CORONA. Det är med glädje vi inleder 2021 med en tragikomisk novell om coronaångest, författad av Linus Lekander.

Linus Lekander, bosatt i Jönköping, är en gymnasielärare som ägnar en stor del av sin lediga tid åt att skriva. Särskilt förtjust är han i novellformatet. Opulens har tidigare publicerat två av hans noveller, båda med sommarstugor som skådeplats. För Vem sandar en grusväg vann han 2018 års sommarnovelltävling som hade “sommarångest” som tema.

I Bagoutofbox återvänder Lekander än en gång till denna miljö för en ögonblicksbild från sommaren 2020. Två bröder isolerar sig släktens sommarstuga. De har dock andra problem att ta itu med, som inte sätts på paus bara för att det pågår en pandemi.

Vi är mycket glada att få inleda det nya året med Lekanders tragikomiska novell om coronaångest, kontaminationsskräck och intrikat syskonkärlek.

CAROLINA THELIN 

Bagoutofbox

Det ligger en baginboxpåse på golvet. Den gav ifrån sig ett ljudligt ”klafs” när jag slängde den mellan oss. Jag har svårt att ta in hela situationen, svårt att föreställa mig honom smyga runt och sutta på den, sätta munnen till kranen som med en nappflaska. Han är min storebror och den största bebisen. Han är andfådd efter utskällningen. Det droppar från hans haka. Min puls dunkar i nacken. Det stör mig att han kan se det på utsidan.

*

Två veckor sen.

Han står och väntar på mig utanför biltvätten, på ett mycket behörigt avstånd. Det är hans bil jag tvättar. Han ringde mig efter att en byggnad hade rivits alldeles intill parkeringsplatsen. Han lät mig förstå att han inte ens tänkte gå nära bilen. Vem vet vilka material det där byggdammet kunde innehålla. Det var ingen fråga. Han behövde bara sätta ord på ångesten som redan börjat gnaga i honom. Jag uppmanade honom att tänka rationellt, försökte låta myndig om saker som aldrig kunnat övertyga mig. Vi vet båda två att det lika ofta är ombytta roller. Varje gång jag googlar mig sjuk är det han som försöker tala vett med mig.

Cancer i öronnäsahalsområdet är min fixering för tillfället. Utbrottet av coronapandemin gjorde inte precis den saken lättare. Nu vågar jag inte söka vård heller. Så jag söker på internet istället. Går runt och känner efter. Harklar mig trots att jag inte har något i halsen. Snarkar trots att jag är vaken. Det är bara inför honom jag kan göra det ohämmat.

– Försök tänka att dammet skingras i vinden, uppmanade jag. Du behöver ju inte starta fläkten det första du gör.

Jag fyllde tystnaden med ett av mina snarkande läten.

– Hallå? sa jag efter att han fortfarande inte hade svarat på en stund.

– Jag försöker bara tänka efter, sa han.

– Om vad?

– Jag kan inte minnas ifall jag lämnade fläkten av eller på när jag parkerade.

Ny tystnad. Hans harklingar. Mot byggdammet som han garanterat redan kände i halsen.

– Jag funderar på att låta dig hjälpa mig, sa han till slut.

Det var inte heller en fråga. Han har ingen annan som helt säkert vidtar de rätta försiktighetsåtgärderna. Om någon hade startat den där fläkten av misstag hade det varit tack och adjö med den här bilen. Också.

När han skjutsar hem mig efteråt berättar han om sina planer på att sluta ta sina mediciner. Fläkten är fortfarande av när han säger det. Jag vet att han inväntar ögonblicket när det känns bra att starta den. När vinden har blåst faran över.

– Jag mår jättemycket bättre nu, säger han.

Det får mig att undra var han har varit de senaste timmarna.

– Tycker du verkligen det? frågar jag.

– Ja och man vill ju inte hålla på och ta tabletter hela livet, svarar han som om han ätit dem i tiotals år och inte bara i några månader.

– Men alkoholen tycker du det går bra att medicinera med, påpekar jag.

– Nej men jag kanske kan dricka något glas ibland. Det måste man ju få göra.

Jag känner igen ”det måste man ju få”. Det är ursäkten folk har tagit till när de har struntat i uppmaningarna till social distansering under våren. Även han, råkar jag veta. Han bryr sig inte lika mycket om sjukdomar och jag delar inte hans kontaminationsskräck fullt ut. Man kan säga att vi kompletterar varandra.

Vid det här laget har han både hunnit starta fläkten och stänga av den igen. Bilen framför använde spolarvätska och det luktade in. Hans reflexer är imponerande snabba.

– Det är fjärde gången du pausar medicineringen, säger jag.

Han svarar inte. Kanske försöker han räkna efter om det stämmer.

– Kommer du ihåg det där uttrycket från terapin? fortsätter jag.

– Din eller min?

– Min.

– Då får du påminna mig.

– ”För detta dig i din värderade riktning?”

– Du kan ha nämnt det ja.

– Gör det det då?

– Beror väl på vad min värderade riktning är. Om jag har ändrat den till att kunna dricka med måtta.

– Du kan inte dricka med måtta.

– Då får jag väl lära mig.

Jag har inget svar på det. Han fortsätter:

– Jag vill i alla fall kunna dricka under semestern. Funkar inte det så tar jag tabletterna igen så fort jag börjar jobba.

– Både du och jag vet redan hur det kommer gå.

– Jag hör vad du säger.

– Och jag hör när det är du och när det är missbruket som talar.

Vi blir tysta igen. Den här gången verkar diskussionen ha gått i stå. Det måste finnas något mer jag kan göra än att tjata. Det måste finnas ett sätt att hålla honom borta från alla de sociala tillställningar som han annars kommer behöva dricka sig igenom. Jag kommer att tänka på stugan. Det är en stökig säsong där ute, så mycket i görningen att ingen av oss planerar att vara där. Sara har anlitat hantverkare för första gången sen jag vet inte när.

Det är ett litet, sjönära torp som har gått i arv på pappas sida av släkten. Generationen före honom gjorde en del moderniseringar, som att dra in sjövatten och installera en enklare dusch i ett av uthusen, men efter det har arbetsinsatserna varit begränsade till de allra mest nödvändiga. Ändå har vi aldrig kunnat göra oss av med stället, har väl aldrig kunnat acceptera tanken på att stugan garanterat kommer jämnas med den långt mer åtråvärda marken ifall vi någonsin säljer.

Skulle jag kunna få alla syskon att sammanstråla där, under förevändningen att fortsätta hantverkarnas arbete medan de har semester? Knappast. Men kanske som en skenmanöver. Om jag lägger ut en dimridå av familjesammanhållning skulle jag säkert kunna locka dit honom för någon veckas isolering. Bara han och jag. Ingen alkohol, inga sociala kontakter. Ingen corona whatsoever.

Han står och väntar på mig vid tågstationen. Jag har orimligt många minnen av honom stående långt borta. Den här gången håller han i en väska. Den är tung. Han vill inte ställa ner den på marken. Han hinner byta hand ett par gånger innan jag har stannat bilen. Det ser uppgivet ut när armen med väskan hänger så utsträckt längs sidan av kroppen. Som någon av Magrittes anonyma kostymmän, fast med ett munskydd istället för ett äpple för ansiktet. Det är jag som har bett honom ha på sig det under resan hit. Det är som om vi aldrig har träffats förut och att det är vårt hemliga tecken för igenkänning. Så gott som ingen annan använder det.

Vi kramas inte. Det är oklart vem av oss som avstår mest. Jag kan ha något på mig som jag bara inte tänker på, men i så fall avslöjar han det inte. Det är jag som ställer kontrollfrågorna. Frågor som omärkligt, fast inte för honom, glider över från hur resan har varit till om han har behövt sitta jämte någon och slutligen till det som jag drar mig lite för, men ändå måste få sagt.

– Och du har inga förkylningssymptom?

– Du behöver inte fråga, svarar han. Du kan lita på mig.

– Det gör jag, försäkrar jag, men säger emot mig själv redan i nästa andetag: Jag tycker bara det är skönt att fråga. Så kan jag koppla bort det sen.

Detta har han inget svar på. Han ser ut genom bilrutan på sin sida. Solen och det skiftande landskapet flimrar i hans ansikte som på en projektorduk. Vi lämnar stadskärnan på ett ögonblick. Det är en del av magin med den här platsen. De korta avstånden mellan civilisation och landsväg – och de långa mellan människor.

– Har någon av de andra kommit? frågar han.

– Sara var här först, svarar jag och tänker att jag inte ljuger.

Hon var trots allt först med att åka hit för säsongen. Startade upp allt. Projekterade. Det är oftast hon. Trots att hon saknar intresse av att överta stället är det hon som har tagit det största ansvaret för att det inte ska förfalla. Enkla men tidsödande saker som att tömma vattenledningarna inför vintern, rensa hängrännor, lägga takpannor till rätta. Vädra och vårda. Det är lika bra att erkänna det. Utan en syster hade torpet blivit lämnat åt sitt öde.

Stugan uppenbarar sig när vi kör över det sista backkrönet. Det är en objektivt vacker ridå, som går upp i det ögonblicket. Stugan. Stenmuren. Sjön. Björkarna. Inga andra bilar. Trots att det sistnämnda bidrar till idyllen märker jag tydligt att det bekymrar min bror. Nya skuggor uppträder i hans ansikte.

– Tog Sara också tåget, insinuerar snarare än frågar han.

Jag väntar med att svara tills våra väskor är ute och bilen låst.

Jag sa aldrig att han kunde lita på mig.

– Det blir bara du och jag, erkänner jag.

Han stannar till, utan att sätta ner väskan på den här marken heller.

– Okej, säger han utan att se på mig. Det kunde du väl ha sagt?

– Då hade du inte kommit hit, konstaterar jag.

– Vi hade väl i alla fall kunnat prata om det? Vi kan ju prata om allt, du och jag.

Nej, tänker jag. Vi kan prata om allt inom ett välsignat område.

– Hade jag vetat detta hade jag inte gått med på att lämna alkoholen hemma, fortsätter han.

– Är det jobbigare att avstå tillsammans med mig än med de andra?

– Ja, nu är jag ju ensam om det.

– Jag dricker ju inte heller?

– Nej, men det gör du ju aldrig. Med de andra hade jag i alla fall inte varit den enda som tvingades avstå.

Det förvånar mig att han ännu inte har vänt om. Han är så envis att han mycket väl hade kunnat gå de timmar som krävs för att ta sig tillbaka till tågstationen. Nu begär han bara att vi går långsamt fram. Eller han säger vi, men syftar på mig. Hantverkarna har gått på semester i tron om att ingen planerar att bo här under tiden. De kan mycket väl ha lämnat saker i stugan som det inte är tänkt att man ska vistas där samtidigt som. Alltså behöver vi vara på vår vakt inför inträdet i varje nytt utrymme, hålla andan när vi sticker in huvudet första gången. Man vet ju aldrig.

Efter grundligt rekande ger han klartecken om att packa upp, och redan då börjar friktionen mellan oss att göra sig påmind. Vi klarar inte att installera oss i stugan utan att hålla varandra under noggrann uppsikt, med våra respektive rädslor i åtanke. Vad vi rör, var vi sätter oss, var vi lägger saker. Vi börjar bråka om ett par medhavda arbetshandskar som jag har råkat lägga tillsammans med dem som redan fanns här ute. Jag frågar om han tror att han kommer skita ner sina på något annorlunda sätt. Han ifrågasätter varför en större hög med handskar skulle vara bättre än två mindre. Efter det vet jag inte vad jag ska säga, oförberedd på att behöva lära honom vad städning är. Säkert är det denna struntsak som utlöser min lika olägliga som bestämda uppfattning att han behöver tvätta av sig efter tågresan. Så jag svarar honom det istället:

– Jag vill att du går och badar.

– Jaha? Varför?

– För tåget. Jag vill inte ta några risker med coronan.

– Jag sa ju att jag inte har suttit jämte någon.

– Du kan väl bada ändå? Det är fint väder.

– Jag badar inte i insjöar.

– Tänk på hur många som gör det.

– Det är precis det jag tänker på. Alla som använder den. Tänk på alla utsläpp som blir bara av båtarna. Jag kan känna lukten av diesel lång väg när någon åker förbi.

– Precis som jag kan se coronan på dig då.

– Om jag måste tvätta mig vill jag använda duschen istället.

– Det är bara sjövatten där också du vet.

– Mm, men ändå. Vattnet har ju gått genom en pump och den har väl ett filter.

– Mot småskröfs ja. Den filtrerar inte bort någon diesel om du tror det.

– Jag gör det för att det känns bättre, okej? Du om någon borde veta att det inte är rationellt.

– Jag tror inte att vattensystemet är igång ens.

– Du får lösa det.

Jag vet inte varför jag går med på det, men snart kryper jag omkring bland rören med Sara som telefonsupport. Det går så mycket enklare att prata med henne. För att vara en familj med fyra söner har vi aldrig varit särskilt bra på broderier. För Sara faller sig småpratet naturligt, även under tiden som jag behöver koncentrera mig svettig för att hålla reda på alla muttrar och kranar, var det finns risk för läckage, var hinkar av varierande storlek behöver placeras ut och dessutom vad som är direkt nödvändigt och vad man egentligen bara behöver göra för att få ro i själen. Jag ser till att göra vartenda moment lika grundligt oavsett vad. Jag tar tacksamt emot all själsro jag kan få.

När han kommer ut ur duschen sitter jag nere på badtrappan och försöker läsa något annat än pandeminyheter. Det var min egen tilltänkta detox. Därför känner jag till en början bara en stor lättnad när jag ser honom komma gående i morgonrocken. Den sista påminnelsen är bortskrubbad, sista hotet oskadliggjort. I själva verket har han inte duschat heller. Han skakar på huvudet redan innan han börjar prata, som för att förbereda mig på kärnan i det han vill framföra, oavsett hur det kommer ut. Och det som kommer ut är:

– Jag gör det inte.

– Nähä, svarar jag, med en ton som är anklagande men ett ordval som håller ryggen fri.

– Du kunde ju ha sagt att hantverkarna håller på där med.

– Det är ju inte duschen de renoverar.

– Nej men rummet utanför, där varmvattenberedaren sitter. Jag måste ju passera där. Både innan och efter jag har duschat.

– Är det så farligt då?

– Har du sett på skivorna de har bänt bort från väggen?

– Jag har inte tittat så noga nej.

– De är i alla fall fulla av mögel.

Jag vänder mig bort. Min puls syns mycket tydligt i nacken när jag börjar tappa fattningen. Han borde veta bättre än att leverera nådastöten precis då.

– Allt det här visar bara hur ego du är.

Jag ställer mig upp. Vattenståndet i sjön når precis så högt att badtrappans nedersta sten blivit hal av skvalpet.

– Ego? Jag har krälat bland rören i timmar för att du ska få rinnande vatten.

Av någon anledning pekar jag på sjön när jag säger ”vatten”. Han tar ett par steg närmre den.

– Fast du vet lika bra som jag att det inte var för min skull, säger han. Du vill som vanligt bara kontrollera mig.

Han står längst upp i trappan nu, farligt nära ur smittskyddsynpunkt. Så fort han kommer inom armlängds avstånd kan jag inte längre svara för konsekvenserna. Jag agerar i immunförsvar när jag tar tag i morgonrocken och drar ner honom till det sista, hala trappsteget. Efter det följer en envis kraftmätning mot en kropp som kan förefalla självständig men som i högsta grad angår mig också. Han ska i vattnet om det så blir det sista jag gör.

Jag ryser av stänket när han bryter genom vattenytan. Trots solen känns sjön inte särskilt varm. Mitt dåliga samvete kommer över mig så fort jag ser gestalten i den blöta badrocken resa sig igen.

– Vänta, säger jag. Du ska få något torrt att ta på dig.

Jag skyndar in i stugan för att hämta ett av badlakanen som alltid ligger i garderoberna här. Jag unnar honom något av de lite nyare, ungefär i mitten av högen, och sticker in handen där. Det är slumpen, fast ändå inte, som låter mig röra vid något helt annat mellan handdukarna, något jag först associerar med en påse donerat blod. När det klarnar för mig vad det faktiskt är jag håller i förstår jag plötsligt hur han har tänkt att han ska klara sig med bara en väska. Han packar platt, den jäveln.

*

Min baginboxpåse ligger på golvet, så tekniskt sett en bagoutofbox. Eller bara en …bag.

Jag har läst att förklaringen till att vi äcklas av saker är att de befinner sig utanför sitt rätta element. Avföring utanför kroppen. Hår som har lossnat från den. Blod. Kanske gäller detsamma för saker som mögel – svampar utanför skogen. Inte konstigt då hur jag äcklas av påsen som ligger utanför sin låda nu.

Min lillebror vill inte heller gärna se åt den. Han har vänt ryggen åt både påsen och mig. Jag tittar på hans tjurnacke och tänker att jag känner den alltför väl.

The post Prosa: Bagoutofbox first appeared on Opulens.

TEOLOGIN. “Några säger att Paradiset går emot kyrkans teologi. Teologin är lika brokig och mångfacetterad som ett konstverk. Det är något fint i det. Denna brokighet ställer frågor till dogmatiken” skriver Helena Myrstener, präst i S:t Pauli kyrka apropå att deras tavla Paradiset nu plockas bort från kyrkorummet.

Underbart är kort, alldeles för kort. En känd strof som beskriver känslan just nu. En känsla av sorg över ett paradis som gått förlorat.

I S:t Pauli kyrka i Malmö firades en historisk första advent. I mässan invigdes verket Paradiset av bildkonstnären Elisabeth Ohlson Wallin. Kyrkorummet präglades av upprättelse och kärlek. I glädje drogs guldtyget av tavlan, mitt i mässan, och fram trädde paradiset för oss. En bild där allt var försonat och helt. Läkt och omfamnat. Nu tas tavlan ifrån oss.

I tavlan Paradiset spelar homosexuella, bisexuella och transpersoner alla roller. Individerna står stolta, vackra och självlysande. De tar plats och breder ut sig i den berättelse som ofta används mot hbtq-personer. Motivet är en hyllning till glädje, kärlek, sexualitet och omsorg. Bilden upprättar både människan, djur och natur. Det är en framtidsvision av en värld vi ännu inte sett med Livets träd i centrum. Ormen ter sig som allt annat än listig och förslagen. Hon ler i glädje över att få vara med. Ingen är förbannad, alla är inneslutna.

Gudstjänsten på första advent fick nya perspektiv med Paradiset framför oss på altarbildens högra sida. Det blev ett möte mellan konst, ord, tolkningar, erfarenhet och frågor. Plötsligt blev kyrkan trovärdig. Plötsligt blev gemenskapen hel när representationen i kyrkorummet kompletterades av en bild sprungen ur hbtq-erfarenheter. Erfarenheter som ofta, ofta förvisats, förminskats och fördömts i kyrkans historia.

Det är viktigt att förtydliga att Paradiset inte utgör altartavlan i S:t Pauli kyrka, utan kompletterar den stora altartavla som funnits i kyrkan sedan 1882 och som föreställer Jesus på förklaringsberget. En altartavla som visar vita män i skägg. Paradiset är placerad på en läktare vid sidan om altartavlan.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Som all annan konst är inte Paradisbilden ett direkt återgivande av en bibelberättelse. Det är en tolkning. Några säger att Paradiset går emot kyrkans teologi. Teologin är lika brokig och mångfacetterad som ett konstverk. Det är något fint i det. Denna brokighet ställer frågor till dogmatiken. Mångfalden i skapelsen ställer frågor till dogmatiken. Utmanar den. Berikar den.

Teologins riktning är framåt. Om den inte vore det, skulle den vara död och blott och bart tradition. Teologi och konst får följas åt på vägen.

Paradiset hängdes upp för allas vår skull. Om en av oss befrias så befrias vi alla. Vi i S:t Pauli kyrka är tacksamma över att vi fick ha denna tavla ibland oss, om än bara för en liten stund.

The post Hbtq-tavlan gav kyrkan trovärdighet first appeared on Opulens.

KÄRLEK. Hon är 84 år och han är 79. De är förälskade och morgontidningen har gjort ett längre reportage om dem under rubriken ”Kärlek på äldre dar”.

Han heter Jörgen och beskriver hur han fick syn på henne, Mona, och ”något öppnade sig inom honom”. Han bjöd ut henne och så småningom tackade hon ja och Mona ”bara åkte in i det”, det vill säga in i förälskelsen.

Nu är de oskiljaktiga.

I reportaget berättar även en dotter om sin upplevelse av sin förälders förälskelse och kärlek. Dottern är positiv. I andra skildringar av äldres kärlek kan barnen reagera med förvåning, olust och rädsla. I artikeln om Mona och Jörgen ger också professorn och” experten på kärlekens kemi” sin syn på det hela. Professorn säger sig tro att det inte gör någon skillnad om du är gammal eller ung men påpekar att det är i alla fall vad han hoppas på.

Berättelsen om den romantiska kärleken är ett centralt tema i vår kultur. Tycker mig se att det börjar dyka upp fler och fler tidningsartiklar eller dokumentärfilmer om äldre människors kärlek och kärleksliv. Fler verkar vilja undersöka och försäkra sig om att den romantiska kärleken existerar som en möjlighet även i ålderdomen. För vi vet ju hur den egentligen ska vara. Eller hur den oftast framställs på film och i serier: ung, fräsch och underförstått fertil.

”Det är precis likadant” och ”det är ingen skillnad” säger det intervjuade paret ofta, drivna av journalistens frågor om det finns någon skillnad i förälskelsens lyckokänsla. Hen som intervjuar tycks inte kunna lämna sina fördomar eller föreställningar om kärleken utan måste fråga om detta.

Utkastade i tiden som vi är som människor har vår kultur svårt för att se något annat än ålder, rynkor och en kropp i förfall. Människan blir sin ålder.

I grekiskan finns ordet chronos för den tid som likt klockan tickar på och kan mätas i år, timmar, minuter och sekunder. Denna syn på tid dominerar samtiden. Människan blir till något mekaniskt vars delar blir äldre och därmed sämre och egentligen skulle behöva bytas ut för att få tillbaka sin förmåga igen.

Visst blir vi äldre. Men människan är inte en mekanisk varelse som tickar och går. Grekiskan har också ett annat ord för tid, kairos. Ordet betecknar den tid som inte kan räknas eller mätas, det sättet att se på tiden räcker inte till. I kairostiden får vi lov att bara vara människor och en rynkig kropp eller ett rynkigt ansikte kan bli det mest åtråvärda som finns.

Jag vill läsa mer om äldre människors förälskelse och kärlek men jag vill inte tvingas bevittna hur de måste försäkra alla andra, inklusive journalisten, om att det känns likadant idag som det gjorde för, låt oss säga, sextio år sedan. Det är att förminska och diskriminera människor ända in i sängkammaren.

Länge leve nuet och den tid som får lov att bara vara och till och med stå still.

Alla artiklar av Helena Myrstener

The post Diskriminera inte äldre ända in i sängkammaren first appeared on Opulens.

MANSVÅLD. Kim Wall, hennes kropp har skändats av den person som skar den i bitar, i stycken, och sedan slängde kroppsdelarna som sopor i havet. Vi läser i media om detta fasansfulla och makabra våld mot en kvinna. Det går inte att greppa hur någon människa kan ha utfört detta.

Det är som att det aldrig går att vara trygg som kvinna. Rädslan att som kvinna utsättas för våld av män rivs upp igen av sadismen mot Kim Wall. Det går ett tag och det verkar vara lugnt och sedan kommer nya fall. En kvinna har våldtagits, filmats i realtid och lagts ut på facebook. Kvinnor har misshandlats eller dödats. Flickor har genom hot tvingats utföra grova sexuella handlingar på sig själva framför en kamera.

Aldrig får vi vila. Vara trygga. Ständigt hotas kvinnors rörelsefrihet och kvinnors rätt att leva. Jag säger inte att kvinnor inte begår brott eller utövar våld men männen är överrepresenterade när det gäller pedofili, våldtäkt och misshandel. Det är flest män som har rasistiska åsikter och näthatar.  Som har högst lön även om de kanske inte hade högst betyg i skolan.

Självklart är inte detta den enda bilden av mannen. Män skapar också konst, diktar och komponerar. Forskar till gagn för oss alla och får fram hjälpmedel och mediciner. Men faktum kvarstår: det är mannen som tillåts ta för sig och ta sig olika rättigheter.

Kvinnor som tar för sig straffas ut ganska omgående. De är alltför normbrytande. De åker direkt. Det senaste exemplet på det är Anna Kinberg Batra. Men vi behöver inte gå till den offentliga scenen. Kvinnor som i sin vardag eller på nätet bryter normer skambeläggs ofta och det letas fel i hennes utseende, personlighet, kropp och kompetens. Det tystnar runt henne, på olika sätt.

Kim Wall var kvinnan som rörde sig fritt. Hon reste över världen. Hela världen var hennes arbetsplats. Hon var inte tyst. Men på en ubåt i Öresund tog allt slut. Det skulle inte förvåna mig om det finns de som undrar hur hon, som ensam kvinna, kunde gå ombord på en ubåt med en man hon inte kände. Det vet väl alla att varje kvinna måste vara uppmärksam när mannen som går bakom henne på gatan kan vara en potentiell väldtäktsman? Helst ta en taxi hem eller cykla så fort det bara går genom parken eller staden för att till sist kolla över ryggen innan hon sätter nyckeln i portlåset.

Med Kim Walls död berättas historien om den brutala mannen igen. Peter Madsen är häktad, misstänkt för mord och för att ha styckat Kim Walls kropp. Oavsett utgången är det åter igen en man som står i fokus. Det räcker för att berättelsen om mäns farlighet reproduceras och inplanteras i nya generationer. Parallellt kan det vara så att myten om kvinnan-som-får-skylla-sig-själv också reproduceras och kvinnors liv och rörelsefrihet begränsas.

I detta är både män och kvinnor generellt tagna som gisslan. Låt oss hedra Kim Wall och hennes minne genom att fortsätta kämpa för kvinnors rätt att leva och röra sig fritt.

Alla artiklar av Helena Myrstener

The post Har Kim Wall sig själv att skylla? first appeared on Opulens.

STATYER. Sven-Erik Magnusson i bandet Sven-Ingvars blir staty! Karlstadborna vill ha honom så och kommunen går dem till mötes: om ett år ska han stå där i Sandgrundsparken, där Karlstads stolta danspalats en gång låg.

Förmodligen är en staty av Sven-Erik Magnusson den första i Sverige av en dansbandsmusiker. Förra året restes en staty till minne av Glada Hudikskådespelaren Bosse Östlin på gågatan i Hudiksvall. En uppvärmd staty för att det ska kännas gott att krama honom där han står i naturlig storlek. Det är första gången en person med funktionshinder hyllas med en staty i Sverige.

Ett annat exempel på detta är den brittiske konstnären Marc Quinn som avbildat nu levande människor som inte annars får synas eller ta plats i samhället. Ett exempel är marmorstatyn ”Pregnant” som avbildar neurosedynskadade Alison Lappers graviditet. En kvinna utan armar och ben som ställdes på en sockel enligt klassisk grekisk-romersk stil mitt på Trafalgar Square i London.

Det fanns en tid då människor reste statyer av sina gudar eller för den delen av den kropp som ansågs vara den mest fulländade och odödliga, nämligen manskroppen. Föralldel, det är kanske ändå dansbandsgolvens gud Magnusson är. Dessa magiska, ofta nötta golv, i både stad och by, där människor bjudit upp varandra, kommit nära, längtat, mött kärleken men också sett kärleken dansa iväg med någon annan.

Nu till en staty i centrala Malmö, gjord av Marie-Louise Ekman. Det speciella med denna staty, Det svenska tungsinnet, är att personen som till förväxling är lik Gösta Ekman, gråter. Tårarna rinner från hans ögon och ner över kinderna. Det är gråten som gör att denna staty blir unik.

Jag gissar att Sven-Erik Magnusson inte kommer att gråta som staty. För Limhamnsborna fick inte Gösta Ekman gråta. Avsikten var nämligen från början att statyn skulle placerats på Limhamns torg på grund av hans koppling till Limhamn, men en högröstad grupp av Limhamnsbor ville inte detta. Gråten var inte bra för Limhamns image och varumärke.

Hur är det då i Värmland, i Karlstad, gråter människor där? Nja, det är väl just där skon klämmer. I Karlstad skiner sola och i Värmland sköjer en och berättar historier. Kommer Värmland att våga något med sin staty?

Läser en på om Sven-Erik Magnusson framträder också en person med alkoholproblem, fotboja och fängelse. En person som sjöng om folkhemmet. En människa som i sju år av sitt liv kämpade mot cancer och fick till slut ta avsked av sin familj. En person som valde att ta sig an skalden Gustaf Fröding och tonsätta och sjunga hans dikt Anita. En kärleksdikt där Magnusson ställer sig på Frödings sida, när denne skald krigar mot moralismen och kämpar för sinnligheten och ett hjärta som är fritt att älska.

Skulle Sven-Erik Magnusson själv ha gillat att stå som staty? Ingen aning. För en musiker är det gissningsvis musiken som hen önskar att bli ihågkommen för. När nu detta ändå är ett faktum önskar jag honom att människor som sedan besöker hans staty, verkligen på riktigt får känna både hjärta och smärta.

Alla artiklar av Helena Myrstener

The post Gråter människor i Karlstad? first appeared on Opulens.

KYRKOVALET.  ”Det är inte lätt att tala om sig själv som kristen när så många fortfarande upplever kyrkan som patriarkalisk, som organiserar sig hierarkiskt, enbart består av äldre men framförallt är fruktansvärt, fruktansvärt tråkig”, skriver Helena Myrstener.

Har du röstat i kyrkovalet än? Tänker du rösta? Frågorna är förstås bara relevanta om du tillhör Svenska kyrkan. Över sex miljoner människor i Sverige är medlemmar i Svenska kyrkan. Av dem är cirka fem miljoner röstberättigade det vill säga är medlemmar och har fyllt 16 år eller gör det senast på valdagen.

Trots att så många är medlemmar är det få som röstar och vill använda sig av sin möjlighet att påverka kyrkans inriktning. Inte för inte kallas kyrkovalet för det glömda valet. Vad kan det bero på?

Det kan naturligtvis förklaras på många olika sätt. Alltifrån ointresse och soffliggare till dålig kunskap om nomineringsgrupperna eller för små skillnader dem emellan. En förklaring jag funderar på är om det glömda valet hänger ihop med svårigheten, trots medlemskapet, att våga närma sig begreppet kristen.

Att rösta, stoppa ner röstkortet och ta sig tiden att traska iväg till församlingshemmets vallokal, kan då i sig bli en slags bekännelsehandling som den enskilde inte kan stå för riktigt. Inte inför sig själv eller någon annan. Det blir liksom för stort och för mycket det hela!

Det är möjligt att det också finns med ett mått av genans. Någon sade att det kan vara svårare att komma ut som kristen än som gay. Jag tror att det är fel att jämföra, men fortfarande finns en pinsamhet kring att vara kristen. Allt för mycket av dåtidens moral eller väckelsekristendom klingar än idag mer eller mindre starkt hos människor.

Det är tråkigt och nedbrytande för till exempel unga kristna människor att Svenska kyrkan inte har lyckats vända bilden av att vara kristen. Unga människor behövs i kyrkan och de behövs i påverkansarbetet i kyrkan. Ungdomar som jag kommer i kontakt med berättar att det är svårt att stå för att de är engagerade i kyrka och kristna utanför kyrkans väggar. De lider av sekulariseringens konsekvenser: att religion hänvisas in i ett hörn när tillvaron delas upp i det profana och det sakrala, religion och vardag.

Det är inte heller lätt att tala om sig själv som kristen när så många fortfarande upplever kyrkan som patriarkalisk, är en arbetsplats där människor mår dåligt eller tillskansar sig förmåner, som organiserar sig hierarkiskt, köper ut folk till höger och vänster, enbart består av äldre men framförallt är fruktansvärt, fruktansvärt tråkig. Här har kyrkan mycket att arbeta med för att kunna erbjuda en kärleksfull, meningsfull och trovärdig gemenskap.

Självklart är det bara du som avgör om du ska rösta. Möjligheten finns där att påverka och vara delaktig. Du duger som du är. Ingen är färdig som människa eller kristen. Dessutom är det nog med att vara människa. Gud är inte kristen, Gud är Gud. Det kristna tänkandet gör det däremot möjligt att utforska Gud från en särskild punkt, från ett särskilt perspektiv. Ett perspektiv som kan fördjupa och vidga vår mänskliga horisont.

Alla artiklar av Helena Myrstener

The post Gud är inte kristen first appeared on Opulens.

FREDAD ZON. “Under mänsklighetens historia återkommer tanken på den heliga fristaden. Det befäl som ansvarade för insatsen mot kyrkans familjeläger behöver också en sådan plats. Och statsministern liksom du och jag.” Helena Myrstener skriver om kyrkofriden som kränktes i fredags.

I förra veckan omringades sex papperslösa barnfamiljer av ett trettiotal poliser under ett familjeläger arrangerat av Svenska kyrkan.

Med rätta blev många upprörda. Polisen säger sig ha fått tips om vilka som befann sig på lägret i norra Skåne och säger i efterhand att de tyckte att det var ett lämpligt tillfälle att slå till. De tyckte väl, efter egen logik, att det var effektivt att slå till mot lägret. Konsekvensen blev att familjer splittrades och barn sattes bakom lås och bom.

Poliserna som gjorde ingripandet kan självklart hävda att de enbart lydde order. Samtidigt måste ansvarig inom polisen ha förstått att detta skulle väcka kritik, inte bara hos kyrkan. Polisen tycks underskatta allmänhetens känsla av helighet inför ett kyrkans rum eller kyrkans verksamhet.

Kyrkans tal om kyrkofrid eller en fredad zon innebär inte att kyrkan anser sig stå över lagen. Kyrkan kan inte hävda någon slags övervärldslig rätt i sina rum. Begreppet kyrkofrid kan idag inte ha juridisk giltighet. Det enda kyrkan kan hoppas på är att polis och regering är så pass civiliserade att de respekterar denna frid och att något i vårt samhälle fortfarande får lov att vara heligt.

I praktiken betyder kyrkofrid eller fredade zoner att det behövs och är nödvändigt att det finns platser eller zoner där människan får lov att bara vara människa. Där barnen får leka och kanske se de vuxna le och slappna av. Där de får vara en helt vanlig familj. En plats där människor får höra till oavsett pass, legitimation eller livshistoria.

Tanken på kyrkofrid har djupa bibliska rötter. I Gamla testamentet finns tanken om altarets horn. Den som gripit om detta horn fick inte ryckas därifrån och dödas. Helighet och fristad hör ihop.

I Psaltaren läser vi om frälsningens horn, om Gud som människans tillflykt, sköld och värn. Förståelsen av Jesus i Nya testamentet talar om detsamma: i honom ges frälsning och räddning. Ingen är dömd eller visas bort.

I hela mänsklighetens historia återkommer tanken på den heliga fristaden. Kanske för att den säger något om att vara människa; vi alla beroende av förlåtelse, att någon lyssnar och ser mig. En plats där jag för en stund inte behöver vara dömd utan får hämta kraft och vila.

Det befäl som ansvarade för insatsen mot kyrkans familjeläger behöver också en sådan plats. Förra migrationsministern Morgan Johansson också. Nuvarande migrationsminister. Statsministern. Du och jag. Alla behöver vi få höra till någonstans.

Ett samhälle som inte värnar om fredade zoner är illa ute. Ett sådant samhälle skrämmer och förfärar. Min förhoppning är att kyrkan fortsätter värna kyrkofriden/fredade zoner. Redan nu finns en tendens att tona ner detta. Det går inte heller att tillämpa 1200-talets version av kyrkofriden, självklart inte! Och ja, begreppet är komplicerat. Det behöver omformuleras och förklaras för att kunna appliceras på vår tid.

Kyrkofriden vädjar till våra hjärtan. Till vår allmänmänskliga känsla för vad som är heligt.

Alla artiklar av Helena Myrstener

The post Staten måste värna kyrkofriden first appeared on Opulens.

MACHOBETEENDE. Aldrig tidigare hade det skrivits så mycket om Anders Borg på sociala medier som när han ”kom ut” med kortklippt nacke.

Anders Borg hade sju år tidigare intagit maktens korridorer med håret i hästsvans. Nationalekonom men, som det verkar, aldrig tagit ut en akademisk examen.
Sin fru träffade han redan när han var sexton år och i intervjuer var denna kvinna hans livs kärlek. Med henne fick han barn och hus i Katrineholm. Familjen klippte sig på samma ställe också, har han berättat.

Men håret i hästsvans när en är finansminister och därtill öronsnibbspiercad, det vill säga med en ring i örat! När Borg tillträdde kunde Sydsvenska Dagbladet inte motstå att skriva: ”Man med hästsvans regeringens skräll”.

Långt hår på män med makt funkade på 1700-talet. Då var håret samlat i en hästsvans under den talkade statusfyllda peruken. Inom militären var svansen ett måste i Europa ända fram till Napoleonkrigen.

Borgs hästsvans fick, som sagt, hänga med i åtskilliga år. Trots att han alls inte skulle signalera cool börsmäklare. Han skulle ju hälsa på kungen, bära upp makt och stå i rikets tjänst som rikshushållare! Vågar jag drista mig till att fråga, så här i efterhand, pekade ändå inte detta på något? Något, ska vi kalla det för, ett exhibitionistiskt drag hos honom?

Så hände det då. Borg blev förälskad. I Dominica Peczynski.

Dominika som tidigare var en av medlemmarna i det skandalomsusade discobandet Army of Lovers. Nu företagsledare och PR-konsult. Den tidigare finansministern skilde sig från rektorn hemma i Katrineholm. Han åkte på kärlekssemester. Lät sig fotas i badbyxor. Ny frisyr. Lite pojkigt med kort lugg.

Så partajade Borg denna sommar i Stockholms skärgård och där beseglades hans öde. I samma ögonblick som det spreds att han hade blottat sig, stört sommarfriden med händer på fel ställen och kallat andra gäster för hora och slampa.

Ingen rök utan eld?

Det är där vi står nu. Eller rättare sagt: Det är där han står nu. På botten. ”Ministern med hästsvansen” har skrällt igen som sexistisk exhibitionist. Många skyndade till hans försvar. Det var väl inte så farligt ändå? Bara en vanlig svensk fyllefest?

Samhället har markerat. Det kan vi vara stolta över. Inte för att Anders Borg ligger ner. Nej, utan för att feminismens och jämställdhetens värden visade sig starka och hållbara. Machobeteende accepteras inte.

Nolltolerans är viktigt. För i detta nu lever sexismen. Människor fotas. Det läggs ut och skickas bilder. Våldtas. Utnyttjas. Tafsas på. Får skylla sig själva. Kommenteras. Begränsas. Feminismen och jämställdheten måste erövras igen och igen. Den är integrerad i samhällskroppen men också skör och utsatt.

Var det hästsvansen som förde Anders Borg till nuvarande läge?! Håret, skriver Nordiska muséet, är en berättelse om personen. Med en orakad armhåla, vaxade ben eller en tofs i nacken bryter vi normer, koder eller rättar in oss i ledet.
Det är nog inte alltid som skenet bedrar.

Alla artiklar av Helena Myrstener

The post Håret är en berättelse om personen first appeared on Opulens.