KAMP. För ett år sedan limmade konstnären Ella Tillema fast sig på Växjö flygplats landningsbana i en klimatprotest mot statliga subventioner till inrikesflyg. Nu har dom kommit och Elin Stadenberg fick en pratstund med Tillema om bland annat det orimliga med fängelsestraff för civil olydnad, nödvändigheten av antikapitalism, och om att förstå sin omvärld genom konsten.

The post Helgporträttet: “Jag går runt och letar efter ett vapen som fungerar” first appeared on Opulens.

BOKSLÄPP. I tisdags kom Tone Schunnessons senaste bok ut. Elin Stadenberg fick en pratstund med henne om bland annat samtiden, alienation och vad som är meningsfullt, och om hennes uppmärksammade bevakning av valåret.

The post Helgporträttet: “Människor är inte schabloner” first appeared on Opulens.

BOKSLÄPP. “Jag skriver det jag vill men är intresserad av det politiska. Jag kan också skriva texter som bara utgår från mig själv men det känns ointressant för mig att andra ska läsa”, säger Burcu Sahin som är aktuell med diktsamlingen Blodbok.

The post Helgporträttet: “Gruppen migranter har i princip blivit kriminaliserad” first appeared on Opulens.

FILMMUSIK. I höst åker kompositören och sångerskan Irya Gmeyner ut på turné med den hyllade musiken, till tv-serien “Tunna blå linjen”, som hon skrivit tillsammans med Martin Hederos. I slutet av månaden släpper hon även sitt debutalbum You under artistnamnet April Snow.

The post Helgporträttet: “Jag är lätt besatt av tv-serier” first appeared on Opulens.

MUSIKAKTUELL. Joel Alme är både album- och turnéaktuell. Elin Stadenberg fick ett samtal med musikern.

The post Helgporträttet: “Jag pratar bättre genom musik” first appeared on Opulens.

TEATER. Komikern och skådespelaren Claes Malmberg repeterar nu sina 27 roller inför enmansföreställningen Hundraåringen som får premiär den 30 juni på Tjolöholms slotts sommarteater. Opulens fick ett samtal med honom om hans långa erfarenhet av skådespelaryrket och vägen dit. 

”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” blir teaterpjäs, med premiär på Tjolöholms slotts sommarteater den 30 juni, och med dig i samtliga 27 roller. Det är imponerande, hur går det till?

– Vi vet inte om det är imponerande än! När jag först ställdes inför detta så visste jag inte att det var 27 roller, men att göra monologer eller att vara själv på scen är ingenting nytt för mig. Det här sättet att berätta historien på är lite annorlunda från andra monologer i och med att man spelar rollerna. Det finns partier med berättarröst men de är inte så många som de kanske vanligtvis skulle ha varit i en sådan här produktion. Ibland spelar jag sju roller samtidigt.

– Men efter några veckor känns det som att man alltid har jobbat så här. Jag var och läste en pjäs som jag ska spela på Göteborgs stadsteater till hösten, om Lenny Bruce. Då var det en massa andra skådespelar där, som det ju vanligtvis är, men min första reaktion var vad gör alla ni andra här?

Vilken är den största skillnaden mellan att göra en pjäs själv och att spela tillsammans med andra skådespelare, tycker du?

– Jag har slagits av hur mycket mer man får gjort när man bara är en skådespelare än när man är många. Därmed inte sagt att det är någonting jag rekommenderar för svensk teater generellt. Huruvida det blir bättre eller sämre tror jag har att göra med vilken historia man berättar. Vi kände från början att just den här historien kunde tjäna på att inte ha så många skådespelare, jag tror att den lätt skulle kunna bli baktung, så pjäsen är skriven med den förutsättningen. För egen del kändes det som en lagom utmaning vid 61 års ålder att försöka ro det här i land med hedern i behåll.

Hur gör du för att särskilja de olika rollerna och inte blanda ihop karaktärerna och deras egenheter med varandra?

– Det är det vanliga knepet, repetera mycket. Det är den enda vägen. Det är som med allting annat, ju mer jobb du lägger ner ju bättre blir förhoppningsvis resultatet. Det är ett tufft jobb men nu när vi har hållit på ett tag tycker jag inte att det är så svårt. Även när jag spelar med stora ensembler måste jag kunna de andras repliker lika bra som mina egna. Så jag behöver inte lära mig fler repliker nu än i vanliga fall. Men för mig handlar bra skådespeleri om att kunna lyssna på den andre skådespelaren och den delen försvinner ju här. Det är den stora skillnaden.

Hundraåringen är en speciell filur, en gammal men äventyrlig man med ett minst sagt händelserikt liv. Vad tror du att den här föreställningen kan ge till de som tittar?

– Jag tycker att all teater ska ha ett underhållningsvärde, men det kan se olika ut beroende på vilka historier vi berättar. För mig är underhållning att försöka upprätthålla ett slags intresse hos publiken och att de först känner och sedan tänker. Den här pjäsen har inga djupsinnigheter på det sättet, men tyvärr har den ju blivit mer aktuell på grund av att samhället runt omkring oss har förändrats. När vi gör en atombomb i föreställningen så får det en helt annan vidd nu än vad det hade fått för bara ett eller två år sedan. När jag gör Stalin kan man se en massa paralleller med vår tid och vad som händer i Ukraina.

– Man kan läsa in massor av saker i den. Hur vi förhåller oss till äldre människor, hur vi behandlar dem och om vi lyssnar på dem i tillräcklig utsträckning. När jag växte upp tyckte jag att det var oerhört roligt när min mormor och morfar berättade om när de var små, bara att de hade varit lika gamla som jag var overkligt i sig. Kan jag få någon att säga att en människa inte är värdelös för att den fyllt hundra år, utan fortfarande har någonting att ge till oss andra som är yngre, då har jag åstadkommit någonting.

Du poddar, är med i TV, teater och filmproduktioner. Hur är det att skådespela på en teaterscen till skillnad från i en tv- eller filmproduktion?

– Jag har sagt det många gånger, för mig är yrket att spela live för publik, att filma är som att åka på spa. Då kan jag koncentrera mig på min egen roll och behöver inte ha något ansvar för helheten. Medan jag på teatern måste ha kontroll på precis allting, på ljuset, ljudet och alla mina uttryck.

–Jag har jobbat mycket med komisk teater och där vet du med en gång om du har lyckats eller misslyckats. Det går på bråkdelen av en sekund, om de inte skrattar åt en komedi är det ett misslyckande. Samtidigt kan man vända på det, jag är lika glad nu när folk skrattar åt mig som när jag var 12 år och stod på roliga timmen. Det är den enda drog jag ägnat mig åt som ger samma kick varje gång.

Du har ju lång erfarenhet av skådespeleri, och slog igenom i slutet av 80-talet med rollen som Ronny Jönsson. Har du någon favoritroll av alla du har gjort?

– Ska jag vara helt ärlig så är mina största roller de som har riktat sig till barn, som Lottas pappa eller Pål Isman i julkalendern. Det är de tyngsta rollerna vad gäller att beröra människor, där jag överlägset har fått flest kommentarer. Pål Isman är så ny och kommer säkert inte få samma dignitet som Lottas pappa, eftersom Lotta är en Astrid Lindgren-berättelse.

– Den filmen är nästan lika aktuell idag som när vi hade premiär. Det är vad som skiljer en familjefilm från en vuxenfilm som dör efter några veckor, särskilt idag när det kommer så många nya hela tiden. För att synas i den världen måste du göra en film som verkligen når människor och jag har inte gjort någonting i min karriär som är större än Lotta på Bråkmakargatan vad gäller publikens reaktioner.

Vad är det som är så speciellt med att spela för barn?

– Dels tycker jag att det är oerhört viktigt med barnkultur, att barn tidigt får historier berättade för sig utifrån deras situation. Det är en floskel att säga att barn är det viktigaste vi har men de är ju det. Vårt ointresse i att hjälpa barn och unga framåt i livet gör att vi plötsligt sitter i en situation där många unga människor tappar hoppet och ägnar sig åt sådant som de egentligen inte vill ägna sig åt. Det enda botemedlet mot det är ett samhälle med mycket djupare empati och förståelse för vad det är att vara ung och vilka utmaningar man ställs inför. Kulturen är inte svaret på alla frågor men jag gör hemskt gärna familjeunderhållning och hade gärna spelat mer barnteater under min karriär.

Men innan du blev skådespelare så påbörjade du en utbildning till plåtslagare, hur såg klivet ur därifrån till teatern?

– Det var slumpmässiga omständigheter. Jag är oerhört oteknisk och opraktisk överhuvudtaget, varför jag hamnade gå plåtslagarlinjen var för att jag lovade mamma att jag skulle gå på gymnasiet och det var det enda jag kom in på. Jag vantrivdes något fruktansvärt, skolkade allt som oftast och tyckte inte att livet var så jäkla roligt.

– Jag tror det var en engelskafröken i åttan som hade sagt till mig att jag borde bli skådespelare för att jag pratade mycket och tyckte om när folk skrattade. Jag reflekterade inte mer över det men en dag när jag gick förbi Göta teater på Andra Långgatan, en fri teatergrupp i Göteborg, så kom rösten upp i mitt huvud. Jag frågade dem om jag fick vara med, skådespelare kunde jag inte bli men jag skolkade lite oftare och blev en slags hustomte där på teatern. Något år senare var det en skådespelare som hoppade av en barnpjäs som skulle improviseras fram och då frågade de om jag kunde vara med och täcka upp tills de hittade en ny, men det gjorde de aldrig och sedan dess har jag spelat teater.

Wow, vilket flyt ändå.

– Ja, jag har haft ett osedvanligt flyt, jag vet inte vad det beror på men jag kan inte klaga. Sedan har jag behövt jobba som alla andra och haft svårare perioder men aldrig behövt vara orolig hur jag ska tjäna mina pengar, där har jag varit extremt välsignad genom alla år. Nu är det snart över, snart är jag i mål och kan andas ut.

Ja för annars kan jag tänka mig att skådespelare är ett yrke som för vissa kan kännas läskigt att satsa på just för att konkurrensen är hård.

– Jag har en son som vill bli skådespelare och jag ska ärligt säga att det väcker en viss både oro och ångest. Han får bli precis vad han vill, men vissa dagar känner jag att det är ett väldigt utsatt yrke där man måste vara extremt dedikerad. Jag har förstått först i efterhand att jag har varit det. Eftersom jag kom in på teatern på det märkliga sättet har jag alltid haft en distans till yrket och tänkt att det inte kan vara för evigt. För mig har det varit ett bra sätt att förhålla mig till det här livet, jag har hela tiden varit beredd på att de ska ta slut och att man inte kan luras hur länge som helst. Men sedan visade det sig att man uppenbarligen kan det.

Vad var det lockade dig och kanske fortfarande lockar med att stå på scen?

– Det som lockar mig är att beröra människor och få dem att skratta. Jag har gjort många estradörföreställningar med orkester och stand up-föreställningar, där jag har gått från skratt till djupt allvar utan att ha några bryggor mellan. Det finns ingen gång som människor är så öppna för allvar som efter ett skratt, då är de helt värnlösa och kan inte värja sig. Jag tycker Lars Norén var en mästare på det, det är den enda svenska dramatiker som jag kan säga skrev svart komedi på riktigt. När man tittar på hans pjäser så skrattar man så att man skriker ena sekunden för att falla i djup gråt i den andra. Att inte gå via intellektet, utan via hjärtat som i sin tur skapar tankar.

Du har ju intresserat dig för buddhism, vad ledde dig in på den andliga vägen?

– Jag hade ett buddhistiskt center en gång i Stockholm med en tibetansk buddhistisk lama och han var inte så noga med titlar utan det som hjälper en hjälper en. Men det jag studerar och ägnar mig åt är buddhism rent praktiskt i den meningen att jag försöker att nå någon slags insikt om mig själv. Det går lite långsamt och trögt men det var å andra sidan ingen som sa att det skulle gå fort. Jag tror på gud också och har djup respekt för att buddhism är buddhism så jag skulle inte vilja bland in gud i buddhismen, men för att jag ska må bra så tror jag på att det finns någonting som är betydligt mycket större än mig själv. Att det finns någon form av kraft som håller allting samman. Längre än så har jag inte kommit men jag ber till gud varje dag och försöker ägna mig åt att analysera mig själv så gott jag kan, försöker ändra på destruktiva sidor och ägna mig mer åt de konstruktiva. Vissa dagar går det jättebra och andra går det åt helvete.

Verkar som att du trots framgång och många roller har behållit dina värderingar, hur har det gått till? Har religionen haft någonting med det att göra?

– I viss mån, tror jag. Jag känner alltid att det är någon som ser mig, det kan ju vara tecken på narcissism också i och för sig. Men jag har en upplevelse av att det finns någon som i någon mening inte dömer mig men som reflekterar över vad jag faktiskt gör, det är förmodligen en del av mig själv som gör det. Det handlar väl om det som kallas för samvete, för min del har det oftast varit till min fördel men ibland också destruktivt då jag har drabbats av självförakt när jag inte lyckats, framför allt som yngre. När man hade höga ambitioner och allting skulle vara perfekt. Sedan jag blev äldre har jag lite mer medkänsla med mig själv.

– Min pappa dog när jag var 11 år. I och med att mina föräldrar skildes så hade jag ingen relation med honom när han levde heller. Det märkliga var att när han dog så fördjupades våran relation så trots att jag inte har träffat min pappa sedan jag var fem, sex år. Det finns någonting inom buddhismen som kallas för bodhisattva, en ängel som av medkänsla till andra går före och tar smällarna, och sådan har min pappa varit. Han var ju gravt alkoholiserade, en olycklig människa, och på det sättet har han blivit ett varnande exempel för mig som gör att även om jag har varit i farozonen flera gånger både med narkotika och alkohol så har det funnits något stopp i mig hela tiden. Det tror jag är för att min pappa har gjort en slags bodhisattva-gärning, även om han inte var medveten om det och det hade varit bättre om han låtit bli, men han har fostrat mig trots att han inte har funnits där.

Har buddhismen, eller tron, påverkat dig som skådespelare?

– Ja det tror jag, det har ökat min koncentrationsförmåga och jag är inte lika splittrad när jag gör saker. Det kan givetvis vara ålder och erfarenhet också. Och yrket är inte hela livet. Jag sa någon gång att jag hellre är en bra människa än en bra skådespelare men då frågade Sven Melander mig vid något tillfälle om man inte kan vara både och? Och det hade han ju rätt i, det kan man ju faktiskt. Så Sven Melander har också haft en stor betydelse för min insikt om mig själv. Det är oftast inte de komplicerade svaren som är de bästa utan de lite enklare som vi glömmer bort.

Så din pappa har haft stor inverkan på dig…

– Ja, sedan får man inte glömma sin mamma som var där hela tiden. Hur man än vrider och vänder på det så har min mamma haft en större betydelse för den människan jag är idag än vad min pappa någonsin har, och så tror jag att det hade varit oavsett om han hade levt. Det är återigen bara spekulationer. Min mamma är det viktigast men det är så lätt att glömma de som är där mitt framför näsan på oss, de har vi förmåga att bortse ifrån. Det är många mammor som ska ha tack genom historien som inte har fått det tack de var värda, och det beror inte på att man inte har älskat dem utan för att man har tagit dem för givet.

Finns det någon annan som har varit en inspiration för dig, antingen yrkesmässigt eller privat?

– På det andliga planet har den tibetanske laman varit en stor inspirationskälla. Det är som med teater, den som repeterar mest blir oftast bäst, och han har ägnat större delen av sitt liv åt att utveckla sig själv som person. Yrkesmässigt har jag haft en enorm tur att få jobba med en av mina största idoler Jan Malmsjö, jag fick nypa mig i armen när jag stod på samma scen som honom. Jag har fått jobba med många bra skådespelare under åren och egentligen har alla inspirerat mig i meningen att jag har tittat på vad de gör och försökt göra ungefär samma sak. Jag har ju ingen utbildning utan har fått lära mig den vägen.

Du ska ju spela Lenny Bruce i vinter också på Göteborgs stadsteater. Vad mer händer för dig nu?

– Jag spelar nu fram till den sjunde augusti, sedan ska jag börja spela in en långfilm i september. Sedan ska jag repetera Lenny Bruce och jag har tv-jobb som jag inte riktigt vet vad det blir av än. Filmen och Lenny Bruce är de stora jobben.

– Första gången vi gjorde stand up comedy, 1981 kanske, gjorde jag Lenny Bruce helt omedveten om vad det var. Det enda jag imponeras av idag är mitt eget mod vi den ålder, jag var inte gammal, runt tjugo år. Det var mest ett experiment för att jag skulle få spela för vuxna, fram till dess hade jag bara spelat barnteater. Så jag är ju väl bekant med Lenny Bruce, sedan finns det inga likheter mellan oss två i övrigt.

Har du något gemensamt med hundraåringen som du snart ska spela?

– Har jag tur så har jag det snart, om jag blir lika gammal. Nej, inte mer än att jag blir äldre. Jag drömde om att bli äldre när jag var liten, det var ett av livsmålen. Men jag har väl inte så mycket gemensamt med Allan Karlsson, han spränger och ägnar sig åt dynamit. Om jag hamnar på ålderdomshem är det möjligt att jag också kommer att känna att det vore ganska gott att öppna fönstret och bara dra. Den känslan kan jag ju ha nu när jag bara är 61 år också. Där är jag lik hundraåringen, med den skillnaden att han gör det och jag gör det inte.

Du har flyttat en del också, så på så sätt har du ju dragit iväg många gånger.

– Jag har både flyttat och skilt mig många gånger, jag är inte rädd för förändringar och framförallt inte i mitt privatliv. Därför tror jag att jobbet blev en trygghet ett tag, för där var det ordning och reda. Många tror nog att teater inte har så mycket ordning men säger vi att vi ska ha premiär ett visst datum så är vi klara då. Till skillnad från en hantverkare som kan komma den 30:e juli fast han sa juni.

Vad ser du fram emot inför premiären av Hundraåringen?

– Jag hoppas att vi kan göra historien rättvisa, det har varit en väldigt lustfylld och rolig repetitionsperiod. Jag hoppas att folk tycker att det är bra och att de får en kul timme och fyrtio minuter. Att de inte tyckte det var bortslösad tid att gå dit, det är det jag hoppas på!

The post Helgporträttet: “Vore gott att öppna fönstret och dra” first appeared on Opulens.

BARNENS RÄTT. Illustratören och författaren Marit Törnqvists kärlek för barn tände hennes engagemang för de asylsökande ungdomarna som kom till Sverige 2015, men som efter långa asylprocesser tvingades fly vidare. På den internationella flyktingdagen installerar hon sitt konstverk Den stora saknaden, på Mynttorget i Stockholm, för att uppmärksamma situationen med minnestexter om de saknade.

Ditt konstverk, Den stora saknaden, kommer att installeras på Mynttorget i Stockholm den 20 juni, på den internationella flyktingdagen. Kan du berätta lite om verket?

– Det består av drygt 500 olika brädor med handskrivna minnestexter efter flyktingar som av olika anledningar har lämnat oss. De flesta är människor från Afghanistan som har kommit till Sverige 2015 och hamnat i en fälla av långa väntetider och rättsosäkra beslut som har orsakat ett enormt lidande. En del har blivit utvisade till kriget de flydde ifrån. Tusentals har flytt till andra europeiska länder efter avslag och en del, alldeles för många, har tagit sina liv. Jag har samlat texter från människor i hela Sverige som hade nära kontakt med de här personerna och som nu känner djup sorg och enorm oro över deras öden. De här 500 är en symbol för minst tio, kanske tjugo, gånger fler som har hamnat i de här fällorna.

Vad kan det stå på en bräda, exempelvis?

– Jag kan läsa några för dig, till exempel; Milat, din jacka hänger kvar i hallen. Nu gömmer du dig för talibanerna i Kabul. När ditt LMA-kort skulle förnyas blev du gripen och deporterad, kallad illegal. För mig är du alltid bara en människa.

– Käraste Latif, från fredagsmyset i soffan till ensamheten i tältet. Efter fem år i Sverige och avslag som barn tvingades du våren 2019 fly vidare. Saknaden gör ont, barnen frågar efter dig, vad kan jag svara?

– Du tvingades lämna Sverige efter maj 2018, efter 1053 dagar på gatan fick du äntligen uppehållstillstånd i Frankrike, våldtagen, knivhotad, utan skydd och pengar. Men du gav inte upp, kämpade för rätten att leva utan krig.

Hur har du kommit i kontakt med alla dem personer som har skrivit?

– Det började med att jag själv skrev texter när jag hade förlorat i princip alla de flyktingvänner jag hade kontakt med här i Sverige. Efter att ha varit otroligt nära dem under fem-sex år var de tvungna att fly vidare. En del hade bott eller gömt sig hos mig och jag hade sett allt, inklusive självmordsförsök. Det finns flera texter som handlar om killar jag själv hade hemma, som var extremt dödshotade men inte fick skydd i Sverige. Jag hade inte förväntat mig att det var så illa. Efter fem år av en kamp som bestod av att skriva insändare, brev till politiker, starta aktionsgrupper och demonstrationer utan att någonting hjälpte, gick jag tillbaka till min konst. Men under de här åren lärde jag känna en massa människor som befann sig i samma sits och vi hjälptes åt.

Hur ser situationen ut som du främst vill uppmärksamma med ditt verk?

– Jag tror att det är migrationsverkets bedömning, rättsosäkerheten, det jag ser som kärnan i hela problemet. Många som har kommit till Sverige är av etniciteten hazara, en otroligt utsatt grupp i Afghanistan som mördas av talibaner, det sker etnisk rensning. Jag har läst väldigt många avslag, beslut och domar och jag var chockad. I princip kunde de ge avslag till alla och jag tror det var ett politiskt val. De har offrat otroligt många människor som faktiskt välkomnades 2015, som kom till familjer som verkligen ville ta hand om dem, som började i skolan och blev en del av våra liv.

– Faktum är att tusentals har flytt och fått asyl i andra länder, till och med i länder där det är svårt att få det. Migrationsverket tyckte att deras berättelser inte var trovärdiga, men jag och alla andra som försökte stötta den här gruppen såg deras lidande på nära håll och hörde deras flyktberättelser gång på gång. Vi visste att de talade sanning. Det är extremt svårt att berätta om dessa trauman, våldtäkter och familjer som har dödats, att då inte bli trodd ger ett obeskrivligt lidande.

Vad hoppas du att din konst kan bidra med här?

– Jag och de 150 personer som lämnat texterna skapade någonting tillsammans som vi alla behövde, ett monument för de vi saknar. Vi känner oss oberoende av alla politiker och myndigheter, de kan inte ta ifrån oss det här på något sätt. Ett konstverk kan ibland konfrontera och drabba människor på ett annat sätt än debattartiklar och insändare. Jag hoppas att människor som inte har en aning om det som har skett börjar undra. Det handlar ju trots allt om en ’Afghanutlämning’ som har tystnats ner.

– Det är fantastiskt att Jan Eliasson är så tagen av det här och vill inviga. Sedan har jag fått en rad fina talare med mig som är väldigt insatta på olika sätt. Vi har bjudit in alla från riksdagen utom SD.

Du har varit engagerad på flera sätt och tagit initiativet till workshops på flyktingboenden, sett till att 30 000 bilderböcker på arabiska delades ut till syriska flyktingbarn och att antologin En bok till dig gavs ut på arabiska som välkomstpresent i Holland. Vad är det som får dig att engagera dig?

– Det började 2014-15 då jag, som alla, såg de här bilderna på överfulla båtar och folkmassorna som var på väg mot Europa. Jag minns väldigt väl bilderna på små barn som sprang för sina liv, på staketen med elektriska stängsel och taggtråd runt Europa, människor som försökte pressa sina barn över, under eller mellan dem för att komma i säkerhet. Det var så konfronterande för mig, jag ville bara gå till närmsta asylboende och be om ursäkt för staketen. Jag började teckna med barnen på ett boende i närheten av där jag bor för jag ville visa dem att de också hade rätt att vara barn här.

– Så det började med barnen, jag är ju ändå en barnboksmänniska, och att jag inte klarade av att se när de sprang för sina liv och sedan stötte på ett staket. Det tyckte jag var helt förfärligt och det tycker jag fortfarande.

Read with me är ett annat projekt du är involverad i som tillgängliggör böcker för utsatta barn i Iran, bland annat många afghanska flyktingbarn, och workshops med gatubarn. På vilket tror du att just böcker och läsning kan ha för betydelse för barnen?

– En bok är mycket mer än utbildning och en upplevelse. Genom att läsa med de här barnen så visar man dem en värld som är mycket större än deras egen. Böckerna som delas ut kan handla om mod, hopp, ensamhet, utsatthet, kärlek, teman som de kan känna igen sig i. Till exempel Astrid Lindgrens bok Sunnanäng, som jag har illustrerat, har kommit ut i Iran och är väldigt populär inom projektet. Boken handlar om två extremt utsatta barn som hamnar i ett sorts paradis, och det kan ge de här barnen hopp och kraft. För barn som är utsatta är läsning att bredda sin blick, drömma och få försvinna in i en berättelse.

Den här kärleken för barn är något som du och Astrid Lindgren delar. Du har ju illustrerat flera av hennes böcker och designat Sagotåget och Villa Villekulla på Junibacken. Vad har hennes berättelser betytt för dig och inspirerat dig i ditt skapande?

– Det jag tycker är fantastiskt med hennes berättelser är att hon pratar om allt med barnen. Hon är en ärlig och modig författare som inte bara berättar om den underbara lekfulla barnvärlden men även vågar skriva om mörka sidor av livet. I Madicken är grannen alkoholist och finns ett krig i bakgrunden, i Emil ser man fattighjonens öde. Jag tror att de berättelserna blir väldigt starka för barn just för att de ger en idyll inom en värld som är realistisk och på riktigt, den är inte sockersöt. Det är nog också kärnan till att jag gillar att prata öppet med barn, och med alla, om hur det är och inte dölja det svåra. Det modiga i att visa hela världen för barnen är någonting återkommande som jag inspirerats av när jag har gjort mina bilder.

Du utbildade dig på Konstakademin i Amsterdam, Gerrit Rietveld Academie, där du idag bor och arbetar. Hur kom det sig att du valde att bli just illustratör, och sedan även författare, och till just barnböcker?

– Dels gillar jag att berätta och jag gillar ord och bild ihop. Det kan vara så att jag helt enkelt har ett sätt att berätta som är tillgängligt för barn. Jag har också gjort flera böcker som många vuxna läser, till exempel Flickan som försvann och Den lyckliga ön. De är så enkelt skrivna att ett barn förstår dem men en vuxen kan känna igen även andra saker i texten. Ofta gör jag böcker med olika djup, min senaste kom ut i april i Holland och heter Sköldpadda och jag. Jag har också väldigt lätt för att få kontakt med barn och där kan jag känna igen det som Astrid hade, att jag dras till barn.

Vad pågår annars i ditt liv just nu?

– Jag ska snart börja med en ny barnbilderbok, den kommer att handla om ett stort tema som jag har tänkt på under flera år. Under den här tiden har jag samtidigt hållit på med Read with me och är mentor för sex illustratörer från Iran som skapar bilderböcker. Jag håller även på att utveckla antologin på arabiska så att den ska kunna delas ut på sex olika språk till alla som söker asyl i Holland. Jag vill att alla barn får direkt tillgång till vår barnlitteratur när de kommer fram.

– I september fick jag ett stort internationellt pris i Moskva som handlar om läsfrämjande, det största i världen faktiskt, så jag var där och tog emot priset. Det har haft till följd att jag har föreläst ganska mycket i Belgien och Holland under våren, dels om betydelsen av böcker för barn. Jag ska också utveckla vad jag mer vill göra mer med Den stora saknaden. Det är mycket på gång samtidigt i den här lilla stugan i skogen!

Vilka är dina förväntningar inför den 20e?

– Dels ser jag fram emot att träffa alla talare och få till ett möte mellan dem och alla som har skrivit texter. Bara att få träffa dem gör den dagen till lyckad för mig. Riksdagsledamöter möter personer som har gömt flyktingar och lider med dem, och jag känner att Sverige får konfronteras med det de tror att de är, det ’humana’ landet. Jag vill utmana den bilden. Jag har också bjudit dit migrationsverket och hoppas att de vågar komma och titta, beslutsfattare som kanske tycker det här är obehagligt.

– Men dagarna efter, när det är betydligt lugnare, hoppas jag att människor stannar till och börjar ställa frågor. Jag hoppas att jag öppnar ögon, det är naturligtvis det jag vill. Som konstnär är ju det viktigaste.

The post Helgporträttet: “Det började med barnen” first appeared on Opulens.

KVINNOR. Krönikören, skribenten och poddaren Anna Björklund debuterade nyligen med sin essäbok Kvinnomanualen på Bazar förlag. I boken utgår hon från sina egna erfarenheter av att vara och bli kvinna, och försöker hitta lösningar på de moderna problem hon stött på under tiden.

Du har skrivit Kvinnomanualen, som kom ut i slutet av förra månaden på Bazar förlag. En essäbok, uppdelad på olika teman om din upplevelse av att vara kvinna.

– Ja, jag vill ta mig an de problem som jag har stött på under mitt vuxenblivande, de första vuxna åren då jag ska försöka etablera mig som kvinna. Jag var ganska dålig på allting och misslyckades även med basala saker som mat, sömn och försörjning. I Kvinnomanulen blickar jag tillbaka på samhällsdebatten de senaste tio åren, den stämning som jag har vuxit upp i och den fasta ram som jag som kvinna har behövt vara inom.

Hur kom det sig att du skrev Kvinnomanualen?

– Jag började med den under en tid av graviditet och mycket amning. Plötsligt kände jag att jag hamnade på kant med hela samhället, jag blev en helt annan typ av djur, som behövde knacka ut sitt eget lilla utrymme att vara inom. Jag behövde omvärdera väldigt mycket, både sådant som jag själv tänkt och sådant jag hört som sanningar i hela mitt liv, om att vara kvinna, vara människa och vad som är meningsfullt och utvecklande. Så gick det till när jag började skriva. Det handlar inte bara om att föda barn men det var där jag hade en slags kris och behövde tänka om.

Ja det var någonting som förändrades för dig när du fick barn och ingick äktenskap, vad var det? Vad handlade krisen om?

– Jag hamnade utanför det som jag tänkte att jag skulle ingå i. Jag var väldigt intresserad av att tjäna pengar och objektiv framgång, där hade jag olika barnsliga idéer som plötsligt kändes meningslösa, väldigt stränga och otillåtande. Den delen av vuxenvärlden, den urbana, är väldigt hård och kantig jämfört med när man blir ett diande däggdjur. Jag började stöta mig mot de där kanterna. När man är gravid så vill man inte jobba över, planera att åka utomlands eller starta nytt företag imorgon, man blir en annan sorts varelse. Jag stretade inte emot utan kände att jag verkligen ville testa att vara den varelser.

– Ganska mycket hände när jag gifte mig också. Plötsligt var jag inte i en konstant konkurrenssituation utan kunde uppleva trygghet och gemenskap på ett mer äkta sätt. Det var väldigt golvande.

På vilket sätt var den gemenskapen, äktenskapet, mer äkta?

– För att jag annars upplevde ett ständigt hot om uteslutning. Jag hade ändå ett kompisgäng som jag åt middag med flera gånger i veckan, vi hade bokklubbar och så vidare, men om de tröttnade på mig så behövde ingen lämna in en skilsmässoansökan utan kunde bara sluta svara på sms. Så är det även med de jobb jag haft, vilket det är för många i min generation, presterar man inte så åker man ut ganska snabbt. Att det även är så i intima relationer tror jag är väldigt skadligt för människor, i alla fall för mig, men i tryggheten kunde jag blomma ut. När jag inte behövde tassa på tå eller vara skräckslagen för att bli övergiven.

– Jag hade en slags Disney-början på mitt familjeliv, först var jag ensam och allt var svårt, sedan kom min man och då blev det allting bra. Där tar filmen slut på något sätt men livet tar inte slut. Både han och jag har förändrats väldigt mycket av att leva tillsammans och ha en massa barn ihop. Så att man skulle hitta någonting färdigt, den perfekta personen, det tror jag egentligen inte på.

Kvinnomanualen är en essäbok som består av åtta essäer på olika teman; mat, sex, arbete, kläder, moderskap, skönhet, hushåll och lycka – hur har du gått tillväga för att komma fram till dem åtta?

– Malou von Sivers sa att jag fegade ur på en punkt och borde haft ett tema om relationer. Det har hon helt rätt i, men det kändes för svårt, och kanske är det temat insprängt i de andra kapitlen.

– Men jag har försökt ringa in de stora problemen som jag har stött på. Det kanske låter konstigt att kläder ska vara en kategori men det har verkligen tagit jättemycket av min tid att försöka komma på vad jag ska ha på mig, och det har ringat in ett problem med moderniteten, med överkonsumtion och att hitta sin identitet genom olika livsstilsfaktorer. Det här är min subjektiva reflektion men jag tror även att andra i min generation har varit väldigt påverkad av det ytliga, kläder, skönhet och att det tar stor plats i våra liv.

Det finns även en analys kring vad som har förändrats för oss alla i och med moderniseringen, en slags ensamhet som kommer ur individualismen. Skulle du kunna utveckla det?

– Människors ätande är en av de största förändringarna under 1900-talet och därför ett bra exempel. Vi äter mycket mer ensamma nu och processen att laga mat har också förändrats, det grova jobbet är borta. I tidigare versioner av Bonniers Kokbok finns det en bildserie på hur man spikar upp en ål på väggen för att flå den och hur man avrättar en hummer. Många tycker säkert att det är skönt att slippa flå en ål, strypa en hare och ha byalagsfest där man avrättar ett djur, men förenklingen som skett, kanske särskilt för kvinnorna, märker vi nu har alternativkostnader. Den vanligaste dödsorsaken i världen är fetma, just för att folk inte äter en ål de just flått utan det som kommer ur fina förpackningar i affären. Det är kanske inte framförallt en fälla för kvinnor, men kvinnornas rollförändring har haft mycket med det att göra då kvinnans arbete har flyttats från flåendet till någonting annat.

– Jag märker också av psykologiska skillnader i och med mitt familjebildande. Lever man tätt ihop med varandra kan man kanske få barn med den här frekvensen, men inställningen man måste ha då gör förändrar mycket. Kvinnan måste vara mer väntande och redo att någonting kan komma och ta en i besittning. Det kanske vissa tycker odlar en slags passivitet eller en roll som är underlägsen, men jag tycker att den rollen är spännande. Däremot passar den inte så bra ihop med en tillvaro där man hela tiden behöver tänka på nästa kvartal och resultaträkning. Där man ska skapa sina egen lycka, ta kontroll över världen och tämja den.

Tror du att det går att närma sig en tillvaro där det finns mer utrymme för att vänta utan att det landar på kvinnan?

– Jag tycker ju inte nödvändigtvis att det är ett ok. Jag förstår om det finns folk som tycker det men jag tror att det är positivt för människor att leva mer i sin kropp. Det säljs inga andra böcker än de som handlar om hur man har en bokashi i sin lägenhet eller lagar jättekrånglig mat. Folk saknar ett liv där deras kropp används, att göra saker med händerna, och vi vet att vi mår bra av det. Det går att ha en mer andlig inställning även till det mest nödvändiga, som att tvätta eller se till så att alla får käk. Livet blir rikare och jag tycker det känns lyxigt att hinna hålla på med det. Jag tror att det generellt är positivt för människor att komma närmare sin kropp och lite närmare naturen.

– Folk tränar jättemycket på gym, men lyft lite barn och häng lite tvätt så slipper du. Jag vill bygga mitt eget hus också, är det också en kvinnofälla att lägga ett tak? Jag tror inte det.

Det som brukar bli en fälla för kvinnor är ju att man nu har möjlighet att göra karriär, men fortfarande bär huvudansvaret för hemmet och barnen.

– Det är tyvärr ofrånkomligt att det blir jobbigt och svårt att arbeta och ha bebisar samtidigt. Jag har gjort det i ganska många år och har aldrig varit direkt föräldraledig. Man kan förbanna samhället för att det är så, men jag har landat i att jag trivs bättre när jag både kan vara med barnen varje dag och även jobba lite varje dag. Det är ju verkligen inte med alla yrken som det fungerar att göra så.

– Det finns någonting lite förljuget och ängsligt även i det här med karriär, jag tror det handlar mer om status än om det ekonomiska. Kollar man på Sveriges utveckling under 2000-talet har räntorna varit jättelåga och det har varit lågkonjunktur, ändå har åldern då barn börjar på dagis hela tiden sjunkit. Man låtsas att det är av ekonomiska skäl som kvinnor är tvingade att sätta sina barn på dagis men så är det inte riktigt, det är en prioritering. Men ibland fattas beslut som inte är baserade på egen vilja utan på vad som förväntas av en.

Men hur skiljer sig problemen, idealen och möjligheterna för kvinnor beroende på faktorer som klass, etnicitet, ålder etc., är det något du har du funderat på?

– De som faktiskt har ekonomiska skäl till att komma ut på arbetsmarknaden, även fast de har barn, lyckas lustigt nog klara det ändå. Det är ju framför allt de med höga löner och lite roligare jobb som kan ta sig ut på arbetsmarknaden snabbare, men det är en lite falsk dikotomi att rika kvinnor kan välja och då väljer sina barn, medan fattiga människor tvingas välja bort sina barn. Det är nästan omvänt känner jag ibland.

I början av boken beskriver du att de feministiska diskussionerna inte nödvändigtvis behöver vara förankrade i verkliga problem, kan du utveckla det? Om jag har förstått dig rätt.

– En tidig reaktion på min bok kom från en ung tjej som undrade hur jag kunde skriva den här boken när jag “inte ens har en akademisk examen”. Vi är vana vid att de enda som får och vågar uttala sig om upplevelsen av att vara kvinna är de som har doktorerat i ämnet, det har blivit väldigt akademiskt och långt över huvudena. Jag tycker inte att genusvetenskapliga teorier är ointressanta, men de handlar ganska lite om hur man ska lösa sin praktiska vardag. Den samtida feminismen har flyttat från det jordnära till ett ganska abstrakt samtal vars syfte inte är att göra kvinnors liv enklare, mer begripligt eller att ge folk exempel så att man kan förstå och reflektera över sitt liv.

– Det är också ganska strängt vilka erfarenheter man får skriva ner, de ska passa in i en mall som stödjer teorierna. Man har som premisser för hur man ska tänka i sitt kompisgäng, nästan för att undvika att prata om andra problem ibland.

Du är ju poddare med podcasten Puss puss podcast, och skapade även den nu nedlagda podcasten Della Q. Den handlade också om kvinnor och kritiserades för att vara bakåtsträvande och konservativ, vad säger du om det? Hur upplever du att det fungerar idag att uttrycka oliktänkande åsikter?

– Det finns en generation över mig som blir väldigt orolig och ibland ganska förbannad. Som under Della Q, där jag kallades för något slags hot mot demokratin för att jag inte hade mina barn på dagis när de knappt var två och ett halvt år gamla. Det blev väldigt skrämmande i deras ögon när de märkte att jag inte är någon som bara lägger sig platt på rygg för det som vår generation har bestämt är det bästa. Det är också de som har skrivit i tidningar på ledar- och kultursidor.

– Sedan finns ju lyssnare och läsare, Della Q hade inte bara konservativa lyssnare, utan tvärtom, och många var i min generation eller yngre, som förstår att det här är en reaktion på de problem som vi har vuxit upp med. Som kanske inte tycker att äktenskap är en sådan dum idé när alla andra relationer har blivit väldigt flyktiga, man förstår att det kan vara väldigt skönt, lyxigt och tryggt att ha sin relation på papper. Jag är inte konservativ, däremot landar jag i vissa livsval som skulle kunna tolkas så. Jag förklarar varför i boken.

Det är en månad sedan boken kom ut, har mottagandet av den varit som du förväntat?

– Dels är jag väldigt glad över att folk faktiskt verkar läsa den och inte bara ställer den i bokhyllan. De läser boken ganska snabbt också och den verkar kunna vara konversationsstartande, vilket var det jag hoppades på. Att den skulle mjuka upp samtalet lite. Tanken är inte att alla ska hålla med i varje andetag eller fatta exakt samma slags livsbeslut som jag har fattat, det är en ganska personlig berättelse. Men jag hoppas att fler kanske ska våga beskriva sina faktiska erfarenheter, utan de teoretiska mallarna, och på det sättet tycker jag att boken verkar bli väldigt väl läst. Folk verkar också tycka att den är rolig och det är jag glad för!

Förutom poddare är du kulturskribent och krönikör, varifrån kommer ditt behov av att uttrycka dig?

– Jag tror det är medfött. På alla andra ställen jag har varit på i världen har den läggningen varit ett handikapp, men nu har jag hittat ett ställe där det faktiskt är till min fördel. Det är skönt. Men så här har jag alltid fungerat, jag har blivit utslängd från många klassrum!

Vad händer nu, kommer du skriva fler böcker?

– Jag tror det! Det var inte så svårt som de sa. Jag har ett pjäsprojekt ihop med en kollega, skriver på ett manus till en tv-serie och håller på att rita på mitt hus. Men vi får se om det blir någonting av det, antingen inget eller allt.

The post Helgporträttet: “Jag hamnade på kant med samhället” first appeared on Opulens.

SERIEKONST. Den nyligen prisade serietecknaren och barnboksförfattaren Mats Jonsson är aktuell med två utställningar i vår. Norrland – Stockholm tur och retur, som har slagit upp sina portar i Norrköping, och Fortfarande same vilka såväl speglar samtiden som fyller luckor ur Sveriges historia.

Vi börjar i Norrköping och på Arbetets museum där utställningen Norrland – Stockholm tur och retur öppnade häromveckan. Vad är det som ställs ut?

– Det är en retrospektiv utställning som förhoppningsvis är ganska fast förankrad i samtiden, med verk från de senaste tolv åren från mina tre senaste serieböcker, Mats kamp, Nya Norrland och När vi var samer. Det var Carina Milde, intendent på museet, som kom på att de här böckerna tillsammans ger en ganska bred men egen bild av samtiden. Mats kamp skildrar den urbana medelklassen och Nya Norrland den bedagade bruksorten, och det är de två sidorna av Sverige på ett vis.

– När vi var samer visar rottrådarna tillbaka i historien och hur vi har gått tillväga för att bestämma vad som ingår i den moderna berättelsen om Sverige. Där finns skogssamerna, som inte alls har fått finnas med i historieskrivningen. Man kan se det som att stölden av deras marker på 1800-talet rätt mycket låg till grund för skogsindustrin som brukssamhället byggdes upp kring och i förlängningen också det välstånd som vi har i städerna nu. Men det är inte den historien vi har velat berätta för oss själva.

Hur har du kommit i kontakt med berättelser som har gömts undan?

– I och med att jag alltid har varit en självbiografisk berättare så har jag börjat med att gräva där jag står, i min egen familj. Min farfar var renskötande skogssame men teg om sin bakgrund, som många i den generationen gjorde. Det krävde många efterforskningar för att ta reda på var han kom ifrån. Skildringen av bruksorten och klyftan mellan stad och land har växt fram inom mig under väldigt många år. Det är känslor jag känt och tankar jag tänkt som inte varit fullgångna och som jag inte vetat vad jag ska göra av, jag har mest bara känt en sorg. Sedan började jag läsa texter av Po Tidholm och Göran Greider, insåg saker och ting och applicerade de tankarna på platsen där jag växte upp.

– Det är mycket man tar för givet om man har det omkring sig. Jag växte upp i Ådalen där skogsindustrin dominerade fullkomligt, man flottade timmer på älven men jag reflekterade aldrig över var timret kom ifrån. Det var först när jag arbetade med När vi var samer som jag reflekterade över att det är därifrån välståndet kommer.

Hur kom det sig att du började läsa om och reflektera över de här sakerna?

– När man forskar i den samiska historien så inser man att markerna är väldigt centrala, och så intimt förankrade med kulturen, levnadssättet och renskötseln, att förlusten av marken är ett sådant väldigt trauma. Staten, skogsbolagen och de med makt under den här tiden, ville åt dem för att komma åt skogsråvaran. Skogssamerna var i vägen, men då vi tack och lov inte begår folkmord i Sverige så var lösningen att slå sönder deras kultur. Vilket ledde till tystnaden efteråt.

– Jag har ett speciellt horn i sidan till professor KB Wiklund, som gällde för att vara Sveriges ledande sameexpert. År 1901 skrev han uttryckligen att skogslapparna måste göras till fjällappar, alltså tvångsförflyttas till fjällen eller att deras renar ges till fjällapparna, vilket innebär att skogssamerna skulle bli bofasta jordbrukare. De skulle bort, antingen genom tvångsförflyttning eller genom assimilering.

Utöver den historiska tystnaden fanns en tystnad i din egen familj också. Du fick inte reda på att du hade samiskt påbrå förrän din farfar gick bort, hur gammal var du då?

– Han dog när jag var åtta år och min pappa berättade det för mig ett par år senare när jag var i tioårsåldern.

Hur uppdagades hemligheten och hur kommer det sig att den hölls undan?

– Min farfar hade bevarade dokument som det inte var meningen att någon skulle se. De var inlåsta men hittades efter hans död. Man kan ju inte veta säkert men både pappa och jag tror att det handlar om skam. Samer ansågs vara en sämre sorts människor och det fanns rasism och fördomar, så det var helt enkelt säkrast att tiga och passera som vanlig svensk. Vi tror också att det handlar om skammen över att ha behövt lämna sin kultur, att ens förfäder och förmödrar från generation till generation har kämpat för att bevara sitt sätt att leva, och att sedan vara den som till sist måste ge upp. Det är nog ganska lätt hänt att man tiger då.

Har du någon aning om hur det kom sig att han gav upp den kampen?

– Jodå, det har jag rätt bra koll på. För det första gjordes medvetna ansträngningar för att skogssamerna skulle förlora sin kultur och det var i högsta grad gällande när han var ung. Han föddes 1911. De var till exempel förbjudna att tala sitt språk i skolan, det förekom misshandel om man talade samiska, och den skogssamiska renskötseln motarbetades på allt sätt. Det hade skett en massiv inflyttning av svenska nybyggare där han växte upp, utanför Malå. När min farfars föräldrar föddes så var samerna fortfarande i majoritet i området men när farfar växte upp var de en liten krympande minoritet, den svenska kulturen tog över.

– Sedan tillkommer personliga skäl som är specifika för just den familjen. Min farfars far dog ung och att min farfars mor blev ensam med sex barn, en renhjord och ett hushåll. Det, och trycket från omgivningen, gjorde att familjens renhjord krympte för varje år. När farfars mor dog fanns det ingen möjlighet att fortsätta. Han hade ett eget renmärke också, men den hjorden var mycket liten. Det här var 1938 och tio år tidigare hade det kommit en renbeteslag som bestämde att samer som hade för få eller inga renar slutade att vara samer i statens ögon. De fick inte längre vara medlemmar i samebyarna och förlorade därmed rätten till att jaga och fiska på sina fäders marker. Då fanns det bara ett alternativ kvar, att flytta på sig, ta jobb i skogsindustrin och förlora det sista av sin kulturella identitet.

Din nästa utställning, Fortfarande same, som öppnar på Bildmuseet i Umeå den 17 juni, bygger på din egen berättelse.

– Just det. Om utställningen i Norrköping försöker ta ett större grepp kring det jag jobbar med så handlar utställningen i Umeå helt och hållet om det här, boken När vi var samer och vad jag hittade när jag sökte.

Hur har det påverkat din egen identitet att familjen så sent fick reda på att ni hade samisk släkt?

– När jag som barn fick reda på det så påverkade det mig inte alls. Om jag var nyfiken och ställde frågor så fanns det ändå inga svar, ingen visste någonting, så jag tappade intresset och fick en känsla av att det här inte hade med mig att göra. Det var först för några år sedan som jag bestämde mig för att ta reda på vad det var som egentligen hände. Jag gick in med inställningen att det inte fanns någonting samiskt i mig, men under arbetet insåg jag att det inte riktigt stämde. Mina föräldrar är båda uppvuxna i skogen i Norrbottens inland och jag är uppvuxen i en slags nybyggarkultur som mina föräldrar är väldigt färgade av. En blandkultur som uppstod i inlandet när nybyggare och samer möttes, som jag insåg till stor del var samisk.

– Som en del av researchen gjorde jag en väldigt ingående släktforskning och parallellt med den läste jag allt jag kunde komma över om skogssamer, grävde i arkiv och läste avhandlingar. Jag kände att jag på något vis lärde känna de här förfäderna och förmödrarna, och på något sätt lyckades jag läsa mig till en sorts samisk identitet. Man kan se det som att jag är assimilerad skogssame, för det är inte långt tillbaka i tiden, och att jag när jag arbetade med boken på ett vis avkolonialiserade mig själv genom att lära mig allt som jag inte fick lära mig som barn.

De samiska ting och traditioner som du insåg att du hade vuxit upp kring, vad var det till exempel?

– Det mest uppenbara var egentligen något som jag haft omkring mig under hela uppväxten, min farmor och farfars rotslöjd. Som ett väldigt vackert rotfat mina föräldrar alltid har haft på väggen hemma, eller andra som vi har haft som kak- och bullfat. Min favorit är en adventsstjärna i rotslöjd som har hängts upp varje advent sedan jag var liten. Senare insåg jag vilket oerhört arbete som ligger bakom. Att farmor och farfar faktiskt hade varit ute på myrar och grävt upp enorma mängder små, små rötter med hackor, som de skalat, torkat och blötlagt. För att sedan sitta med det oerhört pilliga arbetet som det innebär att fläta dem till föremål.

– Jag hade den samiska kulturen på frukostbordet varje morgon som brödfat, men återigen, man lägger inte märke till det man ständigt har omkring sig. En del av den här rotslöjden ställs också ut på Bildmuseet, vilket känns himla bra. Det är som att hedra min farmor och farfar.

Har du några förhoppningar kring vad besökarna av de båda utställningarna ska ta till sig från dem?

– Det handlar mycket om att se sammanhang, att se system i saker och ting. Man tar så mycket omkring en för givet och det är väldigt spännande när man på riktigt börjar fundera över varför saker och ting ser ut som de gör och hur de hänger ihop.

– Det senaste året har jag åkt runt mycket i Sverige och pratat om min bok, och det har blivit en liten hobby för mig att prata med folk om platsen jag är på. Om det nu är Jönköping, Trollhättan eller Lycksele, så försöker jag ta reda på vad det är för en plats, hur och varför den ser ut som den gör. Där kan man också se de större linjerna, hur orter har förändrats.

Har du gjort någon sådan analys över Sandslån, orten du flyttat till efter att ha bott i Stockholm under många år?

– Ja. Det är nog mycket därför som jag har blivit så intresserad av det här. Jag känner att jag har förstått Kramfors kommun, där jag växte upp och även bor idag, saker som jag inte förstod som barn. Kramfors är en speciell kommun där befolkningen är väldigt utspridd mellan omkring 20 småorter med 200-1000 invånare, samtidigt som själva staden Kramfors är ganska liten.

– Det har med skogsindustrin att göra, varje sådant här samhälle hade en gång i tiden ett sågverk eller en massafabrik som de byggdes upp kring. Industrierna försvann men samhällena ligger kvar, fast de blir mindre och mindre för varje år. Det var en grundläggande insikt, som blev uppenbar när jag insåg den.

Enligt motiveringen fick du Expressens kulturpris Björn Nilsson-priset för ditt synliggörande av nutida orättvisor och historiskt förtryck, hur effektiv är serien som format för att skildra orättvisor?

– Jag tycker att det är ett effektivt format. Serier går ju att använda till väldigt mycket, allt från en komplex serieroman på 300 sidor till en satirteckning som med några streck sätter fingret på någonting. Så det finns en enorm spännvidd där. Det finns en oerhörd frihet i det här mediet. Man kan ha långa poetiska scener, som avbryts av något som närmast är att betrakta som nyhetsgrafik, med diagram, tabeller och kartor i den löpande berättelsen utan att det är konstigt. Man kan ha sidor med jättemycket text och sidor helt utan text, eller dramatisera vissa sekvenser. Det är det tryckta mediets svar på dokumentärfilmen.

Finns det någon nackdel med serien som medium?

– Det finns verkligen fördelar och nackdelar, en fördel är att det är väldigt enkelt och billigt. Jag kan göra någonting alldeles själv i princip på nollbudget. Samtidigt är det väldigt tidskrävande, att göra en serieroman tar fruktansvärt lång tid. Sedan är jag ju inte världens vassaste tecknare, jag gör så gott jag kan men mina teckningar får vissa läsare att backa, det vet jag men kan leva med.

– Jag är rätt svag för att serier började som ett humormedium och att det historiskt sett har haft ganska låg status. Det kan göra det lättillgängligt men gör också att läsaren sänker garden och förväntar sig någonting lättsamt så att det blir en rycka undan mattan-effekt.

Du har givit ut sju självbiografiska serieromaner och fyra illustrerade barnböcker. I serierna är det alltid det självbiografiska som är utgångspunkten, hur kommer det sig?

– Det var egentligen en slump. Jag har alltid ritat serier, sedan jag var fyra år gammal. Som barn hade jag förstås ingen riktning i det, men som 14-, 15-åring började jag läsa tidningen Galago och fick upp ögonen för att man kunde skildra vad som helst i serier. Jag hade trott att de måste vara roliga som Blondie och Knasen eller spännande som Fantomen, att man måste hålla sig till genren. Men när jag läste Galago insåg jag, utan att formulera det för mig själv i den åldern, att serier var som litteratur eller film och kunde handla om vad som helst.

– Så jag ville göra någonting eget som var mitt, i stil med Galago-serierna. Då slog det mig att jag skulle göra serier om mig själv. Jag tror att jag var nyss fyllda 15 år när jag gjorde min första självbiografiska serie och märkte då att mina få läsare, mina kompisar, lärare och föräldrar, gillade det. Plötsligt tyckte folk om mina serier och de tyckte att det var roligt att de handlade om mig, så jag fortsatte och sedan dess har jag i stort sätt inte ritat någonting som inte har varit självbiografiskt.

Tog du någonstans ett fast beslut om att satsa på serieskapandet eller hände det bara?

– Det var när jag var 18 år och skickade in en serie till Galago som blev publicerad där. Det var en slags vändpunkt. Då gick jag på gymnasiet, hade fått nya, coola kompisar, börjat dricka öl och gå på konserter, och då är det mycket möjligt att jag hade slutat rita om det inte hade varit för publiceringen. Just Galago tyckte jag också var väldigt coolt, deras tecknare var med i kulturprogram på tv och hade show på Hultsfredsfestivalen. Det kändes lite som att jag spelade i ett band som hade fått skivkontrakt, och då kunde jag inte sluta.

Du var senare själv redaktör för Galago.

– Jo, jag flyttade från Sundsvall till Stockholm och började hänga med folk på Galago. De behövde en ny redaktör och jag var ung, serietecknare och utbildad journalist så det tyckte alla passade bra. Sedan blev jag fast där och var kvar i 22 år, från 1996 till 2018. Jag har arbetat och alltid gett ut mina böcker där, så Galago blev en väldigt viktig del av mitt liv och är det fortfarande. Majoriteten av mina vänner har jag lärt känna den vägen. Det fanns en tv-serie när jag var liten som hette Floden blev mitt liv, Galago blev mitt.

Har du något särskilt mål med ditt serietecknande?

– Ett mål är att när jag dör, då ska hela mitt liv finnas bevarat i serieform. Det är ett lagom stort mål kan man säga. Jag hoppas att jag inte får någon jobbig sjukdom så att jag inte kan rita, då får jag svälja förtreten och skriva istället.

Vad händer härnäst?

– Jag kommer ut med en ny bok i höst. Men det är lite fusk, jag ritar serier i tidningen Arbetet var tredje vecka och boken är en samling av de serierna. Den heter Mats Jonsson drar åt helvete. Jag känner att jag har varit så himla seriös de senaste åren, med allvarliga faktatunga böcker om Norrland, historien och sådant, att jag måste slappna av lite grann. Det blir en högre grad av flams!

The post Helgporträttet: “Läste mig till en samisk identitet” first appeared on Opulens.

ETIKETT. Frågor om etikett har intresserat Edward Blom sedan tonåren. För honom handlar det inte bara om regler, utan om att alla i ett sällskap ska må bra. I veckan släppte gastronomen och kulturhistorikern sin nya bok Edward Bloms etikettbok – Om konsten att umgås med människor på Bazar förlag. 

Du har precis här i veckan givit ut en ny bok, Edward Bloms etikettbok – Om konsten att umgås med människor på Bazar förlag, som ger svar på frågor om etikett vid olika sociala tillfällen. Hur skulle du sammanfatta innehållet?

– Jag försöker att ge en helhetsbild av etiketten och teorierna bakom, där jag väger för och emot, funderar kring tveksamheter och illustrerar med exempel och anekdoter så att det blir roligt och lättläst. Så det är inte bara en regelsamling utan det som skiljer den här boken från andra är att den dels försöker sätta in etiketten i ett bredare perspektiv och dels att den också försöker vara underhållande.

Hur föddes idén till etikettboken?

– Jag har varit road av etikett sedan lägre tonåren och hade en god vän som jag alltid diskuterade mycket etikett med. Jag har tillägnat honom boken, det var han som sa att jag borde öppna ett dokument på min dator som heter etikettbok där jag kunde skriva ner alla mina tankar. Det var 15 år sedan och sedan dess har jag bara fyllt på dokumentet. Min förläggare kontaktade mig för tre år sedan och sa att de ville ge ut en etikettbok, och det passade ju väldigt bra eftersom jag hade det här dokumentet. Så i princip fanns alla mina åsikter, tankar och fakta där sedan innan.

Vad är det med etikettfrågor som intresserar dig nu och som intresserade dig redan som tonåring?

– Det har varierat. När jag gick på högstadiet var det fascinerande att titta i gamla etikettsböcker från antikvariat och få beskrivet hur stora fester gick till på 50-talet. Det var så spännande att läsa om baler, frackar och uppvaktning av damer som man tog ut på tedans. Ganska tidigt blev jag nördigt förtjust i att känna till små udda etikettsregler som på något vis skulle kunna utmärka en som särskilt bevandrad. Det blev nästan som ett hemligt språk mellan folk om man till exempel åt sparrisen genom att spetsa gaffeln nedtill, stödja med fingret och bita av den, som man gjorde förr men som ingen människa gör idag, eller höll nedersta knappen på västen öppen.

– Men det var länge sedan! Med tiden har det handlat mer om att jag sett människor bli ledsna och besvikna i umgänge med andra och etikettsreglerna är tusen år av visdom som förebygger de flesta av de problemen. Följer man etiketter så har man inga gäster som kommer gråtande från en fest eller en värdinna som säger att hon aldrig mer ska ordna en tillställning. Det handlar främst om att alla ska vara glada, det är det i särklass viktigaste med etiketten.

Hur tycker du att det ser ut idag, tänker folk på etikettsregler vid tillställningar?

– Folk är hyfsat artiga. En del har det medfött att vara väldigt finkänsliga, empatiska och försiktiga av sig, och de kanske inte har ett jättestort behov av de här reglerna. Men är man lite mer normal eller som jag, högljudd och gärna tar plats, så kan man verkligen behöva dem.

– Jag har en känsla av att alla kan mycket etikett men få kan allt, och det kan oavsett vara en viktig påminnelse. Kanske har man fått för sig att vissa regler är tramsiga och går att strunta i men här får man reda på varför de finns. Det handlar om empati för nästan alla regler innebär att du måste offra någonting själv, göra den där lilla ansträngningen för att hålla upp dörren till någon eller låta bli att berätta en till anekdot när det är nästa persons tur att prata. Det är små, små offringar som skänker mycket glädje åt andra och indirekt gör att umgänget blir trevligare så att man även själv vinner på det i längden.

Vad tillför det en tillställning om alla har koll på de etikettsregler som gäller där?

– Det tillför två saker, dels att människor slipper känna sig illa behandlade. Det är vanligare än vad man tror att de som har festen blir arga och besvikna på sina gäster. Någon kanske har tagit med sig gäster därifrån för att gå på disco istället eller tar ett ärvt gammalt kristallglas ur ett skåp utan att fråga. Man skyfflar undan prydnadssaker för att lägga sin mobil på en hylla eller slår på sin egen musik som värdparet inte alls gillar. Om allt det här läggs på varandra så kan de vara ganska irriterade i slutet av kvällen, men följer man etikettsreglerna är de flesta glada och känner att det har varit en trevlig tillställning.

– Vissa regler är endast av praktisk natur, som att alltid lägga gaffeln på samma ställe eller att göra saker i en viss ordning. Den typen av regler kan man förstås gå ifrån ibland men de är ganska praktiska och ger mer tid till att umgås. I Sverige har vi många olika koncept och ofta vet folk ungefär vad som förväntas av dem utefter vilken typ av fest de har blivit inbjudna till.

Kan det variera mellan olika grupper vilka regler som gäller eller är de flesta etiketter allmänna?

– Ja så är det ju, alla subgrupper har sin egen etikett. Det skiljer sig mellan olika föreningar och högskolor, mellan ungdomar och pensionärer. Ingår man i en tät vänkrets som inte umgås så mycket med andra så kanske alla vet att man lika gärna kan komma klockan tolv fast det står klockan sju, att man tar med sig egen dryck och alltid får ta med kompisar. Men det kan bli missuppfattningar om man bjuder ett par utifrån. Etikett handlar väldigt mycket om kommunikation, att vara tydlig redan vid inbjudan.

Minns du någon särskild situation du hamnat i där du själv önskar att du hade haft den här boken?

– Ja det måste finnas jättemånga. För egen del hade jag nog behövt läsa mer om hur man behandlar andra på jobbet eller kafferasten. Att man inte ska vara så högljudd eller bara prata om sig själv, det fungerar jättebra när man umgås med sina vänner men på en arbetsplats har inte folk valt sitt umgänge och alla har väldigt olika uppfattning. Som ung på jobbet var jag nog alldeles för högljudd och tog för mycket plats på fikarasterna så där hade jag haft nytta av att läsa den här boken, och förstå att etikett inte bara är ett regelsystem utan handlar om empati och om att alla ska få plats.

Hur har du själv lärt dig allting som du tar upp i boken?

– Jag har ju läst fruktansvärt många etikettböcker men också levt ett liv med enormt många sociala kontakter. I många år var jag ute sju kvällar i veckan, jag har haft och gått på enormt mycket fester och middagar, varit aktiv i oändligt många föreningar och umgåtts med väldigt många människor i olika sammanhang. Så reglerna har jag lärt mig från böckerna men också av hur det de facto går till.

– Det skrivs ofta rätt lite om vad som gäller i kulturlivet, att man ska komma tidigare än när en föreställning börjar står inte ens i de gamla böckerna då det anses som självklart. Men ett par ungdomar idag ser att det står klockan 19.00 på en operaföreställning och tänker att de kommer tills dess, men när de har hängt av sig ytterkläder, köpt program, gått på toaletten och tagit sig uppför alla trappor så har ju dörrarna hunnit låsas. Jag tycker inte heller att man ska ta med sig sina ytterkläder in i en elegant salong så att det känns som att man sitter inne på Myrorna bland en massa täckjackor. Även om teatrarna tillåter det så gör inte etiketten det.

Finns det några etiketter i boken som du har valt bort för att du inte håller med om dem, även om det kanske är en uttalad etikett?

– Det finns många gamla regler som jag anser inte gäller längre. Till exempel att vid en privat tillställning i sitt hem placera vännerna efter deras sociala status, det gjorde man ju fortfarande på 50-60-talet, vilket är väldigt absurt. Om jag har bröllop så är det väl snarare bästa kompisen som sitter nära än en avlägsen väns respektive bara för att hon råkar vara generaldirektör eller sitta i riksdagen. Allt som har att göra med att vissa människor är fina eller inte känns förlegat och etiskt förkastligt idag. Med ökad jämställdhet blir det även mer och mer märkligt med det ridderliga, där mannen hela tiden öppnar alla dörrar, bär alla väskor och skjuter in alla stolar. Det känns ju högtidligt men är egentligen minnen från en tid då mannen hade all reell makt och skulle vara kvinnans slav vid en bal som kompensation för att hon egentligen inte hade mycket att säga till om i samhället.

– De flesta reglerna gäller fortfarande men bara i vissa sammanhang och de ska inte heller gälla överallt. Med vänner tycker jag att man kan strunta i regeln att inte tala politik eller religion vid matbordet, men inte om det är ett affärsmöte eller middag med en blivande svärmor. Det skriver jag mycket om, de olika nivåerna och hur man måste anpassa etiketten till sammanhanget.

Finns det någonting du själv har lagt till i boken som inte är en allmän etikett?

– I princip har alla som skriver ungefär samma åsikt om själva reglerna. Sedan kan man ha olika temperament, intressen och tyngdpunkter och då blir det lite annorlunda. Jämför man mig med Magdalena Ribbing till exempel så tyckte hon att man inte skulle ha mobilen med sig alls till en middag, medan jag som tillhör en yngre generation ser det på ett annat sätt. Flera saker, almanacka och anteckningsblock, som har fått användas under en middag finns ju numera i telefonen.

– Det vore konstigt att hitta på en etikettregel men boken är ändå väldigt personlig med mina egna val kring vad som är viktigt och inte bland de klassiska reglerna. Jag fick ett råd under studentlivet i Tyskland som 23-åring att alltid vara avslappnad, och med det kommer att inte bli för upprörd eller engagerad, att ha självironi och inte ta sig själv på för stort allvar. Det tar jag ganska stark tyngdpunkt på, vilket skiljer min bok från en etikettbok från 1800-talet. Förr var man tvungen att försvara sin heder och det vänder jag mig otroligt emot.

Hur uppstår egentligen nya etikettsregler?

– Det går väldigt långsamt men nya etiketter uppkommer av lite olika anledningar, dels när nya företeelser kommer. Sedan mobiltelefonen har det inte blivit lika självklart att man kommer och knackar på dörren hos folk. Flera av de yngre tycker att det är mer lämpligt att skicka ett sms innan och känner nästan att de blir våldgästade om de inte får en varning. Det har inte gått så långt att det har blivit en allmän etikettregel ännu men jag är övertygad om att det kommer att bli så i framtiden. När synen på jämlikhet på olika samhällsnivåer, jämställdhet och synen på homosexuella, ändras så måste även etikettsreglerna anpassas och det ser man hända på lite olika håll.

– Det tredje exemplet, som är mer problematiskt, är när det kommer snabb påverkan från andra länder. Plötsligt slår man ihop vinglasen istället för att bara höja dem mot varandra som man alltid har gjort i Sverige. Och plötsligt ska inte mannen och kvinnan gå in som två jämlika parter i kyrkan vid en vigsel, utan trots att det har blivit mer jämlikt får man en backlash och har överlämning från fadern som i Amerika och England.

Du som gärna bjuder vänner på middag, har du själv några måsten kopplat till frågor om etikett?

– Jag har lite för många måsten och vill dumt nog leva upp till en klassisk middag så som den såg ut på sent 1800-tal, tidigt 1900-tal vid sällskapslivets guldålder. Vilket är helt galet för den byggde på att man hade en hushållerska, två stycken som serverade samt en inhyrd person som tog emot ytterkläder. Förutom det hade man en hustru som tog hand om den största andelen av köket medan man själv var ute bland gästerna. Så det går inte riktigt att få till allting så perfekt som jag vill ha det, men jag älskar det här storslagna, fem rätter är roligare än tre och alla ritualer som går att få till ska vara med. Men ofta hinner jag inte prata med gästerna som jag vill, det bygger på att de sitter kvar ett bra tag efter middagen och bara pratar.

Finns det någonting som är extra viktigt för dig att värden har tänkt på när du själv är bortbjuden?

– Man kan ju inte syna given häst i mun och som gäst komma dit och ställa krav. Gör jag det så bryter jag ju mot etiketten i sig, men på ett allmänt plan ska gästen få känna sig som en kung. Det ska hela tiden fyllas på i glaset och finnas rikligt med mat. Man ska bli lite omhändertagen och känna att värden nästan är hedrad över att ha en där.

– Men som jag skriver i boken, rättighetstanken finns inte inom etikett utan där är det skyldigheterna man fokuserar på. Några finns det, en gäst som har rest långt för att komma på besök har rätt att åtminstone få en bit mat och någonting gott att dricka, men jag är mer inriktad på vad man gör som en god värd eller som en god gäst än vad man har rätt till.

Du är ju gastronom, kulturhistoriker och egenföretagare, som gör väldigt många olika saker kopplat till mat och dryck. Om du tittar tillbaka, kan du spåra varifrån ditt intresse för gastronomi kommer?

– Jag skrev ett helt kapitel om det i min förra bok för det är frågan jag får mest i intervjuer. Men det är väldigt enkelt, det är medfött och genetiskt helt klart. Jag älskade mat från det att jag föddes och är ingenting som har kommit genom sociala intryck. Det finns många exempel på att jag blev road av matlagning och kokböcker väldigt tidigt men det finns ingenting som visar att det var det som satte igång mitt intresse.

Vad har du för dig nu, när din nya bok är ute?

– Igår vilade jag bara, efter releasefest med intervjuer och signeringar, men nu måste jag börja jobba igen. Jag har ju en serie med öl-, whisky- och snapsglas och det jobbar jag mycket med nu på våren med alla konfirmationer, studenter och bröllop. Runt jul jobbade jag med en firma som gör charkuterier och nu håller vi på att ta fram en sommarprodukt för picknick. Jag har precis lämnat in en recension till Fokus för jag skriver texter också. Och jag och Gunilla jobbar med ett längre kapitel om utvecklingen inom mat och hushåll till en stor antologi som Timbro ger ut, om decennierna som föregick ”kulturrevolutionen” 1968 inom olika delar av samhället. Annars har jag mina sociala medier och det kan bli någon tv-inspelning i sommar.

Det låter som att du har att göra! En sista fråga, vad hoppas du att folk tar till sig när de läser din Edward Bloms etikettbok?

– Jag hoppas att de tar med sig att etikett inte bara är någonting gammalmodigt, onödigt eller tillkrånglat utan att det faktiskt på sitt sätt är en av de saker som gör världen lite bättre. Särskilt i umgänget mellan människor är etikett något som gör att fler människor blir glada och lyckliga, att vi tycker mer om varandra och har det lite roligare.

The post Helgporträttet: “Etikett handlar om empati” first appeared on Opulens.

SJÄLVBIOGRAFI. Ann-Christine Ruuths dotter Ester Roxberg skrev boken Min pappa, Ann-Christine som senare blev den omtyckta filmen Min pappa, Marianne. Den 13 maj släpper prästen och föreläsaren sin egen berättelse, Jag kom inte ut – Jag blev mig själv (Norstedts), om när hon vid 57 års ålder äntligen kunde bli den hon innerst inne alltid har varit. 

Den 13 maj släpps din självbiografi Jag kom inte ut – jag blev mig själv, som är din berättelse om när du blev dig själv som kvinna efter att ha levt som man i många år. Vad fick dig att börja skriva den här boken?

– En rad saker bidrog till det. Flera människor som har läst min dotter Esters bok, Min pappa, Ann-Christine, har frågat mig när min berättelse kommer. Sedan kom filmen, Min pappa, Marianne, men det handlar ju inte om mitt liv. Under pandemin gjorde jag färre föreläsningar och då tänkte jag att jag skulle ge det ett försök. Jag tog kontakt med Norstedts som var intresserade och där började en skrivprocess.

Hur väl kunde du relatera till Esters historia i Min pappa, Ann-Christine och varför kändes det viktigt att få berätta själv?

– Det där är ju hennes berättelse som hon har berättat ur sitt perspektiv som dotter. Jag fick läsa manuset innan det publicerades och jag ändrade ingenting, det var ju så hon upplevde det. Men det här blir min berättelse och den står inte i relation till mina barn, utan framför allt till andra och till mig själv.

– När man tittar på filmen Min pappa, Marianne så får man inte reda på så mycket om vad Marianne tänker och känner, eller vad som leder fram till hennes beslut att kliva fram. Jag försöker att berätta och problematisera det. Filmen är en feel good-film och det går väldigt lätt för Marianne, men i verkligheten var det inte så enkelt för mig.

Som titeln antyder föredrar du att inte kalla det för att komma ut utan väljer att säga att du har blivit dig själv. Hur kommer det sig?

– Jag värjer mig mot sådana klichéartade uttryck som att komma ut. Det är en process som i mitt fall har varit lång och den har handlat om att bli den som jag uppfattar att jag är. Att komma ut i offentligheten handlar om alla andra, men det viktiga var att äntligen få vara den jag är. En del kanske har levt ett dolt dubbelliv under en längre tid men det har aldrig jag gjort, mer än i min tankevärld.

Du kände på dig tidigt i livet att du inte var man. I boken beskriver du hur dina namn, kläder och leksaker markerar ditt bestämda kön och berättar om ett minne där din mamma försöker sätta på en kjol på din bror Sven. Vad stod den där kjolen för? Kunde du sätta ord på känslorna?

– Jag minns fortfarande den scenen väldigt tydligt. Min mamma skulle nog bara skoja med min bror, som började fäkta med armarna och tyckte det var jättepinsamt, medan jag gärna skulle vilja ha haft den där kjolen på mig. Jag kommer ihåg känslan, men hade inte orden till att beskriva vad jag kände så att det blev begripligt ens för mig själv. Jag förstod samtidigt att det var fel. Från dagen jag föddes fick jag veta att jag var kille, på otaliga sätt, och kom till en punkt där jag insåg att jag inte kände mig hemma med det. Men jag visste ingenting mer än att man inte skulle känna eller vara så, orden kom långt senare.

Men år 2010 bestämde du dig för att börja leva som den du innerst inne kände att du var. Hur tog du det klivet?

– Då jag verkligen började sätta ord på det var när jag började hos min kurator, Johanna, när jag var 57 år. Då fick jag äntligen ha ett samtal med någon som kunde spegla mig och ställa relevanta frågor så att jag kunde få större perspektiv på det jag kände. Att våga yttra orden med min egen mun och själv höra vad jag sa var en process bara det, det fanns många rädslor.

– Sedan var jag tvungen att prova vad det jag kände innebar i praktiken, skulle jag känna mig konstig om jag levde så här? Det visade sig vara tvärtom, jag hittade hem till mig själv och den känslan bekräftade allt som jag hade sagt och känt. Det här är ingen maskerad, det här är jag.

Jag kan tänka mig att det var ett stort steg, kanske särskilt vid en ålder då många haft en uppfattning om vem du var sedan långt tillbaka?

– Reaktionerna har varierat oerhört, från chock och avståndstagande till tystnad, nyfikenhet och omedelbart accepterande. Det är ju inte bara jag som utmanar dem med mitt sätt att vara, utan deras egna föreställningar om manligt och kvinnligt utmanas också. Plötsligt ska de ta ställning. Och alla de människorna har i sin tur sina sammanhang, en person som kanske är trygg i sitt avståndstagande från HBTQ måste tänka om när de hör om mig. Som min dotter Ester uttryckte det, nu är vi en regnbågsfamilj. Sådana människor fanns där ute men det var inte vi, vi levde tryggt inom normen.

Hur förändrades livet efter att du började berätta öppet om vem du innerst inne är?

– I det yttre avseendet förändrades det inte så mycket. När jag började berätta levde jag till en början ett dubbelliv och kunde inte vara Ann-Christine fullt ut. Jag och min fru delade på oss och mina arbetsuppgifter som präst förändrades, men det var inte på grund av min process. Jag blev en offentlig person på ett annat sätt än tidigare, jag har gjort oräkneliga intervjuer i alla möjliga sammanhang.

– Till en början var det rätt jobbigt att möta andra människors reaktioner, men också mina egna. Jag undrade om det här beslutet var att lita på eller om jag hade inbillat mig alltihop? Andra säger till mig att jag är mycket gladare nu och jag känner mig gladare också, jag skrattar mycket mer. Det är en fantastiskt skön känsla att slippa skämmas över mig själv. All rädsla försvann när jag kunde kliva ut ur den skam jag omgett mig med, för jag visste ju att det här var jag.

Hur har du upplevt att bemötandet utifrån på ett samhälleligt plan har förändrats sedan dess, för 10 år sedan?

– Transpersoner har blivit oändligt mycket mer synliga. Det är inte så mycket fokus på att Tone Sekelius i Melodifestivalen är transperson utan hon är artist. Skolministern Lina Axelsson Kihlblom är också transperson, vilket nämndes när hon valdes, men det var inte därför hon blev minister utan för att hon är en jäkligt duktig och kompetent människa.

– Men transpersoner blir också ifrågasatta. För ett år sedan kom Kajsa Ekis Ekman ut med sin bok Om könets existens, där hon skriver att trans är en chimär och att kön bara är biologiskt. Hon fick enormt stort medialt utrymme för att framföra sina teser om detta. I Uppdrag gransknings Transbarnen fokuserar man bara på ett enda transbarn som har fått en dålig medicinsk behandling, vilket ledde till att man ifrågasatte all medicinsk behandling av unga transpersoner. 2014 kom ett utredningsförslag om att man ska kunna ändra sin juridiska könstillhörighet genom en enkel anmälan utan medicinsk utredning. Stefan Löfven sa att det skulle gå igenom till nästa val, och vad hände? Ingenting. Det är ofta så med utvecklingen, den går framåt men så kommer det en backlash och det är väl det vi har fått när det gäller just transpersoner.

Har du några huvudområden där du skulle vilja se förändring för transpersoner?

– Vården framförallt, som är oerhört eftersatt. Den som har fått en remiss till ett utredningsteam för könsidentitet kan få vänta i tre år på ett första samtal. Det är ju fullkomligt skandal och på den fronten ser vi inte någon förändring eftersom det saknas resurser. Det är det viktigaste området just nu.

Upplever du någon förändring i hur omgivningen bemöter dig nu jämfört med tidigare när du utåt sett var man?

– Det är en intressant fråga som jag har fått många gånger men har svårt att svara på. Jag har levt som man och har varit chef i många år så jag är van vid att ha blivit lyssnad på och att mina förslag tas på allvar. Jag tar för mig på ett annat sätt och tror att många kvinnor är uppvuxna med att finna sig i att ingen lyssnar på dig. Jag satt i ett sammanhang där en byggledare skulle presentera någonting och jag höjde rösten mot honom. Men lugna ner dig nu, sa han, och det hade han aldrig sagt om jag var man. Jag har vänner som är transmän och en av dem har kunnat berätta hur påtagligt hans liv förändrades när han blev man och hur otroligt mycket mer uppmärksamhet han fick då.

Du har flera gånger poängterat att när en kvinna klär sig i kläder som kategoriseras som manskläder, är det mer okej än när det är tvärtom. Vilka är dina tankar om det?

– Powerdress är ett känt fenomen bland många kvinnor men inte hos män, att man måste markera sin makt och ställning i organisationen genom sitt sätt att klä sig. Man kanske klär sig så som man tror att en man hade klätt sig om han var kvinna, med kostym och kavaj, för att markera makten. Jag älskar kläder, de är så viktiga. Vi säger någonting med hur vi klär oss, hur vi uppfattar oss själva men också hur vi vill att andra ska uppfatta oss. Det handlar om maktstrukturer i samhället.

– Ibland kan jag känna att när du som kvinna har nått toppen så har du glömt allting som varit innan. Jag hörde till exempel en högt uppsatt kvinna i näringslivet säga att hon var emot könskvotering, men hon behöver ju inte bekymra sig för det som redan är på toppen. Ska vi få till en förändring i det här samhället så är det ju alldeles uppenbart att det behövs en könskvotering så att vi lär oss vad som är det normala. Det förändras men går långsamt.

Idag föreläser du om könsnormer, trans och identitet, och är även ordförande i förbundet Transammans. Vad har du för långsiktigt mål med ditt engagemang i transfrågor?

– Som ordförande i Transammans vill jag försöka bidra till att situationen för transpersoner ska bli bättre i samhället, inte minst inom vården, och göra transpersoner mer synliga. Som föreläsare vill jag framförallt försöka bidra med mer kunskap, men också visa att de här frågorna inte bara rör transpersoner. Det handlar om oss alla, hur vi ser på manligt och kvinnligt och att vi verkligen ska kunna leva våra liv som dem vi är.

– Innan pandemin började jag föreläsa om min personliga berättelse och var på ett företag med ett stort kvinnligt nätverk. Efteråt fick jag så många reaktioner från kvinnor som berättade att de hade blivit starkt berörda, inte för att de själva var transpersoner utan för att de började fundera över sina egna liv. Jag vill beröra människor, inspirera andra till att leva sina liv som de vill och inte ta så förbaskat mycket hänsyn till vad andra tycker.

Boken är tillägnad alla som kämpar för att vara och leva som sig själva. Har du någon önskan om vad du vill att din bok ska kunna bidra med?

– Om den kan ge någon annan lite kraft och mod i livet, så är jag väldigt glad.

The post Helgporträttet: “Det här är ingen maskerad, det är jag” first appeared on Opulens.

Artisten Sofia Jannok släppte nyligen ett nytt album där hennes inre känslor för första gången står i fokus. I veckan delade dessutom hennes stiftelse Sofia Jannok Foundation ut stipendier till tre samiska konstnärer som just nu skriver historia på Venedigbiennalen. 

Sofia Jannok Foundation har nyligen delat ut sina årliga stipendier till personer som verkar för urfolks rättigheter. Hur kommer det sig att du startade stiftelsen och att du delar ut de här pengarna?

– Det kom sig när jag började turnera utanför Sápmi 2006, både i Sverige och utomlands, och märkte att majoritetsbefolkningen hade en helt annan historia och världsuppfattning än den norm som jag har vuxit upp med. Jag fick många frågor som rörde samer i allmänhet men inte så många frågor om mig. Den otroligt låga kunskapen hos allmänheten påverkar min vardag direkt, inte bara som artist utan som människa, eftersom jag insåg att inte heller beslutsfattare vet vilka behov mitt folk behöver för att kunna existera. Jag kände att jag behövde göra någonting konkret och grundade då stiftelsen, som varje år försöker dela ut stipendier till någon jag tycker har verkat för Sápmi eller för andra urfolk.

I år är det tre samiska konstnärer som får stipendiet á 30 000 kronor vardera, Máret Ánne Sara, Anders Sunna och Pauliina Feodoroff. Varför blev det just de här tre personerna?

– Máret Ánne Sara har jag tänkt på sedan länge, hon har visat stort mod i och med att hennes bror har varit i rättegång i Norge där de har regler kring tvångsslakt. Där är det staten som bestämmer hur mycket ren en renskötare får ha, han skulle leva på tjugo renar vilket är lika absurt som att be någon leva på typ 2000 kronor om året. Hon gjorde en jämförelse med USAs utrotande av bisonoxarna där man bildade stora högar av skallarna, och gjorde likadant fast med renskallar.

– Det kändes naturligt att även dela ut stipendier till Anders Sunna och Pauliina Feodoroff eftersom de här tre har blivit utvalda till en av världens största, viktigaste och äldsta konstbiennal i Venedig. De har dessutom fått omforma den nordiska paviljongen till en samisk paviljong, det är en historisk företeelse att ett urfolk har en egen paviljong på Venedigbiennalen. Anders Sunna för fram sin familjehistoria, precis som Pauliina Feodoroff gör på finsk sida av Sápmi. Alla tre kommer från olika nationer och alla påverkar samhället med sin konst.

Vad tror du att den samiska paviljongen kan ha för betydelse för samer och annat urfolk?

– Jag tycker ofta att konsten och kulturen är i framkant och visar på vad samhället borde ha gjort för urfolk för länge sedan, och det är kulturens uppgift till stor del. Att försöka påverka allmänhetens uppfattning och ge andra perspektiv än de vi är vana vid att se.

– Jag tycker de är ascoola som utmäter en del för Sápmi, något vi har strävat efter som folk sedan kolonialiseringens början men inte har lyckats med. Det koloniseras fortsatt idag och vi får allt mindre utrymme för våra livsvillkor, så jag tror definitivt att den här paviljongen kan inspirera allmänheten och väcka nyfikenhet. Det här är en angelägenhet för hela Europa, där samer är det enda erkända urfolket. Drottningen i Norge invigde och det satte ljus på utställningen, som är väldigt samhällskritisk, så det når ju fram till makten helt klart.

På vilket sätt påverkar den okunskapen villkoren för samer och Sápmi som plats?

– Det är skrämmande hur mycket det påverkar. Faktum är att vi har väldigt stark rätt i Sverige men de myndigheter som ska se till att den rätten respekteras har inte kunskapen. Vi samer blir utestängda från de rummen, men om ny kunskap inte når beslutsfattarna så spelar det ingen roll hur stark rätt vi har. Det ger sådana allvarliga konsekvenser att jag ibland inte törs tänka på vad det kan innebära i framtiden, jag har fullt upp med att skydda land och vatten.

Vilken potential har konsten att verka för förändring? Jag tänker både på stipendiaterna och på din musik.

– Jag är själv konsument av kultur och blir påverkad in i själen och hjärteroten av konst, musik och böcker på ett helt annat sätt än av en nyhetssändning. Och det är vad det hela handlar om, vi är alla människor med samma spektrum av känslor och där har kulturen en säregen funktion och möjlighet att nå ut. De stora samhällsförändringarna har inte kommit från makten först, det är opinionsbildning som har legat till grund och sedan har makten fått ändra sig efter vad folket vill.

– I Sápmis fall är vi censurerade från historieböckerna och från berättelsen om Sverige och Norden, men där kan kulturen bidra med att lyfta fram att vi visst finns, vi har funnits hela tiden och har inte tänkt att fara någonstans.

Vad har du för långsiktiga mål med Sofia Jannok Foundation?

– Det långsiktiga målet är att freda land och vatten för all framtid, ett väldigt stort men nödvändigt mål. Vi är ju mitt i en klimatkris och det handlar inte om urfolk i synnerhet utan om att alla ska ha någonting att andas och leva av. Vi fokuserar mycket på att skydda skogen i Sápmi i och med att den är så hotad.

– Vintern 2020 gjorde jag och min sameby en kampanj när Sveaskog skulle avverka 700 hektar naturskog under bara några veckor. Vi lyckades stoppa den men det är så många samebyar som är i samma situation. Vi jobbar för att det inte ska gå så långt att varje sameby behöver göra en sådan kampanj och ställa sig mellan maskinerna. Våra rättigheter ska respekteras långt innan maskinerna kommer.

Vad är det som har fått dig att engagera dig i de här frågorna om urfolks rättigheter?

– Jag tror att det kom med modersmjölken. Jag har föräldrar och morföräldrar som är engagerade och som har varit med sedan början av 1900-talet när samer började organisera sig mot staten. Både på mammas och pappas sida har vi renskötsel och ett starkt språk, så det är svårt att inte vara engagerad.

– Jag blev vuxen ungefär samtidigt som jag startade stiftelsen och hade börjat arbeta heltid med artisteriet, och det var som att ta vid där de tidigare generationerna har höjt sina röster. Det var vår tur att fortsätta deras kamp och det kommer också de yngre att göra. Kampen att stå upp för sin rätt har funnits så länge som staten har stulit och rövat, jag ser det som ett ansvar att fortsätta.

Ditt politiska engagemang speglas även i din musik, men på det nya albumet Lávv u har du låtit mer personliga känslor stå i fokus. Hur kommer det sig?

– Jag hade ett stort behov av att vårda min inre värld efter albumet innan, This is my land, där jag inledde varje konsert med att komma inmarscherande med sameflagga i rustning som snölejoninna. Jag tror att jag hade försummat människan bakom rustningen.

– Jag tänkte inte att det skulle bli ett helt album utan hade bara behov av att skriva om saker som hade skett som jag inte hade ägnat någon omsorg. Det var en väldigt fin och lång process. Kärlek har säkert alla musiker i hela världen skrivit om men jag kom på att göra det först på mitt femte album, kärlek är stora saker.

På ett sätt tänker jag att även ditt politiska engagemang kommer ifrån kärlek?

– Precis, det är fint att du tar upp det för jag upplever att allt det här har samma källa. Jag skriver ju om det som känns allra starkast och jag tror definitivt att allting har med kärleken att göra. Och rädslan för att förlora någonting man älskar väldigt mycket, oavsett om det är en människa eller ett hem.

Vilka känslor har du velat uttrycka med den här senaste plattan, Lávv u?

– Jag tar ofta in det visuella i musiken, även om det inte alltid märks, och har samplat skogssus. Jag kände att jag behövde skydd från de karga vindarna jag alltid var i och jag upplever att jag först då, när jag är i lä, törs vara sårbar. Och där uppstår en väldigt fin gemenskap med hela mänskligheten, det som jag går igenom nu, sårbarheten och känslan av att ha fallit och bara vill få vara, det är någonting väldigt fundamentalt för människan.

– Jag tänker på alla kriser man går igenom världen över, men musiken finns alltid ändå och vi har alltid behövt den att finna tröst i, vara tillsammans i och kanske för att hitta en frist från det som pågår. Skivan bottnar i det och därför ville jag också använda den här ordleken Lávv u, med det samiska ordet för tältkåta lávvu. Det är en cirkulär byggnad där man samlas runt en eld och den står för skydd, värme och gemenskap. Väggarna är bara en tältduk där sångerna kan sippra igenom och ut till omvärlden, det är inget slutet rum utan en världsangelägenhet och en kärlekshandling – lavv.

Du mixar olika sound, både instrumentalt och språkligt, vad har du inspirerats av?

– Allt möjligt! Jag tänker att människan är mer mångfacetterad än enhetlig och att det egentligen är mer naturligt att gå mellan olika genrer och språk. De flesta människor i världen lever ju med flera olika språk och kulturer i sin vardag. Även om man gärna vill dela in musik i olika genrer så upplever jag att det börjar släppa lite grann. Jag har aldrig varit rädd för att mixa och ha flera olika sound på samma album, för jag tänker att det är så vi är.

Jag kan tänka mig att det kan vara begränsande att placera in skapandet och sig själv i ett fack.

– Ja, jag lärde mig i ett annat sammanhang att man inte behöver sätta men mellan känslor. Man kan vara både rädd och förväntansfull, samtidigt. Om vi öppnar upp oss för det här tänker jag att människan kanske kan må lite bättre.

Det är inte långt kvar tills du ska ha konsert i Göteborg, 1 maj, vad har du för förväntningar inför den?

– Jag ger väldigt få konserter nu, en i fjol och en i år, så jag är både rädd och förväntansfull! Glad och nervös. Jag har stått på den scenen på Stora teatern förut och blev så väl mottagen, så det känns som ett tryggt space. Jag vill hålla liveframträdandet smått för att skapa den här intima känslan och har bara med två musiker. Vi kommer att göra tolkningar av de nya låtarna på Lávv u-albumet, utan att återskapa det elektroniska genom tracks. Just för att det ska bli så organiskt och levande som möjligt, som ju liveframträdanden ska vara.

Vad mer kommer du att fokusera på framöver?

– Jag är väldigt inne på att skriva litterärt just nu och skriver på en bok som jag hoppas kunna göra klart det här året. Det är jätteroligt! Den är baserad på verkligheten och på min släkthistoria, men eftersom ingen av dem lever längre så får jag fantisera väldigt mycket. Jag har inte skrivit någon ny låt på länge utan har ägnat den kreativa kraften till det litterära.

– Och så är jag ju skådespelare! Jag ska iväg nästa vecka och fortsätta inspelningen av en norskproducerad film som heter Sulis. Sedan har jag spelat med i två andra norska filmer den här våren också. Den första filmen, Låt älven leva, baseras på Altakonflikten i slutet av 70-talet i Norge. Det var en stor kamp för samiska rättigheter som påverkade hela den norska samepolitiken, och där har man på svensk sida fortfarande inte kommit ikapp. Så jag hoppas att den kommer att visas på biografer även här för den är väldigt aktuell idag med gruvan i Gállok. Det ska bli jättekul att se hur den tas emot!

The post Helgporträttet: “Kärlek är stora saker” first appeared on Opulens.