LITTERATUR. Ivo Holmqvist minns den nyligen avlidne Bunny Ragnerstam som en oerhört vänlig människa, kunnig arbetarförfattare och skicklig översättare, inte minst när det gällde Dos Passos USA-trilogi.

Hösten 1964 fick jag ett stipendium till ett av de förnämsta universiteten i nordvästra Amerika, i den så kallade Ivy League. Jag hade läst en hel del amerikansk litteratur redan tidigare men jag fick också bra lärare. En av dem, Noel Perrin, var vid den tiden svärson till en av paret Charles Lindberghs döttrar och ganska sent innan jag kom dit fanns också den store poeten Robert Frost i kollegiet men han undervisade inte längre. I kursen ingick nog också böcker av John Dos Passos. Där var jag bekant med hans fina roman om storstaden New York, ”Manhattan Transfer”, som är ett Sverige-ställe på södra Manhattan. Omslaget till mitt exemplar visar trängseln under denna dagliga resa till och från jobbet (Twin Towers fanns ännu inte).

Så småningom kom jag att även läsa Dos Passos huvudverk, den så kallade USA-trilogin. De två första delarna hade kommit i svensk översättning av Artur Lundkvist. ”1919” är titeln på den första (hans översättning var skral i likhet med hur han på alltför kort tid översatte Karen Blixens Afrika-bok). Och så småningom utkom också uppföljningen som hette ”Den 42:a breddgraden”, översatt av Sonia Vougt.

Det dröjde länge innan den tredje delen kom på svenska och då var det Bunny Ragnerstam som i ett svep tog sig an alla tre delarna på ett mycket skickligt sätt. Ragnerstams arbetarskildringar kan ibland påminna om en annan amerikansk gigant, Upton Sinclair. Detta är värt att minnas nu när Bunny Ragnerstam inte längre är bland oss: en skicklig översättare, en kunnig arbetarförfattare, och en oerhört vänlig människa de två gånger vi hade anledning att ha kontakt.

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Bunny Ragnerstam och Dos Passos first appeared on Opulens.

FILM. Ivo Holmqvist har sett den flerfaldigt prisbelönade filmen ”Brutalisten” och reflekterar över fiktionens relation till verkligheten.

Efter att ha sett ”Brutalisten” vacklar jag lätt utmattad ut från den fullsatta biosalongen. Filmen, i regi av Brady Corbet, vann priser på Bafta och har fått tio Oscarsnomineringar. Den är dubbelt så lång som vanliga långfilmer, med en välbehövlig paus i mitten. Titeln syftar på huvudpersonen, en ungersk-judisk arkitekt vid namn Laszlo Tóth (spelad av Adrien Brody) som lyckas fly från nazisternas folkmord och ta sig till USA. På båten över får han sin näsa knäckt och ges morfin mot smärtan. Laszlo Tóth blir missbrukare utan att det tycks inverka på hans skapande förmåga. Han hjälper en kusin som har en möbelaffär, men hans modernistiska stålrörsmöbler i Marcel Breuers eller Mies van der Rohes stil är alltför avancerade.

De skiljs åt – men så får Tóth av en slump uppdraget av en miljonärsson att modernisera pappas bibliotek. Pappan, Harrison Van Buren, blir ursinnig men ändrar sig sedan han hittat bilder på de modernistiska byggnader som Tóth åstadkommit i Europa. Följaktligen släpps han lös att rita ett mastodontverk som trots lokal skepsis blir uppfört. Tóth blir med tiden en av sin tids ledande modernister i en anda så långt från det dekorativa man kan komma, därav filmtiteln.

Man kan undra hur nära verkligheten filmens berättelse ligger. Särskilt fantasifull har man i alla fall inte varit vad gäller namnen på de båda huvudrollerna: Laszlo Tóth låter nästan som Bruno Taut, en av de ledande tyska arkitekterna med anknytning till Bauhaus i Weimar. Och Van Buren är en välkänd släkt, så hette USA:s åttonde president, och så heter en familj i Newport, Rhode Island, som hör till de mycket välbärgade och generösa.  

The post Noterat: Hur fiktiv är egentligen filmen ”Brutalisten”? first appeared on Opulens.

PROSA. Ivo Holmqvist har med stor behållning läst den finlandssvenske författaren Nalle Valtialas ”Go Williams, Go!”. I boken rekapitulerar Valtiala sin tid som stipendiat i USA på 50-talet

Go Williams, Go! av Nalle Valtiala
Litorale

Läsåret 1956-57 fick den sjuttonårige finlandssvenske ynglingen Nalle Valtiala ett universitetsstipendium till Williams College, ett privat elitinriktat college i Williamstown, Massachusetts i USA. Nu har han, långt om länge och med en lika imponerande som förbluffande minnesgodhet, rekapitulerat vad han hann uppleva både på Williams och under liftande runt USA.

Nalle Valtialas kassa var skral och överfarten som inte ingick ordnade han därför genom att arbeta sig över på ett finländskt fartyg. Han skulle senare komma tillbaka till USA i olika omgångar och doktorera (fast i Helsingfors) på James Fenimore Coopers romaner.

Nalle Valtiala är en flitig författare med ett trettiotal boktitlar. En av de mest kända är ”Nationens hjälte”, hans fiktionalisering av det tragiska historien om paret Lindberghs bortrövade och dödade son. Den kom i en stor upplaga hos Bra Böcker 1986. Därtill har han medverkat med en lång rad understreckare i Svenska Dagbladet och skrivit teaterkritik i Nya Argus. Go Williams, Go! är hejaklackens uppmuntrande vrål för hemmalaget vid matcher i amerikansk fotboll, det förstår man redan av det vackra omslaget.

Valtialas minnesgodhet imponerar:

”Något slags delstatsval förestod, olika kandidater skulle väljas till olika poster, vilka kan väl endast intressera en och annan doktorand i dag. Med ett undantag, en man på den yngre sidan, med ett trevligt utseende, klädd i grå kostym och inte i skjortärmarna, lugn och lågmäld, utan yviga gester, idel saklighet. Han hade ett mål i livet. Han ville bli guvernör i The Commonwealth of Massachusetts, då som nu ett demokratiskt fäste. Efteråt fick jag höra att han också blev det. Hans namn var John F. Kennedy.”

Nalle Valtiala har skrivit ner allt i en följd, utan att ta hjälp av brev och annat från den tiden – på slutet har han fogat till en del rättelser, i kortfattade fotnoter.

Williams var ännu inte co-ed och blev samkönat först 1970, så flickor skymtar sparsamt i Valtialas bok, men desto fler sidor ägnas åt bilfärder. Oftast liftade han vilket lätt lät sig göras den gången.

Några år senare fick jag själv tack vare Sverige-Amerika stiftelsen ett liknande stipendium, till Dartmouth College i New Hampshire, ett av New Englands åtta Ivy League-universitet: det året ändrade mitt liv för gott. Också jag såg på nära håll en av tidens berömdheter när jag samman med några få medstudenter åt lunch med Malcolm X – några månader senare sköts han ihjäl i Harlem – men det är en annan historia.

The post Nalle Valtialas minnesgodhet imponerar first appeared on Opulens.

KONST. Efter alla regelbundet återkommande utflykter över bron går min bil nästan av sig själv till två konstmuseer på Nordsjälland, dels förstås Louisiana, dels Nivaagaard. Den följer Kystvejen längs alla vackra villor och så genom bokskogarna. Om man i stället viker av mot nordväst kommer man till trakterna vid Frederikssund, med vid utsikt över himmel och hav

Där finns det imponerande konstmuseum som är ägnat enbart stadens store son, konstnären J F Willumsen som dog 95-årig 1958 i Cannes men är begravd i parken. Just nu och ett bra tag framöver är det stängt för renovering och tillbyggnad. Men man har lagt ut mycket om honom på nätet. Och nu har Willumsen fått den monografi han förtjänar, Henrik Wivels ”Jeg er en anden”.

Henrik Wivel är både flitig och uppskattad med böcker om de danska målarna Lauritz Andersen Ring och Wilhelm Hammershøi, dessförinnan ”Snedronningen”, om Selma Lagerlöf. Nu återkommer han med två slösande rikt illustrerade band om Willumsen där alla välkända målningar finns med: hans andra hustru som ”en bjergsbestigerske” i Alperna 1912, ungarna som springer ut i vågorna, det märkliga självporträttet där han är en tiger på språng, och mängder av annat.

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: J F Willumsen i två band first appeared on Opulens.

KONST. Till de betydande danska guldåldersmålarna hör Carl Bloch (1834-1890). Åttio av hans målningar kan ses på nätet tack vare WikiArt. Det rör sig om ett representativt urval, förutom en myckenhet religiösa bilder också landskap och porträtt. Till de intressantaste hör ett porträtt i olja från 1869 av H C Andersen som då var sextiofyra år gammal, välklädd och försedd med ordnar. Den store författaren var själv mycket nöjd med resultatet där han återges i profil som på ett kungaporträtt, med aningen av ett leende. Fast han gillade inte stänken av grått i sitt hår – han hörde alltid till de fåfänga.

Porträttet som är sextio centimeter högt har sin särskilda historia. Det ropades in av en samlare i Schweiz men har legat i ett danskt bankfack i tjugosex år. Det fick inte lämna landet efter att man raskt belagt det med exportförbud. Nu har det köpts loss av Beckett-Fonden och hamnat på Nivaagaards vackra konstmuseum på Själland, där det kan beskådas, just nu samman med Michael Kviums ganska bisarra porträtt i en angränsande sal.

Nyss visade museet ett mansporträtt av Rembrandt, inlånat från Metropolitan Museum i New York. På övertygande vis hävdades att den avporträtterade var maken till kvinnan på ett porträtt man äger. Den tekniskt avancerade dendrologiska undersökningen visade att panelerna i båda verken var från lärkträd i Lettland, fällda samma år på 1630-talet. Hur undersökningen gick till kan man följa på nätet, liksom lyssna på ett inslag från Danmarks radio om Carl Blochs H C Andersen i olja.

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: H C Andersen frisläppt från bankfacket first appeared on Opulens.

FILM. Stig Björkmans intervjubok ”Woody om Allen: med egna ord”, från 1993, är fortfarande läsvärd, men mycket har hänt sedan dess. Då hade Woody Allen hunnit regissera tjugofyra filmer. I år när han fyllt 89 har han hunnit med drygt dubbelt så många. Hans senaste ”Coup de Grace”, på svenska ”Slumpen avgör” är ett triangeldrama i Paris med tre franska skådespelare: Melvil Poupaud som miljonären med skumt förflutet (förstår vi efter hand) vars imponerande modelljärnväg säger en del om hans långt drivna kontrollbehov, vidare den charmerande Lou de Laâge som hans hustru, och så Niels Schneider som hennes gymnasiekamrat från förr, nu författare.

Det utvecklas till ett triangeldrama som slutar i bråd död. Filmtiteln borde kanske hellre försvenskats som Nådastöten. Det är skickligt och underhållande, fast kanske mindre minnesvärt än Allens ”Midnight in Paris” från 2011. Och den svenska undertexten borde veta att man inte tar kol på någon.

Redan några minuter in i filmen nämns som hastigast – en passant – John O’Haras ”Appointment in Samarra”, nog den bästa av alla amerikanska trettiotalsromaner, med boktiteln lånad från W Somerset Maugham. Var och en som läst den vet vad som väntar: tjänaren stöter på döden på marknaden och blir förfärad. I hast flyr han undan till Samarra. Och döden säger: ”Så underligt att jag träffade honom på marknaden, det är ju bestämt sedan länge att jag ska träffa honom i kväll i Samarra.” Ingen undgår sitt öde.

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Woody Allens 50:e film first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Hösten 1999 lanserade New York Review of Books sin serie pocketböcker NYRB som sedan dess hunnit upp i sexhundra titlar. Det rör sig om amerikanska och engelska romaner och novellsamlingar, men ännu större mängder av översatt litteratur, nästan allt lika angeläget. I den allra första given fanns ett par lika slitstarka som läsvärda böcker: walesaren Richard Hughes debutroman ”A High Wind in Jamaica” som redan när den gavs ut 1929 (han var jämnårig med förra seklet) sålde så bra att han kunde köpa sig ett hus i det inre av Tanger och en racerbil, en mörkgrön Bentley.

Och den märklige schweizaren Robert Walsers ”Jacob von Gunten”. Han tillbragte de senare åren av sitt liv i frivillig isolering på olika asyler och hade – som man trodde – upphört att skriva något. Först långt efter hans död upptäckte man hans anteckningsböcker som han fyllt med mikrogram, en så minimal skrift att forskare bara kunde dechiffrera den genom att använda optiska instrument från textilindustrin. De har sedan dess publicerats, mycket också på svenska.

Om Richard Hughes och hans ”Storm över Jamaica” kan läsas i inledningskapitlet i ”From Putsch to Purge. A Study of the German Episodes in Richard Hughes’s The Human Predicament and their Sources”, liksom mina rader på Dixikon om Robert Walser och hans Jacob von Gunten.

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Amerikansk pocketsatsning fyller 25 år first appeared on Opulens.

FILM. Sedan mer än sextio år har jag en god vän, en engelsk arkitekt som samlar på kameror, särskilt Leica, och modelljärnvägslok som är för stora och dyrbara att leka med. Han bor i Lewes inte långt från Brighton, i ett vackert gammalt parhus. Inte långt därifrån i ett stort lantligt hus bor hans vän fotografen Antony Penrose. För några år sedan köpte jag Penroses intressanta ”The Lives of Lee Miller”. Boken handlar om den amerikanska moder Antony Penrose främst lärde känna efter hennes död. Han upptäckte nämligen vad som fanns på vinden: mängder av fotografier och brev.

Boken filmatiserades förra året och är nu bioaktuell i Sverige. Det är Ellen Kuras som regisserat den stjärnspäckade filmen ”Lee”. Josh O´Connor spelar Antony Penrose, medan Alexander Skarsgård gör rollen som pappan surrealisten Roland Penrose. Lee Millers ständige krigsfotografkompanjon David Scherman spelas av Andy Samberg. Det märks att regissören har dragit nytta av bilder i boken, särskilt de som hunnit bli ikoniska: krigsfotografen Lee Miller i Hitlers badkar, alldeles gräsliga bilder från de just befriade koncentrationslägren, och foton som surrealisten René Magritte hade bruk för.

Pappan i USA som tog nakenbilder på sin tonårsdotter är frånvarande, kanske bäst så. Kate Winslet är mycket bra i huvudrollen som Lee Miller. Alexander Skarsgård som Roland Penrose är okej, men knappast mer än så. Men om Lee Millers tid tillsammans med Man Ray förekommer knappast något alls och det är kanske lite synd. Ljudet i biosalongen är för övrigt bedövande, vilket man kan förvänta sig av en krigsfilm nuförtiden.

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Intressant filmatisering av boken om Lee Miller first appeared on Opulens.

DANSKA. Den lärde litteraturhistorikern Elias Bredsdorff, under många år lektor i Cambridge, skrev en finurlig lärobok i danska för engelska studenter. I de danska texterna på de första sidorna är de flesta ord sådana som finns på de båda språken, så känner sig nybörjaren sig redan på säker mark. I Köpenhamn fanns under en lång kvinnoålder den remarkabla Valfrid Palmgren Munch- Petersen som undervisade svenska på universitetet. Samman med Ellen Hartman gav hon ut en dubbelspråkig handbok över lömska fallgropar, ”Farlige ord og lumske ligheder”.

Till stor hjälp för de många svenska studenter och andra som av olika anledningar har behov av en teoretisk grund att stå på när de talar och skriver danska (de språkliga pendlarna över Sundet är många) har nu kommit Lone Koldtofts ”Klogere på dansk sprog – en håndsrækning til svensktalende” (Lund Universitets Centrum för Öresundsstudier/Makadam), med tre delar om uttal, ordförråd och grammatik.

Man får reda på vokaltrycket i vissa ord (stødet som inte finns på Bornholm). Två klargörande sidor ägnas räkneorden. Kapitlet ”Adjunktens brevkasse” är ett roligt (morsomt) lexikon från A till Ø och AA, som i Aalborg, som kommer sist i danska alfabetet. Det är en mycket välkommen bok!

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Välkommen bok om danska språket first appeared on Opulens.

DÖDEN. Den här raden lärde jag mig vid mycket unga år, den fastnade i minnet: ”mulétt-kulétt-illávullétt-i-dé-dödás-vilórum”. Man förstår den inte när den snabbt ramsas upp med de betoningarna, och det tog en del år innan jag fattade innebörden: hur mörkt, kallt och illavulet det är i graven. (Om illavuren ser jag i SAOB att det först förekommer 1621, ofta med ett l i stället för ett r: ”som befinner sig i dåligt tillstånd, dålig; illa beskaffad l. skapad; otymplig, ful; elakartad.” Så är det kanske, därom veta vi intet, och det är väl bäst så. Jag vill hellre, om alls, hamna bland de himmelska härskarorna i luft och ljus, till tonerna av Brahms tyska requiem eller Faurés franska.

Påfallande många böcker just nu handlar om livets slutskede. Två av de läsvärda är Mikaela Luthmans ”Om döendets vardag” som kom i fjol, och i år Björn Fagerbergs ”En personlig död, en läkares tankar om döden efter ett långt yrkesliv”, med ett förord av P C Jersild. I sin kulturhistoriska genomgång nämner han bland mycket annat det väl första epos som handlar om döden: den babyloniske Gilgamesh som sörjer Enkidus bortgång, och han nämner det medeltida begreppet ars moriendi, konsten att dö.

Det finns mängder av fler böcker i ämnet, en del av dem är handböcker för dem som ser till att den palliativa vården fungerar. Sorglig läsning – eller upplyftande? I alla fall nästan nödvändig ju äldre man blir. Och så kan man ju med eftertanke sjunga den danske psalmförfattaren Hans Adolph Brorsons ”Jag går mot döden vart jag går”, lika aktuell som när han skrev den 1734. Rubrikens citat? Under solkonungen Louis XIV:s sista timmar kallade han till sig sin livläkare som kom på darrande ben men inte vågade fram med sanningen utan tog till den vackra eller kanske bara dumma nödlögnen.

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: ”Vi skola nästan alla dö, ers majestät” first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Det vimlar av pistoler i litteraturen. ”Glöm inte pitolen, pojkar”, uppmanar Ture Sventon sina mannar. ”Så fort jag hör ordet kultur osäkrar jag min pistol” påstås Hermann Göring ha sagt, fast det är en replik i pjäsen ”Schlageter” av Hanns Johst. ”En pistol till salu” finns redan som titel på en av Graham Greenes tidiga romaner. I första akten av Ibsens pjäs ”Hedda Gabler” får vi se hennes far generalens pistoler på väggen och redan då anar vi hur pjäsen ska sluta. Länge trodde jag att den legendariska Pistolteatern i Stockholm fått sitt namn av sådana dramatiska knalleffekter men har nu lärt mig att det i stället var de båda som drev den som utgick från sina namn: Pi Lind och Staffan Olzon. Pistolteatern skrev teaterhistoria med sina djärva uppsättningar framför allt i mitten av sextiotalet.

Staffan Olzon bor numera nära Stenshuvud, efter att bland annat ha varit teaterchef i Uppsala och Helsingborg, och regissör vid Radioteatern och Riksteatern. Nyss kom hans ”Drömtydningar” (Pistolteaterns förlag) som är hans sextonde bok, om jag räknar rätt i hans verkförteckning över romaner, noveller och pjäser. Man börjar lämpligen läsningen med den efterskrift som hans ett år yngre skolkamrat folklivsforskaren Bengt af Klintberg bidragit med. Han inleder med ett ovedersägligt påstående: ”Det är en väl bevarad hemlighet att Staffan Olzon är en av våra intressantaste romanförfattare” och avslutar ”Ett okomplicerat realistiskt berättande har aldrig intresserat honom.”

Det är mycket sant också i fråga om de drygt tjugo korta berättelserna i den nya samlingen som sannolikt lånat sin titel från Freud. På efterordets sista rad får vi veta att historierna utspelar sig i villaområdet Näsby Park i Stockholm1957. En krumelur binder samman de korta styckena, den invandrade tyske skulptören Helmut Langen, en bisarr figur som vet vad fjäril heter på tjugofem språk, och som det slutar illa för. Och vi får veta i detalj hur hans modell Frau Glück ser ut naken när hon står modell, något som noga hemlighålls för hennes man som är en kraftig och eldfängd typ. Det är minst lika festligt som hos Stig Claesson (Slas) fast ännu mera tankeflyktigt, oberäkneligt, bisarrt och underhållande. Köp och läs! (Den som vill införskaffa ett ex av ”Drömtydningar” kan mejla till lisbeth.hagerman@gmail.com eller olzon@datateater.se)

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Staffan Olzon har skrivit en riktigt rolig bok first appeared on Opulens.

KJELL HÖGLUND. ”Han kunde ha kommit var helst ifrån, en trubadur från Kung Arturs England, en herrelös hund, en desertör” påstår förhandsreklamen för Anders Sundelins bok om Kjell Höglund som kommer i september. Om sångaren, låtskrivaren och författaren Kjell Höglund, visste jag inget förrän nu. En förklaring är att jag under många år uppehöll mig utomlands, bland annat i Antipodien. Nu vet jag mer, både genom allt som finns om Höglund på internet och en dokumentär på SVT Play, “När tåget lämnat perrongen”.

Lägg därtill en originell trycksak som förlaget Farozonen just gett ut och som säkert redan är ett samlarobjekt: ett avlångt pappersark finurligt sammanvikt så att man ser en bokstav i taget. Utfällt kan man läsa i versaler DESERTÖREN, med ett N som första sida och med EJ på en banderoll. På baksidorna finns den långdikten, från 1978, som inte mist sin aktualitet.

Den encyklopediske Kalle Lind, ständigt närvarande i tryck och i radio, har skrivit ett bra förord: ”Desertören är en av Höglunds legendariska långlåtar, närmare sjutton minuter lång (…) så revolutionär att den ifrågasätter revolutionärerna. Det är en sång som uppmanar oss att desertera, att inte bli kanonmat, att inte marschera i ledet oavsett hur vackra parollerna är, att slåss genom att vägra slåss. Somliga ord må vara daterade, andemeningen är tidlöst tänkvärd och evigt kjellhöglundsk.”

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Kjell Höglunds tidlösa tänkvärdheter first appeared on Opulens.