SLUTTANDE PLAN. Moderaterna vill stärka den svenska grundlagen och öka skyddet för demokratin. Isobel Hadley-Kamptz är rädd att redan kan vara för sent.

”Steget mellan demokrati och diktatur är inte längre än ett riksdagsbeslut i maj, ett val och ett riksdagsbeslut i oktober.” Det sade Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer häromdagen. Och han har rätt. Svårare än så är det inte att ändra grundlagen och till exempel avskaffa pressfriheten eller förbjuda vissa åsikter, om man nu skulle vilja det. Ett beslut av en riksdagsmajoritet, ett val och sedan ytterligare ett riksdagsbeslut som fastslår förändringen.

Strömmer hänvisar till hur regeringar i vårt närområde, som i Polen och Ungern, monterar ner den liberala demokratin inom till synes demokratiska ramar. Han menar att det behövs både en starkare ställning för lagrådet och ett bättre skydd mot sådant som politisk styrning av rättsväsendet.

Det här är gamla traditionella moderata uppfattningar, men i dagens politiska situation är det extra glädjande att höra att de ligger fast. Rättsstat och starka demokratiska institutioner är som Strömmer påpekar tyvärr inte särskilt centrala för dagens internationella höger, och även inom svensk borgerlighet hörs numera röster som tvärtom tycks önska mer politisk följsamhet hos exempelvis domstolsväsendet. Borgerliga politikers irritation över juristers fokus på rättigheter ligger i dag ofta långt från Gunnar Strömmers egen gärning, grundandet av juridikaktivistiska Centrum för rättvisa, som primärt företräder enskilda som utsatts för olika sorters övergrepp av staten.

Själv skulle jag önska att det här moderata utspelet också kunde leda till en tydligare diskussion om vad vi egentligen menar när vi säger demokrati. I veckan skrev Timbros förlagschef Andreas Johansson Heinö en intressant text i Dagens Nyheter om Sverigedemokraternas politiska kontinuitet, men jag fastnade för en bisats om att ”partiet är antiliberalt, inte antidemokratiskt”. När jag ställde mig frågande inför detta på Twitter, bland annat utifrån ledande partiföreträdares beundran för den ungerska politiken, svarade Johansson Heinö att SD förvisso är motståndare till den liberala demokratin och att de vill införa mer politisk kontroll av till exempel media och domstolar, men att de inte vill avskaffa de fria valen.

Det är på det stora hela sant, även om Erik Almqvist exempelvis öppet beskrivit just ”fria val” (hans citat-tecken) som en del av ”liberalmarxismen”, men det finns en grundläggande fråga här om vad demokrati över huvud taget är. För jag ser inte en demokrati utan fria medier och oberoende domstolar, en demokrati utan liberalism med Johansson Heinös ord, som någon demokrati alls. Inte om vi inte ska betrakta putinism eller chavinism som lika demokratiska ideologier som liberalism eller socialdemokrati. Det här är inte ordmärkeri eller hårklyverier utan handlar om vad som alls gör demokratier bättre än alternativen. Utan de tillägg som följer med det som förvisso kan kallas liberalism blir demokrati bara pöbelvälde, inte sällan frammanipulerat av någon så kallad stark ledare som tar ”folkets” stöd vid valurnan till intäkt för allt från mord på oppositionella till statligt övertagande av privata medier, eller som i Ungern nu nyligen straffskatt på organisationer som är för invandring.

Detta är den riktning som betydande delar av den rika världen går mot, och som Sveriges andra eller tredje största parti (beroende på mätning) också vill närma sig. Bort med tramsigt skydd för minoriteter, bort med så kallade rättigheter som hindrar folkets sanna vilja.

I Sverige har vi länge haft bristfällig maktdelning och otillräckligt lagstadgat minoritetsskydd, delvis för att socialdemokratin historiskt varit emot allting som inskränker folkets rätt att fatta beslut. I huvudsak har det fungerat ändå, eftersom vi inte haft några starkare politiska rörelser som velat använda folkstyret mot demokratins liberala väsen. Så är det inte längre. Hotet är helt uppenbart. Det kanske redan är för sent att genomföra Moderaternas förslag för att skydda den svenska demokratin.

Alla artiklar av Isobel Hadley-Kamptz

The post En demokrati utan liberalism är ingen demokrati alls first appeared on Opulens.

STRATEGIKOLLAPS. Under försommaren har M och S bestämt sig för att låta valet handla om invandring och tävla med Sverigedemokraterna på deras planhalva med hårdare tag och mer restriktioner. Isobel Hadley-Kamptz är inte förvånad över att det går dåligt.

24 procent. Bara tiondelar högre än de allra lägsta Juholt-nivåerna. Det kan inte vara särskilt roligt att vara sosse i dag med den nya Ipsos-mätningen i Dagens Nyheter. Nå, de får faktiskt skylla sig själva.

Efter ungefär en månads inledande valarbete har Socialdemokraterna alltså jobbat ner sig själva i nivå med partiets historiska lägstasiffror och samtidigt gett SD en skjuts uppåt till hela 20 procent, den bästa siffran någonsin för partiet. Moderaterna ligger mittemellan på 22. Döden, döden, döden, som Astrid Lindgren skulle ha sagt.

Den som har bara en liten aning om modern europeisk politisk historia är förstås inte särskilt förvånad. I land efter land där högerpopulistiska partier dykt upp och vuxit har etablerade partier, både till höger och till vänster, försökt anpassa sin politik efter sin bild av väljarnas önskemål. Väljarna har dock nästan ingenstans kommit tillbaka utan föredragit originalet snarare än kopian, och de högerpopulistiska partierna har fortsatt att växa.

Under försommaren har vi nu sett hur både M och S bestämt sig både för att låta valet handla om invandring och för att tävla med Sverigedemokraterna på deras planhalva med hårdare tag och mer restriktioner. Precis som i alla andra länder tycks väljarna dock se detta mer som en bekräftelse på att Sverigedemokraterna hela tiden har haft rätt än på att Moderaterna eller Socialdemokraterna skulle vara särskilt lämpade att hantera frågan. Det är som sagt inte särskilt förvånande för någon utom möjligen för partistrategerna i S och M, som väl rimligen annars inte skulle ha valt den här vägen.

Vad som däremot ändå är förvånande är hur nästan alla partier famlar i detta det nya politiska landskapet. Vi har tre block, och just nu till och med tre ungefär jämnstora partier. Högervänsterskalan finns förstås fortfarande, men är inte längre den viktigaste för stora grupper väljare. I mina sociala flöden ser jag till och med rätt många som står och väger mellan Vänsterpartiet och Centern. Det borde vara omöjligt och framstår utifrån högervänsterskalan som vansinnigt, men är ändå en realitet för åtminstone vissa väljare.

Ur ett perspektiv är det dessutom helt logiskt, på samma sätt som Sverigedemokraternas framgång är det. Dessa tre partier är de enda som framstår som autentiska, som väljarna upplever sig kunna lita på, som har värden de faktiskt tror på och som lägger grunden för ställningstaganden och så småningom eventuella kompromisser i sakfrågor. Aftonbladets ledare frågade sig till exempel häromdagen om man kan lita på att Annie Lööf står upp för sina värderingar, och det vet vi förstås inte. Vad vi däremot vet är att till exempel Socialdemokraterna inte ens verkar ha några värderingar kvar. Det ser väljarna och de agerar därefter.

I en intressant essä i Dagens Arena skriver statsvetaren Marie Demker om hur de stora svenska partierna verkar tro att de nya värderingsskalorna, som GAL–TAN, går att neutralisera med retorik och lite snabba åsiktsskiften, och allra helst blocköverskridande överenskommelser, så att man därefter kan gå tillbaka till den högervänsterskala där man känner sig bekväm. Som hon beskriver det gör de taktiska manövrarna bara att kompassnålen snurrar för väljarna.

Som vi redan sett ute i Europa finns det ingen naturlag att historiskt stora partier fortsätter att vara stora. Både Socialdemokraterna och Moderaterna rymmer så djupa värderingsklyftor utifrån de nya skalorna att det enda som långsiktigt kan hålla samman partierna i deras nuvarande form är makten.

Demker skriver: ”Allt tyder på att GAL–TAN-dimensionen i dag är en ny realiserad politisk skiljelinje i svensk politik, och det betyder att situationen är irreversibel. Något läge där det kan ‘bli som förut’ finns inte.” Denna insikt har uppenbart ännu inte nått fram till svenska partier.

Fram till ungefär hösten 2015 försökte partierna ignorera de väljare som lutade åt TAN-hållet, traditionellt, auktoritärt, nationalistiskt. Eftersom invandringsfrågan blivit lackmuspappret för detta kan vi, med insikt om att det blir extremt översiktligt och delvis helt felaktigt, definiera gruppen utifrån de 53  procent som enligt SOM-institutet vill minska invandringen. I den här valrörelsen har i stället nästan alla partier valt att ignorera de väljare som lutar åt GAL-hållet, alltså 47 % av befolkningen.

Politik som skenande buffelhjordar. Väljarna kliver åt sidan för att inte bli nedtrampade.

Alla artiklar av Isobel Hadley-Kamptz

The post Socialdemokraterna tror inte på någonting längre first appeared on Opulens.

VÄRDESTRID. Vilka värderingar är egentligen svenska och hur påverkas de av att människor med andra grundvärderingar flyttar hit?  Isobel Hadley-Kamptz tror att normer och värderingar är dynamiska.

Jag tror att det började med att en högerextremist (man) sade till en antirasist (kvinna) på Twitter att hon inte borde vara så lättklädd. Folk skulle respektera Myra Åhbeck Öhrman, som antirasisten heter, mer med mer kläder hävdade han. Eftersom hon råkar vara rolig, galen och allmänt fantastisk svarade hon med att lova Twitter att lägga ut bilder av sina bröst en hel vecka och tagga den ansvarsfullt nakenfientlige högerextremisten om hon fick ett visst antal följare. Det fick hon förstås. Bröst mot fascism föddes, ett av de finaste uttrycken för svenska värderingar jag någonsin sett.

För det finns något mycket säreget med de senaste årens konservativa och nationalistiska våg, och det är att konservatism på det hela taget hela är något väldigt osvenskt. I alla internationella värderingsundersökningar skiljer Sverige ut sig som extremt. Extremt individualistiskt, extremt sekulärt, extremt livsstilsliberalt. Begreppet ”den svenska synden” är inte en myt, utan ett konkret uttryck för 50- och 60-talens krock mellan svensk relativt obrydd syn på både nakenhet och sexuella relationer och framför allt den konservativt amerikanska pryda synen.

I dag har HBO förvisso kommit långt förbi Harriet Anderssons nakna bröst i Sommaren med Monika, men det beror fortfarande på samma grundläggande skillnad. Den amerikanska nakenheten är så laddad att en icke reklamfinansierad kabelkanal som HBO stoppar in omotiverad kvinnlig avkläddhet i var tredje scen i varenda tv-serie bara för att man kan. KOLLA TUTTAR!!!! Låt oss för ögonblicket inte ens gå in på vad amerikanska tonårsflickor tycker om svenska tamponger som kräver att man så att säga rör vid sig själv.

Även i Sverige har nakenhet blivit mindre avslappnat och mer sexualiserat, och det är inte mycket att orda om, även om man kan vara emot det, vi påverkas också av den globala kulturen. Här hamnar också aktuella frågor i flera olika skärningspunkter samtidigt, diskussionen om könsåtskilda badtider jämte diskussionen om huruvida kvinnor måste ha bikiniöverdel på sig på badhuset eller inte. Ska man få leva efter helt olika normer i ett och samma samhälle?

Frågan är inte enbart retorisk. Även för en mångkulturförespråkare som jag själv, som oftast bara tycker att folk ska få göra och leva som de vill, finns det här äkta dilemman. Påverkas de svenska normerna av att människor med helt andra grundvärderingar flyttar hit? Själv gillar jag de svenska normerna och vill att svenska kvinnor ska få vara precis så jämställda, fria och nakna som de själva önskar utan att vare sig högerextrema eller islamister ska ha åsikter om det.

Vissa personer tror inte att de liberala värderingarna tål invandring från framför allt Mellanöstern. Man kan kalla det här Pim Fortyun-liberalism efter den holländske homosexuelle invandringsmotståndaren som motiverade sina åsikter med just sin omsorg om det fria progressiva härliga Holland. Fortyun var nästan tjugo år före resten av Europa med den här uppfattningen, som i dag frodas också i den svenska debatten. För att skydda det man ser som ett liberalt samhälle vill man driva en antiliberal politik där människor ska tvingas in i liberala värderingar eller stoppas vid gränsen.

Jag tror att värderingar och normer är dynamiska och att människor som flyttar till liberala samhällen i allmänhet också blir mer liberala av sig själva. Jag tror också att liberala samhällen kan rymma en pluralism av åsikter, värderingar och livsstilar och att det inte behöver vara något större problem så länge folk följer lagen och efter bästa förmåga försöker försörja sig själva. Jag tror också att vi som samhälle påverkas mer av vårt deltagande i den globala kulturen än av ett ändå relativt fåtal invandrare som väljer bort att anpassa sig efter svenska värderingar. Ändå måste jag säga att jag i någon mening förstår Pim Fortyun-liberalismen, om man nu tror att det fria samhället hotas av invandring. Vad jag däremot har väldigt svårt att förstå är den starka alliansen mellan dessa liberaler och den nyvaknade konservatismen, som ju egentligen bara enas i denna enda fråga att vara emot invandring. De konservativa är i allmänhet emot nakenhet, jämställdhet och frigjordhet och vill tvärtom gärna se ett Sverige som blev mer globalt sett ”normalt” i värderingsfrågor. Bort med den svenska synden och de töntiga svenska hemmapapporna (samt eventuellt också de svenska tampongerna).

De högerextrema är förstås som ordet antyder mer extrema. En av de mer bisarra undergrenarna i den högerextrema nätideologin just nu är det ideologiska onanimotståndet. Män måste sluta onanera för att bevara sin styrka som riktiga ariska män (eller åtminstone ”NORTHERN BROTHERS”)!

Håhåjaja. Här sitter vi. Med bröst mot fascism. Just det är ändå vackert.

Alla artiklar av Isobel Hadley-Kamptz

The post Bröst mot fascism first appeared on Opulens.

OHÄLSA. Varför måste så många jobb upplevas som meningslösa och när ska vi ha tid att älska? Isobel Hadley-Kamptz funderar på vägen ut.

”Vilket är det största samhällsproblemet i vår tid?” Jag modererade häromdagen ett samtal mellan den arbetskritiske sociologen Roland Paulsen och den holländske författaren Rutger Bregman. Vi skulle prata om utopier och basinkomst. Det är förstås roligt att göra, men jag antar att jag är för svartsynt lagd, så jag frågade ändå: Vad är det värsta vi står inför?

De tänkte ett tag, men till slut framkom bland klimatfrågor och högerextremism att det allra största problemet kanske är människors känsla av meningslöshet och medföljande psykiska ohälsa. När man saknar mening och kanske rent av går ner sig i depression och ångest blir det svårt att över huvud taget orka bry sig om smältande polarisar eller nazister på frammarsch. De egna problemen tar över, ångesten tränger ut allt annat och gör att också den politiska kampen känns meningslös och futtig.

Bristen på upplevd mening är också helt säkert en biorsak till högerpopulismens popularitet. Högerpopulismen erbjuder ju en lösning, en återgång till ett samhälle där nära relationer, trygga autktoriteter, fasta ramar och rediga jobb för riktiga svenskar ska råda bot på den postmoderna förvirringen och vilsenheten.

Jag må vara emot lösningen, men jag lever i problemet. Det är svårt att klara sig som småbarnsfamilj när två heltidsarbetar, förskolan mest är barnförvaring och mormor och farmor bor många mil bort. Jag kanske inte ser lösningen i butlers i tunnelbanan heller, men Socialdemokraterna i Stockholm ställde 2010 en väldigt bra fråga: ”När ska vi ha tid att älska och skratta?” Inte vet jag, jag svarar på mail på väg till en powerpoint-presentation.

Vad är det viktigaste i livet? Kärlek, mening, sanning och glädje. Ingen politiker kan eller bör försöka erbjuda detta, men som människor kanske vi måste fundera över hur livet kan inrättas så att inte allt detta ständigt måste bortprioriteras. Och om livet inte går att ordna på något annat sätt kanske det till sist blir politiska frågor.

Om högerpopulismen har sitt svar, så är den frihetliga vänsterns lösning snarare basinkomst och kortare arbetstid. Såväl socialdemokratin som borgerligheten brukar sky den sortens radikalism, den som inte arbetar skall heller inte äta och så vidare. Men vilken är mittens lösning då? Är ständigt ökande psykisk ohälsa något vi bara måste leva med? ”Folk mådde dåligt förr också, det var bara stigmatiserat att prata om det”, kanske någon svarar. Och ja, till del är det nog sant. Men folk mår faktiskt också sämre i dag. Dels för att smärtan är större, dels för att samhället är alltmer tyngande för den som avviker en liten smula. När förskola och äldrevård inte fungerar blir skuldkänslorna dessutom enorma för att man faktiskt måste arbeta snarare än själv ta hand om dem som behöver en.

Men måste så många jobb upplevas som meningslösa? Måste det vara så svårt att bo nära familjen? Finns det en väg ut? I så fall borde vi nog börja fundera på var dörren finns.

Alla artiklar av Isobel Hadley-Kamptz

The post Det måste finnas något mer än det här first appeared on Opulens.

ANTIRASISM. Liberaler har ofta problem med antirasismen. Isobel Hadley-Kamptz funderar på hur det kan komma sig.

Jag höll nyligen ett föredrag om rasism som en av liberalismens blinda fläckar och försökte reda ut både varför det är så, vad man kan göra åt det och hur en liberal antirasism skulle kunna se ut.

Jag tror att det finns flera anledningar till att liberaler ofta har problem med att identifiera och aktivt bekämpa rasism. En handlar om historien. De liberala tänkare som formulerade de ursprungliga idéerna om universella fri- och rättigheter må ha sagt att “vi håller dessa sanningar för självklara: att alla människor är skapade lika”, men det menade de ju inte. Eller de räknade helt enkelt inte in alla män i begreppet människor, och de räknade definitivt inte in kvinnor.

Den amerikanska självständighetsförklaringen, som meningen är hämtad från, minner om det djupt självmotsägande i det faktum att USA som stat grundades på glasklara liberala värderingar samtidigt som det också grundades på det mest avgrundsdjupa förtryck. Slaveriet stod inskrivet i grundlagen; de medborgerliga rättigheterna omfattade rätten att handla med slavar.

Här finns otvetydigt en inneboende konflikt inom liberalismen. Hur ska vi kunna förklara och förhålla oss till detta? Vissa låtsas inte om den, medan andra, som den amerikanska paleolibertariansmen (som i dag står nära Donald Trump) aktivt bygger vidare på dubbelheten. De är för frihet för vissa grupper.

I Sverige ligger mycket av avogheten också i att många liberaler uppfattar antirasism som vänster. Och man är ju emot vänstern. Alltså kan man inte vara antirasist. Historiskt har detta varit en vanlig liberal hållning även gentemot feminism. Liberaler har helt enkelt så svårt att förhålla sig till kollektiv att man inte ens klarar av att analysera problem som direkt uppkommer för att människor särbehandlas utifrån grupptillhörighet. Eftersom man själv ”inte ser” kön, hudfärg etc. kan man inte ens se problemen.

Jag förstår att vissa varianter av antirasism i dag skaver för liberaler. Idén om kulturell appropriering bygger till exempel på en kulturell essentialism som är lika antiliberal om den formuleras av antirasister som när den av sverigedemokrater beskrivs som en kulturell nedärvd essens. Kulturer ska blandas! Inne i människor, inne i nationer, inne i konstverk. Det fantastiska med människan är att vi hela tiden skapar nytt utifrån gammalt. Att våra många tusentals små beslut och val hela tiden skapar nya resultat, nya vägar, nya mönster.

Givetvis finns kulturella gemenskaper, men de förändras hela tiden av alla de människor som ingår i dem. Människan formas av sin historia och formar i sin tur om den till kommande släkten. För en liberal är det detta som är skönheten.

Det här är det ena benet i min liberala antirasism och antifascism. Det andra benet är insikten att demokrati är mer än majoritetsstyre. Utan individuella rättigheter, utan rättsstat, utan maktdelning, blir demokrati bara pöbelvälde och den starkes rätt. Utan yttrandefrihet finns ingen fri åsiktsbildning inför de fria valen. Utan oberoende rättsväsende, fria medier och tjänstemän fristående från politiken finns ingen som kan hejda politiker från att införa tyranni i demokratins namn.

Vi ser det hända i Central- och Östeuropa, kanske till och med i USA. Det finns partier i Sverige som önskar ta oss ditåt. Här måste liberala antirasister och antifascister alltid alltid stå i vägen.

Alla artiklar av Isobel Hadley-Kamptz

The post Kulturer ska blandas first appeared on Opulens.

BIDRAG. “Även om frågan historiskt dominerats av alternativ arbetskritisk vänster, så har de fria samtalen om basinkomst de senaste fem-tio åren primärt skett inom nåt slags frihetlig höger.” Isobel Hadley-Kamptz om basinkomst.

Pengar för ingenting. Så heter en essäsamling om basinkomst som Timbro ger ut i dagarna med bidrag både för och emot av såväl samtida pennor som Milton Friedman och Erik Gustaf Geijer. Alla skribenter utom den belgiske filosofen Philippe van Parijs är vad man kan kalla liberaler (Geijers text tycks åtminstone skriven efter nyårsnatten 1838, då han orienterade sig bort från konservatismen till liberalismen). Samtidigt innehåller boken som sagt hela spektrumet av åsikter om basinkomst: från att den vore moraliskt förkastlig till att den vore moraliskt rätt, effektiv, alldeles för dyr, våldsamt radikal, inget stort avsteg från dagens system, kalifornien-hippieistisk, nyliberal.

Jag som skrivit om medborgarlön eller basinkomst i närmare 15 år är inte förvånad vare sig över åsiktsbredden i boken eller över att just Timbro ger ut den. För även om frågan historiskt dominerats av alternativ arbetskritisk vänster, så har de fria samtalen om basinkomst de senaste fem–tio åren främst förts inom nåt slags frihetlig höger.

Kanske ligger det i linje med hur frihetliga frågor generellt lagts under den socialdemokratiska blötfilten vänsterut, kanske är det mest ett bevis för den gamla devisen: att vara liberal är inte bara att vara kluven, utan också att visa upp denna kluvenhet offentligt genom mesta möjliga interna oenighet.

Nu tycker jag att det är ett intellektuellt styrkebevis att öppet våga tycka olika, och jag uppskattar därför det här initiativet. Texterna varierar i kvalitet, men så är det i antologier, och jag vill lyfta fram några poänger. Andreas Bergh, nationalekonom i Lund, påpekar att medborgarlön inte skiljer sig så värst från den välfärdsstat vi redan har, eftersom människor i Sverige ytterst genom socialbidraget faktiskt redan kan leva på andras pengar.

Det senare är den vanligaste moraliska invändningen mot basinkomst, och i den här boken framförs den av bland andra Maria Eriksson. Den enda och stora skillnaden är att socialbidraget förödmjukar människor och gör det svårare för dem att ta sig ur bidragsberoende än en basinkomst skulle göra.

Häromdagen skrev Financial Times om det finska experimentet med basinkomst. Tyvärr tycks experimentet ha skyndats fram väl snabbt, vilket gör det svårt att dra bestämda slutsatser, men i artikeln framkom några viktiga saker. Flera intervjuade försökspersoner har använt basinkomsten för att starta nya företag, och de talar om hur det inte är pengarna som förändrats – de fick ungefär lika mycket tidigare som arbetslösa – utan inställningen. De slipper byråkrati och får bestämma över sig själva. ”Det har betytt att det nu bara beror på mig själv vad jag kan göra”, som Juha Jarvinen säger.

Vi behöver diskutera basinkomst mycket mer framöver, och det finns också rimliga och viktiga invändningar i Timbro-antologin, men låt oss för ett ögonblick vila i detta: Ett välfärdssystem där folk känner att de har mer makt över sig själva och där de lättare kan starta nya verksamheter är liksom för bra för att inte överväga.

Alla artiklar av Isobel Hadley-Kamptz

The post Ett välfärdssystem där folk har makt över sig själva first appeared on Opulens.

MAKTSTRÄVANDEN. “Jag tänkte som nyårslöfte att jag ska försöka att primärt bemöta människors bästa argument, men blir det till godo eller till skada för de övergripande värderingar jag kämpar för? Finns en motsättning mellan att nå sina politiska mål och att följa sina politiska ideal?”undrar Isobel Hadley-Kamptz.

“Do you enjoy losing?” ”Not that much, no. Then again, I really don’t have a lot to compare it to.”

Toby Ziegler, då i Josiah Bartlets till synes förlorande primärvalskampanj får en fråga från en kritisk kollega och svarar. Han har varit en politisk strateg i hela sitt liv och har ännu aldrig vunnit ett val. Han har nyss givit presidentkandidaten rådet att tala sanning i ett möte inför arga bönder, om så bara för att sanningen är enklare att komma ihåg.

Jag har älskat Toby sedan jag först såg honom på tv i The West Wing (Vita huset), för snart 20 år sedan. Med sin cynism, sitt intellekt, sin osvikliga moral och sitt goda hjärta vann han omedelbart mitt och sällan har jag känt igen mig lika mycket i en karaktär i populärkulturen.

Finns det en konflikt mellan att vara en intellektuellt hederlig människa och att vinna val? En av basparadoxerna i West Wing är att president Bartlet faktiskt blir president, trots att han är en hopplös liberal elitist som både kan latin och erhållit ekonomipriset till Nobels minne. Det där är egenskaper som tv-tittare som jag gillar, men som den vanlige väljaren antas ogilla. Med vissa undantag beskrivs presidentens stab också som renhårig, rakryggad och politiskt konsekvent. Politiska problem beskrivs uppkomma främst när man avviker från den rätta vägen. Det är inte särskilt realistiskt.

Många pratar om att svensk debatt måste bli mer vuxen, mer sansad och hederlig, men vinner man verkligen något på det? Är det inte tvärtom de personer som medvetet ligger på eller över gränsen för det man kan kalla ett anständigt samtal som har flest följare, mest entusiastiska supporters? När jag kritiserat högermänniskor som jag tycker beter sig oanständigt får jag ofta svaret att vänstern var först. ”Vi blev överkörda förut, nu ger vi bara igen.” Kanske har de rätt, men är det rätt?

Människor har en oerhörd tendens till överseende med övertramp från åsiktsfränder, och säkert är jag undermedvetet likadan. Jag vet att jag inte alltid protesterade särskilt tydligt när folk säg 2010 kallades rasister på rätt lösa boliner. Det försöker jag lära av nu och faktiskt säga emot när jag tycker att det behövs.

Jag tänkte som nyårslöfte att jag ska försöka att primärt bemöta människors bästa argument, men blir det till godo eller till skada för de övergripande värderingar jag kämpar för? Jag är allvarlig nu: finns en motsättning mellan att nå sina politiska mål och att följa sina politiska ideal? Och vilket är i såfall viktigast. Sviker man de förra om man avviker från de senare? Sviker man dem mer om man håller sig på sin höga moralhäst och därför aldrig vinner makten?

För Bartlet blir president mot alla odds, men det beskrivs inte i serien hur kampanjen till slut såg ut som gjorde att han vann. Kanske är det logiskt. Toby vann äntligen ett val, men vi får aldrig se om han gick emot sina principer för att nå dit. Den lyxen finns inte i den verkliga politiken.

Alla artiklar av Isobel Hadley-Kamptz

The post Leder politiska strävanden till moraliska övertramp? first appeared on Opulens.

MAKT. Jag kan inte sluta tänka på makt. Verklig stor makt syns ofta inte, den är så självklar att alla anpassar sig, inte ens tänker tanken att utmana. Det är först när makten ruckas på en aning som upproret ens blir möjligt att föreställa sig.

Det här är, tror jag, en viktig anledning till att #metoo blivit så stort i just Sverige. Här är vi ändå närmare jämställdhet än i många andra länder, och kvinnor har därför lättare att se alla gånger vi inte behandlas lika, lättare att våga och vilja prata om det.

Makt och maktlöshet är nu basvillkor i mänskligheten, oftast genom historien fördelat så att några få har det förra och alla andra det senare. Kön har varit en självklar maktbas, klass, börd, kunskap har varit andra. Makt finns både i meningen makt över sig själv och i meningen makt över andra. Det förra är en mycket bra sak, som alla borde ha mer av. Det senare är betydligt svårare.

Det är i allmänhet samma personer, och samma grupper som både haft stor makt över sig själva och makt över andra. När en person med liten makt över sig själv ändå har makt över andra är det tyvärr inte sällan en bas för övergrepp, som om man hämnades på den mest maktlöse för det som andra med mer makt gjort mot en själv.

All makt över andra innehåller dock grunden för övergrepp. Det gäller särskilt om man har makt över den som saknar egenmakt Det handlar både om möjlighet, att det är enklare att utnyttja den som saknar makt, och om en sorglig mänsklig instinkt att liksom ofta tycka att den maktlöse inte är värd bättre. Häromdagen fick jag höra att någon hällt en burk surströmming från ett fönster ner på en tiggare utanför ett Ica där jag ibland handlar. Få saker triggar meningslös ondska lika starkt som genuin maktlöshet.

Sett politiskt tenderar liberaler att vara vaksamma på statens makt men glömma arbetsgivarens medan vänstern värnar arbetstagares egenmakt men tror att statens eller fackets makt är av godo. Konservativa har traditionellt sällan haft särskilt mycket maktkritik över huvud taget, förutom om överheten brustit i sina åtaganden. Att den ÄR överhet är däremot inga problem.

Med #metoo syns både högerns och vänsterns blinda fläckar. Arbetsgivares övermakt tycks otvetydigt ha förvärrat situationen, med fler övergrepp i otrygga branscher. Maktojämlikhet generellt är också en faktor i vilka individer som utsätts och vilka som får härja fritt.

Samtidigt har även facket sett åt andra hållet, i vissa fall har lokala fackklubbsordförande till och med varit inblandade i övergreppskulturen, vilket gjort enskilda utsatta helt utan möjlighet att säga ifrån. Inte heller tycks offentliga arbetsgivare vara bättre än privata, det gäller såväl inom kulturvärlden som om man jämför vanliga företag med exempelvis vården. Det är inte hur man fått makten, genom pengar eller politik, som avgör hur man förvaltar den.

Jag tror inte att det går att bygga samhällen där ingen har makt över andra. På basnivå är vissa starkare, äldre, mer kunniga, i en något sånär fri ekonomi kommer vissa också vara rikare än andra. I nästa led krävs staten och dess Leviathan för att förhindra att de starkare utnyttjar de svagare, detta trots att staten med sin absoluta makt och våldsmonopol alltid innebär ett konkret hot om ojämlikhet och övergrepp.

Vad vi däremot kan göra är att försöka maximera den makt som människor ändå har över sig själva. I det ligger både självklara jämställdhetssträvanden som att inrätta en välfärdsstat och en arbetsmarknad som i möjligaste mån bemäktigar människor i sina egna liv.

Alla artiklar av Isobel Hadley-Kamptz

The post #Metoo synliggör både högerns och vänsterns blinda fläckar first appeared on Opulens.

SKOLSEGREGATIONEN. “Vi har fått en generellt sämre skola av att barnen segregerats, men nu när skolan är generellt sämre vill medelklassen ännu mer hålla sig segregerad av rädsla att just deras barn kanske annars skulle få ännu sämre skolor”, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

“Rör inte våra barn, Fridolin!” Det var rubriken på en ledare i Svenska Dagbladet i veckan som satte igång många och långa och svåra diskussioner. Bakgrunden är att regeringen och skolminister Gustav Fridolin vill motverka skolsegregationen genom att aktivt kräva att skolor har en bredare social sammansättning. ”Små fungerande skolor ska tvingas att ta emot ett bredare urval av elever”, som SvD skrev i texten som målade upp en framtid där skötsamma barn i bra skolor tvingas agera stötdämpare åt stökiga barn som tidigare gått i segregerade, dåliga skolor.

Det är lätt att tänka på Brown vs The Board of Education. Det fallet i USA handlade om att Linda Brown, en svart flicka i tredje klass, inte fick gå på sin närmaste skola eftersom den bara tog emot vita elever. Så var det för svarta barn i hela USA, de hänvisades till segregerade sämre skolor av det enkla skälet att man inte ville ha svarta och vita barn blandade. Deras vita små fungerande skolor ville verkligen inte ha ett bredare urval elever. Linda Brown stämde staten och vann. Man fick inte vägra svarta barn att gå i den närmaste skolan.

I Sverige i dag har vi förstås ingen officiell segregering. Ingen skulle neka ett barn med invandrarbakgrund en plats på en populär skola för att hen hade fel hudfärg, ingen skulle säga att de vill att deras barn ska gå på en skola för bara vita. Om en skötsam begåvad svart flicka som Linda Brown skulle hamna längst fram i kön för medelklassens fina skolor skulle de helt säkert ta emot henne med öppna armar.

Segregeringen här bygger på något annat. Den bygger på att informerade medelklassföräldrar vet vilka skolor som är bra och vilka som är dåliga och de har antingen råd att bosätta sig nära en bra skola eller kunskap att sätta barnen tidigt i köer till bra skolor. Det här är inget illvilligt i sig, skolan generellt har försämrats så mycket att föräldrar gör det de kan för att försäkra sig att åtminstone deras barn får en okej skolgång. Att alla barn inte har föräldrar med sådana möjligheter orkar man inte tänka på. Jag har svårt att moralisera över det, det är naturligt att föräldrar tänker i första hand på sina egna barn.

Problemet är förstås både att alla barn borde ha rätt till en god skolgång, och att det segregerade skolsystem som vi har i dag är dåligt för alla. Både botten och toppen i svensk skola har försämrats stort sedan den tiden vi hade en enhetsskola där alla skolor skulle vara ungefär lika och nästan alla barn gick på den skola som var närmast.

Vi har fått en generellt sämre skola av att barnen segregerats, men nu när skolan är generellt sämre vill medelklassen ännu mer hålla sig segregerad av rädsla att just deras barn kanske annars skulle få ännu sämre skolor.

Det är här det blir komplicerat. För kortsiktigt är det inte alls säkert att de har fel, samtidigt som allting tyder på att de långsiktigt försämrar skolchanserna för alla. Långsiktigt måste vi bryta segregeringen och skoluppdelningen för att ge alla barn en bra skola, men kortsiktigt kanske det drabbar just medelklassens ettagluttare som får en lite sämre skola än deras föräldrar hoppats på med just det här skolvalet. Och ett barn har bara en skolgång, den kan inte upprepas någon annan gång när systemet som helhet fungerar bättre igen.

Vi har offrat många barns skolgång under de senaste 20 åren. Jag förstår ändå den förälder som kämpar med näbbar och klor för att inte just deras barn ska bli ännu ett offer.

Alla artiklar av Isobel Hadley-Kamptz

The post Långsiktigt förlorar alla på segregerade skolor first appeared on Opulens.

KLIMATPOLITIK. “Det är ungefär lika mycket som de mest optimistiska beräkningarna av hur mycket flygskatten kommer kunna minska utsläppen.” Isobel Hadley-Kamptz är kritisk till planerna på en ny flygplats i Sälen där staten är den största finansiären och bidrar med en kvarts miljard kronor.

Sälenfjällen är Sveriges fjärde största turistdestination, med mer än två miljoner besökare per år. Nu hoppas man kunna öka det antalet genom en storsatsning på infrastruktur, närmare bestämt på den storslaget döpta Scandinavian Mountains Airport. På tisdag den 10 oktober kommer näringsminister Mikael Damberg ta första spadtaget på bygget av den nya flygplatsen, förhoppningsvis iförd en fin gul bygghjälm för fina fotomöjligheter.

Staten är nämligen största finansiär till bygget, med den kvarts miljard kronor som regeringen skjuter till. Huvudägarna till projektet bidrar med i sammanhanget blygsamma 130 miljoner.

Det var alliansregeringen som först avsatte 250 miljoner i statligt investeringsstöd till landningsbanan i Sälen, men den rödgröna regeringen går alltså vidare med projektet och ser till att pengarna verkligen sätts i arbete.

Det här vore kanske inte så märkligt om inte regeringen också så sent som i förra veckan lade ut planerna för hur man ska få igenom den nya flygskatten i en motsträvig riksdag. Rödgröna opinionsbildare och politiker lägger just nu stor energi på att förklara varför vi måste motverka det ökande flygandet för klimatets skull.

I kalkylen för flygplatsprojektet utgår ägarna från 110 000 resenärer om fem år, och 310 000 resenärer om 20 år. En del av dem kommer sannolikt vara personer som i dag åker bil till dalafjällen, låt oss räkna på att de kommer från Stockholm. Men förhoppningen är att kunna öka turismen, inte minst från Europa. Låt oss tänka att förhoppningarna slår in och hälften av flygturisterna i stället kommer från centraleuropa, låt oss räkna från Hamburg, en stad som ändå ligger ganska nära.

I såfall kommer den nya flygplatsen öka de årliga koldioxidutsläppen med 51 000 ton koldioxid om fem år och 165 000 ton om 20 år. Det är ungefär lika mycket som de mest optimistiska beräkningarna av hur mycket flygskatten kommer kunna minska utsläppen.

Vintervädret är ett av de områden där klimatförändringarna i Sverige hittills synts tydligast. Snömängderna minskar i fjällen år för år, och beräkningarna tyder på allt kortare snösäsong. Det påverkar djurlivet förstås, men också just fjällturismen. Vi som älskar fjällen vill ju i allmänhet ha de vita vidderna omkring oss, snarare än glesa snöfläckar i skogen och backar med klistrig konstsnö. Även ekonomiskt är det därför en märklig kalkyl att aktivt medverka till sina egna försämrade grundförutsättningar som man nu gör i Sälen. De inblandade företagen har rimligen enbart räknat kortsiktigt, men även då är det omöjligt att få ihop utan statens pengar.

”Trots att svenskarnas flygresor totalt står för lika stora utsläpp som alla bilresor så är flyget fortfarande helt obeskattat”, skriver Miljöpartiet till försvar för den nya flygskatten. De har helt rätt och det är ännu värre. Inte bara är flygbränsle skattebefriat, flyget är till och med direkt subventionerat av skattepengar genom framförallt stöd till olika flygplatser. Däribland alltså den kvarts miljard som regeringen nu satsar på flyget i Sälen.

Alla artiklar av Isobel Hadley-Kamptz

The post Regeringen tar och regeringen ger till flyget first appeared on Opulens.

SKILJELINJER. ”Men vad är egentligen liberalkonservatism? Jag har aldrig ens hört begreppet förut.” Jag talade om moderaternas kris med en bekant, som man gör, och hon, som bara är normalt politiskt intresserad, var förvirrad.

Och liberalkonservatism kan onekligen framstå som en märklig tankefigur. Det är inte bara i dag som den stora politiska striden tycks gå mellan liberalism och konservatism, tvärtom har så varit under huvuddelen av ideologiernas historia. Under en kort period i mitten, låt oss säga från 70-talet till 00-talet, var det dock i Sverige inte där striden upplevdes stå. Liberalismen och konservatismen enades i stället både i rädslan för socialiseringar (löntagarfonderna) och i avskyn mot den socialdemokratiska maktfullkomligheten (sossesverige). Som av en händelse var den här perioden också moderaternas bästa tid (eller salladsdagar som det engelska uttrycket lyder, vem som nu skulle bli glad av sallad).

Gösta Bohman med sitt skärgårdsdass och yviga polisonger personifierade den tidens liberalkonservatism. Åskådningen betydde, enkelt uttryckt, ekonomisk liberalism men social konservatism. Man var för låga skatter och gynnsamma regler för företagande, men också för traditionella könsroller, ordning och reda, ett starkt försvar och blanka knappar på polisuniformerna. I senare versioner har den här modellen också tryckt på för minskad invandring och fram till för kanske tio-femton år sedan innehållit skepsis mot allt som avvikit från gängse heterosexualitet. Kring det senare har dock samhällsnormerna ändrats så mycket och så snabbt att det knappt går att hitta homosexhatare utanför extremhögern och vissa religiöst konservativa.

Trots snabbheten har den förändringen primärt drivits underifrån. Tvärtom har politiker och tyckare ofta på senare år hållit emot, med tvångssteriliseringen av transpersoner som det sorgligaste exemplet. Här finns dock en ingång till vad liberalkonservatism också kan betyda. Man kan ha ett konservativt sinnelag, en pessimism kring människans natur, en tanke att de många människornas små enskilda val ger bättre resultat än dirigering uppifrån eller planerade stora språng. Detta går utmärkt att kombinera med liberala grundvärderingar.

Den hållningen är däremot inte förenlig med dagens globala nationalisthöger, som ju annars emellanåt kallar sig konservativ. Varken Sverigedemokraterna eller Donald Trump tror på att hålla staten borta från de små enskilda besluten, tvärtom präglas rörelserna av revolutionär glöd och drömmar om ett grandiost återupprättande av en historia som förvisso aldrig funnits. Trumps consigliere Steve Bannon har till och med kallat sig revolutionär leninist, och syftade då på sin önskan att dana om hela samhället i grunden. Här har vi möjligen konservativa åsikter i sakfrågor, om invandring, kvinnans ställning, men metoden är omstörtning och kamp. En viktig skiljelinje mellan anständig konservatism och dem som primärt vill dölja sig i konservativa fjädrar (och för all del ha blanka knappar på polisuniformerna).

Det är svårt att förena konservativa och liberala åsikter i dag. De röster som höjs för ett fortsatt liberalkonservativt resonemangsäktenskap tycks bygga detta primärt på att liberalerna måste sluta bråka. Det är däremot lätt som vatten att vara liberal på pessimistisk grund. Om det finns något i nutida liberalism som jag själv ryggar för så är det det trosvissa framåtskridandet, den enda vägen där allt ska läggas tillrätta. Om detta har den österrikiske ekonomen och filosofen Friedrich Hayek skrivit en fantastisk text. Den råkar dock heta: Därför är jag inte konservativ.

The post Det liberalkonservativa resonemangsäktenskapet är upplöst first appeared on Opulens.

DYSTOPI. När jag läste Margaret Atwoods roman The Handmaid’s tale första gången för 20 år sedan tyckte jag att den var fantastisk. Jag tyckte också, utan att fundera närmare på det, att den var science fiction. En saga där friheten försvunnit och kvinnor gjorts till avelsdjur, fruktansvärd, men inte mer samtida sannolik än säg Ursula Le Guins The left hand of darkness, där karaktärerna är ambisexuella och kan välja kön efter tillfälle.

När jag såg tv-serien The Handmaid’s tale i våras satt jag i stället i soffan och kunde inte andas. Det som en gång var scifi-dystopi nu kändes som blott några få steg bort från verkligheten.

Och förra helgen i Charlottesville i Virginia skanderade unga amerikanska nazister om white sharia.

White sharia är ett begrepp som är skapat bland amerikanska nynazister och som spritt sig i det som kallas alt right men som allt tydligare just är nätburna högerextremister och nazister. Kvinnor ska enligt denna veta sin plats, föda barn, våldtas tills de inser vad som är rätt (nazism), fråntas rösträtt och medborgarskap, emellanåt könsstympas. Det formuleras ibland i textform men framförallt som så kallat skämtsamma memes. Nazister är tyvärr inte så bra på svart humor, om man nu inte skrattar åt Pepe the frog-figurer som håller upp en häcksax mot nåns klitoris.

De skanderade för Trump också, i Charlottesville. ”Heil Trump”, närmare bestämt.

Så oförberedda är vi på faktisk nazism att vi inte kan ta in det. Hur ska man kunna ta ”Heil Trump” på allvar? Hur ska man kunna ta nazister med facklor och hakkorsflaggor och Pepe-skyltar på allvar? De enda kopplingar vi har från sådant är till tveksam populärkultur (white sharia skulle inte släppas igenom av en seriös romanredaktör) så vi vet inte ens hur vi ska reagera.

I USA tar presidenten nazisterna i aktivt försvar. Det kan man inte heller ta in. I Sverige är det inte så illa, men många här menar att vi inte ska ta den uppblossande högerextremismen på för stort allvar. Johan Hakelius kan till exempel skriva skämtsamma krönikor om den spännande jakten på nazister i Almedalen och sedan döma ut de upprörda som twittermobb (alla utom Margit Silberstein som till svar skrev om sina släktingar som dött i koncentrationsläger, henne svarade han med att han faktiskt inte är förintelseförnekare).

I år har nazister i Sverige attackerat Pride-festivalen, tvingat en HBTQ-parad på Gotland att flytta, flyttat på ensamkommande flyktingbarn i Falun av säkerhetsskäl, anfallit en demonstration för asylsökande afghanska barn, bombat politiska motståndare och flyktingboenden i Göteborg och en nazist har försökt köra på flyktingvänliga demonstranter med bilen i Malmö. Lägg detta till alla hot mot politiker, mot opinionsbildare, våld mot vanliga människor som råkar komma i deras väg.

I Charlottesville blev 19 antirasistiska demonstranter skadade och en kvinna dog när en nazist körde in i dem med bilen. Det var för övrigt svenskar där i nazistparaden också, däribland förre SD-politikern Christoffer Dulny.

Nazismen är inte stor politiskt, vare sig i Sverige eller USA. Den kan verka stark på sociala medier, medlemmarna är oerhört nätaggressiva, men i verkligheten handlar det i Sverige om några hundra personer. I ett samhälle som snabbt, effektivt och gemensamt slår tillbaka är några hundra extremister inget större problem. Men om vi svarar med skämtsamma krönikor om hur ofarliga de är? Om opinionsbildare inom högern skickar runt likadana grodmemes som nazisterna, för det är ju bara på kul?

Så trygga är vi i civilisationen att vi tycks helt hjälplösa mot dem som vill förgöra den.

Alla artiklar av Isobel Hadley-Kamptz

The post Oförmågan att ta nazismen på allvar first appeared on Opulens.