SAMTIDSKOMEDI. “Regissören Helena Bergström har ensemblen i sin hand och vad gäller skådespeleriet så är denna föreställning en triumf.” Lena S. Karlsson recenserar iscensättningen av Sanningen av Florian Zeller.
Sanningen av Florian Zeller
Översättning: Magdalena Sørensen
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Annika Nieminen Bromberg
Regi: Helena Bergström
Medverkande: Sven Ahlström, Mirja Turestedt, Helena af Sandeberg, Emil Almén
Kulturhuset Stadsteatern, Lilla scenen
Det sägs att även den som ljuger berättar något om verkligheten. Florian Zellers rappa samtidskomedi Sanningen utspelar sig bland stressade nutidsmänniskor i karriären. Allt inleds med ett snabbt kärleksmöte mellan affärsmannen Michel, spelad av Sven Ahlström och läkaren Alice, spelad av Mirja Turestedt på ett hotellrum, sent på eftermiddagen mellan två bokade tider. Alice är gift med bäste vännen Paul, som för tillfället är arbetslös. Miljön är utstuderat fransysk med utsikt över hustaken, en mondän miljö med en tillåtande moral ungefär som i en fransk sextiotalsfilm av typen En man och en kvinna.
Men egentligen handlar det om något mycket mer traditionellt än så, den klassiska sängkammarfarsen uppgraderad till samtida moralitet med ett stänk av Arthur Schnitzlers äktenskapskarusell, där all erotik är utbytbar och tillfällig. Springet i dörrar i den här uppsättningen är skippat. Istället gör sig omgivningen sig påmind genom ideliga mobilsamtal. Scenerna som avlöser varandra i den hårt stiliserade och alltför förutsägbara dramaturgin har rubriker som ”Mötet”, ”Balansgång”, ”Lögnen” och ”Vänskapen”. Regissören Helena Bergström har ensemblen i sin hand och vad gäller skådespeleriet så är denna föreställning en triumf. Helena af Sandebergs luttrade hustru får revansch i slutet, liksom Emil Alméns flagrant bedragne Paul.
Vem bedrar egentligen vem? Här inträder en klassisk svävning. Är det själva verket så att Michel försetts med horn i pannan långt innan han inlett sin kärlekshandel med Alice? Det avslöjas så småningom (sant eller falskt?) att det inte bara Alice och Michel har en affär, tvärtom har Paul, i Emil Alméns gestaltning, för ett och ett halvt år sedan inlett ett förhållande med Laurence spelad av Helena af Sandeberg. Eller är denna påstådda otrohet bara ett spel för gallerierna, ett försök att få den maktfullkomlige ränksmidaren Michel ur balans? Sanningen är relativ och anpassas alltid efter rådande konjunkturer och tillfälliga personkonstellationer.
Så småningom går alla vilse i sina respektive lögner och Michel tappar kontrollen över skeendet. All logik har för länge sedan satts ur spel. Som all klassisk fars bygger Sanningen på skådespelarnas skicklighet och scennärvaro. Tempot är furioso och det mesta skildras genom Michels ögon. Att denna klichétyngda föreställning alls lever beror på att den lilla ensemblen förmår att utnyttja de snabba replikskiftena; framför allt är det Sven Ahlströms suveräna replikkonst som håller allt vid liv under den halvannan timme som föreställningen varar. Men detta sprakande ordfyrverki falnar i samma ögonblick som man lämnar teatern och efterlämnar bara en obehaglig känsla av don juanism och cynism.
info@opulens.se
