AI-TRENDEN. “Å andra sidan spelar det mindre roll vad vi tycker om det: tekniken kommer att utvecklas och det kommer att innebära fördelar och nackdelar, hur stora återstår ännu att se,” skriver Lars Anders Johansson om AI-trenden.

Föreställ dig ett sepiafärgat fotografi, i samma stil som bilder från det första världskriget, med glada barn som leker med en dinosaurie. Så löd beskrivningen jag skickade in till det artificiellt intelligenta bildskaparverktyget Midjourney. Bortser man från att alla barnen har konstiga ögon som får dem att se blinda ut, och att den som tittar efter närmare upptäcker att några av barnen har sex fingrar på varje hand, så tycker jag att Midjourney lyckades tämligen övertygande med att gestalta min idé.

Jag tillhör inte den grupp som snabbast hoppar på nya trender, oavsett om det handlar om kläder eller om ny teknik. Ibland har min skepsis gentemot ny teknik framstått som löjeväckande i efterhand, som när jag skrattade åt slagverkaren i mitt band när han nyfrälst visade upp sin nya Iphone som var en av de tidigaste modellerna. Varför ska man ha alla dessa funktioner i sin mobiltelefon frågade jag retoriskt. En telefon ska man ju ha för att ringa med.

Oftast har den inställningen dock tjänat mig väl. Jag har tillägnat mig tekniken när den har sluppit ifrån de värsta barnsjukdomarna och dessutom blivit överkomlig i pris. Ibland har min senfärdighet straffat sig, som när jag senare än de flesta anslöt mig till de sociala medieplattformar som under flera år skulle komma att vara några av mina viktigaste kommunikationskanaler och arbetsverktyg. 

De som tidigt anslöt sig till Twitter hade ett försprång före de senfärdiga och byggde snabbare stora följarskaror. Dessutom kunde de bygga en slags nostalgisk myt kring hur trevligt Twitter hade varit innan vi övriga hade hittat dit. Å andra sidan slapp jag gå på minor som Google+, dit en stor del av mina trendkänsliga kollegor flockades vid lanseringen 2010, enbart för att efter några veckor skamset återvända till Facebook med svansen mellan benen.

Den artificiella intelligensens hastiga utveckling är mer omvälvande än både smartphones och sociala medieplattformar och dess konsekvenser svåröverskådliga. Såväl teknikoptimister som domedagsprofeter riskerar att göra sig löjliga i sina försök att förutspå framtiden. Vad som är uppenbart är att tekniken redan nu håller på att förändra vårt sätt att använda internet, skriva, skapa bilder och göra upp planer. Många yrkesgrupper kommer att få lägga om sitt sätt att arbeta i grunden. I bästa fall håller vi på att skapa de mest kraftfulla redskap som mänskligheten haft tillgång till. I värsta fall något mer skrämmande och farligt.

Politiken försöker desperat springa jämsides med utvecklingen, men som alltid är den dömd att förlora. När anden väl är ute ur flaskan är den obenägen att krypa tillbaka in igen. Regleringar och förbud kommer sannolikt inte att stoppa teknikutvecklingen. Den som vill använda artificiell intelligens för destruktiva syften kommer att göra detta i alla fall.

För en frihetligt sinnad person utgör utvecklingen av artificiell intelligens ett dilemma. För stater och andra organisationer som är intresserade av att förtrycka, kontrollera och övervaka människor kommer den artificiella intelligensen att innebära nya skrämmande möjligheter. Samtidigt har tankeförbud och inskränkningar i den vetenskapliga friheten aldrig varit en framkomlig väg för att slå vakt om frihetliga värden. Å andra sidan spelar det mindre roll vad vi tycker om det: tekniken kommer att utvecklas och det kommer att innebära både fördelar och nackdelar. Hur stora återstår ännu att se. Tills vi vet är det dock bara att göra vad den liberale ekonomen och författaren Tyler Cowen beskrev som “take the plunge” – ta steget ut i det okända.

The post Steget ut i det okända first appeared on Opulens.

SPRÅKINLÄRNING. Att utgå från att arbetare eller invandrare inte skulle kunna lära sig att skilja mellan subjekt och objekt är ett uttryck för klassförakt och att avveckla ett språk är inte detsamma som att utveckla det, anser Lars Anders Johansson.

Det finns som bekant två sätt att sträva efter jämlikhet: det ena genom att försöka tillse att alla får det lika bra, det andra genom att försöka tillse att alla får det lika dåligt. Det första synsättet kom till uttryck i arbetarrörelsens bildningssträvan, vilken utmynnade i studieförbund och studiecirklar, folkhögskolor och arbetarförfattare som Harry Martinson och Eyvind Johnson. 

Det var ett bildningsideal som utgick från en tro på att alla människor genom förkovran kunde bilda sig själva och genom större kunskaper och vidare referensramar fatta mer välgrundade beslut, ta makten över sina egna liv och bli friare. Vägen till bildning, och i förlängningen frihet, går via språket eller flera språk. Arthur Engberg, sedermera ecklesiastikminister i Per Albin Hanssons regeringar på 30-talet, skrev i tidningen Arbetet 1922:

“Ett folk bör läras att älska sitt språk och vårda det som en dyrbar arvedel. I språket tonar och vibrerar dess själ, speglas dess sätt att tänka och ge uttryck åt sina tankar. Och är det inte som om språkets arkitektur avbildade kynnets? Månne icke formernas spel är folksjälens utsida?”

Idag står vårdandet av språket inte lika högt i kurs. Istället är det förenklandet som är tidens ledord. Minsta motståndets lag är utgångspunkt för språket, kulturen och samhället. I inkluderingens namn skall varje tröskel hyvlas ned, allt som bjuder motstånd slipas ned eller avskaffas. Istället för att alla ska ges möjlighet att höja sig genom bildning och förkovran, skall alla sänka sig till den obildades nivå. Ansträngning anses inte längre eftersträvansvärt.

Att språk förändras är inte ett hållbart argument för att beröva det dess nyansrikedom.

Det senaste exemplet på denna strävan mot botten är förslaget om att ersätta distinktionen mellan subjekt och objekt i form av de och dem, med det talspråkliga alternativet “dom”. Det är visserligen ett förslag som förts fram från gång till annan, men sällan tagits på allvar, men som nu fått förnyad uppmärksamhet sedan nya chefen för Språkrådet, språkvetaren Lena Lind Palicki tagit ställning för förslaget. Även språktidningens chefredaktör Anders Svensson ansluter sig till idén.

Att språk förändras är inte ett hållbart argument för att beröva det dess nyansrikedom. Språk utvecklas över tid, precis som all annan levande kultur. Nya ord tillkommer och grammatiken förändras allteftersom gamla böjningsformer försvinner och nya tillkommer. Att språket förändras är varken konstigt eller dåligt. Men måste det nödvändigtvis alltid handla om att förenkla? Avveckling är inte nödvändigtvis detsamma som utveckling.

Språkets nyanser gör det möjligt att uttrycka sig mer precist. Ju färre nyanser desto sämre möjligheter har vi att uttrycka oss. Genom att avskaffa distinktionen mellan subjekt och objekt gör vi språket, och oss själva fattigare. Vi gör inte dem en tjänst som ännu inte har lärt sig att använda språket korrekt, genom att själva sänka oss till deras nivå. 

Ett antal kulturdebattörer, som Expressens Victor Malm och Dagens ETC:s Martin Aagård, anslöt sig till förslaget utifrån argumentationslinjen att förmågan att kunna skilja mellan de och dem utgör en klassmarkör. Utöver att detta synsätt röjer en nedlåtande syn på de samhällsklasser som man inte tilltror förmågan att ta till sig grundläggande språkkunskaper så är det också ett argument som skulle kunna anföras mot även andra typer av kunskaper. Kan du något om historia? Klassmarkör! Har du kunskaper om naturvetenskap? Klassmarkör! Och så vidare.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det är inte inkluderande att göra språket fattigare. Det är ett svek både mot de personer som behärskar språket väl och de individer som ännu inte gör det. Varken den som växt upp i ett lågutbildat hem eller den som invandrat till Sverige med ett annat modersmål är behjälpt av denna förmenta inkludering. Varför ska kommande generationer tvingas leva med ett mindre nyansrikt, mindre användbart språk än det som vi har tillgång till? Arthur Engberg skrädde inte orden när han underströk det vårdade språkets betydelse:

“I sitt språk har därför ett folk liksom en nyckel till sig självt, en reflex av sitt eget väsen. Och i vården av sitt språk har ett folk den naturligaste och närmast till hands liggande av sina kulturella uppgifter.”

Hur skulle detta väsen utvecklas om det frånhändade sig sitt främsta uttrycksmedel? Engberg och arbetarrörelsens bildningspionjärer hade inte varit imponerade av resonemanget hos dagens förmenta klasskämpar.

The post Kampanjen för en “dom”-reform är ett uttryck för klassförakt first appeared on Opulens.

ANTIKVARIAT. “Den som vill tillägna sig litteratur från svunna epoker kommer inte att kunna förlita sig på vare sig bibliotek eller bokhandlare i framtiden”,  skriver Lars Anders Johansson. Han framhåller vikten av välfungerande antikvariat i en tid av revisionism och censur.

Ända sedan högstadietiden har jag älskat antikvariat. Från början av ekonomiska skäl, senare för att jag insåg hur väl jag trivdes i de alltför smala gångarna mellan hyllorna i källarlokalen på Kungsgatan i Gävle. Under gymnasietiden passade jag ofta på att smita iväg några hundra meter till Gefle Antikvariat på jakt efter gamla upplagor av mina hjältar, anarkisterna Kropotkin och Bakunin eller filosofer som Wittgenstein.

Antikvariatsbranschen bär ett tungt ansvar för min under många år vacklande privatekonomi, liksom för den trångboddhet som blivit en konsekvens av att varje tillgänglig väggyta upptas av bokhyllor. Den bär också skuld till många komplikationer i mitt privatliv och konfliktfyllda kärleksrelationer. Jag vet inte hur många gånger jag har blivit belagd med embargo på inköp av fler böcker. Jag vet bara att jag har brutit mot dessa lika många gånger.

Att antikvariaten flyttat ut på nätet, med sajter som Bokbörsen och Antikvariat.net har givetvis underlättat denna typ av missbruksbeteende. Samtidigt har den speciella miljön gått förlorad när inköpet av en gammal bok reducerats från en närmast helig ritual i ett lärdomens tempel till ett internetköp bland andra. Utbudet och tillgängligheten är givetvis bättre, men för mig och många andra var det den speciella antikvariatsmiljön som blev inkörsporten till det tyngre missbruket.

Men även om min skrymmande boksamling skapat många bekymmer betraktar jag idag dessa rader med bokryggar med kärlek och tacksamhet. Jag ser dem nu som mitt bålverk mot samtidens presentism, mina ståndaktiga soldater i kriget mot fördumning och bildningsfientlighet. Att bygga sitt eget bibliotek med gamla upplagor har plötsligt blivit en motståndshandling.

De politiska kommissarier som bemannar bokförlag och redaktioner, streamingtjänster bidragsgivande myndigheter på kulturområdet nöjer sig inte längre med att kräva att den kultur som produceras idag ska strömlinjeformas utifrån ett snävt knippe värderingar som omfattas av en liten grupp som uppfattar sig själva som ett moraliskt och politiskt avantgarde. De vet vilka uppfattningar vi andra behöver skyddas ifrån. Därför behöver även den äldre kulturen anpassas och läggas till rätta. Nyutgåvor granskas med politiskt korrekta glasögon, och misstänkta formuleringar stryks och byts ut.

Exemplen är oräkneliga, men på senare tid är det främst den brittiske barnboksförfattaren Roald Dahls böcker och landsmannen Ian Flemings böcker om Agent 007 som varit föremål för debatt. I fallet med Roald Dahls barnböcker är bakgrunden att rättigheterna sålts till streamingjätten Netflix, som har en lång historia av nervös politisk korrekthet. Då Roald Dahls böcker inte alls är så strömlinjeformade som dagens politiska kommissarier kräver, var det bara en tidsfråga innan de klåfingriga rättighetsinnehavarna skulle vilja ändra på dem. Ändringarna omfattade bland annat att den fete Augustus Gloop i “Kalle och chokladfabriken” inte längre skulle få beskrivas som tjock, eftersom detta tydligen kan anses kränkande.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

De aviserade ändringarna väckte ett ramaskri och förlaget backade, åtminstone för den här gången. Antagligen av kommersiella skäl. Efterfrågan på politiskt korrekta tillrättalägganden är uppenbarligen begränsad, vilket visar sig gång på gång när publiken straffar streamingtjänsterna för deras försök att skriva dem på näsan.

Glädjen över att också kommande generationer ska kunna ta del av Roald Dahls oförvanskade barnböcker kom dock snart att grumlas då nyhetssajterna tillkännagav att Ian Flemings böcker om James Bond skulle bli den neurotiska wokeismens nästa offer. Inför det förestående 70-årsjubileet för den första Bondboken har nämligen förlaget aviserat att böckerna ska skrivas om, efter granskning av “experter på kränkande språkbruk”. Att anpassa den våldsamme, sex- och alkoholmissbrukande fiktive brittiske underrättelseagenten till politiskt korrekta måttstockar låter om möjligt ännu mer krystat än att lägga Roald Dahls barnböcker till rätta. Trots protester har ännu inget besked kommit om att förlaget skulle ha backat angående Bondböckerna.

Det har förstås inte saknats röster som höjts till försvar för tillrättaläggandena. Anhängarna av den totalitära överideologi som kräver underkastelse, också av det förflutna, har antingen försökt spela ned allvaret (“vadå rättighetsinnehavarna får väl göra vad de vill med verken”) eller låtsas som att diskussionen handlat om något helt annat (“vadå, det har alltid skrivits nya versioner av gamla verk”). Att inte ens wokeideologins försvarare vill stå för tillrättaläggandena när de konfronteras säger något om att de är medvetna om att ingreppen inte sker utifrån någon bred efterfrågan.

Den som vill tillägna sig litteratur från svunna epoker kommer inte att kunna förlita sig på vare sig bibliotek eller bokhandlare i framtiden, när nya upplagor riskerar att ha underkastats politiskt motiverade granskningar och korrigeringar. Istället för att du själv ska kunna ta ställning till och bedöma förlegade ordval och stereotyper eller uttryck för värderingar från en annan tid, kommer någon annan ha gjort det åt dig.

Det är då antikvariaten blir din räddning. Äldre upplagor, från tiden före vår revisionistiska tidsålder, kommer att vara värda sin vikt i guld. Den som vill läsa litteratur såsom författarna avsåg att den skulle läsas bör bygga sitt eget bibliotek, och lämpligen börja bland banden hos närmsta antikvariat.

The post Länge leve antikvariaten! first appeared on Opulens.

FÖRDUMNING. Museibesökare ska förmås visa större respekt för mänskliga kvarlevor. Samtidigt ska framstående personligheter från det förflutna rensas bort, om de haft tvivelaktiga politiska ståndpunkter. Vårt neurotiska förhållningssätt till historien gör oss dummare, menar Lars Anders Johansson.

Mänskliga kvarlevor har alltid fascinerat och förfärat. Få lämnas oberörda vid åsynen av skallarna från miljontals parisare vars ben deponerades i katakomberna sedan stadens kyrkogårdar av sanitetsskäl fått grävas upp. Några av de mest mytomspunna kvarlevorna är mumier av döda inkakungar och faraoner, föremål för fascination, fasa och fiktion. Att det är mänskliga kvarlevor det är frågan om torde ingen tvivla på.

Nyligen vädjade British Museum och andra brittiska museer till sina besökare att sluta kalla mumier för just mumier. Istället uppmanas vi att kalla dem för “mumifierade personer”, då det påstås vara mer respektfullt. Mumier förknippas nämligen, menar förespråkarna av den nya benämningen, med populärkulturella föreställningar om gengångare, snarare än med de avlidna personer som mumifierats. Som om det vore benämningen mumier som låg bakom de populärkulturella skildringarna, och inte det faktum av att det är något kusligt och mystiskt med de mumifierade kvarlevorna av faraoner och andra framstående personer ur svunna civilisationer.

Naturligtvis är alla som kallar en mumie för en mumie medvetna om att det är mänskliga kvarlevor som det rör sig om. Den som inte förmår uppträda respektfullt inför detta faktum kommer sannolikt inte att göra det för att man byter benämning på de mumifierade kvarlevorna. Uppmaningen att sluta använda ordet mumie är bara ännu ett exempel på vår samtids neurotiska inställning till det förflutna och vår övertro på att genom ordmagi förändra verkligheten. Här tycks museivärlden gå i framkant.

Ett besläktat fenomen är benägenheten att vilja städa undan och lägga till rätta delar av historien som inte passar våra samtida måttstockar. Till exempel framträdande personer ur det förflutna som haft suspekta politiska uppfattningar. Nyligen rapporterade många medier att Etnografiska Museet plockat bort stora delar av utställningen om upptäcktsresanden Sven Hedin, sedan nya uppgifter om dennes samröre med Hitlertyskland framkommit i en ny bok. Nu verkar detta till stora delar vara en tidningsanka, till följd av ett tvivelaktigt reportage i vänstertidskriften ETC – enligt museet har den förändrade utställningen ingenting med boken att göra, och uppgifterna om Hedins sympatier med Hitler är välkända – men att den politiska dimensionen bidragit till marginaliseringen av Hedin är inte alltför långsökt.

Tilläggas bör dock att den som bidrog mest till att marginalisera Sven Hedin, redan under dennes levnad, var Sven Hedin själv, som höll fast vid sina Hitlersympatier även efter att den fulla vidden av nazismens förbrytelser lagts i dagen. Hedin var av allt att döma en politisk idiot, som försatte både sig själv och stora delar av sitt umgänge i vanrykte på grund av sina ställningstaganden. Hedin har naturligtvis sig själv att skylla för detta, och hans politiska åsikter har varit välkända ända sedan hans levnad. Likväl har hans insatser som forskningsresande trots detta kunnat uppmärksammas, fram till nu.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Hedins bidrag till det etnografiska museets samlingar är betydande och som upptäcktsresande bör han ha en framstående plats i den permanenta utställningen. Han var också länge en prominent figur i den svenska offentligheten, med stort inflytande i svenskt kultur- och samhällsliv, innan han genom sina allt underligare politiska ställningstaganden som sagt lyckades marginalisera och svärta ned sig själv. Men det var inte på grund av sina politiska uppfattningar sent i livet som Hedin fick en framskjuten position i den svenska offentligheten, utan tvärtom dessa som gjorde att han förlorade sin position. Är inte detta en intressant historia att berätta för eftervärlden? Att personer som Hedin, tillika med delvis judiskt påbrå och inte någon antisemit, kunde hemfalla åt att hysa beundran för Adolf Hitler och dennes mördarregim är i sig en viktig pusselbit i förståelsen av vår historia. Att städa undan sådant kommer inte att göra eftervärlden klokare.

En parallell finns i kontroverserna kring det Centralafrikanska Museet i Bryssel, som uppfördes som ett propagandanummer av kung Leopold II över hans privata koloni i Kongo. Leopolds framfart i Afrika kritiserades redan av hans samtid, sedan foton och redogörelser för de belgiska kolonisatörernas grymheter mot befolkningen fått spridning över världen. Museet har kritiserats för att det framställer den grymma koloniseringen av Kongo ur ett för kung Leopold fördelaktigt perspektiv. Men vad är det som man är rädd för? Att någon ska ta Kung Leopolds parti? Även personer ur historiens skräckkabinett bör visas upp för eftervärlden, inte bara trots sina illdåd, utan just på grund av sina illdåd. Leopold II var ifrågasatt redan av sin samtid, och hans museum betraktas knappast med de ögon som han själv hade tänkt sig. På samma sätt bör vi inte riva Sovjetiska kulturpalats som påminner oss om kommunismens brott.

Vårt neurotiska förhållningssätt till historien gör oss dummare. Vi kan förhålla oss till en framstående upptäcksresandes samlingar på ett museum, även om han, med Axel Odelbergs ord, var mannen som alltid hittade rätt i geografin men för evigt gick vilse i politiken. Och låt oss för farao kalla en mumie för en mumie.

The post Kalla en mumie för en mumie! first appeared on Opulens.

STREAMING. Det allt mer bristfälliga utbudet av äldre filmer och serier hos streamingjättarna håller på att göra oss digitalt urarva, det anser Lars Anders Johansson. Här förklarar han varför.

Jag såg nyligen om den storslagna tv-serien Krig och hågkomst från 1988, baserad på Herman Wouks roman med samma namn. Serien och boken är uppföljare till den inledande Krigets vindar, som hade filmatiserats 1983. Krig och hågkomst är en av de mest ambitiösa skildringarna av det andra världskriget som någonsin gjorts. 

Utöver de påhittade huvudpersonernas livsöden vinnlade sig både författaren Wouk och producenten Dan Curtis om att så korrekt som möjligt återge de historiska skeendena. Serien blir därmed en 30 timmar lång historielektion om det andra världskriget, både i Europa och i Stilla Havet, och skildringarna av det tyska ledarskapet och Hitlers tilltagande paranoia är i paritet med Oliver Hirschbiegels Undergången från 2004.

Krig och hågkomst är också en av de mest ambitiösa och plågsamma skildringarna av förintelsen som gjorts på film. Det var den första dramatisering som fick spelas in på plats i Auschwitz och Auschwitz-Birkenau. Vid inspelningen av selektionsscenen på perrongen i Birkenau medverkade överlevande från förintelsen som statister. Curtis eftersträvade historisk riktighet ned på minsta detaljnivå, och till skillnad från många senare skildringar av nazisternas massmord är det inte frågan om några antydningar eller läsande mellan raderna. Allt visas på film, obönhörligt och, som sagt, ned på detaljnivå. Från insatsgruppernas massarkebuseringar i Ukraina till gasningarna i Auschwitz mot krigets slut. Till och med den så kallade Aktion 1005, då massgravarna från förintelsens inledningsskede grävdes upp och kropparna kremerades för att utplåna spåren visas, sakligt och makabert.

En nutida tittare slås av det lugna berättartempot. Till skillnad från dagens snabba klippningar och hetsiga tempo låter Dan Curtis scenerna ta sin tid, i den 35 år gamla produktionen. Kanske skulle vissa tycka att det är segt, men när man väl sugits in i det är det så mycket mer effektivt. De otäcka scenerna blir desto mer gastkramande när de inte skyndas förbi. 

Detta sätter fingret på en problematik som kommit att bli allt mer uppenbar på senare år: vi håller på att göra oss av med vårt digitala kulturarv.

Krig och hågkomst borde vara obligatorisk tittning för var och en som är intresserad av det andra världskriget, av Förintelsen, och av historia överhuvudtaget. Själva ramberättelsen är naturligtvis påhittad och en smula melodramatisk, men skådespeleriet är storslaget, och huvudpersonerna blir egentligen mest en fond mot vilket den mycket större berättelsen utspelar sig.

Dessvärre är den som inte är lyckosam att äga en DVD-box hänvisad till en plågsamt lågupplöst version av serien som någon laddat upp på Youtube (med serbiska undertexter). Frågan är dessutom hur länge den kommer att finnas kvar där, av rättighetsskäl. Detta sätter fingret på en problematik som kommit att bli allt mer uppenbar på senare år: vi håller på att göra oss av med vårt digitala kulturarv. Streamingtjänsterna, som skulle tillgängliggöra all världens filmer och serier, har ett allt sämre utbud, som framförallt består av nyproducerade filmer och serier. Många klassiker går inte längre att få tag på.

För ett antal år sedan, innan streaming av film slagit igenom på bred front, hade jag en prenumeration hos DVD-uthyrningsföretaget Lovefilm (nej, det var inte sådana DVD:er som namnet antyder…). Affärsidén var enkel: man fyllde i vilka filmer man ville se på deras hemsida och fick två DVD:er hemskickade med posten. När man sett dem skickade man tillbaka dem och någon dag senare kom två nya. Detta var naturligtvis mycket krångligare än dagens streamingtjänster, så det är begripligt att företaget tvingades att lägga ned 2013. Vad som gick förlorat var dock tillgången till deras enorma utbud. Det kändes verkligen som att de hade allt. Tack vare Lovefilm kunde jag plöja hela Ingmar Bergmans produktion, allt av Herzog och Fassbinder och en lång rad Shakespearefilmatiseringar från olika epoker. Försök hitta det på någon av dagens streamingtjänster!

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Men det är inte bara det riktigt gamla och det smala som går förlorat. Nyligen såg jag Jonathan Nolans och Lisa Joys Westworld, en science fictionserie baserad på Michael Crichtons film med samma namn från 1973. När jag kommit några säsonger in i serien försvann den plötsligt från HBO, vilket gjorde mig en smula perplex, eftersom serien är en originalproduktion från just HBO. Efterforskningar på nätet gav vid handen att HBO rensat bort material från plattformen, även egenproducerat sådant, av skattetekniska skäl. Rättigheterna har nu övergått till en amerikansk kabeltevekanal och vad jag förstår kommer serien inte att vara tillgänglig i Sverige.

Ett annat gissel i sammanhanget är de remakes som ersätter klassiska filmer på streamingtjänsterna. Remakes hade inte varit något problem om originalen fortfarande hade funnits tillgängliga, men så är dessvärre inte fallet. Ett aktuellt exempel är Flykten från Sobibor från 1987, med Rutger Hauer i en av huvudrollerna. Visserligen en hollywoodproduktion med engelsktalande skådespelare, men välspelad och i många avseenden historiskt korrekt. 2018 gjordes en ny filmatisering, betydligt sämre, och med mycket vag koppling till den historiska bakgrunden. Naturligtvis är det bara den senare som finns tillgänglig på streamingtjänsterna.

Streaming är fantastiskt smidigt, men det bristfälliga utbudet av äldre filmer och serier är ett tilltagande problem på flera sätt. Dels håller vi på att göra oss kvitt vårt digitala kulturarv – filmer och serier som borde höra till allmänbildningen är inte längre tillgängliga och missas därför av nya generationer. Dels får streamingjättarna en grindvaktsfunktion som styr över vår kulturkonsumtion och våra kulturella referensramar i en utsträckning som nog ingen kulturförmedlare i historien kunnat göra.

The post Det otillgängliga kulturarvet first appeared on Opulens.

GUNSTLING. Det är inte nepotismen som är det stora problemet i kulturlivet, utan att konsten förlorat sitt egenvärde. Debatten om kulturbarnen leder fel genom att fokusera på förutsättningar istället för utfall.

Det mest plågsamma med debatten om de så kallade “kulturbarnen” (det vill säga barn till framträdande kulturpersonligheter som använt detta för att bygga sin egen plattform i kulturlivet) är inte att se somliga kulturbarn förklara att de minsann inte alls haft någon fördel av att födas rakt in i kultureliten och att just de är sin egen lyckas smeder. För visst finns det sådana, det vill säga barn till framträdande kulturpersonligheter som själva haft talang och självdisciplin till att själva bli framträdande kulturpersonligheter i sin egen rätt. Något säger mig dock att dessa inte skulle rycka ut till sitt eget försvar i den här typen av debatter. Här gäller show don’t tell.

The post Medelmåttornas tyranni first appeared on Opulens.

KULTURPOLITIK. ”När högkulturen förlorar sitt egenvärde måste den ständigt motivera sin existens, med argument hämtade utanför kulturen själv. Det är därför våra scener och konsthallar fylls av pamflett- och blankettkonst”, skriver Lars Anders Johansson.

Högkulturen lider av dåligt självförtroende och det gör oss alla dummare. När den avancerade kulturen blev tvungen att motivera sin existens förlorade den sitt transaktionsvärde gentemot politiken och ekonomin. Det är vår tids rädsla för allt tuggmotstånd som hotar kulturen.

Föreställ er en restaurang med en omväxlande lismande och aggressiv inkastare som stod ute på gatan och ropade åt er att komma in och äta råkost, eftersom det är nyttigt för er. Skulle ni gå in? Förmodligen inte. Den som vill äta gott letar efter stället med den längsta väntelistan. När man passerat den högdragna hovmästaren är förväntningarna redan högt ställda.

Finkulturens död har det varnats för många gånger. Jag säger inte att det är obefogat. Människor läser allt mindre skönlitteratur och det är en krympande skara som besöker den traditionella högkulturens bastioner. Som orsaker till denna utveckling anförs ömsom teknikutvecklingen, skolans förfall, marknadskrafterna eller det uppväxande släktets bristande karaktärsegenskaper.

Politiska insatser inriktas ständigt på att åtgärda dessa missförhållanden och se till att högkulturen görs tillgänglig för fler. Redan 1974 slogs det fast i de kulturpolitiska målen med en tidstypisk formulering att kulturpolitiken skulle syfta till att “motverka kommersialismens negativa verkningar”. Så här ett halvsekel senare ger en okulärbesiktning av de stora kulturinstitutionernas besökare vid handen att den kategorin fortfarande utgörs av ungefär samma “socialgrupper”, för att använda dåtidens terminologi, trots fem årtionden av kulturpolitisk strävan.

Ambitionsnivån var det inget fel på.

Ambitionen att göra högkulturen tillgänglig för fler är naturligtvis sympatisk, men frågan är om inte det ständiga sänkandet av trösklar i själva verket är kontraproduktivt. I arbetarrörelsens barndom syftade den kulturella jämlikhetskampen till att höja bildningsnivån hos massorna och göra fler delaktiga i den smala och avancerade kulturen. Arthur Engberg, som ung stridbar kulturdebattör i arbetarrörelsens tidningar och tidskrifter och sedermera ecklesiastikminister i Per Albin Hanssons regeringar på 1930-talet, menade att arbetare borde lära sig klassisk grekiska och latin, för att kunna ta del av den västerländska kulturens nyckeltexter på originalspråk. Ambitionsnivån var det inget fel på.

Någon gång under efterkrigstiden kom denna jämlikhetssträvan att ta motsatt riktning: nu var det i själva verket de kulturella hierarkierna som utgjorde ett jämlikhetsproblem. Den fina kulturen skulle puttas ned från sina piedestaler. Det som var avancerat och svårtillgängligt ansågs plötsligt problematiskt. Den arbetarrörelse som några årtionden tidigare lierat sig med den svårt elitistiska modernistiska rörelsen ville plötsligt “öppna upp” finkulturen genom att göra den lättillgänglig snarare än genom att höja mottagarnas mottaglighet genom bildning. Så kom kulturpolitiken att göra gemensam sak med den marknadsdrivna, lättsmälta populärkulturen. Paradoxalt nog under samma epok som den sade sig vilja motverka kommersialismens negativa verkningar på kulturområdet.

Det är inte konstigt att högkulturen sedan årtionden tillbaka tycks lida av notoriskt dåligt självförtroende. Till viss del handlar det givetvis om pengar. Institutionerna och utövarna tvingas ständigt stå med mössan i handen och motivera sitt existensberättigande för politiskt tillsatta kulturbyråkrater, eller potentiella mecenater i den privata sektorn. Det är inte konstigt att så många inom det som tidigare betraktades som finkulturella genrer har hemfallit till den banala politisering som präglar stora delar av den övriga kultursektorn. De talar bara det språk de hoppas att uppdragsgivarna ska förstå. Den privata sektorn lyckas inte heller vara någon motkraft i detta, eftersom det där saknas normgivande institutioner.

I grund och botten handlar det om att det som sociologen Pierre Bourdieu kallade för “kulturellt kapital” tycks ha förlorat sitt transaktionsvärde gentemot de andra valutorna i form av socialt och ekonomiskt kapital. För hundra år sedan var det direktörerna och politikerna som kämpade om att få sitta vid konstnärernas bord. I dag är det de senare som kämpar om smulorna från de förra gruppernas middag.

När högkulturen förlorar sitt egenvärde måste den ständigt motivera sin existens, med argument hämtade utanför kulturen själv. Det är därför våra scener och konsthallar fylls av pamflett- och blankettkonst, och som de privata kulturmecenaterna i stort lyser med sin frånvaro, trots att förmögenhetsbildningen de senaste årtiondena har varit så mycket större än under glansperioden kring förra sekelskiftet. Det är därför vi har fått kultursidor som knappt skriver om kultur. Det är förmodligen också därför som högkulturen tappat sin attraktionskraft bland unga.

Visst kan skolan göra betydelsefulla insatser genom att introducera det uppväxande släktet till de stora verken. Men för att entusiasmera och engagera behöver den avancerade kulturen visa självförtroende. Allt kan inte vara tillgängligt för alla. Vissa kulturuttryck kräver förförståelse för att man ska kunna tillgodogöra sig dessa. Att någonting är avancerat och svårtillgängligt borde inte betraktas som något dåligt.

Vår tids rädsla för allt som bjuder tuggmotstånd är det som i själva verket åderlåter högkulturen. Alla som har ett intresse av att bryta den negativa spiralen har ett ansvar för detta. Kulturpolitikens försök att hyvla ned trösklarna har förfelat sitt syfte. För att återknyta till den inledande restaurangmetaforen: det är knappast restaurangen med den ihärdiga inkastaren som har den längsta kön eller kan ta ut de högsta priserna. Det är inte heller maten som närmast följer myndigheternas rekommendationer om näringsriktighet eller som bjuder minst tuggmotstånd som är bäst på att kittla sinnena.

The post Det är minsta motståndets lag som dödar kulturen first appeared on Opulens.

KULTURARV. “Försöken att blåsa upp frågan om entréavgifter på en handfull statliga museer till en stor och ideologiskt avgörande kulturpolitisk fråga är lika tröttsam nu som förra gången.” Det menar Lars Anders Johansson som ändå menar att argumenten för en biljettkostnad väger tyngre än de motsatta.

Den borgerliga regeringens beslut att återinföra entréavgifterna på en liten grupp statliga museer väckte de väntade reaktionerna. Precis som när frågan förra gången var på tapeten så har tonläget varit gällt och överdrifterna många.

Regeringen anklagas för att på det mest hjärtlösa vis utestänga svaga och utsatta grupper från kulturarvet, för att vara kultur- och bildningsfientlig och allt möjligt annat förgripligt. Tycker man inte att just dessa statliga museer ska ha fri entré är man uppenbarligen en kulturfientlig barbar som borde veta hut och hållas borta från det kulturpolitiska beslutsfattandet.

Pikant nog sammanfaller de rasandes och ryandes omsorg om kulturarvet med exakt den uppdelning som gjordes av den tidigare rödgröna regeringen när fri entré-reformen genomfördes. Att besökare till Sjöhistoriska muséet i Stockholm framledes kommer att få erlägga en avgift för att bese de magnifika samlingarna är tydligen ett hot mot både kulturarvet och anständigheten, men att dess systermuseum Vasamuseet knappt två kilometer därifrån hela tiden tagit betalt av besökare verkar inte ha upprört någon.

Försöken att blåsa upp frågan om entréavgifter på en handfull statliga museer till en stor och ideologiskt avgörande kulturpolitisk fråga är lika tröttsam nu som förra gången. Det finns flera goda argument för att inte ta betalt av besökarna vid statliga museer och det finns flera goda argument för att göra det. Det handlar inte nödvändigtvis om huruvida man står till höger eller vänster, även om twitterkrigare på båda sidor om den politiska blockgränsen försöker få det till det.

Ett argument för fri entréreformen som även människor till höger borde kunna köpa är att den som betalat för museerna via skattsedeln också borde ha möjlighet att njuta av dem utan att vara tvungen att betala en gång till. Ett annat argument som inte minst konservativt sinnade borde kunna ta till sig är att varje åtgärd som gör kulturarvet mer tillgängligt för fler stärker dess ställning, ökar intresset och i förlängningen också medborgarnas bildningsnivå och benägenhet att vilja bevara det till eftervärlden.

Det finns emellertid också goda argument för entréavgifter. Det tyngsta handlar om signalvärdet: att kultur är någonting som är värt att betala för. Gratis är inte alltid godast, och vår samtida fixering vid att sänka trösklar, öppna upp och tillgängliggöra blir stundtals kontraproduktiv. När vi betalar för någonting innebär det att vi har gjort en prioritering, vi har prioriterat just detta framför någonting annat som vi skulle ha kunnat lägga våra pengar på istället. Det gör att vi närmar oss det hela med en annan typ av inställning.

Det vi inte har betalat för tenderar vi att ta för givet. Jag har under åren som yrkesverksam musiker upplevt en stor skillnad på publik som betalat och publik på ställen där man inte betalar entréavgift. Det finns någonting ironiskt över det faktum att många som försvarar en omfattande offentlig kulturfinansiering med slagord som att kultur måste vara värt att betala för, motsätter sig att statliga museer tar ut entréavgifter, eftersom entréavgifter sänder just signalen att kultur är värt att betala för.

Ytterligare ett tungt vägande argument för återinförda entréavgifter handlar om snedvridandet av konkurrens mellan olika kulturinstitutioner. De museer och kulturinstitutioner som inte omfattades av fri entré-reformen drabbades i varierande grad av besökstapp när det plötsligt blev gratis att besöka deras konkurrenter. Ett tredje argument för entréavgifter är att det möjliggör för institutionerna att i högre grad styra över sin ekonomi och påverka intäktsflödet.

Men de svaga och utsatta grupperna då, de som har små marginaler och därför inte kommer att prioritera att lägga sina resurser på museibesök? Att erbjuda riktade rabatter, eller till och med fri entré till utvalda grupper är naturligtvis inte fel. Det kan staten med fördel gå in och subventionera, om den vill öka tillgängligheten för fler. Turister kan däremot gott betala för sig, och på så sätt dra in välbehövliga slantar till vården av kulturarvet.

I Finland finns Museikortet som kostar 74 euro och fungerar som inträdesbiljett till 300 finländska museer under ett helt år (En svensk motsvarighet finns i form av Kulturarvskortet vilket ger halva priset till lika många svenska museer). Ett fördelaktigt erbjudande som den som går på museum någorlunda ofta snabbt har tjänat in. Kanske vore den finska modellen något för svenska politiker att överväga? Med rabatterat pris för resurssvaga grupper för att öka tillgängligheten, samtidigt som man fortsatt sänder signalen att kultur och kulturarv är någonting som är värt att betala för.

The post Visst är det värt att betala för museibesök first appeared on Opulens.

LÖFTESBROTT. “Sanningen har förlorat relevans. Ingen behöver tala sanning. Ingen i Tidölaget vill ha en slav på vagnen”, skriver Lars Thulin.

Den som vinner en kamp där man kämpat hårt kan bli segerrusig. Tillståndet innebär ofta eufori, en känsla av att vara oövervinnelig och att få göra precis som man vill. Kejsarna i Rom visste farorna med detta. Därför hade de alltid med sig en slav på triumfvagnen. En som viskade i kejsarens öra att han trots allt var dödlig.

Segerrus är begripliga. Men kan leda fel och innebära att smolk kastas i glädjebägaren. SD i synnerhet och övriga borgerliga partier i allmänhet, har drabbats denna höst.  Segerrus i politiken brukar betyda att det är okej att bryta löften eftersom vinsten ändå är i hamn. En annan är att det går att kasta masken, eftersom man inte längre behöva låtsas något.

För SD inträffade detta redan på valnatten då Rebecka Fallenkvist, känd SD-profil, och en av de få kvinnliga profilerna i partiet och ledare för SD:s tv-projekt Riks vrååålade ut ”helg (hell) seger”, rakt in i en tv-kamera. Likheten med nazisternas ”Sieg heil” var svår att missa med tanke på partiets födelse i nynazismen.

Min gissning är att segerropet är okej att använda internt i partiet. Att göra det utåt är inte okej, speciellt inte om en journalist finns inom hörhåll. Men berusad både av segern och alkohol, vilket hon erkände att hon var, slank detta ur Fallenkvist.

Men uppståndelsen och hennes lama ursäkt för detta lärde henne inget. För lite senare hade hon läst Anne Franks dagbok. Den är ett av de mest gripande dokumenten om Förintelsen, sedd ur en flickas ögon. Rebecka avfärdade berättelsen genom att framställa judinnan Anne Frank som en kåt tonårstjej. Krönikörer och tyckare rasade mot uttalandet. SD bestraffade Fallenkvist genom att ge henne ett nytt jobb i partiet.

Hatet mot media har SD hämtat från tre regimer.

SD:s stabschef och medie-expert Linus Bylund utropade segerrusigt att nu skulle partiet köra med journalistrugby. Representanter för pressen skulle knuffas undan och nu skulle partiet strunta i att svara på jobbiga frågor. Det behövdes ju inte längre eftersom SD hade vunnit. Hatet mot media har SD hämtat från tre regimer som de fram tills nyligen flörtat med: Orbans Ungern, Putins Ryssland, Trumps USA.

När det gällde klimatet fortsatte ruset. Två riksdagskvinnor från SD gjorde klart att det inte existerade något hot. Inget sådant gick att bevisa. Det var bra att det blev varmare för då slapp folk frysa, sade civilingenjören Elsa Widding. Kollegan i riksdagen, Angelica Bengtsson, 32-årig frilansande dansare, förklarade i SVT:s Rapport att hon visste bättre än 90 procent av världens forskare. Eftersom hon ”följt media”. Partiledaren hängde på och avfärdade klimatkrisen som en religion.

Att kasta klimatfrågan på soptippen genom att förneka den, hade SD inte vågat göra före valet. Det hade inte varit taktiskt. I segerruset avslöjade partiet sin verkliga agenda.

Övriga i Tidölaget blev också berusade. Norrtäljes moderata kommunpolitiker höjde sina löner med närmare 30 procent. Skälet som angavs var en märklig koppling till statsministerns lön. Domen och hånen från medborgare och media var stenhård. Höjningen togs tillbaka. Ordet ”tondöv” använde M själva. Den dövheten drabbar segerrusiga. Begreppet tondöv innebär dock att kravet framfördes på fel sätt. Inte att det var fel i sig.

De många löftesbrotten är påtagliga. Innan valet gjordes Magdalena Andersson ensam ansvarig för nedgången i ekonomin och de höga energipriserna. På affischer utlovade Ulf Kristersson att få ordning på precis allt. Men på sin första presskonferens betonade nya finansministern att allt skulle bli värre och att vi måste förbereda oss på en riktigt kall vinter.

Av den utlovade sänkningen av bränslepriserna med upp till tio kronor litern återstod en som landade på mindre än en krona.

Den nya regeringen skulle också få ordning på brotten. Det lät enkelt, som att laga en punktering på cykeln. Men väl i Rosenbad gjordes klart att det är en lång process och att det skall bli värre. Uppenbarligen skakade inte de gängkriminella av skräck då nye justitieministern Gunnar Strömmer höjde rösten. De tycks inte ha gjort patron ur.

Men, säger någon läsare: de rödgröna partierna skulle minsann gjort samma sak om de vunnit. Därför får vi inte att klaga på Tidölaget. Måhända är invändningen riktig. Men vi har inte facit för de rödgröna. De blev aldrig segerrusiga.

Slutsatsen är skrämmande, oavsett vem som blir berusad. Nämligen att med IT-teknik kan vi nu syna en lögn blixtsnabbt. Google är en hård domare med ett oerhört minne. Löftesbrott avslöjas obarmhärtigt. Det borde inneburit att partier blev försiktigare med vallöften, svepande beskrivningar och lögner. Slaven på triumfvagnen hade varit klar och tydlig.

Valdebatten visade motsatsen. Lögnerna och löftesbrotten har varit fler än tidigare. Sanningen har förlorat relevans. Ingen behöver tala sanning. Ingen i Tidölaget vill ha en slav på vagnen. De har väl skickats med enkelbiljett till Kabul, vilket är SD:s lösning på problemen med integration.

Den nya tekniken borde medfört mångfald i debatten. Den har medfört enfald.

The post Alla behöver en slav på triumfvagnen first appeared on Opulens.

KULTURKANON. “Kanske är det därför Sverigedemokraternas sorglösa folkhemsnationalism sticker extra mycket i ögonen på den goda smakens väktare på kultursidorna: för att den är så påfallande osvensk. Det sant svenska är att förneka det svenska”, skriver Lars Anders Johansson.

Finns det någon svensk kultur? För alla som kommer utifrån är svaret uppenbart, Sverige är ett av de mest homogena och egensinniga länderna på jordklotet, för att inte tala om det mest egenkära. Den humanitära stormaktens falska ödmjukhet är bara ett av den svenska nationalkaraktärens mindre smickrande drag. Ett annat typiskt svenskt drag är det neurotiska förnekandet av att det skulle finnas något som är typiskt svenskt.

Jag brukar, i likhet med många andra, roa mig när jag åker utomlands, med att på långt avstånd försöka urskilja vilka som är svenskar på gatan i London, Paris, Rom och Los Angeles. Det slår nästan aldrig fel. Svenskarna sticker ut, genom sin homogena individualism, sin diskreta trendkänslighet och sin på samma gång självsäkra och osäkra attityd.

Det typiskt svenska låter sig inte lätt fångas i ord, men många har försökt, I boken “Är svensken människa” kopplade historikerna Lars Trägårdh och Henrik Berggren svenskheten till statsindividualismen och spänningsförhållandet mellan gemenskap och oberoende. Det spänningsförhållande som gör att Sverige på en och samma gång kan vara ett av världens mest konforma och ett av världens mest individualistiska länder.

Trägårdh och Berggren inrättade sig i en lång litterär tradition av försök att ringa in den svenska nationalkaraktären. Så gott som alla som försökt sig på detta har varit påfallande kritiska till de typiskt svenska egenskaperna. Verner von Heidenstams rasande pamflett “Om svenskarnas lynne” från 1896 innehåller idel utfall mot den typiskt svenska benägenheten att nedvärdera det egna till förmån för allt nytt och utifrån kommande:

Svenskarnas ytterliga modernitet, deras rastlösa brådska att tillägna sig alla nyheter äro just egenskaper, som i våra dagar göra dem mer än rättvist obemärkta… Deras byggnader, deras seder och bruk sakna nationell prägel och beteckna blott summan av det för tillfället modernaste. I hela riket finns icke en enda orörd byggnad från medeltiden, och en främling utan kunskaper skulle kunna anse Sverige för ett nytt land utan historia. Den allmänna storstadsstilen nedtränger med snabbhet till landsorten, bland vars nytimrade paradhus du svårligen skall kunna återfinna en liten småstad från din farmors förlovningsår.

Heidenstam, som kanske mer än någon annan diktare förknippas med den svenska nationalromantiken, hyste ett ambivalent förhållande till det svenska och avskydde nationella symboler.

Heidenstam föredrog själv den islamiska världen, där han tillbringat en betydande del av sin ungdomstid, och menade att där fanns den ursprungliga ”livsglädjen” kvar, i kontrast till Västerlandets ”gråväderstankar”.

Statistikern Gustav Sundbärg riktar i sin essä “Det svenska folklynnet”, bilaga till den stora emigrationsutredningen 1911, en liknande kritik som Heidenstams mot den svenska nationalkaraktären. Svensken är visserligen intelligent och hederlig, menade Sundberg, men saknade sinne för det egna landet och dess karaktär:

Allt som ligger nära, ser svensken oredligt och dunkelt och betraktar det med viss misstro. Allt aflägset ser han stort och klart och gärna med en hänförd beundran. Därför är svensken alltid storslagen och vidsynt, när han bedömer främmande folk, och alltid småsinnad och trångsynt, när han bedömer hvad som är svenskt.

“Osvenskt” har länge varit ett positivt laddat omdöme i Sverige, oavsett om det rört sig om en maträtt, en kulturell sedvänja eller en persons temperament. Den svenska chauvinismen, om man kan tala om en sådan, ligger snarast i förnekandet av det svenska, något som gjort det svårt för utifrån kommande att tränga genom och assimileras in i den svenska kulturen. Till och med Heidenstam, som kanske mer än någon annan diktare förknippas med den svenska nationalromantiken, hyste ett ambivalent förhållande till det svenska och avskydde nationella symboler. När han slog sig ned på gården Övralid vid Vättern köpte han ett av torpen i sluttningen nedanför, av det huvudsakliga skälet att han ville ta ned den flaggstång som han menade skämde utsikten. Den flaggstång som står på Övralid idag restes efter skaldens död.

Den svenska nationalromantiken kring förra sekelskiftet inom konst, litteratur och musik skiljer sig också från den i många andra europeiska länder vid samma tid. Medan den nationalromantiska konsten och litteraturen i många länder fungerat som inslag i en politisk strävan att skapa homogena nationalstater ur brokiga, mångkulturella imperier, fokuserade den svenska nationalromantiken istället på naturens skönhet och de regionala och lokala kulturyttringar som höll på att duka under för den moderna svenska nationalstatens framväxt. Det göticistiska vurmandet för stormaktstidens krigarkungar var vid det laget redan marginaliserat.

Kanske är det därför Sverigedemokraternas sorglösa folkhemsnationalism sticker extra mycket i ögonen på den goda smakens väktare och riddersmän på kultursidorna: för att den är så påfallande osvensk. Det sant svenska är att förneka det svenska. Självförhävelse genom självutplåning.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Längst i sin förnekelse gick kanske Ingrid Lomfors, intendent vid Forum för levande historia när hon 2015 vid ett propagandaspektakel på Münchenbryggeriet slog fast att det ”Det finns ingen inhemsk svensk kultur”. Det kan man förstås hävda, om man tänjer definitionen av en inhemsk kultur till sin yttersta gräns, men med en sådan definition existerar inte några kulturer överhuvudtaget och då blir definitionen tämligen meningslös. Mig veterligen finns det ingen som förfäktar en kultursyn där nationella kulturer uppstår i ett vakuum, opåverkade av influenser utifrån och oförändrade över tid. Vad Lomfors argumenterade mot var således vad som med en typiskt svensk anglicism brukar betecknas som en halmgubbe.

Kulturskribenternas klädsamt upprörda reaktioner på Tidöavtalets förslag om en svensk kulturkanon är i samma anda. Som “dålig metafysik” avfärdar Expressens kulturchef Victor Malm på Twitter eventuella försök att definiera en svensk kultur. På så vis har kanonförslaget redan tjänat ett välkommet syfte, nämligen att tillhandahålla en ny halmgubbe för kultureliten att ta avstånd ifrån.

För egentligen är det inte innehållet i en kanon som de rysande och rasande redaktörerna vänder sig emot. De har givetvis själva tagit del av de verk ur den svenska kulturhistorien som egentligen inte existerar eftersom någon svenskhet inte finns och försök att definiera en sådan ofrånkomligen landar i dålig metafysik och för övrigt måste en svensk kulturkanon givetvis omfatta även annan kultur än svensk, egentligen borde den omfatta all kultur från hela världen. Och så vidare.

På tv ser jag ett inslag om Gammalsvenskby i Ukraina, som i år ockuperats av den ryska invasionsarmén under Putins orättfärdiga krig mot sitt grannland. I Gammalsvenskby lever svenskar som talar en säregen svensk dialekt, ättlingar till de svenskar som på 1780-talet förflyttades från Dagö i Estland till dagens Ukraina, till följd av en rättstvist mellan den svenske godsägaren greve Stenbock och tsarinnan Katarina den stora. Trots att de var i ständig minoritet i en ömsom rysktalande, ömsom tysktalande omgivning, behöll svenskarna i Gammalsvenskby sitt svenska språk och sin kultur. Först i slutet av 1800-talet återupptogs vissa kontakter med Sverige. Den svenska kulturen i Gammalsvenskby, som överlevt århundraden av skiftande herrar, två världskrig och sju decennier av kommunistiskt förtryck, säger mer om den svenska kulturens särart och livskraft, än samtliga svensk kulturskribenters nervösa avståndstagande från densamma.

The post Blågul självförhävelse genom självutplåning first appeared on Opulens.

BILDNING. Den nya borgerliga regeringen har utlovat en kulturkanon. Den största faran är att urvalet utgår från samtidens frågeställningar och konfliktlinjer, vilket snabbt skulle göra den irrelevant. Den nya kulturministern har en diger uppgift framför sig.

Så ser det ut att kunna bli en svensk kulturkanon trots allt. Det är nämligen ett av förslagen i det så kallade Tidöavtalet, som reglerar samarbetet mellan de borgerliga regeringspartierna och Sverigedemokraterna. Med kulturkanon avses en förteckning över särskilt viktiga verk, som alla svenskar förväntas känna till och ta del av.

Redan innan den nya regeringen hunnit tillträda har debatten brutit ut. Den följer de gamla inkörda hjulspåren: kulturredaktörer med mindervärdeskomplex listar verk som ”måste” vara med i en sådan kanon, men som i själva verket enbart syftar till att påvisa deras egen beläsenhet. Vi vet vad som kommer härnäst: Bildningselitister på vänsterkanten som förkastar hela tanken på en kanon, för att kunna upprätthålla det bildningsförsprång som de själva fick med sig hemifrån. Liberaler som protesterar mot att staten överhuvudtaget har åsikter om vad folk ska läsa. Konservativa som oroar sig för politisering av listan, men inte själva kommer på några förslag om vad som ska ingå. Tidningen Dagen kommer att skriva om betydelsen av det kristna kulturarvet.

Det verkar finnas en närmast magisk övertro på vad som en statlig lista över kulturella verk kan åstadkomma, både bland förespråkarna och bland kritikerna. Ser man till effekten i de länder där liknande listor har blivit verklighet tycks den vara marginell. Det är fortfarande eldsjälar bland lärare och bibliotekarier som gör den avgörande skillnaden för huruvida unga som inte får med sig den kulturella bildningen med modersmjölken skall inspireras till att ta de första stapplande stegen på sina egna bildningsresor.

Det minsta av den svenska skolans problem är att eleverna läser för många klassiker.

Men även om statliga kulturkanoner i länder som Danmark tycks ha fått ett begränsat genomslag i verkligheten betyder det inte nödvändigtvis att förslaget är dåligt. I bästa fall kan det bidra till att höja kulturarvets status och att få människor att börja läsa klassiker igen. Att centrala verk ur kulturhistorien framhålls som en slags miniminivå för vad skolelever förväntas ta del av kan knappast vara någonting negativt. Det minsta av den svenska skolans problem är att eleverna läser för många klassiker.

Kritiken mot förslaget om en statlig kulturkanon missar dessutom huvudsakligen målet. En statlig lista över särskilt viktiga verk ur kulturhistorien innebär inte att staten försöker hindra oss från att ta del av annan kultur. Listan kommer inte att göra oss ofriare, mer nationalistiska eller vad nu kritikerna oroar sig för. I värsta fall blir listan ännu ett dokument som när debattvågorna lagt sig samlar damm på någon myndighets hemsida. Vilka böcker som faktiskt läses i skolorna kommer fortsatt att vara upp till lärarna.

Det finns naturligtvis en överhängande risk att resultatet blir slätstruket, politiserat, samtidsorienterat och menlöst. När Tidöpartierna ska försöka komma överens om hur expertgrupperna ska utses, under ständigt bombardemang från en allt annat än konstruktiv opposition och kultursidor som vill att det hela ska misslyckas, finns en uppenbar fara att det hela slutar med en tummetott. Den nya kulturministern Parisa Liljestrand (M) har en diger uppgift framför sig. Förhoppningsvis kan hennes erfarenheter från läraryrket i kombination med utbildning inom litteraturvetenskap och teologi komma väl till pass.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Den största faran med framtagandet av en statlig kulturkanon är att den riskerar att fastna i samtidens frågeställningar och konfliktlinjer och därför snabbt bli irrelevant och ointressant. De expertgrupper som får i uppdrag att ta fram listan bör sträva efter att den statliga litteraturkanon i så hög grad som möjligt förhåller sig till den verkliga kanon, det vill säga den mängd verk som vaskats fram genom kulturhistorien för att de av olika anledningar haft en relevans som bestått över tid. Det är verk som läses, kommenteras, refereras och debatteras av ständigt nya generationer. Att känna till och förstå dessa verk är att äga nycklarna till vår kultur.

Om en statlig kulturkanon ska göra skillnad och jämna ut bildningsglappet mellan dem som kommer från bildade hem och dem som inte gör det, är det detta som bör vara utgångspunkten.

The post Kritiken mot en kulturkanon missar målet first appeared on Opulens.

PERSONA NON GRATA. “Lars Vilks kvalifikationer som både konstnär och teoretiker kunde ingen ifrågasätta, samtidigt gjorde Rondellhundsprojektet honom utfryst.” Det skriver Lars Anders Johansson med anledning av att det nu gått ett år sedan Vilks omkom.

The post Konstens yttersta gräns first appeared on Opulens.