ÄVENTYR. “Om man som jag gillar fantasy och vikingar, om man längtar efter en äventyrsserie som lånar från historien och utvecklar den till komplexa personporträtt (utan att för den delen mista sin känsla av matiné), så ska man ge sig på Vikings“, tipsar Anna-Karin Linder.

De som känner mig vet att jag är en sucker för våldsamma serier som utspelar sig i historisk miljö. Spartacus och Outlander är två av mina favvoserier. För att inte tala om mästerverket Black Sails. Det är mustigt och blodigt och våldsamt och alldeles underbart. Och alla som känner mig vet att jag skiter fullständigt i den lilla detaljen som heter historisk korrekthet, den där som andra verkar tycka är så viktig, att den och den dräktdetaljen ser ut som den gjorde 1867 och att det historiska skeendet som ledde till att Maria Stuart miste huvudet ska vara korrekt återgivet. En bra historia trumfar helt enkelt att det är återgett på rätt sätt för mig.

Vilket leder mig till det som gör mig exalterad just nu. För i början av december hade säsong fem av Vikings premiär. Och Vikings är HBO:s bästa serie just nu. Historisk korrekthet är inte en av Vikings starka kort. Om man vill se en serie med vikingar som känns realistisk, så ska man se världens tråkigaste film “Valhalla rising” istället. Snark. Men om man som jag gillar fantasy och vikingar, om man längtar efter en äventyrsserie som lånar från historien och utvecklar den till komplexa personporträtt (utan att för den delen mista sin känsla av matiné), så ska man ge sig på Vikings.

Men jag vet. Många är de snobbar som älskar att hata på Vikings. “Överspelat”, “fula dräkter”, “inte historiskt riktigt”. De personerna är idioter. Jag lovar. För det som serieskaparna gjort som är så smart är att de har inspirerats av de mytiska personerna från Eddorna och de isländska sagorna, från myterna, och sen byggt något helt eget av det. Att Ragnar Lodbrok råkar vara huvudperson i första delen av serien, gör att en hel del av sägnerna om honom (minus den om att han dräpte en drake, det hände tydligen innan säsong ett börjar) finns med, men de vävs in i berättelsen, som känns ny.

Vill du läsa på kan du få historiska spoilers. Ja, Gånge-Rolf (i serien Rollo) intog verkligen Paris, och Ragnar Lodbrok blev avrättad i England, men det är mindre viktigt. Det som de i mitt tycke lyckas så bra med är att fånga humorn hos asamyterna, de stoiska vikingar som i de isländska sagorna, eller varför inte gamla filmklassikern Korpen flyger. Ni vet, vikingar som dör med yxor i huvudet och ett sarkastiskt skämt på läpparna. Det, och vikingarnas religion och annorlunda moralkod, har serien fångat på pricken.

Varje säsong är tio avsnitt, och berättelsen spänner över flera säsonger. Det är spännande, krigiskt och magiskt. Och allt som är viktigt när det gäller vikingar finns med. Jag anbefaller Vikings som jullovs-tv, du hinner se allt som sänts fram till trettondagen utan att titta ihjäl dig. Men bara om du står ut med kreativ “nordisk” “historia” och mycket, mycket blod. God jul.

Alla artiklar av Anna-Karin Linder

The post Våldsamma serier i historisk skrud first appeared on Opulens.

MANSDOMINANSEN. “Det största problemet jag upplever med att vara kvinnoalibit i en annars mansdominerad gruppering är att allt jag säger blir till en symbolik för alla kvinnor. Att om mina idéer är kassa är alla kvinnors idéer kassa”, skriver Anna-Karin Linder.

Jag har sett avsnittet Ladies night – ett psykologiskt drama två gånger. Första gången med öppen mun och en stark känsla av att bevittna något som är in i grunden briljant. Andra gången med en känsla av igenkänning och djup sorg. Alla gånger jag suttit i en mansdominerad grupp med hjärtat i halsgropen och stammat fram en idé, en idé som låtit fabulös i mitt huvud men som bara blir till en hög med bajs i rummet när den yttras. Jag har fått otaliga erbjudanden att gå med i olika sammanhang, eller uttala mig om mitt expertisområde på grund av min könstillhörighet.

Jag brukar hantera det lite olika. Ibland säger jag ifrån. En journalist som ville intervjua mig om svensk rollspelshistoria och la in i sin inledning på intervjun att “det var skönt att få med en kvinna också, vi har ju redan pratat med så många män” sa jag faktiskt ifrån till. Jag sa att jag hade föredragit att bli intervjuad för den kunskap jag besatt och helst främst på grund av den bok jag varit med och skrivit i ämnet. Journalisten bad om ursäkt. Jag kände mig mest trött. Ibland skojar jag att det är en del av mitt “brand” – att vara den enda tjejen/kvinnan/experten-med-bröst. Men det största problemet jag upplever med att vara kvinnoalibiet i en annars mansdominerad gruppering är att allt jag säger blir till en symbolik för alla kvinnor. Att om mina idéer är kassa är alla kvinnors idéer kassa. Om jag faller igenom så är det en legitim ursäkt att säga: “Vi försökte med en tjej och det funkade inte.”

Så Emma Molins ångest i avsnittet, där hon tvingar till sig en plats i Grotescos manusgrupp, har så många gånger varit min ångest. Den där gnagande känslan av att inte räcka till, men inte kunna sätta fingret på vad det är som inte funkar, och varför jag känner mig så rent ut sagt dålig jämt. Jag har inte kunnat sätta ord på varför det kan vara så utmattande förrän jag såg det här avsnittet. Känslan av att “nu har jag skrikit så högt för att få plats, och så måste jag också leverera därefter” är den värsta känslan av prestationsångest som finns. Och när Emma funderar på att hoppa av för att hon inte orkar mer, men då känner att hon liksom sviker, inte bara sina egna medsystrar i Grotesco, utan som undertext – alla kvinnor överallt, så är det inte roligt längre. Det är för verkligt. Jag sätter allt skratt i halsen.

Exakt den här känslan har jag haft. Och jag kommer att fortsätta ha den, varje gång jag försöker ta mig in i ett manligt rum där jag egentligen inte är välkommen. Lösningen? Att söka sig till andra balla brudar som jag kan skapa på lika villkor med. Men att det ska behöva vara så? För hur säker jag än är på min talang och expertis inom de områden jag verkar så finns det alltid en lite röst inom mig som tänker att: det kanske är du som inte är nog, inte begåvad eller hungrig nog. Det kanske bara är så att du inte håller måttet? Och den skräcken delar jag med så många av mina medsystrar. Det kanske inte finns något strukturellt förtryck här, att det kanske bara jag som är obegåvad ändå. För att parafrasera Charles Baudelaire: “Djävulens bästa trick var att övertyga mänskligheten att han inte existerar.” – Detsamma gäller patriarkatet och dess strukturer.

Ladies night – ett psykologiskt drama slutar vara rolig och blir akut samhällskritik väldigt fort. Jag har sällan blivit så berörd av något som är menat att vara roligt. Och när avsnittet mer och mer glider över i att berättas från männens perspektiv, precis som Emma Molin påpekar i manusgruppens pitchmöte så vill jag gärna tro att det är ett medvetet val de gjort, för att vrida om kniven ytterligare. Alltså, jag hoppas verkligen att det är så.

Alla artiklar av Anna-Karin Linder

The post Satir som gör ont first appeared on Opulens.

TUDELAT. “Nu har jag pressat hela säsong ett och jag vet fortfarande inte vad jag tycker. Den är extremt välgjord och engagerande, välskrivet manus, genomarbetade karaktärer. Men är den för snygg? Bra konst ska ju ställa frågor, vrida och vända på perspektiven”, skriver Anna-Karin Linder om TV-serien The Deuce.

Sex säljer. Jag har under hösten sett HBO-serien The Deuce med blandade känslor. The Deuce utspelar sig i 70-talets New York och skildrar sexarbetare, hallickar och poliser i deras vardag. Det handlar också om den växande porrfilmsindustrin i USA, som växte fram i samma tid som serien utspelar sig. I området på 42:a gatan som kallas just “the deuce” får vi följa de två tvillingbröderna Martino som mest av en slump börjar driva bordell i maffians regi. Vi får lära känna flera av de prostituerade som flankerar the deuce, och deras hallickar. Jag började titta på serien för att jag gillar både James Franco och Maggie Gyllenhaal, och tänkte att det skulle vara en serieversion av Boogie Nights från 1997.

Nu har jag pressat hela säsong ett och jag vet fortfarande inte vad jag tycker. Den är extremt välgjord och engagerande, välskrivet manus, genomarbetade karaktärer. Men är den för snygg? Bra konst ska ju ställa frågor, vrida och vända på perspektiven. Jag hade inte velat se en serie som bara var negativ till pornografi eller kom med moraliska pekpinnar. Men jag blir alltid så kluven när jag ser serier eller film där jag ändå förväntas heja på människor som sysslar med destruktiva saker.

Jag kände samma sak när jag såg igenom klassiska The Wire. Var det meningen att jag skulle hoppas på att de kriminellas knarkdeals gick igenom? Hejar jag inte lite på bröderna Martino ändå, och hoppas att deras grisiga sunkhotell-bordell ska bli en succé? Och vad ska jag tycka om att HBO Nordic lottar ut 70-talsinspirerade underkläder med The Deuce’s logga på? En serie som handlar i mångt och mycket om exploaterandet och utnyttjandet av kvinnor och hur kvinnor behandlas som handelsvaror gör mig en smula osugen på att svassa runt i ett par sexiga hotpants.

Självklart måste livets baksidor få porträtteras i serieform. Jag välkomnar det, och tycker att om det är välgjort, är ett nödvändigt tillskott i vår populärkultur, som just nu översvämmas med superhjältar från Marvel och DC’s köpstarka IP’s. Det blir lätt att vi hamnar i ett svartvitt tänkande om gott och ont, eller bara satsar på att bli underhållna. (Och inget fel med det, jag älskade Thor: Ragnarök bortom vett och sans.) Men jag vill också känna att det tas på allvar, om man ska berätta om något allvarligt. The Deuce förhåller sig ambivalent till allvaret tycker jag, och jag vet inte än om de vill berätta något på riktigt, eller bara vara en snygg retroserie som innehåller lite farligt sex?

Vad intentionen är eller inte är, kanske dock inte spelar någon roll, för det gör i alla fall att jag väntar otåligt på säsong två, och hoppas på att de hittar rätt ton där. Fram tills dess kan jag verkligen rekommendera alla som vill ha nåt lite tyngre att bita i att se igenom The Deuce. Den tål att diskuteras, precis som all konst med substans.

The Deuce kan du se på HBONordic.

Alla artiklar av Anna-Karin Linder

The post The Deuce förhåller sig ambivalent till allvaret first appeared on Opulens.

MÅNGBOTTNAT. “Riverdale är både vuxen och tramsig, absurd och allvarlig. Det är uppskruvat och komiskt för att sen slå ned över tittaren med en känslobomb. Det är kitchigt och stiliserat, samtidigt som några av skådespelarna presterar fantastiska porträtt”, skriver Anna-Karin Linder.

När jag var i tioårsåldern älskade jag serietidningen Acke. Man skulle kunna säga att jag var en smula besatt. Och jag var inte ensam. Jag, min lillasyster och mina kusiner älskade Acke, läste varenda serietidning, lekte i Ackes universum och försökte lära oss rita som stilen. Acke (Archie på engelska) är en amerikansk serie som skapades i början av fyrtiotalet. Den handlar om sportkillen Archie som inte kan bestämma sig för om han vill vara ihop med “hellylle”-tjejen Betty, eller rika och spännande Veronica. Det är (som jag minns det) en överraskande rolig serie, med viss surrealism och humor, men på det stora hela, en komedi om amerikanska high school-kids.

När jag läste att Acke skulle bli tv-serie på Netflix tänkte jag mest att jag skulle se den av nostalgiska skäl. Jag väntade mig inte att bli djupare berörd av den, tänkte att det skulle bli en tonårsblaffa á la Gossip Girl. Men Riverdale, som serien heter, är något helt annat än ytligt trams. Serieskaparna har tagit min barndoms glättiga Acke och blåst på med ångest, svärta och ett allomfattande dis, som verkar omge hela den lilla sömniga småstaden Riverdale. Archie har över sommaren byggt muskler och haft en romans med sin musiklärarinna. Men allöverskuggande allt drama i orten är det mystiska mordet på den rika, populära Jason Blossom. Det mordet, och mysteriet om vem som dödade honom drar igång en kedja av händelser som för tankarna mer mot serier som Twin Peaks än något annat i teen-genren.

Riverdale är både vuxen och tramsig, absurd och allvarlig. Det är uppskruvat och komiskt för att sen slå ned över tittaren med en känslobomb. Det är kitchigt och stiliserat, samtidigt som några av skådespelarna presterar fantastiska porträtt. Främst Lili Reinhart som Betty och Cole Sprouse som Jughead. Deras kemi, och mångbottnade karaktärer stannar kvar i mig länge.

En annan lustig sak med Riverdale är att de som under min egen tonårstid spelade highschooleleverna är nu de som spelar föräldrarna. Både Luke Perry (Beverly Hills) och Skeet Ulrich (Scream) spelar pappor till ungdomarna. Jag tittar på deras rynkade pannor och inser att ja, jag identifierar mig mer med dem än med de äppelkindade ungdomarna.

Åren går, och jag tänker också att ungdomsserier har blivit så enormt mycket bättre sen jag själv var tonåring. Mer lager, mer komplext och framförallt, väldigt mycket snyggare. Riverdale är inte bara en fest manus- och skådespelarmässigt, utan också visuellt. Förutom att det är inbäddat i suggestiv dimma är allt genomtänkt, från klädval, hårfärg, till hur hus och natur ser ut. Det är som vissa säger – genomgående höga produktionsvärden.

Nu har säsong två dragit igång, och jag tycker detta är den perfekta serien att se med sin dramahungriga tonårsunge, eller sträckkolla själv med en stor bytta glass i knät. Säsong två har precis dragit igång, så det finns mycket Riverdale att smaska i sig.

Riverdale ser du på Netflix.

Alla artiklar av Anna-Karin Linder

The post Tonårsdrama som passar alla first appeared on Opulens.

KONTRASTER. “Efter detta maraton av käcka speakerröster och blonda hårsvall, skrikande barn och vällackade naglar, försöker jag tänka på vad det är de här två programmen har gemensamt. För de känns lika, men handlar om helt olika saker.” Anna-Karin Linder skriver om två svenska reality-serier.

Jag har varit däckad i en sån där förkylning som alla har just nu. Jag har varit fullständigt sänkt, och alla runt omkring mig har fallit som käglor i pesten. Jag har strandat i soffan, som en slapp, snorig val. Och jag har inte orkat se nån bra tv alls. Min luddfyllda hjärna har inte klarat av att ta in de tv-serier jag annars ser fram emot, som Outlander, The Deuce och nya Star Trek.

Lösningen blir slask-tv. Sånt som man bara slår på av slump och sen fastnar i. Problemet med att som jag bara se på tv från olika streamingsajter, är att det där spontanfastnandet inte händer. Du måste aktivt välja ditt eget slask och sen stå för det. Leva med skammen. Jag såg på två svenska dokusåpor; säsong 11 av Svenska Hollywoodfruar och hela säsongen av Supernanny Sverige. Efter detta maraton av käcka speakerröster och blonda hårsvall, skrikande barn och vällackade naglar, försöker jag tänka på vad det är de här två programmen har gemensamt. För de känns lika, men handlar om helt olika saker. Det tog ett tag innan jag kunde sätta fingret på vad.

Svenska Hollywoodfruar handlar om fem rika kvinnor som mest verkar glida omkring i sin tillvaro i soliga Los Angeles och bråka med varandra. I programmet händer det egentligen inte så mycket. De verkar väldigt upptagna med att fundera över vad som definierar själva titeln på programmet: vad en fru, en Hollywoodfru, innebär. Och visst är det nåt underligt att de definieras av vem de är gifta med, att det är det som gör dem till fruar, och därför medverkande i programmet, men själva mannen är nästan helt frånvarande? Han har viktigare saker för sig. Jobbar. Drar hem degen. Jag fattas att det är vinklat, men om man ser programmet så verkar det som att han är helt frånvarande från hemlivet. Men det är ju USA, och där kanske det är så det är, tänker jag? Här hemma är det väl inte perfekt, men ändå bättre? Eller är det bara i min lilla PK-bubbla det är så?

Och det är där som den röda tråden till Supernanny Sverige blir synlig för mig. För en genomgående sak i programmet, som handlar om familjer i kaos, är att papporna verkar helt handfallna över att det avkrävs ansvar av dem för att familjen ska fungera. När Anna-Karin Wyndhamn kommer till en familj är det nästan alltid i alla avsnitten papporna som behöver rycka in och faktiskt stödja upp mamman som både verkar sköta allt i hemmet, ta hand om barnen och nästan gå under av utbrändhet och livsleda.

Att det här fortfarande pågår i Sverige, där vi kallar oss jämställda? Att det behövs en utomstående vuxen person som kommer in och säger: “Du gör inte din del av jobbet,” för att det ska bli nån förändring? Jag dånar. Jag tänker att det finns så många svenska kvinnor där ute som skulle må så mycket bättre av en skilsmässa. Plötsligt måste man dela lika, och vara en närvarande förälder, för varannan vecka finns det ingen kvinna där som servar en. Och kvinnan har plötsligt ett barn mindre att ta hand om när mannen inte längre tar henne för given. Det är vinst för både fruar och barn!

I Los Angeles sitter före detta glamourmodellen Elena Belle och förbereder sig för att få barn. Hon oroar sig för bajs och kräks, och säger liksom skuldmedvetet att “det värsta får nog nannyn ta hand om”. Inte maken, för inte skall väl han avkrävas nåt handtag? Här hanterar man mannens frånvaro med pengar. Med att köpa tjänster. Nej, bäbisens kaos får någon annan ta hand om, och jag fattar grejen, jag fattar det behovet. Man ska inte behöva vara ensam med bebisar och hem, om man inte valt det själv. Jag önskar att jag kunde förflytta lite av de pengarna som gör Hollywoodfruarnas liv så lättsamma, och skicka iväg alla Supernannyns stackars utbrända mammor på en skön, lång spasemester. Männen kan gott torka lite kräks.

Svenska Hollywoodfruar går att se på Viaplay.
Supernanny Sverige ser du på TV3 och Viaplay.

Alla artiklar av Anna-Karin Linder

The post Spaningar från sjuksoffan first appeared on Opulens.

VÄLSKRIVET. “Och grejen är att Outlander är extremt välgjord. Ett äventyrsdrama, en himlastormande kärlekshistoria och ett historiskt dramatiskt skeende i ett. Och Claire, som är 30+ när serien börjar är kapabel och genomgående ett subjekt”, skriver Anna-Karin Linder om TV-serien Outlander.

Det värsta jag vet är när intellektuella ler snett över så kallat “tantsnusk”. Som om det vore nåt äckligt och fult att kvinnor över en viss ålder läste och fann något hett. Vi spenderar så oerhört mycket tid med att ironisera eller hata på kultur som kvinnor uppskattar, oavsett om det är barnens My little pony eller om nån blir kåt av 50 Shades of Grey. Jag blir alltid misstänksam när någon (och det händer alltså ofta) avfärdar alla fantastiska Jane Austen-filmatiseringarna som finns med ursäkten att de “inte gillar sån film”. Vadå sån film? Film som handlar om kvinnor kanske?

Faktum är att man kanske skulle spendera lite tankekraft på att fundera över varför kvinnor konsumerar smörja som 50 Shades (jag avskyr den för att den är så illa skriven, inte för att ämnet är dåligt eller omoraliskt) eller slukar böcker som Grottbjörnens folk där örtkunskap trängs med långa beskrivningar av den manliga huvudpersonens formidabla penislängd? Jag tänker att det kan vara så att cirka 90% (eller i alla fall en jävligt stor procentandel) av all kultur, oavsett om det är film, böcker eller tv-serier kretsar kring, och handlar om män. När det gäller kultur som handlar om kvinnor har vi inte så mycket att välja på om man jämför med resten av utbudet. Och, när dessutom resten av världen runt om skrattar åt ens smak…

Så var vill jag komma med denna rant? Jo, att jag tycker att alla som inte gillar “den sortens filmer eller serier” genast ska tänka om och börja se Outlander. Premissen är klassisk romans – den starka och kompetenta Claire sveps iväg till ett historiskt Skottland i mitten på 1700-talet. Hon är utbildad sjuksköterska och har precis genomlidit andra världskriget. Hon ska återförenas med sin make, men hinner inte ens påbörja försöket att lappa ihop deras äktenskap innan hon blir bortgift med en skotsk adelsman, i kilt och allt.

Och grejen är att Outlander är extremt välgjord. Ett äventyrsdrama, en himlastormande kärlekshistoria och ett historiskt dramatiskt skeende i ett. Och Claire, som är 30+ när serien börjar är kapabel och genomgående ett subjekt. Hon tvingas navigera ett politiskt landskap där upproret mot britterna är nära, med att försöka förstå den nya tid hon hamnat i. Det är snyggt, smart och välskrivet. Jag har suttit klistrad vid de två första säsongerna och är nu extremt otålig på att se nästa avsnitt i säsong tre som just dragit igång.

Outlander lyckas både vara en romans och en nagelbitande spännande serie, där du aldrig riktigt vet vad som väntar bakom nästa dramatiska krök. Den har också extremt välgjorda dräkter och genomtänkta nedslag i den brittiska och skotska historien. Så skriv nu inte av Outlander som tantsnusk eller romans, eller en “tjejserie” och strunta i att se den. Den är allt detta (och ja, det är sex i serien, på ett sätt som jag sällan sett i någon annan serie, med Claire som subjektet), ja, men visar så tydligt att dessa tre komponenter inte alls måste vara något som indikerar låg kvalité, utan som tillsammans faktiskt bidrar för att skapa något riktigt, riktigt bra.

Outlander kan du se på Netflix eller Viaplay.

Alla artiklar av Anna-Karin Linder

The post Räkna inte ut romantiken! first appeared on Opulens.

EXISTENS. “Jag samlar på skamliga tv-serier. Jag vill alltid ha minst en att följa när jag inte orkar koncentrera mig på för krångliga storylines eller behöva förfasa mig över våld och misär. Min senaste skamfyllda njutnings-serie heter Lucifer“, skriver Anna-Karin Linder.

Ibland tittar jag på TV-serier för att bli berörd. För att lära mig något nytt, eller svepas med av något skeende i historien som jag vill veta mer om. Det finns inget jag kan njuta av mer än att skakas om av ett drama som berör, rakt in i hjärtat. Men orkar man gråta sig igenom varje TV-kväll? Nej. Det finns nåt som många brukar kalla guilty pleasures, skamliga njutningar. Det som man tittar på med stor behållning, men inte riktigt kan stå för om nån skulle komma på en. Jag samlar på skamliga tv-serier. Jag vill alltid ha minst en att följa när jag inte orkar koncentrera mig på för krångliga storylines eller behöva förfasa mig över våld och misär. Min senaste skamfyllda njutnings-serie heter Lucifer. Hör bara på premissen:

Djävulen säger upp sig från sitt jobb som helvetets herre. Han bosätter sig i Los Angeles för att slappna av och driva en lyxig nattklubb. Genom en slump börjar han samarbeta med en polis och hjälper henne att lösa brott som konsult.

När jag läste premissen för säsong ett så kände jag två saker.

• Skräck och isande ilska. Lucifer är baserat på ett seriealbum av Mike Carey. En graphic novel som också råkar vara min favorit, näst efter Sandman (som det är en spinoff på). Lucifer är ett episkt äventyr som hanterar varats olidliga mysterium, skapelsen och filosofiska problem angående Guds existens. Och Lucifer Morningstar löser ABSOLUT inte brott i Los Angeles. Det var förolämpande att tänka sig att det här skulle kunna bli bra.
• En välbekant känsla av intresse och lusta spirade i mig. Jag visste att det här hade potential att bli riktigt dåligt. Men jag kände också igen en skam-serie när jag såg en.

Jag strösåg första säsongen av Lucifer. Lite förundrad över att det inte var riktigt så dåligt som jag först trott. Om jag bara la bort mina tidigare känslor över att de trampade på min ack så älskade serieroman så var det här faktiskt… nöjsamt. Premissen ‘djävulen i Los Angeles’ funkade faktiskt oväntat bra. Och procedural-klichén med ett-brott-per-avsnitt? Ja, det gjorde ju att jag inte behövde koncentrera mig så väldigt mycket på handlingen.

I mitten på säsong två insåg jag: Jag är ett fan av den här serien. På riktigt. Jag ser fram emot att få se nästa avsnitt. För Lucifer gör nåt himla smart. De blandar crime-drama med magisk realism. Självklart dyker fler övernaturliga väsen med bekanta namn (demoner, änglar) upp, och gör livet komplicerat för mörkrets herre. Det är ostigt, mustigt och, rent ut sagt, jävligt roligt. Jag anbefaller alla som har behov av att njuta av en skamligt underhållande tv-serie att ge sig i kast med Lucifer. Du hinner precis innan säsong tre drar igång i oktober. Och du behöver inte skämmas ett dugg.

(Lucifer kan du se på Netflix).

Alla artiklar av Anna-Karin Linder

The post Skamlöst nöjsamt med mörkrets herre first appeared on Opulens.

TIPS. “Vi är vuxna med inkomster (förhoppningsvis) och mål och mening att köpa både streamingabonnemang och eventuell merchandise för det vi gillar. Så vad är bättre än att spela vår känsla av nostalgi och längtan efter en barndom som aldrig kommer igen?”, skriver Anna-Karin Linder.

70- och 80-talet är hett just nu inom TV. Det måste ju bero på att det är vi som är födda strax innan och i början av det som är de stora konsumentgrupperna just nu. Vi är vuxna med inkomster (förhoppningsvis) och mål och mening att köpa både streamingabonnemang och eventuell merchandise för det vi gillar. Så vad är bättre än att spela vår känsla av nostalgi och längtan efter en barndom som aldrig kommer igen? Vill du se TV som behandlar sena 70-talet och tidiga 80-talet finns det massor att välja mellan.

Om du är intresserad av hiphopens första tid i New Yorks förorter kan du njuta av The Get Down på Netflix. Det är ett skruvat och lätt absurdistiskt sent 70-tal som framställs, med massor av svinbra musik. Jag sträcksåg allt som fanns och längtade efter mer. Vi får följa Ezekiel och hans kompisar och hur de är med och startar den första hiphopscenen i Bronx.

För den tekniskt intresserade kan kanske Halt and Catch Fire vara en serie att sätta tänderna i. En serie som behandlar de första hemdatorerna och den teknik som möjliggjorde vårt datorburna samhälle. Komplett med fluffiga 80-talsfrisyrer!

Vill du mysa ned dig i en serie som hyllar den tidiga nördkulturen, Stephen King och alla skräckfilmer från 80-talet ska du såklart se Stranger Things, om några pojkar i en liten amerikansk småstad som råkar snubbla in i ett mysterium med parallella världar och konspirationer på hög nivå. Just Stranger Things blev ju en sån superhit att jag betvivlar att det finns särskilt många som inte redan sett den, men eftersom säsong 2 har premiär i oktober kan det ju vara läge att se om den lagom tills dess?

Och är inte skräckmys, datorer eller hiphop nåt för dig, så kanske du gillar ett annat tema vi sammankopplar med 80-talet – nämligen droger. Två välgjorda serier om kokainets intrång i USA är högaktuella.

Narcos handlar om den ökända kokainkungen Pablo Escobar och hans drogsyndikat i 80-talets Colombia. Den är löst baserad på verkliga händelser och säsong 3 har precis haft premiär. En smula machodude-dum på sina ställen, men fortfarande välgjord och spännande.

En ny serie som kan vara värd att kolla in är Snowfall som behandlar den första kokainvågen i USA i början av 80-talet. Vi får följa de unga knarklangarna som börjar tjäna stora pengar på att langa kokain och crack, samt – som de riktigt fula fiskarna längst upp i toppen av kokainhandeln – ser vi CIA:s dunkla förehavanden med högergerillor i Sydamerika. Mörkt, gritty och välgjort.

Så låt 80-talet svepa dig med sig nu när TV-hösten kommer. Jag är övertygad om att det kommer fler exempel längre fram, men här har du nåt att starta med. Det enda som saknas nu är väl en ny svensk TV-serie som behandlar det svenska 80-talet.  Så mycket must att hitta där! Kom igen SVT! Vi finns ju här och hungrar efter det!

The Get Down, Halt and Catch Fire, Narcos och Stranger Things kan du se på Netflix. Snowfall streamas på HBO Nordic.

Alla artiklar av Anna-Karin Linder

The post Ge dig in i 80-talet när TV-hösten börjar first appeared on Opulens.

PREMIÄR. “De är ärrade personer påverkade av det liv de levt, med djupa sår och trauman i bagaget. De har inga fladdrande mantlar, ingen episk vind i håret”, skriver Anna-Karin Linder.

Sedan några år tillbaka har vi en superhjältevåg inom populärkulturen, framförallt TV och film. Det kan bero på flera saker; att nördarna blivit vuxna men inte slutat vara nördiga, och har pengarna att gå på bio och konsumera merch; att vi har så pass bra teknik nu så att det går att göra specialeffekter värdiga superhjältars krafter; eller så kanske det är för att vi lever i en värld där vi mer och mer känner att vi står vid avgrundens rand? Kanske påverkar det sista oss och vår populärkultur mer än vi tror. För tänk om det fanns en enkel lösning till vår känsla av domedag? Någon ondskefull skurk som önskar jordens undergång. Och någon eller några hjältar som kan komma in och liksom göra jobbet åt oss, klara dagen, rädda oss. För vi vet ju att det är mer komplext än så. Vi vet att ingen kommer komma med superkrafter och rädda oss. Men vad skönt det vore. Vad skönt det vore med någon som tog fajten för oss alla. Så vi kunde vara lite mindre rädda.

Jag såg de två första avsnitten av Netflix nya team up-gäng “The Defenders” som hade premiär på streamingsajten den 18 augusti. I den figurerar Marvels mer jordnära hjältar; Luke Cage, Jessica Jones, Iron Fist och Daredevil är med i gänget. Det som de har gemensamt är att det är en lite mer svärta än de superhjältar vi är vana att se. De har inga flådiga kostymer (Daredevil undantaget), och inga stora ord om sitt eget hjältemod. De är ärrade personer påverkade av det liv de levt, med djupa sår och trauman i bagaget. De har inga fladdrande mantlar, ingen episk vind i håret.

De tar sig motvilligt an uppgiften att kämpa mot ondskan, inte för att de så gärna vill, utan för att de måste. Och kanske är det det vi ska ta med oss från just The Defenders: Vi vill ju inte kämpa mot det som är ont och svårt i världen. Vi vill helst bli lämnade ifred så vi kan fredagsmysa, hämta barnen på dagis och bara leva våra liv. Vi vill inte tänka på det där mullrande hotet i horisonten, som viskar om en värld som snart går under av klimatförändringar eller för att en maktgalen idiot i ett land långt bort fått bli president. Så kanske är svaret att vi ska se mer på superhjälteserier, men inse att vi också ska ta det hopp de står för in i våra egna liv. “Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något”, är ju hoppfulla ord, långt bort från bombastiska pläderingar om ondskans utplånande.

Jag tycker du ska fortsätta fredagsmysa, och för all del, göra det framför The Defenders, men för varje nedkastning i soffan, kan du göra något litet för att göra vår gemensamma värld bättre. Hjälp nån som har det ekonomiskt svårt om du skulle ha några kronor över. Marschera och protestera för bättre förlossningsvård. Byt ut tacosköttfärsen mot ett vegetariskt alternativ. Det kommer inte ge dig superstyrka i en handvändning, men du kommer antagligen, precis som jag må lite bättre, känna att hoppet lever om vi bara samarbetar.

The post Vad säger superhjältarna om oss? first appeared on Opulens.