UTSTÄLLNING. ”Prins Eugens vision om en plats för ett allkonstverk förverkligas fullt ut med denna unika utställning.” Det skriver Anne Edelstam om ”Det blommande – Konst & botanik” på Waldemarsudde.

Konst och blommor ‒ prins Eugens passioner

Det blommande – Konst & botanik
Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm
Utställningen pågår t o m den 13 september 2026

På Prins Eugens Waldemarsudde pågår en för årstiden passande utställning: Det blommande – konst & botanik.

Prins Eugen hade två stora passioner: konst och blommor. De två förenas nu inte enbart i hans trädgård och salonger, utan även i museets galleri.

Utställningen speglar blommornas estetik, symbolik och roll i konst- och kulturhistorien från 1500-talet tills i dag. Det är en fröjd att beskåda dessa verk. Prins Eugens vision om en plats för ett allkonstverk förverkligas fullt ut med denna unika utställning.

Redan i parken, på väg upp mot palatset, möts besökaren av gigantiska blomsterinstallationer, i diverse material, utformade av floristelever från Sankt Eriks gymnasium i Stockholm.

Ytterligare cirka tvåhundra verk fyller sedan galleriet. Det är allt från målningar, skulpturer, hantverk i glas, porslin, samt broderier, till illustrerade böcker, fotografier och installationer. Det sista rummet inbegriper till och med några luktstationer.

Uppdelad i olika teman

Utställningen är uppdelad i teman. I det första rummet sätts landskapsarkitektur i fokus. En trädgård blir till. Prinsen inspirerades av olika trädgårdar och trädgårdsexperter i ett tidigt skede som ung vuxen. Framför allt under tiden på Tyresö, innan han hade köpt Waldemarsudde.

Det ligger nära till hands att tänka på den franske impressionisten Monets kända trädgård i Giverny när jag beskådar prins Eugens landskapsmålningar. De verkar ha delat intresset för det skiftande ljuset och stämningarna i naturen.

Båda konstnärerna var aktiva i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Prins Eugen studerade konst i Paris 1889, då impressionismen var inflytelserik.

Historien bakom uppkomsten till egendomen på Waldemarsudde, inspirationen från olika länder till instiftandet av parken och trädgårdsanläggningarna finns att betrakta i en av salongerna i form av en miniutställning.

I nästa avsats i galleriet, där det även visas en video, slås jag av vad jag först trodde var antika verk med pärlblommor prunkande i stora krukor, men de visade sig alltså vara samtida. Georg Ragnar Levi har skapat dessa blomsterinstallationer av gammaldags minnesblommor, tillverkade av glaspärlor uppträdda på metalltråd. De representerar såväl förlust som evighet. Historiskt användes de nämligen som gravprydnader och minnesföremål. Vi använder ju oss för övrigt fortfarande av blommor vid såväl begravningar som bröllop.

Livsbejakelse och förgänglighet

Det stora rummet i mitten erbjuder en palett av verk på teman som livsbejakelse och förgänglighet från bland annat 1600-talets stilleben till samtida konst med tre enorma fotografier av Nathalia Edenmont. Vanitas-tanken ges uttryck via hennes vackra kvinnor klädda i blommor i dialog med en fantastisk blomsterskulptur i carraramarmor. Dessa skapelser påminner om vår livskrets från födsel till mognad, fruktbarhet och död. Fabergés smörblomma är också värd att nämna. Den står för sig i en vas av bergkristall skimrande likt vatten.

Korridoren som leder till det bakre rummet har temat: dygder. Alstren kretsar här kring symboler för kyskhet, blyghet, gudfruktighet kärlek och erotik. Blommor har i konsthistorien tillmätts olika innebörder beroende på motiv, sammanhang och verkets funktioner. Trädgården har mer allmänt liknats vid det himmelska paradiset. Under den så kallade hippie-eran myntades slagordet ”flower power” som uttryck för anti-militarism och kärleksideologi. Även inom den parlamentariska politiken används som bekant blommor som symboler.

Fotokonst och glasinstallation

Till sist vill jag nämna Lena Granefelts enastående fotografier från två skilda herbarier samt Lilla Tabassos vackra glasinstallation. Båda har inspirerats av antikvariska växt- och trädgårdsböcker för att återskapa och avbilda växter men utifrån olika ingångar.

De gamla arken får nytt liv genom Lena Granefelts fotografier där färger, handskrivna texter, papprets mönster och vattenstämplar samt växternas ådringar bildar närmast tredimensionella verk.

Lilla Tabassos glasblomster, med färgade Muranoglas hon har blåst, är placerade för att forma en mini-trädgårdsinstallation med gångar, rabatter och småsten i glas. Hon har till och med tillverkat insekter jag upptäckte bland bladen och på blommorna. Imponerande!

Det finns så mycket mer att beskriva i denna fulländade utställning än vad jag kunnat gå in på här, men det finns gott om tid att utforska den. Jag kan garantera att ingen kommer att bli besviken.

The post Konst och botanik i skön förening first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. Anne Edelstam har varit på Thielska galleriet och med stor behållning tagit del av Elsa Beskows bildvärld.

Förtrollad vardag. Elsa Beskow
Thielska galleriet, Djurgården, Stockholm
14 februari–24 maj 2026

”Förtrollad vardag” är titeln på Thielska galleriets vårutställning. Det är en utställning som visar några av Elsa Beskows skisser och färdiga verk. Dessa har lånats in från såväl museer som privatsamlingar.

Vare sig man tycker att Elsa Beskow (1874–1953) är förlegad eller ej, så kom hon att spela en central roll i skapandet av den svenska barnkulturen under 1900-talet.

Än i dag är hennes sagor, som ”Tomtebobarnen”, ”Sagan om den lilla, lilla gumman” eller berättelsen om ”Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin” uppskattade av barn världen över. Flera av hennes sagor är översatta till andra språk. Visorna, tonsatta av Alice Tegnér, har varit ett inslag i många svenskars barndom.

Hela den nedre våningen av Thielska ägnas åt Beskow. Hon måste räknas som en av Sveriges mest älskade barnboksförfattare. Trots det har hon ibland ifrågasatts och kritiserats.

Redan i början av 1900-talet rasade en debatt om ”Tomtebobarnen”. Först handlade det om den ”kraftiga” färgskalan i boken och sedan tyckte vissa att trollet ansågs för skrämmande för barnen. På den tiden ansågs det viktigt med pedagogik och utbildning även för de allra minsta.

Utsvävningar in i fantasins värld uppskattades inte av alla. Men det är väl snarast sådan kritik vi i dag kan tycka är förlegad och inte teckningarna eller sagorna.

Böckerna ger oss en inblick i levnadsförhållandena i en svunnen tid. Framför allt genom historierna om tant Grön, tant Brun och tant Gredelin, som utspelar sig på 1840-talet, varav den första boken utkom 1918.

Elsa Beskow var medveten om hur de mindre bemedlade hade det. Sverige var fortfarande mestadels ett fattigt bondesamhälle. Barnen fick hjälpa till hemma på gården och långt ifrån alla gick i skolan mer än i sex år. Beskow var mån om att hennes böcker skulle säljas till lägsta möjliga pris, så att så många barn som möjligt kunde få tillgång till dem.

Elsa Beskow medverkade också bland annat i tidningen Jultomten. Där uppmanades barnen att berätta om sina upplevelser. Detta skriver en liten flicka, 1905:

”…I Jul ska vi koka lutfisk och gröt i fall pappa får hafva arbetet kvar. Jag tänkte nu be Farbror Jultomten om en liten sak till julen för i år får jag ingen julklapp. Det skulle vara rysligt roligt att få en julklapp. Förra julen som var hade vi inte någon gröt och fisk ej heller någon julgran men vi hade en stake som vi satte ljus i och då hade vi ganska roligt…”

Tidningens redaktion skickade ofta tidningar och böcker gratis till barn som levde under knappa förhållanden. Elsa Beskows berättelse ”Lisas framtidsplaner” publicerades 1907. Här drömmer flickan Lisa om att ta hand om föräldralösa barn. En senare variation på samma tema, tecknar Elsa 1930, till läseboken ”Vill du läsa?”

Elsa använder sig av sina egna eller andras barn som modeller för sina teckningar. Deras liv och lekar inspirerar henne. Men hon inspireras även av internationella författare och illustratörer.

Romantiken, med författaren och filosofen Jean-Jacques Rousseau, ändrade synen på barn. I sin bok ”Émile”, 1762, lade han grunden för idén om den fria utvecklingen för barn – pojkar främst – med känsla för fantasi och nyfikenhet. Folkvisor, sagor och rim drev författare liksom engagerade lärare att skriva nya sagor för att stimulera barns utveckling. Elsa inspirerades av såväl H C Andersen, Ellen Key, Nanna Bendixson, Jenny Nyström och Ottilia Adelborg för att nämna några.

Folkskolestadgan från 1842, ökade behovet av läsmaterial för barn och Elsa Beskow var med om att tillgodose detta behov. Läskunnigheten var då ganska väl utbredd. Tryckkonsten och den industriella utvecklingen bidrog till att sätta fart på bokutgivningen.

Förutom att bidra till barnens läskunskap kunde författarna genom sagorna hjälpa barnen att bearbeta psykologiska trauman.

Förutom att ta del av de, i mitt tycke, underbara teckningarna, är det väl värt att investera i boken om Elsa Beskows liv: ”Förtrollad vardag, Elsa Beskow, från verklighet till fantasi” av Gitten Skiöld (Gidlunds förlag).

The post Thielska visar Elsa Beskows underbara bilder first appeared on Opulens.

PARIS. Anne Edelstam skriver om en stor utställning i Paris med verk av Niki de Saint Phalle och Jean Tinguely. Utställningen speglar deras vänskap med den svenske curatorn Pontus Hultén.

Niki de Saint Phalle, Jean Tinguely, Pontus Hultén
Grand Palais, Paris
Utställningen pågår till den 4 januari 2026

Pontus Hultén (1924–2006) har påverkat den samtida konsten i Frankrike mer än många parisare kunnat ana. För närvarande uppmärksammas hans insatser med en stor utställning på Grand Palais i Paris.

Museet har nyligen renoverats efter att ha varit stängt i flera år, så det är hedersamt att det har öppnat med en svensk kurator, en fransk-amerikanska och en schweizisk rebellisk konstnär.

Det är en påminnelse om Pontus Hulténs viktiga roll som Moderna museets, i Stockholm, förste direktör (mellan 1958 och 1973) och på sätt och vis även dess skapare. Det var inte för inte han blev tillfrågad om att komma till Paris för att modernisera konstscenen där.

Nikki de Saint Phalle och Jean Tinguely

Besökaren får ta del av Niki de Saint Phalles (1930–2002), Jean Tinguelys (1925–1991) och Pontus Hulténs kärlek till konsten, vänskapen dem emellan och hur de influerade och hjälpte varandra genom privata brev, konstverk, installationer och videor.

Vänskapen mellan Pontus Hultén och konstnärerna

Pontus Hultén träffade Jean Tinguely redan 1954, under en av sina flertaliga resor till Paris. Han fascinerades av Tinguelys intresse för rörelse i dennes installationer. Jean och Niki hade träffats och fattat tycke för varandra några år tidigare och nu introducerade Jean henne och hennes konst för Pontus som blev hänförd. De tre hade ett gemensamt program för konsten: en attityd som de kallade för ”glädjens anarki”.

Deras lekfulla och rebelliska förhållningssätt kom till uttryck 1966, med en gigantisk, färgglad kvinnogestalt, liggande på rygg med benen i sär så att besökarna till Moderna museet i Stockholm fick kliva in via hennes vagina.

Delar av detta verk, en affisch med inbjudan till evenemanget (Hon – en katedral i Moderna museet) samt en intervjudokumentär med Pontus Hultén visas nu på Grand Palais.

En annan av Niki de Saint Phalles större kvinnoskulpturer och en av Jean Tinguelys installationer donerades så småningom till Moderna museet i Stockholm och förskönar fortfarande Skeppsholmen.

Pontus Hulténs internationella genombrott

Pontus Hultén fick i och med Moderna museets framgångar ett internationellt genombrott. Det ledde till att han blev tillfrågad, 1973, att spela en aktiv roll i skapandet av det framtida Centre Pompidou (vilket för övrigt nu har stängt i fem år för renovering). Han blev dess första direktör när museet öppnade 1977.

Förutom de konstverk Hultén införskaffade, bidrog han till att göra institutionen attraktiv även för en yngre, mer lekfull målgrupp. Det var nytt för såväl en ganska konservativ fransk som en internationell publik. Den dynamik han införde har förblivit en del av museets signum, vilket även inbegriper ett stort bibliotek, en filmsal, ett konferensrum med mera. I en intilliggande bassäng tronar verk av Niki de Sainte Phalle och Jean Tinguely.

Pontus Hultén fortsatte livet ut att försvara och lyfta fram sina vänner Niki och Jean. De två konstnärerna gifte sig så småningom med varandra. Efter Tinguelys bortgång, 1991, hjälpte Pontus Niki med att uppföra ett museum till den avlidne makens ära. Det invigdes i Basel 1996.

Flera av Tinguelys större så väl som mindre installationer visas nu på Grand Palais. Även åtskilliga av Niki de Saint Phalles verk är med och bidrar till dynamiken i utställningens stora salar.

Hon och Pontus Hultén höll ständig kontakt även efter hennes flytt tillbaka till Kalifornien, fram till hennes död 2002. Pontus Hulten gick bort bara några år senare, 2006.

De ofta gigantiska verken har gott om plats att breda ut sig i Grand Palais stora salar. Dessa rebelliska konstverk kontrasterar mot museets strama arkitektur, vilket skänker ytterligare en dimension till utställningen.

Vuxna kan ta till sig samhällskritiken som utstrålar från verken, medan barnen jag möter i salarna skrattar åt monstren de ser, uppsättningarna som rör sig och de glada färgerna. De får med sig en speciell karta att följa genom utställningen med frågor och lekar. Det är precis i de tre vännernas anda!

The post Pontus Hultén hyllas i färgstark Paris-utställning first appeared on Opulens.

VÄVKONST. Utställningen ”Livet och trasornas väv”, belyser vävstolens betydelse för såväl hantverk som konstskapande. Anne Edelstam har sett utställningen och finner den mycket sevärd.

Livet och trasornas väv
Sven-Harrys Konstmuseum, Stockholm
Utställningen pågår t o m den 15 mars 2026

Vävkonst i historiskt perspektiv

I den omfattande utställningen ”Livet och trasornas väv”, på Sven-Harrys museum i Stockholm, får vi följa vävstolens utveckling från den historiska begynnelsen till dagens konstnärliga uttryck.

Här kan besökarna stifta bekantskap med såväl anonyma som välkända konstnärer och hantverkare.

Vävkonsten lockar åter

Unga konstnärer flockas till vävskolorna. De återupptäcker och förnyar våra mor- och farföräldrars gedigna hantverk och skänker det såväl återupprättelse som förnyelse.

Vad som en gång i tiden var den fattiga kvinnans sätt att utnyttja och återanvända allt från gamla sönderslitna kläder, lakan, dukar eller handdukar och väva samman materialet till trasmattor, har numera gett upphov till nya former av hantverk och därtill konstverk.

Vävstolar i fokus

Den flera meter långa trasmattan, som hänger i taket i det första rummet på Sven-Harrys, hittades i en gammal brudkista. Trasmattan hade vävts en gång i tiden inför ett stundande bröllop och rullats ut i den lokala kyrkan.

Den belyser början på historien om den tekniskt avancerade vävstolen. Flera vävstolar finns också med i utställningen och de unga kvinnor som sitter där och väver svarar glatt på besökarens frågor.

Kreativa uttryck

Redan i nästa rum möter vi vävnader som konstföremål snarare än bruksföremål. Utställningen fortsätter sedan i den andan med verk av 33 konstnärer. Märta Måås-Fjetterström, Barbro Nilsson och Viola Gråsten ställs sida vid sida med samtida konstnärer som Andreas Eriksson, Pia Ferm, Gustaf Helsing och Hans Thomsson för att nämna några.

Nu börjar många återupptäcka värdet av återbruk. Tiden för slit och släng borde vara förbi. Allt fler inser ju i allt högre grad att överkonsumtionen håller på att förstöra vår planet.

Glädjande nog är yngre generationer engagerade i detta. Det är alltså inte enbart teknologi, IT och AI som lockar unga människor. Det finns hos åtskilliga yngre ett stort intresse för det analoga och gediget men tidskrävande handarbete.

”Livet och trasornas väv” belyser således flera generationers kvinnohantverk samtidigt som vi får ta del av yngre generationers kreativa uttryck. Det är en synnerligen fascinerande och mycket sevärd utställning.

The post Vävkonst som fascinerar på Sven-Harrys first appeared on Opulens.

JUBILEUM . ”Utställningen utgör ett glatt inslag i den dystra tid vi lever i just nu.” Anne Edelstam har sett jubileumsutställningen ”Det ljuva livet” på Thielska galleriet.

Det ljuva livet
Thielska Galleriet, Djurgården, Stockholm
Utställningen pågår t o m den 1 februari 2026

Thielska galleriets historia

Thielska galleriet, i Stockholm, firar med pompa och ståt sitt hundraårsjubileum. År 1925 öppnade det forna privatpalatset dörrarna, med sina samlingar, för den konstintresserade allmänheten.

Kring sekelskiftet 1900 började, för paret Signe Maria och Ernest Thiel, festerna samt inköpen till den egna konstsamlingen. Deras nyinköpta bostad på Djurgården dekorerades med tidsenlig konst och blev snabbt en samlingspunkt för dåtidens kulturelit.

De ordnade glansfulla fester och maskeradbaler. När pengarna var slut och Ernst Thiel tvingades sälja sitt enastående hem och galleri till svenska staten, förvandlades det till ett museum i stiftelseform. Tack vare den insatsen kan allmänheten nu ta del av en betydande konstsamling.

Festen i fokus

Den utställning som visas denna höst och vinter är en festens utställning. ”Det Ljuva Livet” är titeln och utställningen speglar framför allt livet som det kunde levas innan helvetet bröt loss med det första världskriget, finanskrisen 1929 med åtföljande fascism, följt av det andra världskriget.

Kanske var det många som hade på känn att sämre tider skulle komma och därför ville festa, gå på maskerader och hänga på caféer så mycket de orkade.

Det intrycket får besökaren onekligen när man beskådar de färgsprakande konstverken på nedre botten av galleriet.

Redan i den första salen möts man av Sigrid Hjerténs mästerverk, ”Maskeraden” (som alltså målades 1916 under pågående världskrig). Målningen, i toner av violett och blått, möttes av oförstående när den visades.

Vi har Thiel att tacka för andra, mindre kända men intressanta konstnärer, som Gösta von Hennigs. Ernest Thiel förvärvade “Hästkapplöpning” av Gösta von Hennigs på en utställning 1906.

Denna konstnär med sin glada palett och de breda penseldragen kom att kallas för ”cirkusmålaren”. Han målade varietéer, jonglörer, akrobater och jockeys. Allt som rörde sig snabbt och varierande drogs han till.

I hans ”Kapplöpning” (1906) dras betraktaren in i arenan och farten känns i luften likt en frisk fläkt.

Axel Törnemans lite spöklika caféskildring från Paris skildrar ett nattliv i sus och dus där absinten gör sitt till för att lyfta stämningen. Man ska komma ihåg att bohemlivet även bar med sig prostitution, syfilis, fattigdom och undergångsstämningar.

Otte Sköld målade, utöver cafélivet, dansens och jazzens dynamik. Hans verk ”White Star” (1917) är ett fint exempel från denna tid, målad i kubistisk stil.

De flesta konstnärer drygade ut kassan med satirteckningar de sålde till diverse tidskrifter. De är rätt lustiga och ger en bra inblick i epoken.

Dessa exempel är blott ett axplock av ”Det Ljuva Livet” som finns att avnjuta på Thielska galleriet. Utställningen utgör ett glatt inslag i den dystra tid vi lever i just nu.

The post Thielska firar 100 år med ”Det ljuva livet”   first appeared on Opulens.

MODEHISTORIA. I Paris pågår en stor retrospektiv modehistorisk utställning om Worth, skaparen av haute couture, och det modehus han grundade. Här följer Anne Edelstams rapport.

Worth
Inventer la haute couture
Petit Palais, Paris
7 maj – 7 september 2025

Från mitten av 1800-talet och under närmare ett sekel blir namnet Worth känt inom modebranschen. Vad som är mindre känt är svensken Otto Boberghs bidrag till modehuset Worth & Bobergh. Engelsmannen Charles Frederick Worth (1825 – 1895), skaparen av haute couture, öppnade modehuset 1858. Det gjorde han tillsammans med affärsmannen och esteten Otto Bobergh (1821 – 1882).

Detta modehus var situerat mitt i centrala Paris, på 7 rue de la Paix, ett stenkast från operan och de förnäma hotellen. Worth blev synonymt, under fyra generationer, med raffinemang och savoir-faire.

Unik retrospektiv om Worth

Petit Palais, i Paris, visar denna sommar en unik retrospektiv med över fyrahundra objekt: kläder, accessoarer, konstföremål, målningar samt grafiska verk.

Utställningen är upplagd enligt kronologisk ordning. Här kastas besökaren tillbaka till mitten av artonhundratalet. Överdådiga kreationer i vackra sidentyger med åtsittande midjor, utbuktande bakre delar, krinoliner, rosetter och höga kragar kännetecknar Worth & Bobergh.

Modehuset blev snabbt världskänt. Det skapades snart dräkter till bland annat prinsessan av Metternich, kejsarinnan Eugénie och till den österrikiska kejsarinnan Elisabeth (Sisi) när hon kröntes till drottning av Ungern.

Modehuset sydde även kreationer till tsarfamiljen. Dessa visades i modehusets nedre del, innan de skeppades i väg till Ryssland inför kröningen av Alexander III och sedan inför Nikolaj II:s kröning. Både det spanska och det portugisiska kungahuset beställde kläder av Worth samt amerikanska och engelska aristokrater och berömda skådespelare.

Specifika kläder lanserades för diverse evenemang: kappor/caper för operabesök, enklare kreationer för tebjudningar, dagskläder och afton- eller bal-klänningar.

Modehuset Worth expanderade

Efter att ha gjort sig en förmögenhet, lämnade Bobergh Paris och återvände till Stockholm, år 1870. Modehuset döptes då om till enbart Worth. Vid det laget hade modehuset expanderat till ett åttavåningshus med över 1 000 anställda. Utöver själva receptionen där klienterna togs emot och visades olika modeller samt tyger, inbegrep modehuset tecknare, skräddare, tillskärare, sömmerskor, broderare, men även köksor för matlagning till personalen samt en fotoateljé. 

Mode i förändring

I början av nittonhundratalet, efter grundaren och modeskaparen Worths död, tog hans två söner över modehuset. Modet förändrades då från de översvallande 1800-talskreationerna till mer stilrena och raka klänningar. Klienterna fortsatte att strömma till och kundkretsen utvidgades till att innefatta borgare, teatermänniskor, dansare, konstnärer och skådespelare av internationella mått. Nästa generation Worth byggde på märket ytterligare genom att lansera parfymer och smycken.

 Utställningen är utmärkt kuraterad och man har valt ut specifika objekt, målningar, teckningar eller fotografier för att belysa kreationerna. Det möjliggör för besökaren att lättare sätta sig in i tidsepoken. Videor och filmer hjälper också till.

Utöver den strikt estetiska utvecklingen, kan man följa kvinnoemancipationen genom hur kläderna förändras. Från de åtstramade, krinolinbelamrade opraktiska klädesplaggen i mitten av 1800-talet till de raka linjerna och sportkläderna från och med 1920-talet.

Utställningen har således även en intressant sociologisk dimension. Det finns med andra ord all anledning att besöka denna välkomponerade och estetiskt tilltalande retrospektiva exposé.       

The post Worth – skaparen av haute couture first appeared on Opulens.

FOTOKONST. Anne Edelstam har sett en retrospektiv utställning i Paris med verk av fotografen Robert Doisneau. Hon imponeras av hur den poetiska blicken kombineras med teknisk stringens och ett samhällskritiskt perspektiv.

Robert Doisneau
Instants Donnés/ Given Moments
Musée Maillol, Paris
Utställningen pågår t o m den 12 oktober 2025

Det utmärkta lilla museet, Musée Maillol, i Paris visar en retrospektiv av den kände franske fotografen, Robert Doisneau (1912 – 1994). Fyrahundra fotografier har noggrant utvalts av de cirka 450 000 negativ som finns i arkiven. Dessa är uppdelade i teman: artister, barer, författare, reklambilder och så vidare i denna utställning. Ett par videofilmer med intervjuer med fotografen och hans vänner belyser ytterligare denne mans verk.

Vi får följa Robert Doisneau från hans barndom i Paris under 1930- och 1940-talet, till efterkrigstidens 1950-tal, fram till hans död. Doisneau presenterar en helt annan bild av den kulturella och eleganta huvudstad som Paris har blivit.

Han har förevigat en stad i förvandling: från små barn som leker bland sopor, i en miljö med upphängda tvättlinor, till Vogues eleganta parisiskor och Renaults reklambilder.

Hans politiska medvetande drogs till att försvara de mest utsatta, till exempel prostituerade och gruvarbetare. Men han porträtterade även olika kulturpersonligheter: Picasso, Giacometti, Colette och Becker för att nämna några.

Fotografierna från barerna är både roliga och tidstypiska. Alkohol, cigaretter, prostituerade och fyllon blandas i miljöer med glada tillrop och musicerande.  

De båda våningarna på museet erbjuder besökaren en tidspromenad genom ett bortglömt Paris. En epok som inte är alltför avlägsen men som i dagens högteknologiska värld lika gärna kunde ha varit sekler ifrån oss. De svart-vita fotografierna återger såväl tidsögonblick som noggrant utstuderade avbildningar och förlänar därmed en djupdimension till utställningen.

Vi får ta del av skildringar från en epok som våra föräldrar eller farföräldrar har genomlevt. De har framställts via en poetisk konstnärsblick, men med en professionell fotografs stringens.

Men det var inte givet att Doisneau skulle bli fotograf. Han kom från en anspråkslös familj i utkanten av Paris och utbildade sig till gravör och litograf.

Han började som industrifotograf på bilfabriken Renault, men fick snart sparken därifrån. Doisneau var mindre intresserad av att tjäna pengar på sitt fotograferande än att använda kameran som ett verktyg för att skildra samhället.

Från de stämningsfulla och lekfulla bilderna gick han med tiden i allt högre grad över till att bli en samhällskritisk fotograf. Men, efter några desillusionerande resor till Sovjetunionen, drogs han åter till att fotografera sina konstnärsvänner, ofta i ateljémiljöer.

Hans verk uppmärksammades redan under hans livstid och han tilldelades flera prestigefyllda priser och ställde ut bland annat på MOMA, i New York. Efter hans död skapade hans döttrar, Annette Doisneau och Francine Déroudille, l’Atelier Robert Doisneau. De arkiverade och katalogiserade samtliga negativ och bidrar nu till hans minne genom att låna ut faderns fotografier till olika museer.

Maillol-museets butik erbjuder besökarna även en fin utställningskatalog samt flera fotoböcker.

För Parisbesökare som vill upptäcka ett annorlunda Paris än det vi ser i dag, är detta en unik möjlighet, som inte bör missas. Och för de fotointresserade är denna utställning en karamell att avnjuta långsamt. Varje bild är en liten juvel i sin egen rätt.

The post Robert Doisneau – samhällsfotograf med poetisk blick first appeared on Opulens.

DICK BENGTSSON. Anne Edelstam har besökt Sven-Harrys konstmuseum där verk av Dick Bengtsson visas parallellt med en samlingsutställning där samtidskonstnärer deltar.

Det ingen vill se – Dick Bengtsson
Här är vi nu
Sven-Harrys Konstmuseum
Stockholm
Utställningarna pågår t o m den 14 september 2025

Under våren och sommaren bjuder Sven-Harrys konstmuseum, i Stockholm, på två parallella utställningar. Det rör sig om den retrospektiva Dick Bengtsson-utställningen ”Det ingen vill se” och samlingsutställningen ”Här är vi nu” där samtidskonstnärer deltar.

Det är två utställningar som kompletterar varandra och framför allt uppstår det en intressant dialog över tid och rum. Vad har förändrats sedan den senare delen av 1900-talet fram tills nu? Utställningen speglar de olika världsbilderna. Kan vi finna likheter mellan epokerna?

Dick Bengtsson – ”Det ingen vill se” 

För att få en bättre uppfattning om den mångsidiga symboliken i verken, bör besökaren först bemöda sig med att gå ner till källarlokalen och ta sig tid att se på de videofilmer som visas där.

Det är filmer i surrealismens anda, men dessa återspeglar även tankegångarna hos Dick Bengtsson. Denne, i det allmänna medvetandet, kanske lite bortglömde konstnär har påverkat många samtidskonstnärer. Till exempel Ernst Billgren (som visas på Nationalmuseum i Stockholm).

Dick Bengtsson (1936 – 1989) etablerade sig främst på 1960- och 1970-talet och det är från den tidsperioden verken som visas på Sven-Harrys är utvalda. Men Dick Bengtsson skildrar inte enbart sin samtid eftersom han i sina målningar och kollage ger prov på såväl framtidsvisioner som tillbakablickar. Det är dock inte med nostalgi han ser tillbaka, utan med en kritisk blick på teman som makt (med svastikan avbildad på flera verk), moral och minne.

Enligt museichefen Dragana Kusoffsky Maksimovic var Dick Bengtsson ”en mästare på att dölja skarpa samhällskommentarer bakom en till synes oskyldig yta. Hans konst leker med symboler, skapar osäkerhet och tvingar betraktaren att ifrågasätta det självklara – ett obekvämt, men nödvändigt seende”. Det är en träffande beskrivning.

Det finns även roliga och lekfulla tavlor samt kollage påminnande om ögonblicksbilder med lustiga detaljer, som de nyfikna barnen (Barnen, 1975, olja på duk). Sedda bakifrån, hänger de över ett räcke och tittar på något spännande betraktaren inte uppfattar. Eller så ser de på det mörka himlavalvet, målat i svart, och funderar över sin ställning i universum?

”Här är vi nu”

På de övre våningarna visas verk av 15 samtida konstnärer, däribland Karin Mamma Andersson, Cecilia Edefalk och Charlotta Hammar. Dessa kastar oss in i dagens tillstånd av oro och komplexitet.

I grupputställningen ”Här är vi nu” gestaltar konstnärerna, på sina egna unika sätt, nutidens inställningar till en värld i ständig förändring.

De kompletterar på så vis Dick Bengtssons verk med dolda spår av det förflutna, samt obehag i vår samtid. För dagens människor lever ju i en förlängning av dåtiden. Frågan är om vi någonsin kan lära oss av historien i stället för att upprepa liknande misstag, generation efter generation?

Människans inre väsen har knappast förändrats nämnvärt under seklernas gång. Visst har teknologin gjort framsteg och de demokratiska nationerna bidragit till välstånd för de flesta, men världen är fortfarande full av faror och destruktiva krafter.

Konstens uppgift är, som jag ser det, framför allt att belysa dessa, men i uppdraget ingår även att ingjuta hopp. För vad vore människan utan vare sig självreflektion eller hopp?

Därför bör vi närma oss dessa utställningar med öppet sinne och kritiska ögon.

Vi bör också beakta det faktum att vi har förmånen att faktiskt leva i ett av världens friaste, mest jämlika och demokratiska samhällen. Det är något vi ständigt måste påminnas och värna om.

The post Samtidskonstnärer i dialog med Dick Bengtsson first appeared on Opulens.

BARNKULTUR. Anne Edelstam skriver om en se- och tänkvärd utställning med fokus på barnboksillustratörer – ”Från Mumin till Chop Chop”.

Från Mumin till Chop Chop – Tove Jansson, Ilon Wikland, Pija Lindenbaum, Linda Bondestam
Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm
Utställningen pågår till och med den 17 augusti 2025

Skandinavien är, inom kultursfären och internationellt, känt för sina musiker men även för sina fint illustrerade barnböcker. I våra protestantiskt präglade länder, med allt vad det innebär av förnuft och moralpredikningar, har vi trots allt behållit vårt barnasinne tycks det. Detta kan vara en av förklaringarna till att det i Norden finns en strävan efter att nå de minsta i våra samhällen med viktiga budskap inbäddade i kreativa barnböcker.

Våra bästa barnboksillustratörers alster ger prov på såväl skicklighet som humanism.

Denna lustfyllda och färgstarka utställning är ett exempel på det. Från Mumin till Chop Chop på Waldemarsudde hyllas barnboksillustratörerna Tove Jansson, Ilon Wikland, Pija Lindenbaum och Linda Bondestam. Urvalet av konstnärer spänner över decennier: från 1940-talet med Mumintrollen, till i dag med roboten Chop Chop. Över tre hundra verk presenteras i form av skisser, färdiga illustrationer samt skulpturer i papper och några tidiga Muminfigurer.

Bilderna talar sitt eget språk utöver texterna de illustrerar. För barn är denna utställning naturligtvis magisk men den är även intressant för en vuxen. Besökaren kan spekulera i hur samhället har förändrats, vad som var viktigt under en viss period och inte under en annan. Det går också att konstatera hur många mänskliga problem har en tendens att regelbundet återkomma.

I det första rummet på utställningen introduceras illustratörerna. I de följande får besökaren gå in mer i detalj på var och en av konstnärerna, vad de vill visa, vad de har upplevt, hur de ser på naturen och på sina känslor. Gemensamt tar de upp väsentliga teman såsom rätten att få vara sig själv, allas lika värde, flykt, utanförskap, miljöproblem och sist men inte minst den tekniska utvecklingen. Ensamma barn som kommer som flyktingar skildras i bilder som tilltalar stora som små.

Ilon Wiklands omslagsbild till ”Den långa, långa resan” till exempel, illustrerar detta tema väl. Den lilla flickan står helt ensam med sin resväska och hund på en tom tågstation, allt tilltalande målat i klara vattenfärger trots motivets ödslighet.

Pija Lindenbaums teckningar med flickan som drar, i barnboken ”Doris drar”, med sitt alltför långa och orediga hår, visar utan ord, på en liten rebell.

Linda Bondestams robotfigur, Chop Chop pekar på ett samhälle i händerna på automater. Vår framtid? Hon tar även upp havets förorening med en ensam axolotl som simmar runt bland en massa skräp i ”Mitt Bottenliv”.

Dessa är blott några få exempel på ett brett antal illustrationer tagna ur diverse barnböcker besökaren kan undersöka och jämföra sinsemellan. Det är verkligen tänkvärt att studera utvecklingen från 1940-talet fram till nutid.  

Utställningen ingår i Mumins 80-årsfirande vilket lyfts fram både i Skandinavien och internationellt.

Har man skaparlust kan man även ta till pennan och rita i salen längst bort i utställningen eller ägna sig åt högläsning från några av barnböckerna som finns på plats. Utöver det erbjuds på Waldemarsudde föredrag, visningar och konferenser om vikten av läsning och bildrelaterade ämnen.

Vare sig man har barn att ta med eller inte, är denna utställning för de vuxna en påminnelse om den egna barndomen samt om bildens betydelse. Ibland behövs inga ord, illustrationen säger allt. Det är dessa konstnärers alster bevis på.

The post Barnboksillustratörer i fokus på Waldemarsudde first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. Anne Edelstam har sett en lärorik utställning om vaxtyger på migrationsmuseet i Paris. Här berättar hon om dessa tygers historia och betydelse i dag.

Wax
Musée de l’Homme, Paris
5 februari – 7 september 2025

På Musée de l’Homme, migrationsmuseet, i Paris, visas en utställning om vaxtyger och dessas mönster. Det är en utställning som pedagogiskt visar hur dessa speciella tyger ursprungligen har kommit från Nederländerna, via Indonesien, för att senare hamna i Afrika och spridas över hela den afrikanska kontinenten. Historien om wax, ”wax prints”, eller vaxtyger som det också kallas på svenska, börjar för mer än 120 år sedan men sträcker sig fram till dagens mode, design och konstverk.

Vaxtygernas historia

Vi inleder visiten på översta våningen i detta gigantiska museum, med att ta en titt på utvecklingen under 1800-talet då detta unika sätt att göra tyg på uppfanns. Wax är, vilket det engelska ordet skvallrar om, ett bomullstyg med tryck på båda sidorna genom att använda vax. Det gör tyget lent men även en aning stelt.

De första exemplaren tillverkades av holländska entreprenörer vilka försökte reproducera batik för att sälja på den indonesiska marknaden. Men det var i stället i Afrika som tygerna blev populära. Detta tack vare några soldater från Ghana, anställda på Java av holländare, i mitten av 1800-talet. De tog med sig några tyger när de reste tillbaka till Ghana och där slog dessa genast igenom. Européerna bestämde sig då för att istället inrikta sin produktion på de afrikanska kolonierna.

Under mitten av 1900-talet utbredde sig produktionen av dessa vaxtyger till Nigeria, Benin, Burkina Faso och Elfenbenskusten. Tillverkningsmetoden visas på museet med hjälp av några gamla maskiner, fotografier och tidiga tygexemplar.

Skiftande mönstermotiv på vaxtyger

Till det mest intressanta på utställningen hör själva tygmönstren och vad de föreställer. De flesta afrikaner var fortfarande analfabeter när tygerna började spridas och för att de skulle lära sig alfabetet och inse vikten av utbildning tillverkades tyger med mönster av bokstäver. Det var för övrigt kristna missionärer som stod för den idén.

Men det gjordes många olika slags tryck. En kvinna som till exempel ville visa att hon hade en stor familj kunde sy upp en klänning med mönster som visade hönor, flera kycklingar samt en och annan tupp. Var maken otrogen och hustrun ville skämma ut honom kunde hon sätta på sig ett plagg med en öppen fågelbur där fågeln (den äkta mannen) flög sin kos.

Det var viktigt att tjäna pengar och det fanns flera mönster vilka manifesterade den egna förmögenheten.

En man som var döende ville hedra samtliga sina hustrur så han såg till att hans likdräkt var mönstrad med foton på honom själv men även på alla hans fruar (polygami var vanligt förekommande).

Vissa afrikaner hade konverterat till kristendomen och visade upp sig i plagg med Jesus eller Jungfru Maria som motiv. Andra var politiskt aktiva vilket framgick genom deras val av mönster.

Vaxtygerna och dagens konst och mode

På nedre plan visas hur aktuella och samtida modeskapare och konstnärer använder sig av vaxtyger. De använder huvudsakligen starka och glada färger. Mer abstrakta mönster har blivit vanligare än vad det var förr.

Jag fastnade framför allt för en kvinnlig kenyansk konstnär, Thandiwe Muriu, som i likhet med flera av sina kollegor använt sig av annorlunda material som till exempel blåa plastsugrör för att gestalta ett par solglasögon, samt underfundiga afrikanska ordspråk för att kommentera överkonsumtion, migration, fattigdom och kvinnoförtryck.

En hel vägg är prydd med fläktar i vaxtyg för att påminna om klimatförändringarna. En installation med sammanbundna tygbitar påminner oss om migrationens fasor då kvinnorna binder ihop sina barn med sig själva så att de inte ska försvinna i mängden.

Vi lär oss hela tiden av varandra, av våra olika kulturer, traditioner och vanor. Migranter bör med tanke på detta ses som en tillgång och inte som en belastning, det lär man sig bland annat genom att resa eller genom att se utställningar som denna.

The post Vad vet du om vaxtyger? first appeared on Opulens.

 TEXTILKONST. ”Olga de Amarals textilkonst är hänförande och imponerande.” Det skriver Anne Edelstam som sett en omfattande utställning i Paris.

Olga de Amaral
Fondation Cartier pour l’art contemporain, Paris
Utställningen pågår t o m den 16 mars 2025

Den colombianska textil- och bildkonstnärinnan Olga de Amarals (född 1932) majestätiska textilkonst visas för första gången i Europa på Fondation Cartier i Paris. Denna retrospektiv omfattar närmare 90 verk, varav flera aldrig visats förut. Det handlar om textila konstverk skapade från 1960 fram till nutiden. Olga de Amaral är välkänd både i Colombia och internationellt i fiber art-kretsar.

Olga de Amaral har inspirerats av de inhemska urfolkens textilvaror, naturliga färger samt av naturen själv. Arkitekten Lina Ghotmeh har tagit vara på såväl textilkonstnärens egenart som Fondation Cartiers arkitektur i sin scenografi. Anläggningen är konstruerad mestadels i glas och ligger i en liten park vars vegetation således återspeglar sig i gobelängerna.

För att förtydliga närheten till naturen har Ghotmeh låtit installera stora skifferstenar vilka för tanken till Colombias bergiga natur. I kombination med dessa hänger Olga de Amarals massiva och gigantiska vävda alster. Verkens titlar, såsom ”Gran marana paramuna”, påminner om Andernas höga platåer, och den subtila koloriten återspeglar naturens färgskala.

Vissa av hennes verk påminner om Amazonas lianer. Det rör sig om sammanflätade massiva garner gjorda av en blandning av bomull, lin och hästhår. De är tredimensionella och liknar snarare skulpturer än textilvävnader, upphängda så att man kan cirkulera runt dem.

Olga de Amaral studerade för övrigt skulptur innan hon kom in på textilkonstens domän. Hennes intresse för det skulpturala har varit bestående och syns i hennes alster vilka, som sagt, kan beskådas från flera håll.

På ett lekfullt vis gestaltar Olga de Amaral såväl det urbana som naturen. De sammanvävda fyrkantiga rostfärgade tygbitar vilka utgör en aspekt av textilvävnaderna leder tankarna till såväl Bogotas tegelstenshus som trädens höstlöv. Fiber art-rörelsen började på 1960-talet och bröt mot den traditionella textilkonsten genom att införa abstrakta motiv och monumentala gobelänger i stil med de som nu ställs ut på Fondation Cartier.

I en annan sal visas verk med den övergripande titeln Brumas och de suggererar mycket riktigt dimma, semi-transparenta som de är, med lösa trådar sammanfogade i olika färger och abstrakta motiv, högt upphängda. Besökarna får gå under dem och titta upp i taket för att urskilja motiven. Först kan man tycka sig se färgglada molnformationer. Men när man tar några steg bakåt och beskådar helheten påminner motiven även om karaktäristiska ponchos.

Från den eteriska ljusa övervåningen, fortsätter sedan utställningen i källarvåningen där det råder mörker men ej någon dysterhet, utan en omsvepande känsla av värme och ett inre ljus. För det är där som Les Estelas, stjärnorna, visas. Det är fantastiska verk skapade med hjälp av bland annat bladguld. Inspirationen har hämtats från de många ikoner Olga de Amaral sett i de katolska kyrkor och kloster hon växt upp med.  

De här specifika verken lyser upp den mörka salen med sina diverse skepnader, motiv och färger. Jag fastnade framför allt för tapisserierna skapade i en färgskala bestående av en blandning av kleinblått och guld.

Längst in i denna moderliga underjord möttes jag av vad som liknade skulpturer snarare än gobelänger. Så massiva var de. Likt guldskimrande vertikala stenar eller stelar.

Olga de Amarals textilkonst är hänförande och imponerande. Gobelängerna är traditionella och ändå inte. Hon lyfter det gamla hantverket till oanade höjder. Dessa konstverk är en blandning av gobelänger, skulpturer, tavlor och stelar utförda som de mest fantasifulla och magnifika skapelser man kan tänka sig. De framstår närmast som sakrala.  

The post Olga de Amaral ‒ en magnifik textilkonstnär first appeared on Opulens.

MODESKAPARE. Anne Edelstam har sett en utställning med kreationer av modeskaparen Azzedine Alaïa. Hon konstaterar att det rör sig om ett storartat konstnärskap på modets område.

Master of couture – Azzedine Alaïa
Sven-Harrys konstmuseum, Stockholm
Utställningen pågår till och med den 16 mars 2025
 

Azzedine Alaïa (1935 – 2017), uppväxt under blygsamma förhållanden i en tunisisk familj, utvecklades till att bli en ikon i modevärlden. Hans historia och framför allt hans haute couture-kreationer visas nu för första gången i Norden på Sven-Harrys Konstmuseum i Stockholm.

Alaïas preferenser

Besökaren slungas direkt in i Alaïas värld via en hellång svart aftonklänning i entrén. Svart var hans favoritfärg. Annat som är utmärkande för honom är vita blusar i asymmetriska snitt, dragkedjor, snäva och kvinnliga, åtsittande kläder med spännande uppklippta detaljer, som gjorda för smala, långa kvinnor. Den första salen visar både svarta och vita haute couture-skapelser.

I nästa sal chockas besökarna av en knallrosa, snäv kreation med kapuschong. Den bars av en av hans favoritmodeller, Naomi Campbell, läser jag mig till.

Materialen Alaïa använde var bland annat lycra, jersey och läder. Allt för att framhäva kroppens kurvor. Det är framför allt svanken och baken som framhävs i hans stilrena kreationer.

Så blev Alaïa designer

I museets undervåning visas en intressant dokumentär om modeskaparens levnadslopp från Tunis till Paris, via New York och London.

Det var genom att hjälpa sin syster att tjäna lite extra pengar som han lärde sig att tillskära och skräddarsy. Azzedine Alaïa var egentligen inriktad på att bli skulptör och lyckades komma in på Beaux-Arts i Paris och en utbildning i skulptur. Det var tillfälligheter som förde in honom på modebanan i stället. Hans modekreationer framstår dock mer eller mindre skulpturala i sin framtoning. Grunden till dessa hade således lagts långt innan han blev en känd modeskapare.  

Slumpmässiga men betydelsefulla kontakter förde med sig att privatpersoner började beställa kläder av honom.

Uppmuntrad därigenom fortsatte han på denna bana. Så småningom kunde han köpa en fyrarummare i Paris.

Alaïa och mannekängerna

Där byggde han upp sina kollektioner vilka egentligen inte till en början var mer än beställningsjobb åt olika kunder. Sina mannekänger upptäckte han också på egen hand och fick därmed en personlig relation till samtliga. Mannekängerna deltog inte enbart i hans små, men raffinerade, modevisningar i hemmet/ateljén men även vid privata tillställningar, bland annat under hans många, ofta hemlagade, måltider.

Han ritade inte mycket, utan sydde och ändrade direkt på mannekängerna. Allt företog han sig i princip på egen hand, även om han så småningom hade assistenter som bistod honom.

Alaïas genombrott

Genombrottet kom på 1980-talet med hjälp av Thierry Mugler som uppmanade honom att skapa under sitt eget namn. Trots dåtidens mode med breda axlar och överdimensionerade plagg, gjorde hans åtsittande kreationer sensationsartad succé. Azzedine Alaïa hade nu blivit ett namn att räkna med inom haute couture.

Det hindrade honom inte från att fortsätta med sina minimala modevisningar i sin lilla våning.

Föll i glömska

Som den individualist och frihetsälskare han var, motsatte sig Alaïa också rushen med att skapa höst- och vår-kollektioner enligt konstens alla regler. Han skapade i sin egen takt och visade sina kollektioner när han ansåg att de var färdiga. Det ledde dock till problem för uppköparna och han föll mer eller mindre i glömska under 1990-talet.

Återkomsten

Alaïa fortgick dock med producera plagg åt sina trogna, privata kunder. Och dessa var inte vilka som helst. Bland de största stjärnorna i kundkretsen fanns till exempel Tina Turner och Grace Jones. Under 2000-talet kom han så i ropet igen, fick flera fina nomineringar och delgavs avsevärda retrospektiva utställningar, fram till sin död 2017.

Sammanfattningsvis måste Alaïa betraktas som en stor konstnär på modets område och en skulptural modedesigner i sin egen rätt.

The post Azzedine Alaïa ‒ en av de största modeskaparna first appeared on Opulens.