Nattsvart humor och okuvlig livslust

Scen & film.

ENERGI. “Mycket hänger på att den sceniska energin är hög. Men denna skickliga ensemble håller spelet vid liv, här finns inga lakuner eller longörer, det är skådespelar- och regikonst av hög klass”, skriver Lena S. Karlsson om uppsättningen av Ivan Vyrypaevs Omfamningar.

Omfamningar av Ivan Vyrypaev
Översättning: Staffan Skott
Kostym: Matilda Hyttsten
Scenrum: Fridjon Rafnsson
Ljud/Musik: Stefan Johansson
Regi: Olof Hanson
Med: Maja Rung, Alexandra Drotz Ruhn, Simon Reithner, Freddy Åsblom med
flera.
Galeasen i samarbete med Kulturhuset /Stadsteatern.

Det är med stor förväntan som jag ger mig av till den höstmörka och blåsiga Skeppsholmen, en skärgårdsö mitt i Stockholm. Galeasen har alltsedan mitten av 1980-talet haft en sällsynt lyskraft som Stockholms kanske mest intressanta indieteater, en position som Galeasen behållit under Sofia Artins skickliga ledning.

För tre år sedan satte Olof Hanson på samma scen upp den mörkt poetiska Illusioner av Ivan Vyrypaev, den ryske teater/filmregissören med mera, numera en av Europas främsta dramatiker, framför allt känd för att experimentera med episka dramaformer. Sedan 2006 är han ledare för den uppmärksammade Teatr Praktika i Moskva, en scen för samtida dramatik och dans. Ivan Vyrypaevs pjäser spelas över hela Europa och han har belönats med åtskilliga priser för sin nyskapande, experimentella postdramatik och sina filmer.

Nu, tre år senare återvänder Olof Hanson till Galeasen med i stort sett samma ensemble, denna gång med Omfamningar av samme dramatiker. Föreställningen öppnas effektfullt då skådespelarna framför Iggy Pops ”Lust for Life”, som ett fullfjädrat och entusiastiskt garageband, samtidigt som en ström av höstblad i riklig mängd faller över scenen som konfetti.

Den ursprungliga titeln är Outhärdligt långa omfamningar, där tyngdpunkten tycks ligga på ”outhärdligt”. Om man ser till rollgestalternas lindrigt talat utsatta situation i ett postindustriellt samhälle, där människors liv är tömda på innehåll, vad som återstår är känslan av intighet och existentiell ångest.

Allt tycks alltså vara sent på jorden när två omaka par, i yngre medelålder, av en slump möts på en bakgata i ett nedgånget New York. Det är natt och höst och av en slump kolliderar en ”streetsmart” Emmy från Belgrad och Kryštof från Prag på en veganrestaurang. Den senare är en rastlös backpacker, som för första gången är i New York och hänförs av stadens möjligheter. Emmy tycks leva ur hand i mun på Brooklyns mörka gator. Här dyker också plötsligt det nygifta paret Monika och Charlie upp, hon i en solkad brudklänning. Monika, av polsk härkomst berättar om en traumatisk förlust och meddelar maken: ”Jag har dödat vårt barn, rör mig inte”.

De båda paren pendlar oavbrutet mellan de hipstertäta städerna Berlin och New York, resor utan egentligt syfte eller mål annat än att hitta allt grövre kickar i partnerbyten, outrerat sex, snabba bluejobs, solkiga analknull, drogtrippar. Allt förefaller att göra tillvaron än mer meningslös och människan alienerad trots ett uppdrivet och accelererande tempo.

Liksom tidigare i Illusioner arbetar skådespelarna direkt mot publiken. Texten framförs av skådespelarna som ofta står på ett led som ett slags chorusline, och emellanåt bryts formationen in i spelscener. Textmässigt blir dramat till ett slags växelsång och skådespelarna uttalar sina repliker, ofta i tredje person. Rollen uttrycker saker som “Charlie dricker vodka” et cetera, utan att repliken gestaltas. Så småningom utkristalliseras en berättelse ur den fragmenterade dialogen.

Att spela så här är krävande, mycket hänger på att den sceniska energin är hög. Men denna skickliga ensemble håller spelet vid liv, här finns inga lakuner eller longörer, det är skådespelar- och regikonst av hög klass. Den dystopiska Omfamningar skulle vara outhärdlig om den inte den innehöll massor av nattsvart humor och en i grund och botten okuvlig livslust som håller stånd mot den outhärdliga livssituationen.

Med Omfamningar visar Galeasen att man håller ställningen som en av Stockholms intressantaste scener. Än en gång serverar teatern en lysande föreställning, full av musikalitet och visuell skönhet.

LENA S. KARLSSON
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Scen & film

0 0kr