NOBELPRISTAGARE. Opulens kulturredaktör Clemens Altgård har läst Nobelpristagaren Krasznahorkais debutroman ”Satantango” och konstaterar att den är lika relevant 2025 som när den utkom i Ungern för 40 år sedan.

Nobelpristagaren i litteratur 2025 László Krasznahorkais debutroman, ”Satantango”, utkom för 40 år sedan i Ungern och räknas numera som en modern klassiker.

Regissören Béla Tarr har för övrigt filmatiserat romanen som en hela sju timmar och en halv timme lång film från 1994. Där kan man verkligen tala om långfilm!

För tio år sedan utkom boken i en smidig svensk översättning av Daniel Gustafsson Pech på Norstedts förlag.

Någon helt lättläst roman är det inte. Läsaren får själv lägga pussel med informationen som delges. Boken är skriven i en modernistisk tradition och intrigen finurligt upplagd. Gradvis klarnar dock sammanhangen.

Krasznahorkai skildrar förfallet

Boken slutar som den börjar. Det vill säga att Krasznahorkai därmed knyter samman handlingen på ett synnerligen elegant vis. Vid det laget har läsaren grundligt lärt känna de miserabla invånarna i en gudsförgäten ungersk by.

Det talas om en anläggning där byborna tidigare arbetat, men nu är allt i förfall. Den enda aktiva verksamhet som finns i byn står den lokala krögaren för. På bykrogen samlas invånarna. Det är ett slags frizon där hämningarna släpps men följaktligen också en plats där det moraliska förfallet blir än mer uppenbart.

Alla väntar de på förändring och en frälsargestalt vid namn Irimiás. Denne vandrar med sin följeslagare Petrina i ett ruggigt landskap på väg mot byn. Här finns en viss likhet med Becketts luffare i klassikern ”I väntan på Godot”.

Det förkommer även en bisarr och alkoholiserad doktor som dragit sig tillbaka i sin bostad och på avstånd observerar de andra i byn.

Irimiás anländer till slut och han är en ytterst tvetydig gestalt. Är han, som byborna tror och hoppas, en frälsare eller i själva verket en frestande djävul? Ja, det är frågan.

Svaret kommer tids nog, men allt ska förstås inte avslöjas här. Så mycket kan jag dock säga som att Irimiás och Petrina i själva verket arbetar för polisen. I en avslutande rapport, skriven av Irimiás, porträtteras byborna på grövsta vis. Med svart humor skildras hur ett par byråkrater försöker hyfsa språket i Irimiás text.

Krasznahorkais roman är lika aktuell idag

På det hela taget är det en briljant roman. Skickligt konstruerad och med en absurd humor som kan påminna om en mästare som Kafka. Den förfallna anläggningen kan eventuellt ses som en symbol för det kommunistiska projekt som havererat.

Någon solidaritet existerar inte byborna emellan. Snarast drivs alla av egoistiska motiv. Men samtidigt är ”Satantango” en studie i gruppsykologi. I det avseendet skildras hur individerna i ett kollektiv på fåraktigt vis, i ett utslag av flockmentalitet, överger allt för att följa en karismatisk ledare. På det viset är ”Satantango” en tidlös och ständigt aktuell roman. Inte minst med tanke på världsläget år 2025.

The post Krasznahorkais ”Satantango” är en briljant roman first appeared on Opulens.

BOKMÄSSAN. Kulturredaktör Clemens Altgård reflekterar över Bokmässan i Göteborg och talet om litteraturens död i det digitaliserade skådespelssamhället.

Litteraturen ska hyllas

Den här veckan är det åter dags för Bokmässan i Göteborg. Återigen ska det minglas i månglarnas tempel. Och än en gång ska litteraturen hyllas.

I sammanhanget kan det vara värt att erinra om kulturminister Parisa Liljestrands uttalande: ”Böcker är ju en sån otroligt viktig del av litteraturen.”

Även om det förstås var ett fullständigt platt och intetsägande uttalande så inbegriper som bekant begreppet litteratur även muntliga texter och därtill har det under de senare decennierna vidgats inom litteraturvetenskapen. Så helt fel i sak hade hon ju inte. Och en härlig truism är det som redan kvalat in bland bevingade ord.

Detta att det finns något slags yrvaket vurmande för boken som medium i regeringskretsar, går knappast att ta miste på.

Böcker som mirakelkur

Med projektet ”Från skärm till pärm” ska böckerna på mirakulöst vis lösa den svenska skolans problem med elevers bristande läs- och skrivförmåga. ”Flitigt läsa gör dig klok. Därför läs varenda bok” som Falstaff, fakir formulerade det i ”Envar sin egen professor”.

Detta sammanfaller givetvis på ett ypperligt vis med införandet av den nationella (läs: nationalistiska) kulturkanon som nyligen presenterades även om litteraturlistan var löjeväckande mager. ja, rent av ynklig. Ett absurt skämt, om man så vill.

Så har till exempel tio dikter valts ut, tänkta att sammanföras till en antologi. Kommer ett sådant häfte att förbättra lyrikens trängda läge i den samtida offentligheten? Skulle inte tro det, va? I synnerhet inte om den blågula Kulturkanonen i åratal framöver kommer att, likt en gökunge, sluka pengar från en redan åtstramad kulturbudget.

Hur som haver så kommer den som besöker mässan på lördagsförmiddagen få möjlighet att höra Nina Solomin samtala med Lars Trägårdh om denna litteraturkanon, som får sägas vara både lätt och luftig. Samtidigt, klockan 10, kommer Glenn Hysén att signera Kalle Kovács bok om Liverpool FC.

Bokmässan har spännvidd

Ja, säga vad man vill, men bokmässan har numera en oerhörd spännvidd.

På 11 000 kvadratmeter kommer det att finnas 760 utställare. 156 utländska författare kommer att framträda, 327 seminarier att hållas och totalt är det 3 500 programpunkter. Det låter onekligen som overkill eller om man så vill en mördande konkurrens om uppmärksamheten. Som forskaren och det mångfasetterade snillet Herbert Simon påtalade angående uppmärksamhetsekonomi så leder en rikedom av information till att vi blir dränerade på just uppmärksamhet. Vilket kan förklara den yrsel som många mässbesökare drabbas av.

Men sedan finns det ju förstås också ett annat slags yrsel som orsakas av allt för stort intag av destillerade och jästa drycker. Och då är vi inne på en annan aspekt av detta storvulna hyllande av litteraturen. Festerna och skandalerna som omgärdar Bokmässan tenderar numera att överskugga de rent litterära inslagen. Som när Expressen förra året skrev om ”Fylla och skandaler på hemliga svitfesterna”.

Mer bråk på bokmässan?

Visserligen efterlyste Konkrets medarbetare Fredrik Virtanen för två år sedan mer bråk och skandaler på mässan ”Make Bokmässan bråkig igen”. Men det var så att säga bråk och skandaler på en mer litterär och avancerad nivå han ville se. Men kanske är de där riktigt överdådiga litterära stridernas tid förbi. Möjligtvis kan det bli politiska strider med tanke på att Vänskapsförbundet Sverige-Israel medverkar på mässan. Något som inte framstår som helt okontroversiellt, för att göra ett understatement.

Kärlekstema på Bokmässan

”Kung Ranelid saknas, gör han inte? Ranelid ligger lågt, lägre än en sjunken båt,” skrev Virtanen också den gången. Men i år är Ranelid på plats, bland annat i egenskap av vigselförättare. Ett av årets teman är nämligen ”Kärlek och lust”.

”Här möter vi författare som skriver om kärlekens rus, men också om lustens skamfläckar, om otrohet och fetischer. Dessutom blir det parterapi, barterapi, ranelidelse och romance,” utlovar chefen för bokmässan Oskar Ekström. Jo, tack. Världen står i lågor och folkmord pågår, men man blir ju helt överväldigad av ett sådant kärleksbombardemang.

Det stora temat i år är dock ”Dramatik”. Även där utlovas mångfald och myller. Extra allt, även där.

Ett spektakel

Och så kommer Nobelpriskandidaten Chimamanda Ngozi Adichie till Göteborg för att ta emot Bokmässans hederspris Sjöjungfrun på lördagen. Hon pryder också omslaget till mässkatalogen och sprider internationell superstjärne-strålglans över hela spektaklet.

Är litteraturen död eller lever den?

För nog är Bokmässan numera ett spektakel värdigt ett, med Guy Debords ord, skådespelssamhälle präglat av informationsöverflöd och återkommande reflektioner kring litteraturens och bokens död. Men det där talet om bokens död är förstås att betrakta som överdrivet.

Friedrich Kittler, som måste ses som en av vår tids stora medieteoretiker, hävdade att litteraturen inte längre är levande, men inte heller död. Den är, uttryckte han, med ett ord hämtat från skräckgenren, odöd. Det skall förstås som att litteraturen inte längre är det ledande mediet, även om böcker även fortsättningsvis kommer att produceras och tillskrivas stor kulturell betydelse.

”Under teknologins betingelser försvinner litteraturen (på samma sätt som metafysiken hos Heidegger) in i den odöd som är dess ändlösa slut.” (Maskinskrifter, Essäer om medier och litteratur, Antropos,).

Vill man spetsa till det skulle man rentav kunna tala om en karnevalisk dödsmässa. Och böckerna är ju värda en mässa. Kom ihåg att: ”Böcker är ju en sån otroligt viktig del av litteraturen.”

The post Är Bokmässan i själva verket en dödsmässa? first appeared on Opulens.

KLARGÖRANDE. Här följer ett förtydligande angående gårdagens två publiceringar.

I går publicerade vi två aprilskämt i Opulens. Dubbelt upp således, vilket kanske kan betraktas som okonventionellt. Vi håller fast vid traditionen på vårt vis, och detta trots att vi lever i en tid när många tidningar avstår från aprilskämt på grund av mängden falska nyheter som dagligen florerar. Vi vill emellertid varken avstå från humor eller satir i den mörka era som världen nu gått in i.

Michael Economou skrev en utförlig artikel om ett sensationellt brevfynd. Texten bjöd också på ett fiktivt brev med några oväntade vändningar.

Jesper Nordström skrev en fiktiv story om ett östtyskt elektronikföretag som på något magiskt sätt hade återuppstått och återtagit sin plats på marknaden efter att ha varit borta i årtionden.

Vi hoppas att våra läsare uppskattade dessa kreativa skämt.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

The post Aprilskämt i Opulens 2025 first appeared on Opulens.

DIKTER. I samband med att vi publicerade fyra dikter av Viktor Hedermo så utlyste han en tävling. Nu kan vi berätta hur det hela avlöpte.

Viktor Hedermo. Du utlyste ju en tävling i samband med att vi publicerade fyra av dina dikter i vår avdelning ”Littestraden”. Läsarna skulle gissa vilken poet som hyllades med respektive dikt. Fanns det någon vinnare?

‒ Jag har fått in cirka 15 gissningar.  Några har varit nära, men endast en har inkommit med fyra korrekta svar.

Har du haft kontakt med vinnaren?

‒ Jag har varit i kontakt med vinnaren och han presenterar sig så här: “Jag heter William Kalina, är läkare, anonym bodybuilder och entusiastisk användare av plattformen X”.

Och vad får vinnaren för slags pris?

‒ Jag kommer att skicka ett paket innehållande ett verk av respektive författare till William.

Själv tyckte jag att det var rätt svårgissat. Hur löd de korrekta svaren?

‒ Det här är William Kalinas vinnande gissningar:

”Hej!

Jag tror att…

”… till havet” refererar till Tomas Tranströmer.

”Mörkrets omvandling” refererar till Erik Blomberg.

”Farmaceuten2 refererar till Östen Sjöstrand.

Och så till sist refererar ”Himlens vargar” till Antoine de Saint-Exupéry. /William”

Ja, det var ju onekligen bra gissat! Tack än en gång, Viktor, för en väl genomförd idé!

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

The post Vilka poeter var det som Viktor Hedermo hyllade? first appeared on Opulens.

ESSÄ. Filip Hallbäck presenterar ännu en filmklassiker. Den här gången har turen kommit till Michelangelo Antonionis mästerverk ”Äventyret”.

1960 är ett osedvanligt starkt filmår för flera av de filmskapare som kom att betraktas som auteurer: Det ljuva livet (Federico Fellini), Till sista andetaget (Jean-Luc Godard), Lördagskväll och söndagsmorgon (Karel Reisz), Ungkarlslyan (Billy Wilder), Spartacus (Stanley Kubrick), Rocco och hans bröder (Luchino Visconti), Jungfrukällan (Ingmar Bergman) och Psycho (Alfred Hitchcock).

Och sedan har vi Michelangelo Antonionis stilbildande genombrottsfilm Äventyret, som väckte omstridda reaktioner under premiären på Cannes filmfestival men som med tidens gång vunnit erkännande som en pärla i den euroepiska filmhistorien.

Hyllad av kritikerna

Redan 1962 hyllade ett flertal namnkunniga filmkritiker Äventyret och rankade den som den näst bästa filmen genom tiderna i den engelska filmtidskriften Sight & Sound, efter Citizen Kane (Orson Welles, 1941). Antonionis film kom att markera början på en andra renässans för den italienska filmen som i sin tur kom att bana väg för filmskapare som Bernardo Bertolucci, Pier Paolo Pasoloni och Ettore Scola.

Antonionis filmspråk

Filmspråket i Äventyret är förhållandevis enkelt, men mäktigt. Intrigen är minimalistisk, dialogen sparsam, kameraåkningarna långsamma, tagningarna långa och miljöerna realistiska, men rollgestalternas relationer är storslagen och motivet vilar nästan på en existentiell nivå, vilket är i linje med Antonionis tematiska intresse för samtidsångesten.

Gåtan i filmen

Handlingen kretsar kring en liten grupp välbärgade italienare som gör en liten nöjestripp till en liten ö utanför Siciliens kust, varpå den fåfänga Anna (Lea Massari) försvinner efter att ha grälat med sin älskare, arkitektkonsulten Sandro (Gabriele Ferzetti).

Alla andra börjar leta efter henne, utan att lyckas ta reda på vart hon tog vägen, och så småningom växer en romantisk affär mellan Sandro och Annas lika hänförande som förståndiga väninna Claudia (Monica Vitti, som var Antonionis musa och här samarbetar dem för första gången). Och här kommer den viktiga anledningen till att publiken blev förvirrade och rasande under premiären i Cannes. Antonioni förklarar aldrig vad som hände med Anna.

Övriga rollgestalter förlorar sakta men säkert intresse för Annas öde och upphör med letandet efter henne. Än mer provocerande upplevdes det när Claudia väljer att inleda en affär med sin spårlöst försvunnas väninnas älskare snarare än att fortsätta leta efter henne. Men, Annas försvinnande har en påtaglig effekt genom hela filmen, inte minst på rollgestalterna.

Lösa ledtrådar

Claudia får så småningom skuldkänslor för att ha inlett en intim relation med Sandro, fastän Anna aldrig dyker upp igen under filmens gång. Förhållandet mellan den försvunnas älskare och väninnan som bryr sig om den försvunna, den fullbordas aldrig utan framstår som tafatt, något som ytterligare stärks av det bittra, okonventionella slutet.

Antonioni tycks lämna några lösa ledtrådar, vilket blir uppenbart när man ser om filmen för andra gången, och därtill överlämnar han tolkningen av Annas försvinnande åt publiken.

Filmen lever vidare

Skall Annas försvinnande tolkas som en metafor för något, och i så fall vad? En liten båt skymtade förbi när den passerar ön, efter att vi har sett Anna för sista gången. Tidigare skämtade Anna om att hon hade sett en haj, men skojade hon verkligen?

Anna säger subtilt och insinuant till Claudia att allt inte är som det ska med Sandro, men vad betyder det? Samtliga frågor är obesvarade, men det är det som har vidmakthållit den här filmens mytomspunna rykte vid liv genom åren.

Än idag kan man se den och förundras över vad som hände med Anna, och på så sätt lever filmen vidare inombords en själv.

The post Filmessä: ”Äventyret” (1960) av Antonioni first appeared on Opulens.

DE BRUYCKERE. Maria Johansson har sett Berlinde de Bruyckeres stora utställning på Artipelag och finner starka kopplingar mellan skulpturerna och kroppar med mänskligt liv.

No life lost – Berlinde de Bruyckere

Artipelag
Värmdö
Utställningen pågår t o m 26 maj

Artipelag visar en stor separatutställning med Berlinde de Bruyckere. Det är hennes första stora utställning i Sverige men många minns säkert hennes verk på Venedig Biennalen 2013. Utställningen på Artipelag bär titlen ”No Life Lost” som hänvisar till att även om världen inte är på ett bra ställe just nu så är den ännu inte förlorad.

Döden är påtaglig i de Bruyckeres utställning

Fast döden är så påtaglig att man nästan inbillar sig kunna känna lukten av den i lokalen (kanske sprunget ur att Berlinde de Bruyckeres föräldrar drev ett slakteri) så bär konstverken en intim närhet till naturen, ett framtidshopp och en ömsinthet i hantverket .

Det första verket är en skulptur av en häst som hänger i en hov från en ställning, monterad på ett rostigt metallpodium. Podiet är upphittat i en övergiven industrilokal och ger tillsammans med kroppen ett slående vackert men också brutalt, nästan skoningslöst, första intryck.

I verkligheten dog hästen tragiskt under en operation och de Bruyckere fick tillåtelse att gjuta av kroppen i silikon. Arrangemanget har närmare koppling till stillebenmåleriet än till skulptur.

Referenserna till död, skönhet, förlust och religion kombineras med att hon för hand, med små små stygn, sytt på skinn från olika hästar över hela gjutningen. Att även hovarna är inklädda fungerar förvånande nog som ett statement.

Det signalerar att trots att detta är på riktigt, så är det ändå inte på riktigt. Allt är inte så helt förlorat som man först utmanas att tro.

Starka kopplingar till mänskligt liv

För de Bruyckere är det viktigt att verket springer ur ”the real thing, a real body”. Vad hon än arbetar med så finns det i resultatet starka kopplingar till kroppar med mänskligt liv.

Filtar blir hud och trädstammarna har under ytan ett system av ådror och blodkärl. Hästen verkar inte alls vara en avgjutning, utan full av kött och blod.

Inspiration från måleriet

Här finns också påtagliga kopplingar till måleri. Som skulptör arbetar de Bruyckere med en ovanligt synlig inspiration från måleriet.

I ett av hennes sista verk i utställningen vänder hon sig till ärkeänglarna. För när allt faller samman så vänder du dig inte till människan bredvid dig, menar de Bruyckere, då behöver du en ängel att tala med.

The post Berlinde de Bruyckere ‒ skulptör med inspiration från måleriet first appeared on Opulens.

FESTIVAL. Hur var årets upplaga av Way Out West? Här kommer vår medarbetare Lena Torquato Lidéns svar på den frågan.

Innerstadsfestivalen Way Out West i Göteborg fortsätter att vara en lugn och välordnad upplevelse. Trots regndagarna innan festivalstart, eller kanske just därför är Slottsskogens träd en vacker inramning.

Artister som skapar drömlandskap som engelsk-pakistanska Nabihah Iqbal, vars powerpop blandas med dansgolvsfyllande beats.

Många kvinnliga artister bjuder på de stora upplevelserna även om de inte står på de stora scenerna, som endast 21-åriga Ayra Starr med sin mjuka nigerianska afropop som nått 100 miljoner på Youtube med sin video ”Rush”.

En låt som är svår att låta bli att sjunga med till när den kommer på radion. Årets headliners gamla popbandet Blur, stadens egen son Håkan Hellström är väl helt okej på scen men då gillar jag bättre röjiga gubbpunkarna Viagra Boys! Jag sympatiserar med deras okomplicerade proteststil som struntar i ålder och gillar när sångaren med hela överkroppen tatuerad far runt:

“Leave society, be a monkey
Swing on down to your local jungle
Where you can hang out
And eat a banana
You don’t have to worry about no current events
Just rub a frog on your genitals and
Stop paying your rent”

Lika delar äckligt, roligt, tajt, röjigt! Vilket ger mig en känsla av en resa i tiden, när festivaler oerhört ofta var just så i sin helhet, i motsats till just Way Out West…

Det finns en retro-autenticitet som jag söker och som jag känner att shoegazer-pop som Snail Mail ger mig. Lindsey Jordan sjunger och hon är född 1999. Men den klädstilen, musiken, känslan ger mig en enkel resa tillbaks till den tiden, 1996, när jag lyssnade på sånt här. Det är som att fastna i ett tidsnät!

På den tiden lyssnade jag också delvis på country vilket kanske inte var mainstream alls då. Just därför är Maja Francis en extra trevlig bekantskap med hennes vackra röst som närmar sig Dolly Parton i kaliber. Tyvärr försvinner delar av upplevelsen i Linnéscenens grötiga ljudbild precis som föregående år… Denna späda kvinna i illgrön babydollklänning och hyperblonderat hår, vars röst ger mig rysningar pratar så att tårarna rinner från kvinnornas ögon runt omkring. Hon ber om ursäkt i förväg för att hon känner sina egna tårar komma upp och tillägnar musiken till sin PMS som troligen orsakat känslosvallet. Sedan dags för hitlåten ”Douchebag”:

“You mansplain and say I talk too loud. Somehow you always seem to put me down

But I keep laughing at your stupid jokes, ha ha. Teardrops, try to pick myself up

Roam around the streets like a dog. When you ask about me I’ll be long gone, run run. And you should know that I will never come back”

Texten gör mig snarare arg än ledsen. Men i slutet av spelningen berättar hon det som kanske mest av allt bränns. Att hon var utbränd och deprimerade och ville sluta med allt det här men så står hon ändå här på scenen och vi alla lyssnar trots att det är strax efter lunch, inte världens bästa speltid för en grym artist som ibland kommer upp i orimligt höga tonarter.

Scenen Dungen imponerar som vanligt med grymma dansbeat, min favorit i år den arabiska DJ:n Muktar som varsamt blandar arabiska stråkar, trummor och sång med moderna dansbeats. Sedan en sväng in i Oasen, en dold tältgrotta bakom Dungen med jättegod drinklista och magisk atmosfär. För att komma in behövde man passera en tunnel som fyllts med rök. Kanske bra för att inte locka in fler besökare i denna hemlighet. I övrigt var det otroligt trångt på området och långa och långsamma köer till det mesta.

The post Hur var årets upplaga av Way Out West? first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. Kristina Maria Mezei har sett Jimmy Roberts aktuella utställning på Moderna Museet i Malmö och konstaterar att det är en lyckad introduktion av ett i Sverige rätt så okänt konstnärskap.

Asymmetrisk grammatik
Jimmy Robert
Moderna Museet, Malmö
Utställningen pågår t o m den 3 september

Det är mycket som Moderna Museet i Malmö lyckas med genom Jimmy Roberts utställning.

I två till synes glesa rum introduceras ett relativt okänt konstnärskap i Sverige samtidigt som hans insatser får kommenteras genom några verk ur den egna samlingen.

Därtill fortsätter det samtal museet har fört kring bevarandet av rörelse genom performance och dans.

På ett till synes slarvigt och på snedden utlagt podium vilar två fotografier över varandra. Konstnären själv med armarna utsträckta och blicken gömd väcker frågor om kropp och identitet. Detta förstärks av ett textverk på väggen där referensen till dansaren Yvonne Rainer växlas mot slavarnas kroppsarbete.

Den performativitet som latent ligger i Roberts fotografier lyfts i mötet med verk av Marcel Duchamp.

Hans målning ”Nu descendent l’escalier” dekonstrueras och kommenteras i både ett stort tygstycke och genom involveringen av ett par kvinnliga konstnärer, Louise Lawler och Sherrie Levine, som även de kopplar till Duchamp.

En dansperformance får den omtalade trappan att röra på sig. Dansaren, med en av trappattrapperna som huvudbonad, kryper och dansar fram längs en linje på golvet till ett ljudverk av Ain Bailey, som Roberts har vävt in i sin installation.

Vi hör endast ifyllnadsljud från franskan. Absurt och lekfullt, men med ett allvar som vidgar konsthistoriska samtal över tid.

The post Jimmy Robert väcker frågor om kropp och identitet first appeared on Opulens.

DDR. Lasse Ekstrand ställer en fråga om vad som hände med DDR efter murens fall och finner ett svar i en tv-serie på Netflix.

Vad hände egentligen med det land som var Tyska Demokratiska Republiken (DDR) efter Die Wende som man säger i den forna förbundsrepubliken. Benämningen positivt laddad. Anschluss enligt många östtyskar, anspelande på Hitlers annektering av Österrike. När de nu sitter med facit i hand. Och kan skönja resultatet av återföreningen.

DDR uppstod 1949 efter att de fyra allierade segrat i världskriget och Sovjet tilldelats Tysklands östra delar. När samma DDR upphörde var det som om ett djupt hål öppnat sig i marken.

Ett helt samhällssystem försvann över en natt. Fyrtio år av realsocialism borta med vinden.

Det fanns somliga, tidigare utlandsspionagets mytomspunne chef Markus Wolf och andra, som sista DDR-hösten 1989 förutsåg vad som riskerade hända, konsekvenserna av DDR:s upphörande. Men deras rekommendation politiskt sett totalt omöjlig: behålla DDR i en demokratiserad form.

Det var för sent.

Östtyskarna var trötta på inlåsning bakom mur, Stasi-övervakning och materiellt undermåliga omständigheter. Därför benägna att lyssna till Helmut Kohls fagra prat om det Schlaraffenland som skulle bli deras att njuta av efter 3 oktober 1990.

Men så blev det förstås inte. De lät sig dras vid näsan. Socialismen skulle avvecklas och kastas på sophögen, ohämmad privatisering ta vid.

Snabbt som ögat lades olönsamma, hopplöst omoderna fabriker ner. Först såldes de ut via för ändamålet inrättade Treuhand (högste chefen mördades, det har spekulerats om att tidigare Stasi-anknutna var inblandade).

Västkapitalister köpte billigt upp och slaktade sysselsättande företag. Gigantisk arbetslöshet, avhängda och utslängda tidigare DDR-medborgare som ingen frågade efter på en obarmhärtig arbetsmarknad.

Människor som vant sig vid livslång, samhällelig trygghet lämnades i sticket av marknadsekonomin. Fort gick det. Fort skulle det gå.

Verk i krimigenren med ett inbakat samhällsperspektiv har alltid tilltalat mig. När det inte ”bara” handlar om mord och jakt på gärningsmän. De ”hårdkokta” amerikanerna, Raymond Chandler och andra. Sjöwall och Wahlöö på svensk botten. Krimisar lämpar sig väl för att dra fram samhällsproblem i ljuset.

Den tyska serien Mordet i Lauchhammer (2022), som kan ses på Netflix, utspelar sig i Cottbusregionen nära den polska gränsen.

Det Cottbus där Günther Wallraff kunde ha blivit ihjälslagen när han, maskerad till afrikamigrant – rasism och nynazism är det som nästan omedelbart kom att förknippas med Cottbus – dök upp för att undercover granska staden. En kvinnlig polis drog vapen och undsatte honom i sista sekund.

Ridån går upp och spelet kan börja, sex spännande avsnitt. Övergivna fabriksbyggnader. Droger. Människor utan framtidstro, flaskan på bordet. Hus som förfaller, ingen bryr sig.

Miljöförstörande kolgruva som existerar på övertid, växande klimatmedvetenhet bland östtyska ungdomar. Gruvan största arbetsgivare under DDR-tiden. Korruption inom polisen, tidigare Volkspolizei. Seriemördare, sådana som inte ”kunde finnas” i DDR. Tystades ned. Liksom pedofiler och fotbollshuliganer. Kunde gagna klassfienden att få veta.

Klyftan mellan wessisar och ossisar – fortfarande så markant efter mer än trettio år. Verkar förbli oöverstiglig. Ingen snar lösning i sikte.

I serien finns svaret på min ingångsfråga. Det journalister och sociologer inte lyckats med, levandegöra ett post-DDR och förmedla bilden av detsamma, det förmår serien.

Se den!

The post Vad hände i Östtyskland efter murens fall? first appeared on Opulens.

SPANING. Katrine Hamoris spaning är att ljudböcker baserade på klassiker inte kommer att bli storsäljare. Det går ju inte att lyssna på dem under bilkörning för då finns risken att man kör av vägen. Men hundägare är lyckligt lottade.

Många nybörjare som försökt sig på att meditera upptäcker hur svårt och kanske till och med omöjligt det är när tankarna vägrar att släppa taget om hjärnan. Forskare varnar för det som har blivit så vanligt i vår hektiska tid; en upplevelse av att tankarna är på ett helt annat ställe än där kroppen är. Hjärnan är upptagen med en sak medan kroppen är i färd med något helt annat. Man är liksom på två ställen samtidigt. Det är precis så besvärligt som det låter att inte vara riktigt närvarande i stunden och kan nog i längden vara direkt skadligt för välbefinnandet eftersom det leder till stress och möjligen till en allmän känsla av obehag. Här kommer så mindfulness in i bilden. Det är ett koncept hämtat från buddismen och innebär i princip att man ska lyssna inåt och rikta sin uppmärksamhet mot den egna kroppen och andningen. Hälsofördelarna med mindfulness är belagda, det har visat sig att det sänker stressnivån och även graden av ångest kan minska. Förutom detta hjälper mindfulness förmågan till koncentration.

Meditation är ett vanligt medel att uppnå mindfulness, men det är verkligen inte alls enkelt att utöva och alla klarar inte av det. Det kan vara att man har svårt att sitta still och en del kan till och med få ökad ångest av att försöka meditera.  Det finns faktiskt andra, mindre omtalade sätt än meditation som man kan använda sig av för att uppnå den efterlängtade inre friden och lugnet. Ett effektivt sätt är att lyssna till musik och då verkligen lyssna intensivt. Börjar tankarna då vandra mot tvättstugetider eller middagsplanering är det bara att tänka färdigt, stoppa musiken och sedan gå tillbaka och lyssna igen.

En annan enkel metod att hjälpa hjärnan att koppla av och bort sådant som oroar, är den så kallade 5-4-3-2-1-metoden. Den bygger egentligen på den urgamla räkna-får-principen, det vill säga att man riktar koncentrationen mot något oväsentligt som gör andra tankar svåra att tränga igenom. Metoden går ut på att tänka på fem saker man kan se, fyra saker man kan ta på, tre saker som man kan höra, två saker som luktar och en sak som man kan smaka på. Det är förvånansvärt effektivt och ett enkelt sätt att hjälpa hjärnan släppa andra, kanske negativa tankar.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Många har lagt märke till att lägga pussel är ett fantastiskt sätt att koppla av på samtidigt som det tränar kreativiteten och ger struktur.

Att lyssna till ljudböcker har ökat enormt i popularitet. Det är inte att förundras över att det är just feelgood-romaner som många vill lyssna på. Kanske är orsaken så enkel som att just den genren inte kräver så fullständigt hundraprocentigt aktivt lyssnande. Dessa romaner är ofta uppbyggda efter en given mall och efter en bestämd dramatisk kurva och skapar på det sättet ett stillsamt tempo utan större överraskningar och framför allt utan otäckheter eller obehagliga överraskningseffekter.

Det är helt enkelt vilsamt att lyssna till denna typ av berättelser. Det finns till och med ett sorts hårband med inbyggda hörlurar som inte skaver eller trycker när man ligger med huvudet på en kudde.

Det är inte så svårt att inse att en inspelning av Kafkas ”Processen” eller varför inte Hemingways ”Den gamle och havet” inte är de ultimata avkopplingsromanerna. De kräver fullständig koncentration för att kunna hänga med i och avnjuta till fullo – och då är hela idén med avkoppling förfelad. Så min spaning är att planen att göra ljudböcker av klassikerna inte kommer bli en storsäljare. Det går ju inte att lyssna på dem under bilkörning för då finns risken att man kör av vägen eftersom uppmärksamheten inte är riktad mot trafiken då. Och inte somnar man så lätt av att man ligger och undrar över hur det ska gå för fiskargubben.  

De som är hundägare är lyckligt lottade. Inte bara för att hundar är allmänt mysiga varelser, tillgivna som inga andra, de tvingar en också att rikta sig mot något helt annat, någon utanför en själv. Genom att rikta sitt medvetande mot djuret, hålla ögonen på dess rörelsemönster, se hur den sätter ner tassarna och iaktta svansens rytmiska svängningar kan man faktiskt uppnå total mindfulness.

The post Hamori: “Mindfulness” first appeared on Opulens.

LYRIK. “Zagajewskis poesi är i sin mångfald och rikedom kongenial med den kulturens kraft som den vill ge uttryck för,” skriver Gregor Flakierski som läst den nu aktuella boken “Det sanna livet”.

Det sanna livet av Adam Zagajewski
Urval och översättning: Irena Grönberg
Norstedts

Den mångfaldigt belönade polske poeten Adam Zagajewski är väl representerad på svenska, säkert till en stor del tack vare tillgången på duktiga översättare. Det senaste bidraget är ett urval av hans två sista diktsamlingar. Han gick bort i mars 2021.

Zagajewskis sena diktning präglas i hög grad av den åldrande poetens behov av tillbakablickar på historien och det egna livet inför det oundvikliga slutet. Det är ingen förtvivlan eller sorg utan enbart stilla begrundan. Tänk bara på att ge en dikt titeln ”Självporträtt med dropp”!

Tillbakablicken sker genom att upprätta dialog över tid, och även rum. Poeten för ett samtal med både kända personer ur historien och sin familj och obekanta, anonyma, ibland enskilda, andra gånger mer eller mindre stora grupper av människor.

I dikten ”Soluppgång” skriver Zagajewski: ”en tom stad där det bor/en halv miljon skuggor, en döv tystnad av så många röster,/och ingen gråter längre”. Den tomma staden är byn Bełżec där det fanns ett nazistiskt förintelseläger, och där under ett drygt år närmare en halv miljon judar mördades.

I dikten ”I Drohobycz”: ”Men det finns småstäder/där skuggorna/är sannare/än tingen”.

Uttrycket är komprimerat, nästan avskalat, enkelt utan onödiga utsmyckningar.

Och över all diktning svävar en stark känsla av förlust.

Adam Zagajewski var född i Lwów (numera Lviv), en gammal polsk stad, 1939 Polens tredje största, men som efter Jaltaöverenskommelsen inkorporerades i Sovjetunionen. Förlusten av Lwów blev till ett traumatiskt sår i det kollektiva medvetandet. Även om Zagajewski lämnar staden blott några månader gammal ärver han känslan av förlust och hemlöshet.

Det må vara sant att ”Filosofer måste välja stad/bara poeter får leva överallt”, men den friheten har ett pris. Som han skriver i ”Resan från Lwów till Schlesien 1945”: ”Nu är vi hemlösa”. Och i dikten ”Grażyna”, som handlar om en biograf i Gliwice, den tidigare tyska staden i södra Polen dit familjen flyttade: ”det gjordes fler försök att förvandla/den här staden till den andra,/otaliga djärva experiment/som ingen lyckades med,/alkemisterna slet länge om natten, /../men till sist segrade glömskan,/glömskan rund som en boll,/söt som en jordgubbe, slutgiltig/som den yttersta domen.”

Att vilsenheten lätt kan leda till en sorts historiepessimism är föga förvånande. ”Det har gått hundra år/sedan första världskrigets slut/Vi väntar på nästa”. ”Det fanns inga profeter/Säkert satt de redan i finkan”. ”Civilisation – hela fem stavelser/Ont – bara en.”

Motkraften är tron på kulturen, inte minst den europeiska bildningstraditionen. En lång rad kulturpersonligheter passerar revy genom diktstroferna, Bach, Chopin, Conrad, Delacroix, Schopenhauer, Mandelstam, Rachmaninov, Charlie Parker, Greta Garbo…

I sin hemlöshet befinner sig poeten i ständig rörelse, hans dikt besöker skilda platser runt om i världen. ”Vissa talade polska, andra tyska,/bara gråten var kosmopolitisk.” ”Mina favoritpoeter/möttes aldrig/De levde i olika länder/och olika tider”. Och ändå hade de så mycket gemensamt. ”Vi vet vad konst är, vi känner lyckan/som den ger oss, ibland svår, bitter, bittersöt/och ibland bara söt som turkisk konfekt.”

Zagajewskis poesi är i sin mångfald och rikedom kongenial med den kulturens kraft som den vill ge uttryck för. Och även om poeten i all ödmjukhet säger att poesin ger ”en stunds glädje/och melankolins mörka lycka”, så är den så mycket mer.

Detta är ett viktigt författarskap.

The post Zagajewskis poesi är kongenial med kulturens kraft first appeared on Opulens.

HYLLNING. Eric Axner-Norrman har skrivit en text som utgör en liten hyllning till Carl Johan De Geer. “Möjligen den mest aktuella svenska konstnären i början av 2023.”

Hur håller man sig som konstnär ständigt aktuell? Ena sättet är att skapa verk som kvalitetsmässigt håller under en lång tid, ett andra sätt är att kontinuerligt fortsätta att skapa nya verk och ett möjligt tredje sätt är att som konstframställare få sin person upphöjd över ens verk, och på så sätt bli en Personlighet med stort P, likväl en celebritet. Var och en för sig är inte att förakta, men att kombinera dessa i närmast lika hög grad är det få som klarar. Carl Johan Louis De Geer af Finspång, motvilligt titulerad friherre, gör det med flygande fanor – givetvis omsorgsfullt bemålade med KUKEN på.

Fotograf, filmskapare, grafiker, målare, scenograf, textilkonstnär, författare, musiker; en enligt egen utsago “hårt arbetande tillverkare av brukskonst inom olika kulturella fält”. Sådär lagom ödmjukt och opretentiöst alltså. Strax före jul sågs han mysa i Go’kväll, och efter nyår fick han i och med Sveriges Natoansökan en av politiker säkert eftertraktad plats i ett inslag i Agenda, där han förutom att framföra sin ståndpunkt dessutom målade en tavla med ett hus och en älg. Den riksdagsledamot som gör om den bravaden kan helt klart räkna med min röst.

Även för oss som hoppas på ett Natomedlemskap borde Turkiets flagga i lågor, prydd med det vanligare svenska ordet för manslem (omslaget till Flamman nummer 3, 19:e januari 2023) stå som en utmärkt symbol för yttrandefriheten, tryckfriheten och för allas rätt att tänka obekväma tankar. Genom sin Personlighet, mångsidiga kontinuitet och inte minst verkshöjden hos ett halvt sekel gammalt screentryck är Carl Johan De Geer om möjligen den mest aktuella svenska konstnären i början av 2023, vid bra över åttio års ålder. En av den svenska konsthistoriens mest uppmärksammade kontroverser lever alltså ännu – och det gör även dess upphovsman. Må friherre De Geer leva och verka länge än!

The post Till Carl Johans lov och pris first appeared on Opulens.