ESSÄISTIK. ”Litteraturprofessorn Holms lärdom både vad gäller litteraturen och litteraturvetenskapen framträder tydligt, men på det där behagliga sättet som utmärker god essäkonst,” skriver Anna Remmets, som läst ”Mnemosyne: Nio essäer om skapande” av Birgitta Holm.

The post Birgitta Holm ger prov på god essäkonst first appeared on Opulens.

PROSA. ”Som sorgsen betraktelse över allt som gått förlorat, människors våld mot djur och (mer indirekt) mot varandra, fungerar ”Mjölkat” på det hela taget fint även om den kanske inte lämnar något djupare intryck,” skriver Anna Remmets som läst Sanna Samuelssons debutroman.

The post Sorgsen betraktelse över allt som gått förlorat first appeared on Opulens.

PROSA. ”Även om ’spänning’ har en ful klang i finlitterära sammanhang kvarstår faktum: Om uträkning av omfång är också en andlöst spännande berättelse,” skriver Anna Remmets som läst första delen i danska Solvej Balles septologi.

The post Andlöst spännande om tidsloop first appeared on Opulens.

PROSA. Anna Remmets konstaterar att Sami Said i sin nya roman ”Satansviskningar” lyckats väl med gestaltningen av några flickors tillvaro på en flickskola i ett ökenlandskap. Det är en skildring med drag av mörk saga.

Satansviskningar av Sami Said
Natur & Kultur
Flickskolor figurerar ofta i litteraturen som koncentrat av samhällets disciplinerade av unga flickor in i en önskvärd femininitet. Färska exempel är Johanne Lykke Naderehvandis Strega och den rwandiska författaren Scholastique Mukasongas Madonnan vid Nilen.

Men paradoxalt nog kan flickskolan också spela rollen av det Foucault kallade heterotopier, ett fenomen som kan beskrivas som kulturella, institutionella och diskursiva rum som på något sätt är oförenliga, motsägelsefulla eller transformerande.

Detta eftersom den trots den ständigt närvarande auktoriteten i form av lärare och skolledning på gott och ont blir ett barnens, i detta fall flickornas, egna rike.

Så är också fallet i Sami Saids nya roman Satansviskningar. Said debuterade 2012 med den uppmärksammade Väldigt sällan fin och detta är hans femte bok.

Satansviskningar utspelar sig i ett icke namngivet land där det finns en internatskola i öknen dit besvärliga flickor skickas. Nadine är en av dessa. De andra romangestalterna har inga namn utan går under beteckningar som Föreståndaren, mamman och pappan, första flickan och andra flickan.

Den enda som förutom Nadine själv kallas vid namn är talande nog den i flickornas värld närmast mytiska popstjärnan Assam Lo som en gång var elev på skolan och som mördades av sina bröder. Och hennes namn är ett artistnamn.

Det är en karg miljö stadsflickan Nadine kommer till, och Föreståndaren är en sträng och religiös kvinna. Relativt snart börjar hon dock känna sig hemma på den isolerade skolan, kanske mer hemma än hemma i staden där hon upplever att hon är en besvikelse för sina föräldrar. På skolan kan flickorna fantisera fritt om sin idol Assam Lo och även sminka sig för att likna henne. Hur mycket av acklimatiseringen är Stockholmssyndrom? Said ger som tur är inga förenklade svar.

Liksom i Lykke Naderehvandis Strega, som också utspelar sig i ett icke namngivet sydligt land, finns det drag av mörk saga. Men de litterära klichéer som lätt hade kunnat uppstå i skildringen av ett av allt att döma muslimskt ökenlandskap väjer Said mestadels undan från. Även den namnlösa Föreståndaren, som först verkar vara själva sinnebilden för inskränkt religiös auktoritet, framstår gradvis som alltmer dynamisk.

Porträttet av flickornas relation till varandra och till den dyrkade Assam Lo är starkt utan att bli sentimentalt. Här finns också vardagsnära beskrivningar av ångest som just i sin enkelhet fastnar:

”Varje dag börjar med ett litet hopp, men sedan gör oron som den vill med Nadine. När hon tecknat en stund kommer den som en vänlig fråga. Är du säker?

På vad?

Nu är den dåliga känslan stadigt på plats, för säker kan man ju aldrig vara, allra minst på sig själv.”

Dessa kombineras fint med mer poetiska men lika enkla som denna (om Assam Lo) som trots att den balanserar på gränsen mot det banala är oerhört stark och klingar som ett slags i credo genom romanen:

”Döden är ett påhittat ord. En bror med kniv i handen kan inte utplåna hennes röst. Hon lever.”

The post Roman med drag av mörk saga first appeared on Opulens.

PROSA. Som läsare av Alexander Kavaleffs debutroman ”De omättliga” förblir man undrande över om man betraktar kitsch och yta eller om det faktiskt finns en verklig smärtpunkt där under, menar Anna Remmets.

De omättliga. En midsommarnattsdröm av Alexander Kavaleff
Förlaget

En våldtagen och ibland även död kvinna är ett gammalt beprövat och rätt tröttsamt sätt att få en intrig i rullning. Kvinnan i öppningsscenen i pseudonymen Alexander Kavaleffs debutroman är visserligen inte död. Tvärtom är det till och med hon som för ordet i det första kapitlet. Men sedan försvinner hennes egen röst ända fram till sista kapitlet och däremellan är våldtäkten hon utsatts för något som driver berättelsen, om de män som är bokens verkliga huvudpersoner, framåt.

Johan, Lucas, Marcus och Mattias ingår i ett gäng av finlandssvenska Helsingforsbrats i tidiga tjugoårsåldern som har hedonismen som ledstjärna. Något som förvisso inte är så originellt som de själva tycks tro när det gäller just tjugoåringar med pappor med pengar. I enlighet med ett annat vanligt dramaturgiskt grepp samlas de nu i en sommarstuga på landet för ett midsommarfirande där allt, som det brukar heta, kommer ”ställas på sin spets”. Det är relativt fascinerande att blicka in i deras värld, även om det inte är något revolutionerande nytt som avslöjas om överklassungdomar. För en rikssvensk tillför alla finska låneord, och vissa hela meningar på finska, en extra dimension. Eftersom de inte översätts bidrar de med ytterligare ett lager till känslan av att vara utesluten, att smyglyssna och inte uppfatta allt. Vad som däremot framgår är den politiska laddning som fortfarande omger de två språken i Finland. Detta blir tydligt, faktiskt på gränsen till övertydligt, i gängets interaktioner med den enda ”finnen” på festen och i hur de slänger sig med det nedsättande hurrihuora, som de tydligen själva har hittat på för att beskriva finnar som sexuellt eller på andra sätt söker sig till finlandssvenskar, ”horar” för dem.

Men där själva dialogen är levande och ger ett trovärdigt intryck är texten i övrigt ibland stolpig och svulstig. Med den frekventa användningen av olika filosofiska begrepp påminner det ibland om en hemtenta i a-kursen i filosofi. Och alla ”X log brett” och liknande för att beskriva reaktioner på det någon annan säger påminner i sin tur om en novell skriven av en gymnasieelev.

Detta är dock sannolikt ett medvetet grepp från författaren eftersom vi vistas inne i huvudet på just den värsta sortens a-kursfilosofer, som pyntar sin brattiga livsstil och sitt klassförakt med referenser till Nietzsche och ett begrepp som ”slavmentalitet”.

Fast ibland är det inte helt tydligt hur stor distansen egentligen är mellan författarblicken och romangestalterna. När Marcus våndas över livets tomhet (som alla andra och särskilt tjejerna) är för korkade för att förstå vidden av medan han i tankarna namedroppar en massa filosofer är det stundtals svårt att veta vad som är satir och vad som är allvar.

Likadant är det med kvinnoporträtten. Kvinnorna, eller snarare flickorna, porträtteras till största delen som våp som med sin inskränkta ”politiska korrekthet” är tacksamma måltavlor för killarnas libertarianska provokationer. Förutom att det inte känns helt trovärdigt att tjejer som yrvaket pratar om intersektionalitet ungefär som folk gjorde år 2015 (men kanske ser de sociala klickarna i finlandssvenska Helsingfors annorlunda ut?) är det visserligen tydligt att berättarna ska uppfattas som otillförlitliga, men ändå har texten få ”sprickor” där en alternativ bild av till exempel kvinnorna kommer in.

Detta kan i och för sig vara relativt intressant: texten som sådan förhåller sig lite som de edgy killarna. Vad är på skämt och vad är på allvar? Vad är ren yta och poserande?

Bland alla dessa ändlösa inre monologer och yttre dialoger och politiska och filosofiska positioneringar blir också kontrasten ännu större till den faktiska och konkreta våldshandling som är romanens klimax.

Men oavsett detta blir de ändlösa utläggningarna om Nietzsche och slavmentalitet till slut tröttsamt. Det kan förvisso bli intressant litteratur att återspegla just hur tröttsamma tjugoåriga brats kan vara, men då måste texten som skönlitteratur bidra med något man inte skulle få av att sitta med vid deras spritindränkta middagsbord. Och bitvis gör den som sagt det, men börjar allteftersom gå på tomgång.

Efter alla dessa mer eller mindre ironiska intellektuella övningar slutar så De omättliga där den började: med melodramatiska klyschor om våldtäkt. Det är fraser om att för alltid ha blivit förstörd och skändad, och om hur illa man har gjort offrets inre ”lilla flicka”. Om avsikten har varit att ge den ”kvinnliga” rösten upprättelse i romanen är det som synes inte särskilt lyckat. Men kanske är det snarare ett sätt illustrera det inskränkta intellekt som berättelsens kvinnor redan har visat prov på? Eller att vår tillvaro och vårt språk är så genomsyrat av klichéer att det inte är möjligt för någon att ens tänka på någon som helst företeelse utan att hemfalla åt schablonbilder?

Liksom inför John Everett Millais Ophelia, som är en av de sista i raden av titlar på konstverk som används som rubrik till varje kapitel, förblir man som läsare av ”De omättliga” undrande om man betraktar kitsch och yta eller om det faktiskt finns en verklig smärtpunkt där under.

The post Ytan dominerar i roman om finlandssvenska brats first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Ibland känns det faktiskt som om en AI matats med tidigare litterära skildringar av ‘skeva flickskap’ och instruerats att skriva en bok utifrån det,” skriver Anna Remmets, som är måttligt imponerad av danska författaren Cecilie Linds roman ”Flickdjur”.

Flickdjur av Cecilie Lind
Översättning: Jonas Rasmussen
Ellerströms

Säg ordet ”flicka” och en mängd associationer kan väckas. Traditionellt förknippas flickan med gullighet, oskuld och utsatthet. Ofta objektifieras hon. Genusforskning har dock pekat på den subversiva potential som i flickans position i gränslandet mellan barn och kvinna, inte minst såsom detta skildras i litteratur skriven av kvinnor.

Om just detta gränsland handlar den danska författaren Cecilie Linds roman Flickdjur vars andra led, ”djur”, ytterligare understryker motivet flickan som gränsvarelse. Boken följer följdriktigt huvudpersonen Sara från tidiga till sena tonåren. Relationen till bästa vännen Rosa pendlar mellan intimitet och tävling om vem som är snyggast och smalast. Relationen till mamman är ännu sårigare och pappan dör. Sara hamnar i sexuella relationer (om det nu kan kallas så när den ena parten är vuxen och den andra ett barn) med först en präst och sedan med Rosas pappa.

Linds bakgrund som poet märks. Språket befinner sig nära poesin och berättelsen är mättad med symbolik. Som ”Mina bröst kastar skuggor på väggen. Pappas ögon vilar några sekunder på skuggan/…/”. Lägg därtill scenen som beskriver hur flickorna målar munnarna med mörkrött läppstift för att i nästa sekund tjuta entusiastiskt som små barn över några söta kattungar.

Ibland känns det faktiskt som om en AI matats med tidigare litterära skildringar av ”skeva flickskap” och instruerats att skriva en bok utifrån det. Flickdjur kryssar nämligen i alla rutor: anorexin, den snuskiga prästen, den lika snuskiga familjefadern, bästiskonkurrensen och den avståndstagande och neurotiska modern (som eventuellt i vanlig ordning bär skuld till det hela).

Inte sällan är det övertydligt:

”Jag kom från hennes klibbiga mörker. Mammas. Kanske var det därför som hon genast älskade och föraktade mig så kolossalt att hon måste ge mig sår.” Eller: ”Jag kan bara känna begär om jag vet att jag är begärd.”

Men till romanens försvar ska sägas att det finns en tydlig medvetenhet om det egna användandet av dessa motiv. En referens finns till exempel inplanterad i att prästen som utnyttjar Sara sexuellt vill se filmen The Virgin Suicides, en film full av mörk lolitaestetik, med henne.

Dessutom är berättarperspektivet klart otillförlitligt: kanske är klyschorna ett sätt för Sara att rama in och begripliggöra sitt eget liv, med bilder som de från The Virgin Suicides på olyckliga, självdestruktiva men sexiga unga kvinnor?

Oavsett detta finns det även passager som fungerar riktigt bra. Som skildringen av hur Sara och Rosa sitter med sina frallor i en tyst men envis tävlan om vem som kan äta minst av den utan att det märks. ”Konsten var att smula så mycket att hälften av frallan låg kvar på tallriken.” På ställen som detta når Flickdjur bortom de stiliserade och lite slitna bilderna och öppnar upp för en rå och krass smärta.

The post Slitna bilder i roman som ibland öppnar upp first appeared on Opulens.

ROMAN. ”När det kommer till kritan är det nog inte Hanna Nordenhöks förmåga att skapa kusliga stämningar i en osäker och osäkrad tillvaro som verkligen sticker ut, utan hennes skicklighet att skildra klassmarkörer,” skriver Anna Remmets som läst den aktuella romanen ”Underlandet”.

Underlandet av Hanna Nordenhök
Norstedts

En möjlig beskrivning av Hanna Nordenhöks nya roman är att den handlar om människor som utför uppseendeväckande bedrägerier och inte är vad de utger sig för att vara. En vuxen, hemlös, kvinna låtsas att hon är ett barn för att kunna ta sig in i välbeställda människors hus och bygga relationer med deras barn. En journalist röner stora framgångar genom hjärtslitande reportage om flyktingbarn och våldtagna kvinnor. Texter som visar sig vara uppdiktade. En rik affärsman och familjefar konsumerar barnporr.

Allt detta låter som den typ av snaskiga och medialt gångbara historier som skulle göra sig perfekta som Netflixdokumentärer. Författaren lägger själv en metakommentar om detta i en av sina romanpersoners mun:

”/…/de där saftiga historierna i nyhetsflödet som varenda människa älskade att förfasa sig över och som alltid blev de största snackisarna: berättelser om bedrägerier och fusk, om falska identiteter och uppenbart skyldiga brottsförnekare.”

En sådan beskrivning skrapar dock bara på ytan. Förvisso blir det någon gång nästan så simpelt och sensationellt som det först kan låta. Som i en av de kortare ”fallbeskrivningar” som finns insprängda mellan romanens huvudhistorier som handlar om hur liket efter en kvinna som är skönhetsopererad till oigenkännlighet tas omhand. Poängen här tycks vara den sedvanliga och lättplockade: att den som genomgår omfattande kosmetiska operationer på sätt och vis ”luras” och döljer sitt ”sanna” ansikte under.

Men till och med i denna lilla kortnovell finns det element av skräck som utmärkte den förra romanen Caesaria från 2020. Nordenhök lånar friskt från olika skräcktroper utan att försöka dölja det. Den vuxna kvinnan i ett barns förklädnad känns igen både från en skräcknovell av Daphne du Maurier (som även filmatiserats) och den betydligt nyare skräckfilmen The Orphan. Hon får sin skrämmande framtoning av den skevhet som uppstår när någonting befinner sig på gränsen och inte går att placera. Och romanens kanske starkaste berättelse, den om hemmafrun som upptäcker sin mans pedofili har starka drag av det som av litteraturteoretiker har benämnts female gothic, vilket innebär att det gotiska används för att gestalta kvinnlig instängdhet och utsatthet. Den har till och med den gotiskt klingande titeln ”Huset på slätten”.

Nordenhök underkastar samtidigt dessa grepp en språklig behandling med en ganska lågmäld prosa som gör att de ofta framstår som ännu kusligare än datoranimationerna i renodlade skräckfilmer.

Mycket av det som skapar romanens laddning är känslan av att något är mycket mer grundläggande fel än bara att människor luras. Vad är det till exempel med flickan i en av kortnovellerna som fejkar diverse skadade kroppsdelar, men som beskrivs med ord hämtade från djurriket, med ödlelika drag och dessutom med ogenomträngliga bevekelsegrunder? Såsom ofta är fallet med lyckad skräck uppstår det skrämmande i osäkerheten:

”Framifrån var hon egentligen ganska söt, det ödlelika försvann nästan helt när man såg henne på det sättet och hon liknade med ens en helt vanlig flicka/…/” (Mina kursiveringar.)

Fast när det kommer till kritan är det nog inte Hanna Nordenhöks förmåga att skapa kusliga stämningar i en osäker och osäkrad tillvaro som verkligen sticker ut, utan hennes skicklighet att skildra klassmarkörer. Eller kanske snarare den skam som dessa markörer är laddade med.

Huvudpersonerna i både titelberättelsen ”Underlandet” och i ”Huset på slätten” kommer från fattiga, i det ena fallet också ett trasigt, hem. Båda deras mödrar beskrivs med olika små attribut och gester vilka symboliserar en värld som de två romanpersonerna till varje pris vill ta sig bort från. Kosta vad det kosta vill, om det så innebär att leva tillsammans med en sexualförbrytare eller att nästan bokstavligt gå över en kollegas lik. Det är i sin precisa gestaltning av detta som Nordenhök är som bäst och kanske också då hennes roman blir som allra mest skrämmande.

The post Lågmäld, men kuslig, roman om bedragare first appeared on Opulens.

NOVELLER. Anna Remmets har läst Jelena Botjorisjvilis novellsamling “Min fars huvud” och konstaterar att författaren lyckas med konststycket att bygga upp historier som trots sin korthet känns episka.

Min fars huvud och andra berättelser av Jelena Botjorisjvili
Översättning: Hanna Sandborgh
Ersatz
Georgien, som ligger på gränsen mellan Europa och Asien, dök kanske upp i mångas medvetande under vintern 2023 då protester utbröt mot en ny lag som enligt kritikerna skulle föra landet i en mer auktoritär riktning. Lagförslaget kallades ”ryskt” eftersom det påminde om den ryska lagen om så kallade ”utländska agenter”. Men att lagen kallades rysk fick också en extra laddning av Georgiens historia av att ingå i Sovjetunionen innan självständigheten 1991.

Det vore en klyscha att säga att alla böcker som utspelar sig i tidigare sovjetstater skildrar ”sovjetmänniskan”, men på den prisbelönta georgiska författaren Jelena Botjorisjvilis Min fars huvud och andra berättelser är det ändå tillämpligt.

I hennes generationsöverskridande kortromaner Duggregn, Opera, Flygelns berättelse, Den magiska salvan och Min fars huvud knyts människoödena på ett tydligt sätt samman med landets politiska historia under 1900-talet, från andra världskriget och Stalineran till självständigheten. I de ibland burleska, ofta dråpliga berättelserna står det också klart vad dessa förhållanden kan göra med människors liv och tankar. Förutom det ständigt överhängande hotet att bli ”angiven” hänger många saker i tillvaron på att ha ”kontakter”, att känna folk ”högt upp”. Dessa aspekter av tillvaron vävs oftast in i berättelsen på ett elegant och levande sätt även om Botjorisjvili någon gång ibland hemfaller åt plattityder som förvisso inte nödvändigtvis behöver tillskrivas henne, utan kanske snarare romanpersonerna. Som Gomarteli, om vilken det står att han ”avskydde socialismen lika mycket som fascismen, på samma sätt han skulle avsky alla system där människor fråntas sina individuella egenskaper, blandas ihop, smetas ut till en salva.”

Min fars huvud kan liksom böckerna skrivna av den kanske mest kända uttolkaren av ”sovjetmänniskan”, Svetlana Aleksijevitj, kallas polyfona. Men där den förstnämnda skriver dokumentärt är Jelena Botjorisjvilis böcker mer skrönor. I de olika berättelserna paraderar udda existenser och bisarra skeenden förbi i en takt som ibland är hisnande.

De kretsar alla kring familjer och släkter och deras konflikter, förvecklingar och kärlekshistorier. De tidigare generationerna har med sitt bagage från kriget i form av amputerade ben och döda älskare, medan de yngre lever bakom järnridån med allt vad denna för med sig för att sedan se denna upplösas och utländska turister välla in. Ibland lämnar de själva Georgien men förblir, som i fallet med berättaren i titelromanen, för evigt bundna till det gamla hemlandet där en far och hans huvud ligger begravda.

Liksom i många litterära släktkrönikor av det slag som brukar kallas ”mustiga” finns här en del slitna klyschor i form av trånande gamla ungmör, hetlevrade kvinnor och excentriska mormödrar. Men dessa kompenseras av ett vemod över tidens gång, med alla förluster av älskade människor denna för med sig, men också ett vemod över att sagda människor aldrig fick leva sina liv i frihet.

De stora persongallerierna, de flera decennier som berättelserna omfattar och ett ovanligt fritt sätt att förhålla sig till kronologin gör att varje kortroman först känns rörig. Ibland uppstår ett motstånd och en frustration när man äntligen tycker sig ha greppat alla skeenden och människoöden i den ena bara för att utan pardon kastas över i den andra.

Men på de få sidor som utgör varje berättelse lyckas Jelena Botjorisjvili ändå med konststycket att bygga upp historier som trots sin korthet och sitt höga tempo faktiskt, även om det tar emot att använda ett ord som är ännu slitnare än ”mustig”, känns episka och samtidigt förmedlar en stillsam sorg mitt i allt det dråpliga.

The post Episk, dråplig och melankolisk berättarkonst first appeared on Opulens.

ROMAN. “Varken hackat eller malet, men stundtals ändå trollbindande,” är Anna Remmets omdöme om Johanne Lykke Naderehvandis nya roman Röd sol.

Röd sol av Johanne Lykke Naderehvandi
Albert Bonniers förlag

Det kanske delvis har att göra med att det är en ovanligt, eller snarare olidligt, kall mars i Sverige när jag läser Johanne Lykke Naderehvandis nya roman, men jag blir omedelbart trollbunden av skildringen av en icke namngiven stad som kokar av hetta. Lykke Naderehvandis förmåga att bygga upp stämningar med sinnliga beskrivningar av föremål, dofter och smaker känns igen från hennes tidigare böcker. Ofta ligger det tilltalande och sensuella nära äcklet. På första sidan i Röd Sol köper huvudpersonen, India, kött: ”Expediten skär och väger, det är blod på metallen där hon arbetar. Under plasthandskarna är naglarna lackade i en rosa nyans som skär sig mot det röda. /…/ Hon tar emot paketet med båda händerna och lägger det i korgen. Tittar ner mot golvet. Plastsandalerna och ankelkedjan, rastret där det blodiga vattnet rinner bort.”

Jag blir dock snabbt irriterad på beskrivningen av kvinnan med det hippieliknande namnet och sina ankelkedjor som efter besöket i affären går hem till en vacker och sensuell pojkvän och äter en härlig middag med härligt vin och som på morgonen (efter sju år tillsammans) hälsar samma pojkvän med orden ”Det är morgon, älskade.”

Men säkerligen är denna konstruktion medveten. Också i Lykke Naderehvandis tidigare bok Strega bygger hon en värld som nästan känns artificiell mitt i allt det sinnliga för att sedan låta ett hot växa fram, lite som om hon höjde en sten för att krossa det dockhus hon själv har byggt.

Att platsen är ospecificerad bidrar till känslan av saga.

Även i Röd sol tornar faran upp sig. India och hennes  Kallas blir bjudna till Kallas vän Desmas överdådiga hem vid havet. En dag dyker några till synes föräldralösa barn upp vid huset. Istället för att direkt ta med sig dem till myndigheterna skjuter de upp det, och när en brand bryter ut i ett fabriksområde och börjar sprida sig mot samhället fattar India och Kallas det drastiska och ogenomtänkta beslutet att ta dem med sig tillbaka till staden. De tre pojkarna rubbar Indias och Kallas värld och relation till varandra. Vilka är egentligen pojkarna och vilka är de själva?

Att platsen är ospecificerad bidrar till känslan av saga. Den tycks dock vara sydlig, kanske sydeuropeisk och i det, liksom i Strega, knyter Johanne Lykke Naderehvandi  an till en gammal (exotistisk) tradition att förlägga det mystiska till sydliga breddgrader. Men hon gör det skickligt. Redan från första sidan där rosa naglar skär sig mot rött blod har hon min fulla uppmärksamhet. Titeln, Röd sol, förstärker ytterligare bilden både av overklighet (mitt i alla detaljerade beskrivningar av lukter, smaker och färger) och av hot och stundande undergång.

Men eftersom romanen balanserar på gränsen till psykologisk realism blir jag istället irriterad på att inte mer mångtydighet får plats.

Tyvärr är det som att den skickligt uppbyggda stämningen gradvis pyser ut, till skillnad från i Strega där den snarare förtätades. Det är som om författaren  inte riktigt kunnat bestämma sig för vad det är för bok hon faktiskt vill skriva. Här finns ansatser till psykologisk realism, men romanpersonerna är inte tillräckligt ifyllda för att bära denna. Om barnen, som tidigare räddats från en rik men försummande mor och Kallas vän Desma som själv fråntagits sitt barn av sina svärföräldrar ska läsas som sagofigurer fungerar det med en ”ond mor” (en ”direktörsfru” som det står) och otäcka svärföräldrar. Men eftersom romanen balanserar på gränsen till psykologisk realism blir jag istället irriterad på att inte mer mångtydighet får plats.

För att gå tillbaka till köttet i början känns det varken hackat eller malet, men stundtals ändå trollbindande.

The post En stundtals trollbindande roman first appeared on Opulens.

ROMAN. Anna Remmets har läst Christina Hesselholdts Sverigeaktuella roman “Sopa ihop löv mot vinden” och konstaterar att boken rymmer alla ingredienser som får författarskapet att sticka ut. Varsamt allvar kombineras med en stor dos torr humor.

Sopa ihop löv mot vinden
av Christina Hesselholdt
Översättning: Ninni Holmqvist
Natur & Kultur

Danska Christina Hesselholdt (född 1962) är en författare som visserligen har hyllats men som inte riktigt tycks ha fått det kraftfulla genomslag i Sverige som en del av hennes kollegor från samma grannland. Kanske har det något att göra med att hennes prosa är så långsamt verkande. I den mest berömda romansviten Sällskapet, som består av fyra tidigare utgivna kortromaner, får vi möta Camilla, Charles (ja de är ett par), Alma, Kristian, Alwilda och Edward.

De är en grupp en vänner och par (det ena övergår ibland i det andra och nya konstellationer inom gruppen uppstår) som var och en omväxlande för ordet och berättar om sina liv, tankar och relationer (både till varandra, till husdjur och hästar och till levande och döda föräldrar).

Oftast är det som om inre monolog går över i yttre dialog när vännerna tar vid varandras stycken, vilket markerar deras närhet samtidigt som de ofta förhåller sig kritiskt och cyniskt (men nästan alltid kärleksfullt) till varandra.

På många sätt är alltså Sällskapet en ganska typisk skildring av smått krisande kulturmedelklass i medelåldern. Medan jag skriver detta brottas jag med att formulera vad det var som gjorde den till en av 2017 års största läsupplevelser för mig. Åtminstone en del av förklaringen tror jag ligger just i dess långsamma verkan. Det är en till synes lågmäld och anspråkslös berättelse med en lite torr ton. Läsningen är i sig njutbar och lätt, men först när man slagit igen boken inser man hur Hesselholdt så skenbart lekande lätt och genom små nedslag i tillvaron, frammanar hela människoliv med allt vad det innebär av stora sorger och små glädjeämnen och vice versa.

I den nya romanen Sopa ihop löv mot vinden möter vi samma persongalleri, nu ännu lite äldre, förutom Charles som är ute ur bilden. Precis som i fallet med Sällskapet finns det inte någon ”handling” eller intrig som lätt låter sig beskrivas. Om något är döden ännu mera närvarande nu, vilket är logiskt med tanke på huvudpersonernas åldrande.

Camilla ser sina husdjur dö och tänker på sina döda föräldrar. Kristian har börjat späka kroppen i något slags fåfängt försök att hålla den ren och därmed hålla döden stången. Men romanpersonerna brottas också (i olika grad förvisso) med hur vi som människor ska förhålla oss till vår arts dödande av andra djur, och i slutänden av själva jorden.

Sopa ihop löv mot vinden är med andra ord i nästan ännu högre grad än Sällskapet  en skildring av alienerade medelklassmänniskor, och det är tur att den hanteras av en författare av Christina Hesselholdts kaliber, en författare som förmår betrakta sina romanpersoner och deras våndor med kärleksfull ironi.

Den nya romanen beskrivs av förlaget som en fristående fortsättning på Sällskapet. Och visst går den att läsa fristående, men eftersom personerna, deras liv och bevekelsegrunder byggs upp så långsamt i de kortromaner som är samlade i Sällskapet riskerar de nog att bli hängande lite löst för den som går direkt på Sopa ihop löv mot vinden.

Å andra sidan känner jag åtminstone för egen del att minnet av läsupplevelsen av föregångaren är till viss nackdel för efterföljaren. Ibland går de förvisso skickliga och karaktäristiska litterära greppen liksom lite på tomgång.

Men samtidigt finns alltså här alla ingredienser som får Hesselholdts författarskap att sticka ut: Relationerna som helt befriade från melodram och med en stor dos torr humor ändå innehåller ett varsamt allvar och där vänskapsrelationerna ges samma dignitet som kärleksrelationerna. Referenser till annan litteratur som aldrig är krystade utan bara får romanens värld att kännas större. Finstämda men inte sentimentala skildringar av sorg efter döda föräldrar, och i denna bok även sorg över världen i stort.

Slutet när en älskad gammal liten hund där är bland det finaste jag läst om död och kärlek på ett bra tag.

The post Kärleksfullt ironisk skildring av kulturmedelklassen first appeared on Opulens.

IDÉHISTORIA. “Trots att Dödens idéhistoria inte direkt ger några omvälvande insikter är det en hyfsad startpunkt som även bjuder på anvisningar för vidare läsning,” skriver Anna Remmets.

Dödens idéhistoria
Red. Karin Dirke, Andreas Hellerstedt och Martin Wiklund
Appell förlag

Döden. Ett litet nätt ämne vars idéhistoria går att avhandla på trehundra sidor? Den inte helt anspråkslösa titeln Dödens idéhistoria antyder att det är det som är ambitionen med den bok som nyligen kom ut på Appell med bidrag från i huvudsak idéhistoriker men även en litteraturprofessor.

Dessa undersöker i relativt kronologisk ordning olika kulturella, religiösa och filosofiska föreställningar om företeelsen som skrämt och fascinerat människan i alla tider.

Perspektivet är nästan uteslutande västerländskt förutom att det tar avstamp i kulturens vagga Mesopotamien och relativt kort behandlar Egypten, men då mest i relation till senare västerländska föreställningar. Detta sker i bokens första kapitel, där Andreas Hellerstedt skriver om nedstigningar i dödsriket som motiv.

The post En hyfsad startpunkt first appeared on Opulens.

POESI. Efter att ha slagit igen denna lilla bok vill jag läsa mer litteratur från Nya Zeeland och framförallt mer litteratur av Helen Heath, skriver Anna Remmets. Det rör sig om “Helen Heaths elektriska vänner”, en bok som rymmer både en essä om den nyzeeländska poeten av Mikaela Nyman och ett urval dikter i såväl översättning som original.

The post Poesi från Nya Zeeland ger mersmak first appeared on Opulens.