PANDEMI. Danmark vidtar drastiska åtgärder för att bromsa utvecklingen av covid-19. Anställda inom den offentliga sektorn såväl som elever och studenter har skickats hem och livsmedelsbutiker töms av hamstrande danskar. Kevin Shakir skriver om den nya vardagen i Danmark.

Tystnaden låter på ett annat sätt än den brukar på tunnelbanan. De få resenärer som valt att åka med Köpenhamns metro står med minst en meters avstånd från varandra och undviker kontakt, både med varandra och de runda handtagen som hänger ned från taket. Det är flera dagar sedan statsminister Mette Frederiksen avrått oss alla ifrån att åka kollektivt i rusningstrafiken. Onsdag kväll berättade hon på en presskonferens att elever, förskoleelever, studenter och anställda i den offentliga sektorn ska stanna hemma för att bromsa en fortsatt våldsam spridning av covid-19. Bara de med kritiska funktioner i samhället ska fortsätta jobba de kommande två veckorna. ”Danmark stänger ner”, stod det på tv-skärmen under den extrainsatta direktsändningen.

The post Brev från Danmark i undantagstillstånd first appeared on Opulens.

MEDIEDEBATTEN. 2020 har redan varit ett turbulent år för den danska pressfriheten. Med påtryckningar från den kinesiska regimen efter en Corona-teckning i Jyllands-Posten återupplivades ett trauma från den så kallade ”Muhammed-krisen”. Strax dessförinnan krävde en politiker att en tv-värd skulle sparkas. Kevin Shakir tar tempen på mediedebatten i Danmark.

Pressfrihet. Användaren som kallar sig ”HuDairu” svarar Jyllands-Postens nyhetstweet med en manipulerad bild av Dannebrogen, den röda flaggan med det vita korset. Över flaggan har det anonyma kontot med profilbeskrivelsen ”China” klippt in den leende bajsemojin och nu är den danska flaggan insmord i avföring. Ett annat anonymt konto delar en annan bild som manipulerar den danska flaggan. Där är det sedvanliga korset ersatt med två bindor med röda plättar och texten ”four hours”. Alltså som i de fyra timmarna det tog danskarna att kapitulera för nazityskland den 9 april år 1940. ”NMSL” skriver flera konton till Jyllands-Posten, det är ett kinesiskt uttryck som står för ”Ni Ma Si Le”, eller ”din mamma är död”, enligt den digitala uppslags-sidan Urban Dictionary.

Den 28 januari mottog Jyllands-Posten tusentals Twitter-svar av anonyma prokinesiska konton, efter att tidningen dagen innan tryckt en teckning som manipulerar den kinesiska flaggan. Flaggans fem stjärnor är ersatta med illustrationer av Coronaviruset, som hittills tagit omkring 500 liv. Det är ännu oklart om online-aktiviteterna var koordinerade eller om det var på regimvänliga individers egna initiativ. Kommunistdiktaturen Kina, kända för sitt motstånd mot yttrande- och pressfriheten och påtryckningar mot utlandsmedier reagerade. Den kinesiska ambassaden i Danmark offentliggjorde den 27 januari ett pressmeddelande på sin hemsida och krävde en ursäkt från den danska tidningen.

”Vi uttrycker vår starka upprördhet och kräver att Jyllands-Posten och Niels Bo Bojesen (red. tecknaren) förebrår sig själva för sitt misstag och ber om ursäkt till det kinesiska folket.”

Folketingspolitiker från alla läger reagerade starkt mot regimens krav mot tidningen och dess medarbetare. ”Kinas reaktion är ett trist upprepande av principen i Mohammed-krisen. Kina skall INTE kräva ursäktande för mediers redaktionella linje. Fullt stöd till JP”, skrev tidigare justitieminister för det Konservative Folkeparti Søren Pape Poulsen på sin Twitter förmiddagen den 28 januari.

Det offentliga samtalet om händelsen kom snabbt att präglas av paralleller till den så kallade ”Muhammed-krisen”. Efter att Jyllands-Posten 2005 tryckt teckningar som avbildade den muslimska profeten, bland annat som en skäggig man bärandes en turbanbomb, råkade Danmark ut för en av de största utrikespolitiska kriserna sedan andra världskriget. Protester utbröt i flera islamiska länder, flera länder valde att bojkotta danska varor och den dåvarande statsministern Anders Fogh Rasmussen avvisade elva ambassadörer för islamiska länders önskan om att träffas och tala om konsekvenser mot tidningen. Krisen kostade landets exporthandel miljarder kronor.

”Kineserna är skoningslösa, särskilt gentemot små länder. Och det finns en risk att de kan hitta på att gå efter den danska industrin”, sade Dansk Folkepartis utrikespolitiska talesperson Søren Espersen till TV2. Till public service-bolaget yttrade den mångårige partitoppen sin oro för att den kinesiska staten skulle rikta blicken från Jyllands-Posten till den danska staten. ”Sluta nu Kina. Danmark och en dansk tidning ska inte underkasta sig Kinas dominans”, skrev grundaren av och folketingsledamot för Dansk Folkeparti, Pia Kjærsgaard.

Kvällen innan Jyllands-Posten tryckte Corona-teckningen hade Dansk Folkepartis Søren Espersen hamnat i en egen mediestorm. Detta efter att han offentligt krävt att Steen Nørskov, värd för det dagliga nyhetsmagasinet på public service-kanalen DR1 skulle få sparken från sitt nuvarande jobb: ”En sådan slags journalistisk manipulation borde kosta något” sade Søren Espersen till Ekstra Bladet och meddelade i andra medier att han tänkt sig kontakta Danmarks Radios ledning och Danmarks kulturminister om sin sak.

Anledningen var att Søren Espersen varit missnöjd med Steen Nørskovs intervju med den brittiska, högerradikala aktivisten Tommy Robinson, vars riktiga namn är Stephen Yaxley-Lennon. Robinson, som grundat den antimuslimska organisationen English Defence League, hade en vecka tidigare varit i Köpenhamn för att ta emot Trykkefrihetsselskabets yttrandefrihetspris, Sapphopriset, för motiveringen att Robinson ”har visat oräddhet och kompromisslöshet i kampen för det fria ordet”. Robinson, som fram tills nyligen varit fängslad i Storbritannien på grund av otillbörligt uppträdande inför rätten, har de senaste åren fått bland annat sina Facebook-, Instagram- och Twitterkonton avstängda på grund av sina våldsbejakande och rasistiska uppdateringar. Han har anklagat etablerade medier, sociala medieföretag och andra makthavare för att utöva censur, vilket ifrågasattes på Danmarks Radios nyhetsmagasin Deadline.

Det är inte den första gången Søren Espersen, eller någon annan politiker från Dansk Folkeparti, uttrycker sig kontroversiellt gentemot public service eller handlar efter sin public service-kritik. Mellan 2015 och 2019 var Dansk Folkeparti stödparti åt den borgerliga regeringen och kunde med sina 21,1 procent påverka politiken massivt. Partiet mottog kritik från oppositionspartierna och anklagades för att inte respektera armlängdsprincipen. Både när de tillsammans med den borgerliga regeringen 2018 framlade en sparplan för Danmarks Radio som innebär att det bärande public service-bolaget just nu hyvlar en femtedel av sin budget med 420 miljoner danska kronor. Men också strax innan folketingsvalet 2019, då Dansk Folkeparti var drivande gentemot regeringen i att Danmarks då andra public service-finansierade radiostation Radio24syv skulle flytta flertalet av sina medarbetare från Köpenhamn till Jylland.

Radiostationen, som bildades 2011 i ett samarbete mellan de borgerliga partierna och Dansk Folkeparti med en önskan om att en privat aktör skulle konkurrera med Danmarks Radio om licensmedel, hade i flera år varit en självklar del av det danska medielandskapet. Men efter de blå partiernas utspel 2019 såg Radio24syvs ledning ingen annan utväg än att lämna studion. ”Vi har blivit utsatta för politiska trakasserier och de ville att vi skulle lägga ner”, har Radio24syvs programchef efterföljande sagt till danska mediet Finans. Vill man tro Kim Christiansen som misslyckades med att återväljas till folketinget 2019 så har Mads Brügger rätt: ”Nu är det ju ingen hemlighet att Dansk Folkeparti gärna såg den radion nedlagt i tid och evighet”, berättade han i P1 hos DR i juli månad förra året.

”Bort med fingrarna från den fria pressen! Oavsett om du heter Kina eller Søren Espersen”, skrev partiledaren för det danska vänsterpartiet, Socialistisk Folkeparti, Pia Olsen Dyhr på Twitter, som en reaktion på Kinas krav om ett ursäktande från Jyllands-Posten för teckningen. Jyllands-Posten har gjort klart att de vägrar be om ursäkt för sin teckning och de verkar inte ha upplevt något efterspel från den kinesiska regimen. Stormen på sociala medier är över för tidningen och Jyllands-Postens Twitter ser ut att ha återvänt till vardagen med minimala interaktioner på sina nyhetstweets.

Det återstår dock att se hur Danmarks Radios ledning mottar Søren Espersens förfrågan om ett möte angående Deadlines redaktionella arbete. Med blotta 8,7 procent lär det bli svårt för Dansk Folkeparti att påverka medielandskapet med omfattande planer tillsammans med den sittande regeringen. Men Espersen står fast. På sin YouTube-kanal meddelar han att ingen kan hindra honom från att uttala sig om medierna eller någon annan fråga: ”Jag blandar mig i saker som betyder något oavsett var jag är som politiker. Jag kräver domstolsavgöranden ändrade om jag tycker att de är otillfredsställande.”

The post Pressfriheten under attack i Danmark first appeared on Opulens.

ANALYS. Danskarna efterfrågar en starkare antimuslimsk kurs samtidigt som Dansk Folkepartis stöd halverats då de blivit en del av etablissemanget och utmanas av andra främlingsfientliga partier. Kevin Shakir, Opulens medarbetare i Köpenhamn, tecknar en mörk bild av vårt grannland i söder.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I över 20 år har Dansk Folkeparti lett ett kulturkrig mot muslimer och så kallade ”icke-västliga” invandrare i Danmark. Med nationalromantiserande myter om en påstådd ”islamisering” av landet, har DF nu varit Danmarks näst största parti i fyra år. I årets folketingsval halverades deras stöd.

Två veckor har gått sedan folketingsvalet i Danmark. Dansk Folkeparti, som de senaste fyra åren har varit landets näststörsta parti med 21,1 procent av rösterna gjorde sitt sämsta val sedan 1998. Med bara 8,7 procent, har det nationalistiska partiet förlorat hälften av sina mandat i parlamentet och fått en mer radikal konkurrent på Christiansborg. Folketingets nya högerradikala kraft heter Nye Borgerlige och placerar sig höger om Dansk Folkeparti. De vill att Danmark ska lämna bland annat flyktingkonventionen för att kunna förbjuda asylansökningar, lättare utvisa människor och göra medborgarskap till krav för kunna motta olika former av offentligt försörjningsstöd. Partiet skriver på sin hemsida att ”utlänningar får försäkra sig privat”.

Tidigare i år skrev jag om hur Nye Borgerliges partiledare Pernille Vermund profilerat sig som valrörelsens främsta värderingskrigare. Den slags högerpopulistiska antietablissemangsretorik har Dansk Folkepartis grundare och partiledare Pia Kjærsgaard annars haft patent på, sedan slutet av nittiotalet. Då DF i 2015 års val lyckades erövra positionen som det borgerliga blockets största parti, tvingade de den liberalkonservativa regeringen att dansa efter deras pipa. Den folkkära ”Pia K” drömde om en framtida nationalistisk regering. Partiets dåvarande värdepolitiska talesperson, blev folketingets talman och hennes parti fick huvudrollen i det danska parlamentet.

Desperata efter att göra sig relevanta i debatter om invandring och danska värderingar gick det liberalkonservativa regeringsledande partiet Venstre till angrepp mot ”parallella samhällen”. Som det enda land i världen att utropa sina egna bostadsområden som ”ghetton”, annonserade landets statsminister Lars Løkke Rasmussen i sitt nyårstal 2018 att han tänkt göra sig av med de så kallade ghettoområdena en gång för alla: ”Vi ska sätta ett nytt mål om att avveckla ghettona helt. I vissa områden genom att bryta upp betongen och riva byggnaderna. Sprida invånarna och flytta dem till olika områden.”

Tillsammans med Socialdemokraterne och Dansk Folkeparti lyckades den nu avgående regeringen införa sitt ”ghettopaket”. Stora delar av områdenas bostäder ska nu privatiseras och familjernas barn, som bor kvar, tvingas lära sig “danska värderingar” i förskolan. Allt detta för att göra upp med det påhittade hotet från ”parallella samhällen” som utgörs av människor med ”icke-västlig” bakgrund. Den breda alliansen av partier utvecklade denna linje då de tillsammans genomförde ytterligare stramningar på ”utlänningsområdet”. Flyktingars uppehållstillstånd ska vara tillfälliga. Avvisade asylsökande som begått vissa kriminella handlingar ska isoleras på en öde ö. Har en persons medborgarskapsansökan blivit godkänd så ska hen skaka hand med en representant från staten för att tilldelas medborgarskapet. Detta för att visa sin lojalitet gentemot sitt nya land och bevisa att man underkastar sig danska seder och värderingar.

Det har blivit svårt att se skillnad på Dansk Folkeparti, Venstre och Socialdemokraterne. Under valrörelsen konstaterade Socialdemokraternes partiledare Mette Frederiksen vid flera tillfällen att hon vill fortsätta den strama linjen i ”utlänningspolitiken” med Venstre och Dansk Folkeparti, om hon blev landets statsminister. Hennes markering var riktad både som ett svar till det högerextrema partiet Stram Kurs (som bara var några tusen röster ifrån att väljas in), som gick till val på att deportera alla muslimer som befinner sig i Danmark. Men också mot de väljare som lämnade hennes parti för att rösta på Dansk Folkeparti 2015.

Årets valresultat visar att Socialdemokraterne och Venstre stärkt sina positioner genom att sälja ut grundläggande liberala samhällsvärderingar. Dansk Folkeparti har kommit för nära de elitistiska lågor som de sedan sitt grundande varnat för. Och danskarna efterfrågar nu en mer antimuslimsk kurs.

The post Danmark sjunker djupare ner i det bruna träsket first appeared on Opulens.

DANMARK. Flera opinionsmätningar i maj månad visar att partiet Stram Kurs ligger över spärrgränsen för att komma in i danska folketinget nästa vecka. Högst upp på partiets dagordning är ett förbud mot islam och att alla muslimer ska slängas ut ur Danmark. Kevin Shakir, Opulens medarbetare i Köpenhamn, rapporterar.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

”Det finns faktiskt bara två möjligheter. Antingen slänger man ut muslimerna, eller så tar muslimerna över. Det är det jag kämpar emot.” Den sjunde maj stod Rasmus Paludan, partiledare för det fascistiska partiet Stram Kurs, i den danska valrörelsens första partiledardebatt hos public service-bolaget DR. Två dagar tidigare hade inrikesdepartementet bekräftat att partiet, som stiftades juli 2017, hade fått de 20 109 väljarunderskrifter som krävs för att vara valbart till det danska folketingsvalet den femte juni i nästa vecka.

I början av mars skrev jag en kolumn i Opulens om YouTube-fenomenet Rasmus Paludan. Med provocerande slogans och manifestationer hade han fått över 16 miljoner visningar och förvandlats till en meme bland danska ungdomar. Då hade han bara lyckats samla på sig ett fåtal tusen väljarunderskrifter. Varken etablerade medieaktörer eller politiska partier hade förväntat att de skulle förhålla sig till Paludans extrema retorik och politik.

Tillsammans med en kameraman, ett par anhängare och massivt polisskydd — som har kostat polisen över 40 miljoner kronor — har Paludan de senaste månaderna rest landet runt och besökt massvis med städer, där han livestreamat koranbränningar. Mest fokus har han haft på bostadsområden som av den danska staten klassificeras som ”ghetto-områden”, alltså danska arbetarklasskvarter som bebos av invånare med låg inkomst och ofta så kallad utomeuropeisk bakgrund.

I mitten av april besökte han Blågårds Plads på Nørrebro i centrala Köpenhamn. Arbetarklassområdet är historiskt känt för att vara ett av landets mest vänsterorienterade och antiauktoritära områden, bebott av invånare från hela världen. En del ungdomar från området betraktar Paludans politik och polisens beskyddande av hans handlingar som en provokation, något som ledde till uppror i området. Det sattes eld till containrar och kastades med sten efter polisen, som svarade med tårgas mot de hundratals människor som befann sig i runtomkring platsen.

Plötsligt hamnade Rasmus Paludan på dagstidningarnas framsidor och i flera dagar handlade nyhetsflödet om hans parti. I takt med den rikstäckande uppmärksamheten steg antalet väljarunderskrifter. Bara ett par veckor senare fanns han i tv-rutan på bästa sändningstid och spred rasistiska myter, som annars bara går att finna på högerextrema diskussionsforum och bland nyfascistiska grupperingar i Europa.

Bland annat sa Rasmus Paludan så här: ”Det kan ju inte vara sant att man står här och talar om detta, som att det inte är ett särskilt stort problem. Det stora utbytet går ut på att muslimer i Danmark, som inte hör hemma här, gifter sig väldigt tidigt och får riktigt många barn. Danskar gifter sig sent och får väldigt få barn.”

Konspirationsteorin om ”det stora utbytet” uppmärksammades tidigare i vår, då den högerextrema terroristen Brenton Tarrant sköt ihjäl nästan 50 muslimer. Strax innan han utförde dådet laddade han upp sitt manifest The Great Replacement på det anonyma online-hatforumet 8chan. Det rör sig om ett manifest där Tarrant uttrycker sina fascistiska föreställningar. Den rasistiska teorin går ut på att politiker i västvärlden aktivt arbetar för att ersätta de inhemska, alltså vita, befolkningarna med ”främlingar”, däribland muslimer.

Så fort Paludan fick tv-tid koncentrerades hans ideologiska ståndpunkt. Han har vid flera tillfällen beskrivit sig som identitär och etnonationalist. I likhet med Brenton Tarrant och den europeiska nyfascistiska rörelsen Generation Identitär (med avdelningar i ett flertal länder), argumenterar han för etniskt och kulturellt homogena samhällen, och romantiserar därmed fantasin om ”den rena vita rasen”.

The post Fascister snart i danska Folketinget? first appeared on Opulens.

EMPATI. När bilder av enskilda, livlösa barn nästan endast leder till tillfällig handlingsvilja, måste vi fråga oss själva hur många döda icke-vita barn som vi behöver se för att få en empatisk impuls att vilja stoppa lidandet, skriver Kevin Shakir.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

De flesta av oss minns treårige Alan Kurdi, den kurdiska pojken från Syrien, vars kropp flöt upp på en turkisk strand i september 2015. I tidningarna, på tv-nyheterna och på sociala medier trängde bilden av hans livlösa kropp igenom till miljontals medvetanden och samveten. Frankrikes dåvarande president François Hollande kallade händelsen för en “humanitär katastrof” och länder som Tyskland och Kanada öppnade upp för att ta emot fler flyktingar.

“Det hade kunnat vara jag”, berättade Vinh Chung i CNN. Han såg sig själv i Alan eftersom att han själv, med sin kinesiska familj, flydde från Vietnam till USA i slutet av sjuttiotalet. Med sina erfarenheter som flykting till att nu vara en framgångsrik läkare, symboliserade Chung i nyhetsinslaget förkroppsligandet av framgången som kan följa med att ge husrum till människor som flyr. Bilden av Alan Kurdi skapade en global debatt om kriget i Syrien och en utbredd vilja att hjälpa de miljoner av människor som flytt sina länder.

En studie belyser hur data från Google Trends visar en omedelbar eskalering av sökningar på Google för orden “Syria” och “refugees” och hur Röda Korset i Sverige upplevde en massiv ökning av donationer, efter att bilden med Alan Kurdi blev viral. Plötsligt blev det omöjligt att ignorera människorna som flydde från kriget i Syrien och som sökte skydd på andra sidan Medelhavet.

Bakom studien stod Paul Slovic från universitetet i Oregon, som fyra år innan inbördeskriget i Syrien bröt ut, skrev artikeln If I look at the mass I will never act. Titeln hade han lånat från ett citat av Moder Teresa, som fortsätter “If I look at the one, I will”. I hans artikel från 2007, undersöker psykologiprofessorn människors svårigheter med att begripa massmord genom att förhålla sig till förmedling som fokuserar på stora antal offer. Slovic kallar detta för “psychic numbing”, och beskriver hur människors medkänsla avtar, även när antal offer går från att vara ett till två. Ett växande antal offer leder alltså till sjunkande empati och vilja att handla; “Det stora antalet offer räcker inte för att väcka känslor och har därmed inte heller vad som krävs för att motivera handling. Folkmordet [i Darfur] är verkligt, men vi reagerar inte med inkännande på den verkligheten”, skriver Slovic.

Slovic diskuterar hur medierna därför borde ha ett ökat fokus på personliga historier med kraftfull symbolik, så som den tragiska nyheten om Alan Kurdi 2015. Detta, för att väcka känslor och få människor att begripa hur ödesdigert folkmord är, även om de befinner sig långt borta från händelsen, såväl geografiskt som kulturellt. Samtidigt problematiserar Slovic att man enbart fokuserar på individuella offer. Känslorna som mediekonsumenter kan uppleva genom att exponeras för individuella offerberättelser är nämligen svåra att hålla vid liv över en längre tidsperiod.

Jag delar Slovics bekymmer. Kriget i Syrien har nu påbörjat sitt nionde år. FN har bekräftat 7 000 fall av barn som antingen dödats eller fått livshotande skador och hävdar att obekräftade rapporter menar att antalet är långt över 20 000 fall. Mer än 5,6 miljoner människor har lämnat landet och miljoner har försvunnit inom landets gränser.

Medan högerextrema partier och rörelser växer i USA, Australien, Europa och här i Sverige, är det tydligt att den utbredda viljan att hjälpa människor på flykt kraftigt har avtagit. Nationsgränserna har skärpts och debatten om att vara solidarisk med flyktingar har avtagit. Att det rör sig om stora antal offer är ingenting nytt eller någonting som leder till krav på förändring. Men när bilder av enskilda, livlösa barn nästan endast leder till tillfällig handlingsvilja, måste vi fråga oss själva hur många icke-vita barn som vi behöver se för att få en empatisk impuls att vilja stoppa lidandet. Som Slovic skrev i 2007:

“Vi kan helt enkelt inte bara skylla på våra politiska ledare. Medan president Bush var relativt dämpad när det gällde morden på hundratusentals personer i Darfur, så var det Clinton som ignorerade Rwanda och Roosevelt som gjorde ganska lite för att stoppa Förintelsen. Bakom varje president som ignorerade massmord fanns miljoner av medborgare vars likgiltighet tillät dessa statsmän att komma undan med det.”

The post Hur många Alan Kurdi behöver vi se för att vakna? first appeared on Opulens.

HÖGEREXTREMISM. Dagen efter terrorattentatet i Christchurch möttes omkring 200 personer från högerextrema Alternativ för Sverige till partikonferens i Köpenhamn. Där diskuterades vilka medel som skulle tas i bruk for att “stoppa den ‘islamiska invasionen’”. Bland deltagarna fanns en belgisk politiker som argumenterade för att tillgripa våld, vilket de svenska deltagarna mötte med ovationer.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

“Vi är de som inte vill glömma vårt europeiska arv och nationella identitet. Vi är inte de som vill omfamna en gammeldags, märklig religion som kommer från den andra sidan av medelhavet. Islam är en religion som är så… retarderad. Ja, retarderad.” Ett högt ja-rop hörs från deltagarna och strax börjar de omkring 200 deltagarna på Alternativ för Sveriges kickoff till Europaparlamentsvalet att applådera. Citatet kommer ifrån gästtalaren Frank Creyelman, tidigare parlamentsledamot i Flandern för partiet Vlaams Belang.

Det hade varit en turbulent vecka för Alternativ för Sverige, som i anslutning med sitt arrangemang mött massivt motstånd i Köpenhamn och slängdes ut från de ursprungliga konferenslokalerna de hade bokat. Då danska antifascistiska grupperingar uppmärksammade att partiet skulle hålla sitt arrangemang på Comwell Conference Center i stadsdelen Amager, växte en kritik mot hotellet. På Trustpilot mottog konferenscentret negativa reaktioner i form lägsta möjliga betygsättning i 200 inlägg med olika kritiska kommentarer. En av betygssättarna skriver: “Kommer aldrig använda mig av detta hotell igen. Att husera nynazister är fullständigt osmakligt och motbjudande av Comwell. Ser till att ingen i mitt nätverk använder detta hotell.” skriver en av betygssättarna.

Utöver politikern från belgiska Vlaams Belang deltog och talade även andra högerextrema politiker och debattörer så som Julien Rochedy, tidigare ordförande för Front National, Jaak Madison, politiker för det estniska partiet Ekre, som har kopplingar till den svenska vit makt-miljön. Även Aia Fog, medlem i det högerextrema danska partiet Nye Borgerlige till folketingsvalet, talade i egenskap av att vara ordförande för den danska föreningen Trykkefrihedsselskabet, som drivs av en rasistisk föreställning om islam som ett hot mot yttrandefriheten.

Ett dygn innan konferensdeltagarna ankomst till det nya lokalen genomfördes det högerextrema terrordådet i Christchurch på Nya Zeeland där 49 muslimer blev mördade. Efter sig lämnade terroristen ett manifest. Där ger han uttryck för sina konspiratoriska idéer om ett befolkningsutbyte, att islam är en religion med folk som förpestar vita och västerländska samhällen och att européer och europeisk kultur håller på att ersättas av muslimer.

Den belgiske politikern som talade på Alternativ för Sveriges konferens framförde liknande tankegångar, och mottogs med stort bifall av de svenska deltagarna. Likt terroristen på Nya Zeeland, talade han om hur muslimer använder demografi som ett vapen och hur detta hotade ett Europa med sjunkande nativiteten bland europeiska kvinnor. Frank Creyelman tvekade inte med att sprida antimuslimska budskap i sitt tal till mötesdeltagarna: “Vi kallar odjuret vid sitt namn. Islam är beslutsamt att erövra hela Europa. Islam är som ett rovdjur, alltid redo att attackera det svagaste offret.”

Med referenser till det Osmanska riket konstruerade Creyelman ett narrativ om hur islam attackerat Europa i hundratals år, och argumenterade för idén om en värld utan några muslimer: “Våra förfäder höll dem utanför där de hör hemma, på den andra sidan av Medelhavet. Några menar att de hör till på andra sidan av Medelhavet. Jag tycker att de inte hör hemma någonstans.”

Efter den belgiske politikerns tal öppnades det för frågor från deltagarna, där en svensk konferensdeltagare efterfrågade ett förtydligande omkring “vilka medel som har blivit rättfärdigade att använda för att driva tillbaka den islamiska invasionen av Europa”.

“Alla”, svarar Creyelman som utan att tveka fortsätter sitt våldsbejakande budskap, som av deltagarna bemöts med ovationer: “Vi måste göra någonting. Allt som krävs, måste vi göra. Så är det bara. Jag är inte en man som inte kan se blod, jag kan se blod om det krävs. Jag är väldigt tydlig nu.”

The post HELGLÄSNING: “Jag kan se blod om det krävs” — Alternativ för Sverige applåderade muslimhat first appeared on Opulens.

DANSK EXTREMIST. Med hjälp av YouTubes algoritmer som belönar videor med extremt och sensationellt innehåll har dansken Rasmus Paludan lyckats göra sig själv till en meme, rapporterar Kevin Shakir.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Omkring tolv tonårspojkar står omkring den danske YouTube-profilen Rasmus Paludan medan han bränner en koran. Till “She’ll be comin’ round the mountain”-melodin sjunger de: “De skal ikke integreres, de skal hjem. De skal ikke integreres, de skal hjem. Der er danske piger og drenge, der har brug for vores penge, de skal ikke integreres, de skal hjem.” Sedan i söndags har videon fått över 50 000 visningar på YouTube och trendar bland de hetaste videoklippen i Danmark.

På en skola norr om Nørrebro i centrala Köpenhamn håller jag en workshop om medielandskapet för elever med bakgrunder från alla världens hörn. Jag började med att fråga eleverna om de minns rubriken på den senaste nyhetsartikeln de hade läst. Hela klassen stirrade tyst på mig.

Jag frågade om de minns den senaste videon de sett på YouTube och flera av pojkarna ropade, nästan unisont Rasmus Paludans namn och började recitera frasen hans videor nästan alltid börjar med: “Jeg er Rasmus Paludan. Frihedens soldat, de svages beskytter, samfundets vogter, danernes lys, Nordens håb.” Hela klassen skrattade över Paludan-skämten medan jag häpet tittade på.

Rasmus Paludan var en mediesensation sommaren 2017 då han offentliggjorde en lista med så kallade “främmande fiender”, bland de journalister och vänsterorienterade aktivister, som han vill ska kastas ut ur landet med fallskärm. Detta, som en del av att utbreda budskapet om att han stiftat partiet “Stram Kurs” som kämpar för att förbjuda islam i Danmark.

Sedan dess har han satsat på sin YouTube-närvaro och lyckats få över 11 500 prenumeranter på sin “nyhets”-kanal “Frihedens Stemme” och över 22 600 prenumeranter på sin partikanal.

Han laddar konstant upp videor parallellt, utger sig för att vara journalist på den ena sajten och politiker på den andra och tillsammans har kanalernas videor fått över 16 miljoner visningar.

Succén kom förra året, då han började filma sina turer till olika skolgårdar där han under skolrasterna predikar för grundskoleelever mot islam, för ett “Danmark för danskarna”. Med hjälp av YouTubes algoritmer som belönar videor med extremt och sensationellt innehåll har Paludan lyckats göra sig själv till en meme, en symbol på nätet som främst tonårspojkar har betraktat som underhållande.

I klassrummet försöker jag prata med eleverna om Rasmus Paludan och att han har en uttalat politisk intention med sina videor. Jag misslyckas med att få dem att förstå detta.

Det surrar i lokalen, pojkarna nästan tävlar i vem som kan härma Paludans tonläge bäst. En av få vita elever som sitter längre bak i klassen ropar åt en som inte är vit att han ska passa sig innan han kastas ut ur landet. Jag avbryter honom och ber alla om att resa sig upp och sträcka på sig, med en förhoppning om att en liten paus kan underlätta koncentrationen. Eleven som sitter längre bak i klassen reser sig fort och sträcker på sin högra arm och hand. Han gör en nazisthälsning.

Jag frågar pojken vad han sysslar med. Han skämtar bara, säger han. Pojken säger att han skämtar precis som Rasmus Paludan. Jag frågar honom vad han tycker om det som Paludan säger om invandrare och muslimer. “Han vill bara skydda Danmark och ha ett Danmark för danskarna!” är det svar jag får.

Paludans parti är ännu långt ifrån de 20 000 väljarunderskrifter som krävs för att ett parti ska kunna vara valbart i det danska parlamentsvalet i vår. Samtidigt har han att lyckats etablera sig på allvar med en skara följare i tonåren. Följare som exponeras för hans budskap och därigenom kan komma att med tiden uppfatta högerextrema ideal som normala. Många unga danskar skrattar inte längre åt honom, men med honom.

The post Dansk högerextremist radikaliserar barn på YouTube first appeared on Opulens.

HÖGER. Pernille Vermund är en av Danmarks största politiska figurer, trots att hennes parti saknar mandat i det danska folketinget. I vår utlyses parlamentsval i grannlandet och nu kan ett parti höger om Dansk Folkeparti vara på väg in i folketinget. Kevin Shakir skriver om Danmarks nya Pia Kjærsgaard.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Under våren trycker Danmarks statsminister Lars Løkke Rasmussen på knappen och utlyser folketingsval. Stödet för hans regering vacklar i opinionsmätningarna. Dansk Folkeparti, som varit Venstre-regeringars stödparti sedan 2001, öppnade i höstas för ett framtida samarbete med Socialdemokraterne under partiets kongress. Socialdemokraternes gruppledare Henrik Sass Larsen svarade att Socialdemokraterne har mer gemensamt med Dansk Folkeparti, än deras tidigare regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre. Med ett allt svagare borgerligt block kan det vara otillräckligt för Venstre att kämpa för enbart Dansk Folkepartis stöd. Lars Løkke har fått en utsträckt hand från nytillskottet inom den danska radikalhögern.

Samma månad som Socialdemokraterne och Dansk Folkeparti ägnade sig åt sin kongressflört fick Lars Løkke Rasmussen en inbjudan till samarbete av Pernille Vermund, partiledare för Nye Borgerlige. Vermund, som är tidigare kommunpolitiker för det Konservative Folkeparti i Helsingør kommun och suppleant i folketinget, bildade efter folketingsvalet i 2015 det nationalkonservativa och antimuslimska partiet Nye Borgerlige.

Opinionsmätningarna visar mestadels att partiet ligger omkring eller över spärrgränsen på två procent för att komma in i parlamentet och Pernille Vermund har givit Løkke Rasmussen tre krav för att vara med i regeringsunderlaget. Hon vill ha ett “totalt asylstopp”, att staten ska upphöra med att utbetala någon form för bidrag för invandrare och att personer utan uppehållstillstånd omedelbart ska utvisas vid lagbrott. Politiken må vara kortfattad och enformig men intresset för partiet är stort.

Trots att det avslöjats att ett tiotal föreningsordföranden landet över välkomnar nazister till partiet, verkar inget stå i vägen för medial framgång för den sensationella partiledaren som i militaristiska ordalag har omtalat invandring till Danmark som “en invasion”. I tabloiden Ekstra Bladet publiceras hon jämt och är återkommande skribent. Förra året publicerades hennes biografi Värderingskrigaren, författad av tabloiden BT:s politiska redaktör. Söker man efter hur frekvent “Pernille Vermund” omtalats i medierna mellan den 1 januari 2018 och ett år framåt, visar det sig att hon dyker upp i 1 251 artiklar. Jämför detta med de två vänsterpartierna, som tillsammans utgör 12 procent av folketinget, vars partiledare Pernille Skipper och Pia Olsen Dyhr, dyker upp i respektive 1 562 och 1 794 artiklar under samma tidsperiod.

Det vore fel att inte jämföra Pernille Vermunds uppenbara framgångar med en tjugo år yngre Pia Kjærsgaard, vilken på 90-talet lämnade ett högerpopulistiskt Fremskridtsparti i förfall, för att i stället bilda Dansk Folkeparti. Ekstra Bladet gav henne en spaltplats som en del av kampanjen De Fremmede. En kampanj som drevs med olika artiklar som klagade över politisk korrekthet och att man inte får tala hur man vill om “de främmande”. Därtill anklagades invandrare för bidragsfusk. Året därpå ägde folketingsvalet rum och Dansk Folkeparti valdes för första gången in i parlamentet.

Nu, 17 år efter att de valts in i folketinget, är Pia Kjærsgaards Dansk Folkeparti landets näst största parti. DF är större än samtliga partier i den borgerliga regeringen och fortsätter med att stödja den. Pia Kjærsgaard har blivit folketingets talman, författat självbiografier om sina 41 år i dansk politik och lämnat partiledarposten sedan några år tillbaka. Partiet har blivit en naturlig del av den politiska kulturen, förhandlar med samtliga partier och har fått normaliserat sin politik.

De politiska kommentatorerna turas om att konkludera att danskarna efterfrågar ett parti till höger om Dansk Folkeparti. Fortsätter Pernille Vermund som hon har gjort, blir hon en avgörande faktor i årets parlamentsval och möjligen Danmarks nya Pia Kjærsgaard.

Alla artiklar av Kevin Shakir

The post Nytt danskt högerradikalt parti på väg till folketinget first appeared on Opulens.

SKIFTE. Danmarks regering och Dansk Folkeparti har utropat ett paradigmskifte i ”utlänningspolitiken”. Landet ska nu börja utvisa människor. Kevin Shakir skriver om hur drygt 20 års “kulturkamp”  har gjort rasistiska narrativ till vardagsmat.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Framför mig står två personer som diskuterar det senaste budgetutspelet i Danmark. ”Hur hamnade vi här?” frågar den ena. Det är den 10 december och den internationella dagen för mänskliga rättigheter. Tillsammans är vi 10 000 personer som demonstrerar på Rådhusplatsen i Köpenhamn mot ”paradigmskiftet” i den så kallade utlänningspolitiken, som Dansk Folkeparti och regeringen har introducerat med den sista budgeten före folketingsvalet. Det finns talare som benämner paradigmskiftet som ett enormt värderingsskred i dansk politik. Men det ropas även ut att det att det är tack vare demokratiska värden, fri- och rättigheter som vi kan stå här och demonstrera.  Det är Amnesty Danmarks generalsekreterare Trine Christensen som säger detta till den demonstrerande folkmassan, som svarar med ett stort, unisont jubel.

Det har länge funnits en missuppfattning i det danska samhället beträffande vem som ska få lov att befinna sig här, berättar Martin Henriksen som är “utlänningspolitisk” talesperson för landets näst största parti Dansk Folkeparti. I nyhetsprogrammet Deadline den 30 november förklarade han hur detta missförstånd ter sig; ”Om du har ett jobb, så är du integrerad. Om du är medlem i en förening, så är du integrerad. Det är du inte. Du måste bli dansk… …Och det finns många, särskilt de från muslimska länder i Mellanöstern som inte vill det.”

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Paradigmskiftet går ut på att människor som flyr till Danmark, på grund av förföljelse, krig eller fattigdom inte längre ska kunna stanna i Danmark utan ska repatrieras. Uppehållstillstånden ska som regel vara tillfälliga. Vid beslut rörande huruvida människor får stanna i landet ska det inte längre spela någon roll om barn under åtta år har lärt sig tala danska och fått en social anknytning, eller om vuxna arbetar. Personer med permanent uppehållstillstånd som begått kriminella handlingar och avtjänat straff placeras på den öde ön Lindholm, som människor i 92 år behövt särskild tillåtelse för att komma till. Fram till idag har den använts för att forska i olika sjukdomar, som till exempel rabies. Djuren som har fraktats dit och använts i forskningen har inte fått lämna ön levande.

Paradigmskiftet innebär en inhuman politisk kurs. Men det som tjänar Dansk Folkeparti mest och flyttar regeringens stödparti till förarsätet är cementeringen av partiets radikala språkbruk. Nu tillskansar sig Dansk Folkeparti huvudrollen i epicentret av dansk politik och kan se till att deras världsuppfattning, såväl i folketinget som bland befolkningen, blir rådande.

Syftesparagrafen i integrationslagen stryks. I den står det nu att ”lagen har som syfte att säkra att nyanlända utlänningar har vetskap om att vällyckad integration är en förutsättning för att få permanent uppehållstillstånd”. Även det så kallade ”integrationsbidraget” byter nu namn till repatrieringsbidraget, eller skicka-hembidraget (på danska ”hjemsendelsesydelsen”). Människorna som tvingas leva under detta bidrag kommer att leva på några tusen kronor mindre än vad som ges med det nuvarande integrationsbidraget, som Institutet för mänskliga rättigheter för två månader sedan konstaterade var i strid med den danska grundlagens krav om ett existensminimum.

I Danmark härskar en uppfattning om att rasism inte existerar. Det spelar ingen roll när Martin Henriksen motiverar niqabförbudet med att det är nödvändigt för landets framtid att göra upp med muslimska symboler för att återställa samhörigheten på de platser där den danska gemenskapen har vittrat bort på grund muslimsk invandring. Förbudet genomfördes tidigare i år och nu dikterar den danska staten vem som blir kriminell genom att röra sig i det offentliga rummet.

År 2016 befann sig journalisten Martin Krasnik som programvärd i DR:s tv-studio och intervjuade Aya Amal, som bär niqab. Krasnik arbetar annars som chefredaktör för tidningen Weekendavisen. Krasnik berättade för Amal att han distraherades av att inte kunna se hennes mun, hårfärg eller hennes ansiktsuttryck; ”Jag kan ju inte se dig som en människa. För mig försvinner du. Du är en figur.” Ingen massmedial diskussion uppstod, kritiken uteblev. Ingen ifrågasatte Krasnik eller DR.  Detta trots det anmärkningsvärda i att värden för ett direktsänt public service-program uttryckte att han inte såg Aya Amal som en människa på grund av hennes religiösa klädsel.

Det faktum att Dansk Folkepartis språk och världssyn nu befästs i det danska samhället är inte uteslutande ett resultat av partiets handlingar i folketinget. De stora medierna i Danmark har under 00- och efter 10-talet förstärkt uppfattningen om rasism som något icke-existerande, samtidigt som de anammat ett allt mer politiserat narrativ.

Tidigare i höstas utkom boken Racialization, Racism, and Anti-Racism in the Nordic Countries. I den angriper 14 forskare sociala, ekonomiska och kulturella samhällstendenser kopplade till frågor om ras och identitet. Mathias Danbolt och Lene Myong diskuterar hur stora medier har bidragit till en samhälleligt utbredd konsensusuppfattning om att rasism inte existerar i Danmark. De hänvisar till en ledartext i Danmarks äldsta existerande dagstidning, Berlingske, där det 2013 skrevs att ”ordet rasism de senaste årtiondena har blivit så missbrukat att det har kommit att bli ett tomt begrepp”. Berlingskes resonemang utvecklades av Jyllands-Postens ledartext, publicerad samma dag, där en kunde läsa att ”konceptet rasism har kommit att bli brukat och missbrukat i en sådan omfattning att det har tappat sin kraft och i vissa fall säger mer om personen som använder ordet.”

Berlingske publicerade även en intervju med den konservative journalisten Erik Meier Carlsen som säger att ”någon har närt ett politiskt intresse som förväxlar oro över invandring med rasism. Dock visar internationell forskning att danskarna är ledande när det kommer till tolerans.” Berlingske presenterar Erik Meier Carlsen som en som ser att oro över invandring inte kan sammanblandas med rasism. Han menar istället att den hårdare tonen i debatten stärkte toleransen i landet: ”Det var renande. Strängheten i debatterna har mjukat upp befolkningen.” Danbolt och Myong diskuterar hur medierna sprider föreställningar om hur ”missbruket” av ordet rasism tilldelar den breda danska befolkningen en offerroll som onda rasister, bara genom att påtala att det finns rasism i Danmark.

Danmark är den enda landet i hela världen med en statlig ”ghetto-lista”. För att ett bostadsområde, eller en gata, ska hamna på den räcker det med att över hälften av människorna som bor där har en så kallad icke-västlig bakgrund. Det spelar ingen roll om man är född i Danmark. När public service-bolaget TV2 i maj tidigare i år skulle rapportera om konsekvenserna för barnen i dessa bostadsområden efter regeringens senaste ghetto-utspel, benämnde de barn i dessa bostadsområden som ”ghettobarn”. TV2 förstärkte den danska utlänningsministern Inger Støjbergs narrativ om ”ghettoområden” som parallella samhällen, skapade av muslimska invånare, och att även ”ghettobarn” är benägna att utöva sin religion med avsikt att skada den danska kulturen och dess värden.

Antimuslimska narrativ introducerades i dansk politik så tidigt som på 1980-talet av Fremskridtspartiets grundare Mogens Glistrup. Sedan togs detta narrativ upp i den nationella debatten i samband med Dansk Folkepartis intåg i folketinget 1998. Men utbredningen och spridningen av partiets världsuppfattning tog först på allvar fart under 2001, då de blev stödparti för Anders Fogh Rasmussens borgerliga regering. Bara två år efter att Fogh Rasmussen blivit statsminister påbörjade han den så kallade ”kulturkampen” mot intellektuella, civilsamhällsorganisationer och politiker som han anklagade för att vara ”kulturradikala” och ”politiskt korrekta”. Den dåvarande statsministern konstaterade att ”…det är resultatet av kulturkampen som avgör Danmarks framtid. Inte ekonomisk politik, inte teknokratisk lagstiftning. Det essentiella är vem som blir agendasättare i debatten om värderingar”.

Vid demonstrationen på Rådhusplatsen i Köpenhamn mot det så kallade paradigmskiftet håller tio människor tal. De är motståndare till att de mänskliga rättigheterna blir åsidosatta genom dagens politik. Det är inte danskt att försätta människor i fattigdom för att de tvingas fly hit, säger en av talarna. Det är inte danskt att sätta oönskade invandrare på en ö, säger en annan. Anders Fogh Rasmussen fick rätt beträffande att kulturkampen skulle bestämma Danmarks framtid. Medan vi demonstrerar som om frågan om den danska kulturen fortfarande är förhandlingsbar, verkar det som om Dansk Folkeparti sedan länge har vunnit kriget.

Alla artiklar av Kevin Shakir

The post Efter debatten om dansk kultur börjar utvisningarna first appeared on Opulens.

HAT. Facebook har de senaste åren, genom underlåtenhet, blivit utnyttjat för att påverka val, uppvigla hat och bidra till etnisk rensning. Nu har grundaren Mark Zuckerberg anammat en allt mer aggressiv ledarstil, duckar för utfrågningar och beväpnar sig med lobbyister, skriver Kevin Shakir.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Minns ni den unge Mark Zuckerberg? Den där killen som hoppade av sin universitetsutbildning på Harvard för att fullfölja sin dröm om att göra det möjligt för människor att hitta och etablera kontakt till vänner och bekanta. Han har byggt ett Facebook som de senaste åren, genom underlåtenhet, blivit utnyttjat för att påverka val, uppvigla hat och bidra till etnisk rensning. Nu har han han anammat en allt mer aggressiv ledarstil, duckar för utfrågningar och beväpnar sig med lobbyister.

Mark Zuckerberg har på få år gjort sig till en av världens mäktigaste personer. Trots empatiska formuleringar om en mer öppen och ihopkopplad värld, har han lyckats utveckla uppmärksamhetsekonomin genom att sälja information om oss användare, så som våra beteenden, partners och politiska åskådningar till annonsörer. Har det funnits konkurrens, som i en snabbt föränderlig digital värld potentiellt hotat Facebooks marknadsdominans, ja, då har han undanröjt den.

De största Facebookköpen har genom åren varit det sociala mediet Instagram. Det köpet skedde för sex år sedan och till det ska läggas uppköpet av chattapplikationen med krypterad kommunikation WhatsApp. Köpet av WhatsApp ägde rum för fyra år sedan. Det snabbväxande bild-chattmediet Snapchat tackade i 2013 nej till att köpas upp av Facebook för några miljarder dollar. Facebooks svar på avböjandet var att lansera ”Stories”, en bilddelningsfunktion på Instagram, något Snapchat nu märker konsekvenserna av, med sjunkande användarantal och värde.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Å ena sidan verkar Facebook prioritera att öka sitt ekonomiska värde som företag. Samtidigt väcker senaste årets hög av skandaler, rörande missbruk av människors personliga uppgifter och misslyckade administration av hatiska inlägg, frågor om Zuckerbergs syn på människovärde.

Bland annat drabbades Facebook av en hackerattack som ledde till att 90 000 användare loggades ut från sina konton och 50 000 användare fick sina personliga uppgifter kapade, världen över. Dessutom har Facebook varit uppbyggt på ett sådant sätt att det tillåtit fenomen som uppvigling av hat och organisering av folkmord gentemot rohingyer i Myanmar. Liknande missbruk av den sociala mediejättens tjänster har förekommit i Sri Lanka där Facebook använts för att mobilisera våld och mord mot muslimer och i Nigeria, där falska nyheter lett till rasistiskt motiverade mord. I en del länder, däribland Nigeria, är Facebook för majoriteten av befolkningen synonymt med internet. Det är en nation där många inte vet att det finns något internet bortom Facebook. För att administrera dessa hatiska inlägg som florerar bland miljontals invånare har Facebook endast haft ett fåtal individer anställda, som misslyckats med att stoppa propagandan.

Efter diverse skandaler inledde Facebook ett samarbete PR-firman Definers Public Affairs, ägd av republikanen Tim Miller för att motarbeta kritiken världen över och återbygga plattformens image. PR-firman vände sig mot den ungersk-amerikanske filantropen Georg Soros, som kritiserat sociala mediejätten. Facebook ville utreda huruvida hans kritik egentligen hade underliggande ekonomiska motiv och blev anklagade för att ha ägnat sig åt en antisemitisk smutskastningskampanj. Relationen mellan Definers och Facebook har upphört, efter avslöjanden om samarbetet i The New York Times. Trots detta är det uppenbart att Zuckerberg prioriterar att bygga kapital för sitt företag än att göra det möjligt för människor att komma varandra närmre.

Detta illustrerades tydligt, då Mark Zuckerberg vägrade att dyka upp till en utfrågning angående Facebooks kännedom om desinformationskampanjer och inhämtning av data, genom Facebook, i Storbritannien. 24 representanter från nio länder samlades för att fråga Mark Zuckerberg om hans tankar rörande ett dokument som avslöjar att Facebook varit medvetna om aktivitet om datainhämtning i Ryssland redan 2014. Företaget har tidigare sagt att de var omedvetna om detta fram till en tidpunkt efter det amerikanska presidentvalet 2016. Men nu verkar det som att Zuckerbergs ord om företagets hantering av användares personliga uppgifter inte stämmer.

Efter ett 2018 fyllt av skandaler är det endast rimligt att fråga om 2019 inte blir året då Mark Zuckerberg lämnar Facebook. Vad som en gång handlade om att bygga en plattform där människor kunde komma i kontakt med varandra har blivit ett gigantiskt multinationellt företag, vars största ambition är att låta våra personliga uppgifter bidra till dess tillväxt. Zuckerberg verkar nu ha målat in sig i ett hörn och där står vi  ofrivilligt vid hans sida.

Alla artiklar av Kevin Shakir

The post Kommer Zuckerberg att lämna Facebook? first appeared on Opulens.

NY FUNKTION. Apple har lanserat en ny funktion i iPhone som ger användaren möjlighet att ta kontroll över hur skärmtiden används. Kevin Shakir om sina erfarenheter av att få insyn i och kontroll över hur tiden spenderas.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Tidigare i somras stod Craig Federighi, vice vd för Apple, och presenterade företagets senaste programvara för iPhone. Framför den jublande publiken berättade han hur programvarans nya funktion ”’skärmtid’ ger dig makten, med både insyn och kontroll över hur du spenderar din tid”.

Häromdagen tog jag upp min telefon 105 gånger på ett dygn. Min telefon berättade hur jag spenderade halvannan timme på sociala medier, en timme på applikationer kopplade till arbete och en halvtimme på att läsa nyhetsartiklar. Genom funktionen fick jag möjligheten att begränsa mitt användande av den applikation jag spenderade en hel timme på — Facebook. Dagen efter kunde jag bara använda Facebook i en halvtimme. När jag närmade mig tidsgränsen fick jag en notifikation som berättade att det strax var slut med Facebook-användandet för dagen. Facebook-applikationen stängdes därefter ned för dagen och gick inte att öppna mer.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Jag gavs plötsligt möjligheten att ägna resten av dagen på att svara på den oöverskådliga högen av arbetsrelaterad epost. Nu hade jag tid att läsa de senaste nyheterna om hur det går i mellanårsvalet i USA, eller höra det senaste avsnittet av min brittiska favoritpodcast och vara intakt med vad som händer i omvärlden.

Fördelat över dagen, och även under kvällstimmarna, använde jag min telefontid åt att svara på samtliga epost-meddelanden för att dagen efter, lättare kunna komma igång med att utföra mina huvudsakliga arbetsuppgifter. Som taget ur Craig Federighis senkapitalistiska brandtal lyckades jag ta makten över min skärmtid och optimera min produktivitetsförmåga.

Det har blivit lättare att slippa ”ödsla” mina timmar av att se vad mina kontakter på sociala medier har för sig. Jag kan spendera mindre tid på att mäta mig med dem och slippa se deras inlägg som uppvisar deras produktivitetsförmåga, karriärmässigt som socialt, hur mycket de hinner göra varje dygn. Nu har världens rikaste teknologiföretag en inbyggd funktion som ger mig notifikationer som berättar när det är dags att konkurrera mot mig själv.

Dagen efter berättade telefonen för mig att jag hade spenderat två timmar av tre skärmtimmar på applikationer jag använder i mitt arbete. Den höga Facebook-stapeln i skärmtidsstatistiken blev ersatt med en arbetsstapel, och jag kände att det var dags för en paus.

Jag hann aldrig lyssna på det senaste avsnittet av min favoritpodcast och gör det med det samma. Medan skärmtidsstatistiken jämnas ut inbillar jag mig själv att mina fysiska och psykiska produktivitetsförmågor förbättras och effektiviseras. Jag hinner att ta disken medan jag lyssnar på hur EU påverkas av att Angela Merkel lämnar politiken och lyckas köpa mig mer tid att spendera på att skicka fler mejl.

Alla artiklar av Kevin Shakir

The post Ny iPhone-funktion ger makt över tiden first appeared on Opulens.

UNDER PRESS. Efter mordet på Jamal Khashoggi har Donald Trump varit ovillig att fördöma Saudiarabien. Bredvid honom står Vince McMahon. Han är vd för wrestlinggiganten WWE, som nu pressas till att möjligen bryta ett avtal med Saudiarabien. Kevin Shakir kommenterar.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

”Kayfabe” är ett av de mest essentiella begreppen inom pro wrestling. Över hela världen, bland annat i Mexiko, Japan och USA, har miljoner av människor i årtionden fångats av denna teatraliska sportform. Karaktärer spelar roller som renodlat goda eller det onda, kämpar för publikens jubel- eller burop medan de brottas i enlighet med en på förhand uppgjord dramatisk story. Begreppet kayfabe beskriver de element som utgör wrestlingstoryn, verkligheten som skapas i ringen som många gånger skiljer sig från verkligheten som vi känner till och lever i. Så fort två wrestlers, som kanske är vänner privat, går in i ringen och enligt storyn ska mötas som fiender så ska de betrakta och behandla varandra utifrån vad storyn föreskriver, följa manus och respektera kayfabe. Bryter den ena kayfabe upphör handlingens magi och karaktärernas persona straffas.

Jag har tidigare i Opulens skrivit om hur USA:s nuvarande president Donald Trump  2007 var med i världens största wrestlingbolag WWE, World Wrestling Entertainment. Där var han med i den så kallade miljardärsfejden mellan honom och WWE:s ägare Vince McMahon. Med sina erfarenheter från reality-programmet The Apprentice och tiden i WWE tillägnade han sig ett av wrestlingens främsta knep, att genom provokation skapa en skräckförtjusning bland publiken för personen, eller varumärket, Donald Trump — något vi känner igen från hans mediala uttalanden som president. Trots att kayfabe-relationen mellan Trump och McMahon var konfliktfylld och hatisk, så är banden mellan personerna sammanvävda.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

En nära affärsmässig relation mellan männen etablerades redan år 1988, då WWE för fjärde gången arrangerade wrestlingens svar på Super Bowl, det årliga arrangemanget Wrestlemania IV, på Trump Plaza i Atlantic City. Trump, som var intresserad av att marknadsföra sina casinon, blev året därpå återigen värd för Wrestlemania V. Nu, 30 år senare är han den enda hittills som varit värd för Wrestlemania-arrangemang två år i rad.

När storyn om miljardärsfejden avslutades i 2007 hade Trump uppnått att gå från utbuad miljardär, till anti-McMahon eller anti-etablissemangshjälte, korad av publiken som historiskt dominerats av USA:s vita arbetarklass. Efter att bli älskad av publiken i WWE annonserar Trump några år senare sin presidentvalskampanj. Han uppviglar grupper som demografiskt liknar den typiska WWE-publiken, för valrörelse på sina meriter som miljardär och företagsledare och vinner valet. Han tog wrestlingretoriken med sig in i politiken och blev på många sätt kvar i ”kayfabe”, trogen den vårdslösa och sensationella karaktären Donald Trump, som kämpar mot etablissemanget. Dessutom utsåg han Linda McMahon till småföretagarminister. Linda McMahon, som alltså tillsammans med hennes man Vince McMahon, har varit delägare i multimiljardärsföretaget WWE.

De senaste dagarna har dessa tre personer varit i strålkastarljuset, efter det brutala mord på den saudiarabiska journalisten Jamal Khashoggi som ägde rum på Saudiarabiens konsulat i Istanbul.

Förra veckan mötte USA:s president Donald Trump massiv kritik efter oviljan att fördöma kronprinsen Mohammed bin Salman och den saudiarabiska regimen, som uppenbart står bakom dådet. En vecka senare, tisdagen den 23 oktober, verkar Trump fortsatt motvillig att kritisera handlingen. Han kritiserar snarare Saudiarabiens mediehantering för ”den värsta mörkläggningen i mörkläggningshistorien” Medan Trump desperat försöker hålla masken, ovillig att uttala något som kan uppfattas som en politisk handling mot Saudiarabien uttalar hans partikamrater bland Republikanerna kritik mot Mohammed bin Salman.

Bland annat den republikanska senatorn Lindsey Graham menar nu att kronprinsen ”måste avgå”, trots att han länge försvarat USA-samarbeten med Saudiarabien. Men för presidenten är det just i samarbetet mellan USA och Saudiarabien som skon klämmer. Trots att presidenten är besatt av den mediala uppmärksamheten som karaktären Donald Trump får, så vilar hans politiska arv och roll på att fortsätta stärka USA:s geopolitiska makt i Mellanöstern. Genom att alliera sig med Saudiarabien kan USA stärka sin ställning i regionen, bland annat gentemot Iran. Dessutom verkar det vara i presidentens intresse att fortsatt massexportera militära resurser till Saudiarabien, trots att diktaturen använder dessa vapen för att slakta Yemens befolkning.

Även Vince McMahon och WWE har förväntats agera gentemot Saudiarabien efter nyheten om mordet på Khashoggi. WWE har nämligen planerat att för andra gången i år, den 2 november, hålla ett stort wrestlingarrangemang i Riyadh, Saudiarabien, som de döpt till Crown Jewel.

Medan Saudiarabien fortsätter styras som en förtryckande diktatur använder de samarbetet med WWE som en metod att normalisera landet som progressivt. Bland annat stod denna generations största wrestler John Cena mitt i ringen under WWE:s tidigare arrangemang i Saudiarabien i år och uttryckte ”ett genuint tack till det saudiska kungariket”.

Så fort nyheten om mordet på Khashoggi kom började kritiken hagla mot WWE. Senatorn Chris Murphy uttalade hos The Independent Journal Review att företaget borde tänka om rörande deras samarbeten med kungariket. Längre gick senatorn Bob Menendez som menar att kopplingen mellan minister Linda McMahon och WWE, ger anledning för regeringen att försöka påverka företaget att ställa in novemberarrangemanget.

De senaste dagarna har WWE nästan upphört att nämna ordet Saudiarabien när de marknadsför arrangemanget. Bland annat en av historiens mest älskade wrestlingkaraktärer The Undertaker mottogs med burop när han under en show nämnde landets namn i sitt försök att få publiken med sig mot motståndaren han väntas möta den 2 november. Det är ännu osäkert vad företaget förväntas göra med arrangemanget men utgör, likt för Donald Trump, en besvärlig ekonomisk situation. Arrangemanget Crown Jewel är nämligen en del av ett tioårigt partneravtal mellan wrestlingbolaget och Saudiarabien, där WWE räknas tjäna mellan 20 och 40 miljoner dollar, enbart på dessa två arrangemang i år.

För WWE, som själva flera gånger sagt att de helst vill hålla sig utanför politiska debatter, hade en flytt eller inställning av arrangemanget betytt att bolaget skulle bryta kayfabe. De skulle behöva bryta sig loss ur alla storys som i Riyadh skulle avslutas med stora wrestlingmatcher och eventuellt uppleva ekonomiska konsekvenser och varumärkesskador.

För Donald Trump hade öppen kritik av Mohammed bin Salman och politisk handling gentemot Saudiarabien på sitt sätt också betytt att behöva bryta kayfabe. Han hade behövt försvaga USA:s handelsrelationer och geopolitiska makt i Mellanöstern och i storyn besegras av den han i flera år, inför sina väljare, framställt som en av sina främsta fiender — en islamist långt borta i Mellanöstern. Men den största förlusten för Donald Trump kan bli att mista sitt varumärke som USA:s vårdslösa miljardärspresident.

Även om McMahon-familjen och Donald Trump bemästrar wrestlingens konst, att vara storyn och konceptet ”kayfabe” trogna, kan de nu tvingas bryta kayfabe och tappa masken.

***

(Uppdatering: WWE  skriver i ett pressmeddelande att de inte kommer att ställa in Crown Jewel-arrangemanget i Saudiarabien den 2 november. Företaget hänvisar till att de har arbetat i Mellanöstern i nästan 20 år och har utvecklat en stor publik).

Alla artiklar av Kevin Shakir

The post Trump riskerar tappa masken first appeared on Opulens.