BOKSLÄPP. Nu släpper en av Sveriges toppjurister Göran Lambertz sin bok När sanningen inte räcker på Ekström & Garay förlag. Boken är hans sanning om vad som hände mellan honom och den kvinnliga studenten som anklagade honom för våldtäkt under julhelgen förra året.

Göran Lambertz började skriva boken redan i häktet när han satt misstänkt för våldtäkt på kvinnan vi kallar Emma. I boken berättar han om sina upplevelser från de två veckor han var frihetsberövad och ger sin syn på händelseförloppet från början till slut, följt av en juridisk analys av rättsprocessen, kritik mot systemet och filosofiska reflektioner.

– Min sak är att skriva det som är sant, det är så långt jag kan sträcka mig i min ambition och det är det jag har gjort, säger Lambertz.

De lärde känna varandra när Emma behövde Lambertz råd i ett rättsligt ärende där hon stod åtalad för förtal efter att ha namngett en person hon anmält för våldtäkt. Bekantskapen utvecklades och under hösten 2020 kallade de varandra bonuspappa och bonusdotter. Hur en sexuell kontakt kunde uppstå mellan dem, i Lambertz hem under julhelgen, menar han berodde på att de var berusade och att han inte kunde stå emot. Men enligt honom var samlaget frivilligt.

– Jag ska inte säga att hon förförde mig men jag skriver i boken att jag upplever att hon ville lite mer än jag. Fastän det inte var hennes fel helt och hållet, det var mitt fel också.

Under tiden i häktet beskriver Lambertz att han kände sig tidvis skadad, ledsen och förvirrad. Nu efteråt finner han ett obehag i att alla vet om att han suttit häktad misstänkt för våldtäkt och ser på honom med andra ögon.

– Jag skäms för att jag hade sex med henne och att jag var så godtrogen, men framförallt skäms jag för att jag var otrogen mot min tjej, säger han.

När sanningen inte räcker föddes ur ett behov att skriva av sig om händelserna och berätta sin sanning, då Lambertz menar att han suttit häktad på felaktiga grunder. Efter att ärendet lagts ner i brist på bevisning lämnade han in en stämningsansökan till Stockholms tingsrätt och kräver en miljon kronor i ersättning. Staten medger att betala 18 000, men vad summan landar på återstår att se i november när målet är avgjort.

– Jag hade bara kunnat gå till justitiekanslern men valde att stämma staten för att få en domstol att pröva ärendet. Pengarna spelade ingen roll, jag ville visa vad som hade hänt och hur fel det var.

Lambertz menar att polis och åklagare gjort sig skyldiga till tjänstefel. Enligt honom borde det ha varit uppenbart att det var han som talade sanning och tycker inte att man undersökte Emmas trovärdighet ordentligt.

– Man borde ha kunnat avslöja Emma utan att frihetsberöva mig, genom att göra rimliga kontroller. Det är det jag vill få klarlagt genom detta mål.

Anledningen till att han blev häktad tror Lambertz kan vara effekten av en önskan inom rättsväsendet att komma tillrätta med problem som är kopplade till Metoo. Han menar att det finns en politisk drivkraft i att få så många våldtäkter som möjligt lagförda, vilken leder till att man tappar nyanser, går till överdrift och slarvar med de fall som egentligen inte är våldtäkt.

– Det är ett samhällsproblem att man inte kan åstadkomma fällande domar i våldtäktsmål och det måste man komma till rätta med, men inte genom att släppa på rättssäkerheten och döma personer som är oskyldiga, säger han.

Med sitt mål mot staten vill Lambertz försöka åstadkomma en förändring vad gäller rättssäkerhet vid brottsutredningar. Trots att han känt sig förbannad på åklagaren är det samhällsintresset som är viktigast, och han tror att fallet kan leda till att man i framtiden blir mer noggrann i arbetet att undersöka om någon talar sanning.

– Jag tror att domstolen så småningom kommer att säga att man inte får vara så här slarvig, det är väl det jag hoppas.

Trots att förundersökningen lades ner har frågorna kring huruvida Lambertz är skyldig eller inte fortsatt hagla utanför rättssalen. Själv tycker han att Emma fick ett orimligt stöd, eftersom han anser att hon anmält honom falskt och undanhållit bevis från utredningen. Ett stöd som kom delvis från medierna men ännu mer från enskilda personer och de han kallar extremfeminister.

– Man kan inte stödja den som med viss sannolikhet har begått ett allvarligt brott på det sätt man gjorde. Det svenska samhället har totalt kapsejsat när det gäller förhållningssättet till den sortens brottslighet.

I övrigt är han positivt inställd till Metoo-rörelsen och tror att den skapat en större medvetenhet om sexuella övergrepp som betyder att de minskat. Lambertz anser att det är försvarligt för en kvinna som blivit utsatt för våldtäkt att berätta vem det var, förutsatt att hon talar sanning.

Genom att ge ut När sanningen inte räcker tror Lambertz att de diskussioner som uppstod när han först anhölls kan komma att väckas till liv igen. Även om han hoppas på att mötas av förståelse från sina läsare förväntar han sig snarare kritik och ett negativt bemötande. Vad boksläppet kommer att få för konsekvenser för Emma är Lambertz inte säker på men han vill att hon ska förstå att hon har gjort fel.

– Man kan inte falskeligen hålla på och anklaga män för sexuella övergrepp eftersom det får konsekvenser, och jag tänker försöka bidra till att det får konsekvenser för henne.

Viktigast för Lambertz är dock målet han driver mot staten. Ett positivt slut på den rättsliga processen är vad som krävs för att han ska få ro efter händelserna, och för det tänker han kämpa så länge det behövs.

– Sedan om det inte blir som man har tänkt så säger man nåja, det går att leva ändå, avslutar Lambertz.

The post Lambertz tror fortfarande på Metoo first appeared on Opulens.

DIGITAL BARNKULTUR. Appar för barn innehåller ofta dolda kostnader, tveksamma annonser eller saknar integritetsskydd. Johannes Fridd är en av skaparna bakom den nya målarappen Color Tap som vill ändra på det.

Hej Johannes!

Du är tillsammans med Daniel Grönlund och Daniel Feldt skapare av den nya appen Color Tap, en målarapp för barn. Kan du berätta mer?

– Ja absolut, i kärnan var målet med Color Tap att ta fram ett kul spel för yngre barn. Vi ville skapa någonting som vi själva kan känna oss stolta över att sätta i våra barns händer.

– Alla delade vi en frustration kring mycket av det innehåll vi hittade på Appstore eller på motsvarande plattformar med applikationer riktade mot unga barn. Många är fyllda till bristningsgränsen med reklam, olika former av betalväggar eller i värsta fall dolda kostnader. Men även med tveksamt innehåll eller att det samlas in orimliga mängder data och information från användare, du kanske behöver skapa ett konto, prenumerera eller så krävs en internetuppkoppling. Listan kan göras ganska lång. En applikation har nödvändigtvis inte alla de här delarna men en kombo av dem hittar man i de flesta. Och då tänkte vi, vad händer om vi bygger motsatsen?

Och vad går Color Tap ut på?

– Det är ett spel där du färglägger efter nummer, det har ju de flesta av oss gjort i ung ålder i någon variant. Det vill säga, du har ett fält och en siffra, sedan väljer du motsvarande färg och fyller i fältet. Color Tap är framför allt baserat på vad man kallar pixelgrafik, med lite kantiga och lågt upplösta bilder som du ofta kan hitta i spel och i en del videor idag. Och innehållet i sig är alltifrån djur, fordon och hus till platser och byggnader. Vi har försökt hitta en bredd så att det finns någonting för alla.

Vad var tanken med att använda just pixelgrafik och lågupplösta bilder?

– Det är ett gemensamt intresse vi har som skapare. Det finns många personer som är väldigt duktiga på att ta fram den här typen av alster och konstverk, så det är också ett sätt att synliggöra det och ge dem en plattform att synas på.

Hur har ni jobbat när ni har tagit fram appen?

– Det är ju bara vi tre så vi är ett litet och intimt team, alla har kunnat bidra med tankar och idéer kring hur vi ska utforma Color Tap och vad vi tycker ska ingå i appen, även om vi själva har haft våra specialitéer. Daniel Feldt har framför allt jobbat med det visuella uttrycket, hur allting ser ut och upplevs. Daniel Grönlund har byggt och sett till att det fungerar, att det faktiskt finns någonting att kika runt på. Det är han som har stått för den huvudsakliga delen av utvecklingen. Och jag har fått grotta ner mig ganska djupt i ljud och musik och har designat de bitarna.

– Någonting som har genomsyrat hela arbetsprocessen är att vi har satt appen i händerna på våra egna barn, vänner och vänners barn, för att se vad de går igång på. Det är en utmaning att bygga någonting för en ung publik, det sätter stor press på att innehållet ska vara intuitivt och förståeligt. Så det har varit väldigt interaktivt, vi har testat mycket och pratat med personer som har delat det här intresset eller som har barn i just den här målgruppen, och har fått ta del av vad de faktiskt tycker.

Och vad har ni fått för respons hittills?

– Den har varit bra. Det har varit superkul, det känns som att vi har fått ett kvitto på det hårda jobb som vi lagt ner. Även om det bara är ett sms som når fram till oss genom en gemensam bekant eller om någon som vi inte ens känner skriver en recension där de ödmjukt tackar oss för att deras barn helt försvunnit in i och engagerat sig i Color Tap. Jag tycker att det reflekteras i att vi har ett fint betyg för både iPad och iPhone, i nuläget finns bara Color Tap i ios-plattformen. Så överväldigande bra!

Är det här den första appen som ni skapar tillsammans?

– Ja det är den första appen vi gör tillsammans, så man kan säga att det här är startskottet för oss.

Hur har den kreativa processen sett ut, med val av motiv och så vidare?

– Vi hade ett ledord när vi utvecklade Color Tap och det är “delight”. Det är såklart öppet för tolkning men vi vill att det ska vara charmigt, mysigt och gå efter konceptet less is more. Vi vill ha det enkelt och se till att sätta kärnan, som i slutändan är att kunna sitta ner för att färglägga motiv, om än genom mobilen. De alster vi har valt vill vi ska kännas roliga och tacksamma att färglägga.

– Jag som har suttit med ljudet har varit noggrann med att det ska kännas tillfredsställande när du trycker på en pixel för att färglägga. Du har den här feedbacken i form av ljudet, när du väljer en ny färg så splashar det i kombination med att en lugn melodi spelas i bakgrunden. Vi vill att det skulle kännas som en liten oas i din hand.

– Och apropå hur appen har mottagits. Vi har ju framför allt designat Color Tap för yngre barn, någonstans mellan 4-8 år, men när vi har testat och utvecklat appen har det blivit tydligt att även föräldrar till barnen har kunnat använda den för att varva ner.

Hur har ni hittat motiven som ni använder i appen?

– Från olika håll, en del har Daniel Feldt gjort själv medan resten är licensierat från konstnärer. Jag tror vi har runt ett tiotal konstnärer som finns representerade genom Color Tap idag och för bara några veckor sedan gjorde vi en uppdatering och la in lite nytt. Jag tror att vi är uppe i runt 600 alster i appen just nu, så det är en rätt så gedigen samling.

Du som själv är förälder, hur trygg känner du dig när ditt barn klickar runt bland appar eller surfar på nätet?

– Det är väldigt blandat. Jag kommer på mig själv att förlita mig på de större, upplevt trygga varumärkena, men det är så många olika aspekter som spelar in. Det mest lukrativa sättet att släppa en app på idag är att ha en gratisversion där du slår in en betalvägg eller olika små transaktioner i appen. Det är det mönster som generellt genererar bra intäkter. Det är klart att det har hänt att min dotter har klickat sig igenom lite väl enkelt och råkat göra både den ena eller andra betalningen som vi sedan har försökt ångra.

– Men sedan är det också det här med innehållet. Det är ju subjektivt vad man tycker är lämpligt, men sätter man en app i handen på sin treåriga dotter så ska inte fokus vara action och vapen, eller vad det kan tänkas vara, utan något som är representativt för ett ungt barn. För mig är också den personliga integriteten en jätteviktig del, hur mycket information som samlas in. Både jag, Daniel och Daniel har ju alla bakgrund inom teknikbranschen, även om vi kommer från lite olika håll, och idag ser vi ju att det är en norm att samla in mycket information kring sina användare, ibland mer än vad man faktiskt använder som utvecklare. När ett barn sitter och spelar på en telefon eller surfplatta, så är det i slutändan en intim stund för barnet då det är i sina egna tankar och har en chans att reflektera själv, och vi vill på något sätt behålla den så. Man får ju bli lagom foliehattig här men det är anledningen till att vi inte samlar in någon data. Då har vi ju också fått förlita oss mer på att prata med varandra i person för att se vad folk tycker eftersom vi inte har kunnat fiska in det från tredje part.

Ni har som ambition att barnsäkra app-marknaden för de yngsta, hur ska en barnanpassad app se ut enligt dig? Finns det några särskilda kriterier som ska vara uppfyllda?

– Vi har ju pratat om några av de här sakerna, som innehållet, att det som användare ska vara svårt att göra fel och det här med att samla in data och information. Men utöver det så handlar det också om att göra det tillgängligt. Jag menar, vår yngsta publik kan ju inte läsa, så vi behöver fundera över hur vi kan göra det intuitivt och enkelt för någon även när man tar bort medlet att kommunicera med text. Då får man jobba mer visuellt med bilder och gester för att på något sätt kunna förklara hur man interagerar med appen.

– Vi har översatt Color Tap till ett gäng olika språk, svenska, franska, kinesiska, koreanska, italienska, spanska, engelska och så vidare, för att skapa en igenkänningsfaktor språkmässigt också. Men i slutändan sätter det ännu större press, barn är ju otroligt ärliga och koncentrationsspannet är ju möjligtvis inte så långt. Då är det viktigt att man kan använda appen intuitivt, men det finns nödvändigtvis ingen formel för det här, det är bara att testa, testa, testa, testa.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Vilken är din bakgrund och vad gör du när du inte utvecklar appar?

– Du hittar mig oftast i teknikbolag, nära utvecklingsteam och nära tekniken. Jag jobbar mycket med vad och varför, varför vi gör det här, vad det är vi ska göra och hur vi tar oss dit. Så jag hjälper till att strategiskt hitta rätt väg framåt i produkter. Jag har varit inne och snuddat vid digitala produkter för barn innan men oftast är det för vuxna.

Hur korsades din väg med Daniel och Daniel?

– Daniel Feldt är vårt gemensamma ankare, vi två har jobbat tillsammans vid ett tillfälle och han och Daniel Grönlund har jobbat ihop vid ett annat. Sedan var det Daniel Feldt som nådde ut till oss, vi började prata om den här gemensamma frustrationen och idén om att göra en charmig och mysig “rita efter nummer”-app. Vi kände att vi alla resonerade med varandra fint där. Jag har ju fått lära känna Daniel Grönlund genom det här vilket är jättekul, medan Feldt är vår knutpunkt.

Hur ser det ut framåt, har du planer på att utveckla fler appar?

– Det skulle vi absolut tycka vore jätteroligt! Men nu har vi precis släppt Color Tap så steg nummer ett är att fortsätta lyssna och känna in vad det är som uppskattas för att kunna bygga vidare framöver, innan vi hoppar på nästa. Det handlar mindre om att få det att flyga ekonomiskt och mer om att på något sätt kunna validera ett intresse för att vi är rätt ute, i slutändan är det vår drivkraft framåt. Så det finns lite idéer, men vi sitter ner i båten en stund.

Vad har du för förhoppningar om Color Tap nu när appen har släppts ut på marknaden?

– För oss är målet nått lite grann i och med att vi har fått det här kvittot på att barn som sitter och interagerar med appen visar uppskattning, de har roligt och vi som utvecklare känner oss trygga med att det är en bra produkt. Särskilt när föräldrarna också på något sätt kan ge samma känsla och återkoppling, och det har redan gjort det värt för oss. Framöver vill vi få ut ordet så att fler får möjlighet att uppleva Color Tap. Det är klart att den inte behöver vara för alla, och det är inte det vi ska hoppas på heller, men det är kul om en så stor publik som möjligt kan få ta del av det vi har byggt.

The post Helgporträttet: “Det finns idéer men vi sitter ner i båten nu” first appeared on Opulens.

DUBBELT AKTUELL. Jonas Rasmussen har åt Opulens tidigare översatt Kvartetten av danska poeten Solvej Balle. Nu är han aktuell både på grund av den åttonde egna diktsamlingen samt för en översättning av HC Andersen på Ekström & Garay förlag.

Hej Jonas!

Du är översättare, främst av dansk lyrik, och också själv poet, just nu aktuell på båda håll. Hur skulle du helst beskriva dig själv?

– Jag har fortfarande väldigt svårt för att säga att jag är författare, jag brukar säga att jag är översättare och skriver en del själv. Även om det är min åttonde bok som kommer ut nu. Jag debuterade 2008 men det har varit väldigt trevande, hela tiden på små förlag och mest experimentella saker som inte får någon direkt genomslagskraft. Men jag känner att jag får göra det jag vill och det är jag väldigt, väldigt glad för. Det är omöjligt att livnära sig på dansk lyrik och än mindre på att vara poet, så det är helt och hållet tack vare stipendier från Författarfonden och danska Statens Kunstfond, för att jag sprider dansk litteratur, som det över huvud taget fungerar.

The post “Allt jag gör har en strikt form” first appeared on Opulens.

GBG2001. För 20 år sedan, 14-16 juni, pågick det som gått till historien som Göteborgskravallerna. Opulens uppmärksammar händelsen med en serie artiklar. Redan samma höst kurerade Natasja Börjeson en utställning om det som hände. Elin Stadenberg intervjuar henne om hur hon tänker idag om händelserna. 

Hej Natasja!

Skulle du vilja börja med att presentera dig själv, vem är du?

– Jag är hälften svensk och hälften rysk, numera forskare och lektor i miljövetenskap.

På måndag är det 20 år sedan Göteborgskravallerna ägde rum. Vad tänker du på när du minns tillbaka?

– Först tänker jag på den där termen, den skaver för mig. Jag kände redan då att den var fel och det känner jag fortfarande. Jag vet att man pratar om Göteborgskravallerna, men många av oss som var där pratar om Göteborgskatastrofen, för det var så vi upplevde det. Absolut, det var kravaller men de var en så enormt liten del av allt som hände.

– Det blev mycket samtal kring repression och våld efteråt, vilket är väldigt viktigt i ett samhälle, men själva anledning till varför många av oss var där glömdes bort och glöms fortfarande. Vi var ju där för att vi trodde på en annan typ av värld som vi ville diskutera och prata om.

Vad tog just dig till Göteborg och med vilka visioner kom du dit?

– Mitt tjugoåriga jag tänkte att samhället var fel, att det här kapitalistiska systemet kommer att vara slutet för oss. Det finns bra saker med globalisering men inte inom en kapitalistisk struktur, och en ojämn fördelning av ekonomiska resurser utarmar miljön på ett sätt som gör att vi inte kommer att överleva. Så jag skulle vilja säga att jag åkte dit för att uttrycka det på något sätt och för att träffa andra som tänkte som jag, men också för att lära mig, gå på seminarier och föreläsningar och bara för att ha roligt.

– Jag var ju så ung då, men jag var redan involverad i miljörörelsen och jämlikhetsrörelsen. Och du vet, man kämpar på i sina silos och även om man har lokala grupper och ett lokalt engagemang så kan det kännas ganska ensamt och övermäktigt. Så det var också en stor anledning till att åka dit, ett tillfälle att hämta kraft och se att vi faktiskt är många.

Du var på plats i demonstrationerna, hur minns du stämningen?

– Väldigt blandad, från början var den ganska peppig och förväntansfull. Men jag var där när kravallerna började, jag bodde på Hvitfeldtska när ringen av containrar slogs runt skolan. Vi satt ju där jättelänge och under de timmarna förändrades stämningen. Många blev rädda, andra blev arga, vissa kände mer att vi måste samla och organisera oss. Sedan såg jag på håll att det uppstod några sammandrabbningar, mellan poliser och svarta blocket gissar jag, och att en del av demonstrationen började plöja ner för Avenyn. Efter det blev handlade det mest om att försöka få koll på läget, vad händer? Behöver jag vara rädd? Var ska jag bo nu?

– Det är en jättesvår fråga för stämningen ändrades så himla mycket och man var hela tiden på tårna.

Vad tänker du, hur kunde demonstrationerna mynna ut i dessa våldsamma upplopp?

– Jag tror att folk blev förbannade. Det finns ju jättemånga olika delar av vänsterrörelsen, en del är mer pro våld än andra. Så om människor blir tillräckligt provocerade, blir inlåsta, häktade eller hundbitna, så är det klart att det finns de som kommer att agera med en jättestor ilska.

– Vi var där för ett möte, det skulle vara en dialog och så får vi hela tiden höra att det är vi som är problemet. Det blev som ett bevis på att det inte gick att lita på systemet och då reagerar ju folk väldigt olika på det. Jag kan inte svara på varför polisen reagerade som de gjorde, jag försöker läsa och minnas, men det blev så mycket ord mot ord. Vi var ju mest bara unga människor som bodde på en skola för att gå på seminarier om globalisering underifrån.

Du kurerade en utställning om det som hände i Göteborg 2001, på Kulturhuset i Stockholm samma höst, vill du berätta lite om den?

– Absolut, det kan jag göra. Vi kom hem därifrån och folk tog det som hade hänt väldigt olika. Många var knäckta, andra var arga, ytterligare några kände att de hade gett upp. Men jag var superfrustrerad över den enormt ensidiga bild som kablades ut i media. Jag kände att jag måste göra vad jag kunde för att nyansera den bilden. Vi måste visa på att vi inte bara var ett gäng våldsverkare utan att vi var jättemånga som hade samlats för att vi faktiskt ville saker. Vi måste också komma ihåg vad som hände och vad det kan leda till framöver. Om vi redan nu har poliser som skjuter demonstranter, vad händer nästa gång?

– Vi blev en grupp och tack vare olika kontakter var det möjligt att ha utställningen på Kulturhuset, som sedan turnerade med riksutställningar. Men den blev så himla mycket mer än vad vi trodde, en samlingsplats för folk som hade varit där. Många kom dit för att prata med andra, letade efter sig själva på foton, mammor hörde av sig och ville leta bevis på att deras söner inte hade varit där polisen påstod att de varit. Som ett terapeutiskt rum.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Vad bestod utställningen av?

– Vi visade en film som Stefan Jarl skänkte oss, vi hade en fotovägg, någon hade terapivirkat gatstenar, vi hade ljud som spelades in bakom förstorade bilder och olika texter. Vi samlade in alla böcker som fanns och folk lämnade in diabildspel över vad som hände från att en person kom till att personen gick hem. Vi kallade det för en Myriad av subjektiva upplevelser.

Vilka ärr tänker du att Göteborgskravallerna har lämnat efter sig?

– På individnivå skulle jag säga att det har lämnat enorma ärr. Många satt ju i fängslade och var häktade länge och blev väldigt uppskrämda. Jag vet inte hur det kommer sig men jag känner inte att jag fick några ärr på det sättet. Men för Antiglobaliseringsrörelsen, som den kallades då, eller vänstern, där lämnades det ärr. Den splittrades eller försvagades på många olika sätt. Mycket av det här arbetet har fortsatt på andra sätt men jag undrar ibland hur det hade sett ut om inte vänstern hade fått sig en sådan törn.

Vad var det som hände med vänsterrörelsen efter det här, hur påverkades synen på den?

– Jag tycker att synen på vänsterrörelsen alltid har varit ganska snäv, den är inte alltid så likriktad även om det finns kärnvärden som solidaritet, rättvis social fördelning, planetära gränser. Men synen på vänstern får ofta inte med alla nyanser och här blev den om möjligt ännu snävare. Det var som att vänstern reduceras till våldsverkare och det stämmer inte, det är klart att de elementen fanns men de finns ju överallt och har ingenting med det vi jobbade för att göra.

– Men det här var ju tjugo år sedan, vi fick ju också mycket upprättelse med Uppdrag granskning, filmer och folk som frikändes.

Polisen fick både ris och ros efter kravallerna. Jag har läst i en intervju där polisen själva har sagt att det inte fanns lika mycket kunskap förr kring hur de skulle hantera demonstrationer. Vilken är din upplevelse av det?

– Jag kan hålla med om att den var inte så bra, men jag ser inte riktigt att den skulle ha förbättrats. Man säger ofta att det saknas kunskap men där håller jag inte med. Det finns kunskap men många väljer att inte agera utefter det, utan går på vad de tycker istället. Säger man att det saknas kunskap så har man inte varit tillräckligt reflexiv. Det räcker inte även om det absolut hade kunnat vara så.

Hur började din bana som aktivist?

– Jag gick på Vår teater och blev kompis med någon som var med i Ung Vänster som jag följde med på ett möte. Sedan träffade jag någon där som var engagerad i en organisatorisk miljörörelse och upptäckte att de pratade om saker som jag alltid hade gått och tänkt på. Jaha man kan göra såhär, tänkte jag, kanske ockupera ett hus där det ska byggas en väg, och så vidare.

Hur påverkades ditt engagemang av det som hände?

– Jag har varit engagerad jättelänge men efter det här kände jag att jag inte orkade vara aktivist på samma sätt. Jag ville jobba på ett annat sätt och skolade om mig, nu forskar jag och undervisar om miljöpolitik, social rättvisa och pratar om hur synen på de här frågorna har förändrats. Forskning är ju samtidigt ett aktivt arbete, man bedriver något slags utvecklingsarbete med olika aktörer. Jag är inte aktivist men jobbar inom andra strukturer och tycker fortfarande att solidaritet är viktigt och att vi behöver leva inom planetära gränser.

Vad var det som gjorde att du inte orkade?

– Repressalierna var så enormt hårda, jag kände att jag ville jobba för det här men inte så konfrontativt som det hade blivit. Det var ju ingenting som sa att det skulle fortsätta att vara så, och det var ju mycket så på toppmötena, men det var inte min metod. Jag orkade inte bråka, jag ville arbeta inom andra forum och engagerade mig inom Naturskyddsföreningen, mer inom redan existerande formella nätverk och en annan typ av folkrörelse.

– Sedan kan jag tänka mig att det också påverkade mig att få jobb och barn och fler ansvarsområden. Eftersom jag har möjlighet att jobba med de här sakerna i mitt arbete så kanske jag inte heller har samma behov av att vara aktivist, eller tid för det. Så kan det också vara.

Vad tycker du är viktigt att vi uppmärksammar på måndag och tar med oss från händelserna i Göteborg?

– Jag tänker att det är viktigt att komma ihåg att det har hänt så att det inte händer igen. Det var ju väldigt mycket polisbrutalitet och politiska rättegångar, man får inte glömma det. Det säger någonting om hur vår demokrati mår.

– Det är också viktigt att vi uppmärksammar varför vi åkte dit från början, att vi fortfarande kämpar för det här och att jättemycket har hänt. Vi var ju där och protesterade mot IMF och Världsbanken, idag lyfter de samma saker som vi gör. De finansierar klimatprojekt och pratar om de stora riskerna med ekonomisk orättvisa. Så det har ändå hänt saker och det är viktigt att komma ihåg.

The post Helgporträttet: “På individnivå har det lämnat enorma ärr” first appeared on Opulens.

JUBILEUM. Staden Göteborg fyller 400 år. Radioprofilen och komikern Ina Lundström är en av dom som jobbar med festligheterna och är också aktuell med succépodden Flashback Forever.

Hej Ina Lundström!

Igår fyllde Göteborg 400 år, och det skulle firas på initiativ av Göteborg & Co! Vill du berätta hur?

– Ja, med en livesändning för att alla ska kunna fira Göteborgs 400-årsjubileum säkert. Det har skickats ut vimplar och grejer för att folk ska kunna fira där de är. I en del av sändningen åker jag och Niklas Andersson, min komikerkollega som jag hade karantän-tv ihop med tidigare i år, runt och pratar med lite kända göteborgare på en spårvagn.

Hur kommer det sig att just du blev utvald att leda spårvagnsturen?

– Det vet jag inte. Men jag är ju Göteborgare, så mycket vet jag!

Vilken är din relation till Göteborg?

– Jag är väldigt lokalpatriotisk. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att bo någon annanstans än här, i alla fall inte i Sverige. Jag är född och uppvuxen i Göteborg även om min familj, min bror och båda mina föräldrar, har flyttat härifrån. Det är en stad som jag kan och det tycker jag är väldigt härligt.

– Jag är faktiskt lite förvånad över att folk så lätt flyttar från ställen de är uppvuxna på. Jag tycker att det är så himla skönt att träffa på folk som man kände för tio, tjugo eller trettio år sedan, men jag vet att många får ångest av det. Det är kul att veta vad en affär hette innan den hette det den heter nu, till exempel.

Har du någon favoritplats i staden?

– Jag har ganska många favoritplatser men jag rör mig inte långt från Mariaplan i Majorna, det gör jag inte. Jag har min favoritpub där och jag bor och har mitt kontor i närheten. Så även om jag kan bli irriterad på vissa grejer i området är det ändå där jag tillbringar den större delen av mitt liv.

Kan du berätta om något nostalgiskt minne du har kopplat till Göteborg? Eller icke nostalgiskt.

– Ja det har jag ju många. Jag får väldigt mycket hemlängtan när jag är någon annanstans. Och ju längre tid jag har varit borta, ju längre bort från där jag bor börjar jag sakna. Normalt sett går jag inte runt och tänker åh gud vad jag älskar Avenyn, för jag är aldrig där. Men är jag borta en dag så saknar jag mitt hem, efter två dagar saknar jag Mariaplan, efter tre dagar börjar jag sakna typ Stigbergstorget och dag fyra börjar jag tänka åh Liseberg, Avenyn! Efter fem dagar kan jag bli nostalgisk av att se Landvetter, så det krävs inte så mycket.

– En gång hade jag och min polare varit runt och liftat i Europa, när jag var nitton år eller så. Det hade varit lite svårt att komma hem, vi hade tältat fast utan tält och hade inte så mycket cash. Efter att ha varit på resande fot under typ två nätter kände vi verkligen att det skulle bli skönt att komma hem. Vi kom båtvägen in till Göteborg efter att ha varit borta därifrån säkert längre än vad jag har varit i mitt vuxna liv, i typ en månad. Det var otroligt!

Vad var det för båt ni hade hoppat på då?

– Det var väl någon av Stenabåtarna, så vi kom från Fredrikshamn. Vi lyckades lifta från norra Spanien tror jag, eller Holland, jag vågar inte ta gift på det där.

Du jobbar med berättande av olika slag, som journalist, poddare och ståuppkomiker. Som komiker, vad skämtar du helst om och vad skämtar du aldrig om?

– Det blir lätt att jag skämtar om mat, det tycker jag är väldigt kul. Jag tycker att folk äter så himla konstiga grejer och beter sig så konstigt kring mat i Sverige idag. Min mamma är från Indonesien och jag har bott lite utomlands i Malaysia också när jag var liten. Jag blir aldrig trött på att tänka på vilket märkligt beteende svenskar har i relation till mat. Men det är inte kul att skämt om den senaste aktuella händelsen. Det är väldigt tråkigt, det har man ju Twitter till och man kan aldrig vara lika snabb som Twitter. Så att ta upp någonting som hände i veckan brukar jag väldigt sällan göra.

Nu blev jag nyfiken på vilken relation till mat du menar att svenskar har?

– Aha, ja men den är väldigt speciell alltså. Det finns väldigt få länder som är så trendkänsliga när det kommer till mat som svenskar är. Man kan få svenskar att äta på väldigt extrema sätt och samtidigt är vi sjukt kollektivistiska, vi gör som alla andra gör. Och det kan gå så himla fort, de som är i min generation äter helt annorlunda än vad våra föräldrar åt och vi äter inte alls sådan mat som vi är uppvuxna med.

– Vi är även extremt ängsliga och rädda för att göra fel, i kombination med att vi har ganska liten kunskap eftersom vi just byter hela tiden. Vilket gör att om man ska ta sig an och laga ett annat kök så ska det helst vara det kök som är trendigt just precis nu, eller snarare det som var trendigt för exakt fem år sedan i USA. Och man ska då inte ta sig an det på ett sätt man själv är sugen på utan man går till en specifik hylla i mataffären som heter tacos eller poké bowls. Och så lagar alla maten på exakt samma sätt och tycker det är jättegott, men några år senare är det plötsligt jättetöntigt att servera den rätten. Jag tycker att det är väldigt spännande och det säger något om hur svenskar är generellt, tror jag.

Man hör ibland att komiker alltid förväntas ha en rolig punchline i rockärmen, vad tycker du? Är du komiker hela tiden?

– Nej det är jag absolut inte, det är en roll jag går in i. Men innan jag började standuppa var jag nog roligare privat. Nu är det jätteskönt att sitta och bara luta sig tillbaka och lyssna på andra, men innan jag började med standup hade jag ett stort behov av att vara rolig som jag inte fick utlopp för. Nu får jag mycket utlopp för det.

Du har drivit flera olika poddar, men förra året startade du, Emma Knyckare och Scroll-Mia, som hon kallar sig, podden Flashback Forever som blivit en stor succé. Varför älskar du Flashback?

– För att det inte alls är som andra sociala medier, utan helt tvärtom. Bara en sådan grej som att Flashback är kronologiskt. Numera finns det algoritmer som säger vad jag antagligen borde vara intresserad av med tanke på min sökhistorik och det skapar ju filterbubblor, som har funnits långt innan internet, men Flashback är väldigt bra på att bryta det där. Flashback säger aldrig åt mig att titta på en kommentar extra mycket bara för att det är många andra som har tyckt att den är bra, utan där får man läsa allt som folk har skrivit och då kan man hitta väldigt oväntade och kul grejer. Samtidigt uppskattar jag att man är anonym, vilket gör att Flashback är fritt från influencers. Det finns dessutom moderatorer, så om någon skulle börja göra reklam för någonting så tar de bort de inläggen. Jag känner en större tilltro till att folk skriver saker på Flashback som de inte tjänar någonting på att skriva, det gör att man kan problematisera saker som är väldigt svåra att problematisera.

– Det finns en allmän uppfattning om att alla problem kan diskuteras idag, man kan säga att man har en negativ syn på sin kropp på ett sätt man inte kunde tidigare eller diskutera att man har blivit utsatt för sexuella trakasserier eller har en diagnos. Men det är bara vissa problem som det anses vara okej att ha, sedan finns det en del problem som av väldigt rimliga skäl inte anses vara okej, till exempel ett pågående missbruk. Om man tänker sig ett sommarprat så börjar det alltid med att någon berättar att de har haft det tufft i livet, men det slutar alltid med någon slags lösning. På Flashback kan man läsa om folk som inte har tagit sig igenom sina problem och som inte har en färdig lösning. Det är svinhärligt och spännande! Till skillnad från det här andra som jag tycker är helt ospännande och ohärligt.

Varför är ett sådant rum viktigt?

– Om man själv känner sig kass på någonting så kan det ju kännas jobbigt att se någon lägga upp en bild på sitt perfekta liv. Man pratar ju ofta om att sociala medier gör att vi får helt sjuka bilder av hur bra alla andra har det för det enda folk lägger upp bilder på är när de mår bra.

– Ytterligare en aspekt är att folk även lägger upp när de mår dåligt, men på ett sätt som får de själva att se bra ut. Det dåliga man lägger upp är inte att man har varit ett svin och legat med sin kompis pojkvän, utan det dåliga är typ jag jobbar alldeles för mycket, jag måste lära mig att säga nej och sluta vara så fruktansvärt omtänksam. Så är det överallt och därför tycker jag att Flashback är viktigt. Sedan tycker jag att det generellt är viktigt med yttrandefrihet, att även få säga saker som inte anses vara bra och att få utveckla de argumenten.

Hur väljer ni ut berättelserna ni pratar om i podden?

– Det gör vi lite olika. Ibland har man gått runt och funderat på ett ämne, kanske för att det finns en pågående debatt i samhället om något fenomen och så undrar man vad de skriver på Flashback om det. Vi tillbringar så mycket tid på Flashback allihop så ibland kan vi hitta en användare som vi sett förekomma i flera olika trådar, och då blir det ju användaren som är intressant. Och så har vi trådarna som innehåller ett händelseförlopp med en inbyggd dramaturgi, någon kanske berättar att den ska på en dejt och så berättar de om hur det går längs med vägen. Så det kan vara lite olika saker som gör att man kommer igång.

– Men podden är ju en humorpodd, det finns jättemånga trådar på Flashback som jag tycker om att läsa men som jag aldrig skulle ta upp i podden. Det finns en tråd där en kille rapporterar varje dag som han har varit fri från opiater, som på en blogg. Det tycker jag är en toppentråd men det går ju inte att göra humor på.

Nu när du pratar om det känns Flashback som en väldigt unik mötesplats idag.

– Precis. Jag menar, det finns ju flashbacktrådar om hur man bygger tyska verb. Men jag är genuint ointresserad av den delen som heter Aktuella brott och kriminalfall, som är en del av det stora problemet med Flashback där folk hängs ut med namn, som senare visar sig vara oskyldiga. Jag kan inte säga att jag inte är inne där för att jag är en god människa, det har noll procent med det att göra, det är bara att jag tycker att kriminalfall är så mördande tråkigt.

Hur kom ni på idén bakom podden?

– Vi hade pratat om det jättelänge, men när vi googlade såg vi att det redan fanns en podd om Flashback, eller till och med två, så vi släppte den idén. Efter 2019 hade jag och Emma bokat in att vi skulle livepodda och sålt biljetter via en standupklubb, med en podd vi hade innan. Men sedan hade vi inte kvar den och de här andra två poddarna om Flashback hade inte kommit med några nya avsnitt på jättelänge och verkade inte vara aktiva. Så vi tänkte att det kanske var lika bra att börja! Vi drog igång men då kom coronan. Det blev aldrig någon livepodd, det tillfället har skjutits fram fem, sex gånger nu, har fortfarande inte blivit av och kommer nog inte att bli av heller.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Men podden blev av!

– Precis. Och anledningen till att vi ville göra en podd om Flashback var ju framför allt för att jag och Mia, som känt varandra länge, läser mycket på Flashback båda två och har pratat om att vi lägger så mycket tid på det. Och att det säkert finns fler som känner så. Inte minst under metoo så var det som att ingen hann göra någonting annat för att de bara var på Flashback hela tiden för att hålla sig uppdaterade. Så vi tyckte att det här kunde vara en bra grej.

Vad var det för podd du och Emma hade tidigare?

– Jag och Emma har haft två poddar, en som gick ut på att hon skulle lära mig hur man blir standupkomiker, den heter Klubb Hybris. Och sedan gjorde vi en fortsättning på den som bara hette Hybris, och i princip handlade om vår standupklubb och om standup. Så det var en mer nischad podd, men de hade ett tydligt slut båda två. Klubb Hybris slutade med att jag stod på en scen framför jättemycket folk i Malmö och körde mitt allra första standup-gig. Och Hybris hade sitt slut för att vi inte hade standupklubben längre just då.

Du har sagt i en tidigare intervju att det finns mycket berättarglädje hos just Göteborgare, om man jämför med till exempel Stockholm. Varför är det så, tror du?

– För det första måste jag säga att varje gång jag uttalar mig om Göteborg är det som en enorm disclaimer över att jag är Sveriges mest lokalpatriotiska person, så ingenting jag säger är det minsta sant, haha. Men jag vet faktiskt inte vad det beror på, jag vet ju att till exempel britter är skitroliga att prata med och att amerikaner är väldigt socialt smidiga. Varje gång jag har träffat en amerikan har jag fått känslan av att de ställer mycket frågor och är artiga, de paketerar allt som berättelser och svarar alltid intressant. Men att jag inte är lika bra på det. Så precis som det finns kulturella skillnader gällande vad man äter så finns det säkert kulturella skillnader gällande hur man snackar och vad som anses okej att säga eller inte säga.

– I Göteborg hävdar jag att man prioriterar på ett annat sätt än vad man gör i Stockholm, att kunna tjöta härligt. Om man går in på en pub i Stockholm upplever jag att folk inte pratar lika mycket, i Göteborg kan det vara öronbedövande dånigt. Det har också skett en väldigt stor inflyttning till Stockholm, det är bra för många i karriären att bo där. Det tror jag gör att man tenderar att prata mycket om just karriären i Stockholm på ett sätt man kanske inte gör i Göteborg, och det är ju bra för det är ett helt ointressant ämne.

Och var kommer din berättarglädje från?

– I min familj där jag växte upp var det så att om man inte kunde berätta någonting på ett intressant, spännande eller roligt sätt så var det ingen som lyssnade. Och så är jag och mina polare med. Jag blir dödligt uttråkad om jag ska lyssna på en person som berättar en historia så här: Igår hände det en grej, eller vänta, var det i förrgår? Vet du vad, skitsamma, det spelar verkligen ingen roll om det var igår eller i förrgår, bara döna på. Så det smittar nog tror jag.

En sista fråga. Du sa att du aldrig skulle lämna Göteborg, men om inte Göteborg fanns, var skulle du bo då?

– Då skulle jag bo i Indonesien, på den norra delen av ön Sulawesi. Min mamma bor där och är därifrån. Och sedan skulle jag åka till Singapore då och då för att äta, för de har världens godaste mat!

The post Helgporträttet: “Flashback bryter filterbubblorna” first appeared on Opulens.

NYVALD. I torsdags presenterades de nya ledamöterna för Sametinget. Elin Stadenberg fick en pratstund med Ulla-Karin Sarri som är invald för första gången.

Hej Ulla-Karin!

I onsdags presenterades resultatet från Sametingsvalet och du är en av de som valts in för första gången. Hur känns det att bli invald i Sametinget?

– Det känns roligt och spännande tycker jag, det kommer att bli intressant. Eftersom jag är ny i det här sammanhanget så är det mycket jag behöver lära mig, men jag hoppas att jag ska kunna göra nytta.

Vilka är just dina hjärtefrågor? Vilket perspektiv kommer du att bidra med?

– Det är språket och rättighetsfrågor som intresserar mig. Jag tycker att alla samer ska ha rätt till sina hävdvunna marker, att det är vi som urfolk som bär rättigheterna och att det ska gälla alla samer.

Du sitter med i partiet Jakt- och fiskesamerna, hur började ditt politiska engagemang och hur har resan till en plats i Sametinget sett ut?

– Det började redan på tidigt 70-tal faktiskt, runt 1975-76 satt jag på Samegården i Kiruna och studerade rennäringslagen som hade kommit några år tidigare. Sedan har jag jobbat ideellt inom Sameföreningen, framför allt i Kiruna. I och med att man är same så hamnar man alltid i situationer där man måste förklara och försvara sig. Så när jag har hamnat i diskussioner om vilka rättigheter samer har och att vi alla ska ha rätt till alla marker, så har jag hunnit läsa på och lära mig. Det är ideellt arbete.

– Numera jobbar jag inom Kiruna sameförening men jag har klivit åt sidan lite grann och sitter i valberedningen istället. Jag har också jobbat inom Samiskt krisnätverk, under en period hade vi en egen jourverksamhet där vi var samer som satt på helger och tog emot samtal för dem som behövde prata, och det sträckte sig över hela svenska Sápmi. Jag har alltid varit engagerad på ett eller annat sätt .

Det är nu bestämt att den nuvarande rennäringslagen ska ses över, vilka är dina förhoppningar om en ny rennäringslag?

– Det är att man ska ta ett stort och samlat grepp från riksdagen. Att det inte enbart blir en rennäringslag utan att man tar ett större perspektiv och tittar på oss som ett urfolk, och löser de här problemen och konflikterna som har skapats av att man delat upp oss i renägare och de som står utanför samebyn. Vi har inga rättigheter och kan inte nyttja markerna så som renskötselrätten säger att vi ska kunna, eftersom vi som inte är renägare inte får organisera oss i samebyarna.

Under det senaste året har flera samebyar höjt sina röster mot diskriminering och exploatering av samebyarnas marker. Vad tänker du om det som pågår?

– Det är väl det man har tvingats att göra, man har tvingats föra kampen i rättssalarna. Jag tycker att det borde ha funnits politiska lösningar för länge sedan eftersom Sverige faktiskt har erkänt oss som ett urfolk.

– Det som har gjort att jag valde att kandidera för partiet Jakt- och fiskesamerna är att våra rättigheter som urfolk vilar på renen. Vi samer har ju renskötselrätt men för att kunna nyttja den så måste vi vara medlemmar i en sameby och för att överhuvudtaget kunna vara medlemmar i en sameby så måste vi äga ren. Och det är ju ett problem även för dem som är inne i samebyn, att om de av olika skäl skulle tvingas sluta med renskötseln, av ålderdom, sjukdom eller att man gör andra livsval, så tappar de också sina rättigheter. Så som jag ser det är det egentligen renen som är bärare av rättigheterna. Bara så länge vi har en connection till djuret, bara så länge kan vi nyttja våra rättigheter.

Girjasdomen slog förra året fast att samebyn genom urminnes hävd har större rätt till mark och vatten än staten. Vilka förändringar hoppas du att den domen ska leda till?

– Domen säger att Girjas har den här rättigheten genom urminnes hävden, som är upparbetad av alla samer som har nyttjat området och inte bara av medlemmarna i samebyn. Nikkaluokta ligger inom Girjas samebys geografiska område men vi Sarris är inte medlemmar i den samebyn, förutom en kusin som på olika omvägar har börjat med renskötsel och är gift med en kvinna som ursprungligen är därifrån. På det sättet har han kommit in i samebyn men vi övriga har inte de rättigheterna, trots att det är vi och våra förfäder som har nyttjat markerna och som har upparbetat den här urminnes hävden man nu ger till Girjas.

– Jag tycker att det är bra att Girjas har drivit det här målet och jag gratulerar dem till framgången, men i första hand ville de ju vinna på rennäringslagen, inte på urminnes hävden. Det är det här jag hoppas att ny lagstiftning ska kunna ändra på, att man tar ett övergripande politiskt och rättsligt ansvar.

Många talar om att en ratificering av ILO 169 skulle leda till betydande förändringar för samer i Sverige, vad tänker du om det?

– Ja det är ju en fråga som de samiska organisationerna har drivit väldigt länge för att få till stånd, men jag måste erkänna att jag är alldeles för dåligt insatt i skrivningarna i den lagen för att på rak arm kunna säga om den är bra eller dålig. Vad jag förstår så utgår den mer från urfolken som finns i Sydamerika och är relativt gammal. Jag vet att det finns de som förordar att det finns andra vägar att gå, men det är väl den officiella hållningen från många organisationer och partier att det är en ratificering av ILO 169 som skulle ge framgång.

– Men jag antar att Sverige är bunden av den ändå trots att vi inte har ratificerat den, den är något man ändå måste förhålla sig till och som gäller väl i vilket fall som helst tänker jag.

Jakt- och fiskesamerna håller på att arbeta fram en sanningskommission om statens övergrepp mot samiskt folk genom historien. Vad tror du att en sanningskommission kan leda till?

– Den borde kunna leda till en försoning av något slag. Det är bra att det lyfts fram, de här skallmätningarna, som även min mammas mormor och morfar var utsatta för. Jag tror att alla samiska släkten och familjer har någon som varit utsatt för det, och det är ett trauma.

– En sanningskommission skulle förhoppningsvis också lyfta fram de här berättelserna som många samer har. På 40- och 50-talet fick inte samer jobb i statliga LKAB eller SJ om de hade samiska namn, många har till och med fått tvätta bort sin samiska identitet. Om man inte har kunnat vara kvar i renskötseln för att det kanske är nödår eller familjen inte har kunnat försörja sig, så man har varit tvungen att söka sig till andra jobb och då har kravet för att få anställning varit att man inte har samiskt efternamn. Man fick inte ens bygga hus, så det har liksom kostat på att vara same.

Vilket område, eller vilka frågor, tycker du är viktigast att fokusera på den här mandatperioden?

– Det tycker jag är rättighetsfrågorna. Att rättigheterna omfattar hela det samiska folket. Och det är vägen till försoning tror jag, även inom gruppen. För det måste man ju också erkänna, att de lagar som skrevs i slutet av 1800-talet och 1971-års rennäringslag delade det samiska folket mitt i tu. Vad de egentligen har talat om för oss och vad många fortfarande bär inom sig är att en riktig och äkta same har renar och det påverkar ju hur man uppfattar sig själv och sin egen identitet.

Hur kan dina erfarenheter utanför politiken bidra till ditt politiska arbete?

– Det är ju mina upplevelser, jag är ju same och jag har ju själv blivit utsatt för rasistiska påhopp och allt sådant. Jag lever ju det här, mitt i, det pågår nu och påverkar oss dagligen.

– Min gamla far var ripjägare men när de här begränsningarna kom kring vart man fick röra sig så gällde det ju även honom, eftersom han inte ingick i någon sameby. Till de ställen han hade färdats sedan han var väldigt liten fick han lära sig att han inte kunde färdas något mer. De jakträttigheter som vi haft har fråntagits oss, vårt livsutrymme krymper. Det vi har kunnat göra i generationer, som min farfar och farmor har gjort, mina farbröder och fastrar, min far och jag själv till viss del. Jag ser att det begränsas och att mina barn inte kan göra eller röra sig på det sätt som jag själv en gång har gjort. Och mina barnbarn, hur blir det med dem? Det var därför jag engagerade mig, med tanke på nästa generation. Det är dem det handlar om, att även de ska kunna verka i våra marker, finnas kvar där och kunna nyttja sin bördsrätt.

Hur kommer ditt politiska arbete att förändras nu när du blivit invald i Sametinget?

– Jag ser det som en plattform att kunna påverka på ett helt annat sätt, inte bara i det lilla perspektivet utan även i det stora. Och att få vägar in till politiken, det är ett stort upplysningsarbete vi har framför oss. De som inte själva är samer har fortfarande en uppfattning om att en same är en person med renar, som bor på fjället och bär färgglada dräkter. Om man inte gör det så brukar folk ha svårt att förstå att man är same. Och lite grann tycker jag att vi själv ställer upp på det. Vi har lärt oss att det är det som är gångbart när vi ska försöka nå fram och nå ut genom bruset. Då är det den bilden vi själva också presenterar, men jag önskar att vi inte skulle behöva det.

Hur tycker du att kunskapen ser ut för samisk kultur och historia bland icke-samer?

– Den har ju blivit bättre men det finns fortfarande stora luckor. Jag är själv lärare i svenska, franska och spanska och det senaste året har jag jobbat med svenska som andraspråk. Jag har också undervisat i SO och läst de böckerna, och det är väldigt lite som står. Det är inte mycket man får lära sig om samer i svensk skola och framför allt inte om sådant som gör att man får en förståelse. Om det hade varit gemene mans kunskap om vår historia och hur lagarna har påverkat oss så hade det funnits en större förståelse för vad som pågår idag. Det finns en kunskapslucka.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Hur kan den luckan fyllas?

– Ja, bland annat genom skolan men vi måste ju även nå ut till dem som inte går i skolan längre.

– Något jag tycker är intressant är att många som kommer från Norrbotten och är jägare eller fiskare men inte anser sig vara same, menar att det är orättvist att samerna också ska ha rätt till jakt och fiske. Men då kan man ju inte historien. Vi samer har ju betalat skatt till staten för markerna ändå upp i Norrbotten och de här Lappskattelanden. Och varför det inte finns mer privat mark här uppe, utan statlig mark, beror på att det är renen som har ägt rättigheterna. Renen färdas ju över stora områden och man kan betrakta den som lös egendom, ungefär som en bil, och då kan man inte insyna markerna. Men om jag åker till Skåne och försöker jaga och fiska där var som helst så går ju inte det.

– Och det där lärde jag mig när jag bara var tolv, tretton år. I Nikkaluokta där jag är uppvuxen och där hela min släkt bor hade alla någonting som kallades fjällägenhet. Staten ägde husen vi bodde i och marken vi betalade hyra för. Men i byn som låg ungefär en mil bort på andra sidan fanns det som Elis Aidanpää kallar Lantalaiset, nybyggare, och de ägde marken som deras hus stod på. Och det där förstod jag inte, varför äger ingen mark i Nikkaluokta när de äger mark i byn bredvid? Vad är skillnaden? Och skillnaden var att vi var samer men det var inte de. Jag tror att det var där någonstans mina funderingar började.

Vilka är dina förhoppningar inför den här mandatperioden? Har du några farhågor?

– Mina förhoppningar är ju att vi ska gå i land, att vi åtminstone ska ha tagit de här stora stegen och vara på god väg mot en lag som omfattar alla samer och som befäster alla samers rätt till sina hävdvunna marker. Det är min förhoppning.

– Det är stora frågor på gång nu, som konsultationsordningen och sanningskommissionen. Om inte hela vägen så hoppas jag att vi i alla fall har hunnit en god bit på väg mot sann demokrati även bland samer. Att vi inte är uppdelade i några som har legitimitet genom att vara djurskötare och vi andra som inte är djurskötare eller ens får vara det. Tanken en gång i tiden var kanske att man som same skulle ge upp sin identitet men förhoppningen är att vi kan vara samer på lika villkor, det ska inte spela någon roll vad man försörjer sig på eller vad man jobbar med. Det är inte vad man gör som gör en till same, man är same.

– Mina farhågor är väl att de som är representanter och talar för de renägande samerna inte kan se fördelarna med att alla samer får de här rättigheterna. Man har ju hört i debatterna att man gärna vill att det ska vara skillnad, att renägande samer ska ha lite större rätt till markerna. Och att man inte ska ha insikten att se att bara för att alla samer får rätt till sina hävdvunna marker så betyder det inte nödvändigtvis att renägarna behöver förlora på det. Att det ska bli blockeringar på grund av denna rädsla.

The post Helgporträttet: “Något slags försoning borde vara möjlig” first appeared on Opulens.

EUROVISION. Ikväll är det final för Eurovision Song Contest. När det visade sig att programmet inte är tillgängligt för döva och hörselnedsatta, skred Laith Foad Fathulla och 36 andra teckenspråksgestaltare till handling och har nu arbetat fram en teckenspråksversion.

Hej Laith!

På din Twitter beskriver du dig som en minoritetsmedborgare som försöker ta sin plats i ett majoritetssamhälle. Skulle du vilja börja med att berätta något om dig själv och det engagemanget?

– Dövcommunityt är en minoritetsgrupp på samma sätt som samer och andra grupper. Vi har alla olika historier och bakgrund men samma typ av problem med tillgänglighet till språk. Det finns två olika perspektiv, dövhet som funktionsnedsättning och som språklig och kulturell identitet. Den senare missar man ofta när man fokuserar på det medicinska och vad man som döv inte kan. Jag jobbar ofta med den här andra biten, att komma in i majoriteten och lyfta perspektiv om språklig identitet. Det är inte bara en funktionsnedsättning. Många tror att teckenspråk endast är ett kommunikativt medel men det är en myt som jag vill krossa och visa den sidan jag pratar om, kultur inom dövvärlden.

Den här veckan håller semifinalerna i Eurovision Song Contest på och på lördag är det final! När det visade sig att programmet inte är tillgängligt för döva och hörselnedsatta, skred du och 36 andra teckenspråksgestaltare till handling och har nu arbetat fram en teckenspråksversion av semifinalerna och finalen. Till att börja med, hur kom det sig att det inte fanns någon tolkning av årets ESC?

– Bra fråga! För två år sedan vann Nederländerna Eurovision Song Contest och blev sedan värdland. Programmet har varit väldigt populärt hos de hörande medborgarna men döva ville också vara med. Det fanns en dövgrupp som tidigt var på de ansvariga på EBU, European Broadcasting Union, och sa att de ville ha en teckenspråkig gestaltare eller teckenspråksartist. EBU funderade men gav inget klart besked, det blev en lång dialog fram till 2020 då tävlingen skulle gå av stapeln. Men så kom coronan, vilket inte var bra men det gav oss mer tid att lobba för att få till det här. Vi har fortsatt med det fram till nu men har inte fått någon bra respons, EBU menar att det är upp till varje värdland om public service har resurser.

– Holland valde att ha holländska teckenspråksartister som sjöng på holländskt teckenspråk. Och det är fantastiskt roligt, men personerna man valde ut var hörande personer som hade lärt sig teckenspråk två år tidigare. Det var alltså ingen modersmålsgestaltning och det hela kändes lite hittepå. Det blir nästan som i Sydafrika vid Nelson Mandelas minnesceremoni, minns du att det var en falsk tolk som var med där? Det blev ju skandal. Tolken stod och gjorde några spontana gester och hittade på som han ville. Den situationen blev det precis i den här gestaltningen av Eurovision Song Contest.

– Gruppen döptes till Sign Dancers, vilket också känns som ett hittepå-begrepp. Det har inte varit någon respektfull behandling av vare sig teckenspråk eller döva, ingen samverkan eller dövexpertis har varit inblandad. Vi var många som reagerade över det här och sju av oss i gruppen var lite rebeller och bildade en motgrupp till Sign Dancers. Vi har helt enkelt gått vidare med att ordna den här teckenspråkiga gestaltningen för Eurovision Song Contest själva. Eftersom vi inte har fått någon respons från EBU så har vi ju ingen upphovsrätt och får inte använda musiken, loggan eller någon typ av rörligt material. Men vi försöker ändå genomföra det här för att visa på att det finns gestaltare, artister och fantastiskt duktiga människor som gör detta.

Ni är tre artister från Sverige som är med, du, Amina Ouahid och Juli af Klintberg. Hur blev du involverad i projektet och vad har ni tre representanter för roller?

– Amina har varit med som gestaltare tidigare när Tusse vann Melodifestivalen, så hon fortsätter att gestalta den låten i Eurovision. Juli af Klintberg är skådespelare och teckenspråkstolk och helt otroligt duktig. Vilken konstnärlig kompetens och vilken översättningskompetens! Hon har jobbat som tolk i många år och det är fantastiskt att ha med henne för att kunna ge feedback och stöttning till de andra. Så hon har varit som en språkcoach men har också fått en egen sång som hon ska översätta.

– Och så har vi mig, jag är nätverksansvarig och har kontakt med övriga deltagare. Vi är ju 37 personer och har försökt titta på vem som passar till vad. Så jag leder gruppen litegrann och ser till att vi har bra bakgrunder och tekniska förutsättningar. Jag är lite koordinator och administratör och har också kontakt med media.

Och hur har det varit att ro det här projektet i land, på distans och helt volontärt?

– Det har varit zoom-möten, förberedelser, övningar och repetitioner varje kväll efter jobbet nonstop i nästan två månader. När en sång är färdig har vi lagt den i Google Drive så att vi har kunnat se när saker är klara och där har vi också kunnat påminna, hjälpa och stötta varandra. I förrgår när första semifinalen i Eurovision gick av stapeln publicerade vi de första finalsångerna på Facebook och Youtube. Tittarsiffrorna bara vällde in! Det var 15 000 sist jag tittade och det säger en hel del, att det verkligen finns en publik fastän förutsättningarna har varit som de varit.

Är det på Youtube och Facebook man kommer att kunna se teckenspråksversionen av Eurovision Song Contest 2021?

– Ja, vi är ju inget företag eller organisation så vi har skapat ett event på Facebook där man kan se allting. Sedan har vi också Youtube.

– En tidigare organisation i Nederländerna som drivs av döva, det är viktigt att komma ihåg, har ställt upp med tekniskt material och med ideella tolkar. Vi har programledare som är döva och en hörande tolk som är som en feeder, vilket betyder att tolken tar det hon hör på engelska och tolkar på teckenspråk till programledaren som tecknar det ut till kameran. Så det är en stor organisation och alla har gjort det här ideellt. Vilket projekt det har varit! Vi hoppas verkligen att EBU vaknar och tar det här ansvaret nästa år, så att vi kan visa den teckenspråkiga versionen med den hörande sångversionen.

Vad hoppas du mer på att det här projektet ska leda till i framtiden?

– Om det är ett utvecklingsland som vinner, som när Ukraina eller Israel vann, kanske inte public service i de länderna har resurser eller engagemang även om det finns en döv publik. Och det är där jag tänker att EBU ska gå in och samarbeta och se till att värdlandet tar det ansvaret och att det finns teckenspråksgestaltning också. Och ärligt talat, jag vill inte ställa upp nästa år ideellt, det här är inte ett hållbart projekt. Nu fungerar det för att det är corona, alla är hemma och vi har bra digitala förutsättningar att lösa möten. Men nästa år och framöver så vill vi att de erbjuder de viktiga bitarna och går från ord till handling.

Du arbetar ju med scenkonst annars också, som projektledare på Riksteatern Crea, skulle du vilja berätta lite om din roll och ert arbete där?

– Riksteatern Crea har ingen koppling till Eurovision vill jag bara göra tydligt. Men ja, där har jag fyra olika projekt, bland annat ett arvsfondsprojekt och ett Eu-projekt. Fram till idag har jag jobbat mycket med att skapa ingångar till scenkonst för döva nyanlända. Det finns mycket konst, scenkonst och teater men det är svårt att komma in som publik, det finns en tröskel. Vi tittar på olika kulturevenemang i Europa, även Sverige, vad finns det för scenkonst på teckenspråk? Hur ser förutsättningarna ut? Finns det ett bra utbud och om inte, varför är det så? Det är kulturpolitik som är den stora biten.

Hur tycker du att tillgängligheten ser ut för teckenspråkig scenkonst i Sverige?

– Det finns ett väldigt litet utbud. Riksteatern publicerar två föreställningar per år, ibland om vi har tur kan det bli tre produktioner men det är mycket sällan. Att få uppleva teater på sitt eget språk, teckenspråk, kanske händer en gång per termin för döva i Sverige. Vi brukar turnera med våra produktioner men när det inte finns någon arrangör som tar emot oss så missar de som bor där teatern och då kanske man inte ser någonting på ett helt år.

– Det är ganska otydliga strukturer. Vi har produkter, ett utbud, men regionerna har inga tydliga riktlinjer i respektive kulturplaner. Teater- och kulturföreningar för döva finns inte riktigt, de får heller inte något bidrag som andra kulturföreningar kan få för att ordna sådana här föreställningar. Så det blir en väldigt ond cirkel. Jag jobbar ju med det här varje dag och får satsa min tid för att få in och sprida den teckenspråkiga scenkonsten i samhället. Och jag är inne och springer i alla dörrar och korridorer!

Du är och har ju varit engagerad på flera håll, bland annat som förbundsordförande för SDUF, Sveriges Dövas Ungdomsförbund, som jobbar för ett mer tillgängligt samhälle för döva och hörselskadade barn och ungdomar. Var det i SDUF som ditt engagemang började?

– Nej, nej, nej, det var långt tidigare. För att kunna bli ordförande behöver man ha lite uppbyggt engagemang och förtroende innan. Jag skulle säga att det var när jag pluggade på Gallaudet, ett universitet i Washington DC. Det är ett universitet för döva och hörselskadade, de dövas mecka. Det glödde i mig redan innan jag kom dit men där brann det i mig ordentligt!

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Kan du berätta varför dövidentitet är så viktigt?

– Absolut. Det är ingen liten fråga. Idag pratar vi om mångfald men många fokuserar på hudfärg och genus, vilket är jätteviktigt, jag är helt med på det, men språkliga rättigheter tas för givet. Det är många som har en övertro på tekniken, att har man tekniska lösningar så finns inte döva och då är inte heller dövidentitet särskilt viktigt. Man fokuserar på det trasiga i örat och sedan har man inget bredare perspektiv. Det vi alla döva har gemensamt är vårt teckenspråk och i det så finns det både en språklig och en kulturell identitet.

– Jag brukar likna det med fiskar, en fisk i vatten mår bra men tas den upp på land så kan den inte andas. Det är samma sak med döva som inte får teckenspråk, de får kämpa och kämpa, är alltid lite utanför och hänger inte med, för att de inte får de chanserna. Man har en övertro på att man klarar sig med andra språk, som talad svenska för man hör ju lite grann. Men det här kulturella kapitalet och identiteten som man missar är så viktig. Vi som har fått den värnar verkligen om den.

Hur hittade du själv den identiteten när din hörsel försvann?

– Jag hade tur skulle jag säga. Mina föräldrar upptäckte att jag var döv när vi bodde i Irak och där finns inga utbildningsmöjligheter alls för döva. De sökte runt i världen och frågade en släkting som bodde här i Sverige som berättade att det finns dövskolor här. Så mina föräldrar valde att flytta hit. Då gick jag i grundskolan och fick teckenspråk och hela identiteten där, gratis i skolmiljön.

– Det finns statistik som visar att bara två procent av alla döva i hela världen får rätt till en tvåspråkig utbildning. Då har vi 98 procent kvar, det är många miljoner människor som inte har någon typ av fullgott språk. Och då får man en försvagad identitet, både kulturellt och språkligt.

Teckenspråkets dag firade 40 år i fredags förra veckan, den 14 maj, det var det datum som riksdagen erkände svenskt teckenspråk som dövas första språk. Har det erkännandet lett till några betydande förändringar?

– Absolut! Det har varit jättemånga olika pionjärer innan dess som har kämpat och jobbat för att erkänna teckenspråk som språk och som dövas första språk. De pionjärerna kan man prata om länge, men det finns många före min tid som verkligen har varit aktiva. Det var ju inte ett beslut som togs på dagen utan det har varit mycket arbete bakom och på 40 år har det hänt många bra saker.

– Samtidigt ser vi att den typen av text som var då behöver uppdateras, samhället har ju förändrats på de fyrtio åren. Det finns en språklag från 2009 där teckenspråket är med men meningarna är ganska vaga och oprecisa. Det finns många kryphål och lagen brister när det gäller teckenspråk.

– Om vi tittar på vårt grannland så erkändes alldeles nyligen norskt teckenspråk som officiellt språk i Norge. Det är fantastiskt, vilket statushöjande beslut! Men där ligger vi i Sverige ganska långt efter. Vi pratar om äldreboende för döva, det är många äldre som sitter ensamma och isolerade utan kontakt. Det finns inga vårdboenden för döva och lagen ger inte människor rätt till sitt språk i livets slutskede. Sedan har vi tolksystemet som är skitdåligt. Dövas arbetsgivare tvingas betala för tolkning, vilket betyder att arbetsgivare generellt inte vill ha döva som anställda för att vi blir så dyra. Det är många bitar som blir ganska stora problem och där hjälper inte lagstiftningen till.

Sveriges Dövas Riksförbunds kongress 2021 äger rum nu i början av juni, där du är en av sju kongressombud. Vilka är huvudfrågorna och vilka är dina förhoppningar inför kongressen?

– Det finns 45 motioner till den här kongressen och alla är viktiga men det är några vi har prioriterat. Bland annat att bilda en sanningskommission för döva som har blivit utsatta i samhället tidigare, till exempel blivit berövade teckenspråk, blivit utsatta för våld, isolerade och instängda i barnhem och så vidare. Det finns många drabbade som börjar bli så gamla att de försvinner så därför behövs en kommission.

– Den andra frågan vi har prioriterat är ett juridiskt ombud för Sveriges Dövas Riksförbund som själv är döv eller teckenspråkig. Det finns många individuella ärenden och fall där SDR inte har kunnat hjälpa till att driva saker för att de inte har den kompetensen och det behöver vi se till att riksförbundet får. Den tredje prioriterade frågan är att SDR behöver arbeta för att SVT får ett tydligt uppdrag när det gäller teckenspråk. Vi pratar om kulturområdet. Vi har tidigare sett program som varit riktigt dåliga och där behöver vi bevaka, varför kommer vi inte framåt? Varför blir det inte en hög kvalitet utan spårar ur hos public service?

– Teckenspråkets status är ganska låg, så vi kämpar mycket med att visa språket för vad det är. Vi behöver göra någon typ av statusöversikt, hur kan vi få in teckenspråket i lagtexterna och se till att texterna ger oss rätt till vårt språk? Att man förstärker ställningen i alla dessa paragrafer innan det är försent. Vi har tekniska möjligheter nu och vi vill inte hamna i ett läge där vi blir behandlade som robotar.

Och vilka förändringar önskar du själv se för döva och hörselskadade i framtiden?

– Det finns många olika saker men det här med sanningskommissionen tycker jag är jätteviktigt. Och att få till en ursäkt för de övergrepp som begåtts tidigare, att höja teckenspråkets status och få olika typer av möjligheter att kunna delta och använda sitt språk fullt och bekvämt utan att behöva kämpa. Idag är vi ganska svaga och utsatta men jag vill att man kommer ut och har en jäkla rustning på sig som döv, att man är helt skyddad och trygg i sig själv. Det önskar jag.

The post Helgporträttet: “En fisk i vatten mår bra men på land kan den inte andas” first appeared on Opulens.

DUBBELT AKTUELL. Dramatikern Alejandro Leiva Wenger är aktuell med pjäsen Arvet på Folkteatern i Göteborg och tilldelades i veckan Karin Boyes Litterära pris. 

Hej Alejandro!

Först vill jag säga grattis till Karin Boyes Litterära pris du fick av Huddinge kommun i veckan! Hur kändes det att få priset?

– Tack! Väldigt kul och väldigt överraskande, jag var inte alls beredd på det. Karin Boye var ju poet och det känns väldigt fint att juryn har sett likheter mellan mina pjäser och Karins författarskap.

Du fick ju även Ibsenpriset i mars! Som delas ut till en nyskapande dramatiker. Vad betyder det för dig att vinna priser för ditt skapande?

– På ett sätt vet jag inte riktigt än, jag har inte fått priser förut. Jag vet inte om det kommer påverka skrivandet men det tror jag inte. Däremot är det ett erkännande och en bekräftelse på att någon ser och uppskattar det man har gjort och det ger en lite kraft att fortsätta.

Karin Boyes Litterära pris delas ut till en författare som publicerat verk i Karin Boyes anda, är hon en författare du medvetet har inspirerats av litterärt eller i dina pjäser?

– Inte medvetet, jag har läst och haft utbyte av att läsa henne. Det är väldigt kul när andra människor och läsare upptäcker likheter som man själv kanske inte varit medveten om. Man har inte alltid full koll på skrivandet och vad som påverkar det. Vissa saker känner man till, och andra inte.

Du skriver ju främst dramatik och är aktuell med pjäsen Arvet, i regi av Frida Röhl, som hade fysisk premiär på Folkteatern i Göteborg häromveckan. Hur kändes det att kunna sätta upp pjäsen fysiskt?

– Det är ju jättekul för alla och inte minst för skådespelarna. Det var verkligen osäkert allting, vi visste inte om premiären skulle bli av eller inte. Dels för restriktionerna men också för att läget blir så utsatt i en ensemble. Alla måste vara friska. Förut kunde någon ha snuva och ingen tänkte på det, men idag går inte det. Det är verkligen känsligt och väldigt osäkert.

– Vi skulle turnera med Riksteatern men det ställdes in. Så när vi fick ha premiären i Göteborg så var det bara glädje. För skådespelarna som har pjäsen och texten i kroppen är hela poängen att kunna möta en publik. För mig är det också skitkul men skillnaden är att jag på sätt och vis redan gjort mitt jobb, texten är färdigskriven medan skådisarna är mitt i processen. Föreställningen är ett organiskt verk som utvecklas i kontakten med publiken under spelperioden. Så det är jättekul att den kunde spelas.

Vad handlar Arvet om och vilka är dina förväntningar på mötet med publiken?

– Den handlar om mor och dotter som inte riktigt kan prata med varandra. De har inte pratat på flera år och nu har pappa i familjen gått bort i en ärftlig sjukdom. Har man en förälder med den här sjukdomen är det 50 procents risk att man själv bär på den, så dottern är orolig att hon har ärv den. Samtidigt är mamman nybliven änka efter att ha tagit hand om pappan i flera år. Hon har börjat dejta en ny man men vågar inte säga det till dottern. Därifrån växer historien fram. Det är en fars, en komedi, samtidigt som den handlar om väldigt allvarliga saker.

– Jag vill alltid att publiken ska leva sig in i berättelsen och i karaktärerna, och liksom känna och tänka en massa. Den fråga jag tänkte på när jag skrev är hur mycket vi egentligen vill veta om vår framtid? Idag finns möjligheten att testa sig för genmutationer och har man den här sjukdomen så vet man att man kommer bli sjuk om 10 eller 20 år, den är obotlig. Frågan är då, vill man veta? Vill man se in i framtiden? Eller lever man hellre i ovisshet? Det är inte ett lätt val!

Hur hade du själv resonerat?

– Det är jättesvårt, men av folk som lever i riskzonen har jag läst att det bara är 10 procent som väljer att testa sig. De flesta väljer att inte få reda på om de kommer bli sjuka eller inte.

Hur har det varit att arbeta med Arvet, och med teater överlag, i dessa osäkra tider?

– Det har varit väldigt speciellt, märkligt och ganska sorgligt också. Det finns en massa föreställningar färdiga som inte kan visas för publik, som läggs ner eller skjuts upp på obestämd tid. Min pjäs Pappas födelsedag skulle ha gått på Stockholms stadsteater men ställdes in på genrepet, dagen innan föreställning. Alla tyckte att den blev fin, men vi vet inte om eller när vi kommer kunna spela den.

– Det gäller en massa pjäser. När jag tänker på det känns det lite konstigt. Det betyder att det finns en massa nyskrivna pjäser av levande författare som handlar om vår tid idag, som inte har fått möta publik. Det skapar ett slags hål i teaterhistorien. Man vet inte vad som hade hänt om de hade fått möta publik. Jobbet som dramatiker är ju att skriva pjäser och det kan jag göra i alla fall, det gäller bara att slå bort tanken på om den kommer att spelas eller inte. Men jag tänker mest på skådespelare, de har orden med sig i kroppen och har investerat sina känslor och sin tolkning. Att gå med de pjäserna och sedan lägga ner, vad händer då? Vad händer med rollerna?

Ja, vad är det som går förlorat utan teatern? Vilken är teaterns plats i samhället?

– Jag tror att vi som jobbar med teater har fått någonting att tänka på, det visade sig vara väldigt lätt att stänga teatrarna. Det blir paradoxalt för teatern spelar ju en funktion i samhällsdebatten och vill ofta gärna vara politisk och aktuell. Det är berättelser om oss idag som går förlorade och gemenskapen att kunna sitta i samma rum i en publik. Teatern är speciell på det sättet, att publiken är en del av upplevelsen. Det är inte som att se på Netflix, det är verkliga människor på scen som tar in och anpassar spelet efter publikens reaktioner. Och varje publik är unik från föreställning till föreställning.

– Det är få tillfällen i samhället där vi kan sitta tillsammans och titta på en levande föreställning. Det ger känslan av att trots att vi alla lever i våra små bubblor så är vi ett samhälle som tillsammans måste ta itu med olika frågor. Det tror jag teater och scenkonst gör på ett sätt som inte andra konstformer gör.

Du debuterade litterärt 2001 med novellsamlingen Till vår ära (Albert Bonniers förlag) som blev väldigt uppmärksammad och gavs ut igen 2014 på Modernista. De skrev att boken hör till en extremt sällsynt debut som förändrat litteraturen från en dag till en annan. Hur var det att få ett sådant mottagande som debutant?

– Jag minns det som överväldigande, det blev väldigt stort och jag var inte alls beredd. Jag satt ensam hemma och skrev, hade inte ens gått skrivarutbildning och var ovan vid att ha läsare överhuvudtaget och att få synpunkter på texten. Plötsligt var den recenserad i tidningar! Det var spännande och såklart väldigt kul att få positiv uppmärksamhet.

– Samtidigt upplevde jag att recensenter gjorde sig en bild av mig utifrån berättelserna i boken. För mig var det här noveller som jag hade hittat på, så det blev svårt att förhålla sig till mediebilden av mig som person och av min uppväxt, en bild som inte alls stämde med min egen. Det var en intressant erfarenhet på många sätt.

Varför gjorde man sig en bestämd bild av vem du var?

– På den tiden var det glest med författare som hade bakgrund i Stockholms förorter eller var födda i ett annat land än Sverige. Så när min bok kom målades den in i invandrarkategorin där på något sätt. Man gjorde en massa antaganden och läste texterna utifrån vad man trodde sig veta om min bakgrund – okej, han är född i Chile, då är det här magisk realism.

– Jag tror att det har blivit bättre. Dels finns det ett pågående samtal om rasism, normer och normkritik idag och dels finns det också många fler författare som har bakgrund i länder utanför Sverige. Så representationsbördan på den enskilde författaren har lättat, åtminstone en hel del.

Din pjäs Författarna (2013) handlar ju om att berätta någon annans verklighet. I det här fallet den aspirerande författaren Alvaro som vill skriva om Alex, som säger att han kommer från förorten. Kan man berätta en annan människas verklighet?

– Det tror jag. Och jag tycker att man kan och får och ska skriva om precis vad man vill. Sen får man ju alltid vara beredd på kritiska läsningar av själva texten. Läsaren har rätt att tolka och ifrågasätta, och om författaren har slarvat med språk och research har ju läsare rätt att påpeka det.

– Jag tror det viktiga som författare, i alla fall för mig, är att skriva om sådant som på något sätt är förankrat i mig själv, som jag känner ett behov av att skriva om. Och ju längre bort man står från de karaktärer man skriver om, ju mer researcharbete krävs det ju. Sen är det läsarna eller publiken som avgör om det är lyckat eller inte. Och där kommer vi in på läsaren förkunskaper och förståelse. Har man själv erfarenhet av någonting så ställer man som läsare högre krav på fiktionen.

Jag tänker att man alltid har sig själv som filter, att någon annans verklighet filtreras genom en själv.

– Men grejen är att man har ett filter mellan sig själv och sig själv också. Folk går inte omkring och känner sig själva fullt ut. Ibland är det tvärtom lättare att lära känna en annan person, en fiktiv skapelse. Jag tror inte vi har så bra koll som vi tror på oss själva och allt som påverkar oss. Självbedrägeriet är på nåt sätt en förutsättning för att gå upp på morgonen varje dag.

Du har ju läst sociologi också, hur speglas det i ditt skapande?

– Det är svårt att svara på, jag sitter inte och tänker på sociologiska teorier. Men jag har läst det så länge och mycket att den sociologiska blicken har inverkan på mitt sätt att betrakta världen, människor och deras samspel. Jag skulle bli väldigt förvånad om det inte har påverkat, men det är svårt att peka på exakt hur och när. Mina pjäser har inte för avsikt att illustrera begrepp eller teorier. Tvärtom vill jag hitta en egen logisk värld som gärna får gå på tvärs mot vad man kanske förväntar sig.

– Sociologi är brett. Det kan handla om allt från maktstrukturer och status till hur identitet skapas, hur vi ser på varandra, hur vi upprätthåller fasader hela tiden. Mycket dramatik lägger också vikt vid såna saker, så de har det gemensamt. Dramatiken visar ju ofta hur vi människor antar olika fasader, hur vi ljuger och bedrar och lurar oss själva. Så det kanske är ett intresse hos mig som både fungerar inom sociologi och dramatik.

Hur skulle du beskriva ditt uttryck?

– Jag intresserar mig ofta för konflikter och för det jag var inne på tidigare, människors olika identiteter i olika situationer. Hur man blir tolkad och hur man själv framställer sig. Jag får höra att jag skriver roligt, det är jättekonstigt. När jag skrev Arvet tyckte jag att det var en tragedi men den blev beskriven som en fars, något som jag själv inte har kontroll över.

– Men personligen försöker jag att inte fundera på vad som kännetecknar mig som författare, jag tror det skulle vara väldigt begränsande att tänka så, att jag är en sådan som skriver sådana texter. Jag vill kunna röra mig fritt.

Hur hittade du lusten att berätta?

– Den har alltid funnits med. Men jag minns när jag var riktigt liten, att jag tyckte om att spela teater och berätta saker, hade mycket rollspel. Mormor tyckte att det var roligt, hon brukade ge mig godis om jag skrev en dikt eller en berättelse. Och det gjorde jag inte bara för godiset, jag tyckte det var kul att få beröm, roligt att göra och skriva något som någon annan tyckte var bra. Det är så jag minns det. Sedan började jag skriva dagbok tidigt, jag har alltid tyckt om att skriva och uttrycka mig, hitta på röster och karaktärer och sådant där.

Din första pjäs var 127, en monolog som din bror, skådespelaren Pablo Leiva Wenger, framförde. Det var väl lite av en tillfällighet, vad fick dig att fastna och vilja fortsätta med dramatiken?

– Ja, han bad mig skriva den och jag visste knappt vad jag höll på med. När man skriver dramatik måste man tänka på att texten ska framföras på en scen. Men när jag såg den färdiga föreställningen var det magiskt att se det som jag hade skrivit komma till liv i form av huvudpersonen, som gjorde flera olika roller. Jag tyckte det var så kul och fascinerande och jag lärde mig mycket under processens gång. Men jag ville lära mig mer och tänkte – varför har jag inte gjort det här tidigare? Det var en helt ny värld som öppnade sig, som jag inte hade koll på.

Vad inspirerar dig och ditt skapande?

– På ett sätt är det allt möjligt, allting kan plötsligt bli ett uppslag. En person som säger någonting som låter intressant och så börjar man spinna på en historia. Det kan också vara musik, och självklart genom att läsa dramatik och om dramatik. Och att läsa böcker överhuvudtaget, om vad som helst.

– Jag tycker det är intressant hur olika människor fastnar för olika saker som kan bli idéer till en pjäs. Saker som kan vara helt banala och som någon inte ens lägger märke till kan för en annan författare bli gnistan. Plötsligt har man en scen och en situation, en replik i huvudet och så växer det fram en pjäs ur det. Ibland är det en situation där det finns någonting outrett mellan två människor. Det får mig att vilja sätta mig ner och klura ut vad det är, vad som har hänt mellan dessa personer och vad som finns där som de inte säger. Det börjar sällan med ett tema eller en viss miljö.

Vad var det som väckte idén till Arvet?

– Från början hade jag tänkt skriva en pjäs om en kvinna som är nybliven änka och börjar träffa en man. Dottern motsätter sig eftersom det är för kort efter pappans död. När jag skrev första scenen när dottern flyttar in till mamman och de står mitt emot varandra, kände jag att det finns någonting mer där. De gömmer saker för varandra. Och jag fick tidigt en känsla av att det fanns något i familjen, en sorts hemlighet, en obotlig ärftlig sjukdom. Plötsligt blev pjäsen mer en tragedi och jag lät den vara så. En komedi och tragedi.

Och en sista fråga, har du redan något nytt projekt i tanken?

– Jag skriver på andra pjäser, framför allt en pjäs som kommer att bli en science fiction, den utspelar sig i framtiden. Det håller jag på med nu!

The post Helgporträttet: “Jag vill att publiken ska leva sig in i berättelsen” first appeared on Opulens.

SERIEALBUM. Illustratören och författaren Elias Ericsons serier berör ofta ämnen som psykisk hälsa och queera erfarenheter. Nu är han aktuell med seriealbumet Diana & Charlie. Elin Stadenberg ringde upp honom.

Hej Elias!

Du är illustratör, serietecknare och författare. Hur skulle du beskriva dig själv?

– Min identitet är så hårt knuten till mitt skapande, även om jag som privatperson gärna vill kunna separeras från mina verk. Det känns lite som att skriva en Tinder-bio att göra det här, haha.

– Jag gillar att läsa, titta på eller spela fiktiva och dokumentära queera berättelser och tecknade serier. Experimentera med smink och hobbyplugga japanska, lyssna på radio eller babbla med vänner och dricka kaffe eller vin tillsammans. Men jag har också upptäckt hur förtjust jag är i att bara ta det lugnt och ha det bra, det värdesätter jag mycket. Innan coronan dansade jag vogue en gång i veckan och det saknar jag. Sedan timjobbar jag på en hiv- och syfilismottagning för hbtq-personer i Göteborg. Det känns bra att göra något för communityt.

Du debuterade 2013 med Åror och nu har du släppt din andra seriebok Diana & Charlie på Galago förlag. Hur känns det att boken är ute och får möta sina läsare?

– I och med att jag definierar mig själv genom vad jag skapar så är det skönt att ge ut någonting som är nytt och fräscht. Det jag publicerade sist skrev jag som tonåring. Det känns som att jag har ömsat skinn och återfötts kreativt, folk läser något som jag gjort nu, inte när jag var liten. Det är det som är känslan, att ha ömsat skinn.

Hur kom du på idén till Diana & Charlie och hur har den varit att skriva?

– Själva karaktärerna föddes under ett serie-event där serietecknare satt och skrev 24 sidor serier på 24 timmar. Efter mycket huvudvärk och kaffe blev vi till slut klara. Det var inspirerande att se karaktärerna växa fram under så kort tid som under ett dygn. Jag gjorde kortserier som handlade om vilka Diana och Charlie är och var de är i livet, sedan fortsatte jag ha med dem i seriestrippar och lät dem utvecklas. Jag mådde inte superbra i tidig 20-årsålder, så det var bra för mig att få spegla jobbiga känslor i fiktiva karaktärer. Och få hantera de känslorna utan att det behövde handla om mig.

– Först började jag skriva ett skönlitterärt manus, men märkte att boken fungerade bättre som serie. Från första till sista rutan tog den tre år att rita, med en paus på ett halvår när jag och mitt kollektiv hade kris. Vi visste inte var vi skulle bo och var tvungna att flytta runt, så det kreativa sattes ur kurs. Men när jag kom tillbaka lärde jag mig mer om mig själv och hur jag gillar att berätta historier. Medan jag ritade satte jag på musik som tog fram starka känslor i mig, det ledde mig in i karaktärerna. Det skulle synas i varenda streck när de mådde dåligt, bakgrunden blev mörk, varje ruta skulle kännas. Jag behövde själv ha samma sinnesstämning som karaktärerna för att få fram det jag ville. Det var en intensiv process.

Diana & Charlie handlar om två vänner och deras erfarenhet som transpersoner. Av olika anledningar mår ingen av dem särskilt bra, men tyr sig till varandra. Skulle du vilja berätta lite mer om bokens handling?

– Det handlar om hbtq-personer men inte för att utbilda andra, det är en bok som låter queerpersoner vara mer än sin marginalisering. Jag ville skildra komplexa karaktärer på ett trovärdigt och respektfullt sätt med den här historien.

– Boken handlar om två 17-åringar som, som du sa, mår ganska dåligt. De hanterar sitt mående som många andra tonåringar, festar och flyr ångesten. De stöttar varandra mycket och håller varandra över ytan, men det gör också att när en av dem sjunker så dras den andra med. Sedan handlar det om hur de försöker jobba vidare och få en fungerande relation till världen, varandra och till sig själva.

– Det har varit utvecklande att skriva om Diana och Charlies relation, jag har känt mig som dem. Flera karaktärer beter sig dåligt och skadar varandra, men ingen är ond. Jag ville skildra alla med kärlek och medkänsla, det är en medkännande och förstående bok. Det är viktigt att läsaren kan sympatisera och känna med dem båda lika mycket, eller gärna med alla karaktärer i boken, även när de gör dumma saker.

Varför var det viktigt för dig?

– För att det är så det fungerar i verkligheten. I de flesta fall gör inte folk någonting dumt för att de vill skada en annan människa, utan det handlar mycket om okunskap och missförstånd. Så det kändes viktigt att skildra det så, men utan att förneka att skada görs. Jag vill inte ursäkta någons dåliga beteende, men visa att det är så här det kan vara.

Boken utspelar sig år 2012, varför just det året?

– Dels är jag född 94 och var jämnårig med Diana och Charlie 2012. Tekniken har gått så fort så tonåringar lever helt annorlunda idag än vad de gjorde då. Folk är så mycket online, jag hade inte ens en smartphone på gymnasiet. Jag känner att jag kan relatera mer till en tonåring 2012.

– De flesta kunde heller ingenting om hbtq och trans då, idag är kunskapen högre. Jag ville skildra tiden då folk inte visste vad det innebar och stressen av att känna att ingen förstår en. Att behöva förklara från grunden och jämt vara den förstående. 2012 var också året innan lagen om tvångssterilisering försvann. Det finns en scen i boken där Diana och Charlie går på en demonstration, det var fint och viktigt, för där var jag också. Jag ville ha med en scen med transkamp i boken.

Dina serier berör ofta ämnen som psykisk hälsa och queera erfarenheter. Varifrån hämtar du inspiration till ditt skapande och vad är det du vill uttrycka?

– Från andras, mina egna och fiktiva, påhittade erfarenheter. Jag vill plocka från överallt, det tycker jag om. Jag vill berätta historier som känns äkta och att den som läser kan känna starkt för en karaktär även om den lever ett helt annat liv själv. Jag siktar mot att skildra intensiva känslor och relationsband lika ärligt som om det vore på riktigt.

– Diana och Charlie har andra relationer i boken, men de skaver och är på gränsen till att brista. Ibland behöver vänner gå skilda vägar medan andra relationer går att jobba på. Alla har det vägvalet i livet men det kan vara ett väldigt svårt beslut, särskilt i den jobbiga tonåren. Jag har fått frågan om Diana och Charlie kommer att må bättre senare, och det tror jag. Tonåren är en jättesvår tid, en är låst till den, bor hemma, går i skolan. Men det blir bättre!

– Sedan ville jag skriva en hbtq-historia men utan att det handlar om bara det, personer är mer än sitt kön och hbtq. I framtiden blir det mer feelgood och mindre total ångest, men just den här gången ville jag skildra alla sidor. Det fina och fula i livet.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Ja, Diana & Charlie har beskrivits som en bok med känslorna på utsidan, blandat med mycket humor. Humor går ofta hand i hand med starka känslor, är det någonting du har tänkt på medan du skrivit och tecknat?

– Ja, jamen visst. Det finns en scen i boken som är en inzoomning av Dianas ansikte när hon pendlar snabbt mellan att skratta och gråta från ruta till ruta. De överlever genom att ha roligt även när de mår fruktansvärt och festar i helvetet. Jag har hanterat väldigt många svåra perioder genom att också kunna ha kul, men att ha kul blir i boken en destruktiv flykt. Den hade varit alldeles för tung att läsa utan humor och ljus och det är en naturlig reaktion från mig. Jag måste ha med någonting kul för att det ska kännas verkligt.

Förutom dina tre utgivna böcker så har du även publicerat en lång rad serier i olika tidningar och fanzines. Hur började du teckna serier och vad har fått dig att fortsätta?

– Jag har alltid gjort det, sedan jag var barn. Jag har kvar serier som jag gjorde när jag var sex år gammal, de är inte jättebra men det är kul att det har hållit på så länge. Serier har alltid varit mitt favoritmedium, men den stilen jag har nu började jag med när jag gick på gymnasiet. Jag upptäckte att det går att vara spontan i sitt serieskapande när jag började läsa svenska svartvita typiska Galago-serier, som ofta är ganska simpelt tecknade men skildrar starka ämnen i simpelheten. Jag hade inte sett det förut och det öppnade upp ett nytt sätt för mig att rita. Serier är det bästa sättet för mig att uttrycka känslor på, jag har blivit mycket hjälpt av att både läsa och rita och har tagit mig igenom jobbiga perioder så. Det är bra och underskattat, jag älskar serier!

Varför tror du att det är underskattat?

– Det kanske har fått högre status nu men det är som med alla nya medier. Folk tänker, vad är det här? Att det inte är konst på riktigt. Men jag tror att serien är på gång att etablera sig.

Du har ju även gett ut en bilderbok, Blompojken (2014). Hur kom du på att du skulle skriva en barnbok? Och hur skiljde sig det arbetet från dina andra verk?

– Bilderböcker måste inte vara för barn. Boken är tänkt att vara för alla åldrar men den marknadsfördes som om den bara var för småbarn. Jag tänker att barn kan läsa den tillsammans med sina föräldrar, det blir ett möte mellan bok, förälder och barn.

– Efter att jag gått ut gymnasiet 2013 och debuterat med Åror, började jag en kurs i att teckna bilderböcker för barn på HDK-Valand. Jag gjorde Blompojken under den tiden. Den var bara några uppslag och ett mer kortvarigt arbete än till exempel Diana & Charlie. Jag hade kämpat länge med ett manus när jag åkte buss en dag och historien började dikta upp sig i huvudet. Jag fick en inspirationskick och tänkte, fort, hämta blocket! Jag måste fånga inspirationen snabbt, annars åker den iväg och så kommer ingen mer. Det är alltid så jag jobbar.

– Jag gillar att jobba med starka färger och kontraster. 2018 gick jag en liknande kurs i bilderboksberättande och skrev bilderböcker som jag publicerade i fanzines och tryckte upp själv och sålde på seriefestivaler. Det var ett medvetet val att publicera själv, jag tror att de kanske var lite för mörka för att förlag skulle vara sugna på att marknadsföra dem till barn. Men det gick bra och det gav mig egenmakt att inte tänka på marknaden.

Du har ju också haft utställningar med dina serier, på olika kulturhus, museum och events. Hur är det att visa dina serier på en utställning till skillnad från att ge ut dem i en bok?

– Jag saknar att ha fysiska event! På utställningar sätter jag upp utprintade böcker i A3 på en vägg som folk kan stå och läsa vid. Jag tycker det är jättejätteroligt när folk kommer fram och vill prata, ingenting gör mig gladare! Jag blir fnissig och nervös. Men det är också jobbigt och läskigt att se folks reaktioner, när någon läser för första gången går jag och ställer mig borta vid salta pinnarna. Någon kanske reagerar starkt och börjar gråta på plats. Det är tunga ämnen som berörs och det är okej att ha den reaktionen, men det blir konstigt både för mig och kanske för den som läser. Och samtidigt fint, jag saknar det.

Har du något särskilt mål med ditt skapande?

– Jag vill fortsätta teckna det jag brinner för, jag har min skaparbubbla och gillar att ha min nisch. Jag gör inte saker som passar alla och det känns helt okej, för mycket uppmärksamhet skrämmer mig. Att ha miljoner följare är inte min grej, jag vill göra det jag tycker om, take it or leave it.

– Ett mål jag har med att rita är att lära mig att skapa feelgood utan att kompensera med ångest. Bara riktigt jävla trevligt. Det är svårt, men jag vill öva på att skildra lyckliga hbtq-liv. Det finns! Sedan vill jag verkligen jobba i färg och göra fler bilderböcker, jag är trött på 220 sidors gråskala nu. Jag funderar på att börja göra korta serie-strippar om vardagliga saker. Hittills har jag skildrat barn och ungdomar i det jag gjort, men jag skulle vilja gå upp i åldrarna till 20-30-årsåldern. Den vardagen är annorlunda och ofta bättre. Gud vad svårt det är att vara hbtq som 20-30-åring också, men det är helt andra problem att berätta om. Inspo-kicken har inte kommit in än, jag har haft fullt upp med bokreleasen istället.

Så det blir fler böcker i framtiden?

– Ja, det är kul att släppa böcker. Men först kommer jag bara vara i stunden och ta in alla reaktioner på den bok jag faktiskt har gjort. Ta emot komplimanger ordentligt istället för att bara blicka framåt till nästa grej. Jag har en gammal ovana att inte läsa gamla saker som jag skrivit, jag känner en ovilja att stanna kvar i någonting som jag gör. Det är jättedumt. Andra läser och har bättre koll på vad jag gör än jag själv. Så nu ska jag öva mig på att vara okej med att stanna i att jag är klar och få fira lite.

Och hur firar du releasen?

– Det gick ju inte att ha en releasefest. Men min pojkvän och mitt kollektiv gav mig mat och bubbel, det var supertrevligt och bra. Jag vill fira att jag är klar, ha en bra sommar och vara med vänner. Just det är en form av queert liv som jag vill skildra, den där lyckliga vardagen med att ha folk en tycker om runt sig hela tiden. Många tror att kollektiv bara är en flumgrej, men för mig innebär det vänskap och en fin queer vardag.

På vilket sätt hänger kollektivboende ihop med queert liv?

– Många hbtq-personer har svårt att hitta boende och kan ha svårt med anställning på grund av homo- och transfobi i samhället. Det blir ofta så att hbtq-personer fångar upp varandra och bor tillsammans. Så det är väldigt queert, och bra. Men sorgligt att många skulle vara bostadslösa om vi inte stöttade varandra.

Min sista fråga, hur hoppas du att Diana & Charlie ska tas emot av läsarna?

– Folk får gärna fortsätta som de har gjort! Jag har fått bra reaktioner och kärlek, även från folk som inte ens har läst boken. Men jag hoppas att de sätter sig ner och lyssnar på en nostalgisk spellista, sträckläser boken och känner varje känsla. Jag hoppas att folk läser Diana & Charlie med inlevelse och förståelse och som en skildring, inte ett utbildningsprojekt. Hoppas de kan förstå lite bättre hur en hbtq-tonåring kan känna sig.

The post Helgporträttet: “Jag har ömsat skinn och återfötts kreativt” first appeared on Opulens.

DEBUTPLATTA. Den stora skillnaden mellan att skapa poesi eller musik är att man är väldigt ensam i poesin, menar poeten Linus Gårdfeldt som nu släpper sitt första musikalbum under artistnamnet Linus Gxrdfeldt.

Hej Linus Gårdfeldt!

Igår släppte du ditt första musikalbum Animal Tongue, vad har lyssnarna att vänta sig för musik?

– Något i gränslandet mellan rock, postpunk och pop. Det är en ganska klassisk setup med två gitarrer, en bas, någon saxofon, en hammondorgel och sång, en relativt avskalad instrumentering. Jag tänker att låtarna är hyfsat melodiösa och har framåtrörelse, sedan händer det en del skumma grejer också, haha.

Du släpper skivan under namnet Linus Gxrdfeldt. Var kommer x:et i Gxrdfeldt ifrån?

– Det finns flera anledningar, dels är det en liten markering som särskiljer mina olika verksamheter. Och sedan sjunger jag på engelska och där finns inte å, så x:et blir som ett default- eller errortecken som ersätter bokstaven.

Vill du berätta lite om ditt album, hur kom det till?

– Jag hade skrivit dikter och poesi under många år och kommit till en punkt där jag kände att jag hade dragit det svenska språket åt flera olika håll. Jag hade gått så långt jag kunde i det arbetet och behövde en paus från att formulera mig på svenska. Men det går inte att inte skriva, så det fick bli på engelska istället.

– Min bakgrund finns inom musiken och det var så allting började. Jag startade mitt första punkband i sexårsåldern tillsammans med kompisar från lågstadiet, vi kunde inte spela riktigt men körde på ändå och hade shower. Jag hade spelat och skrivit låtar i olika konstellationer i alla år innan jag mer och mer gled över i poesiskrivande, men musiken har alltid funnits där vid sidan av.

– Sommaren eller hösten 2019 hade det gått lång tid sedan jag spelade, när jag då plockade fram gitarren och gjort en låt kändes det som ett slags befrielse. Både att formulera sig på ett annat språk och det rent fysiska i att sjunga och spela kändes skönt. Att skriva poesi är i mångt och mycket att sitta hukad över skrivbordet inuti sitt eget huvud, det är ansträngande psykiskt men inte fysiskt. Jag gillar att använda kroppen och rösten i musiken, och så började jag skriva jättemånga låtar på engelska.

Låtarnas handling kretsar kring människor i förhållande till varandra och till vår planet, ett tema du återkommer till i din poesi.

– Ja, delvis. Det är alltid problematiskt att koka ner handlingen till bara några sentenser, oavsett om det gäller böcker eller annan konst. Saker man gör tenderar att handla om flera olika saker samtidigt. Men det finns något där, i poesin, som finns rent tematiskt på skivan.

– Det verkar som att jag är intresserad av gränser mellan människodjur och andra djur, eller snarare av upplösningarna av de gränserna. Jagets sammanblandning med den omgivande materien och olika slags förvandlingar. Det har jag återkommit till i mina arbeten. Det finns också någonting där om hur vi människor förhåller oss till varandra och den omgivande naturen, som vi är en del av. Vi är ju också naturen men vi har tagit över och brett ut vår natur på all den andra naturens bekostnad.

Vad är det som intresserar dig med de gränserna?

– Jag vet inte riktigt, men att vi alla är en del av den här materien, att vi består av samma beståndsdelar, ingår i samma kretslopp. Sedan är just sammanblandningen mellan människa och djur också ett relativt klassiskt motiv i äldre konst och mytologi. Det går att hitta i de flesta kulturer, från alla tider. Exempelvis den där figurinen Lejonmänniskan som upptäcktes i en grotta och som snidats i elfenben för cirka 40 000 år sedan. Så det är ju ingen ny tematik precis, haha.

Hur långt var steget från poesin till musiken?

– Inte så långt egentligen. Jag har som sagt hållit på med olika konstnärliga uttryck sedan jag var väldigt liten, men gränserna mellan formerna är inte så viktiga. Jag tänker på det som ett fortsatt arbete på något jag redan har påbörjat. Det ger såklart olika resultat om det är en skiva eller en bok, eftersom det är två olika uttryck, men arbetet i sig är ju detsamma. Man arbetar med något i enslighet, som man tycker är roligt och som känns meningsfullt, viktigt eller nödvändigt.

– Den stora skillnaden mellan att skapa poesi eller musik skulle jag säga är att man är väldigt ensam i poesin. Man kanske har en förläggare och en redaktör som man för dialog med men det är ett ensamt arbete. I det här projektet var jag ensam när jag skrev grunderna till text och melodi, sedan satte jag ihop ett band tillsammans några gamla barndomsvänner och vi har repat och arrangerat allt tillsammans. Så där finns element av samarbete, en stor skillnad från poesin och något jag verkligen tyckte om.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Så du satte ihop bandet för att spela in Animal Tongue?

– Ja precis. Efter att jag hade skrivit en stor mängd låtar så hörde jag av mig till några barndomsvänner från Värmland, någon från Göteborg och någon från Stockholm. Så började vi repa! Det var jättekul att göra någonting konstnärligt tillsammans med andra, men också jättekul att hänga med dem igen.

– Det är Mattias Alkberg som har producerat och han har varit med sedan relativt tidigt. Vi är bekanta via poesin, han fick höra några tidiga demoinspelningar och ville producera skivan. Det kändes väldigt bra och tryggt att ha med honom, han har spelat in en miljard skivor och det här är min första. Han har koll!

Kommer ni fortsätta som ett band nu och göra mer musik?

– Jag har redan skrivit en massa nytt material, det är det jag pysslar med nu. Så jag hoppas och vill att det ska bli en ny skiva framöver.

Som poet debuterade du 2009 med diktsamlingen Men golvet har ingen mun och har sedan dess gett ut fyra till, senast Den råttan 2019, som beskrivits som anti-poesi av recensenter. Hur skulle du själv beskriva den?

– Jag tycker att det begreppet är rätt kul, och så kanske man kan beskriva det. Min första diktbok Men golvet har ingen mun är stram och polerad i uppbyggnad och på alla nivåer. Så jag tänker på Den råttan som någon slags uppgörelse med poesin som form, poeten, poesikontexten och samtiden. Många olika saker. Den är spretig och mer punkig än de tidigare böckerna, och var helt nödvändig för mig att skriva.

På vilket sätt var den nödvändig?

– Efter att ha skrivit poesi under många år, extremt fokuserat, så tror jag att det är bra att stanna upp och ifrågasätta formerna och sig själv. Så den boken är nog just det. Men samtidigt arbetar den mycket med ironi, humor och absurdism. Jag tycker själv att den är rolig och att det finns humor i den, som jag inte är säker på att folk har uppmärksammat. Och då kan det nog blir lite konstigt, haha.

Så vilken roll har poesin, är den viktig?

– Poesin är jätteviktig och helt nödvändig. Jag tror att den boken kom till av att poesin är så viktig och nödvändig av så många olika anledningar. Jag älskar poesi-genren. Det som en gång fick mig in där är den enorma friheten som finns i formen. Känslan när man börjar skriva av att man kan göra och hitta på vad fan som helst, bara man har en pennstump och en bit papper. Det är mäktigt. Man behöver inte en massa utrustning, bara fantasin.

Hur kommer det sig att du själv skriver?

– Jag vet inte, att bygga, hitta på och skapa grejer har alltid varit något som känts viktigt för mig. Var det behovet kommer från kan man säkert rota i men jag tänker att det handlar om att det är roligt och känns meningsfullt. Jag har som sagt pysslat och hållit på med olika former, men skrivandet och språket har alltid varit den röda tråden som jag återvänt till.

Vilken är din största inspirationskälla till ditt skapande, musikaliskt och i poesin?

– Från början har det funnits två poeter som varit viktiga för mig på olika sätt, framför allt när jag började skriva mer dikt. Den ena är Ann Jäderlund och den andra Bruno K. Öijer, dem har jag stor respekt för. Men jag har läst mycket poesi och lyssnat mycket på musik genom åren, det är alltid svårt att singla ut vad som är vad. Överlag är jag bara glad över alla som skriver musik eller böcker och gör sådana här saker. Det är tur att det finns folk som håller på med det!

Kommer poesin att ta ett kliv åt sidan nu för musiken, eller vad är dina visioner för framtiden?

– Jag är ganska övertygad om att det blir mer poesi i framtiden, det känner jag inne i kroppen. Det finns saker som svävar omkring just nu som kanske tar form här framöver. Men det är musikskapandet som känns mest givande för stunden.

– I framtiden vill jag fortsätta arbeta med de här sakerna. Det är det där allting kokar ner till, att vara i själva arbetet och att hålla på med det här. Att få fortsätta och göra nya grejer. Det är det som är det viktiga.

Och hur hoppas du nu att Animal Tongue kommer att tas emot?

– Det där är alltid så svårt, det går inte att veta hur folk kommer att lyssna eller uppfatta det man gör. Men jag hoppas att någon kommer att tycka skivan känns bra att lyssna på vid något tillfälle!

The post Helgporträttet: “Poesin är jätteviktig och helt nödvändig” first appeared on Opulens.

VINNAREN. Igår offentliggjordes de tio vinnarna av “Sveriges största novelltävling” som arrangeras av Opulens och Ekström & Garay förlag. Idag publicerar vi förstapristagaren Paolo Nobis Sandéns novell och Elin Stadenberg passade på att intervjua honom. 

Hej Paolo,

Opulens och Ekström & Garay utlyste Sveriges största novelltävling, tillsammans med Göteborgs-Tidningen, Sparbanken Syd och Kvällsposten, och du vann! Hur känns det?

– Det kändes väldigt skönt med bekräftelsen. Det är svårt att gå runt och hoppas när så många är med och skriver, men det var ju jättekul!

The post Helgporträttet: “Jag har inget jättetydligt mål” first appeared on Opulens.