KLASSISKT. “Om man inte redan var Herbert Blomstedt-beundrare lär man knappast kunna undvika att efter programtidens slut ha blivit det,” skriver Björn Gustavsson, som sett en aktuell dokumentär om den framstående dirigenten.

Herbert Blomstedt – kanske den förnämsta svenska dirigenten någonsin – porträtteras i en tyskproducerad dokumentär som nu ligger ute på SVT Play. Filmen är för övrigt i sig är ett stycke konst; en bred gobeläng (1,5 timme bred) som ger en lika inkännande som mångfacetterad bild av denne legendar – som ännu i 95-årsåldern fortsätter att dirigera.

Vad gör honom så unik? Kanske kombinationen av musikalisk begåvning och humanistiskt patos. Därtill både nyfikenhet ungdomlighet och – inte minst – en oerhörd glädje. Det är som att hans tolkningar genomlyses av ideliga, lyckliga leenden.

I filmen – där Blomstedt obehindrat uttrycker sig på tyska – häpnar man över hur gnistrande klart och personligt han formulerar sig, och med vilken blandning av nyfikenhet och mognad han beskriver musiken. Såväl knivskärpa som utsökt humor.

Filmen låter oss också följa Herbert Blomstedt på de stora scenerna i världen – och däremellan tar han igen sig i familjens pastorala idyll i södra Bergslagen. Han sitter i en solstol vid vattnet, berättar om olika verk, inte minst Beethovens. Rör så vackert sina händer. Ljudar teman, variationer. Förklarar vad som händer i den och den satsen.

Herbert Blomstedt var redan som barn stammis i då nybyggda Göteborgs konserthus. Det var 1930-tal och Herbert Blomstedt blev som uppslukad av musiken. På hemvägen visslade han sekvenser ur symfonierna för att inte glömma dem, och hemma vid skrivbordet skrev han ner dem.

1954 dirigentdebuterade han med Stockholmsfilharmonikerna, och samma år fick han tjänsten som chefdirigent för Norrköpings symfoniorkester. Genom åren har han världen runt dirigerat en lång rad orkestrar världen. Långa tider har han bott i Tyskland, där han haft djupgående samarbeten med inte minst Staatskapelle Dresden och Gewandhausorkestern i Leipzig. Ingen annanstans har han för övrigt mött så disciplinerade och väl förberedda musiker som just i Tyskland, säger han i programmet.

Om sitt liv med musiken säger han många djupsinnigheter. Dessutom framkommer en andlig dimension. ”En bra kväll i en konsertsal svetsar inte bara samman oss som spelar. Det känns som att tillsammans med publiken besöka en helig ort.”

Herbert Blomstedt studerar ingående partitur inför sina uppdrag – gärna originalen. Beethoven, där han med tiden blivit en av världens absolut främsta uttolkare, ägnar han särskild uppmärksamhet, och i detta fall har han ofta fått tillgång till handskrivna partitur i tyska arkiv.

Ett partitur, säger han, är en urtext, som bör studeras lika noga som teologer studerar Bibeln. Att studera källorna kan dessutom ge nya insikter, hävdar han – samtidigt som han gör klart att man som uttolkare naturligtvis har sina friheter.

Herbert Blomstedt berättar fantastiska anekdoter om bland annat legendarer han själv träffat, Furtwängler, Toscanini och Bruno Walter – och där särskilt den sistnämnde blivit hans stora förebild.

Inte ofta görs kulturdokumentärer med sådan skicklighet som detta tyska filmteam uppvisar. Vi får följa Herbert Blomstedt från de mest privata miljöer – som när han äter sallad med barnen i sommarhuset – till fascinerande repetitions- och konsertsekvenser runtom i världen. Bättre kan det knappast bli. Om man inte redan var Herbert Blomstedt-beundrare lär man knappast kunna undvika att efter programtidens slut ha blivit det.

The post Inkännande porträtt av legendarisk dirigent first appeared on Opulens.

KLASSISKT. Björn Gustavsson har lyssnat på en rad nya album med klassisk musik. Däribland ett som fokuserar på Rachmaninovs sakrala musik och ett med uppsluppna Vivalditolkningar som har en rockig energi.

The post Albumaktuellt: Från Delius till Nino Rota first appeared on Opulens.

SCHÖNBERG. Björn Gustavsson porträtterar en av 1900-talets djärvaste kompositörer – Arnold Schönberg – och beskriver hur det gick till när den klassiska musiken revolutionerades.

Första världskriget lade Europa i ruiner. Men även den klassiska musiken störtade samman. Den habsburgska dubbelmonarkin, det kosmopolitiska Wien och ”la belle epoque” slets sönder av nationalism och storkrig.

Stravinskij utvecklade det rytmiska tonspråkets primitiva kraft och experimenterade på ett sätt som faktiskt kan ses som en parallell till vad Picasso gjorde på konstens område. Och jazzen blev också en inspirationskälla. Stravinskij till och med komponerade en ragtime.

En av första världskrigets kraftigaste bomber, om än musikalisk, var Stravinskijs Våroffer – som kom att revolutionera den klassiska musiken lika grundligt som Picassos och Braques omvälvning av konsten.

En av det tidigaste 1900-talets djärvaste kompositörer var Arnold Schönberg, som delvis byggde vidare på Mahlers expressiva senromantik. Med tiden har hans musik fått rykte som svår på gränsen till motbjudande. Inget kan vara mer felaktigt. Här finns en ofta stor och säregen skönhet. Och det är fel att koppla ihop honom med enbart tolvtonstekniken – ett av de många spår där han oavlåtligt experimenterade och sökte nya musikaliska vägar.

För att förstå musik är det ofta bra att känna något om bakgrunden, både om tiden och om kompositören själv. Många konserthus har på senare tid börjat bjuda in till introduktionsföreläsningar före de konserter där så kallat svår musik står på programmet. Genom att väcka intresse för kompositören kan åhöraren ofta lättare förstå sådant som i annat fall kan te sig som en mur av främmande ljud.

För den som vill veta mer om Arnold Schönberg, som löste upp den klassiska musiken och formade ett helt nytt tonspråk, finns nu en rad ypperliga introduktionsprogram på SVT Play.

En biografisk dimension dominerar i nygjorda filmen Triangeldrama i tolvton,  som beskriver hur den unge konstnären Richard Gerstl kom in i parets liv och sedan blev hustruns hemliga älskare. Programmet Kulturstudion inleds med en alldeles utmärkt introduktion av Johan Korsell och efter nämnda film följer en inspelning av Schönbergs fantastiska kammarsymfoni nr 1, här dirigerad av Tobias Ringborg. 

På SVT Play ligger även en dryg halvtimmeslång inspelning av Schönbergs Verklärte Nacht, här med Danmarks Radios symfoniorkester. 

För den som vill fördjupa sig ytterligare rekommenderas ett avsnitt om Schönberg på Klassiska podden, SR Play, där Camilla Lundberg och Carl Tofft samtalar om ”den självlärde tolvtonsprofeten”. På Youtube finns för övrigt Arnold Schönberg Center, med en hel rad filmer om kompositören.

Österrikaren Arnold Schönberg (1874—1951), som alltså aldrig fick någon formell musikutbildning, blev med tiden en framgångsrik lärare i komposition; till att börja med i Wien och Berlin och därefter i Los Angeles, dit han 1933 tog sin tillflykt, efter nazismens framväxt i Europa. I USA undervisade han senare bland andra Alban Berg och Anton Webern.

Under 1900-talets första decennier, när tonaliteten störtade samman – samtidigt med habsburgska riket – skrev Schönberg en rad verk som uppenbarar en helt ny musikalisk värld.

Som ung skrev han senromantisk musik i Wagners anda. Det dröjde dock inte förrän Schönberg djärvt klev ut i dittills oprövad terräng och började komponera atonal musik. Han blev känd för sin introduktion av tolvtonssystemet – i ett äldre svenskt musiklexikon antyds att denna tonala upplösning kan ha berott på samlevnadsproblem med hustrun!

Inspirerad av Richard Dehmels poem ”Verklärte Nacht” skrev Arnold Schönberg 1899 en stråksextett med samma namn – en ungdomskomposition han sedermera bearbetade för stråkorkester.

Dikten beskriver hur en kvinna och man promenerar i nattligt månljus och framhäver kärlekens förvandlande kraft. Schönbergs komposition är lika romantisk som det samtidstypiska motivet (månsken, mystik, avstånd som plötsligt kan överbryggas). Här möter en valörrik och smäktande kammarmusik påminnande om Richard Strauss, Wagner och Mahler.

Onekligen är det märkligt att den unge Schönberg över huvud taget skrev så här typiskt senromantisk musik (det är ungefär som att se en tidig, figurativ oljemålning av Picasso). Dock anas i den expressiva kraften (liksom i den underliggande, rastlösa energin) en modernistisk stilvilja. Det är som om musiken här står och väger mellan romantik och modernism…

Schönberg klandrades av höga herrar i Wiens Tonkünstlerverein: de refuserade kompositionen med hänvisning till några dissonanta ackord… Faktiskt skulle man kunna betrakta Verklärte Nacht som en av högromantikens kulminationer: musiken är så hyperraffinerat svärmisk och så affekterat känslosam att det länge är litet av hela-havet-stormar i stråkstämmorna. Här dominerar en smäktande böljegång som närmar sig det melodramatiska men aldrig når dithän: detta är på liv och död.

Schönberg tänjer här det romantiska tonspråket så till den grad att verket faktiskt kan betraktas som rena skolexemplet på epokens vurm för laddad känsloutlevelse.

Och inledningsvis klingar verket så modernt att man associerar till samtida nyromantiker som Gorecki och Pärt… Mot slutet av Verklärte Nacht kommer musiken till ro i ett slags förunderlig frid: Förklarad natt.

The post När tonaliteten störtade samman first appeared on Opulens.

OPERA. Björn Gustavsson återser en version av Puccinis “La bohème” som nu ligger på Svt Play och reflekterar över verkets betydelse i operahistoriskt perspektiv.

Puccinis “La bohème”, tillkommen 1895 och med premiär året därpå,  har med tiden blivit ett av operarepertoarens allra mest älskade verk. Detta verk har jag sett i en mängd olika uppsättningar. Flertalet mer eller mindre historicerande, tämligen romantiskt anlagda, andra mer spännande: en psykologiserande tolkning där bohemvännerna träffas och återberättar innehållet likt ungdomsminne; och en annan där Mimi dödssjuk på höga klackar vinglar runt i glittrig storstadsgalleria.

En av de mest traditionella uppsättningarna såg jag för några år sedan på Metropolitan Opera – där Franco Zeffirelli regisserat den mest populära produktion som någonsin satts upp på där. Den har getts årtionde efter årtionde, uppemot 1 500 gånger.

New York-scenen bjuder här en klassisk “La bohème”, varken mer eller mindre, men med en scenografi som verkligen slungar åskådaren in i förment parisbohemiska stämningar; med miljöer där ingen möda sparats för att skapa suggestiva illusioner.

Något liknande kan sägas om den tolkning som ligger ute på SVT Play – och som kan ses fram till nyårsafton. Här återges en filmad föreställning på San Fransisco-operan, med Luciano Pavarotti som Rodolfo – den roll han för övrigt debuterade i, 1961. Hans motspelare som Mimi, Mirella Freni, debuterade även hon som Mimi –bara några år senare, 1965, på Metropolitan.

I denna påkostade, filmiskt detaljrika föreställning, återförenas de båda världsstjärnorna – och därtill i just sina paradroller.

Visserligen är detta en påfallande konventionell iscensättning som i ganska djupa hjulspår schablonartat gestaltar berättelsen.

Föreställningen som SVT köpt in är inspelad 1988 och kan väl i det stora hela uppfattas som relativt slätstruken, i jämförelse med de mer dedicerat nyskapande och/eller fördjupande tolkningsförsök som genom åren också gjorts.

Ett av de mest spännande av det senare slaget presenterade unge Alexander Niclasson häromåret. Där var handlingen förlagd till en centralt placerad teaterkuliss, Theatre Latin, där bohemerna fått tillfällighetsarbeten, och där anställningstryggheten var obefintlig. En på sätt och vis fyndig bild av nutida utsatthet.

Den SVT-aktuella San Francisco-föreställningen såg jag redan 2007, då i form av en av tre dvd-inspelningar som det året gavs ut (Arthaus Musik)  till minne av den då bortgångne Pavarotti – denna karismatiske, ödmjuke och karismatiske artist, med tillnamnet ”kung över de höga C:na”.

I San Fransisco-uppsättningens lite slöa 80-talstappning är det främst huvudrollsinnehavarna som gör det hela så glänsande och extraordinärt. Mötet mellan Mirella Frenis Mimi och Luciano Pavarottis Rodolfo är operahistoria. Se bara med vilken mimik ocjh artistisk skärpa Rodolfo och Mimi spelar sitt första möte – där Rodolfo inledningsvis presenterar sig som poet. ”En fattiglapp men ändå rikast här på jorden…”

Eller som han kort därefter så ärkeromantiskt uttrycker det: ”Jag är poeten – men du är poesin.”

Librettot bygger på en roman av Henri Murger; boken skildrar bohemliv bland fattiga konstnärer i 1830-talets Paris (Leoncavallo komponerade ungefär samtidigt som Puccini en opera efter samma berättelse, men den överskuggades snabbt av konkurrentens framgångar).

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Är man det allra minsta intresserad av modern operahistoria och att ta del av några av det sena 1900-talets mest uppburna operasångare bör man inte missa det fantastiska samspel som Mirella Freni och Luciano Pavarotti här bjuder.

Märkligt nog föddes båda i Modena år 1935. De lekte tillsammans redan i lekskolan – och vänskapen blev livslång.

Samtidigt med “La bohème”-föreställningen visar nu SVT Play även en timslång, mycket sevärd dokumentär om Mirella Freni, där även andra sångarkollegor, som Placido Domingo och Herbert von Karajan, kommer till tals.

The post Ett av operahistoriens mest älskade verk first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. Björn Gustavsson har läst en bok om två sångarliv och berättar här om den en gång så uppburna men numera bortglömda mezzosopranen Kerstin Thorborg och hennes livskamrat Gustaf Bergman.

Kerstin Thorborg och Gustaf Bergman av Christer Eklund
Gidlunds

Handen upp: Hur många känner till den svenska operavärldsstjärnan Kerstin Thorborg?

Sannolikt torde få händer höjas. Trots att denna mezzosopran under 1920- och 1930-talen var Sveriges kanske mest omtalade sångerska, med en lysande internationell karriär – och trots att hon 1944 (samma år som vännen Rolf Björling) utnämndes till hovsångare, har Kerstin Thorborg närmast suddats ut ur den musikaliska offentligheten, nästintill glömts bort.

The post Vem var Kerstin Thorborg? first appeared on Opulens.

KLASSISKT. Vad kan passa bättre än lite tillförsikt denna mörka vår, frågar Björn Gustavsson som bland annat lyssnat å cd:n ”Zuversicht” där mezzosopranen Susanne Langner framför kantater och sånger av Telemann. Men han har ytterligare sju cd-skivor att tipsa om. Så håll till godo!

Baroque Bass, Staffan Liljas samt musiker. Footprint Records. 

I Firenze, av Helena Munktell. Sveriges radios kör och symfoniorkester under Tobias Ringborg. Sterling.

Joseph. Oratorium av Johann Mattheson. Ensemble Paulinum, Pulchra Musica Baroque Orchestra. Capriccio. 

Lully – Miserere. Volym 2. Les épopées, dirigent Stéphane Fuget. Chateau de Versailles.

Russian Roots, Trio Gaspard, Katharina Konradi, sopran. Chandos.

Trennung. Carolyn Samspon, sopran, Kristian Bezuidenhout, fortepiano. BIS.

Winterreise, av Schubert. Benjamin Appl, baryton, James Bailleu, piano. Alpha-Classics.

Zuversicht. Susanne Langner, mezzosopran, samt musiker. Genuin.

Basbarytonen Staffan Liljas, som de senaste tio åren etablerat sig som en av den tidiga musikens stora kännare, är en lika inkännande som hängiven sångare. På debut-cd:n ”Baroque bass” excellerar han i musik av Monteverdi, Purcell etcetera – tillsammans med dedicerade musikerna Jonas Nordberg, luta, Mime Brinkmann, cello, och Peter Lönnerberg, orgel.

Helena Munktell, född 1852 och uppvuxen i musikalisk salongsmiljö på Grycksbo herrgård i Dalarna, rönte med tiden stora framgångar med sitt komponerande – åtminstone med tanke på att hon hade att kämpa mot dåtida fördomar mot yrkesarbetande kvinnor.

Återkommen från Paris framträdde hon med symfoniska verk ”Svit för stor orkester”, ”Valborgsmässoeld” och ”Dalasvit” (med underbara ”Le lac de Siljan”). På senare år har man allt mer börjat upptäcka denna begåvade, bortglömda tonsättare, där svensk nationalromantik smält samman med fransk impressionism.

Fantastiskt att hennes enaktsopera ”I Firenze” nu finns utgiven på cd. Urpremiären på Stockholmsoperan 1889 var framgångsrik – men därefter föll den i glömska. ”I Firenze” är sannolikt den första opera här i landet som skrivits av en svensk kvinna. Operan dammades av 2017 och framfördes konsertant i Berwaldhallen, med Sveriges radios symfoniorkester. Det är också i denna konstellation – och med hängivne romantikdirigenten Tobias Ringborg – som Sterling lanserar denna påkostade cd och med sångar-ess som Susanna Andersson, Fredrik Zetterström och Marcus Jupither bland solisterna.

En veritabel kulturgärning denna cd! Som bonus en Munktell-kantat till Fredrika Bremer och några av hennes körsånger, såsom ”Äppelträdets visa”.

Den tyske kompositören Johann Mathesson, samtida med Bach och Händel, hör till de bortglömdas skara. Under sin livstid var han musikdirektör vid Hamburgs domkyrka samt framträdde som sångare (tenor) på stadens opera. Han gav ut ett 90-tal verk, såväl operor som oratorier, kantater, sviter och sonater.

Fantastiskt att hans oratorium ”Joseph” från 1727 nu åter väckts till liv – och här gjort med sådan grundlighet, kärlek och omsorg att man som lyssnare blir riktigt rörd. Månadens cd-fynd!

Den franske barockkompositören Lully hade en central ställning i det franska musiklivet. Ludvid XIV utsåg honom 1672 till direktör för den nybildade ”Academie Royale de Musique et de Danse”. Lully fick genom ett kungligt privilegium kontrollen över alla musikdramatiska framföranden i Frankrike.

Väldigt fint återskapas tre motetter av Lully (en Miserere och två ytterligare) – som under Stéphane Fugets ledning görs med just den precision musik av detta slag kräver.

Rysk musik, inklusive Beethovens ”Vier russische Volkslieder in Bearbeitung”, återfinns på skivan ”Russian roots”, där sopranen Katharina Kontradi gör fina insatser, särskilt i Rachmaninovs Vocalise (trots att den görs så antiromantiskt, eller just därför), understödd av Jonian Kadesha, violin, Vashti Hunter, cello, och Nicholas Rimmer, piano.

”Trennung/Songs of separation” heter cd:n där fantastiska sopranen Carolyn Samspon (vars idiom ligger nära Ann Sofie von Otters) sjunger exempelvis Mozarts ”Abendempfindung” och Haydns ”Die Verlassene”. Kärlekssmärta och bitterljuv musik – alltsammans till Kristian Bezuidenhouts elegant följsamma fortepiano.

Schubert: på område efter område (symfonierna, stråkkvartetterna, pianosonaterna, sångerna) överskred det unga geniet etablerade former – röjde väg för de subjektiva uttrycksformer som inom kort grundligt skulle komma att förändra det europeiska musiklandskapet.

Sångcyklerna Die schöne Müllerin (1823) och Winterreise (1827) liksom den postumt utgivna samlingen Schwanengesang (1828) är epokgörande med sin litterära inlevelse och självständigt gestaltade, atmosfärskapande klaversats.

”Winterreise” skuggas visserligen av Döden – men vilken skönhet, vilken hemlig fröjd i gläntorna! Och baryton Benjamin Appl imponerar, med mjuk timbre, finstilt nyanseringskonst – men framför allt ett kompromisslöst temperament som avsevärt höjer tolkningstemperaturen. Härtill James Bailleu som rivigt lyfter fram pianostämmans nervighet.

Vad kan passa bättre än lite tillförsikt denna mörka vår. På cd:n ”Zuversicht” framför mezzon Susanne Langner kantater och sånger av den extremt produktive Telemann – ackompanjerad av en grupp musiker som utmärkt tar sig an sin uppgift. Den allmänna karaktären är lite av tillfällighetsmusik, men här finns – som i de flesta sammanhang, gömda eller fördolda, verkliga guldkorn (exempelvis spår 3, ”Die Zufriedenheit”).

The post Ny musik denna mörka vår  first appeared on Opulens.

PROGGROCK. Björn Gustavsson har läst boken ”Träd, Gräs och Stenar, Pärson sound, International Harvester” som dokumenterar ett band som under olika beteckningar stack ut i den svenska proggmusikens 70-tal.

Först måste sägas: Vilken fantastisk bok! Den 365-sidiga, mångskiktade och förvånansvärt påkostade volymen ”Träd, Gräs och Stenar, Pärson sound, International Harvester”, med undertiteln ”En kollektiv berättelse”, dokumenterar ett av den svenska alternativrörelsens mest säregna band, format av det radikala klimat som rådde kring decennieskiftet 1970.

Men samtidigt blir boken (utgiven på Dokument Press) indirekt något än mer, nämligen ett äreminne över en tidsålder då tron på ett annorlunda samhälle inom den unga generationen var nästintill oändlig.

Det jag saknar är övergripande resonemang, sammanfattande text av vad detta rockband i sina olika konstellationer verkligen betytt, och att man på ett generellt plan försökt sätta in bandets placering i en större kontext. Nu kommer detta mera indirekt, så att säga på köpet.

Fantastiska helsidesfoton speglar svärmiskt grönavågenliv i Likenäs, övre Klarälvdalen, de första åren på 70-talet. Nyodlarromantik och väldiga bergshöjder, strimlade av kalhyggen. Gruppmedlemmarna bjuder hit sina vänner. Personerna ser ut som hippies eller som statister i en filmatisering av Raskens. Man lever 1800-talsliv på magnifika gamla gårdar. Spelar, diskuterar politik, formar utopier, odlar morötter, äter makrobiotiskt.

Bandmedlemmen Thomas Mera Gertz: ”Grönsaker och ris var vår basföda i flera år. Vi gick till Solidarisk handel, en affär i Stockholm som importerade vietnamesiskt ris och vi köpte direkt från biodynamiska odlare i Järna. Sonja Gransvik fyller i: ”Vi ville få med hela livet i det vi gjorde. Musik, matlagning, dans och gemenskap. Vi såg oss som små delar av en större helhet av livet självt.”

Över huvud taget fick folkmusiken vid denna tid ett starkt uppsving.

Bo Anders Persson, bandets frontfigur, minns tillbaka: ”I början var vi tjugo personer som bodde i en stor risig bondkåk från 1700-talet.” Hans dåvarande sambo, Sonja Gransvik, minns: ”De som hade deltagit i Gärdesfesten och som fanns runt Träd, Gräs och Stenar kom hit på sommaren och många bodde i vårt kollektiv. /—/ Så småningom bildades det flera kollektiv av inflyttade ungdomar.”

Klipp från dåtida tidningsartiklar och recensioner breddar bilden av den dåtida responsen. Roligt och tidstypiskt är vad Östersundspostens recensent skrev efter en konsert med Träd, gräs och stenar 1969: ”Ungdomen jublar, äldre stoppar bomull i öronen.”

Konserterna var ofta upplagda som happenings. Avståndet mellan musiker och publik skulle minimeras. Allt var alternativt. Sättet att tänka. Sättet att leva. Sättet att klä sig. Sättet att spela. Träd gräs stenar spelade progressiv, delvis psykedelisk rock. Genom åren framträdde man under olika namn – även som Pärson Sound och International Harvester.

1970 släpptes albumet ”Träd, gräs och stenar” som samtidigt kan ses som en tidig spegling av den snabbt växande gröna vågen vid denna tid. Underligt nog missar man dock att dra paralleller till den starkt besläktade gruppen Contact, som verkade samtidigt och som samtidigt lyfte in folkmusiken i sin rock (Skäggmanslaget). Över huvud taget fick folkmusiken vid denna tid ett starkt uppsving. Den ansågs oförstörd av kommersialism och imperialism: den kom direkt från folkdjupen.

Bandet upplöstes 1972 men har därefter, i perioder, återuppstått, låt vara att ledaren, Bo Anders Persson, sedan 2008 inte medverkar. Han tycks tidigt ha fascinerats av en lantlig tillvaro med egenodling. När bandet i början av 70-talet tillbringade mycket tid i norra Värmland var orsaken till detta till stor del att man lät sig inspireras av odlarlegenden Anders Björnson i Klarälvdalen, som ägnade sig åt vad som då kallades ”vänlig odling”. Björnson blev gruppens guru – ett slags parallell till hur dåtida rockband influerades av indiska gurus.

Boken berättar gruppens historia från bandmedlemmarnas och deras vänners perspektiv. ”I bandets anda har boken kommit till genom en gedigen kollektiv insats”, som det heter i förordet.

Torbjörn Abelli minns när Bo Anders Persson fick stycket ”Love is here to stay” framfört på en jazzklubb i Stockholm: ”Fylkingen var Darmstadtskolan, Stockhausen. Totalt humorbefriade och känslobefriade. En oerhört intellektuell laboratoriemusik, de vita rockarnas musik. Så när Bo Anders skrev ett stycke till en elevkonsert på Musikhögskolan upprörde han publiken.”

Urban Yman summerar: ”Vi ville föra in rock- och popmusikens primitiva enkelhet i den komponerade musiken och korsbefrukta dessa repetitiva mönster. /—/ Jazzens suggestiva upprepning föregick den psykedeliska musiken. /—/ Drogerna pekade åt samma håll som den sökande musiken; en intåvänd magisk självcentrering.”

Bo Anders Persson förklarade i en intervju 1967 att bandet ”började som ett experiment mellan jazz och Terry Riley” men att man därefter mest utgår från samtida pop – samtidigt som man inspireras av indisk och afrikansk musik. Mångsidigheten var redan från begynnelsen fundamental: ”Vi känner oss attraherade av svensk folkmusik, svensk folkkultur, svensk natur, vi undrar om man kan göra någonting av det.”

Torbjörn Abelli kompletterar: ”Den svenska folkmusiken var av stor betydelse för International Harvester – kulturarvet återupptäcktes och nytolkades. /—/ Det visade sig också att den gamla musikskatten ofta var betydligt mer mångfacetterad, råare, rockigare än den putsade fasaden – den ganska tillrättalagda, ”officiella folkmusiken.”

Ludvig Rasmusson betecknade 1968 International Harvester som ”ett av Sveriges bästa popband”. Samma år formulerade gruppen ett manifest, rubricerat ”Front mot överklasskulturen”, där man tidsenligt lyfter fram FOLKETS kultur. Bandmedlemmen Urban Yman gör en pregnant iakttagelse: ”Klassmässigt var det en förvirrad tid. Studenter och överklassfolk hade proletariatet som förebild – medan proletariatet hade borgarklassen som sin förebild.”

Den legendariska Gärdesfesten 1969, Sveriges motsvarighet till Woodstockfestivalen, blev på sätt och vis startskottet för den svenska progressiva musikrörelsen. Träd, gräs och stenar kom därefter att få uppleva några mycket spännande och framgångsrika år – och en rad turnéer i den hippieaktigt målade gamla volkswagenbussen.

Bo Anders Persson, som hoppade av en bana som kompositör inom klassisk musik, säger i en tillbakablick följande: ”Det känns som om den svenska rockmusiken dog med oss. Vi fick aldrig några riktiga efterföljare.”

The post Ett av alternativrörelsens mest säregna band first appeared on Opulens.

PROSA. Under vårt sedvanliga veckolånga vårvinteruppehåll har vi glädjen att presentera fyra utdrag ur vår medarbetare Björn Gustavssons debutroman Jag var Johannes Brahms. I dag publicerar vi den fjärde delen.

Tidigare har vår medarbetare Björn Gustavsson utkommit med litteraturhistoriska verk, en novellsamling, samt fyra diktsamlingar. Hans debutroman bär visserligen titeln Jag var Johannes Brahms, men det är en text som rymmer fyra parallella människoöden i olika tidsplan. Det är alltså inte någon biografi över Brahms, om någon nu trodde det. Romanen gestaltar förälskelsens omvälvande kraft.

I korthet kan romanens innehåll beskrivas så här: Den framgångsrike förlagsredaktören Vilhelm förälskar sig i  konstnären Gunilla – och är genast beredd att göra vad som helst för att få henne. Den långt yngre Mikael sitter framför datorn och får syn på ett profilfoto – och inser att den främmande kvinnan på skärmen, Anna, är någon han snarast vill lära känna. Hugo Alfvén blir fullständigt besatt av den vackra Marie Kröyer som han 1902 möter i italienska Taormina. Omedelbar kärlek drabbar även den tjugoårige Johannes Brahms när han 1853 träffar Clara Schumann i Düsseldorf.

OPULENSREDAKTIONEN

Utdrag ur Jag var Johannes Brahms. Del 4: 

Johannes satt kvar på pallen. Han betraktade de vackra möblerna, väggarnas akvareller och oljemålningar. Mitt i rummet en kristallkrona, svagt blänkande i det gråbleka eftermiddagsljuset. Nära fönstren meterhöga palmväxter, på spegelbyrån marmorbyster som han redan härifrån kunde se föreställde Beethoven, Schubert, Chopin… «Välkommen, herr Brahms.» Clara Schumann sträckte ut en liljevit hand. Hennes blick träffade honom som en eldstråle. Robert lade handen om hennes rygg och förde henne fram till soffan. När Johannes nått fram till allegrot strömmade energin med överraskande kraft; fortare och fortare – snart skulle den stupa i plötslig tystnad. Han böjde huvudet, vågade titta upp. «Det var mycket fint», sa Robert. «Överraskande fint. Och jag hör att ni är påverkad av Beethoven. I högre grad än jag själv.» «Tack, herr Schumann. Den ska uruppföras i Gewandhaus om några månader.» «I Gewandhaus?» sa Clara. «Där hade jag min debutkonsert. Jag är ju uppvuxen i Leipzig, som ni kanske vet.» «Jag var där när du gjorde ditt första framträdande», fyllde Robert i. «Du var bara nio.» «Han var överallt där jag var», skrattade Clara. «Och sedan bodde vi även i Leipzig.» «Jag förföljde dig», sa Robert. «Det fanns bara du i min värld. Och så är det fortfarande.» «Glöm inte våra barn», sa Clara. «Knappast», sa Robert. Så vände han sig till Johannes. «Om ni tillåter ska jag skriva ett rekommendationsbrev till Breitkopf och Härtel. Er sonat måste publiceras. Men nu vill jag höra mer av er. Vad har ni att erbjuda oss?» «Jag skulle kunna spela min andra sonat. Den skrev jag förra året. Faktiskt innan den första.» «Det är bra. Ju mindre logik, desto bättre!» Robert skrattade hjärtligt. Johannes var tacksam att han fick möjlighet att spela även detta verk, som hade en mer romantisk karaktär; inte var inte lika anspänt; inte lika slipat, formalistiskt. Här lägrades ett större lugn, och horisonterna var vidare. Här tonade böljande sädesfält fram; söndagsfrid, grönska, vattenblänk… Här klingade en melankoli besläktad med Chopins – och framför allt fanns här ett släktskap med den Robert Schumann som Johannes så länge beundrat. Knappt hade han slagit ner de två avslutande ackorden i fortefortissimo förrän Robert sprang upp, ropade hurra och sa att det här var det bästa han hört på länge. «Nu ska jag hämta en flaska sekt, och sedan hoppas jag att ni vill äta en enkel middag med oss och att vi därefter kan fortsätta musicerandet.» Knappt hade han hastat iväg förrän Clara kom fram till flygeln. Hennes blickar och leenden skickade stötar av spänning genom hela kroppen. «Ni är fantastisk, Johannes Brahms», sa hon. «Ni kommer som en uppenbarelse, som en gåva från Gud.» «Vi kommer väl alla från Gud», sa han avvärjande. Återigen mötte han hennes blick – och återigen kände han sig alldeles förvirrad av den vackra kvinnans nätta uppenbarelse. Hon stod bara en meter från honom och gjorde ingen ansats att gå. Han kände sig paralyserad, som träffad av blixten. Han hade upplevt det förr, men aldrig så starkt: med vissa människor känner man från första stund en lika oerhörd som självklar förbundenhet. Om även den här sonaten kom i tryck skulle han tillägna den Clara. Hon trädde aningen närmre. Han förlorade sig fullständigt i hennes mjuka, öppna blick – och när han åter kom till sans hade han ingen aning om hur länge de faktiskt – kändes det som – drunknat i varandras väsen. Det var som om han just fått uppleva ett under; som om han tillfälligt vistats i en fullständigt annan dimension och nu med ens kallats tillbaka till en verklighet som med ens kändes ovan och främmande. «Här ska firas!» Robert kom inrusade, han höll upp flaskan som i triumf. «Ni ska bara få höra ett tredje stycke», sa Johannes; med ens kände han sig fullständigt bekväm hemma hos paret Schumann. Han spelade Albumblatt i a-moll, en bagatell, bara några minuter, men han anade att Clara skulle tycka om den – och när han tog emot glaset som räcktes mot honom sa hon: «Det är sagolikt, herr Brahms. Ni skriver musik indrypt av en skönhet som känns andlig. Var hämtar ni er inspiration? Har ni hemlig tillgång till de himmelska sfäerna?» Efter middagen, med många skratt och med en hel barnaskara i olika åldrar som med ens dykt upp, fortsatte samvaron i musikrummet, medan tjänstefolket tog sig an uppgiften att försöka få isäng de upprymda barnen, som uppenbart hade haft stort nöje av den unge Brahms besök (och som dessutom så öppet visat sin förtjusning i dem). Clara tände ljusen i kristallkronan och på flygelns utsirade lampetter. Robert hade tänt sin pipa och erbjöd Johannes en cigarr. Stämningen hade blivit än mer förtrolig i det dämpade ljuset. Samtalet flöt lätt och naturligt, som om de länge varit vänner. Det var som om de bands samman av en ändlös kärlek och att den fanns där mellan alla tre. Den behövde inte uttalas eller analyseras: den var självklar. Robert bjöd på ett gyllene Eiswein från Moseldalen. De kom överens om att spela varandras kompositioner. Robert annonserade ett d-moll-scherzo. Han riktade sig till Johannes. «Det här skrev hon när hon var nitton.» «Glöm inte: Con passione!», ropade Clara. «Hur skulle jag kunna glömma något när det gäller dig», sa Robert. «Men kära Clara: nu skulle jag vilja att du spelar din a-moll-romans.» Johannes sköt bakåt stolen så att hon lättare skulle ta sig förbi fram till pianot. «Hon skrev den i somras», fortsatte Robert. Johannes, berusad av både vinet, cigarren och sällskapet, lutade sig bakåt i den tungt stoppade soffan. Den sirligt klangrika musiken förde långt, långt bort – till just den sortens drömlandskap där han själv brukade finna sina djupaste, mest givmilda källådror. När det var Johannes tur bad han om noter till något av Roberts senare verk – och så spelade han, a vista, Drei Fantasiestücke. Ju längre in i verket han kom, desto tydligare kände han hur besläktade de var. Tänk att han nu fick spela denna underbara musik i närvaro av den kompositör som sedan längre var hans största förebild och läromästare. Det var som om han denna dag sugits in i en sagovärld – samtidigt som allt var på riktigt. Han kände både eufori och febrig anspänning. «Vad ska du spela, min kära hustru», sa Robert och stoppade ny tobak i pipan. «Jag tror jag vill spela fyrhändigt med vår gäst», sa hon (rösten med ens så underligt beslöjad) och skred i sin långa klänning fram mot nothyllorna. Hon föreslog Schuberts f-moll-fantasi. Robert ställde fram ännu en pianopall. Johannes kände hennes röst svepa genom sig, orden svepte som slickande eldslågor. «Möchten Sie Schubert mit mir spielen, Herr Brahms…» Det frasade om den mörkgröna klänningen när hon satte sig. Det mörka håret var stramt och sedesamt uppsatt. Han försökte föreställa sig hur hon såg ut när hon släppte det fritt. Säkert skulle hennes skönhet i den stunden vara outhärdlig… Mjukt böljade temat fram… Han förnam hur musikens starka energier obehindrat flöt mellan dem. Förnimmelsen av hennes kropp nästan hypnotiserade honom. Samtidigt kände han hur självklart och fritt de möttes här i musiken. De sprang i bredd nerför blomstrande ängar, de beundrade storslagna utsikter, musikens dalar, musikens höjder, de biktade i toner sin kärlek till varandra. De snuddar varandra med händerna, nu en handled, nu hela armen. Deras själar möts som i en jublande dans. Under skydd av toner kan han släppa sin kärlek fri, de svarar på varandras melodier, de dansar, de slingrar sig om varandra, de möts nakna och hennes händer skickar våg efter våg av förtroenden som han besvarar med nya vågor som hon i sin tur tar emot, som hon turnerar innan de åter möts i sammanbundna stämmor där de förenas och – «Men hur kan ni spela så samstämt?» sa Robert. «Jag är hänryckt.» «Vi är alla hänryckta», sa Clara. De blev sittande kring soffbordet. Samtalet flöt med en lätthet och upprymdhet som Johannes tidigare aldrig upplevt. Robert satte sig vid pianot och bad Clara ta fram några av de Lieder som hon hade tillägnat honom genom åren. Johannes sjönk djupt ner inte bara i soffan – utan i en njutning som var så överväldigande att han tyckte sig sjunka i en ändlös ro. Claras sjöng änglalikt, och blotta insikten om att dessa sånger – som faktiskt överträffade Schuberts – alstrats av denna underbara kvinna bäddade in honom i en ljuv känsla av övermättnad. Hon sjöng Der Traum… Am Strande… Der Wanderer… Ich stand in dunklen Träumen… När hon till sist sjöng Sie liebten die beide trodde han först inte det var sant. Hade hon förmågan till prekognition? Hon sjöng om en kvinna som älskade två män… Och varför sjöng hon den nu? Och varför hade Robert valt just den, just ikväll? Klockan slog tolv, Robert föreslog att de skulle gå ut på balkongen och andas lite frisk luft innan de sa god natt. Johannes hade tidigare under kvällen tackat ja till att övernatta i gästrummet. Clara stod mitt emellan dem. Från andra sidan gatan hördes ett svagt sus när vinden drog genom lövkronorna. En hästskjuts klapprade förbi några hundra meter bort, med en svagt flämtande oljelampa. «Det känns i luften att ni bor nära vattnet», sa Johannes. Han var knappt medveten om vad han sa. Det enda han var medveten om var Claras närvaro. «Vilken fantastisk kväll», sa Robert. «Världen är full av fantastiska tillfälligheter.» «Är du säker på det?» sa Clara. «På vad?» «På att det är tillfälligheter?» Ingen sa något. Johannes kände jublet stiga inom sig. Pelare efter pelare av övermodig lycka. Det där hade Clara inte sagt av en slump. Hennes kropp strålade som en värmespis. Han lät handen snudda mot hennes klänning. Hon drog sig inte undan. Nästan omärkligt strök han vidare ner längs det silkesmjuka tyget. Han kände att hon inte misstyckte. Han kände att hon var mycket närmare än hon faktiskt var. Mer och mer förstod han att känslorna var ömsesidiga. Han kunde knappt andas. Han var så hänförd att han knappt kunde andas.

The post Ur “Jag var Johannes Brahms” – Del 4 first appeared on Opulens.

PROSA. Under vårt sedvanliga veckolånga vårvinteruppehåll har vi glädjen att presentera fyra utdrag ur vår medarbetare Björn Gustavssons debutroman Jag var Johannes Brahms. I dag publicerar vi den tredje delen.

Tidigare har vår medarbetare Björn Gustavsson utkommit med litteraturhistoriska verk, en novellsamling, samt fyra diktsamlingar. Hans debutroman bär visserligen titeln Jag var Johannes Brahms, men det är en text som rymmer fyra parallella människoöden i olika tidsplan. Det är alltså inte någon biografi över Brahms, om någon nu trodde det. Romanen gestaltar förälskelsens omvälvande kraft.

I korthet kan romanens innehåll beskrivas så här: Den framgångsrike förlagsredaktören Vilhelm förälskar sig i  konstnären Gunilla – och är genast beredd att göra vad som helst för att få henne. Den långt yngre Mikael sitter framför datorn och får syn på ett profilfoto – och inser att den främmande kvinnan på skärmen, Anna, är någon han snarast vill lära känna. Hugo Alfvén blir fullständigt besatt av den vackra Marie Kröyer som han 1902 möter i italienska Taormina. Omedelbar kärlek drabbar även den tjugoårige Johannes Brahms när han 1853 träffar Clara Schumann i Düsseldorf.

OPULENSREDAKTIONEN

Utdrag ur Jag var Johannes Brahms. Del 3: 

Nu, efter flera veckor i Taormina, kände hon sig styrkt. Vilken himmelsk plats detta var! Sicilien botade henne: här blev hon frisk. Här fylldes hon av ljus, här blev hon sig själv igen. Det enda som nu molade i henne var att hon snart skulle återvända till Sören – och att allt skulle vara som vanligt igen. Hon bodde på Villa San Pietro, ett pensionat som drevs av två danska systrar, och som låg i södra delen av stan, högt och med strålande utsikt över den sicilianska kusten strax nedanför. Om dagarna brukade hon promenera omkring med Bertha Knudtzon, som var älskarinna till Georg Brandes – som hon förresten träffat ibland men på senare tid nästan aldrig; hans envisa försök att förföra henne var alldeles för irriterande. Hon satt i vilstolen och halvdåsade i eftermiddagsvärmen. Färgerna djupnade i skuggan. Hon kom ihåg Sörens ord: «Även i skuggor döljer sig många färger.» Tänk att det bara var ett år sedan de var här tillsammans… Små vindpustar gav lite efterlängtad svalka under det uppspända segeltyget. Hon halvlåg, nedsjunken i en underbar dvala. Det fanns inget så underbart som denna italienska dvala. Allting omkring var översinnligt i sin mjuka skönhet… Det skulle Sören också ha tyckt. Kanske var det just deras behov av skönhet som hållit dem samman. Denna längtan efter allt som var vackert. Deras likartade blick, deras likartade känslighet. Hur de när som helst kunde stanna upp bara för att uppmärksamma den andre på ljuset: «Titta så vackert ljuset faller!» «Titta vilket ljus!» En kypare närmade sig försynt, frågade: Vuoi qualcosa di piú da bere, signora? Hon drack varje dag av det här honungslena svala sicilianska vinet och hon kände hur gott det hade gjort henne med den här tiden. Sören ogillade att hon reste bort ensam. Det såg inte bra ut att hans hustru gav sig iväg så där. Han var mån om sitt rykte och var alltid rädd att det skulle börja pratas. Men med åren hade de här rekreationsresorna blivit nödvändiga. Hon skulle inte ha stått ut med alla hans krav om hon inte ibland kunnat åka iväg så här. Tiden i Taormina hade glidit förbi som en ändlös, lättjefull dröm. Varje dag samma djupblå himmel, varje dag samma kompakta, välgörande värme… Så med ens hörde hon en bekant röst i änden av terrassen. Det var hennes gamla väninna Anna Norrie, som nyligen aviserat att hon skulle komma och hälsa på. Hon pratade högt och uppsluppet. Strax hördes en mansröst; han talade svenska. Anna kom fram och kramade om henne. Hon presenterade sitt resesällskap, en tunnhårig ung man med mustasch, iförd linnekostym och som genast förbindligt lyfte på stråhatten. «Hugo Alfvén, angenämt», sa han. Det lät så uppstyltat att Marie inte kunde låta bli att skratta. De beställde vin och satte sig kring bordet på den runda klippavsatsen en trappa ner. Runtomkring kaktusar och förbrända buskar, några hundra meter ner Bella Isolas sandstränder, den bergiga halvudden och det ständigt lika blå havet. De pustade i värmen och Anna berättade om den långa tågresan och allt de upplevt. Marie visste inte vad hon skulle tro. Anna var gift med en dansk författare, det var i Köpenhamn de träffats första gången, och här kom hon med en svensk kompositör vars namn hon bara svagt kände igen, men som tydligen följt med som resesällskap och nu, efter vad han själv sa, hoppades få uppleva några konserter här på Sicilien. De skålade i vitt vin, och både Anna och Hugo var hänförda över utsikten ner mot Giardini Naxos och längst i fjärran Syracusa. Åt norr reste sig Etna, med en svag rökpelare som steg som en dunst mot den disigt djupblå himlen. Hugo och Anna inkvarterade sig i varsitt rum och på kvällen åt de middag på den stora stensatta terrassen. Marie, elegant i sin barärmade gula klänning och med en ros i det uppsatta håret, fick många att vända sig om när hon kom fram till det dukade bordet. Hon märkte Hugos blickar; han sög tag i henne och hon förmåd- de inte värja sig. De kommande dagarna besökte de en konsert i domkyrkan och åt sedan middag tillsammans, alla tre, på torget utanför. Musiker med banjo och dragspel kom fram, liksom en sångare. Hugo gav dem en stor sedel som tack. De återvände till terrassen, satt ute sent och drack champagne, vågbruset från stranden hördes ända hit, och stjärnhimlen välvde sig högt över cikadornas spel. När de skulle säga god natt förlorade hon sig så djupt i hans ögon att hon efteråt inte kunde minnas om de hade blivit stående så länge eller bara en kort stund, men när hon åter kom till sans insåg hon att något hade hänt och att hon inte hade kraft att värja sig mot känslan; hon måste få reda på vad detta betydde. När hon kom upp på rummet insåg hon att det här ögonblicket skulle hon inte komma undan; det här kanske var hennes livs vändpunkt. Kanske är det först nu det börjar på riktigt, tänkte hon. Livet. Mitt liv.

The post Ur “Jag var Johannes Brahms” – Del 3 first appeared on Opulens.

PROSA. Under vårt sedvanliga veckolånga vårvinteruppehåll har vi glädjen att presentera fyra utdrag ur vår medarbetare Björn Gustavssons debutroman Jag var Johannes Brahms. I dag publicerar vi den andra delen.

Tidigare har vår medarbetare Björn Gustavsson utkommit med litteraturhistoriska verk, en novellsamling, samt fyra diktsamlingar. Hans debutroman bär visserligen titeln Jag var Johannes Brahms, men det är en text som rymmer fyra parallella människoöden i olika tidsplan. Det är alltså inte någon biografi över Brahms, om någon nu trodde det. Romanen gestaltar förälskelsens omvälvande kraft.

I korthet kan romanens innehåll beskrivas så här: Den framgångsrike förlagsredaktören Vilhelm förälskar sig i  konstnären Gunilla – och är genast beredd att göra vad som helst för att få henne. Den långt yngre Mikael sitter framför datorn och får syn på ett profilfoto – och inser att den främmande kvinnan på skärmen, Anna, är någon han snarast vill lära känna. Hugo Alfvén blir fullständigt besatt av den vackra Marie Kröyer som han 1902 möter i italienska Taormina. Omedelbar kärlek drabbar även den tjugoårige Johannes Brahms när han 1853 träffar Clara Schumann i Düsseldorf.

OPULENSREDAKTIONEN

Utdrag ur Jag var Johannes Brahms. Del 2: 

Vid dryga sextio hade Vilhelm förlikat sig med singellivet. Visst träffade han kvinnor, men han hyste inga illusioner om en bestående relation. Men för några månader sedan inträffade något som gjorde att drömmen om den stora kärleken åter väcktes till liv. Det hade varit en grå marsdag, vilken som helst. Han mindes hur han suttit och rutinmässigt ögnat igenom Dagens Nyheters nätupplaga. Plötsligt fastnade han för ett reportage från Lunds konsthall. En nyöppnad separatutställning hade redan på vernissagedagen väckt stor uppmärksamhet. På flera av bilderna syntes konstnären i helfigur; en trådtunn kvinna med långt blont hår och exklusivt klädd – men kontrastrikt, med en tilltalande bohemisk touche. Hennes utseende fullkomligt bländade honom. Även konstverken var extraordinära oljemålningar i storformat, abstrakta former, skissartade gestalter, alltsammans utfört i nedtonade färgskalor i drömlikt dimmigt blått och grått i olika nyanser. Han googlade på konstnären, Gunilla Wadsten, och fann att hon var 48 år, gift med en jurist, 55, och bosatt på en gård på Bjärehalvön, nära Hovs hallar. Han ställde in satellitfunktionen på googlemaps och zoomade in huset där de bodde; en kringbyggd skånegård i klassisk stil, bara en kilometer upp från stranden. Han sökte på hennes namn på youtube och strax fick han upp de mest fantastiska filmer där hon visade runt i sin ateljé och även keramikverkstaden i ett intilliggande rum. Hennes röst, hennes charmiga leende, hennes utsökta sätt att röra sig – alltsammans grep honom djupt. Han sökte vidare på internet och läste igenom några recensioner. Svenska Dagbladets kritiker beskrev utställningen som sensationell och berömde «dessa ibland bara svagt antydda former, eller möjligen materialiseringar av själstillstånd, med en geometrisk känsla påminnande om Braque». Dagens Nyheter beskrev «landskap i dimmig upplösning, i gränslandet mellan verklighet och dröm». En annan kritiker talade lyriskt om konstnärens förmåga att förmedla ett slags «tingens hemligheter» och ansåg att målningarna kunde påminna om såväl Hammershöi som Giacometti. «Det koloristiska växelspelet är sparsmakat, raffinerat och genomgående buret av livsbejakande sensualitet.» Till vilket pris som helst måste han få träffa denna fullblodskonstnär. Vad var hon för en människa som på detta sätt kunde utvinna skönhet ur de enklaste ting. En sten, en trädstam – med hennes blick tycktes verkligheten kunna återfå precis den magi han själv så ofta upplevde. Den fanns ju där – alltsammans handlade om med vilken blick man såg på världen. Han kom att tänka på van Gogh, som arbetat på likartat sätt. Efter mycket letande hittade han hennes mailadress. Han skrev att hennes målningar talade till honom på ett överrumplande djupt plan och att han gärna skulle vilja se mer. Hon svarade vänligt att han var välkommen att hälsa på henne och hennes man och att han gärna kunde få se ateljén. Hon frågade om han hade varit i konsthallen eller på vilket sätt han annars kände till henne. Han hänvisade till reportaget och förklarade att han var passionerat intresserad av konst och att ingenting, utom möjligen musik, kunde ge honom så djupa livskänslor. Hon frågade vad han själv sysslade med. När hon fick veta att han arbetade som redaktör på ett bokförlag i Stockholm blev hon tydligt intresserad. Publicerade de förresten konstböcker? Nej, bara skönlitterära verk; men om hon ville kunde han sätta henne i förbindelse med en kollega som säkert kunde tipsa henne om nya spännande titlar. När han avslöjade att han själv skrivit några böcker blev hon eld och lågor. Det var bara några enkla försök, sa han avvärjande, de publicerades på ett annat, ytterst litet förlag och hade bara sålt i femtio exemplar. Jag vill gärna läsa dem, svarade hon. När han skickat henne en pdf med dikter öste hon beröm över honom och förklarade att hans ord nått henne «nästan intravenöst».

The post Ur “Jag var Johannes Brahms” – Del 2 first appeared on Opulens.

PROSA. Under vårt sedvanliga veckolånga vårvinteruppehåll har vi glädjen att presentera fyra utdrag ur vår medarbetare Björn Gustavssons debutroman Jag var Johannes Brahms. I dag publicerar vi den första delen.

Tidigare har vår medarbetare Björn Gustavsson utkommit med litteraturhistoriska verk, en novellsamling, samt fyra diktsamlingar. Hans debutroman bär visserligen titeln Jag var Johannes Brahms, men det är en text som rymmer fyra parallella människoöden i olika tidsplan. Det är alltså inte någon biografi över Brahms, om någon nu trodde det. Romanen gestaltar förälskelsens omvälvande kraft.

I korthet kan romanens innehåll beskrivas så här: Den framgångsrike förlagsredaktören Vilhelm förälskar sig i  konstnären Gunilla – och är genast beredd att göra vad som helst för att få henne. Den långt yngre Mikael sitter framför datorn och får syn på ett profilfoto – och inser att den främmande kvinnan på skärmen, Anna, är någon han snarast vill lära känna. Hugo Alfvén blir fullständigt besatt av den vackra Marie Kröyer som han 1902 möter i italienska Taormina. Omedelbar kärlek drabbar även den tjugoårige Johannes Brahms när han 1853 träffar Clara Schumann i Düsseldorf.

Romanen skildrar således fyra parallella förälskelser – där komplikationen är att samtliga fyra kvinnor redan är gifta. Det rör sig om en fresk, med stor spännvidd i tid och rum, som skildrar människors dubbelhet.  Här får vi möta passioner, drömmar och själsfrändskap – men också längtan och svek, om ensamhet och gemenskap, om lycka och sorg… Detta är också en roman om konstens betydelse i vid mening – som tröst, som livselixir och som nödvändighet.

I en recension i Kulturdelen skriver Isak Adolfsson bland annat följande om Björn Gustavssons roman: “Det finns en musikalisk lätthet i texten. Utan att vara tung eller svulstig, trippar texten fram; med ledighet rör den sig förutom mellan de olika narrativen även mellan skilda ämnen som historia, konstkritik, politik och musik. Att kunna tala ledigt om allvarsamheter, utan att låta det övergå i kåseri, kräver förtrogenhet. Det påminner om somlig jazz.” Recensionen kan läsas i sin helhet på Kulturdelens webbsajt.

Jag var Johannes Brahms utkom i december 2021 på Recito förlag och kan beställas på Bokus, Adlibris och andra ställen men tillhandahålls också på många bibliotek. Den kommer även att finnas tillgänglig som e-bok.

OPULENSREDAKTIONEN

Utdrag ur Jag var Johannes Brahms. Del 1: 

Det var i vintras han funnit henne. Han mindes tydligt den dagen. Han hade suttit i sitt arbetsrum på länsstyrelsen i Östersund. Innan han gick hem kollade han sitt twitterkonto; han använde det mest för att hålla kontakt med kollegor runtom i landet och brukade bara sporadiskt logga in. Medan han scrollade i flödet uppmärksammade han en kvinna vars profil genast fångade honom. Hon var vacker på ett säreget sätt. Föreföll smal och vältränad, hade långt mörkblont hår, känslig, öppen blick. Han zoomade in fotografiet. Ögonen mandelformade, aningen snedställda. Hon hette Anna Söderberg, var 35 år och arbetade som lågstadielärare. Var hon bodde framgick inte och de hade inga gemensamma kontakter. Hon var gift och ägnade tydligen fritiden åt läsning och friluftsliv. Knappt hade han tryckt bort fotot förrän han ångrade sig. Han tryckte «retur» men lyckades inte få tillbaka historiken. Han fick för sig att han begått ett ödesdigert misstag och greps nästan av panik. Hur han än knappade lyckades han inte hitta henne, och efternamnet hade han redan glömt. Först några dagar senare dök profilen åter upp i hans flöde. Han skickade en kontaktförfrågan och hoppades att hon inte skulle tycka att han var för framfusig och blockera honom. Det gick en vecka utan att hon svarade. Han googlade på namnet och fick tre träffar. Efter ytterligare en stunds sökningar fick han fram adress och telefonnummer. Jönköping var en stad han inte hade det minsta begrepp om, men utan att tveka dukade han upp en historia om att han till sommaren skulle semestra i just den trakten och att han länge varit nyfiken på det småländska höglandet (var fick han det ifrån?). Han underströk att han delade hennes intresse för friluftsliv (en av mina största passioner, högg han till med) och att han – eftersom han nu råkat se hennes profil – vore tacksam om hon kanske kunde ge tips på vandringsleder i området. Det dröjde inte många minuter förrän hon i ett långt sms noga redogjorde för sina personliga favoritsträckor: den sex mil långa John Bauer-leden från Huskvarna upp till Gränna, Dunmosseleden genom en av länets största våtmarker («passar om du gillar fåglar! Kan det vara nåt?») och Franciskusleden upp till Alvastra («ingår i ett nätverk av pilgrimsleder – du kan fortsätta till Santiago de Compostella om du gillar rejäla motionspass»). När han nämnde att en pilgrimsled faktiskt passerade alldeles utanför hans eget hem, i Jämtland, frågade hon om det möjligen var Sankt Olavsleden, «den som fortsätter till Trondheim». Jo, det stämde. «Det är min dröm att en gång få vandra där», kom det i nästa sms. «Du är välkommen», svarade han, «jag följer med, åtminstone en liten bit.» Det hade känts fullständigt naturligt att de bytte mailadresser och snart även började prata med varandra. Hon hade låtit så mjuk, så välkomnande, att han omedelbart fylldes av starka känslor för henne. Inom kort hade den dagliga kontakten med Anna blivit en viktig del av vardagen. Men, påpekade hon tidigt, jag är en gift kvinna och kan inget annat erbjuda än vänskap. Han hade blivit överrumplad av hur lätt och självklart de kommunicerade, och att de på något underligt vis tycktes så besläktade.

The post Ur “Jag var Johannes Brahms” – Del 1 first appeared on Opulens.

KLASSISKT. Björn Gustavsson har lyssnat på den nästan bortglömde Hans Rotts orkesterverk men också läst en bok, av Ingvar Hellsing Lundqvist, om tonsättarens tragiska levnadsöde.

”Hans Rotts liv är som att läsa en tragisk roman”. Så kommenterar en recensent andra volymen i det pågående, ambitiösa projektet att spela in all orkestermusik av den numera nästan bortglömde österrikiske tonsättaren Hans Rott (Complete Orchestral Works, Volume 2, Gürzenich Orchester Köln, Christopher Ward).

Apropå ”tragisk roman” – en roman om Hans Rott har faktiskt nyligen utgetts. Den har skrivits av svensken Ingvar Hellsing Lundqvist, heter ”Att döda ett geni” och skildrar kompositörens korta liv.

Ingvar Hellsing Lundqvist, som arbetat som gymnasielärare i religion, svenska och filosofi, uppmärksammade Wienkompositören Hans Rott i samband med uruppförandet 1989 av hans första symfoni. Efter att i en dröm ha sett Hans Rott framför sig läste han in sig på tonsättaren och skrev den ”biofiktion” som blev romanen ”Att döda ett geni”.

Intresset från de svenska förlagen var dock så svalt att Hellsing Lundqvist lät översätta romanen till tyska – vilket visade sig vara ett lyckokast. Picus Verlag i Wien gav 2019 ut boken under titeln ”Wie man ein Genie tötet”. Romanen har gjort närmast succé i Centraleuropa och fått ett fyrtiotal recensioner i tidningar, radio och tv.

”Ett monument över Hans Rott som för all framtid håller hans minne vid liv”, skrev Barbara Hopper, och Torsten Kolhlschein på Freie Presse sammanfattade: ”En konstnärsroman, ett briljant, spännande tidspanorama.”

Det svenska originalet har nu publicerats av Saga Egmont – men inte en enda recension har hittills publicerats på svenska. Märkligt – inte minst som detta är en spännande roman – om en spännande tonsättare som levde i en synnerligen spännande tid.

Ingvar Hellsing-Lundqvists psykologiskt inriktade roman påminner i mångt och mycket om Jon Fosses storartade roman ”Melancholia” (1995) om den norske 1800-talskonstnären Lars Hertervig, som studerade i Tyskland och i likhet med Hans Rott gick allt djupare in i psykisk ohälsa – och slutligen bröt ihop. Även där handlade det om kärleksbesvikelser och tvivel på den egna konstnärliga förmågan.

”Att döda ett geni” skildrar inledningsvis Hans Rotts psykiska sammanbrott. Han lider av förföljelsemani och hallucinationer. Med uppbruten, febrigt nervig och komprimerat effektiv prosa ger författaren en stark ögonblicksbild av en total mental kollaps.

Hans Rott (1858—1884) var Anton Bruckners favoritelev vid Wienkonservatoriet, där han blev vän med bl.a. Gustav Mahler och där han lämnade orgelklassen med högsta betyg. År 1880 fullbordade han en nydanade symfoni (senromantik med inslag av tidig modernism) – som häpnadsväckande nog inte uruppfördes förrän 1989. Senare orkesterverk togs emot relativt väl.

Trots positiv respons tvivlade Hans Rott på sin talang. Likväl fortsatte han komponera. Även i slutet av sitt liv, på mentalsjukhuset, skrev han musik – men i regel slet han sönder notarket så snart det var fullskrivet.

Ingvar Hellsing Lundqvists inkännande roman är fylld av en skärande oro som återfinns även i befintliga inspelningar av Hans Rotts musik – taggig, klangrik och fritt kringvandrande – likt en bohem på upptäcktsfärd. Tonspråket har åtskilligt gemensamt med såväl Bruckner som Mahler och Wagner. Här bjuds såväl storstilade panoraman och finstilta stråk av poesi.

Romanen ger samtidigt en livfull bild av det intellektuella klimatet bland komponisteleverna i det kejserliga Wien, där Marx, Nietzsche och Freud pekar ut nya vägar.

Konservatorieeleverna vallfärdar till Bayreuth:

”Nu stod den väldiga teatern färdig däruppe och en veckas sagospel till det nya Tysklands ära skulle spelas upp inför den mest förväntansfulla publik. Och musiken. Konsten. Den skulle gå i spetsen för allt det nya. Det var den som skulle förena, fostra, egga och gjuta mod i massorna. Musiken skulle tända den gemensamma elden hos alla. Det var den som skulle leda – inte paroller och slagord. Och profeten – den upphöjde profeten, den mest upphöjde av alla. Det var Wagner. Rickard Wagner. Allt sammanstrålade i honom. Revolution. Vegetarianism. Nietzsche. Schopenhauer. Alla de nya idéerna, det nya sättet att leva.”

Romanen följer Hans Rotts tillblivelse som kompositör, idéerna, utförandet, framgångarna. Intensiteten i skaparviljan fångas fint.

”Det fanns blåa harmonier. Han var säker på att det fanns blåa harmonier. Och han försökte fånga dem. Hans händer for ut i luften. Det var som om han hade en fjärilshåv och svepte med den fram och tillbaka. Han skulle fånga de blåa klangerna. Han kom på sig själv med att ha lämnat skrivbordet. Kom på sig med att springa på huk runt rummet och vifta med en fjärilshåv han inte hade. Men han jagade den vackraste fjäril som fanns. Fjärilen med de skimrande blå vingarna. Han var säker på att en del toner var blåa! Var det hennes klänning? Det måste vara hennes klänning. Han visste inte om det var den plötsliga vårvärmen eller om någon osynlig kraft visat honom vägen. Men ibland när han höll i pennskaftet kändes det som det inte var han. En besynnerlig känsla. Men visst var det han. Det var hans blad. Hans toner. Och de fyllde notbladen. Ett efter ett. Andra satsen i hans stora symfoni var nästan färdig! Han slöt ögonen och alla miljoner nottecken virvlade för hans syn. Men det var de utvalda, de ytterst utvalda som hamnat på hans papper.”

När Hans Rott blir kär fylls han av rusig skaparkraft: ”Louise! Jag ska skriva musik. Symfonier. Jag håller på med min första. Har redan skrivit två satser. Är mitt upp i den tredje – scherzot. Och jag vill arbeta här i Wien. Vill bli dirigent. Eller spela orgel i någon stor kyrka. Är väl det jag helst vill. Orgel är underbart, Louise. Det är mitt instrument.”

The post Hans Rott – ett tragiskt tonsättaröde first appeared on Opulens.