FILM/MODE. I sommar visas dokumentären ”High and Low – John Galliano” på SVT Play. Charlotte Wiberg såg filmen när den premiärvisades förra året. Här följer hennes starkt kritiska recension.

Jag blev charmad av bilden på affischen till ”High and Low – John Galliano”: en modedocka med fantasifullt Dia de los muertos-ansikte och något spännande starkt rött draperat på kroppen. Modeskaparen Galliano hade tydligen anknytning till New romantic-rörelsen i början av 80-talet och verkade allmänt rebellisk. Jag förväntade mig av filmen en orgie i fantastiska kreationer, en förståelse av var Galliano stod i förhållande till andra modekreatörer och en tidsmässig kontextualisering. Vilka var konkurrenterna, vilken var samhällsutvecklingen han rörde sig i med- och motklang till?

Som nästan komplett okunnig om modevärlden och dess historia förutom några enstaka household names hade jag behövt och velat ha en röst som modekännaren Susanne Ljung som alltid lyckas se under ytan. Och ja, i inledningen placeras vi onekligen i London med Thatcher och skarven mellan post och postpunk där Galliano var en av dem som skapade New romantics-rörelsen. Men sen var det slut på annat än väldigt ytliga bakgrunder och utvecklingen gick för fort.

Varför var alla så lojala mot Galliano?

I stället fick jag den i dagens dokumentärfilm så tröttsamma röran av talking heads-snuttar av exempelvis modeller som intygade sin vördnad. Jag hade gärna velat veta varför de var så lojala mot och fästa vid just honom. Vad är relationen mellan modell och modeskapare? Och vad grejen är med att modellernas bröst så ofta måste synas, för att de är blottade eller för att den korta vita klänningen är våt och smiter om kroppen? Jag dömer inte nödvändigtvis ut det, men jag vill förstå.

Möjligen är jag helt enkelt fel publik. Jag ser en del anmärkningsvärda och i vissa fall fantastiska kreationer passera på catwalken och hade velat stanna och titta närmare och veta mer om åtminstone hälften av dem. Men, i stället får jag veta en del om Galliano själv. Det blir ett märkligt spänningsförhållande mellan distansering och förhärligande.

John Galliano såg tidigt och blev helt besatt av Abel Gances fem och en halv timme långa mastodontstumfilm ”Napoleon”, onekligen ett intressant val för en ung man. Detta följs upp filmen igenom genom att Gallianos höjdpunkter och svårigheter illustreras med dramatiska scener ur filmen. Det ger ju en dubbel effekt: å ena sidan framhävs Gallianos narcissism men å andra sidan skapas en parallell mellan hans kamp i modevärlden och Napoleons storpolitiska erövringskrig. För all del, jag tittar gärna på Gances huvudrollsinnehavare Albert Dieudonné; han är förmodligen i just den rollen filmhistoriens snyggaste man. Men jag menar, det blir ju lite storvulet om man säger så.

Neddykning i Gallianos fall

Och sedan kommer den långa, alltför långa neddykningen i vad som åtminstone temporärt blev John Gallianos fall. Vid tre olika tillfällen hasplade han i tillstånd av höggradig berusning ur sig riktigt råa antisemitiska tirader mot några besökare på en pub.

Ett av dessa tillfällen filmades, och det går knappast att överdriva vidrigheten i vad som sades. Galliano var helt enkelt antisemit. Han polisanmäldes och han blev av med sitt jobb. Så enkelt var det.

Sedan har Galliano bett om ursäkt, närmat sig den judiska världen och lärt sig en del om judendomen. Nu börjar han komma tillbaka till att vara åtminstone en del celebriteters favorit. Också det inget konstigt: han fick sitt straff, han tycks ha lärt sig någonting även om han efter vad han själv säger fortfarande inte fattar varför han sade de där sakerna. Allt det där hade kunnat skildras på fem-tio minuter. Men i stället ska det stötas och blötas i det oändliga. Det blir närmast till filmens huvudtema.

Galliano och antisemitismen

Det finns en otrolig mystik och överdriven beröringsskräck när det gäller antisemitism. Det råder en enormt hög bevisbörda för att någonting verkligen ska förstås som antisemitiskt (och här handlade det alltså varken om Israel och sionism, som är det vanliga antagandet, utan om Hitler och gaskamrar). ”Var han verkligen antisemit?” är frågan man uppehåller sig vid, som om detta vore något bara o-människor är. Hade han vid tre tillfällen med rasistiska tillmälen grovt förolämpat olika svarta besökare på den där puben tror jag väldigt få ens hade tänkt tanken att ”nämen han är nog egentligen inte rasist”. Han mådde dåligt och han var alkoholiserad men det är verkligen inget som står i motsatsställning till att vara antisemit/rasist; tvärtom kommer det väl kanske fram lite lättare då.

En produktplacering?

Ja, det framgår väl tydligt att filmen helt enkelt var en besvikelse för mig. Förutom de rent horribla arbetsvillkoren Galliano hade, och som utgör en intressant kontrast till hur ”vi” (jag) föreställer mig att en stjärndesigner lever var det inte mycket jag känner att jag fick insikt i. Det har spekulerats i om filmen ska ses som ett slags produktplacering inför Gallianos återkomst till stjärnhimlen. Jag vet inte om jag tycker filmen är särskilt lyckad ens som en sådan.

The post Vad vill filmen om John Galliano? first appeared on Opulens.

FILM. Charlotte Wiberg konstaterar att Felipe Gálvez Haberle med sin revisionistiska västernfilm “The Settlers” gör upp med skönmålningen av Chiles historia. Det rör sig om en film som utspelas i Eldslandet.

Vi lär oss egentligen inget nytt i Felipe Gálvez Haberles film The Settlers, ”bosättarna”. Men den ger en kraftfull bild av vad vi redan vet. Det vill säga hur ursprungsbefolkningen i Nord- och Sydamerika mördades medan europeiska jordägare gjorde anspråk på deras land.

Här är det Chile filmen tar oss med till, närmare bestämt Eldslandet. En av dessa jordägare, José Menendez (Alfred Castro), ger några anställda i uppdrag att ”bana väg” för att hans får ska kunna ströva fritt till Atlanten. Problemet är, låter han förstå, ”indianerna”.

Den tidigare brittiske soldaten Alexander MacLennan, spelad av Mark Stanley, leder expeditionen tillsammans med en argsint amerikan och det tysta så kallade ”halvblodet” Segundo (Camilo Arancibia).

Det blir en blodig färd, men våldet visas inte alltid explicit – kameran vilar, som det är i västernfilmer (vilket detta får sägas vara en variant av), hellre på helbilder av landskapet.

Ibland ser vi med Segundos ögon. Han håller sig på distans till de andra. Efter en mordorgie på en grupp selk’nam, som Eldslandets ursprungsbefolkning heter, vill Segundo inte delta i den åtföljande våldtäkten på en överlevande kvinna.

Han delar inte de vita männens sadism, men har inte heller kraften att förändra någonting och tjänar som deras redskap.

Våldtäkten straffar sig dock när sällskapet stöter på en grupp ledd av en högre rankad engelsk soldat med, som han säger, ”mer förfinad smak” – vilket innebär att han föredrar män, och brutalt förgriper sig på MacLennan.

Felipe Gálvez Haberle skildrar Eldslandet som krigslandskap

Rangordningen gäller fortfarande mellan männen trots att de inte längre befinner sig i en armé. Eldslandet är som ett krigslandskap, där befolkningen utrotas medan grupper av vita fritt kan ge utlopp för de mest barbariska impulser.

De tidigare soldaterna kan fortsätta att plundra, döda, våldta och tillfångata som de lärt sig, förmodligen oförmögna att återgå till vad som brukar kallas ett civiliserat liv. I den andra delen av filmen är vi i det civiliserade livets vardagsrum, sju år senare. Menendez fru underhåller sin man och en präst med pianospel och vacker sång.

Det är nu dags att skriva områdets historia. De får besök av en statstjänsteman som verkar angelägen om att bygga upp ett nytt, mer rättvist Chile och talar med avsky om de brott som har begåtts. Det visar sig dock att han vill ha en mer positiv bild av denna utpost att ta med tillbaka till huvudstaden.

Felipe Gálvez Haberle visar således med sin film både vad som har utspelat sig i det förflutna och hur det kommit att döljas i en förskönande historieskrivning.

Revisionistisk västernfilm

Filmen ingår i en revisionistisk tradition, likt Scorceses Killers of the flower moon. Revisionistisk västernfilm är enkelt uttryckt filmer som ifrågasätter den nu föråldrade traditionella typen av västernfilm där en företrädare för civilisationen besegrar ”vildar” och skurkar.

Här gäller förvisso samma motsättning – barbarerna i The Settlers är företrädare för civilisationen och de besegrar ursprungsbefolkningen – men perspektivet är omvänt.

Civilisationen sjunger vackert men är brutal och moraliskt förkastlig. Revisionistisk västern lär i dag vara den dominerande formen av västernfilm. Men historieskrivningen är omstridd och riskerar att återgå till ett tidigare, patriarkalt och rasistiskt narrativt mönster i både Nord- och Sydamerika. Hur vi ser på historien är alltid beroende av vilka som ges en röst och tolkningsföreträde.

”Make America great again”-ideologin kan innebära att tidigare tystade röster tystnar igen.    

The post Felipe Gálvez Haberle gör upp med skönmålningen av Chiles historia first appeared on Opulens.

FILM. ”Ingen av Borglis filmer är något finstämt psykologiskt drama. De är alla svarta satirer, som drar mot överdrifter och absurditeter,” skriver Charlotte Wiberg. Det handlar om cancelkultur och uppmärksamhetsekonomi.

I Sverige brukar vi ju bli alldeles förstörda varje gång en intressant dansk film eller serie kommer ut, och fråga oss vad vi gör för fel eftersom Danmark tydligen är så mycket bättre. Men frågan är om inte Norge är det intressantare grannlandet i dag. De har ingen Dogma- eller någon annan spännande avantgardistisk rörelse, men gör en hyfsat strid ström av framför allt intressanta psykologiska dramer.

Norsk filmvåg

Det är en händelse som ser ut som en tanke att den mest kände norske regissören i dag liksom danske Lars von också heter Trier i efternamn, men de har inte särskilt mycket gemensamt.

Förutom Joachim Trier (Oslo 31 augusti, Världens värsta människa) finns Eskil Vogt, manusförfattare till Trier som också regisserat, bland annat den glänsande skräckfilmen De oskyldiga där barn är huvudpersonerna, eller Dag Johan Haugerud som även han gjort ett thrilleraktigt drama där barn är centrala, och det heter helt enkelt Barn. Jag tycker även att Thea Hvistendahls debutfilm Hanteringen av odöda, en bearbetning av Ajvide Lindqvists bok, är väldigt lyckad – och sen finns också Kristoffer Borgli, med tre starka filmer bakom sig.

Skildrar dagens uppmärksamhetsekonomi

Borgli debuterade med en dramadokumentär, Drib, 2017. Där spelar en av hans vänner huvudrollen i ett återskapande av ett misslyckat försök till hemligt marknadsföringsprojekt av en energidryck med hjälp av just denne vän, Amir, som gjort sig till ett namn på Youtube genom fejkade våldsattacker där han ser ut att tigga och få stryk av random personer på gatan.

Det är ett skeende där olika viljor försöker manipulera varandra, Amir och reklambolaget sinsemellan men även Amir och filmskaparen själv. Även den uppföljande filmen Sick of myself, som är en ren spelfilm, handlar om att manipulera omgivningen för att skapa uppmärksamhet i dagens uppmärksamhetsekonomi.

Den narcissistiska unga kvinnan Signe står inte ut med att hennes pojkvän, som är konstnär, får så mycket uppmärksamhet och är bokstavligen beredd till allt för att stå i centrum. Båda filmerna är svarta komedier om en kultur som lever av och alstrar narcissism, där nätet och sociala medier fungerar som arenor för att försöka manipulera omvärlden.

Drömscenario och cancelkultur

Borglis senaste film Dream Scenario har just gått sin runda på svenska biografer och kommer när som helst dyka upp som VOD eller på någon streamingtjänst. Den är producerad av Ari Aster och lika surrealistisk som Asters senaste egna alster, Beau is afraid.

Nicolas Cage spelar huvudrollen. Filmen är alltså amerikansk men också en klar Borgli-produktion där han skrivit manus, regisserat och klippt. Förutom Aster själv påminner Dream Scenario mycket om Charlie Kaufmann och filmer som Adaptation och I huvudet på John Malkovich. I synnerhet Adaptation där Nicolas Cage gör en lika töntig roll som här. Där är han ett manusförfattande tvillingpar, här är han en grå universitetslärare som livet gått förbi.

Här är uppmärksamheten Cage får i rollen som Paul Matthews helt oönskad – han börjar helt enkelt dyka upp i folks drömmar. Först blir han en omhuldad celebritet men sedan byter drömmarna karaktär och han blir utan egen förskyllan en mardrömsgestalt som ingen längre vill ha att göra med.

Paul är helt maktlös inför den offentliga bilden av honom och här kommer filmen in på fenomen som cancel culture och idén om ”trygga rum”, där studenter (och andra) förutsätts inte behöva utsättas för någonting som kan trigga negativa känslor och reaktioner.

Jag vet inte riktigt i vad mån fenomen som cancel culture och ”trygga rum” verkligen är reella hot mot en öppen, intellektuell miljö och i vilken mån de blåsts upp. Men det intressanta i filmen är huvudpersonens totala hjälplöshet inför att plötsligt ha blivit en meme som går direkt in i människors hjärnor.

Hans försök att använda sitt kändisskap för att sälja in en seriös bok om sin forskning är fruktlösa. I stället sugs han upp av kapitalet som vill att han ska göra reklam för Sprite (jfr Amir i Drib).

Borgli skapar svarta satirer

Ingen av Borglis filmer är något finstämt psykologiskt drama. De är alla svarta satirer, som drar mot överdrifter och absurditeter även när det gäller dokumentären Drib. De innehåller också alla en hel del blod och våld. Den svartaste och också, tycker jag, roligaste av de tre filmerna är Sick of myself, som ligger på SVT Play till slutet av maj. Huvudpersonen i den filmen gör bokstavligen sig själv sjuk för att få stå i centrum och åtnjuta omvärldens uppmärksamhet, och filmen är på så sätt en moralitet.

Men hon tar nästan kål på sig själv samtidigt. I grunden är filmernas tre huvudpersoner ganska maktlösa. De kan inte styra omgivningen i den riktning de vill, men de försöker. Som mycket små sprattlande figurer på en alldeles för stor scen.

The post Vass filmsatir om cancelkultur och uppmärksamhetsekonomi first appeared on Opulens.

KRIGSFILM. ”Alex Garlands nya biofilm ’Civil War’ angår oss alla och ger en skrämmande bild av ett möjligt scenario i den nära framtiden,” skriver Charlotte Wiberg.

Möjligheten av ett nytt inbördeskrig i USA mellan de båda parterna i det amerikanska kulturkriget har seriöst dryftats. Med den hotande återkomsten av Trump som president minskar inte precis risken för detta. Men inte bara USA befinner sig i ett polariserat tillstånd där ingen av de båda sidorna vill ge med sig, och det internationella säkerhetsläget är som bekant instabilt. Alex Garlands nya biofilm Civil War angår oss alla och ger en skrämmande bild av ett möjligt scenario i den nära framtiden.

Kirsten Dunst bra på att gestalta mörker

Kirsten Dunst spelar den luttrade krigsfotografen Lee, vars sammanbitna ansikte så luttrad att det ärligt talat känns snudd på parodiskt. Men visst är hon bra på att gestalta mörker – det vet vi ju inte minst genom hennes rollprestation i von Triers Melancholia.

Hennes sällskap är journalisten Joel och de båda är på väg till Washington DC, som ligger bakom fronten, för att få en intervju med presidenten.

Bakgrunden till kriget framgår inte tydligt

Ingen förklaring ges av vad de olika sidorna står för i konflikten eller hur den började. Texas och Kalifornien är de osannolika partner-delstater som har slagit sig loss ur unionen, vilket närmast framstår som ett slags verfremdungseffekt.

Bara genom att representera den etablerade pressen och hålla fast vid dess hederskodex kan huvudpersonerna sägas vara hemmahörande i det minst rabulistiska lägret.

En farlig road trip

Lee och Joel får sällskap i bilen av en mycket äldre journalist och den mycket yngre fotografen Jessie, som har Lee som sin förebild. Vi följer alltså sällskapet på en farlig road trip genom krigets USA, och Garland lyckas skildra vansinnet, brutaliteten och den uppochnervänt absurda tillvaro kriget innebär på ett sätt som faktiskt påminner om Apocalypse Now och dess långa resa fram till mörkrets hjärta.

Suggestiv musik

Jag förväntar mig halvt att som i Coppolas film höra Doors-låten ”The End”, men i stället är det lika suggestiva Suicide på ljudspåret med ”Rocket USA” och ”Dream Baby Dream”.

Sällskapet möter också en soldat som liksom Marlon Brandos överste Kurtz bedriver ett eget krig, men lyckligtvis inte har anhängare. Här är det de ”icke-amerikanska” som ska rensas ut. Detta är kanske filmens allra mörkaste inslag och de effekter mötet har på sällskapet skildras väldigt grafiskt.

Krigets dubbelhet

Samtidigt är det tydligt att de erfarna krigskorrarna drivs av en lockelse till själva striden och går i gång på den. Den unga Jessie växer snabbt in i rollen som krigsfotograf och bekänner sig till samma reaktion, trots att vi sett henne spy av chocken att hamna överst i vad som skulle bli en massgrav: kriget får henne att känna sig mer levande än någonsin.

Detta är en dubbelhet som i princip varje krigsfilm har att tampas med – kriget är fult och rått, står i motsatsställning till livet, men visst är det också en spännande adrenalinkick och kan verka förföriskt på åskådaren. Garland hanterar det alltså genom att via rollfigurerna öppet tala om ”stridens skönhet och sorg”. Det löser verkligen inte upp problemet, men förevisar det i alla fall tydligt om än med viss cynism.

Mångtydigt slut i ”Civil War”

Alex Garland är en intressant regissör vars växande samling av verk (bland annat Ex machina, Men, Annihilation med flera filmer) visar på ambition och originalitet. Hans filmer är visuellt orienterade, och det är ett genialt grepp att låta fotografer stå i centrum i Civil War, som försedda med tydliga, ibland lite väl tydliga, budskap.

Kanske hade jag här önskat mig en lite tydligare eller fylligare story i fråga om själva konflikten, upphovet till kriget, de olika sidorna. Men jag välkomnar ambivalensen i filmens avslutning och den åtföljande mångtydigheten. Jag ska dock inte avslöja hur filmen slutar.

The post ”Civil War” är en film som angår oss alla first appeared on Opulens.

FILM. ”Tillåt mig att vara glädjedödaren som påpekar att det inte finns något roligt i att köra över en mans brist på samtycke. Både kvinnor och män kan våldta, och både kvinnor och män kan bli våldtagna,” skriver Charlotte Wiberg som sett ”Marguerites teorem”.

Den nya fransk-schweiziska filmen Marguerites teorem är knökfull av stereotyper. Efter en originell inledning där en ung kvinna utsätts för ett förödmjukande akademiskt misslyckande och sedan måste försöka starta ett nytt liv börjar feelgoodklyschorna snart störta fram emot en extatisk explosion av lycka, det vill säga ett helt outhärdligt slut.

Den unga matematikfanatikern med stripigt fett hår förlöses som kvinna genom den svarta hjälparfiguren Noa, som tillsammans med sina svarta polare smått rasistiskt representerar sensualism och dans, kroppen till skillnad från hjärnan (som ju är Marguerite). Inspirerad av Noas orgasmer går Marguerite ut och tar för sig sexuellt. Som det brukar vara på film, och trots att filmen är regisserad av en kvinna (Anna Novion) når hon extas genom penetration.

Vilt rider hon en snubbe som besväras av de höga ljuden sängen gör och ber Marguerite ta det lite lugnt. ”Nej…” säger han och hon täpper till munnen på honom med sin hand medan hon fullbordar sin orgasm, och sedan lägger sig bredvid honom utan någon tanke på hans tillfredsställelse.

Det är en scen som hade varit djupt obehaglig om snubben hade varit en tjej. Och faktum är att jag tycker den är rätt obehaglig som den är också, samtidigt som jag förstår att den inte alls är avsedd att vara det. Vi befinner oss i samtyckets tider, men mäns samtycke verkar det inte vara så noga med. För detta är inte den första gången jag ser en man tystas och ignoreras i en sexuell situation. Och åtminstone ett av fallen var helt klart en våldtäkt: June som tvingar sig på sin man i fjärde säsongen avsnitt sju av The Handmaid’s tale.

Den scenen har diskuterats en del på nätet och det har kritiserats att våldtäkten bara sker, utan att den har direkt konsekvenser eller ens kommenteras av Luke, som maken heter.

Skevheten blir tydlig

Att June är en traumatiserad individ som kan agera våldsamt är samtidigt något man i och för sig kan förstå och acceptera i egenskap av åskådare som följt serien. När jag ser om avsnittet tycker jag att det är skickligt gjort i hur det komplicerar bilden av June och avsiktligt skapar en parallell mellan henne och hennes plågoandar. Samtidigt är skevheten tydlig: hade vi kunnat se en serie där den manliga huvudpersonen plötsligt våldtar en kvinna utan väldigt starka motreaktioner? Hade det alls kunnat godtas?

Kvinna som våldtar i ”True Detective” 

En likadan situation återkommer i första avsnittet av senaste säsongen av True Detective. Det är i princip samma scen som spelas upp: kvinnan täpper bokstavligen till truten på mannen som säger ”nej” och/eller ”vänta”. Hon kör på trots protesterna, och mannen får orgasm samtidigt som han är tydligt frustrerad av hela situationen. (Som vanligt är klitoris inte involverad.)

Vad handlar detta om? Förvisso behöver inte huvudpersoner vara dygdemönster. Och filmer liksom serier med komplicerade huvudpersoner kan vara väldigt bra. Som åskådare har man i slutänden att själv ta ansvar för hur man läser en scen, även om filmen så att säga bygger upp för en specifik, önskad reaktion.

Kvinnor är involverade i produktionen i alla dessa tre nämnda fall, som regissörer och/eller manusförfattare. Dessa exempel har, vart och ett på sitt vis, en feministisk udd. Men det gör dem inte oproblematiska.

Eftersom mannen får orgasm i scenen i True Detective läses den sannolikt inte av så många som en våldtäkt. Han njuter ju! Men faktum är att både män och kvinnor kan få orgasm under en våldtäkt. Ibland agerar kroppen av sig självt.

Ingen anledning till moralpanik

Jag vet inte riktigt vad scenen vill säga – tydligare är det i Marguerites teorem där Marguerites agerande uppenbart är avsett att vara en komisk indikation på hennes nya hämningslöshet och den frigörelseprocess hon befinner sig i. Min avsikt är nu inte att skapa moralisk panik.

Kvinnor lär inte epidemiskt börja agera så här till följd av att de ser det i rörlig bild. Men tillåt mig att vara glädjedödaren som påpekar att det inte finns något roligt i att köra över en mans brist på samtycke. Både kvinnor och män kan våldta, och både kvinnor och män kan bli våldtagna.

The post Kvinnor som våldtar first appeared on Opulens.

SERIEROMAN. Charlotte Wiberg har läst Tomas Z Westbergs serieroman ”Nästa fredag” och fascineras av de frågor som uppstår i denna studie i manlig oförmåga att kommunicera.

Nästa fredag av Tomas Z Westberg
TZW Produktion

Jag blev till att börja med besviken på Tomas Z Westbergs nya serieroman Nästa fredag efter att ha tyckt mycket om hans tidigare Synthare! Läsningen av den nya boken går väldigt fort. Och den är något monoton.

Ändlösa icke-samtal

Den består till stor del av varianter på en och samma bild, på ett mansansikte med en telefonlur. Det är Krister, författarens pappa, som för ändlösa icke-samtal med någon som heter Berit. Någon som stundvis blottar sina känslor och sitt begär, men aldrig får någon respons. Krister är tyst. Han kanske suckar lite, muttrar något halvkvävt. ”Jag förstår mig inte på dig, Krister”, säger Berit. Och nej, det gör inte jag heller. Inte heller författaren, som berättar i en liten eftertext att när han frågade sin pappa någonting så fick han oftast inget svar.

Men någonstans där i tystnaden, menar Westberg, finns ändå ett slags svar. Jag måste säga att jag verkligen inte vet vad svaret är men att jag efter att först ha avfärdat boken nästan maniskt försökte hitta det, försökte förstå mig på den väldigt irriterande Krister.

Flera omläsningar

Jag läste om boken, flera gånger i rad. Den lämnade mig ingen ro. Det fanns ju en igenkänningsfaktor i situationen, en klibbig cringe–känsla. Klumpigheten i samtalen, sekundärskammen man känner inför den totala oförmågan att prata om något lite mer brännbart än en kurs i franska eller en bok om friluftsliv, det drar ner läsaren i ett paradoxalt gungfly. Viljan att det verkligen ska finnas något meningsfullt där, i tystnaden.

På sociala medier och i pressmeddelandet om boken har jag fått veta att samtalen som förmedlas i boken är funna på ett gammalt rullband som Westbergs far lämnat efter sig.

Mysterier

Det finns alltså två mysterier här: vad, om något, Krister egentligen hade velat säga till Berit om han inte lidit så svårt av manlig brist på kommunikationsförmåga. Och varför, i hela friden, har han spelat in och sparat dessa rullband? Älskade han henne i själva verket? Och ville därför till varje pris ha hennes röst kvar på band även om förhållandet var på upphällningen? Eller handlar det kanske om en erotisk besatthet?

Identifikation

Människan Berit är Krister kanske likgiltig för, men hennes röst har han möjligtvis kvar som stimulans vid onani? Ja, inte fan vet jag. Det är ju omöjligt att veta. Men någonting måste finnas där. Det lämnar mig ingen ro. Jag identifierar mig helt med Berit. Precis som hon vill jag kunna slå sönder den gråa muren av tystnad, och nå in till det som måste finnas där någonstans, för ingen människa kan väl ändå inte vara helt tom? Och hon kan väl ändå bara inte vara ett ingenting? Om hon bara är en jobbig tjej som tvunget ska vara pinsam, varför bevara henne på rullbandet?

Stimulerar fantasin

Hjärnan kan ju förvisso spinna ihop olika mer fantasifulla scenarier, som att Krister kanske hade en hel hög med rullband med olika tjejer, som han samlade på som troféer. Han kanske planerade mörda Berit! Och kanske till och med gjorde det! Eller så handlar det om en spionhistoria, där vad som sägs i telefonen egentligen är något helt annat än det jag läser. Jobbade hon inte på UD, Berit? Så kan man fundera.

Men det troligaste är att det vi presenteras är vad som finns: en tyst, obekväm man, och en kvinna som försöker prata om känslor. Samma scen lär nu cirka sextio år efteråt utspela sig på många, många platser. En kvinna som bara vill kommunicera, kommunicera, ha ett utbyte, få en respons. Och en obekväm man som tiger.

När det blir särskilt omöjligt för Krister att tala eller när han ignorerar henne som allra mest intensivt låter författaren bilden blekna ut i en white-out. Krister tunnas ut till en vålnad. Han ghostar henne flera gånger mitt under samtalen. Tystnad är ett manligt maktmedel. Något som alltid bildar en ogenomtränglig fasad som kvinnan med sina känslor och sitt kommunikationsbehov slår sig sönder mot när hon liksom tvångsmässigt attackerar den. Men Krister framstår inte som mäktig där han tonar bort på pappret, snarare hjälplös.

Igenkänning

Som den 2020-talsmänniska jag är kan jag inte låta bli att fundera lite på eventuella diagnoser. Är Krister någonstans på spektrumet?

Jag måste också erkänna när jag ser detta totala misslyckande i kommunikation att jag känner igen mig i det, att det funnits ögonblick när jag varit Krister, det har funnits telefonsamtal och möten i det förflutna där osäkerhet och oförmåga resulterat i en slags förlamning.

Jag minns klumpiga möten med män där jag suttit tyst. Skillnaden är att som ung kvinna – har jag i efterhand förstått – går det ofta hur bra som helst att sitta och tiga medan mannen tar kontroll över luftutrymmet i det heterosexuella spelet.

Det finns inget begär från hans sida att knacka igenom skyddsmuren till mitt inre, bara att undanröja eventuella problem med att komma in i mina trosor. Men om du som Berit är lite jobbig, vare sig tyst eller kåt, glad eller tacksam, då kan du ge dig fan på att mannen tystnar.

Westbergs bok är som en bakvänd folkhemsvariant av Dorothy Parkers Ett telefonsamtal och de olika adaptionerna av Jean Cocteaus Vox humana. Nu är vi på andra ändan av linjen. Där är det ganska tyst. Men vi lyssnar.

The post Enastående serieroman om manlig oförmåga att kommunicera first appeared on Opulens.

FILM. ”’Passage’ hade kunnat vara en ganska ointressant kollektivsnyftare om Akin inte hade lyckats så väl med sin tonträff. Filmen är varm utan att vara sentimental och ger en rätt krass bild av att vara fattig och outsider i Istanbul,” skriver Charlotte Wiberg.

Levan Akin har visat sig vara en habil regissör och har tagit ett kliv framåt med varje ny film sedan debuten. Genomgående intresserar han sig för sociala outsiders, och filmerna är varma, sympatiska, humanistiska.

I nya Passage är huvudpersonen Lia en äldre kvinna, en pensionerad historielärare, som i sin ensamhet tar sig för att försöka återfinna sin systerdotter, en transtjej som man förstår har blivit utestängd från familjegemenskapen.

Från Georgien till Istanbul

Tillsammans med tonårskillen Achi (Lucas Kankava), som guide och hjälpreda, åker Lia (Mzia Arabuli) från Georgien till Istanbul, för att hitta Tekla, som systerdottern kallar sig. Men vill Tekla bli hittad? Istanbul, sägs det, är staden dit man åker för att försvinna.

Lia föreställer sig att Tekla behöver henne, men det framstår som ganska tydligt att hon själv behöver Tekla. Alla filmens karaktärer behöver någon eller något. Deras vägar korsas men de är dömda att fortsätta sitt sökande.

Hbtqi-personer

Förutom Lia och Achi möter vi Evrim, en transkvinna som utbildat sig till advokat för att kunna hjälpa andra hbtqi-personer i staden, samt ett syskonpar som i princip lever som gatubarn.

Det är alltså stadens nattsida vi ser, men där finns inte bara mycket smärta utan också glädje, sång och inte minst dans.

Lia blir berusad på raki, dansar och sätter på sig läppstift, men den georgiske man som nyss verkat så charmad skräms uppenbarligen bort av hennes lössläppthet. Mzia Arabuli gestaltar detta ögonblick av förlorad värdighet hos en kvinna som håller huvudet högt så det känns i mellangärdet.

”Passage” är en road movie

Som i varje road movie pågår en både inre och yttre resa, men här hittar ingen hem.

”Passage” hade kunnat vara en ganska ointressant kollektivsnyftare om Akin inte hade lyckats så väl med sin tonträff. Filmen är varm utan att vara sentimental och ger en rätt krass bild av att vara fattig och outsider i Istanbul.

En regissör stadd i utveckling

Jag saknar dock fortfarande en distinkt personlig stil hos Akin, en nerv eller ett konstnärstemperament som skulle kunna få filmen att verkligen lyfta.

Kanske borde han peta djupare i smärtpunkterna. Rent bildmässigt fungerar filmen bra, med fint kameraarbete av Lisabi Fridell som liksom omärkligt lyfter fram det centrala i de vyer som visas.

Akin är fortfarande en regissör som är stadd i utveckling. Om han kostar på sig lite större konstnärligt risktagande framöver kan han gå hur långt som helt.

The post ”Passage” är en levande skildring av outsiders i Istanbul first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄR. Charlotte Wiberg har sett den dokumentära tv-serien ”Pedofilhärvan i Outreau: En fransk rättsskandal” och konstaterar att den har uppenbara begränsningar. Någon meningsfull helhetsbild uppstår aldrig.

Nyligen var det premiär för en ny dokumentärserie premiär på Netflix, Pedofilhärvan i Outreau: En fransk rättsskandal. Den dokumenterar ett fall av just den typ vi är så fascinerade av: ett vidrigt brott som utlöste en rättsskandal av stora mått, barn i centrum, ryktesspridning, självmord och självmordsförsök – det senare utfört av ett barn.

Dokumentären är traditionell. Den varvar intervjuer gjorda i nutid med ett omfattande arkivmaterial, förortsbilder med lekande barn i det förflutna och filmandet av husen som kom att rivas 2023. Och så teckningar, på barnen, under rättegången, väldigt talande bilder, konstnärligt gjorda. Dessa är på något vis det som rör mig mest i filmen.

Foton på barnen visas med ögonen övermålade i svart. Teckningarna är det som får mig att komma närmare dem, subjektiva bilder som tolkar en situation.

En motsägelsefull kvinna

Det finns en kvinna i centrum, en ytterst motsägelsefull och intressant person, som har utfört onda gärningar. Manipulativt spinner hon en väv oskyldiga människor fångas i. Men samtidigt erkänner hon sin egen skuld och bryter ihop när hon ser sina barn lida.

Hennes barn är de verkliga offren. Dokumentären antyder social revanschism som motiv till att hon utpekade välbärgade och respekterade invånare i orten och sade sig ha sålt sina barn till dem.

Själv var hon gift med ett sadistiskt fyllo, saknade tillgångar och kom från samma sociala elände hon återskapade som vuxen.

Meningsfull helhetsbild uteblir

Vad som är sant och falskt om maken framstår som oklart, men fyra pojkar levde utan tvivel i ett helvete tillsammans med honom. En av de saker han sades göra var att klä sig i en kåpa och en Scream-mask på natten för att skrikande väcka sina skräckslagna barn. Ett av barnen tror fortfarande att allt det han berättade före och under rättegången verkligen hänt. Det råder ingen tvekan om att även om så inte är fallet, så lever den här unge mannen i ett helvete – plågad av att faktiskt ha blivit utsatt och plågad. Därtill plågad av allt som sker och skett i hans föreställningsvärld.

Det enda vi kan göra med den här typen av filmer är att frossa i de detaljer som är fakta, och spekulera om det stora okända som består i hur historien verkligen utspelade sig och varför. Och så spekulerar vi och kan aldrig sluta. Inte heller får vi nog av chockerande detaljer som alltid är lika frustrerande att ta del av eftersom vi misslyckas med att väva in dem i en meningsfull helhetsbild.

Ren fiktion vore att föredra

Det är här den rena fiktionen kommer in som det starkare alternativet. Madame Badaoui, visselblåsare i sitt eget liv, som gick till socialen med sina barn, förblir tyvärr ogripbar för oss.

En spelfilm eller en roman kan dyka djupare, skapa sammanhang, gestalta allt det där vaga vi inte riktigt får grepp om. Vi behöver ett djup att släppa ner de platta bilderna i. Fiktionen kan ge oss vad vi behöver. Vi ska bara inte missta det där djupet för sanningen. Den är lika outgrundlig som alla de människor vi lever med och kanske träffar varje dag. Ändå behöver vi relatera till dem, och väva våra föreställningsvärldar. Vi behöver också föreställningsvärldar att dela med andra.

Förr eller senare kommer true crime-besattheten klinga av och ersättas med påhittade världar som absolut inte är sanna men som kanske ändå når ut över dokumentärens snäva gränser. Detta genom att erbjuda det där djupet. Naturligtvis behöver vi både fiktion och dokumentärer. Men det är hög tid för fler fiktiva och fördjupande berättelser. Autenticitet är inte allt.

The post Det dokumentära berättandets begränsningar first appeared on Opulens.

FILM. Charlotte Wiberg har sett ”Ondska finns inte” och konstaterar att filmen inte lever upp till förväntningarna.

The post Filmen ”Ondska finns inte” är en besvikelse first appeared on Opulens.

FILM. Charlotte Wiberg konstaterar att filmen ”Cat Person” är engagerande, ömsom komisk och tragisk och sist men inte minst thrilleraktigt spännande.

The post ”Cat Person” ‒ kultnovellen har blivit en stark film first appeared on Opulens.

SKRÄCKFILM. Marina de Van debuterade som långfilmsregissör med skräckfilmen ”In my Skin”. ”Filmen har kultstatus men är inte direkt allmänt känd. Det förtjänar den att bli,” skriver Charlotte Wiberg.

The post Perfekt skräckfilm för alla tvångsneurotiker first appeared on Opulens.

FILM. Charlotte Wiberg har sett den senegalesiska filmen ”Banel & Adama” och finner budskapet svårsmält men fotot enastående.

The post ”Banel & Adama” ‒ vacker film med svårsmält budskap first appeared on Opulens.