POSTMODERNISM. Skolan är Sveriges i särklass viktigaste kulturinstitution. I den får alla färdigheter, kunskaper och gemensamma referensramar. Eller borde få i alla fall.
LYRISKT. “Andkjœr Olsen går tonsäkert in i diktens rum. Hon vecklar ut den med ren, klar stämma, stannar upp och låter den loopa, stramar till, släpper och låter den bölja framåt igen. Precis som ett stycke musik”, skriver Helena Lie.
DÖDSSYND. “Jag, Girigheten, fnyser åt ordet måttfullhet.” Melker Garay om en värld där endast den som kan förvalta sitt pund har någonting att säga till om.
LIVSHISTORIA. “Språket är i sin skenbara enkelhet så personligt närvarande, i de avskalade beskrivningarna, att några få koncentrerade meningar säger mer än den samlade Förintelseforskningen”. Cecilia Persson recenserar Marceline Loridan-Ivens memoar.
AVTRYCK. “På Centre Pompidou i Paris visas denna vinter den första retrospektiva utställningen sedan skulptören Césars bortgång för tjugo år sedan”, skriver Anne Edelstam.
MILJÖFÖRSTÖRING. “Tiderna har förändrats och i hela Latinamerika växer det nu fram en rörelse som hämtar sin näring hos de förcolumbiska kulturerna.” Ana Valdés skriver om motståndet till en ny finsk pappersmassafabrik.
TYDLIGT BUDSKAP. “Aldrig förr har väl så många superhjältehistorier blivit omvandlade till film som i den nuvarande fasen av den digitala tidsåldern. Det börjar bli lite tröttsamt och likaså borde jag för längesedan ha tröttnat på Star Wars“, skriver Clemens Altgård.
“Agendan har flyttats från att värna yttrandefriheten till att införa restriktioner för hur muslimer får klä sig och hindra att de alls kommer hit”, skriver Mattias Svensson.
UTBLICK. “Upptakten i flygplatsens ankomsthall, där diktjaget måste förklara vad manuskripet handlar om för vakten, i rummet för misstänkta, slår an tonen för diktsamlingens fängslande inre och yttre färdrutt”. Cecilia Persson recenserar Ana Brnardic diktsamling.