Vi har tidigare publicerat en intervju med Kjell Andersson och en recension av hans bok. I den här texten tar Erik Laakso Åman boken som utgångspunkt för en reflektion över detta med vänskap och relationer.

Ingen går hel ur det här. Så heter memoarboken av Kjell Andersson. Legendarisk artist- och repertoaransvarig på svenska EMI. Den titeln är väl vald då det är uppenbart att Andersson tagit en hel del skada av sitt yrke. Opulens har tidigare publicerat en intervju med författaren och en recension av boken. Den här texten handlar om relationer. Kjell Andersson berör såklart alla de artister han jobbat med och det är en imponerande skara. Dock är det så att den artist som verkar ha skadat honom mest lyfts fram i ett icke smickrande ljus. Det framgår också vid läsning och lyssning på antagonistens alster att motsvarande skada verkar ha skett åt andra hållet. Allt sedan den episka skilsmässoskivan Den vassa eggen har det skavt mellan Ulf Lundell och Kjell Andersson. Det som började som en stormig förälskelse mellan två kreativa män, bröts upp i en sargad relation av sårade egon och knäckt vänskap. Det påminner inte så lite om hur man känner det efter en uppslitande skilsmässa. Björn Afzelius skriver i sången “Dockhemmet” om hur ont det kan göra när två älskande går isär:

Var det så här det skulle sluta,
Var det så här det skulle gå?
Tänk att två människor som älskat
Kan bryta ner varandra så.

På det temat har alltså Kjell Andersson skrivit en bok, och även om de flesta artistsamarbeten berörs råder det inget tvivel om att det är relationen med Ulf Lundell som smärtar och river som värst. Är det kanske så att Kjell och Ulf har en het bromance i femtontalet år. Stormig förälskelse och en kreativ vild dans som sög musten ur båda två. När allt tog slut, tog det ändå inte slut. Vi har alla sett det i vår bekantskapskrets. Det där paret som grälar och gör slut på varannan fest, och som faller i varandras armar igen på nästa. Vi alla vet vad som pågår och tittar bara försiktigt på när grälen avlöser varandra. Vi vet vart åt det barkar och vilken väg de ska gå. Kanske var det på samma sätt i studior där kontrakterade musiker försiktigt hukade när de två gamla hundarna rök ihop över någon detalj. Det var nog livsfarligt att välja sida i den bataljen. Den ene var ju den store artisten som man ville fortsätta jobba med. Den andre var Skivbolaget som man var beroende av för inkomsterna. Ur detta kaosartade samarbete växte stordåd fram. Saknaden är så stor hos Kjell Andersson. Sorgen är monumental. Och jag undrar om det inte  är likadant hos Ulf Lundell.

Jag tänker på filmen Ben och Gunnar – en liten film om manlig vänskap av Killinggänget, och frågeställningen om män bara kan vara vänner. Kanske skulle Kjell och Ulf helt enkelt släta av varann och se vart det leder. Samma fråga kommer ofta med någon slags automatik när det handlar om vänskap mellan en man och en kvinna. Då tar vi den oftast för given, men kanske är det samma när vi talar om vänskap mellan män. Vänskap är en stark känsla som säkerligen kan tangera det erotiska när allt annat är på plats. Vill man ha något ur sitt system är det kanske bra att göra slag i sak och gå vidare. Inte att upprepa tidigare misstag. Ungefär mitt i Kjells bok berättar han om hur han gett bort alla signerade böcker, alla litografier och hur han skickat tillbaka brev han fått. Men samtidigt sitter han i skrivande stund och jobbar med boxen Hemåt genom Rift valley. “Som en förföljare, en stalker. Någon borde anmäla mig.” Sedan dess har Lundell gett ut ett par plattor till och en serie böcker i dagboksformat. Kanske finns det snart material till ännu en box. Ska verkligen Kjell Andersson ta sig an det i så fall?  Antagligen inte men lockelsen ligger säkert där, hos båda två.

Manlig vänskap har följt mig genom livet. Mest som en idé om vänskap egentligen. Några gånger genom livet har jag träffat någon som allt har klickat med. Utan tvekan har det handlat om kärlek även om jag aldrig upplevt den kärleken som erotisk. Som varande en man som närmar mig femtiofem och som kan räkna mina vänner på en hand intresserar relationer mig. Likaså är jag djupt fascinerad av gruppdynamik och är det någonstans gruppdynamiken exploderar i känslor, borde det vara i en studio när ett tillfälligt sammansatt band ska krama fram artistens känslor i musiken. Jag tror inte det är en lätt sak att vara vare sig artist, producent, tekniker eller musiker i den samlingen. Man går nog inte hel ut ur det.

The post Den uppslitande vänskapen first appeared on Opulens.

INSTÄLLT. “De tre genomförda föreställningarna och nedläggningen har tagit mig på djupet och gett mig vänner för livet”. Kulturlivet i Sverige går nu på sparlåga. Opulens Erik Åman Laakso berättar om en storslagen teaterföreställning som ställts in på grund av coronaepedemin.

När Regionteatern Blekinge-Kronoberg fyllde 50 år slog man på stort och bjöd in till stor fest. Föreställningen Festen, baserad på Tomas Vinterbergs dogmafilm från 1998, sattes upp och förväntningarna var höga hos ensemble och publik.

Provpubliken var entusiastisk och de trailers som lades upp fick ett gott mottagande i sociala medier. Den stora ensemblen med femton personer på scen slet hela vintern med problem och utmaningar. Influensa och andra sjukdomar krånglade till repetitionerna men till slut var det dags för premiär.

Inför en fullsatt salong skapades teaterhistoria och recensionerna blev lysande. Men efter bara tre föreställningar lamslog covid-19 landet. Festen ställdes in och inte bara den, hela vårens program lades ner.

Berättelsen i Festen handlar om hur den fina fasaden rämnar och en glad fest förvandlas till gastkramande sanningar och en familj gör allt de kan för att hålla skenet uppe, allt medan avgrunden öppnar sig under dem.

När coronaepidemin härjar över jorden rämnar marken under samhällets fötter och en inställd teatersäsong blir en bild av hur festen är inställd. Medan rädda människor hamstrar toapapper för att försöka behålla lite av sitt lugn, rapporterar nyheterna om en vårdapparat i kris och sist i alla nyhetssändningar är det väderleksrapport. Ett desperat försök att skönmåla verkligheten, säga att allt är som vanligt. Precis som familjen i Festen, som får sin verklighet vänd upp och ner men som trots det fortsätter skåla och sjunga glättiga sånger kring festbordet.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Ulf Lundell sa, i en intervju gjord av Måns Ivarsson, efter en inställd konsert i Hultsfred 1991: “En inställd spelning är en spelning det också eftersom det väcker känslor som saknad, irritation och bitterhet.” På det sättet blir den inställda föreställningen minst lika betydelsefull som själva föreställningen. Det blir en kommentar till samtiden och en påminnelse om att stora planer kan bli till smulor.

Alla ni som inte fick möjligheten att se den här storslagna pjäs, har också fått en upplevelse. För min del kan jag säga att repetitionstiden, de tre genomförda föreställningarna och nedläggningen, tagit mig på djupet och gett mig vänner för livet – i ensemblen och på teatern. Vilken märklig resa det varit.

The post Festen som kom av sig first appeared on Opulens.

HOMMAGE. “Ulf Lundell är vår nationalskald, en renässansmänniska som genom sin konstnärliga gärning är en termometer i samtidens arsle.” Det har gått fyrtio år sedan Erik Laakso Åman fann Ulf Lundells musik och konstnärskap. Efter fyra Lundellkonserter denna sommar finner Laakso Åman honom fortfarande lika relevant idag som när han var elva år.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Något som slog an en sträng hos mig redan som ung grabb, på väg in i puberteten, var det kompromisslösa budskapet i På fri fot från Ulf Lundells album Ripp Rapp (1979). Jag var elva år och kände direkt att här, just här, fanns ett frihetsbudskap som var viktigt och relevant. Det var den första skivan jag hörde med Lundell men jag började ganska snabbt dammsuga syskonens skivbackar för att hitta fler, hitta mer. Det räckte inte med skivbackar, jag hittade även till bokhyllorna. En svensk författare och artist som kunde skriva om frihet så att rebellen i mig fick luft och utrymme.

Det är fyrtio år sedan mina första steg med Ulf Lundell som någon slags andlig mentor, togs. Det låter jävligt pretentiöst, jag hajar det. Jag är rätt säker på att Lundell själv skulle rysa vid orden. Men det var så jag upplevde det där på vägen in i åttiotalet. Det tre plattorna som tog mig i min spensliga ungdomshand mellan 1979-1982 och som sparkade ut mig i livet gav verkligen en grundplåt. Laglös, Herrarna, När jag kysste havet, Bättre tider, Ryggen fri, Under askan, Stackars Jack, Hav utan hamnar, Taxi, Rom i regnet. Jag fyllde 11, jag fyllde 12 och jag fyllde 13 under de åren. 1982 köpte jag albumet Kär och galen för egna pengar. Jag måste ha slitit ut den vinylen i mitt lilla rum där väggarna fortfarande var tapetserade med posters på Kiss.

Ulf Lundell var inte en artist som väggarna skulle tapetseras med. Han fick istället en central plats i hjärnans vindlande gångar. I varje passage i livet fanns det en text, en melodi, en dikt eller ett kapitel som kunde ge tröst, kanske till och med vägledning ibland.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Nu har fyrtio år passerat sedan Ripp Rapp gjorde revor i min dåtids väv och lät ljuset fick komma in i mina skrymslor. Hans närvaro i mitt liv har gått upp och ner, fram och tillbaka. När Den vassa eggen släpptes avtog mitt intresse något. Jag fattade ju inte vad det handlade om. Inte då men senare. Sen blev han frälst och jag tappade intresset helt, trots att jag några år senare själv gjorde ett tappert försök med kristendom. När jag senare lyssnade på hans frälsningsskiva Evangeline förstod jag att han blixtsnabbt genomskådade organiserad religion och så återknöts min livsfilosofi med hans. Det handlar fortfarande om att vara på fri fot.

Senare i höst fyller Ulf Lundell 70 år. Han har ägnat sommaren 2019 åt att återigen vara ute på vägen och spela sina sånger, berätta underhållande skrönor och, inte minst, ta tillbaka nationaleposet Öppna landskap från mörkerkrafter som talar om blod, jord, öden och döden. Hans relevans som tongivande skald för vår tid är lika tydlig idag som för ungdomarna som drog till Gotland i fotspåren av Jack på sjuttiotalet. Han är lika viktigt idag som för oss frihetstörstande unga som kysste havet på åttiotalet. Politiskt står Lundell lika kompromisslöst idag som när han deklarerade att det är folket som bygger landet i slutet av nittiotalet och lika tydligt politisk som han varit under hela sin karriär, har han varit på årets turné. Ulf Lundell är vår nationalskald, en renässansmänniska som genom sin konstnärliga gärning är en termometer i samtidens arsle. Han läser av vår tid genom sin skarpa blick och sin utsökta förmåga att formulera sig. Att han i år också har visat att han omfamnar nya medier genom nästan dagliga uppdateringar på sitt Instagramkonto blir ytterligare ett bevis på hans relevans.

Den här sommaren har jag varit på fyra av hans konserter. De tre första på turnén samt den näst sista spelningen i Huskvarna i fredags. Det har varit ett lyckligt gäng på scen och en vältalig lycklig publik nedanför scen. I cirka tre timmar har de spelat varje kväll och glädjen som präglat den genom natten hemåt vandrande publiken, har varit ljuvlig att betrakta och vara en del utav. Det som roat mig allra mest under dessa konserter har varit de helt sanslösa skrönor som utgjort mellansnacket i låten Om sommaren. Jag kommer nog aldrig glömma den berättelse som började sorgligt och allvarligt med tankar om självmord, kvalitet på rep och hur en författardöd genom att gå i sjön, kanske vore en lämplig metod, för att sedan övergå i hur berättaren ämnar sola ihjäl sig på stranden vid Haväng. Insmord i hawaiian tropic, väntandes på att sakteliga koka sönder av solens strålar. I Huskvarna lindade han in sig i en skröna där ZZ Top och AC/DC bodde på samma hotell på Gotland nån gång på nittiotalet allt medan han själv gick runt och letade efter Emma Sjöberg. Den skrönan höll han på att inte ta sig ur, men räddades av huldran.

Inte heller kommer jag glömma hur han på premiären i Helsingborg berörde den bedrövliga rattfyllan tidigare i år och sammanfattade den med en hjärtskärande cover på Cornelis Vreeswijks Cool Water – på den gyldene freden. Jag kommer heller inte glömma lyckan i ansiktet hos bandet när de tackades av i Huskvarna. Det var ren och pur lycka hos alla sju bandmedlemmarna. Precis som det var lycka hos alla oss i grusbacken upp mot Parketten. Tre timmar där bandet spelar ”skit och hjärta ur sig” som Ulf sa i en jämförelse med hur artister förr kanske gjorde. Det råder givetvis inga tvivel om att Ulf Lundell med band i första hand är ute efter att underhålla, men det är faktiskt underhållning med substans. Underhållning som dröjer sig kvar och ger mig något att tänka på.

Ingen av oss vet vad morgondagen kommer bjuda på, men jag är övertygad om att mina barnbarn kommer läsa om Ulf Lundell i historieböckerna. Där kommer det stå att han var en poet, lyriker, författare, konstnär och rockmusiker som hade något viktigt att säga om sin och deras samtid, för allas vår framtid. Då hoppas jag mina barnbarn går hem och kollar i lådorna de ärvt efter mig och att de sätter på Det goda livet, bläddrar upp en av alla böckerna och låter Ulf Lundell fortsätta tala långt efter att både han och jag är döda.

The post Lundell kommer fortsätta tala när vi alla är borta first appeared on Opulens.