PSYKISK OHÄLSA.”Jag tänker att den skam vi bär, i förhållande till vårt mående, är symptom på en omgivning som överger oss när våra kroppar skriker efter förståelse, omsorg, förändring”, skriver Anna Sanvaresa.

Det är blickarna hon fångar bäst, fotografen Lene Marie Fossen. Hon säger det själv i dokumentären Självporträtt, att vi måste våga titta in i varandras ögon. Inte vika undan blicken.

Under drygt tjugo år kämpade hon mot sjukdomen anorexi, och i filmen beskriver hon anorexin som ett fängelse eller som att vara i ett brinnande hus och inte hitta ut. Fossen är mest uppmärksammad för sina självporträtt, men hennes porträtt av andra är minst lika starka. Hon pratar om allt ett ansikte bär: känslor, erfarenheter, liv levda med olika förutsättningar, på olika platser (som till exempel barn i flyktingläger). När gallerister pratar om hennes sjukdom blir hon besvärad: Jag är fotograf, konstnär, det är inte min sjukdom som ska stå i fokus, utan smärta och skönhet sida vid sida.

I dokumentären Besatta av rikedom (SVT Play) möter fotografen och filmaren Lauren Greenfield människor som gör vad som helst för framgång, skönhet, pengar. Även här ligger stort fokus på kvinnokroppen och dess transformationer. Fossen ville stanna i sin barnkropp, men berättar också att sjukdomen håller världssmärtan ute. Ilska och sorg som inte får komma fram och välta omkull. Att fastna i något som dämpar ångest. Det Greenfield kommer fram till är att hennes besatthet av fotograferandet liknar människors besatthet av rikedom och skönhet: en sköld mot smärtan i att vara människa i en värld där en pressas till prestation, resultat, och där tempot är så högt och där närheten till andra blir ett hot mot den egna jaguppfattningen.

Greenfield fotograferade en före detta modell som utvecklade anorexi och självmutilation för att hon inte ville vara en produkt för andra att använda och missbruka. För henne var det ett sätt att äga sig själv. Jag känner igen mig i det från min tid som anorektiker. Jag ville inte bli objektifierad. Ville inte vara kvinna. Ville inte vara någonting. Min farliga sjukdom, att bli inlåst på en avdelning, gav mig en vila, en frizon, det var lättare att stå ut med mig själv genom att inte behöva medverka i världen.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I Besatta av rikedom berättar kvinnor om deras skönhetsoperationer och en kvinna säger att hon gjorde sin totala omformning av kroppen för att visa sin dotter att hon var stark och tog egna beslut. Hon hatade hur kroppen såg ut efter förlossningen, och såg sig själv som en förebild när hon genomgick operationerna. Det är klart att det kan tyckas skevt. Och mamman förlorade sig i en spiral av desperation och skulder, medan hennes dotter blev allt mer deprimerad. Men det går inte att lägga det på individen. Vi människor strävar efter lycka men går konstant vilse, eftersom det brutalkapitalistiska samhälle vi lever i är just det fängelse eller det brinnande hus som Lene Marie pratar om. För att vara något värda i det samhällets ögon, så ska allt naturligt – som åldrande – utrotas.

Innan jag såg Självporträtt (som går att se på Cineasterna) hörde en släkting av sig och var arg över en text jag publicerat, som handlade om övergrepp jag varit med om, min anorexi, och de val vi inte alltid kan göra. Hen anser att jag fläker ut mig själv och andra, och ser det som respektlöst och uppmärksamhetssökande. Fossen porträtterade inte sjukdom och utsatthet för att få sympatier eller för att visa upp sig själv. Hon ville att människor ska reflektera över smärta och bli bättre på att tala om den, inte stänga den inne, döva. Hon säger: ”Jag tror att alla egentligen bara vill ha det bra. Men så hamnar vi fel, för att vi inte klarar av att hantera livet. Livet är ju egentligen en helt underbar, gåtfull gåva vi får, men så klarar vi inte av att leva det.” Jag skulle vilja tillägga att det handlar inte om att vi inte klarar av livet, det är livet som inte klarar av oss, eftersom livet dikteras av orimliga krav som särskilt drabbar kvinnokroppar.

Lene Marie Fossen dog när hon var 33 år, hennes kropp orkade inte mer. Jag minns min skelettkropp i sjukhuskorridoren, och jag märker min kritiska blick i spegeln som reflekterar en syn på vad värde är i ett kapitalistiskt samhälle. Lene Marie sa att hon skämdes för sin anorexi eftersom ätstörningar ses som något bortskämt: bara är att skärpa sig och börja äta, bli normal. Lauren Greenfield säger att psykisk ohälsa, olika diagnoser, olika former av beroenden, speglar den samtid vi lever i. Jag tänker att den skam vi bär, i förhållande till vårt mående, är symptom på en omgivning som överger oss när våra kroppar skriker efter förståelse, omsorg, förändring. Vi ropar efter frihet från omöjliga normer och ideal.

The post Om kroppen som vara och som konst first appeared on Opulens.

FRIHETSDRÖMMEN. “Nu när 1 maj närmar sig, och vi inte har möjlighet att samlas, demonstrera, kan vi leka med tanken att vi är communarder i Paris mellan 18 mars och 28 maj?”, skriver Anna Sanvaresa apropå att det i vår är 150-årsjubileum för Pariskommunen.

”Ska vi nå en ny värld, eller är vi figurer som talar från en färdig plats i berättelsen?” Citatet kommer från en bok som handlar om Pariskommunen 1871, Communal Luxury (Verso, 2016) av Kristin Ross. Själv tycks jag ha fastnat i sängen, eller i mig själv. Den mesta tiden, i denna asociala covidtid, går åt till att minnas det som varit. Det är väl en åldersfråga också. Som ett ex sa till mig, att vi börjar bli för gamla för att bygga något nytt. Så deprimerande sagt! Jag känner mig inte ett dugg gammal. Men trött på att längta efter, och kämpa för, sånt som inte händer: Kärlek, politiska förändringar.

The post En ännu osedd värld first appeared on Opulens.

KVINNODAGEN. “Eftersom jag halvt växte upp hos henne blev jag tidigt medveten om hur begränsat hon levde, i en bruksort, i ett patriarkat, och hur djupt orättvist det var”, skriver Anna Sanvaresa om sin farmor.

Min farmor dog den 24 augusti 2018. Samma datum dog också Simone Weil, fast 1943. Hon blev bara 34 år. Min farmor blev 98. På min favoritbild av farmor är hon 17 år och står på ett fält i Norrby, i närheten av Kungsberget, där hon växte upp. Hon är iklädd byxor, skjorta, väst, tyckte inte om att klä sig i kjol eller klänning. Min favoritbild av Simone Weil är från när hon är i Spanien under kriget, hon bär ett gevär över axeln, stred ett kort tag i Durrutikolonnen. Det slår mig att bilderna är från samma år, och att de står på liknande vis, med samma uttryck av förväntan och beslutsamhet. I bakgrunden på bägge fotona finns suddiga män.

The post 8 mars: Farmor och Simone Weil first appeared on Opulens.

PSYKISK OHÄLSA. “Låt byråkratiska regelverk och stelbenta rekommendationer, felmedicinering, skuldbeläggande och synen på lidande som destruktioner, felkonstruktioner, bli ett omänskligt minne blott”, skriver Anna Sanvaresa.

I filmen Psykos i Stockholm (av Maria Bäck, nyligen Guldbaggenominerad) skildras ett smärtsamt och ömsint porträtt av en dotter vars mamma lider av återkommande psykoser. Tonårsflickan har blivit van vid att klara sig själv. Mänskans psyke är rörigt, rörligt och kolliderar ofta med en rigid värld där mediciner inte bara är räddning utan också en avstängningsknapp för udda existenser. Med detta vill jag på intet sätt romantisera en allvarlig sjukdom, också flickan behöver hitta kreativa, utanför-boxen-lösningar i brist på ömsint vägledning från samhället.

The post Vårt mänskliga känslomässiga lidande first appeared on Opulens.

OMÄNSKLIGHET. “Jag chattar med en på förvaret, de måste ut skriver han. Hans vän finns med bland de som ska deporteras, kanske han också.” På tisdag, den 15 december, planeras en massdeportation från Sverige till Afghanistan men amnesti är det enda rimliga skriver Anna Sanvaresa.

Podden Working Class History har en miniserie som handlar om motståndet mot Vietnamkriget. Kopplat till dessa avsnitt tittar jag på filmen om Sara Lidman som går på SVT Play. Hon demonstrerade och skrev texter mot ockupationen och det vansinniga kriget, där drygt 50 000 unga amerikaner dog och 1-2 miljoner vietnameser.

The post Vi står alla på denna skakiga grund first appeared on Opulens.

KÄRLEK. “Erotiken är en kraft som kan ge oss energi att sträva mot förändringar.” Anna Sanvaresa om ensamhet och kärlek under pandemin och om rättvisa och frihet som det mest njutningsfulla.

I Josephine Bornebusch aktuella film Orca har mänskorna långt till varandra. Det är mitt i pandemin i ett Sverige som tycks vara i total lockdown. Skärmarna mellan dem blir murar, eller speglar: de når inte fram eftersom de så enträget försöker hålla fast vid hur det ska se ut istället för att visualisera alternativ.

The post Våra ensamma längtande kroppar first appeared on Opulens.

INHUMANT. “De tillfälliga uppehållstillstånden ska permanentas. Människor ska därmed aldrig kunna landa, känna sig trygga och välkomna. Den integration som politiker så vackert pratar om omöjliggörs”, skriver Anna Sanvaresa om den nya migrationslagen.

För nio år sedan skapade Ilmar Reepalus förslag om temporära medborgarskap uppmärksamhet. Trots väntat högerpopulistiskt bifall så minns jag det som att idén ansågs rubbad i övriga läger.

Oktober 2020 berättar sossen Morgan Johansson och miljöpartiets Isabella Löfven om den nya migrationslagen. De är uppenbart nöjda. De har bytt ut ordet ”synnerligen” till ”särskilda” ifråga om skäl, och de har fördröjt den omöjliga tidsramen (sex månader) för att hitta arbete efter gymnasiet till orimliga ett år. SD och Moderaterna rasar. Det enda jag kan tänka på, och som får mig att må illa, är det faktum att de tillfälliga uppehållstillstånden ska permanentas. Människor ska därmed aldrig kunna landa, känna sig trygga och välkomna. Den integration som politiker så vackert pratar om omöjliggörs. Segregationen bjuder oundvikligen in till ökad rasism. I debatten är S och M eniga: Vi måste inse att vi inte kan göra mer. Vi har legat i framkant volymmässigt. Men inte längre, påpekar V: Nu är vi ett av de länder som tar emot minst.

KD föreslår att skrota modersmålsundervisningen. Trots att forskning understryker behovet av densamma och menar att den snarare borde utvidgas. Upprördheten kring rektorn Hamid Zafar som i åratal, under pseudonym, skrivit hatiskt om judar, ensamkommande, kvinnor och hbtqi-personer. Zafar som suttit med i Moderaternas integrationskommission. Ett foto visar Ulf Kristersson och ”Rektor Hamid” leende bredvid varann. Kan nån verkligen vara förvånad? Följer inte allt det här samma uppdelning, utgallring av mänskor?

De som ska orka leva med tillfälliga uppehållstillstånd, eller står inför att deporteras, har inget att säga till om, eftersom de saknar ekonomisk makt. De är, i kapitalets och därmed i politikens ögon, ”onyttiga”. De ska inte få förenas med sina familjer förrän de tjänar in tillräckligt med pengar åt Svea Rike. Politiker vill kalla kniven i ryggen för en morot.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I boken Om man älskar frihet skriver Nina Björk om hur vi utvecklat ett ”kvantitativt och räknande förhållningssätt till värld och medmänniskor”. Vi har härdats av den kapitalistiska utvecklingen, vilket lett till en ”oerhörd diskrepans” mellan samhällets självbild i teorin (solidariskt, demokratiskt, alla människors lika värde) och vad som sker i praktiken. Vad politiken förkunnar står i strid med vad politiken gör (utsätter mänskor för stress och oreparerbara skador, normaliserar mörka strömningar). Det är inte möjligt, menar Björk, att värdera tillit och gemenskap och samtidigt skapa ett samhälle som bygger på konkurrens och klassklyftor. Hon spekulerar i att valet av Trump och den starka högerpopulistiska framväxten ”helt enkelt är att några har börjat säga högt vad vi verkligen gör”.

”Även handlingar, människor eller kultur som är omöjlig att göra vinst på bör ha en plats”, skriver Björk. Det låter som en självklarhet, men politiken – styrd av en kapitalistisk överbyggnad (som drar fascism och patriarkat med sig) – handlar på motsatt sätt. Mänskans erfarenheter, rättigheter, längtan, smärta, osynliggörs när behov står mot marknad.

Vad är det att vara människa och inte känna att du betyder något? Vad är det att vara människa och ha makten att prisge, degradera och utesluta de som inte lever upp till ett påhittat mått? I inledningen av sin bok frågar Nina Björk: ”Bereder vi verkligen väg åt frihet, individens blomstrande och allas lika värde? När gör vi det; när gör vi det inte?”

På nio år har människosynen förändrats brutalt. Fristadsförfattaren Mahdieh Golroo berättar om sina år i iranskt fängelse efter att ha publicerat studenttidskrifter och protesterat mot kvinnoförtryck. Hon säger att vi måste vara mycket vaksamma på vad som smygs in och plötsligt blir vår verklighet. Det kan gå långsamt, det har redan gått alldeles för långt.

The post När behov står mot marknad first appeared on Opulens.

OMÄNSKLIGHET. “Varje kropp en historia, inte menad att förstås utifrån regelverk eller beslut. Det djupt mänskliga ansvaret att lyssna på minnen och erfarenheter, som genom tid och rum, genom förtryck och panik, knyts ihop”, skriver Anna Sanvaresa.

I Anna Kavans Is från 1967 tycks undergången nära. Är det naturen som slagit tillbaka mot mänskan eller är det kombinationen patriarkat och fascism som förstört världen? Inget är tydligt, begripligt, men isen närmar sig, de utsattas kroppar gör revolt eller försvinner – utsuddade gestalter bland militärer och fake news. Ingen vill påminnas om vad som händer i andra delar av världen. ”Att tala om katastrofen var en överträdelse av de nya bestämmelserna. Regeln var att välja att inte veta.” Mänskorna, skriver Kavan, bedrog sig själva, ingjutna i ”en falsk känsla av säkerhet”.

The post Vår iskalla värld first appeared on Opulens.

KAMP. Halva Gävle gick samman för att hjälpa de hungerstrejkande afghanska ungdomarna utanför Migrationverket 2013. Vi var förbannade på asylpolitiken då också, på privatiseringar, på den insmygande fascismen, allt vi såg hängde ihop med ett reducerat människovärde. Idag pratar vi knappt ens om vad det innebär att vi är människor, skriver Anna Sanvaresa.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I Nadine Labakis film Kapernaum stämmer tolvåriga Zein sina föräldrar för att de fött honom. Egentligen stämmer han hela vuxenvärlden, alla som sviker och sliter sönder familjer och gör det omöjligt för barn att växa upp i trygghet och kärlek. I en scen drömmer han och ett annat gatubarn om att få komma till Sverige, eftersom där tas barn om hand, får egna rum och gå i skola.

Den 12 november deporterades 29 unga mänskor från förvaret i Märsta till Afghanistan. På planet satt en nybliven pappa. Mamman har svenskt medborgarskap. Pappan arbetade i Sverige. Han har gjort rätt för sig, skrev mamman i sitt förtvivlade Facebookinlägg. Det är i den terminologin vi ofta hamnar. Att de unga mänskor som deporteras skulle kunna vara en resurs. Men det finns aldrig något försvar för att tvinga in mänskor i farliga, utsatta och psykiskt nedbrytande situationer.

I ett delvis annat ärende – det Karolinska sjukhuset, där 600 personer ska kickas – frågar Jona Elings Knutsson: Hur kunde makthavarna sälja våra liv? En professor i amerikansk historia frågar i en tv-dokumentär om USA:s industrialisering ungefär likadant: Representerar våra politiker rikedom eller representerar de folket? När USA:s underbetalda och arbetslösa gjorde uppror i det sena 1800-talet fick de följande svar från makthavare: ”Människor borde patriotiskt och muntert stödja sin regering, men regeringens uppgift är inte att försörja folket”. Socialdarwinismen var, behändigt nog, ideologin för de välborna kapitalisterna. Det som avgjorde på vilken sida man hamnade – fattig eller framgångsrik – ansågs vara gener och moral. De fattiga sågs som arbetsskygga och när de protesterade sågs de som kriminella. Vi pratar om demokratier men makten ligger inte hos folket, annat än via röstsedeln. Och hur vi än röstar så röstar vi på kapitalismen. Inte på människans inneboende rätt och värdighet.

Idag pratar vi knappt ens om att vi är människor, vad det innebär.

I Gävle där jag bor ska Familjestödet dras in, för det finns inte – säger politikerna – resurser att både ha detta kvar och samtidigt hjälpa fler ungdomar på HVB-hem. Som att dessa enheter inte har med varandra att göra. Ett barn som inte får stöd kommer någon gång att behöva mycket mer stöd, efter ännu mer lidande. Det är samma grund, och vi står alla på den. Det går, för rika, vita högermänskor, att ställa sig på en annan plats, bygga ännu en mur, men grunden kommer att skaka, mer och mer för varje oförrätt som sker.

Kapernaum slutar utopiskt, vilket inte är det samma som overkligt. Overkligheten ligger i behandlingen av barnen, inte i hur det skulle kunna få se ut om sunt förnuft fick råda. Vid årsskiftet blir barnkonventionen svensk lag. Vi slogs för detta i Asylkommittén i Gävle under många år eftersom vi såg hur stor skillnad en lag skulle göra. Nu vet jag inte längre. Lagar tolkas utifrån en kontext, och när vi kämpade för flera år sedan såg världen annorlunda ut.

Halva Gävle gick samman för att hjälpa de hungerstrejkande afghanska ungdomarna utanför Migrationverket 2013. Åldersbedömningar sågs som sinnesrubbat. Det var nytt och obegripligt. Kriget i Syrien hade brutit ut två år tidigare. Självklart skulle det inte ske utvisningar dit! Ingen pratade om tillfälliga lagar. Vi var förbannade på asylpolitiken då också, på privatiseringar, på den insmygande fascismen, allt vi såg hängde ihop med ett reducerat människovärde. Idag pratar vi knappt ens om att vi är människor, vad det innebär.

En ung pappa slits ifrån sitt barn. Som om han och hans familj ingenting betyder. Och det är sant för högerpolitikerna (inklusive sossarna). Han är inte vit, rik, svensk. Räknas inte. Familjerna som förlorar familjestödet: De får fixa det ändå. Det är väl deras ansvar? Vi kan prata hur mycket som helst om behovet av omvårdnad, och respekt för människors liv och lidande, och om hur den accelererande bristen på omtanke – barn som offras på kapitalismens altare/marknad – gör oss sjuka, desperata, i värsta fall handlingsförlamade, men jag vill återkomma till utopierna för jag tror att vi kan få kraft därifrån.

Vi kan se det som platser där vi behöver befinna oss, vi kan prata om hur vi vill att dessa platser ska se ut och hur vi ska komma dit. Hur stoppar vi deportationerna? (Och får bort förvaren?) Hur många behöver vi vara? Finns det något sätt på vilket vi kan få familjestödet att fortsätta finnas? (Kan vi kliva in och stötta?) Hur påverkar vi de politiker vi inte litar på – tills dess att vi inte behöver deras godkännande och pengar längre?

De protesterande i Chile (med flera länder) visar att det går att göra hårt motstånd mot en människofientlig samhällsstruktur.

Vi vet att högern aldrig någonsin har brytt sig om ett halvafghanskt barns framtid, fattiga familjer, unga tjejer som skär sönder sig själva eller sjuttonåringar som inte kan sova för att de vet att de kommer att få utvisningsbesked samma dag som de fyller arton. Det handlar inte bara om pengar. Det handlar fortfarande om en socialdarwinistisk syn, som i dagens kontext – med hårdare gränser, fler murar – blir ren fascism.

De protesterande i Chile (med flera länder) visar att det går att göra hårt motstånd mot en människofientlig samhällsstruktur. Läget är väl inte lika akut här? tänker kanske någon. Tänk då på: massdeportationer till världens farligaste land, den fortsatta Karolinska-skandalen och indraget stöd till utsatta familjer. Bara tre exempel på hur våra mänskliga rättigheter, och värden, kringskärs.

Den här världen är vår. Vi bygger upp den genom skatt, ideella krafter, hårt arbete, och förnedras och rånas ändå dagligdags av de rika och mätta. Det krävs att vi blir många fler som kämpar, och att vi slutar känna oss bekväma i en overklig verklighet.

The post Världen är vår first appeared on Opulens.

POESI. Jag tror att vi behöver poesin mer än någonsin, för att kunna tala om det som vi inte kan prata om, skriver Anna Sanvaresa.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag diskuterar poesi med en vän som säger sig inte tycka om poesi. Han påstår att poesin inte ger några verktyg i kampen, där behövs teori och praktik. Jag kontrar med att det också behövs fantasi, drömmar, empati.

Det är dagen efter Turkiets invasion i Rojava och på radion pladdras det oupphörligt om Nobelpriset i litteratur. Ett av de två priserna går som bekant till en författare som stöttade Milosevic under Balkankriget. Det upprepas att litteraturen måste vara upphöjd över det politiska. En bekant på Facebook kommenterar: ”De politiska priserna får delas ut i andra kategorier”. På kvällen anordnas demonstration i Gävle och det är nästan bara kurder i tåget fast det handlar om Rojava, världens hjärta, byggt på gräsrotsdemokrati, feminism och ekologi. En plats som Barcelona 1936: som mänskor runt om hela världen reste till för att slåss för revolutionen, för att något annat än fascism skulle sprida sig.

Mike Pence självgoda uppsyn på presskonferensen när han deklarerar att Donald Trump har fixat en deal med Turkiet. De kurdiska styrkorna har viss tid på sig att dra sig bort från gränsen, och under den tiden ska Turkiet lägga ner vapnen. Erdogan säger att det inte handlar  om vapenvila, för det är inte ett krig, det är en paus. En paus i den etniska rensningen. Som Erdogan kallar Operation Peace Spring.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det är kurderna som betraktas som terrorister, som ska backa, sluta försvara Rojava. Vita herrar enas om det språkbruket. Hur vi ska kunna prata om lidandet när det befintliga språket bryter ihop? Om det poetiska språket är irrelevant, vad är då verklighetens?

Jag tänker på det poetiska i Rosa Luxemburgs språk, hur hennes röst hade förmåga – för hon var en mänska som älskade fåglar, katter, poesi, sex – att tränga in i de arbetare som stod utanför det akademiska. Som idag alla utbrända kvinnor som inte kan få trötta hjärnor att fokusera, och vad kan vi gå till då, för att lokalisera, kanalisera: vrede, sorg? För att inte hamna utanför världen ännu mer. Det är en kunskapsfråga.

Män är vana vid att tala (och därför mindre självkritiska), kvinnors röster har existerat i det fördolda, och när de reser sig blir det i tvivel, och i vrede.

Poesin är ett redskap. Vi är hela tiden i det som är större än oss själva, det som får oss att känna oss maktlösa. Litteraturen ska alltså, i detta förtvivlade läge, vara upphöjd över det politiska? Ska den vara upphöjd över det mänskliga? Ska det människor säger och vilka de är, inte ha med vartannat att göra?

Audre Lorde skriver i sin essä Poetry is not a luxury (1977) att poesi är ett sätt att försöka ge ord åt det ordlösa så att vi i varje fall kan tänka det. Det handlar om överlevnad och förändringar, som först måste bli språk, sedan idé och därefter handling. Hon skriver: ”Jag talar om poesi som uppenbarelse eller destillat av erfarenhet, inte det sterila ordspel som de vita fäderna förvrängde ordet poesi till att betyda – för att täcka en desperat önskan om fantasi utan insikt.”

Män är vana vid att tala (och därför mindre självkritiska), kvinnors röster har existerat i det fördolda, och när de reser sig blir det i tvivel, och i vrede. Hur samlar vi våra röster till vapen?

På en podd säger den brasilianska feministen och aktivisten Mayra Cotta att kvinnor leder motståndet överallt, eftersom kvinnor är de mest utsatta. När han säger att han inte förstår poesi vill jag fråga: förstår du hur smärta har svårt att hitta ord, förstår du hur erfarenheter har svårt att finna förankring? Förstår du vilken brist det är i kampen? Jag tänker på hur språk skövlats och förtryckts: kurdiska, katalanska. Rötter som ska skäras av, kolonialiseras. Ur den mörka jorden kommer revolutionen. Ur kvinnors kroppar. Jag tror att vi behöver poesin mer än någonsin, för att kunna tala om det som vi inte kan prata om.

På min säng ligger en hög med diktsamlingar som skydd mot ångest. Fascismen går hårt åt oss – pressar mot och in i våra kroppar, vi måste göra motstånd även om vi inte orkar, jag plockar strofer ur böckerna och läser: ”vi kroppar/ vars växande är söndervridet”, ”vi lär oss njuta/ bredvid deras fantasier/ om avart” (Felicia Mulinari, Det som inte kan utplånas) ”vi sitter stumma över vad som hänt/ men våra kroppar/ söker sig till varandra”, “vi lär oss plocka/ andras blickar/ från våra ansikten” (Burcu Sahin, Broderier) ”För länge sedan började någon att gå. Det sätter sig i höfterna.” (Judith Kiros, O) “säg inte att tungan är vassare än saxen/ att kärleken är blodigare än kriget”, ”också i grymma tider ska finnas sånger/ om annat än grymhet”, (Athena Farrokhzad, I rörelse), ”det finns en smärtfylld sång som alltid säger sanningen”, ”trygghetens plats var inte det väntade.” (Imam Mohammed, Bakom trädet ryggar), ”vi liknar varandra väldigt mycket/ när vi förvandlats till stoft.” (Jila Mossaed, Vad jag saknades här).

Inom motståndsrörelser har alltid funnits sånger, poesi. I nya numret av Pen/Opp hittar jag Enriqueta Lunez, född 1981 i Chiapas. Hon skriver på tzotzil, ett språk jag inte visste fanns: ”Vårt väsen förändras, något går oss förlorat”. Audre Lorde igen: ”För inom levnadsstrukturer definierade av vinst, av linjär makt, av institutionell dehumanisering, var våra känslor inte avsedda att överleva.”

The post Fantasi och drömmar krävs i kampen first appeared on Opulens.

“JAKT”. När trettio poliser ”jagar” tolv personer som ”rymt” är det en rasistisk kontext som Aftonbladet reproducerar, skriver Anna Sanvaresa inför morgondagens Marsch för Mänsklighet i Stockholm i protest mot utvisningarna till Afghanistan.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Tolv personer rymde från förvaret i Märsta natten till i söndags. Sex av ”rymmarna” hittades relativt snabbt. Nyhetsartikeln i Aftonbladet dagen efter är besynnerligt skriven. Trettio poliser jagar tolv skiträdda, desperata, vilsna mänskor och två gånger upprepas i artikeln att de ”inte utgör någon fara för allmänheten”. Varför upprepas det? Är ”att fly” detsamma som att vara farlig? Även om de som flyr låsts in för att hindras från att leva här? Vi har plockat tre i varje fall, uttrycker en av poliserna sig. Rymning från ett förvar, konstateras det i artikeln, är i sig inte olagligt. Men varför då en massiv polisstyrka?

För några veckor sedan blev en ung svensk diskuskastare utsatt för ett rasistiskt påhopp under Finnkampen. Hon beskrev sin reaktion, att hon inte visste hur hon skulle bemöta hatet. Men saken är ju den att hon inte skulle behöva göra det. Vad gjorde personerna runt omkring rasisten? Anser vi – vita – att det är den rasifierade personen som själv ska bemöta och hantera rasismen? Vad gör det oss till i så fall? Medlöpare? Det är ju vi – Sverige, regeringen, polisen, alla som röstat fram den här politiken, som inte gör motstånd, inte hjälper till – som är de farliga. Beslut fattas, politiker och poliser ”gör sitt jobb” och rymmer från innebörden i ett begrepp som ”mänskliga rättigheter”. Dörrar slås in om nätter, mänskor plockas, arresteras, deporteras, mänskor frihetsberövas som inte gjort annat än att ansöka om att få stanna i Sverige och sedan under stort lidande får avslag på avslag. Vilka är det egentligen som bör anstränga sig för att bevisa att de inte utgör någon fara för allmänheten?

Polisen tar tag i unga svarta killar utanför bussen för att de försöker gå på bak. Det är barn, men inte pratar polisen som till barn, inte tar polisen i dem som barn.

En vän måste åka tillbaka till Afghanistan för att söka arbetstillstånd därifrån. Det kan han inte göra, det kan innebära döden. En annan vän avvisades från Sverige och lever nu hemlös i Paris och saknar pengar till mat. En tredje vän blir alltid stoppad, visiterad, utfrågad när han ska åka någonstans. En fjärde vän måste skynda söka uppehållstillstånd till sin dotter, för när hon blir arton kan hon utvisas, efter sex år i Sverige. Hon säger: Vad ska man göra? Det är uppgivet och det finns en underliggande ilska. Den tredje vännen säger: Det är så här det är för oss. Man får göra sig kall inför det. Det här är omöjligt för er vita, riktiga svenskar, att förstå.

Överallt ser vi ju det här, eller hur? Vilka som stoppas, misstänkliggörs, får de arga rösterna och händerna över sig. Polisen tar tag i unga svarta killar utanför bussen för att de försöker gå på bak. Det är barn, men inte pratar polisen som till barn, inte tar polisen i dem som barn.

Våldet vi ser mot svarta i till exempel USA, det är inte en främmande företeelse här. Det är bara inte lika integrerat i systemet, och motståndet är inte lika organiserat. Ilskan är inte organiserad. Läser i Palestinagruppens tidning om hur en tweet från Donald Trump om hur ett framåtskridande med bosättningarna på Västbanken kan göra att det plötsligt ses som helt normalt. Och vips, så har kartan ritats om. De oskrivna lagarna har skrivits om och den omvärld som inte direkt berörs kan vrida bort blicken ännu ett snäpp.

Författaren och aktivisten Audre Lorde skriver i sin essä Uses of anger om hur det system vi lever i, och därför anpassar oss till, inte vill att vi ska reagera på rasism, utan acceptera den som lika självklar som ”kvällar och vanlig kyla”. Det kan vara svårt att stillatigande lyssna när en annan mänska beskriver en smärta som jag inte delar eller som jag bidragit till. Audre Lorde ger i sin essä många exempel på hur provocerande den ”annorlunda” erfarenheten kan te sig för den som så gärna vill tro att vi alla är jämställda och lever i en trygg och rättvis värld.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Responsen på rasismen är ilska, inte skuld och försvar, och vi måste ta den ilskan på fullt allvar, eftersom motståndarna (till exempel de som vill skicka tillbaka mänskor till dödslandet Afghanistan, eller de som attackerar unga tjejer på friidrottstävlingar) är fullt allvarliga i sitt hat. Skillnaden mellan ilska och hat är att ilskan sitter samman med sorg och har målet att förändra, medan hatet vill döda och förstöra. När trettio poliser ”jagar” tolv personer som ”rymt” är det en rasistisk kontext som Aftonbladet reproducerar. Den valda vinklingen och vokabulären spelar hatet rätt i händerna, medan ilskan och sorgen frågar: Varför sätts mänskor i nöd i fängelse? Hur kan vi tillåta denna vardagliga kränkning? Vad händer med oss när rasismen gjorts till rättesnöre?

Nyligen släpptes ett reportage om hur handläggare på migrationsverket får högre i lön om de avvisar fler. Vredens röst upprepar att ingen mänska är fri förrän alla är fria, självklara ord som känns som en kliché – för den som inte dagligen jagas av det rasistiska samhällets alla företagsamma tjänare och soldater.

The post Rasismen har blivit ett rättesnöre first appeared on Opulens.

Ett namn kan vara en bro till ett nytt liv, likväl som en avgrund som skiljer en från sitt ursprung, skriver Anna Sanvaresa. Tidigare har vi känt henne som Anna Jörgensdotter men nu har hon ett nytt efternamn konstruerat efter sina barns förnamn.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Malcolm X:s mamma hade fått sitt namn av sin morfar, en vit slavägare som våldtagit Malcolms mormor. Vad är ditt riktiga namn frågade vita mänskor Malcolm, som om det namn som skrivs in i födelseattesten nödvändigtvis är ens egna.

Ett namn kan vara en förpackning som någon annan valt åt en eller som pådyvlats en med våld, som med Malcolms mamma eller som en vän vars efternamn från mannen blev hennes under dödshot.

Mitt första efternamn Sjöberg kom från min farfars sida, från bönder som hängt sig och kvinnor vars barns namn skrevs in i kyrkoböcker som oäkta. När jag, tjugo år gammal, låg på psyket fick jag en glimt av min dittills frånvarande pappa och bytte namn till Jörgensdotter. Nu är jag 46 och undrar varför det namnet, med så mycket ägande i sig, suttit fast så länge.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Malcolm X hade rött hår som han ärvt från slavägaren som våldtog hans mormor. Hans pappa och flera farbröder mördades av Ku Klux Klan och klanen attackerade mamman när Malcolm låg i hennes mage. Senare hamnade mamman på mentalsjukhus, och Malcolm hamnade i droghandel tills han, genom utbildning och förebilder, kom in på en mindre destruktiv väg.

I det poddavsnitt av Revolutonary left radio där Malcolm X diskuteras upprepas frågan om vad det kunde ha blivit av honom om han inte mördats i så ung ålder. Innan mordet hade han tydligare börjat koppla ihop klass med rasism, vilket sedan fördjupades i Fred Hamptons arbete för att överbrygga rasgränser i kamp mot den vita herren (liknande transaktivisterna Sylvia Rivera och Marsha P Johnsons arbete med att förena utstötta i kamp mot trakasserier och polisvåld).

Det finns så många som tagits ifrån historien för tidigt, och vi fortsätter fråga för det är intressant: Vad hade hänt med världsrevolutionen om Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht fått fortsätta radikaliseras ihop? Om Fred Hampton inte blivit skjuten i sin säng av Chicagopolisen. Om inte punkstjärnan Mia Zapata blivit våldtagen och mördad. Om Marsha P Johnson fått leva. Eller Berta Cáceres med sin miljökamp. Eller alla ”häxor” och homosexuella som jagades som kättare, ofta för att ta stjäla deras land och status, och brändes på bål. Eller de mördade gaypersoner som inte ens räknades efter förintelsen.

På den anarkistiska bokmässan i Köpenhamn i augusti gick att köpa kort med orden: Grattis till ditt nya namn. Till de transpersoner som valt nya namn och som inte alltid får stöd och förståelse, varför det livsviktiga namnbytet ofta är förenat med stor smärta.

Ett namn kan vara en bro till ett nytt liv, likväl som en avgrund som skiljer en från sitt ursprung. Det som förenar dessa ytterligheter är ett samhällssystem som hindrar mänskor från att kräva sin frihet och sin sanna identitet.

Land och namn och liv har stulits och inte lämnats tillbaka. Kapitalismen vill bara ha mer, och medan den roffar åt sig så distanserar den oss från våra verkliga behov.

Jag tänker inte att jag förlorade tio år i missbruk och inlåst på institutioner, självskadebeteendet var inte en konstig nyck, det var en reaktion. Jag kunde inte ha varit nån annanstans, eller haft ett annat namn, för min kropp var inte fri att gå var den ville. Det finns ingen väg som är rak, rättvis, ödmjuk inför våra erfarenheter och förutsättningar, inte i kapitalismfascismen.

Land och namn och liv har stulits och inte lämnats tillbaka. Kapitalismen vill bara ha mer, och medan den roffar åt sig så distanserar den oss från våra verkliga behov och förstör våra liv.

Var hade vi varit idag om inte kapitalismen tagit över? Ingen kapitalism utan rasism, som statsvetaren Chuka Ejeckam säger i Rev left radio. Han pratar om hur vi vita västerlänningar envisas med att se tiden linjär. Men historien kan inte förvisas till ett ”då”, något överstökat och klart. Tiden existerar i flera lager, och det förgångna existerar samtidigt som nuet. Det krigas fortfarande mellan de som vill ackumulera sina vinster och de som vill behålla sina land, sina namn, inte kapas från sina rötter. Fascismen har inte kommit tillbaka, den har funnits sedan kristendomen inledde sina inkvisitioner, som handlade om pengar, makt, land.

Malcolm X pratade om hur den amerikanska drömmen för flertalet varit (är) en mardröm. Han tog X:et i sitt namn för att understryka kopplingen till de slavar som skrev X istället för namn då de inte lärt sig skriva och vars liv ägdes av någon annan. Han sköts ihjäl av en organisation han en gång varit en del av, men som han växte ur och började tycka annorlunda som.

Vi provar oss fram. Vi har ett ansvar att förändras, för att bjuda bättre motstånd mot de som försöker ta ifrån oss och våra barn rättigheter och frihet. Vi ser det tydligt i avvisningarna till Afghanistan. Om vi inte blundar eller vänder oss bort så ser vi det överallt. En afghansk ung man bytte namn för att lättare få jobb i Sverige, och för att känna sig som en del av det land han behöver tillhöra för att överleva. Han bemöttes med tre avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd och måste gömma sig för att inte deporteras.

The post Land och namn och liv har stulits first appeared on Opulens.