BERÖRING.  Livet  är till stor del uppdelat i två tendenser, anser Ladislaus Horatius. “Antingen närmar vi oss varandra eller så fjärmar vi oss från varandra. En smekning betyder så mycket,” skriver han och efterlyser mer fysisk kontakt och kommunikation i det sociala umgänget.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Förlåt, säger mannen i snabbköpet. Ursäkta! viskar kvinnan på biblioteket. Vad ber de ursäkt för? Vad har de begått för fel, vilken synd och vilken överträdelse? Jo, de har nuddat min hand. Så grav är tydligen beröring i Sverige att man måste be om ursäkt.

Men gå tillbaka ett antal år, till barndomen. Det sägs i otaliga studier att barnet måste beröras. Ta upp det, krama det, titta på det. (Tittar du bort tolkas det som skrämmande alienation.)

Eric Berne skriver i sin bok Games people play: “A stroke may be used as the fundamental unit of social action. An exchange of strokes constitutes a transaction, which is the unit of social intercourse.”

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Jag ser livet till stor del uppdelat i två tendenser. Antingen närmar vi oss varandra eller så fjärmar vi oss från varandra. En smekning betyder så mycket. Den innehåller mer än “avmätt respekt” (håll säkerhetsavståndet!). I kram och beröring finns nämligen kroppen med. Den vill också vara med i leken.

Berne skriver om senare, vuxna surrogat för smekningen, såsom beröm, utmärkelser, applåder med mera. Han skulle säkert lagt till Facebook-likes om han hade erfarit sociala medier, även om det rör sig om ett ökenlandskap där kroppen inte deltar.

Ibland ser jag entusiaster på gatorna med skylten “FREE HUGS”. Ja! Kramen borde vara gratis, delas ut gratis, vara självklar. Den bekräftar oss på ett naturligt, organiskt sätt. Den erkänner att det finns kroppar i världen och att de spelar stor roll.

Vi i Sverige har förstått vikten av ljus på vintern. Vi sitter i vita rum och kompenserar för mörkret. Det är klokt och logiskt. Jag föreslår att man också inrättar — året runt — kramrum där man kompenserar för all mänsklig isolering och alla onödiga avstånd.

“Ursäkta.” “Förlåt!” Ja, vad handlar det om? Jo, jag drog bort handen och betedde mig som om du vore strömförande. Kom, låt mig ge dig en extra stor kram bara för det!

Jag önskedrömmer, som ni hör. Redan Povel Ramel var nyckeln på spåret när han sjöng texten till låten Ta av dig skorna. “Varje gång du tar av dig skorna så medge att det känns skönt, det betyder att apan i dig har än en framgång rönt.”

Jag skulle snarare säga människan i dig, hon som består av hjärta, hjärna och kropp. Minst tre delar, inte två och absolut inte en.

Kram på er!

Alla artiklar av Ladislaus Horatius

The post Den livsviktiga smekningen first appeared on Opulens.

VÄGSKÄL. I valet mellan läsk och vin börjar Ladislaus Horatius fundera över förutsägbara smaker och sådana som är oförutsägbara. Läsk ska alltid smaka likadant, medan vinets smak beror på en rad variabler.  Resonemanget leder vidare till frågor om livsval.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag rör mig i maktens korridorer. Förlåt, matens korridorer skulle det vara. Jag strosar alltså i ett snabbköp. Här finns korridorer för allt möjligt: Barnmat, hälsokost, kryddor, specerier, konserver, te och kaffe.

Jag stannar till i korridoren för dryck. Och det slår mig att detta är ett märkligt vägskäl. Faktiskt möts två världar här. På ena sidan läsk, på andra sidan vin och spirituosa. (Som ni förstår är jag inte i Sverige.) Varför är detta två världar? Jo, för allt är sig likt till vänster, medan mångfald och variation råder till höger. Det kunde inte vara annorlunda; läsk ska alltid smaka likadant, men vin är en fråga om årgång, terroir, druvsorter. En hel rad variabler, med andra ord.

Homogenisering ställas mot regnbågsvariation. Och detta har också intressanta aspekter för människans perception. Och förväntningar. Framför allt hennes smakande.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Man kan säga att smakande handlar om grovt sett två saker; Att konstatera att “det står rätt till”. Och att känna efter hur det står till.

När vi dricker en Coca-Cola för tusende gången betyder den första slurken “Aha, det smakar rätt, det är Coca-Cola.” Efter det behöver vi faktiskt inte längre ge akt på drycken; vi känner inte längre smaken, vi bara igenkänner den.

Så annorlunda det är på andra sidan korridoren. Där gäller motsatsen, åtminstone om vi alls är intresserade av smaksensationer. När vi köper vin är vi lite äventyrliga; vi vet ju inte riktigt vad vi får. Smaksinnet, som är reducerat till sin enklaste funktion i fallet Coca-Cola och dylikt (nämligen att varna för om något “smakar fel”) är här tvärtom uppskruvat till, ska vi säga en högre oktav.
Detta i sin tur kan appliceras till hur vi lever.

Vill vi ha rutiner där allt är känt, upprepat och “tryggt”, eller finner vi glädje i nya smaker, syner, dofter, musik och tankar? Man ska inte diskutera smak, men det är stor skillnad på rutin och protokoll kontra upptäckarglädje med öppna sinnen.

Väldigt mycket i livet kan göras på rutin. Två områden som är fina undantag är parfym och vin. Jodå, även de kan göras på rutin, men samtidigt inbjuder de till större perceptuell vakenhet. Vad, snarare hur doftar parfymen? Vi behöver inte klistra namn och etiketter på upplevelsen, men den kan vara full av fina nyanser. Vad eller snarare hur smakar vinet? Räkna inte med att fånga upplevelsen i ord men räkna med att uppleva det.

Detta tänker jag i matens korridorer när jag står som en åsna mellan en rik och en påver värld: vin och läsk.

Alla artiklar av Ladislaus Horatius

The post När vin inviterar oss first appeared on Opulens.

UPPGÖRELSE. Sätt ihop mig, please! utbrister Ladislaus Horatius i sin krönika. Det rör sig om en uppgörelse med den västerländska vetenskapen. Horatius ser ljuset i öst.

 [DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]                

Teknikfientlig. Vetenskapskritisk. De orden låter inte bra. Varför inte? Som svar på detta brukar man rada upp en massa synonymer: Bakåtsträvare, mörkerman, perukstock, ärkekonservativ. Men detta är inga argument, bara olika namn på kritikern.

Låt mig presentera mina farhågor mot det som ersatt Kyrkan och på sätt och vis blivit en egen kyrka. De tre viktigaste är specialisering, generalisering och plockepinn.

Det är bekant att man specialiserar sig inom vetenskap. Polyhistor, någon som kan (nästan) allt, det kan vi knappt stava till. I en text av René Daumal hittar jag följande mening. Den slår huvudet på spiken: “Western man´s greatest weakness is his belief that to understand an object is to isolate it.“ Just där ligger ett stort grundfel som vi kommit att acceptera som normalitet och norm.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Isolering, att sönderdela saker står mot syntes, förening, att röra sig mot helhet. Det är ingen slump att “hel” och “hälsa” är besläktade ord i många språk.

Om man ska ta ut svängen kan man säga att så kallad vidskepelse står för holistisk syntes. Säg att det kliar i mina näsa. Aha, någon tänker på mig! Här sätter jag ihop och förenar två olika saker till ett helt. Syntes. Och vem kan bevisa att detta inte stämmer? Vilken apparat det skulle behövas för det! Alla mina vänner skulle behöva intervjuas och undersökas, i realtid…!

Generaliseringen innebär opersonlighet. Man talar aldrig riktigt om mig. Statistiken visar det och det… men vem talar den om? En Medelsvensson som möjligen inte alls existerar men som ges form (fantomform) genom siffror och tabeller.

Statistiken bygger också på mer eller mindre små grupper av försökspersoner. Aldrig på alla. Men även om det hade handlat om alla hade jag kunnat vara ett undantag! Så jag finns inte riktigt med i bilden. I fallet medicin säger man i själv verket ”Det här brukar hjälpa, i 9 fall av 10”. Tänk om jag är nummer 10?

Kontrastera med österländskt tänkande och läkande där diagnosen är mycket grundligare (till exempel i kinesisk medicin och ayurveda) och inte bygger på någon vetenskaplig artikel i en facktidning med rön som ändras och uppdateras om ett halvår.

Dessa österländska läror förenar dessutom ämnet medicin med överbyggande filosofi om olika kosmiska element. Inte siffror och tabeller. Men nu lever vi i Väst och här är det siffror och kvantiteter som gäller.

Och plockepinn? Titta på en människa. Hon har armar, ben, inre organ, sinnesorgan. Titta på en vetenskapsman. Han eller hon sysslar med bara en aspekt av mig. Jag är en biologisk varelse, eller kemisk, eller fysisk, eller… Men jag är naturligtvis inte enbart biologisk ena stunden, enbart kemisk eller enbart fysisk nästa. Jag är jag, men vetenskapen plockar isär mig i småkategorier.

Sätt ihop mig, please! Den tendensen ser jag i Österlandet. Inga ständiga uppdateringar i stil med databranschens tendens att göra program och operativsystem inaktuella. Glöm att kunna använda en tio år gammal dator eller lika gamla datorprogram utan problem! Österländska system är ”bakåtkompatibla” några tusen år. Det är något annat än tio år.

Detta är bara en ytlig skiss, men den visar på väsentliga brister i västerländskt tänkande. Väst anser kaxigt och övermodigt att den ska lära och läxa upp Öst. Jag skriver inte under på den populära frasen “I fucking love science” utan skjuter in ett “don´t” i meningen. Vetenskapen har, trots uppenbara vinster, inte gjort sig förtjänt av så mycket kärlek. Man hittar i och för sig fina visionära undantag som Nikola Tesla, John Lilly och några till. I Ryssland vågar forskare till och med titta på parapsykologi och likaså börjar akupunktur betraktas som rumsrent.

Men ljuset kommer från Öst, så ser jag det. Må ljuspunkterna bli flera och den västerländska absoluta tilltron till isolerade siffror minska.

Alla artiklar av Ladislaus Horatius

The post Låt oss blicka mot öst first appeared on Opulens.

Det bästa hos människan är hunden- men det värsta hos människan är också hunden, den inre hunden, menar Ladislaus Horatius.

Låt oss prata hundar och människor. Hunden vill gärna ha ett ben. Hunden hugger. Hunden vill att vi ska kasta pinnen. Människor vill gärna höra vackra ord och hugger när man dinglar fina fraser framför henne. Hunden viftar på svansen när den är glad och saliverar när man ringer i en klocka. Människan saliverar och viftar med sin inre svans när man trycker på hennes mentala reflexpunkter.

Uttrycket Pavlovs hund syftar på betingade reflexer och sådana finns det många av i vårt tankeklimat. Vissa saker som värme, god mat och kärlek gör oss obetingat lyckliga. Men lycka kan syntetiseras; titta bara på den konstgjorda lycka som många likes ger oss på Facebook.

Eller på den helt verbala varianten. Jag har postulerat en ordklass som heter SAFT: salivframkallande tankesurrogat. Dessa ord får oss att drägla, skapar en varm lyckokänsla i bröstet och aktiverar feel-good hormoner.

Motpolen är SABB-orden: salivbromsande benämningar. Sådana ord ger muntorrhet, hjärtsnörp, och “TABU!” börjar blinka som en varningslampa i hjärnkontoret. Dingla SAFT-ord framför oss och vi viftar på svansen. Gör samma sak med SABB; vi morrar och skäller.

Ett exempel på detta såg vi under implementeringen av IT på 90-talet. “Cyberspace”, “distansarbete”, “äkta bredband”, “e-demokrati”, “kunskap och kompetens”, “paradigmskifte” — allt detta fick oss att drägla. “Radioskugga” och “långsamt modem”… GRRR! Numera klassiska salivframkallare är “demokrati”, “mångfald”, “jämlikhet” och färgen grön. (Politiska tal måste innehålla många procent SAFT.) Lika klassiska ajabaja-ord är “terrorism”, “sexism” och “diskriminering”.

SAFT är ibland kompis med kapning och krympning. Ordet “pride” betyder stolthet och högmod; numera står det, precis som bilden av en regnbåge, för sexuell läggning. En karaktärsegenskap och en allmängiltig, rentav universell symbol har reduceras till en fråga om sex.

Ibland blir saken bara tossig. Jag minns när ordet “koncept” som vardagsterm gjorde entré på scenen. På T-centralen i Stockholm åhörde jag ett samtal mellan två bangårdsoperatörer. “Ja, och frugan hade ju sitt eget koncept om middagen. Men det gick inte alls. Han gillade inte fiskkonceptet. Det blev ju helt fel koncept för honom!”

Lite smålöjligt och nästan rörande när vi klamrar oss fast vid nya favoritord. Hundens “kasta bollen!” blir kast med litet ord. Men saken kan också blir storlöjlig och livsfarlig när orden används i politiska, ideologiska eller teknologiska syften.

Ordet “artificiell” är primärt SABB, “intelligens” är positivt, men tillsammans bildar dessa mentala pusselbitar en hejdundrande mix. Artificiell intelligens! AI! Själv säger jag AJ (artificiell jävelskap) eftersom det är mänsklig intelligens vi borde utveckla och salivera över. Men visst är det skönt när någon eller något annat tänker åt oss. Och diskar. Och parkerar bilen. Och häller upp badvattnet. Och bär ut soporna.

Hela robotutveckling är en mer eller mindre förtäckt dyrkan av bekvämlighetsguden Kom Fort. “Bekvämare är bättre” är en logik som inte anstår Homo sapiens. Det är i motvind som draken lyfter och den optimala komforten är KOMA.

En annan begreppsförvirring handlar om strukturer. Språk har struktur, hud har struktur, atomerna i min kropp har struktur. Musik är ibland inget annat än struktur och poesi har struktur. Det finns företagsstruktur, geografisk struktur och skäggstruktur. Alltså strukturer så långt ögat når. Men detta neutrala ord har nu blivit SABB och används som en ideologisk hammare. “Det är strukturellt”, “det är exempel på strukturellt förtryck” säger man och syftar på dålig behandling av kvinnor.

Men förtryck finns i otaliga former. Män förtrycker kvinnor, kvinnor varandra, män varandra, kvinnor förtycker män, människor förtrycker djur. Men precis som med AI väljer man ut en aspekt av saken, och presenterar den som Sanningen.

I ren protest blir jag då ideologisk elefantist.

Elefantism bygger på sagan om elefanten och de tre blinda männen. En står bakom djuret och menar att det är ett slags rep. Han som står på sidan säger att elefanten är en vägg. Han som står framför säger: två svärd. Alla har rätt och fel. Rätt vad gäller deras del; fel vad gäller helheten.

Vi är lika partiskt blinda när det gäller IT, strukturer och artificiell intelligens. En attityd värdig Homo sapiens vore att promenera och gå runt djuret. Baby elephant walk!

Visst, sett ur en vinkel lever vi i ett patriarkat. Ur en annan vinkel manipuleras och kontrolleras män (bakom kulisserna) av kvinnor. Från en tredje utsiktspost ser man att alla manipulerar alla. Från en fjärde att ingen manipulerar någon, eftersom varken män eller kvinnor har koll eller kontroll utan styrs av hormoner, sitt undermedvetna och yttre planeter.

Antalet synvinklar är obegränsat, vilket lätt ger svindel. Bättre för nattsömnen att parkera (kanske långtid) i en specifik ideologisk hörna. Livet blir enklare och bekvämare så. Men också dummare och mera hundlikt. Vi viftar gärna på svansen, eller skäller — men det är småjobbigt att tänka.

Fast egentligen är tänkande bara en sorts promenad. Voff!

Alla artiklar av Ladislaus Horatius

The post Reflexerna hos Pavlovs människor first appeared on Opulens.

SÄKERHETSVENTILER. En individs eller lands mognad visas av hur bra man klarar att harmonisera spänningar och motsättningar. Ur det perspektivet är Sverige inte riktigt vuxet, menar Ladislaus Horatius.

Jag brukar hävda att den riktiga hårdvalutan i livet inte är insiderinformation utan outsiderdito. Hur ser läget ut utifrån, på avstånd? För detta krävs att man faktiskt distanserar sig och blir en outsider. Det kostar på.

Här är mina meriter som outsiderinformationsleverantör: Jag rör mig mellan domänerna musik, filosofi och politik. Nationalreligiöst är jag dubbel; är i men inte av Sverige. Mina politiska experiment är utopiskt obundna: varken vänster- eller högerflanken kan tjusa mig eller få mig att blunda för sina brister.

Att domäner flyter ihop kan vara en tillgång; det betyder att dörrarna mellan musik, politik och psykologi är vidöppna för nya insikter. Låt mig då göra en domänöverskridande reflektion över landet Sverige. Låt oss tänka på den som en bomb, eller en tryckkokare.

När trycket i en maskin blir för stort riskerar den att explodera. Revolution är ett slags politisk explosion. MeToo har varit ett slags explosion också. Vissa jämför den med en helande storm men glömmer att stormar visserligen rensar luften men också skadar, slår sönder och dödar. Carl Sargeants självmord är ett exempel på hur “trial by media” helar här, men dödar där.

Hos alla människor, i alla länder, uppstår spänningar och dissonanser. Ett mått på mognad är hur väl vi neutraliserar dessa dissonanser. För musikern är detta vardagsmat. Dimackord upplöses i treklang, sonatsatsens krångliga genomföring övergår i finalens förklarade ljus.

Men just i Sverige är detta svårt. Och den största spänningen fångas i ett bevingat uttryck: “esse quam videri” (vara, ej synas vara). Det Sverige är och det Sverige vill vara, snarare synas vara, är det långt emellan. (Jag skiljer också på wannabe och wannabe-seen-as.)

Sverige är som ett barn som fått en alltför svår läxa, ett ideal den inte kan leva upp till. Dilemmat är att den varken kan nå upp till målet eller erkänna att saken är för svår. Alltså hamnar man i läget synas vara, sken, förställning, hyckleri.

Centralfrågan handlar om tolerans. Enligt idealversionen av Sverige är tolerans den största av dygder, och det är en dygd Sverige också besitter. Tänka fritt är stort men vara tolerant är större, för att modernisera Thorild.

Problemet ligger just i tolerans av en slarvig sort; nämligen att man inte riktigt orkar skilja på vara och synas vara.

I Sverige ser jag inte en rädsla för att vara intolerant – vilket vore ett vackert och ädelt drag – utan en skräck för att SYNAS VARA intolerant. Håll masken till varje pris! Sen, inte minst efter några snapsar, kan man vara hur hjärtligt rå och fördomsfull som helst (bara ingen mikrofon är påslagen).

Detta är varken vackert eller ädelt.

När avståndet mellan sken och realitet blir alltför stort ökar tryck och spänning och söker ett utlopp. Revolution kan vi glömma; Sverige är ett ordentligt land och revolutioner är alldeles för bökiga, tar alldeles för lång tid att städa upp. Men någonstans måste spänningen avledas, det behövs en plats och en kanal där man kan öppna hjärtat på vid gavel och bara kräkas upp allt outtalat, förträngt, självcensurerat.

Jag vill nämna tre säkerhetsventiler. Heta linjen, dit man kunde (och väl fortfarande kan?) ringa och bara prata på utan civiliserade begränsningar eller moralisk slipstvång. Det vi inte kan säga på affärsmötet, 50-årskalaset eller vid frukostbordet kan vi spy ur oss i ett anonymt gruppsamtal.

Internetforumet Flashback ska nog ha en stor del av äran för att Sverige inte exploderar. Här diskuteras ämnen som är fullständigt ajabaja och tabu för en hederlig Svensson. Vem vet, kanske rentav av Svensson själv efter att han kommit hem, klätt av sig ordentlig kostym och står i all sin nakna (h)ärlighet.

Sverigedemokraterna (med förlaga Ny Demokrati) är en tredje viktig ventil. Här inte bara får utan kanske även BÖR man, gärna i allmogedräkt, tänka utanför den tolerant korrekta kub som rekommenderas 6-8 gånger om dagen av Socialstyrelsen. Föga förvånande betraktar många SD som djävulens påhitt och sätter en ära i att hålla för öronen när de tar till orda, trots att strutsar aldrig utmärkt sig för problemlösning.

Själv förhåller jag mig som en outsider, noterar bara att utan dylika åskledare skulle Sverige troligtvis explodera som en vulkan, eller som Mr Creosote i Monty Pythons berömda sketch.

Om explosioner är bra eller dåliga lämnar jag osagt. Jag vet bara att ventiler är av godo, vare sig de är omtumlande eller psykologiskt småpysande. Man vill ju inte sluta som Tycho Brahe som dog av en sprucken urinblåsa för han inte vågade gå på toaletten på en finfin bankett.

Av allt detta drar vi sensmoralen: Håll er inte för länge! Prata (och prutta) fritt.

Alla artiklar av Ladislaus Horatius

The post Utan Flashback exploderar Sverige first appeared on Opulens.

FREDSDRÖMMAR. Julen 1914 la fiendesoldater ner sina vapen för att umgås, spela fotboll och utbyta klappar med varandra. Tänk om män och kvinnor 2017 kunde lägga ner sina vapen i könskriget, skriver Ladislaus Horatius som driver sajten Peace between the sexes.

Plats: Belgien. Tid: 1914. Situation: världskrig. Soundtrack: Stilla natt.

Detta är bakgrunden till en veritabel sannsaga, särskilt för en peacenik som mig. Julen 1914 uppstod alltså en spontan julfred mellan fiendesoldater. Slagfält blev under några timmar vänlig mötesplats.*

Julfred är en benämning, man kan också kalla saken för insubordination, olydnad mot överordnad. Soldaterna struntade helt enkelt i sitt jobb (att döda) och umgicks, spelade fotboll och utbytte julklappar med varandra i stället. Här en underbar, stiliserad video om händelsen:

Reaktionerna lät inte vänta på sig. “De högre befälen blev bestörta och hotade straffa de missdådare som inte dödat fiendens soldater. Året efter beordrades bombardemang under julen för att säkerställa kriget.”

Smaka på de orden: Missdådare som inte dödat… att säkerställa kriget…

Så vem var fiender, egentligen? Inte soldaterna. Utan ideologierna. De högre befälen. Politikerna. Länderna, allierade kontra centralmakter. Men fiendeskapet lyckades inte sippra ner till gräsrötterna, de verkställande lemmarna, de unga män som skulle ge sina liv för idéer de inte nödvändigtvis trodde på.

Det som särskilt tjusar med denna sannsaga är att musik spelade en så viktig roll. Vad jag förstår var det julsång som ledde till julfred. Musik som vi vet rör sig i luft, och luft känner inga nationella gränser (tack och lov).

Så när tysk sång flög över engelsk skyttegrav och vice versa uppstod en övernationell julharmoni som tände fredliga gnistor i soldathjärtan. Ett hjärta är inte SÅ annorlunda från luft. Det vill sväva fritt och flyga (gärna på sångens vingar) över fyrkantiga etiketter som “tysk”, “engelsk”, “svensk” och “ungersk”.

Detta om julen 1914.

Nu skriver vi julen 2017 och överst på min julklappslista står “julfred”. Men det handlar inte om den vanliga önskan om fred på jorden utan något mer specifikt. Fred har många facetter: politiska, religiösa, psykologiska, andliga. Men också en genusaspekt.

Om man vill ha fred, på så stor skala som möjligt, kan man inte blunda för det som händer mellan män och kvinnor. När jag blickar ut över genuslandskapet ser jag mycket spänning: polemik och polarisering, hårda, vassa ord, vrede. Hur nå fred om kvinnor och män inte kan hålla sams och sjunga tillsammans?

Jag vill inte själv polemisera och peka finger; då vore jag en klen peacenik. Men att ett könskrig puttrar, småkokar och stundtals exploderar är tydligt. Krig kräver offer. Å ena sidan slagna och våldtagna kvinnor, å andra sidan slagna män (de finns, även om media inte intresserar sig) och känsliga satar som inte pallar pöbeltrycket från “trial by social media” utan tar livet av sig (som Carl Sargeant).

Det är sorgligt att invektiv och vrede blivit så rumsrena i debatten, inte minst på Twitter och Facebook. Allt löser sig med lite FRED, brukar jag säga: think outside the bomb. Men de flesta verkar tvärtom se konflikt som lösningsmedlet. Ingen talar illa om fred; inget tror särskilt mycket på den heller.

En mycket etablerad ideologi på F beter sig ibland som om den hette Enemism. Två typiska citat ur högen (från kvinnor i offentliga positioner). “Jag är en stolt manshatare. Ni är äckliga varelser som lever på vår jord.” “All men are rapists and should be put in prison then shot”. Kan könskriget bli tydligare?

Enemism handlar om att avlasta hjärnan och förenkla livet genom Syndabockar. Enemistens vatten och bröd heter fiende och hatkyckling. En mild men likafullt elakartad variant (som den svenska gruppen RABBII-s låt All Men Must Die) koketterar med enemism, väl medveten om att chockeffekt ger medial exponering. Och när FI sjunger “snubbe, gubbe, jävla man, vi ska slita dig i stycken” hör jag ekon av damnatio ad bestias. Fast i vårt moderna Colosseum är det inte kristna utan helt enkelt män som ska slängas till lejonen.

Sådana enemister är våra högre befäl som beordrar bombardemang för att säkerställa kriget. Propagandakvarnen mal, skillnader förstoras, gemensamhet tonas ner, avstånd ökas — allt för att hålla kriget igång. Det gäller att svartmåla fienden, fokusera på det onda hos honom och det goda hos oss. På det sättet hittar man kraft att kasta första stenen.

Jag har ett bättre förslag. Män och kvinnor, precis som tyskar och engelsmän, är i grunden med-, inte motmänniskor. Fienden är inte den vi tror; enemismen själv är fienden. Många ideologer och höga befäl inspirerar till enemism; att med njutning peka finger, att binärt förenkla problemen (Allt är judarnas / USA-s/ kommunisternas / männens fel).

Om vi lyckas kasta de ideologiska glasögonen kan vi däremot säga: Vi har sett fienden, och han (och hon) är oss. Plötsligt står vi själva på “fiendesidan” och vägen framåt, mot fred, blir att göra tvärtom: att titta på det goda hos den Andre och fråga oss huruvida vi själva är utan skuld.

Skadeglad tävling om vem som är värst kan då övergå i vänligt arbete för gemensam förbättring. Om vi vågar tänka utanför den polemiska burken, vågar avdemonisera fienden, vinner vi möjligen en ny vän och erövrar en ny musik. Då kan vi med vackrare stämma sjunga: Stilla natt, heliga natt, mörkret flyr, dagen gryr.

Julfred 2017 är alltså min julklappsönskan. Jag tillönskar alla män och kvinnor God Jul och ett Gott Nytt 2018. Må vi mötas i gemensamma samtal, fotboll och polyfon körsång ovanför och bortanför leriga skyttegravar.

Alla artiklar av Ladislaus Horatius

The post Julfreden 2017 first appeared on Opulens.

Utrotningshotade djur och miljömedvetenhet, jovisst. Men hur vore det med lite lyhördhet för de mänskliga asteroiderna bohemerna, undrar Ladislaus Horatius.

Bohem. Det står inte så på mitt visitkort, men jag lystrar till ordet. Mindre och mindre, men fortfarande. Samtidigt har jag en känsla av att bohemen, som typ och fenomen, blir nästa dinosaurie. Innan han (det är oftast en han) helt försvinner vill jag nedteckna några signalement och igenkänningstecken, ifall ni skulle stöta på bohemen i skog och mark, eller bland betong och neon.

En stark kraft i Västerlandet är motsatsen till bohemen. Kärvt barn har många namn: industrialism, maskindyrkan, effektivitetsdyrkan, taylorism. Nyckelorden är mätbarhet och ordning, till döds om så skulle vara.

Eftersom effektivitet knutits till många kvalitéer som västerlänningen lärt sig att se upp till – inte minst avguden Bekvämlighet — har de flesta kommit att betrakta effektivitet som åtminstone ett vitt lamm om inte en ängel. Frågan “Vilken modell vill du köpa, den effektiva eller den ineffektiva?” är närmast en Monty Python-fråga. Att svaret inte är självklart demonstreras av just bohemen.

Bohemens melodi går förvisso inte bara i en tonart; här finns särarter, avarter och allehanda dialektala konstigheter. De flesta enas dock i att se regelbundenhet som anatema. Raka linjer, rutiner, punktliga kretslopp? Glöm det! Bohemen är komet, asteroid, en astronomisk och astrologisk anomali som snurrar i diverse urverksprudentliga solsystem. Man vet inte när han dyker upp, från vilket håll, och med vilken svanskaskad.

Kommer bohemen att krocka med oss? Oftare med sig själv, för hans bana korsar sällan den ordningsamma medborgarens resrutt. Däremot är han bra på att ge sig själv blåmärken och tiror. Ibland till ingen nytta; bara ett utslag av självmålsimpuls. Men ibland till STOR nytta, om inte för sig själv så för världen.

Bohemen kan vara den nyttigaste av medborgare. Detta har man åtminstone förr nog anat. Inte sällan är geniet bohem, och mitt i hans oreda, otvättade underkläder och bisarra infall finns gnistorna som antänder civilisationens stora eldar.

Men, det skymmer, som sagt. Statistiskt sett är bohemerna möjligen lika många som förr. Rentav har de mänskliga asteroidernas antal växt. Vad som däremot krympt är lyhördheten, igenkännandet av sorten. Vi skulle behöva existentiella geigermätare som gav utslag när vi närmar oss honom. “Aha, en bohem? Jag har bara tänkt på honom som en odåga, en svirare och slarver…!”

Hur var det det stod i Bibeln? Ha inte bekymmer för morgondagen. Ändå har jag inte hört någon kalla Jesus, som annars fått många epitet, för “slarver”.

Det är något bibliskt över bohemer av bästa sort. De har inga bekymmer. Eller snarare bekymrar de sig över helt andra saker än massan (Gud ske lov!). Över mystiska matematiska formler, den nästan omärkbara skillnaden mellan två dofter, översättandet av musik i politik.

Bohemen som sort har ingått i gårdagens mänskliga rollista, till och med lönelista. För det har alltid funnits gynnare som klart insett att när punktliga planeter inte kan lösa problemet behövs det en komet. Eller som bara haft ett extra stort hjärta och förstått att kaktusar också behöver vatten. De många törnena kanske gömmer och värnar en extra fin ros, med en doft som bara känns på nära håll.

Eller på långt avstånd i tiden. För bohemens bästa tid är DÅ. Det tar ibland hundra år att inse hans briljans.

Han behöver inte vara fattig, även om så ofta är fallet. De konstitutionellt fattiga vill ibland se sig som bohemer, men det finns också rika aristokratiska exemplar. Frågan handlar inte så mycket om deras rikedom som omvärldens; när man tappar känslan för excentricitet, oregelbundenhet och ungefärlighet tappar man känslan för själ. Som Harry Martinson skrev: Ungefärlighet är det högsta mänskliga. Ungefärlighet är själ.

Här är hela citatet; smaka på det, tugga på det, rama in det i ert minne. “När ungefärligheten på alla områden hotas till livet av den tyranniska exaktheten på alla områden, då har det stora kriget mellan poet och ingenjör börjat. Sinne för fri ungefärlighet är det högsta mänskliga. Tag bort detta och mänskan har blivit en termit i en termitstack utan själ, ty ungefärlighet är själ.”

Amen.

PS: Detta nedplitat efter att ha tonsatt Stig Dagermans dikt “Det gamla hotellet i Klara”. Helt klart var Klara ett bohemtillhåll. Jag är inte up to date med det moderna Stockholm. Finns det fortfarande bohemkvarter där? Eller bara kvadratmetrar? Var virvlar numera de irreguljära asteroiderna, om de inte störtat mot marken?

Alla artiklar av Ladislaus Horatius

The post En värld utan bohemer är en termitstack utan själ first appeared on Opulens.

NÄTHAT. Allt som glimmar är inte medkänsla och solidaritet. Ibland handlar det bara om mode och medvindar, menar Ladislaus Horatius, apropos senaste tidens genusväder. 

Ibland känner jag mig som en väderpresentatör. I morgon underkylt regn, nästa vecka snöstorm i hela landet. Ta betäckning!

Vädret är en konstant; man lever i det hela tiden, även om väggar och tak räddar oss från direktkontakt. Det finns dock väderlek som passerar alla hinder. Jag tänker på den sort som kommer genom fiber och Wi-fi.

Internet stormar rätt friskt, ibland rätt sjukt. Men på nätet, precis som på slätten, är det lönlöst att be om “rättvist” väder. Sådant styrs av diverse imponderabilier, kanske yttre planeter, kanske bara modevindar. För att en smula sticka hål i rättviseillusionen vill jag be er att gå tillbaka i tiden till 2009. Men först en magstark fråga. Hatbrott, är det så allvarligt egentligen?

Om man tänker sig tre nyanser kan vi se att det finns ett helsvart fält. Formulera vissa tankar — och du sitter i fängelse (eller får åtminstone sparken) innan du avslutat din mening. Det finns också ett grått fält; meningarna går isär, de lärde och olärde tvistar.

Men sen finns det ett mycket intressant vitt fält där det är fritt fram att hata. Gör det bara inte mot megaminoriteter, det vill säga minoriteter som har minst några hundratusen medlemmar och därmed möjlighet att straffa dig hårt om du misshagar dem.

Verkliga minoriteter, enligt min definition, är små, oskyddade, försvarslösa. Alla får kasta skit på dem. Jag till exempel tillhör en verklig minoritet: ungerskfödda i Sverige boende filosofiskt lagda kompositörer. Vi är väldigt få, har ingen organisation, inte råd med advokater, balanserar utan skyddsnät.

Eller ta gruppen fotomodeller. Eller bara en ensam fotomodell. Adina Fohlin figurerade 2009 i en reklamfilm för Apotekets hudvårdsserie Apoliva. Ni minns kanske henne under smeknamnet “Apolivatjejen”? Sa jag smeknamn? Jag menade stryknamn, för hon smektes verkligen inte. I ett tramsigt ögonblick fick någon för sig att starta en Facebookgrupp med namnet “Jag är rädd för tjejen i Apolivareklamen”. Enligt tramset var reklamen så skrämmande att man fick mardrömmar av den. Sure.

Det här barnsliga utspelet fann under rådande planetställningar starkt gehör, och på två månader växte sig Facebookgruppen 107 000 medlemmar stark. Det är som hela Helsingborgs befolkning. Stundtals tillkom tretusen nya medlemmar per dag! Extremt viralt, med andra ord. Jag förvånas ständigt över hur man applåderar “virala” projekt utan att ägna en tanke åt virus. Virus är inte våra vänner, de är varken sympatiska eller godartade. Det var inte Facebookgruppen heller. Här några typiska smakprov på vad som där skrevs, jag menar harklades upp:

-Hon ser ut som en jävla serie mördare !!
-Hoppas att hon blir träffad en jävla blixt och dör
-Jag vill verkligen slå den här människan! Bara, klippa till!
-Häxa! Brinn!
-Ge henne ett unibrow så e hon nog knullbar

Vi var några som startade en namninsamling mot mobbningen. Vi samlade 308 underskrifter, ingen match mot 107.000 virala skrikhalsar. Vi skrev till Facebook att de skulle plocka bort gruppen. Den officiella policyn låter så här:

“Grupper som attackerar en specifik person eller andra grupper (och till exempel har ett rasistiskt eller sexistiskt budskap) tillåts inte. Om du skapar en sådan grupp kommer ditt Facebook-konto att tas bort direkt.”

Facebooks svar på vårt brev: “Unfortunately, at this time Facebook only provides customer support in English, French, German, Spanish, and Turkish.” Inget mer. Gruppen ligger fortfarande kvar på Facebook, efter åtta år.

Det var i den vevan jag myntade ordet “frihat”. Ordet behövs sannerligen, för ibland, beroende på väder, är det verkligen fritt fram att hata. Vid andra tillfällen med annat klimat blir minsta antydan till kritik eller åsiktsavvikelse straffbar. Tänk inte fritt, tänk jävligt rätt!

Funderar över detta nu när genusdebatten drar fram med orkanstyrka. Det är bra att smuts som göms i snö kommer fram i tö, men jag undrar bara var alla engagerade systrar som brinner för rättvisan befann sig 2009, när hela Helsingborgs befolkning ville slå in pannan på syster Adina Fohlin. Var DET grova trakasseriet okej? Varför i så fall?

Jag har mina misstankar. Kanske för att vi är marionetter i händerna på yttre planeter och för att vår solidaritet och rättvisekänsla inte alls är så ädel, självgenerad och driven av socialt patos som vi till tro. Snarare väder- och modevindsdriven.

Alla artiklar av Ladislaus Horatius

The post Frihat är det bästa ting first appeared on Opulens.

ARTIFICIELL INTELLIGENS. “Har ni märkt att ingen talar om mänsklig intelligens längre”, frågar Ladislaus Horatius.  

”No pain, no gain” är en populär slogan. Men ansträngning är inte populär i alla sammanhang. Vi tränar inte alla våra muskler. Jag brukar alltid hävda att hjärnan också är en muskel och härom månaden såg jag en fascinerande dokumentärfilm om saken. Den aktivt tänkande delen av hjärnan är som en millimetertunn badmössa, fick jag lära mig. Femton biljoner nervceller sammankopplas för att bygga nya tankevägar, eller om det var miljoner. Siffrorna är inte så viktiga, men här kommer det verkligt illuminerande:

Det medvetna tänkandets fyrverkeri slukar mer energi än musklerna hos en toppatlet! Det är därför som hjärnan oftast försöker klara sig utan medvetet tänkande och bara rullar på i leriga hjulspår.

Eureka, där föll en stor femöring på plats! Detta förklarar varför vi har så mycket slappt tänkande som knappt förtjänar namnet utan mera påminner om minimal vårstädning. Soffan byter plats med bordet, två stolar flyttas till fönstret, fåtöljen vänds bak och fram. Jag har ett ännu starkare ord för sådan relaxerad tankeförflyttning: filofobi, rädsla för visdom, skräck för verkligt tänkande.

I privat korrespondens med en kunnig neurolog får jag ytterligare kött på benen.
“Medvetna tillstånd inklusive tänkande är metaboliskt “dyra” när det gäller syre och glukos, vilka behövs för snabb återställning av signalsubstanser och neuropeptider. Omedvetna processer däremot är mycket långsammare och “billigare”.”

Det kostar på att tänka med andra ord. Vissa är, åtminstone ur det perspektivet, födda rika och lyfter lätt 100 kg medan andra duttar med trekilosvikter. De anarkistiskt intelligenta filmflummarna Cheech & Chong fångade problematiken i en underbar slogan: No brain, no pain.

Allt detta leder till vidare funderingar över intelligens och dumhet, helst i kombination. Dum dumhet är trist, vi glömmer den. Intelligens på gränsen till visdom är berömvärd, vi glömmer den också.

Det vi däremot borde ta oss en rejäl funderare över är idiotisk intelligens. Saken handlar inte så mycket om HUR MYCKET man lyfter utan VARFÖR. Inte om know-how utan know-why. I vårt vetenskapliga paradigm är den senare frågan besvarad på ett mycket otillfredsställande sätt. “Vi besteg berget för att det stod där. Vi slet vingarna av fjärilen för att vi kunde. “

Klåfingrig nyfikenhet styr alltför ofta vetenskapen (och vinstintressen trampar på gaspedalen.) Vad händer om vi flyttar några gener hit, klipper av några trådar där? Pax för carte blanche för att få testa allt, fingra på allt, dissekera allt, inte hålla något för heligt. Vad gäller fjärilen är den oss själva numera. Vi drar och sliter i våra egna vingar, ett fascinerande och makabert skådespel som numera kallas intelligens. Konstgjord intelligens. AI.

Ni har kanske märkt att det talas allt mindre om mänsklig intelligens. Visst, några lyfter stora mentala vikter för att utveckla AI, men väldigt få orkar hantera de riktigt tunga frågorna VARFÖR och VARFÖR INTE. Etiska spörsmål kräver spenat och Karl-Alfred-muskler, dessutom är de olönsamma och bromsar forskningsbidrag och sekinklirr.

Och storsinta massmedia som inte vill att läsare ska överanstränga sina tankemuskler (no brain, no pain!) ropar med skräckblandad förtjusning “fyrfaldigt leve!” för varje AI-nyhet. Ett litet steg för människan, ett stort steg för robotarna.

Några axplock ur den växande högen: Robotar lär sig ljuga.  Kvinnlig robot ges medborgarskap i Saudiarabien (har robotar genus?). Japanskt hotell byter sin personal mot robotar (vår skamliga och länge förnekade förkärlek för slavar, en viktig drivkraft i robotutvecklingen, får äntligen tillfälle att manifestera sig öppet). Robotar blir emotionellt intelligenta, man talar om “emotional economy” och marknaden för “affective computing” förutspås vara värd 53.98 miljarder USD vid 2021 (någon sitter inne med en vass kristallkula!). Och sist men inte minst, två robotar debatterar mänsklighetens framtid.

Så spännande det ska bli när maskinerna (våra forna tjänare) med vetenskapsmännens hjälp sätter oss ordentligt på plats. Något saknas dock i rapporteringen. Själva förkortningen AI – lika snorenkel och salivframkallande som gamla klassikern IT – behöver en pendang. Jag föreslår “MS”. Den får representera något från stenåldern som i våra dagar upplever en virvlande högteknologisk renässans.

Mänsklig stupiditet.

Alla artiklar av Ladislaus Horatius

The post Ett litet steg för människan, ett stort steg för robotarna first appeared on Opulens.

POLARISERING. Att beklaga konflikträdsla är att samtidigt gömma och göra sig blind för konfliktnjutning, skriver Ladislaus Horatius.

Jag kallar mig peacenik, ett ord som samlat damm sen 60-talet. Det betyder långhårig fredsaktivist utan slips. Fast jag är nog snarare forskare och min forskning har uppdagat att fred inte är särskilt populärt. Ingen talar illa om den, men inte många är beredda att lyfta två fingrar för den heller.

Nej, det som verkligen engagerar är konflikter. Massmedia vet detta; därför är dåliga nyheter bra nyheter. (Sociala media är inte sämre, eller bättre.)

När man i Sverige kallar sig konflikträdd är det halvt skryt, som om man vore så rysligt fredsälskande. I verkligheten läggs mycket tid och många kalorier på konfliktsökande och konfliktnjutning.

Vi lever inte så mycket i en heteronormativ som i en konfliktnormativ, därmed krigsbenägen, värld. Att studera fred är konfliktforskning.

Vissa ser sociala media som ett paradigmskifte. Nåja, grundtonen är densamma; polarisering behåller sin plats längst fram i kön. Möjligheten att blixtsnabbt kunna skriva ihop och publicera ogenomtänkta kommentarer skapar bara än mer konfliktnjutning.

En datormonitor har miljoner färger; debatten går gärna i två. Vi pratar vackert om regnbågar men favoritfärgen förblir svartvitt. Favoritlåt: pekfingervalsen. Kriser och sammanstötningar är vad som lockar oss. Motsättningar mellan könen, religioner, politisk höger och vänster, allt detta är rörelse, och därmed liv. Krig får oss att känna oss mer levande medan den fredligt harmoniska spänningen i musicerande är en främmande smak.

Men jag är inte bara peacenik utan också ungrare. I mitt modersmål finns inte “han” eller “hon”. Det neutrala “ő” kan till och med appliceras på bakverk! “Ő a legjobb süti” betyder “hen är den godaste kakan”.

Men världen är nu inte inställd på goda kakor och avspänning, snarare på högspänd polarisering. Man överbetonar den enas framsida och den andras baksida.

Att män slår kvinnor, att kvinnor utnyttjar män som kvinnor, detta är baksidan. Att män skapar fantastisk litteratur och musik, ofta med kvinnan som musa, att kvinnor är underbara glädjestrålar som lyser upp, mjukar upp en för övrigt kall och hård värld, det är framsidan.

Men nyanser tar på krafterna. Nej, låt alla katter vara svarta och alla hermelinerna glänsa som solen. Istället för att tala om könens fram- och baksidor kan ena könet vara enbart baksida. Bunta ihop dom bara, som Lars Ekborg föreslog. Fyra färger är för mycket, två räcker.

Så här låter det då: Män är starka, har makt och pengar och förtrycker kvinnor. De står för all ondska i världen, krigar, förstör miljön och fäller inte ner toalettlocket efter sig. Kvinnor å andra sidan är svaga, mjuka, kärleksfulla varelser. Deras kroppar (till skillnad från männens) är heliga, deras sexualitet mystisk och gåtfull.

Apropos mjukt och kärleksfullt anser jag Frédéric Chopin vara en kvinnlig tonsättare med många Venusegenskaper. Men sådana nyanser stör ofriden, de fråntar oss snuttefilten Polarisering.

Folk blir heligt förbannade när Donald Trump vågar föreslå att “there is blame on both sides”. Vafalls, skulle alla ha både bra och dåliga sidor? Nej! Ena sidan är bra, den andra är dålig, punkt slut.

Överdriver jag inte själv nu? Inte särskilt.

I dag är varje karl en potentiell våldtäktsman och potentiell pedofil som inte ska få sitta ensamt bredvid ett barn på flyget. Alla “vet” ju att män tänker bara på en sak. Så här kommenteras vår våldsamhet i Feministiskt Initiativs “kampsång”.

Snubbe gubbe jävla man
Förstör vår värld helt utan skam
Våldtar, krigar, slåss och förstör

Men även våra kärleksyttringar är suspekta. Det är kanske Lucia och några små flickor med glitter i håret som möter en äldre man i trappuppgången. Gud så söta ni är, säger han och ger en av flickorna en puss. Tidningen rapporterar: “Föräldrarna mycket oroliga. Polisen letar efter mannen.” Ack, dessa pussbrott.

Feministiska nätverket Virus presenterade 2004 förslag om hur man ska komma tillrätta med mäns våld. Mot kvinnor alltså (att män också får stryk är kanske bara rättvist). Några av deras förslag. Porta män på Systemet. Restauranger ska inte servera sprit till karlar. Särskilda mansparker så män inte skrämmer kvinnor. Pojkvännen får köpa larm och flickvännen träffar han på offentlig plats så andra kan ingripa om han “spårar ur”.

Virus skriver smittande men är det bara jag som tänker på apartheid när de föreslår att män ska söka specialtillstånd som ger dem tillträde till det offentliga rummet?

Deras slutkläm — varje man är en våldtäktsman om han inte visar sin oskuld – gör mig trött och arg och jag får bara lust att duscha av mig all svartfärg. Men jag vet att vrede inte hjälper. Som peacenik har jag förstått att det är just arg polarisering som håller krigets gryta kokande. Så jag bromsar. Utan broms halkar man bara ner i det fräsande, ändlösa debatthelvetet.

En hashtag är en modern megafon. Men vad vill man deklarera och deklamera, ett poem eller polariserande slagord? Digital teknik är förvisso avancerad, men som någon frågade: Är det civilisation om kannibalen äter med kniv och gaffel?

Det har tagit tusentals år för oss att komma fram till ett erkänt imperfekt rättssystem som ändå är bättre än öga för öga, pöbelprocess och improviserad rättegång som slutar i ett träd. Våra digitala megafoner ger oss nu möjlighet att vrida tillbaka klockan till Gamla Testamentet, till inte gatans utan den digitala motorvägens parlament.

Gammal eller ny teknik kan kvitta. Det viktiga är att livet förblir en boxningsmatch, att vi får bli arga och peka finger. Att vi får sjunga den uppdaterade versionen av Biskop Thomas frihetsvisa. “Inte frihet utan POLARISERING är det bästa ting.” Hen är den godaste kakan.

Vad är ett fredligt alternativ? Kanske att män och kvinnor, i detta jämlika Sverige, bär livsbördan gemensamt och delar kamratligt på både ris och ros.

Alla artiklar av Ladislaus Horatius

The post Pekfingervalsen i ett konfliktnormativt samhälle first appeared on Opulens.

DOPNING. Jag har fått kemikalier på hjärnan. Jag riktigt känner hur det spänner i huvudet, snart kan jag spotta ur mig ett mästerverk på en timme!

Nu narras jag lite. Saken är att jag har två tänkvärda filmer om dopning på hjärnan. Den helt nya “Icarus” handlar om hur Ryssland lurar hela världen genom att regelmässigt dopa alla sina toppidrottsmän. “Bigger Stronger Faster*” (det olympiska mottot, fast man intressant nog bytt “högre” mot “större”) från 2008 handlar om hur USA lurar sig själv, genom att tro att meningen med livet är att bli stor, känd och muskulös. En vinnare. Filmens insiktsfulla undertitel: The side effects of being American.

“The winner takes it all” uppgraderas till “The winner takes steroids”. Precis som Arnold Schwarzenegger, Sylvester Stallone och Hulk Hogan gjorde. Ronald Reagan satte fingret på bicepsen: “In the spirit of Rambo let me tell you we’re gonna win!”

Men vad är dopning och anti-dopning, egentligen?

Min trimmade hjärna (själva neuronerna håller nu på att få skäggväxt) kommer fram till att dopning är oetiskt fusk. Anti-dopning = etik. Som båda filmerna visar är avståndet mellan teori och praktik stort. Men det FINNS en teori och ett regelverk, och den säger att genvägar är inte bara “unfair-play” utan också straffbara med avstängning.

Så fungerar sportdomänen. Sedan staten skilde sig från kyrkan i vår sekulära värld är det alltså överraskande nog sporten som håller etikflaggan högt.

Mest överallt annars är dopning tillåten. Att bli störst, bäst och vackrast är helt legitima livsmål sen vi skrotade den etiska bromsen i civilisationsbilen. Gasen i botten, second best is first loser! Det är muskler som gör USA till vad Ronald Reagan kallade “the greatest, freest nation the world has ever known”.

Låt mig drömma en minut… Hur skulle världen se ut om alla resonerade som WADA (World Anti-Doping Agency)? Tanken svindlar. Politiker skulle bli avstängda och fällda som bowlingkäglor. Wikipedias redan rekordlånga text om politisk korruption skulle bli än längre om massmediala knep och knåp för att vinna röster också dopningsklassades. Att mixtra med valmaskiner är redan förbjudet; att ogenerat smickra medborgare med smöriga fraser som “we are great because we are good” skulle också fällas.

Läkare svär en Hippokratisk ed. Där finns också en teori att faktiskt praktisera (eller ej). Däremot har förslag om Hippokratisk ed för vetenskapsmän inte gått igenom. Undra på det. Hur skulle CERN och andra motivera sin gråa, potentiellt livsfarliga verksamhet om grundstenen vore primum, non nocere (först av allt, skada inte)? Forskning kring atombomben skulle ha strypts i sin linda i en sådan etisk drömvärld.

De sköna, ibland alltför sköna konsterna skulle också bli anmälda. Om en opera- eller teaterföreställning har nakna aktörer på scenen sitter det garanterat fler än femtio personer i publiken. Jag minns en “avantgardistisk” performance med en ung dam utan en tråd på kroppen som smetade in sig i lera och berättade om förhållandet till sin pappa. Salongen var naturligtvis överfull (och det var knappast för pappans skull). Dylika lättköptheter skulle bli dopningsanmälda i en värld mindre imponerad av prestationshöjande nakenpoäng.

Som sagt, sen vi kollektivt vinkade farväl till kyrkan är det sporten som bär etikflaggan. Vilket den knappt mäktar, trots starka lår och ryggmuskler. För här krävs något mer, nämligen andlig sisu. Fast med materialistisk vetenskap vid makten har själva definitionen på “religiös fråga” blivit tillplattad. Förr var den existentiell, nu bara binär. “Hur ska man vara en god människa?” har ersatts av “Finns Gud?”.

Inte ens mina kollegor klarar riktigt testet. Klassiska musiker köper sig Twitterföljare? Avstängning i två år! Och titta på den här listan över klassiska kompositörer från Wikipedia. Man undrar hur Shlonsky, någon jag varken förr eller senare hört talas om, plankat in i detta illustra sällskap, mellan Prokofjev och Shostakovich. Dopningsmisstanke föreligger.

Hela Internet och sociala media-världen är en enda gråzon. Vad är Search Engine Optimisation (SEO) annat än en eufemism för dopning? Den som sköter sina kort (sökord) väl, och kanske visar lite bar hud också, ska nog få även en helt ooriginell blogg utan någonting att säga att hamna bland de tio första träffarna på Google.

Jakten på Gilla, Dela och Prenumerera handlar om prestandaförbättringar, inte nödvändigvis kvalité. Guldpokalen i dopning går nog till de preparatlangare som på Nätet säljer tips i konsten att skriva en bestseller — utan att kunna skriva. Översatt till sportens värld: vinn 100 meter längd utan att kunna springa.

Oj, jag somnade visst. Men vilken skön dröm det var.

Alla artiklar av Ladislaus Horatius

The post The winner takes steroids first appeared on Opulens.

PENGAR. “Att få en gata uppkallad efter sig betyder status och är inte många förunnat, men det behöver inte vara en kärleksakt. I landet där konstnären var illa sedd och från vilket han besviket utvandrade kryllar det numera av gator med hans namn”, skriver Ladislaus Horatius.

Konstnärslön, ett ord stadigt parkerat i vårt språk. Men lön är inget entydigt, den kommer i många smaker och kulörer. Sött, svart, lila, chockgrått.

Jag skiljer på trenne sorter. Den första är den stadigaste (och tråkigaste): pengar. Det fina med pengar, till skillnad från andra konstnärslöner, är att de kan växlas in. Mot mat, hyra, en grym latte. Man kan betala räkningar med pengar, vilket inte går med potatis eller dikter.

“Born, not paid” är en besk variant av talesättet “Poets are born, not made”. Aforistikern Salamon Ödön noterade att en av pengars egenskaper är att de vantrivs fasligt i geniers och konstnärers fickor.

Så visst finns det ett problematiskt förhållande här. Ibland verkar det som att ju värdefullare konstverket, sonetten, sonaten eller den rakbladsvassa aforismen, desto mer ”gratis” är den, desto större är avståndet till sekiner.

Det allra dyrbaraste skänks bort utan tanke på motprestation.

Den andra konstnärslönen är klassisk, och mycket eftertraktad: applåder, beröm, kärlek.

Att få en gata uppkallad efter sig betyder status och är inte många förunnat, men det behöver inte vara en kärleksakt. I landet där konstnären var illa sedd och från vilket han besviket utvandrade kryllar det numera av gator med hans namn. Man stenade honom med ett minnesmärke, som någon sa.

Nej, verklig kärlek har med mat, ej gatunamn, att göra. Tournedos Rossini, Peach Melba, cocktailen Bellini, där kan man misstänka amour.

Att publik och solitära beundrare sänder blommor, vackert formulerade, rentav parfymerade brev – sådant kan inte konverteras till bröd, hyra eller betalning av räkningar. Men det värmer hjärtat. Och åtskilliga konstnärer har inte bara kalla fötter utan även hjärtan.

För poetiska själar kan uppskattning vara mer nödvändig än luft. Keats, Chatterton med flera konstnärer dukade under av kärlekslöshetens syrebrist.

Dessa två löner kommer utifrån. Den tredje inifrån (och uppifrån). Jag känner den när jag komponerar, skriver en essä eller tar ett verkligt lyckat fotografi. I själva skaparögonblicket finns en energi som det vore synd att kalla “lön”, men som på sätt och vis är det.

Tänk om skapande vore en pina, tråkig och torr som inkomstdeklarationen. Det vore hemskt, men också fattigt. Den glädje, njutning och stolthet jag känner när inspirationen kommer över mig har inget med arrogans att göra; jag lyfter bara tredje lönen.

Vilket inte betyder att jag inte också blir glad för rosor och berömmande brev, samt det där som kan växlas in till mat och hyra. Men på något sätt är det tredje lönen som är själva poängen med konst. Poesi, musik och sång ska ge njutning, men först till konstnären själv.

Alltså finner jag det smått obegripligt när tonsättarkollegor inte skriver en enda ton utan att ha en beställning. Jag har under flera år komponerat på en opera som ingen beställt, bett om eller ännu hört. Utan tredje lönen hade det aldrig skett.

Samtidigt får myntets andra sida, publikperspektivet, inte glömmas bort. Det är vackert och ädelt när mottagarna, delvis som poetisk rättvisa (ihågkommande alla artister som genom historien behandlats styvmoderligt, och värre, och som efter sin död med skärande ironi upphöjts till käcka nationella hjältar) men också med förståelse för vardagsproblem gör en motgest och inte glömmer sin del av ekvationen: lön ett och två.

Alla artiklar av Ladislaus Horatius

The post Tre nyanser av konstnärslön first appeared on Opulens.