon pratar och hon är en tysk kvinna med en syrisk pappa. Jag svarar ja, vilket gör att hon ler och säger att vi är så fina, men många i publiken svarar nej. Sumak har en syrlig, fruktig smak och intensiv röd färg. Denna mångsidiga krydda är gjord av ett malt torkat bär.

Vant hackar hon två lökar och tillsammans med klunkar från en stor olivoljeflaska, likadan som jag har hemma från Palestina, åker sumak ner i stekpannan med pinjenötter, Sju Kryddor och koriander. Grunden i den oemotståndliga meze-rätten Kibbeh, en stor köttbulle av bulgur fylld med det som nu doftar ut från stekpannan som står på scenen.

Rummet har en fullt fungerande spis, ett bord, bänkar, ett kylskåp, mixer och matvaror som hon packar upp och förbereder samtidigt som hon framför pjäsens berättelse.

Hon möter Ashraf, en syrisk flykting efter att kriget har brutit ut i hans hemland nu bor i Paris, där han plågas av känslan av att inte göra tillräckligt för sina landsmän och på distans ordnar falska pass och flyktvägar för dem han har kontakt med.

Hon dras med i hans liv och de blir älskare sedan den första gången då hon bjudit hem honom för att äta hennes Kibbeh.

Djupt rörande

Maten är starkt knuten till det förflutna och hennes pappa och farmor som hon minns från barndomen. Hon har minnen av hur de invaderade den tyska tillvaron med att till exempel ropa till förbipasserande att de var inbjudna att äta vid pappans bord.

Den tyska mamman försökte stoppa honom men den oerhörda gästfrihet och omsorg som bodde i honom gick inte att hindra. Det är en oerhörd ömhet som omger hela historien om kvinnan och Ashraf och den lilla flickan och hennes pappa. Den är djupt rörande.

Men sedan försvinner Ashraf och hon har ingen aning om vart han tagit vägen. Ledtrådarna är att hans fru och barn finns i en stad som kvinnan då bestämmer sig för att söka sig till för att hitta honom.

Det är sorgligt att hon letar förgäves och att hon till slut går in över gränsen till Syrien trots att kriget pågår. Det är en kärlek som övervinner allt men som gör mig sorgsen till mods med tanke på det hon möter där. Dagens situation med folkmordet i Palestina gör ju inte saken bättre.

Dansföreställningen ”Dimanche”

På Stora Teatern är det så dags för ”Dimanche” med belgiska Companie Focus och Companie Chaliwaté. På scenen rör sig en miniatyrbild över ett snöigt docklandskap med granar som rör sig delvis över de tre dansarnas om kroppar som utgör berg och dalar. Det är oerhört välgjort och vackert med en komisk ton som blir tydligare när de tre är de som reser inne i den skumpiga bilen. De håller ratten, rör vindrutetorkarna och backspegeln i fullständigt genial synk med varandra, röker och dricker kaffe ur en termos i den trånga hytten.

Det visar sig att de är ett tv-team som gett sig ut för att filma i det arktiska landskapet. Isen rämnar och de faller mitt i reportaget och vi får i stället möta en isbjörnsmamma och hennes unge som sitter på ett drivande isflak mitt i havet och till slut skiljs ungen och mamman åt. För detta är en föreställning om att naturens krafter inte är att leka med, att vi människor försöker fortsätta med våra liv trots att allt förändras.

”C la Vie” bjuder på frenetisk kraft

På privatteatern Lorensbergsteatern tar ”C la Vie” med Serge Aimé Coulibaly och Faso Danse Théâtre plats. Koreografen kommer från Burkina Faso men danskompaniet är baserat i Belgien där de har dansskolan Ankata Next Generation för unga afrikanska dansare. Ett sätt att ge mindre bemedlade en väg ut fattigdomen.

I föreställningen får vi möta nio människor och en musiker som med oerhörd kraft och frenesi dansar det som är samhällets bindemedel. Mänsklighetens många olika beteenden som ibland är skrämmande, ibland komiska.

Först ser vi dem bakom ett transparent guldglänsande tyg. Sedan träder de fram och till trummornas rytmer och afrohouse dansar de i cirkel och i relation till varandra. När guldridån sänks ner framträder dokumentära bilder från folksamlingar och demonstrationer. Det är inte självklart vad det betyder.

Kanske ett försök att kritisera tidens oföretagsamhet, eller bara en betraktelse över hur olika människor ser på sina liv och möjligheter.

Det är också intressant att se på de olika dansarnas etniciteter i en grupp där majoriteten är svarta och de vita sticker ut.

En av de svarta dansarna tar sedan på sig en vit ansiktsmask och börjar dansa iförd den. Det stör mig, på något vis. Handlar det om det artificiella eller falskheten i att utge sig för att vara någon annan? Jag vet faktiskt inte, det lämnar mig lite förvirrad.

The post Mångfasetterad dans- och teaterfestival i Göteborg first appeared on Opulens.

TEATER. Lena Torquato Lidén har sett ”Nuckan” på Folkteatern i Göteborg och är inte besviken. Hon beskriver dramatiseringen av Malin Lindroths roman som en fullträff.

Folkteaterns idé att göra en dramatisering av den korta och kärnfulla romanen ”Nuckan” är en fullträff. Scenbilden är superenkel, en bardisk och en heltäckningsmatta i en sorts rosa nyans.

Det behövs verkligen inget annat eftersom det här är skådespelarnas solorace, en starkt berörande text utifrån Malin Lindroths roman om att aldrig komma kärleken tillräckligt nära för att kunna skapa en familj med någon.

Utforskande

Lena B Nilsson som den äldre “nuckan” och Nina Haber som den yngre bär fram berättelsen som är ett utforskande av vad det vill säga att leva ett liv som singelkvinna i olika tider i huvudpersonens liv men också i historien.

Det handlar om gammflickorna som levde på landet med sina föräldrar och aldrig kunde bli myndiga eller ärva egendom i jämförelse med 90-talet då huvudpersonen kom nära många skrivande män. Det skedde i form av en sorts arbetsrelation där texterna stod i fokus och där sex också kunde förekomma men aldrig en kärleksförklaring i annan form än i att behov fanns. Varpå tanken, som inte verkar ha uttalats högt, alltid till slut blev densamma: “Jag är inte din jävla väninna!”

Utlämnande

Det berör eftersom det är utlämnande och tragiskt samtidigt som texten och skådespelarna har en starkt komisk ådra som förstärks av den fina lilla acapella-kören av sex sinsemellan så olika kvinnor som genom sina röster och koreografin där de omsluter eller stöter bort nuckorna illustrerar känslan i texten.

Att på något sätt inte tillhöra “de normala” oavsett vad man lägger in i det konstiga epitetet är en upplevelse som inte bara “nuckor” har haft och det leder mig till att fundera på vad som stöter bort andra.

Beteendemönster

Är det utseendet, vilka krav en människa ställer, eller inte ställer på en annan? Eller är allt det som livet utvecklas till kanske främst en serie av slumpar? Det som talar emot det är min, och andra närstående kvinnors erfarenheter om ett upprepat beteendemönster i relation efter relation som nog bara kan brytas genom att möta någon helt Annan.

I det här fallet hade det kanske varit bra med en arbetare i motsats till kulturman. Eller jag vet faktiskt inte! I vilket fall som helst är ”Nuckan” en underbar föreställning som gärna ska ses!

The post Dramatiseringen av Malin Lindroths roman är en fullträff first appeared on Opulens.

TEATER. Lena Torquato Lidén har sett “Caligula”, på Göteborgs stadsteater och fascineras av vissa inslag men saknar ändå ett verkligt djup i föreställningen.

Caligula av Albert Camus
Bearbetning och regi: Ildikó Gáspár
Göteborgs Stadsteater
Spelas till och med den 25 mars

Scenen är magnifik, med glittrande rader av långa band som skimrar i olika färger när ljussättningen ändras. Nedanför ett stort hål i scengolvet som är blanksvart, det stora gula klot som symboliserar månen. Den stiger. Månen är det enda som Caligula, den maktfullkomliga kejsarinnan, inte kan äga.

Trots det tillbringar hon större delen av föreställningen däruppe, sittande på månen. Medan undersåtarna letar efter henne, sedan hon försvunnit när hennes syster som hon haft en incestuös relation med har dött. Andrea Edwards spelar Caligula hårt och kallt, utan andra känslor än sorg och raseri.

Skådespelarna som också spelar i bandet som vandrar runt och försöker undvika att de glittriga ridåerna snurrar in sig i gitarrsträngarna letar efter sin försvunna härskarinna liksom hennes förtrogna, de som faktiskt älskar henne.

Men genom den här historien utför hon så många äckliga och utstuderade handlingar att hon till slut dödar den som ändå varit henne trognast.

Det är så Camus har skrivit denna klassiska pjäs, som en utstuderad ondskeuppvisning och Stadsteaterns tolkning är extremt stiliserad, på gränsen till ironisk. Som om det inte riktigt funnits någon regi och de har varit ensamma i en extremt barskrapad uppsättning av detta klassiska verk. Det är som att den strikt moderna stilen på regin har gjort skådespelarna ensamma och lite viljelösa.

Musiken är bitvis bombastisk som en kväll på Ullevis Summerburst, bitvis retfull när bandet själva spelar, men också vacker när Marta Andersson-Larssons röst fyller hela teatern med sin klang. Hon är, med sin roll som ung poet, också en av få på scenen som visar mer passion i sitt agerande.

Precis innan första akten slutar, börjar det komma en förklaring till allt det här våldet, varför caesar bland annat bestämmer att göra alla patriciernas barn arvslösa, för allt ska gå till statskassan. Hon är rånare och mördare, men på ett totalitärt sätt som jag för min del fascineras av att ingen motsätter sig.

Jag söker genom föreställningens gång efter mekanismen som gör att människor genom mänsklighetens historia har terroriserat andra med att styra dem i minsta detalj och ibland glimmar till i texten. 

Hatet som växer bland de som omger härskarinnan är intressant, oroväckande och tar sig olika uttryck. Det är också väldigt intressant att den som säger sanningen, att det måste få ett slut, får uppskattning från Caligula. Trots allt som fascinerar, tycker jag att det hade kunnat finnas mer djup i denna pjäs.

The post “Caligula” fascinerar men djupet saknas first appeared on Opulens.

INTERNATIONELLT. På festivalen i Göteborg gavs det möjlighet att via filmmediet besöka många länder. Lena Torquato Lidén lämnar här en rapport från sin resa i biofåtöljen.

Göteborg Film Festival 2023
27 jan – 5 feb
Online och på biografer runtom i Göteborg

Göteborg Film Festival är den största filmfestivalen i Norden, i år med många utsålda visningar vilket är glädjande efter tråkiga pandemiår även om satsningen på paket med hotellrum, film och middag hade kunnat få finnas kvar sedan pandemiprogramåren. Det gör de dock inte, men man kan göra ett eget paket eftersom fyra filmer per festivaldag finns tillgängliga i Draken Film som går att casta till hotellrumsteven. Jag har däremot större lust detta år att vara på biograferna som festivalens programgrupp rest jorden runt för att välja film till, uppemot 250 filmer från ett 80-tal länder på omkring 700 visningar.

Jag hinner resa till Vietnam, Chile, Norge, Iran, Palestina, Tunisien och Frankrike för egen del och i den här texten får även ni vara med på resan jag gjorde.

I Paris kör en väldigt sur taxichaufför i medelåldern den väldigt glada Madeleine som är 92 år på en långkörning genom den stora pulserande staden. Hon ska resa från sitt hem för att bo på äldreboende. Filmen ”Madeleine och taxichauffören”, av den franske regissören Christian Carion, är en lysande och rörande berättelse där stadens själ, med caféer, restauranger och gatornas vägilska blandas med de två personerna i bilens livshistorier. Madeleine är en bekantskap som har haft det tufft i sitt liv och tårarna trillar många gånger under historiens gång.

I Teheran tas jag med på det gastkramande dramat ”Subtraction” (regi: Mani Haghighi) där paranoia rider det gifta paret Farzaneh (Taraneh Alidoosti) och Jalal (Navid Mohammadzadeh) som upptäcker att de har ett osannolikt dubbelgångarpar när Farzaneh tror att hennes man är otrogen efter att ha följt efter den hon tror är honom på en buss till det andra parets hus. Mästerligt spelat av skådespelarparet som såklart spelar alla de fyra karaktärerna. Medelklassparet har ett barn och problem i form av mannens vredesutbrott. Underklassparet Jalal och Farzaneh däremot har ett lugnt liv, förutom det faktum att hon tar medicin mot psykiska problem. Medicin hon behövt sluta med sedan de nyligen upptäckt att hon är gravid.

En underlig spänning byggs upp mellan dem, medan kameran följer dem genom olika miljöer i 8,7-miljonersstaden. Bland annat är de på sjukhus, där jag fascineras av hur det myllrar i korridorerna med besökare, sjuksköterskor och läkare. Det finns en värme i den iranska tillvaron som syns bland annat i en medmänsklighet på sjukhuset, i relationen mellan Jalal och hans pappa. Den står i stark kontrast till det hemska gastkramande som händer mellan huvudpersonerna och som får mig att i all tysthet sitta och mumla “nej nej nej gör inte det”….

På den lilla chilenska ön Chiloé utspelar sig ”Sorcery” (eller Brujeria på spanska) i regi av Christopher Murray. Det rör sig om ett hämnddrama baserat på verkliga händelser, om kolonialism och häxkonst år 1880.

Den 13-åriga Rosa hör till ursprungsbefolkningen Huilliches men har fått en kristen uppfostran och tjänstgör hos en tysk bosättarfamilj där hennes pappa också tjänstgör med henne. En dag ligger alla bosättarfamiljens får orörliga på marken och när Rosa kommer ut upptäcker hon att runt deras halsar finns en sorts halsband av flätade växtdelar. Den tyska husbonden förstår att det är indiansk häxkonst som pågår och släpper i raseri och grymhet sina schäferhundar på pappan som biter ihjäl honom medan hon tvingas se på.

Hon begraver sin pappa och går till byn i närheten för att finna rättvisa för sin mördade pappa. Om vädret i Teheran var regnigt svettigt och varmt så är denna chilenska ö en karg och grå plats med ett uppenbarligen kyligare klimat. Nästan som Norden även i de scener när hon vandrar i urskog med mossa och vatten som rinner nerför trädstammarna.
Hon försöker kontakta borgmästaren och byns präst men ingen av dem vill veta av någon rättvisa eller hämnd.

Till sist berättar prästen att hon ska gå till Mateus, som kan ge henne arbete och husrum. Hon går till hans hus och det visar sig att han är kungen över traktens huiliches och att han och hans hemliga sällskap av män och kvinnor kan utföra magi i både gott och ont syfte. Det blir en spännande och skrämmande väg till hämnden för mordet på fadern där hon till slut blir en del av sitt ursprungsfolks magiska värld och själv utför besvärjelser.

”Under the Fig Trees” (regi: Erige Sehiri) utspelar sig i norra Tunisien, i regionen Kasra. Filmen har ett långsamt tempo och jag har lyxen att sitta på Bio Roys bekväma övervåning med lutningsbara fåtöljer tillsammans med många daglediga pensionärer och en och annan tunisier. Tidigt i gryningsljuset åker arbetarna i öppna lastbilar med sin chef till fikonlundarna där de arbetar med att plocka frukterna och lägga dem i ordning i lådor för försäljning. Det är äldre män och kvinnor som har svårt att komma upp på flaket och ungdomar som hälsar, flirtar och skojar med varandra.

Under denna dag som vi får vara med dem i trädens skugga får vi följa deras spel sinsemellan där kärlek, svek och vänskap porträtteras på ett mjukt sätt. Genom deras konversationer och skillnaderna mellan olika individers inställning till religiös konservatism eller ej får jag en inblick hur komplicerat det kan vara att försöka hitta kärleken och att veta vad den andre egentligen har för uppfattning om hur livet ska levas. Det är också intressant att se förhållandet mellan chefen och hans arbetare, maktförhållandena och på vilket sätt han spelar ut sina anställda mot varandra och försöker att utnyttja sin ställning för att ta för sig av kvinnorna.

I kortfilmspaketet ”State of the Art” ingick enbart jättebra kortfilmer, som sinsemellan var helt olika. Den som kröp mest under huden på mig var Carolina Falkholts film Read the fucking text om hur hon fått ett uppdrag att måla en graffittimålning i Danmark och bestämmer sig för att i målningen skriva ner historien om när hon var med om en gruppvåldtäkt på Roskilde-festivalen. Det hörs på hennes viskande speakerröst att det är jobbigt att ta upp det och hon säger också det själv i introduktionen hon gjorde på ett fullsatt Capitol, med många unga åskådare, att det är svårt att ta till sig resultatet av filmen. Budskapet att alla våldtäktsmän borde dö är isande.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I den vietnamesiska ”Glorious Ashes”, av Bui Thac Chuyen, får vi möta två kvinnor som gifter sig med helt väsensskilda män i en liten by på landet. Den ena av kärlek och den andra av tvång då det uppdagas att hon är gravid efter den förstas väldigt blöta bröllopsfest. Den motvillige äkta mannen och barnafadern vill mycket hellre leva i sin hydda på stolpar över havet ovanför fiskodlingen och dricka orimliga mängder sprit än att vara i byn med sin dotter och hustru.

Lantbrukslivet där alla ständigt är upptagna med att arbeta med något, som att pressa torkade bananer sent på natten i den fuktiga värmen skildras väldigt vackert. Den lyckligt giftas liv förändras drastiskt av en hemsk olycka och filmens titel kommer sig av att mannen förändras av olyckan till att bli en notorisk pyroman som sätter eld på sitt och hustruns hus gång på gång tills hela byn till slut ber henne att lämna honom. Vilket hon absolut inte vill.

I Oslo får vi träffa Thomas och Signe, ett ungt par i Kristoffer Borglis film ”Sick of myself” där han är konceptuell konstnär och hon jobbar på ett kafé och hela tiden misstas för hans syster eftersom han inte alls ägnar henne någon vidare uppmärksamhet. Signe tröttnar på att inte synas och tar till en hemsk lösning, hon söker upp sin gamla langare Stian och ber honom beställa ett ryskt läkemedel som ger hemska biverkningar i form av hudutslag.

Det är lite sympatiskt att den jättesnygga Stian bor hemma hos sin mamma och inte har ett socialt liv trots att han är langare medan Thomas, den egotrippade konstnären inte är speciellt fin att se på. Filmen faller sakta och drastiskt samman i mer och mer skruvad jakt efter uppmärksamhet och en fruktansvärt duktig maskör förändrar Signes ansikte så fullständigt att jag ryser och plågas av hur äckligt det ser ut. Kommer garanterat på svensk bio.

I ”Medelhavsfeber” (regi: Maha Haj) får vi besöka ett lugnt bostadområde i Jerusalem där en palestinsk familjefar och författare kämpar för att komma ur sin depression genom att gå i terapi och ta hand om hus och hem åt sin fru, utan att somna mitt i tvättvikningen och glömma bort att hämta från skolan.

Filmen presenteras som en bromance där huvudpersonen träffar sin nya halvkriminella granne som han börjar umgås med intensivt. Men egentligen är det en allvarlig film om livsåskådningar och hemligheter som riskerar att förstöra det till synes lugna livet. Det är som att huvudpersonen väcks ur depressionen när han på eget initiativ följer med grannen på skuldindrivningar med våldsdåd. Filmen slutar med ett väldigt svek som är svårt att acceptera

The post Jorden runt med filmfestivalen i Göteborg first appeared on Opulens.

NYCIRKUS. På det hela taget är det en bra föreställning men inte så tydligt berättad, vilket gör att helhetsintrycket trots allt lämnar en del övrigt att önska, anser Lena Torquato Lidén som sett Våga Vakna med Cirkus Cirkör.

Våga vakna
Cirkus Cirkör
Stora Teatern, Göteborg

Det är fullsatt och förväntan i luften i den vackra Stora teaterns salong, i Göteborg.

Sveriges främsta nycirkuskompani, Cirkus Cirkör ska strax uppträda med föreställningen ”Våga vakna”.

En krona med röda trådar pryder scenen och enmansorkestern och sångaren, tillika kompositören och ljuddesignern Samuel ”Looptok” Långbacka fyller scenutrymmet med sin egensinniga elektroniska ljudbild interpunkterad med ljudet av droppar. En ordlös sång av akrobaten Joana Dias stiger mot taket.

På väggen projiceras bakgrunden till denna fristående fortsättning på kompaniets 10 år gamla föreställning ”Knitting Peace”. En av frågorna som ställdes till stickande människor var just om man kan sticka fred. Och det är just det som är intressant, hur den egna handlingen på sitt sätt kan bidra till en bättre värld.

På väggen visas bilder av stora demonstrationer med unga i Extinction Rebellion och Greta. Till slut drar en av artisterna ner alla trådarna till en härva på golvet, vilket får mig att tänka på hur svårt och komplicerat det kan vara med trådar och livet som krånglar till sig när du bara vill göra ditt bästa och tänka positivt.

Sedan börjar de dra tråden från insidan av sina scenkostymer, en röd lång tråd, som att ta ut hjärtat till allmän beskådan. Vackert men sårbart.

Föreställningen är ett pärlband av akrobatiska scener berättade i snabb följd men det som fångar min uppmärksamhet som mest är Alexander Weibel Weibel, föreställningens regissör, som bland annat med små lätta steg styr den stora vita garnbollen som rör sig oroväckande snabbt fram mot scenkanten, synbarligen redo att studsa ut till oss i raderna framför. Tillsammans busar alla akrobaterna med bollen och rullar över den men det är Alexander Weibel Weibel som excellerar i att hantera den, tills han får sällskap av en av de kvinnliga akrobaterna och de båda håller den i rullning tillsammans i något som liknar en komisk dans med synkroniserade pyttesteg, hållande om varandra. Han har en komisk ådra och en tajming på scen som flera gånger får mig att fnissa lite för mig själv.

I ett annat nummer är det gigantiska “stickor” med löst hängande garnrep mellan sig, som påminner om den där leken som jag brukade leka när jag var liten, att göra olika former med händerna. Alexander Weibel Weibel klättrar upp i dem och balanserar obehindrat på den mycket svårmanövrerade absolut inte spända linan, snurrar sig själv genom att spänna ut benen och armarna i en omöjlig gungning runt runt och avslutar med att spela fiol spatserande på den lösa linan. Faktiskt helt oslagbart!

På det hela taget är det en bra föreställning men inte så tydligt berättad, vilket gör att helhetsintrycket trots allt lämnar en del övrigt att önska.

The post Fristående fortsättningen på ”Knitting Peace” är bra men lite otydlig first appeared on Opulens.

SCENKONST. Förra veckan skrev Ida Thunström om särlingskonstnären Henry Darger och en kommande scenkonstföreställning baserad på hans livsverk. Nu har den haft premiär. “Föreställningen är välgjord men det fattas ändå något som på ett övertygande vis kan upprätthålla mitt intresse för det som berättas,” skriver Lena Torquato Lidén.

The Vivian Girls
Av: Linda Forsell och Felicia Ohly.
Fritt efter Henry Darger.
Göteborgs Stadsteater, Studion, spelas fram till den 27 januari.

Sju systrar, ”The Vivian Girls”, kommer till riket Glandelinia där hundratusentals barn blivit förslavade. På scenen ligger människor i en hög och sover, sedan står sju individer där, män och kvinnor, men i flickors skepnad. Med stora bylsiga kläder, flätor och tofsar ger de intryck av att vara yngre än 10 år. Publiken brister ut i skratt inför deras minspel och gester, men, märk väl att detta är ingen komedi. Snarast väldigt långt därifrån. Rättare sagt är det här en berättelse om barn i krig och om barn som ska klara av sina liv helt på egen hand.

Berättandet är ickelinjärt och de sinsemellan väldigt olika barnen i syskonskaran ritar upp en bild av ett scenario där de är en sorts korsriddare mot vuxna soldater som är ute efter att söka upp, förslava, döda och utnyttja barnen.

Flickorna bevittnar hemska scener med barn som dödats på ett mycket våldsamt sätt. Men de är likväl barn och därmed naiva i sina lekar. Vilket yttrar sig i att de kan växla mellan att leka ”inte-nudda-marken” och att smyga på soldater, som tillfångatar och hotar dem.

Behållningen av pjäsen är framför allt visuell. I det avseendet är den som en böljande målning av lila skyar och det berg som finns i fonden i mörka nyanser. Berget har central betydelse i form av något de klättrar på, sover i och ibland gömmer sig bakom. Himlen växlar mellan grått och lila och kan bli till den röda ridå som symboliserar en skogsbrand.

En fantasivarelse, naken med horn som en bagge och vingar som en vacker fjäril, dyker upp och visar flickorna en enorm blomma som de beundrar. Honom tycker jag om, samtidigt som han äcklar mig lite. Likadant med den färgstarkt macho militär som hamnar i närkamp med en av flickorna, Joy. Mannens nedfällda keps och kamouflagebyxor gör mig medveten om att jag saknat det där rått manliga i historien. En nödvändig kontrast även om detta framför allt är en föreställning som handlar om kvinnligt motstånd.

Föreställningen är välgjord men det fattas ändå något som på ett övertygande vis kan upprätthålla mitt intresse för det som berättas.

The post Bra föreställning, men något saknas first appeared on Opulens.

DANSPERFORMANCE. “Jag ryser, för att det är makabert, men också vackert,” skriver Lena Torquato Lidén som sett föreställningen “Freedom, at last” med dansperformance-gruppen Iraqi Bodies.

Freedom, at last
med Iraqi Bodies
Zeni Studio, Göteborg

En isande vind sveper in över Ringöns mörka decemberkväll men marschallerna talar om vart vi ska ta vägen, in på en lastbrygga och dörren märkt med symbolen för dansperformance-gruppen Iraqi Bodies, ett horn, som om det vore en del i ett mysterium vi fått i uppdrag att lösa.

Vi tystnar när dörren gått upp och ett stort rum uppenbarar sig. Dränkt i vit rök och belysning som förstärker vitheten. Långt bort från sofforna som vi sätter oss i finns en gestalt i heltäckande svart burka på en av fyra blå väntrumsstolar.

Närmast soffan, vid sidan av oss ett rum, där en gestalt ligger på en smutsig madrass, även hen i en burka. Ljuset och röken gör att jag inte är säker på att denna eller den andra gestalten lever, hen sitter på en stol i det röriga rummet där det är uppenbart att något outsägligt har hänt. Rosa damm i kombination med sand täcker möblerna och närmast mig står en äggkartong ovanpå ett kylskåp. Någon har levt sitt liv och ätit ägg i rummet men det känns som det blivit utblåst på allt liv.

En mumlande sång fyller rummet. När den tystnar kommer de två gestalterna nära oss till liv och i tystnaden som är massiv och kompakt ljuder varje steg de tar i sina kängor verkligen högt.

De börjar röra sig längre bort från oss. Svängande, trippande och de snäva kjolarna släpar lite i golvet och hindrar deras steg från att bli långa. Det är påtagligt jobbigt för mig att inte se deras ansikten, jag vill gå fram och riva av tyget som täcker ansiktet. Men istället är jag helt helt stilla, eftersom min kropps rörelser hörs i rummet vill jag inte rubba något med det ljudet.

Efter en stund stiger mer rök och en annan kvinnlig gestalt, för rörelserna de svartklädda gör säger mig att de är kvinnor, upp ur röken. Här råder ingen tvekan om att det är en kvinna, eftersom hon är naken och går för att sätta sig vid de andra med håret framför ansiktet så även hennes ansikte är dolt.

Den situationen, att vara naken inför påklädda människor, har jag upplevt som konstmodell. Det är upplevelsen att vara intensivt medveten om varje millimeter av sin hud som reagerar på temperatur och vinddrag. När den nakna till slut ligger på en brits för att tvättas förstår jag att hon är död, äntligen fri från tygerna som täcker kvinnornas kroppar och ansikten, i döden fri. Men hennes rygg har fula stora blåmärken som den ena beslöjade kvinnan, nu utan ansiktet täckt, undviker med svampen när hon tvagar. Den andra sluter upp, även hon avbeslöjad och de sveper den nakna i ett tunt vitt tygstycke. Liket reser sakta sig delvis upp och bärs i väg av en kvinnorna.

Jag ryser, för att det är makabert, men också vackert.

The post En både makaber och vacker föreställning first appeared on Opulens.