VINNARINTERVJU. “Just nu slåss jag med att ge mitt skönlitterära skrivande nog med tid och prioritera det, snarare än att hela tiden fokusera på texter med deadlines och arvodering,” säger Sebastian Lönnlöv som vunnit Opulens novelltävling Familjeband med novellen Vi närmar oss smärtans kärna.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Hur tillkom den här novellen och vad har du för känslor kring huvudpersonerna?

– Novellen har växt fram i olika omgångar under flera års tid — idén tror jag att jag fick för ungefär tio år sedan. Länge fanns det en version som jag tänkte på som färdig, men utan ”metaberättelsen” med terapeutens gårdagsupplevelse, som istället var en helt egen novell i monologform. Häromåret kom jag på att jag skulle kunna kombinera bägge berättelserna och på så sätt levandegöra terapeuten, som innan dess var lite för suddig i konturerna. Över huvud taget har jag insett att noveller blir mycket roligare — att skriva, i alla fall — när de har mer än en nivå.

Jag skriver relativt ofta om personer som befinner sig i terapiliknande samtal, men jag har aldrig annars utforskat den sortens situation ur terapeutens perspektiv. Därför var det en viktig del av skrivprocessen att försöka förstå vilka känslor och förnimmelser som berättarjaget skulle kunna uppleva. Det var först efter att jag låtit andra läsa novellen som jag insåg att berättarens kön inte framgår, vilket antagligen innebär att min bild av vem hen är kan skilja sig ganska mycket från läsarens.

Jag känner en hel del sympati för berättaren — annars hade det varit betydligt svårare att inta hens perspektiv — men också en del frustration. Och jag tycker lite synd om klienten i novellens nu, som kanske inte riktigt får det möte hon hade väntat sig. Klienten i novellens då skulle jag nog helst inte vilja möta i verkligheten, men som litterär karaktär var han tacksam att jobba med.

Vilka litterära förebilder har du?

– Jag har nog inga direkta litterära förebilder, åtminstone inga som jag har utnämnt till det, på samma sätt som jag inte har några favoritförfattare. Det finns förstås författare vars stil jag kan beundra — och det kan ibland verka inspirerande, men lika ofta bli passiviserande. Just nu skriver jag till exempel på en roman där jag har hittat ett flöde i berättandet genom att då och då slå upp och läsa en sida på måfå i någon av Nina Bouraouis böcker. Jag har också skrivande vänner vars nit och flit jag verkligen kan avundas, eftersom jag de senaste åren har skrivit betydligt mindre än vad jag skulle vilja.

Hur upplever du litteraturklimatet i Sverige?

– Vi lever i en spännande tid på många sätt — åtminstone är det vad man får försöka intala sig för att inte tappa modet helt — och det händer spännande saker även i Litteratursverige. Det ges ut nog med böcker för att dränka en litteraturkritiker varje månad och det finns en många gånger imponerande bredd i utgivningen, men det finns definitivt utrymme för dels en större bredd i vilka berättelser som ges utrymme, dels ett större fokus på kvalitet — småförlag och egenutgivning i all ära, det kan verkligen tillföra syre men när redaktörsläsning och andra kärnkompetenser i förlagsverksamheten inte finns till hands så märks det tyvärr alltför ofta. Och när större aktörer sparar in på redaktörer och korrekturläsare så märks det också alltför väl.

Jag önskar över huvud taget ett litteraturklimat som lägger större vikt vid teamarbete, snarare än att i romantisk anda se på författare som genier. Vi vore alla sämre skribenter utan redaktörer med hökögon. Och sedan behövs det verkligen mera översatt litteratur, från fler språk, vilket i sin tur kräver en kultur- och litteraturpolitik som är beredd att i högre utsträckning gå in och stötta den litteratur som inte lönar sig på kort sikt.

Hur ser ditt skrivarbete ut?

– Jag skriver vid sidan av väldigt mycket annat som upptar min tid — deltidsarbete på bibliotek och diverse frilansande, men även strödda studier i olika ämnen, eftersom jag alltid vill lära mig något nytt. Just nu slåss jag med att ge mitt skönlitterära skrivande nog med tid och prioritera det, snarare än att hela tiden fokusera på texter med deadlines och arvodering.

Tidigare hade jag aldrig det här problemet utan skrev av bara farten, men med åren blir inte bara orken mindre, utan jag är också övertygad om att dygnet har betydligt färre timmar än det brukade… Att jag ändå får en del skrivet beror till stor del på skrivfikor med skrivande vänner, skrivsemestrar till tätorter där jag inte känner någon och lagom ambitiösa skrivkurser. Förhoppningsvis kan jag också snart hitta tillbaka till den där gnistan som gör skrivandet mera lustfyllt än kravfyllt.

I övrigt så skriver jag alltid på massor av olika projekt samtidigt och jobbar ofta med en viss text i flera omgångar under många års tid, innan den till sist eventuellt publiceras. Ibland skriver jag linjärt och strukturerat, andra gånger skapar jag snarare ett pussel av stycken som förhoppningsvis bildar en helhet till sist.

Vad skriver du på just nu?

– Mitt huvudsakliga fokus i nuläget är en roman som långsamt växer fram och som jag förhoppningsvis blir klar med en vacker dag — ”Låt mig bli”, om Johannes som genomgår könsidentitetsutredning och könsbekräftande behandling, och om åren efteråt där han försöker nå fram till en identitet bortom könskategorierna.

Dessutom skriver jag en del poesi och har ett dussin olika prosaprojekt, som jag då och då kommer på något om och måste återbesöka — plus en massa noveller, mer eller mindre färdigskrivna, som jag väcker till liv när det dyker upp ett passande tillfälle. Till exempel en novelltävling på tema familjeband.

The post Sebastian Lönnlöv vann Opulens novelltävling first appeared on Opulens.

BÖCKER. Varje onsdag under sommaren tipsar Opulens litteraturkritiker om tre böcker att läsa under lediga dagar. I titlarna länkas till recensionerna i sin helhet.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Sitta lugnt med ordentliga skor av Maria Seisenbacher
Ellerströms förlag
Översättning: Daniel Gustafsson och Cecilia Hansson
Efterord: Jenny Tunedal

Att vara anhörig och vittne till en tidigare fullt fungerande persons utdragna sönderfall måste vara fruktansvärt. Österrikiska poeten Maria Seisenbacher, född 1978 och bosatt i Wien, introduceras nu på svenska med diktsamlingen Sitta lugnt med ordentliga skor, som rör sig kring en moders insjuknande i Alzheimer. Dikterna rör sig kring sjukdomens utplåning av en närstående. Den successiva förlusten av någon som kroppsligen lever, men mentalt försvinner bit för bit. Det är ömsom kontrollerat och eftertänksamt, ömsom märkligt vackert diktat. Aldrig överflödigt. Delvisa fragment binds ihop med tydliga bilder. Seisenbacher vet vad hon gör.

Inte så farligt — 30 berättelser om våldtäkt och övergrepp av Roxane Gay (red)
Översättning: Manne Svensson
Albert Bonniers förlag

Inte så farligt är bitvis fantastisk läsning rent litterärt, men alldeles förfärlig läsning innehållsligt. Trettio personer, merparten kvinnor, samt någon ickebinär och någon man, berättar om upplevelserna av övergrepp och våldtäkt. Ibland är det en isolerad händelse, ibland flera. Skribenterna är amerikanska författare, poeter, redaktörer, skådespelare och forskare, eller på annat vis intellektuella. Tillsammans skissar de fram ett kompakt mörker av övergreppshandlingar som män begått mot dem.

I fiskarnas tecken av Melissa Broder 
Översättning: Helena Hansson
Modernista förlag

Navet i boken är litteraturdoktoranden Lucy. Boende i Phoenix har hon skrivit på en avhandling om Sapfo i nio år. Forskningsbidragen börjar föga överraskande sina och relationen med räddhågsne pojkvännen Jamie går på slentrian. En dag bestämmer hon sig för att göra slut med honom och en vindlande jakt på nya kärlekar tar vid. Broder blixtbelyser de underkastelser människan hänger sig åt för att få sin behovssfär tillgodosedd. Hon har en sällsynt förmåga att köra fingret rakt in i samtidens infektionshärd med porrskadade sexuella preferenser, anknytningsproblem, bisarra flyktbeteenden och ambivalenta önskningar. Det är både befriande och skuldsanerande (as in: you´re not alone), rannsakande och dystert.

The post Sommarläsning: Helena Lie tipsar first appeared on Opulens.

POET. Helena Lie är Opulens redaktör för avdelningen Prosa & Poesi men också själv poet. Dessa fem dikter är ur det pågående projektet Genealogin som kretsar kring arv, rötter och härkomst.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

ett ensligt vatten

längs spårstigen

den ursinniga märgen

och genealogin bultar inom oss

att plana ut i

födas i möjlig upprepning

planlöst

strös i köttet

de gick aldrig

skars bara ur systemet

skurna ut ur familjeakten

The post Lyrik: Fem dikter ur Genealogin first appeared on Opulens.

ANTOLOGI. Jag nöjer mig  med att konstatera att Pralin är ett oerhört välkommet inslag i litteraturvärlden, skriver Helena Lie som läst en antologi med texter ur det nätbaserade magasinet. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Antologi: Lila blomfält, klorblå läppar, sur i huvudet 
Medverkande: Clara Olausson, Nikolina Nordin, Isabelle Löf, Jennifer Sameland, Anna Nygren, Sofia Dahlén, Hanna Johansson.
Redaktion: Ida Mirow, Maria Bodin, My Roman Fagerlind

Pralin magasin är en ny nättidskrift för poesi och prosa som drivs av Ida Mirow, My Roman Fagerlind och Maria Bodin. Nu släpper de antologin Lila blomfält, klorblå läppar, sur i huvudet — en chapbookartad sak med texter som tidigare publicerats i magasinet under temana Första gången, Lekar eller Monster.

Det är en nätt och brokig samling, ingen text är den andra lik. Clara Olausson inleder med det prosalyriska verket fragment ur skrivandet elr ”skrivdagboken” som publicerades under temat ”Första gången”. Texten är ett slags flödesartad berättelse om önskan till återskapelse, skriften, kroppen, tvångstanken, lila blomfält och annat. Jag gissar att Mare Kandres flödande prosalyrik i Djävulen och Gud från 1993 eventuellt är en inspiration, men jag kan ha fel. Nikolina Nordin och Isabelle Löf bidrar med text under samma tema. Nordin med den gurleska prosatexten Trilling om några systrar som får knölar på kroppen, vill bli gravida samtidigt och få orgasm när de föder, men där jaget till slut verkar bli den som föder fram en ny syster. Texten talar i metaforer och en del obegriplighet som lämnar mig konfunderad.

Löfs bidrag på tre dikter är mer kondenserad och bygger upp en klaustrofobisk, och även här gurlesk, värld av köttsliga bilder där flickor, fjortisfoster och förkolnade kön samsas om utrymmet. Jennifer Samelands text bryter däremot av med en helt annan ton och ett annat tempo, från Pralins Monster-nummer, där total besatthet och stalking av ett ex är helt naturligt för huvudkaraktären.

Anna Nygrens suggestiva prosalyrik går också i köttslighetens spår och den är min favorit i samlingen. Nygrens karaktär Zlatan är en katt som föder ungar som är över hela huset och vars tassar bryts när de fastnar i stolsbenen. Något är fel på deras skelett och deras hjärtan är så stora, men efter hand hamnar vi någon annanstans i vad som verkar vara psykisk sjukdom och något slags institution. En mamma stryker någons hår, några vårdare bevakar flickor som springer i korridoren, flickorna bits och skvätter blod. Liksom de föregående texterna är det kvavt och trångt som läsare att vistas här.

Sofia Dahlén jobbar däremot med en sparsam och delvis uppräknande dikt publicerad under temat Lekar. Här finns många nyord och en del knasigheter, precis som lek kan innebära. Den sista texten av Hanna Johansson utspelar sig över en syskonhelg i ett sommarhus på Dalarö och är en intressant berättelse om syskonkonkurrens, ätstörning, mindervärdeskomplex och förlust.

Allt som allt är det sju texter att förhålla sig till. Jag uppskattar initiativet mycket; det är endast kvinnliga skribenter och samtliga texter handlar om kvinnor på något sätt. Antologier är däremot något av det svåraste som finns att recensera. Det är lite som att äta buffé, man blir snabbt däst trots att man inte vill, och det är svårt att säga något om eventuell kvalitet efter en text på två-tre sidor. Jag nöjer mig därför med att konstatera att Pralin är ett oerhört välkommet inslag i litteraturvärlden. Gott så.

The post Välkommet inslag i litteraturvärlden first appeared on Opulens.

Opulens novelltävlingar har blivit ett populärt återkommande inslag i magasinet. Inför sommaren går vi nu ut med en ny tävling. Tema: Familjeband. 

Sommaren står för dörren och de flesta kommer vara lediga vid något tillfälle. Vissa har stugor eller släkthus som ska bevistas. Vissa har lovlediga barn eller släktingar som ska besökas, eller tas emot som gäster. Vissa har ingen familj eller släktingar alls. Ibland självvalt, ibland inte. En sak är säker: familjeband innebär unika berättelser. Ljusa som mörka, funktionella som dysfunktionella och oavsett hur det sett ut har författare ända från antiken fram till idag granskat familjen som institution på olika sätt.

Längden på novellen bör vara 9 000-18 000 tecken inklusive blanksteg. Den får inte vara publicerad tidigare. Skicka texten i ett worddokument, storlek 12, 1,5 radavstånd. Åtta författare kommer att väljas ut och presenteras i magasinet under sommaren då vi även publicerar vinnarbidragen. De tre första pristagarna erbjuds också att läsa sina noveller på Kulturscen Opulens i höst

Bidrag mejlas till novelltavling@opulens.se och kan skickas till och med 16 juni. Vid eventuella frågor kontakta Helena Lie på poesi@opulens.se.

1:a pris

2:a och 3:e pris

4-8:e pris

The post Opulens utlyser novelltävling! Tema: Familjeband first appeared on Opulens.

SJUKDOM. Dikterna rör sig kring sjukdomens utplåning av en närstående. Den successiva förlusten av någon som kroppsligen lever, men mentalt försvinner bit för bit. Det är ömsom kontrollerat och eftertänksamt, ömsom märkligt vackert diktat, skriver Helena Lie om Maria Seisenbachers nya diktsamling.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Sitta lugnt med ordentliga skor av Maria Seisenbacher
Ellerströms förlag
Översättning: Daniel Gustafsson och Cecilia Hansson
Efterord: Jenny Tunedal

Den som någonsin arbetat med dementa vet hur deras språkvärld kan te sig, som har de tappat logiken fullständigt (vilket de ur ett medicinskt perspektiv har) mellan meningsbyggnad och sammanhang, ord och ickeord, förgången tid och nuet. Att vara anhörig och vittne till en tidigare fullt fungerande persons utdragna sönderfall måste vara fruktansvärt. Österrikiska poeten Maria Seisenbacher, född 1978 och bosatt i Wien, introduceras nu på svenska med diktsamlingen Sitta lugnt med ordentliga skor, som rör sig kring en moders insjuknande i Alzheimer. Samma tematik som Jenny Tunedals senaste diktbok Rosor, skador från 2017 (W & W) och Tunedal har skrivit det fina efterordet här. Seisenbacher är känd i den tyskspråkiga litteraturvärlden sedan länge. Hon debuterade 2009 med diktsamlingen Konfrontationen skriven tillsammans med Hermann Niklas och har sedan dess utgivit en handfull böcker, varit redaktör i många år samt gjort konstnärliga samarbeten. Sitta lugnt med ordentliga skor är hennes näst senaste utgivna bok, oklanderligt överförd till svenskan av Daniel Gustafsson och Cecilia Hansson.

Dikterna rör sig kring sjukdomens utplåning av en närstående. Den successiva förlusten av någon som kroppsligen lever, men mentalt försvinner bit för bit. Det är ömsom kontrollerat och eftertänksamt, ömsom märkligt vackert diktat. Aldrig överflödigt. Delvisa fragment binds ihop med tydliga bilder. Seisenbacher vet vad hon gör. Sjukdomen pågår och tiden går, diktjaget genomlever och bär vanmakten, iakttar förändringen och försvinnandet: det främmande/från bergen/på våren/du kommer/och försvinner/avrivna/kalenderblad

Att följa modern genom sjukdomen blir för jaget också att följa sig själv ut ur barndomen. Det att aldrig mer kunna vara föremål för sin mors omhändertagande eftersom denna inte har kapacitet längre, är ett faktum som slår skoningslöst. Inte bara innebär det en slutgiltig förlust av en älskad nära. Det innebär också slutet på en väsentlig del av jagets historia. Jag tänker på Brigitta Trotzigs diktrad från en bok jag tyvärr inte minns namnet på (min glömska får trots allt ses som kongenial med den här recensionen) där Trotzig beskriver hur hon aldrig mer blir ett barn i sin faders famn. Eller var det knä? Oavsett vad, den raden rymmer allt. Seisenbacher beskriver det så här:

ohjälpligt förlorad
jag kommer inte ut ur mamman
går tungt med henne
på flytande ytor
likt hennes krampande fingrar
rycker livet blint
barndomen ur mitt ansikte

Det finns en uppsjö svenska romaner där berättelsen kretsar kring just alzheimer och andra demenstillstånd, men diktsamlingarna är inte lika många. Förutom Tunedals Rosor, skador tänker jag på Magnus William-Olssons ypperliga Ingersonetterna (W & W) från 2010, som även den rör sig kring en alzheimersjuk moder. Det som slår mig är att både Seisenbachers, Tunedals och Olssons föremål för dikten är den borttynande modern, inte den borttynande fadern. Det kan vara en slump, men jag tror snarare det handlar om modersgestalten som fenomen och symbol- den sista utposten som tar med sig någonting för människan så fundamentalt grundläggande när hon försvinner. Som vore det naturvidrigt när just mödrar slutar fungera och löses upp. Urmodern som ska hålla ihop, finnas där med omsorgen, men sjunker ihop allt mer och går sönder. Oavsett vad så sköter Seisenbacher detta svåra närmande ovanligt bra.

att sitta upp
fästa stigbygeln
i död vinkel
ett mål

en enda fråga
blir stormen
som driver allt isär

en kort halt
i sammanstötningen
avslutar cirkelrörelsen

The post Skickligt om en moder i sönderfall first appeared on Opulens.

SEXUELLT VÅLD. Roxane Gay kom ifjol ut med Hunger- historien om (min) kropp. En bok om den gruppvåldtäkt Gay var med om som knapp tonåring och hur hon började bygga ett ointagligt fort av sin kropp efter det för att ingen någonsin skulle närma sig henne igen. Gay är nu tillbaka med antologin Inte så farligt- 30 berättelser om våldtäkt och övergrepp.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Inte så farligt — 30 berättelser om våldtäkt och övergrepp av Roxane Gay (red)
Översättning: Manne Svensson
Albert Bonniers förlag

”Oavsett vad som händer våra kroppar under en livstid… så är de fortfarande våra.”
Maggie Nelson

Genetiskt är jag kodad som kvinna. Min kropp har två x-kromosomer, äggstockar, livmoder och bröst. Jag lever som och definierar mig som kvinna. Equals: Det har aldrig varit en fråga om, utan när, jag skulle råka ut för sexuella trakasserier eller övergrepp, främst av någon med genuppsättning x och y. Enligt Brå var 98 procent män av de som misstänktes för sexualbrott år 2016. År 2017 utgjorde män 99 procent av de som dömdes för våldtäkt. Det finns alltid nyanser på skalan, även män råkar ut för övergrepp och våldtäkt, även kvinnor kan vara förövare mot både män och kvinnor, och siffrorna ovan gäller endast för misstänkta eller dömda, men på det stora hela ser det ut så här i Sverige idag enligt statistiken, och då är inte ”mildare övergrepp” med.

Jag har ändå klarat mig hyggligt till skillnad från väldigt många andra kvinnor. Ett faktum jag är mycket tacksam över, men att det ens existerar en sådan tacksamhet i en är absurt. Vad fan är vi tacksamma för egentligen? Att mannen av någon anledning inte våldtog utan bara tafsade grovt? Att den potentielle förövaren var så full eller påverkad att koordinationen felade och han kom av sig? Att någon kom in i rummet?

Historierna är lika många som det finns människor och de tar aldrig slut. I den amerikanska författaren Roxane Gays nya bok Inte så farligt- 30 berättelser om våldtäkt och övergrepp diskuterar de medverkande bland annat detta. Att de ändå hade tur. Att det kanske inte var så farligt trots allt. Att de i alla fall inte miste livet. Att det ju kunde varit värre. (Normaliseringsprocesser vid trauma är som bekant ett sätt att försöka överleva.) Men samtidigt: ”Posttraumatisk stress är på riktigt och äter sig in i själen och förståndet på så många av oss som överlevt sexuellt våld”, skriver skådespelerskan Gabrielle Union som i tjugoårsåldern blev våldtagen under pistolhot i den skoaffär hon då jobbade i.

”Inte så farligt” är bitvis fantastisk läsning rent litterärt, men alldeles förfärlig läsning innehållsligt. Trettio personer, merparten kvinnor, samt någon ickebinär och någon man, berättar om upplevelserna av övergrepp och våldtäkt. Ibland är det en isolerad händelse, ibland flera. Skribenterna är amerikanska författare, poeter, redaktörer, skådespelare och forskare, eller på annat vis intellektuella. Tillsammans skissar de fram ett kompakt mörker av övergreppshandlingar som män begått mot dem.

Förövarna är campusvänner, det är pojkvänner, ex, dejter, pappor, andras pappor, lärare, kollegor, rumskamrater, chefer, regissörer, soldater, humanitärarbetare, tränare, ja, alla kategorier är representerade. De tafsar, grovtafsar, trakasserar, våldför sig, våldtar, tvingar, hotar eller förnedrar. Ibland allt på en gång. Våldtäktskultur, misogyni, porrskadade män och sadism far fram liksom ren och skär ondska, våldtäkt som vapen i krig, maktfullkomlighet. Boken utgör en tung vittnesbörd om olika grader av trauma och efterverkningens enorma lidande. Jag måste pausa flera gånger, betänka vad i hela friden jag nyss läst.

I princip alla texter är oerhört välskrivna, men en text som griper extra mycket är exempelvis Sharisse Traceys bidrag som beskriver hur hennes pappa, frilansfotografen, vid en fotosession hemma våldtar henne vid tretton års ålder och hur hon sedan berättar det för mamman i hopp om att hon ska agera och lämna sin man, men istället blir det offret/barnet som får bära skulden och enligt släkt och utomstående kurator dessutom ”borde förlåta honom”. När pappan försöker våldta henne igen ett par år senare, men inte lyckas, blir hon dels inte trodd, dels tvingad att bo under samma tak som förövaren ändå eftersom hon inte kan bo hos kompisar hur länge som helst. Det är skakande läsning. Naturvidrigt. Familjen som den sjukaste institutionen av alla är knappast en nyhet, men likväl förbluffas jag över hur djupt störd människan kan vara gentemot sina barn och närmsta.

Eller So Mayers text, om hur pappan lärde henne läsa under samma period som han våldtog henne. Lärde henne simma och andas utan att drunkna, samtidigt som han höll för hennes mun om nätterna. Eller Anthony Frames text om hur en kompis pappa med tvång runkar av honom när han sover över. Eller Michelle Chens rapportliknande text om flyktingkvinnor och den överhängande risken att utsättas för sexuellt våld vid gränsövergångar och i flyktingläger.

Dessa och många, många fler finns här och jag tänker att detta att berätta är ett första steg mot läkning, men det betyder inte nödvändigtvis att det går att läka vad någon annan haft sönder. Pseudonymen V J Sleek skriver i boken: “Ett trauma kan aldrig lösas upp helt och hållet”. Så är det nog. I bästa fall lär man sig leva med det, gå vidare, men vad händer med de som inte lyckas?

Berättelserna i ”Inte så farligt” rör sig mest kring regioner i USA och dess närhet och gärningspersonerna är uteslutande män. Gay har en stenhård agenda, det är jag förtrogen med sedan innan, hennes korståg är naket, brutalt, smärtfyllt och viktigt, men antologin hade växt i nyansrikedom om inte alla medverkande var privilegierade somewhat framgångsrika intellektuella, och om även berättelser med kvinnliga förövare hade inkluderats. För givetvis finns de. Men det är också min enda invändning.

The post Fantastisk och förfärlig antologi first appeared on Opulens.

“Likt Jönsons tidigare diktverk är Marginalia/Xterminalia en poetisk klasshatsakt laddad med groteskerier och intelligent lyrik som fortfarande gör mig knäsvag.” Så skriver Helena Lie i en uppskattande recension av verket som består av två böcker.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Marginalia/Xterminalia av Johan Jönson
Albert Bonniers förlag

Jag och poeten Johan Jönson har en lång historia. Jag slukade Efter arbetsschema när den kom 2008, tänkte att tyngre än så här blir det inte. Jag har läst några av de verk som släpptes innan hans så kallade genombrottsbok (som var just Efter arbetsschema) i efterhand och det mesta som släppts efteråt. Även sett en uppsättning av det dramatiska verket Zoembient som turnerade 2010. Vad jag vill säga är: Jag kan omöjligt läsa Jönson objektivt. Å andra sidan är väl ingen kritiker objektiv nu för tiden. Eller alls någonsin. Jönson har en enorm produktivitet bakom sig. Runt arton diktböcker, ett tiotal dramatiska verk, flertalet co-labs inom performance och dans.

Likt Jönsons tidigare diktverk är Marginalia/Xterminalia en poetisk klasshatsakt laddad med groteskerier och intelligent lyrik som fortfarande gör mig knäsvag. Skillnaden med Marginalia/Xterminalia är att verket dels är uppdelat i två böcker, dels är betydligt tunnare än de föregående, men i övrigt rör vi oss i det typiskt jönsonska landskapet, eller snarare bland de dårskaper som människor ägnar sig åt. Desperationen är intakt, ångesten och självhatet likaså, förtvivlan och fattigdomen finns där liksom de groteska kropparna, döden, självdöden, förfallet, äcklet och mardrömmarna.

såg
en serie drömbilder
av mig själv, där
jag åt med sked
av den egna hjärnan.
jag höll mitt avhuggna huvud i famnen, åt ur halsöppningen, åt.
det smakade ingenting.

Jag arbetar för pengarna

jag tror inte på någonting.
ändå dricker jag.

Jag jobbar bara för pengarna

Att få in pengar eller inte, att överleva, försörja familjen, löper i frenetiska omkväden över varje sida, självklara i den ständiga repetitionen. Som om diktjaget fastnat i ett slags liv (läs underklass) han inte vill ha, men tvingar sig uthärda eftersom han inte tycker sig ha något val och jag tänker nej, vissa ger upp att ha ett val för de orkar inte mer: … / jag har inte dött / eller blivit gravt invalidiserad / på något meningslöst skitjobb. / inte hittills i alla fall. / jag är tacksam för det, märker jag. / Jag ska tjäna pengarna /… / döden som utför / ett momentant / och reduktivt montage / av det egna livet. / Jag måste tjäna pengar /… /

Kroppen är likt tidigare en behållare eller ett redskap som arbetar och som försämras för varje år, görs odugligare. Det är inte muntert, nej. Men i den kompakta uppgivenheten och resignationen gömmer sig ibland en one-liner som får mig att skratta. Som här: … / jag minns hur / framtidens landskap böljar / och böljar / som en medelpadsk höståker /… Eller: … / jag är vitt slödder. spermavitt babbeslödder. /… / Jag tänker på den danske författaren och dramatikern Bjørn Rasmussen som i sin senaste diktbok Ming (Modernista, 2017) talar med liknande metaforer. Rasmussen och Jönson tycks i sin diktning dela samma sorts smärta även om den ene är psykiskt sjuk och står på tung psykofarmaka och den andre dricker lite för mycket och är sjuk i själ och kropp av slavlönearbetet.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

De välbekanta akademiska referenserna är här, liksom namedroppandet av poeter och filosofer. Ett slags parallell verklighet till den sorg jaget uttrycker gentemot allt det förslösade arbete som utförs, förlusten av liv i att ständigt upprepa det.

sverige som immanent
kapitalistisk randstat, befolkad
av foglig biomassa,
ett sorts ryggradslöst slem,
utan möjlighet att ta ansvar
för sina handlingar, begär, språk. ja,
själva frasen ”ta ansvar”
(abjektalt äcklig att upprepa i dikten)
självt en lätesloop
ur det hyperliberala dröm-
en-dröm-landets-regim.

Tonläget skärps i Xterminalia, den andra delen. Den har annan disposition och ett aggressivare innehåll med våldsbejakande idéer, våldsamt sex, machostereotyper och ett mycket kort appendix som med sin blotta existens verkar säga: Ha ha, se. Det tar aldrig slut. Livet. Lidandet. Döden. Aldrig.

Man skulle eventuellt kunna läsa Jönsons diktsläpp de senaste åren — Efter arbetsschema (2008), Livdikt (2010) och riktningstriologin Med.bort.in. (2012), Mot.vidare.mot. (2014) och Dit. dit. hään. (2015), som ett enda megalångt pågående verk. (Förmodligen det längsta i sitt slag.) Böckerna har uppenbara likheter, hakar i varandra, en del fraser går igen och stilgreppen likaså, men det vore att reducera Jönsons arbete och det spelar dessutom ingen roll. Det är dikt på liv och död och den är livsviktig.

Alla artiklar av Helena Lie

The post Jönson.sviker.inte first appeared on Opulens.

MALMÖHISTORIA.  Gärningen i att ge dessa bortglömda människor, jag syftar givetvis på offren, röst och utrymme kan jag bara applådera, skriver Helena Lie i sin recension av boken Malmömord av Greger Larsson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Malmömord av Greger Larsson
Förord: Kristian Lundberg
Venaröd förlag

Malmö är den plats i världen där jag råkar vara född. Det brukar vara med människors födelsestäder som det är för mig. Jag hatar Malmö. Intensivt. Men jag hatar inte alltid Malmö. Faktum är att min övergripande kärlek till livet, varat och nuet vissa dagar helt går i fas med staden, men kanske blir kontrasten mellan dessa poler extra stark när det gäller en plats som just den här. Malmö är nämligen både en enkel och komplicerad stad och har så varit länge, och den urspårade kriminaliteten kastar sin skugga över alla dess invånare.

Författaren Greger Larsson född 1960, är infödd malmöit och debuterade 2016 med egenutgivna boken Berättelser från Malmö som följdes av Himmelsblått — en tidsresa i Malmö (2017) på Venaröd förlag. Nu utkommer hans tredje bok, kort och gott kallad Malmömord, med ett fint förord av Kristian Lundberg. Precis som baksidestexten säger kan boken fungera som ett slags guide över platser och situationer grymmare än det som går att dikta fram. Larsson redogör här för tolv mord som ägt rum i olika delar av Malmö mellan åren 1965 till 2004, och det är med imponerande faktaprecision dessa handlingar, offer och förövare får sina berättelser skrivna. Det rör sig om gruvliga scener där ren ondska härjar fritt, kort sagt, scener en normalt funtad person inte kan föreställa sig.

År 2004 inträffade ett rånmord i Malmö på restaurang Wendis på Ystadvägen. Jag minns fortfarande hur fruktansvärd jag tyckte den historien var, kunde inte omfatta brutaliteten i det, och mordet finns med i boken. Ett gäng killar i en ålder mellan 16 och 18 år bestämmer sig för att råna Wendis som drivs av Wendi Ma och hans fru Yixi Zhou. Killarna har med sig ett antal knivar. Det motiveras med att ”de vet att kineser är rädda för knivar” som de säger senare i förhör. Men istället för att ta pengarna och dra därifrån sticker en av killarna kniven i båda ögonen på Yixi Zhou, han sparkar henne i huvudet och knivhugger henne flera gånger tills hon dör. Wendi Ma knivhuggs av killarna, framförallt i ansiktet och de sparkar även på honom, men han överlever mirakulöst. Än idag förstår jag inte hur de kunde göra det de gjorde, de där killarna.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Pralinmordet är ett annat mord som Malmöbor alltid kommer minnas: 1994 mördades Claeshallens förmögne ägare, antikhandlaren Claes Nilsson. Drogad i hemmet av praliner preparerade med Rohypnol. Av en kvinna som agerade lockbete för några män som sedan tog nycklarna från den avsomnade Claes och gick på jakt efter hans kontanter. Detta var en tid där kontanter fortfarande var det betalningsmedel folk använde mest och många sparade även pengar hemma. Helt orimligt idag, tycks det mig.

Men, här hejdar sig mitt minne  och Larsson fyller i det med tio mord till. Det är kannibalen på Kornettsgatan (1979), som precis som det låter, äter upp kvinnan han har träffat. Han dödar henne, styckar henne i badkaret och lägger delarna i linneduk i frysen. Det är mannen som 1991 våldtar och dödar sin nioåriga svärdotter Sonja, och det är vämjeligt att läsa hur han har sönder hennes kropp. Det är hatbrott och mord 1994 på en homosexuell man där parterna har träffats på Heta Linjen, den telefonlinje som var motsvarigheten till det vi idag kallar chattforum. Det är fler barnamord, svartsjukemord, krogbråksmord, seriemördaren på Östra sjukhuset som hann ha ihjäl 27 människor och försökte döda ännu fler, men misslyckades.

Detaljmängden i kapitlen varierar, förmodligen beroende på hur mycket information Larsson har lyckats få tag i om varje gärningsman, men personberättelserna om mördarens liv, historia, bakgrund och hur det blev som det blev, är mycket intressanta att ta del av. Vissa har alltid varit avvikande eller haft en svår uppväxt, och lider av antingen psykiska problem, alkoholism eller ekonomiska bekymmer som måste lösas. Vissa verkar bara drivas av rent hat. Jag ger Larsson en eloge för hur detaljerat han skissar upp varje fall. Han gör en insats för Malmös lokalhistoria, helt klart, men i mitt stilla sinne undrar jag även var de kvinnliga mördarna är. För det måste finnas åtminstone några.

Rent språkligt är Malmömord lite väl statisk med en alltför redogörande ton, kanske på grund av bokens sakprosaiska karaktär. Men för att  få läsaren med sig hade författaren behövt en mer böljande, personlig berättarstil. Ansatsen tycks ju inte vara informationsbok, utan faktabaserad berättelse. En del putslustigheter blandade med ett antal otympliga formuleringar drar också ner intrycket lite. Formuleringar som ”magasinerade bohag från ett magasin vid Bulltofta”, ”forslas till sjukhus”, ha ett ”trängande behov av vård”, eller ”vikten av detta hade de inpräntat i henne”, ”dömas till utvisning ur riket”, ”när han bragte Bert Persson om livet”, ”ämnade dränka henne” och så vidare får det att klia i korrekturhänderna.

Med tanke på den i övrigt samtida, osentimentala tonen känns den sortens formuleringar malplacerade, mer som ett poserande med synonymer än något som tillför värde. Jag misstänker att Larsson smittats av språket i de otaliga brottsutredningar, rapporter och annat som han under lång tid måste ha tagit del av för att kunna skriva boken. Oavsett hur det ligger till med den saken så är det synd. Men gärningen i att ge dessa bortglömda människor, jag syftar givetvis på offren, röst och utrymme kan jag bara applådera.

Alla artiklar av Helena Lie

The post Malmömord i ord first appeared on Opulens.

SAMTIDEN. Broder blixtbelyser de underkastelser människan hänger sig åt för att få sin behovssfär tillgodosedd. Hon har en sällsynt förmåga att köra fingret rakt in i samtidens infektionshärd, skriver Helena Lie om romanen I fiskarnas tecken. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I fiskarnas tecken av Melissa Broder 
Översättning: Helena Hansson
Modernista förlag

En av förra årets bästa böcker enligt mig var essäsamlingen So sad today av den amerikanska poeten och författaren Melissa Broder som Daidalos förlag släppte på svenska. Inte ett mästerverk rent författartekniskt, det finns många som är skickligare, men för sitt ohejdade vrål rakt ut i vår tid, med ett blottläggande av symptom, situationer och stämningslägen som alltför många känner till. Med Broders gränslösa, äckliga petande i det vi inte pratar om och den vanmakt över varandet och levandet som boken gestaltar är det inte direkt läsning för den lättsinnige. Men för oss andra är So sad today en självklarhet. Broder romandebuterar nu med en lika hutlös, sorglig som uppfriskande berättelse med drag av essä och en dos magisk realism. Begränsningar är inte Broders grej. Det är jag henne tacksam för.

Navet i boken är litteraturdoktoranden Lucy. Boende i Phoenix har hon skrivit på en avhandling om Sapfo i nio år. Forskningsbidragen börjar föga överraskande sina och relationen med räddhågsne pojkvännen Jamie går på slentrian. En dag bestämmer hon sig för att göra slut med honom, eller egentligen: Ha uppehåll. Till hennes förvåning nappar Jamie på idén, de delar på sig, och han träffar en ny direkt. Lucy drabbas av allvarliga tveksamheter grundat i den psykologiskt banala och vanligt förekommande impulsen att intensivt vilja ha tillbaka den man valt bort när denne plötsligt går vidare. Lucy åker därför till Kalifornien för att passa sin systers hund och hus på Venice beach, och även för att Jamie ska sakna henne.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

I glashuset på stranden börjar hon Tinder-dejta samtidigt som hon efter övertalning från systern börjar en självhjälpskurs i sex- och kärleksberoende. Svar ja, det är så mindfuckat som det låter. De andra kursdeltagarna är kvinnor i alla åldrar. Det är Hönshästen och den multisjuka, hyperkänsliga Sara som sitter och mellanmålsäter hela tiden medan hon masserar sina fötter. Det är botox-Brianne, den självskadande brittiska Claire och milfen Diane som ligger med sin sons tonårskompisar. Lucy föraktar till en början allihop. Hon vägrar spegla sig i dem, känner bara irritation, men påbörjar ändå en undersökning av sitt beteende gentemot män. Under kursens gång står missbrukstendenserna allt klarare för henne via de andras berättelser och via de miserabla dejter hon går på. Det att vara en som måste leva förhöjt för att stå ut och som inte tror sig kunna ha det ”normala, lugna” för att ens beteende är skadat. Att ”ha en sjukdom”, som Lucy uttrycker det.

När hon så träffar en man som bor i havet (ja, han bor i havet) upplever hon en ny, helig, oförställd kärlek och allt kastas om. Denna gränsvarelse får mig att tänka på Mare Kandres modersmonster i den mytiska romanen Bestiarium från 1999 och faktum är att Broder, istället för att hemfalla åt en schablonmässig Poseidon-figur, lyckas levandegöra denna karaktär lika skickligt som Kandre lyckades med sin. Till skillnad från So sad today finns här också en fördjupad lyrisk tyngd som imponerar, speciellt i partierna som rör Lucys kärleksrelation med havsmannen. Det böljar och far, susar och viner och är snudd på överdådigt, jag väntar bara på att den grekiska kören ska stämma upp bakom mig, men Broder lyckas ändå hålla balansen. Kanske för att dessa stycken utgör en paus från det annars typiskt amerikanska, burdusa idiomet hon i övrigt arbetar med.

Den självironiska humor som kännetecknade förra boken vrids här ett extra varv. Till exempel kan stycket om när Lucy, inför en Tinder-date med okänd man, förbereder sig för sitt livs eventuellt första analsex, gå till litteraturhistorien som en av dess mest explicita redogörelser. Danske Björn Rasmussen gjorde något dylikt i Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen (Lethe, 2013), men det kommer inte i närheten av detta. Bedårande i all sin prekära prakt är det, liksom Lucys första intimvaxningsvedermödor och dess postoperativa status.

Broder blixtbelyser de underkastelser människan hänger sig åt för att få sin behovssfär tillgodosedd. Hon har en sällsynt förmåga att köra fingret rakt in i samtidens infektionshärd med porrskadade sexuella preferenser, anknytningsproblem, bisarra flyktbeteenden och ambivalenta önskningar. Det är både befriande och skuldsanerande (as in: you´re not alone), rannsakande och dystert. Vad är det för vansinnig tid vi lever i, tänker jag. Fast var det bättre förr? Det kan omöjligt vara så. Men lite klaustrofobiskt är det allt att se på sig själv genom Broders lins.

Alla artiklar av Helena Lie

The post Vid samtidens infektionshärd first appeared on Opulens.

MINIMALISM. Eva Ribichs senaste diktsamling Om ingenting annat innan ter sig aningen dunkel, tycker Helena Lie, som likväl finner ett behag i de minimalistiska formuleringarna i boken.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Om ingenting annat innan av Eva Ribich
Pequod Press

Hösten är lika med att förlagen spottar ur sig nya böcker. Jag får hem några lyrikverk från Pequod Press, det lilla och ofta högkvalitativa förlaget med bas i Malmö. Jag väljer Eva Ribichs senaste Om ingenting annat innan. En sparsmakad bok, glest mellan raderna, lite mer i mitten för att sedan tunnas ut, men så är Ribich också känd minimalist. Senast i somras utkom hon med ett sextonsidigt verk i Trombone förlags skriftserie Svavel, och Om ingenting annat innan är hennes sjunde diktsamling.

Omslaget utgörs av ett fotografi på den stege som finns vid bryggor och badhus och som leder ner i vattnet. Jag läser boken tre gånger. Den är inte särskilt omfattande och jag försöker bli klok på den, men är märkligt opåverkad: ”Dörren till hissen / skrapar/ när den stängs / Sluter om / det lilla / rummet / och mig” Eller: ”I hissen ner / är det stilla / men utanför / rusar det/ Jag faller / Mina ögon / i spegeln / mörka som / dina”.

Det är någonting ödsligt över den här samlingen. Som att vistas på en ensam plats där allt är vitt och det inte går att urskilja något. Få rader slår an i mig, men jag tänker att det får vara så och efter halva boken händer åtminstone något. Dikterna är nu utströdda över sidorna, precis som minnen kan kännas eller som något som flyter i vatten.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Fraser på engelska dyker upp, en barndom skymtas, en vuxen bestämmer: ”Dina händer /runt hennes hals / når helt runt / prövar / hur länge / du håller andan själv / jag kan inte röra mig / som om du håller / fast mig också / tills du släpper.”

Men lika snabbt är jag tillbaka i den tillstramade ensligheten. En halsduk knyts, Kanadakylan tränger in, snökristaller bildas, och så vattnet som är ständigt närvarande. Lake Michigan, vågor, livbojar, stegen som leder ner eller upp. Det är någonting med det där vattnet som Ribich cirklar kring. Någonting måste ha hänt, tänker jag. Ett dödsfall, kanske en olycka. Eller kretsar allt kring en önskan, jag vet inte, men att använda ett av de mest symboltyngda element vi har äger vissa fördelar. Det inbjuder automatiskt till något slags tillskrivning av eventuella händelser eller betydelser.

Enligt förlaget handlar den här diktboken om att ”leva med minnen av händelser som en gång rev upp tillvarons grund”. Med den informationen går det att läsa in en del, men mycket är höljt i dunkel. Kanske är jag skadad av samtidslitteraturen, van vid explicita utgjutelser mer än introvert dikt, men Ribich rör sig ändå på platser som i sin anstrukna gåtfullhet för någonting behagligt med sig.

Alla artiklar av Helena Lie

The post Gåtor som behagar first appeared on Opulens.

VUXENBLIVANDE. “Jag fick hem boken innan sommarhettan. Slukade den, blev inte så tagen som hypen föregivit, men gav den ytterligare några läsningar och den växte. Mycket.” Helena Lie har läst norska poeten Ingvild Lothes Varför är jag så ledsen, jag som är så söt.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Varför är jag så ledsen, jag som är så söt av Ingvild Lothe
 it-lit förlag
Översättning: Carl Lindsten

Jag håller andan.
Jag är ett barn, eller jag är inte vuxen, jag har små bröst,
jag vet inte vad mensvärk innebär.
Jag är egoistisk utan min mening, jag har ett temperament,
jag har nära till känslor, jag är ofta ledsen eller glad.
Jag tror på ufon men jag försöker framstå normal.
Jag tycker kärlek verkar spännande,
Så mycket oanvänd kärlek som finns i mitt liv.
Jag är inte ful, faktum är att jag är vacker,
men livet blir inte lättare för det.

(Ur Varför är jag så ledsen, jag som är så söt)

Norska poeten Ingvild Lothe, född 1990, är ett nytt stjärnskott på den norska poesihimlen. Stjärnskott låter fånigt, jag vet- men det är intrycket jag får efter det lilla svenska förlaget it-lits marknadsföring av Lothe när de strax före sommaren gav ut henne på svenska.

Lothe debuterade 2015 på norska förlaget ATV Press med  Lidt lust til å pule, lidt lust til og dö, men ändå väljer man att kalla hennes andra diktbok Varför är jag så ledsen, jag som är så söt för debut. Oklart varför. Omslaget till den senare boken är det fyndigaste jag skådat: En vacker illustration av fyra tamponger och en insekt som kryper ur den sista. Tampongerna agerar ställföreträdande puppa som kläcks när de får blod i sig. Underbart uppenbar metamorfos, helt kongenial med Lothes dikter om att gå från stort barn till ung vuxen. Jag fick hem boken innan sommarhettan la sig som över landet. Slukade den, blev inte så tagen som hypen föregivit, men gav den ytterligare några läsningar och den växte. Mycket.

Vad Lothe sysslar med är ett slags brutalt ärlig, avskalad prosapoesi som ekar av ensamhet, gör ont mest hela tiden och är just så depressiv, impulsstyrd och narcissistisk som människor i ungt vuxenblivande ofta är. Boken inleds med ett minne från barndomen där jaget och hennes bror kissar i badkarsvattnet ”för att hålla värmen, för att hålla ut”. Några rader tidigare har det antytts att pappa slår mamma.

Därefter sker en vandring genom en pubertet med ett diktjag som åtminstone för mig verkar vara djupt deprimerat. Hon är blasé, avtrubbad, uppgiven. Ledsnare än ledsnast. Betraktar sin kropp som inte längre är ett barns. Dissocierar och driver sin existentiella ångest in i mörka vrår, piercar naveln på skoltoaletten, har sex, dricker sig full och är otrevlig. Driver runt på stan, dejtar, onanerar och tänker att hon vill vara en anständig person med hus, man, barn och Volvo. Funderar över om hon borde ta fler selfies för att må bättre. Mamman lägger handen på hjärtat och säger ”du har gjort ett hål här, så här tvärs igenom, förstår du”.

En hop universella känslotillstånd och situationer framskrivs, sådana som alla som genomgått en ungdom känner igen. Min egen tog förvisso plats just vid gränsen till den digitala eran, men det kvittar. Problemenen är de samma. Dikterna inbjuder till empati även om jag emellanåt vill ruska om diktjaget när det blir för platt eller pubertalt, ett par passager kantrar nämligen ditåt, men bredvid dessa och ytliga saker som snygghet och hur jaget marknadsför sig för män, beskrivs även en abort och handlingen i att spola ner fosterrester i toaletten.

Att ge plats åt en kvinnlig huvudperson som den här, som inte sköter sig eller gör eller säger vad som förväntas, är enormt befriande och jag vågar påstå att Lothe hakar i de senaste årens skandinaviska poesiströmning, den som inte ber om ursäkt för sig eller håller igen, med ett jag som lever ut, slirar, ligger runt, får cumshots i ansiktet och är smått odräglig. Fast egentligen gör väl Lothe det som manliga poeter och författare i alla tider gjort: ger plats åt en icke-perfekt, ibland ledsen, ibland glad människa- men här av kvinnligt kön. Bara det är en politisk handling i sig.

Alla artiklar av Helena Lie

The post En politisk handling i sig first appeared on Opulens.