Närmast furiöst

Scen & film.
Bild: Sören Vilks.

FARSTEMPO. “Tartuffe kan spelas som en moralitet, som commedia eller renodlad fars men också, som Stanislavskij en gång gjorde, som ett Tjechovdrama före Tjechov. Här ligger dock commedia dell’ arte i botten, tempot är högt, ibland närmast furiöst, något psykologiskt finlir finns det inte utrymme för här”, skriver Lena S. Karlsson.

Tartuffe av Molière
Översättning: Lars Huldén
Scenografi: Bente Lykke Møller
Regi: Staffan Valdemar Holm
Medverkande: Magnus Ehrner, Magnus Roosmann, Mirja Turestedt, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Emma Broomé, Michael Jonsson, Simon Reithner, Johan Holmberg med flera.
Dramaten, Stora scenen

Det är kanske idag svårt att förstå sprängkraften i Molières sedelärande komedi Tartuffe från 1664, ett drama om livslögn och bigotteri. Pjäsen uruppfördes på Versailles samma år men drabbades av spelförbud på grund att den svidande kritiken mot hyckleriet inom kyrkan och fjäskandet för kungamakten. Molière tvingades att skriva om pjäsen, framför allt det kritiserade slutet, som inte fann nåd för Ludvig XIV. Tre år senare hävdes spelförbudet då en betydligt mer tillrättalagd version fick sin andra premiär. Helt förlåten blev dock inte Molière som förvägrades att vila i vigd jord efter sin död.

När förre dramatenchefen Staffan Valdemar Holm tar sig an Tartuffe är det en avkortad version han använder, som man kan anta liknar ursprungsversionen, men som numera är försvunnen. Allt utspelas i nutid, spelplatsen är en salong i en välbärgad familjs flotta östermalmsvåning, skådespelarnas kreationer tycks vara inhandlade på NK eller på tjusiga boutiquer kring Stureplan. Det handlar alltså om en familj med exklusiva vanor, som lever i överflöd.

Det är till detta burgna hem som Orgon, spelad av Magnus Roosman, bjuder sin falske vän Tartuffe, Magnus Ehrner, som här mest av allt liknar en Rasputin, långhårig, orakad och klädd i smutsiga trasor. Orgon blundar för Tartuffes allt annat än sofistikerade försök att förföra hustrun Elmire, spelad av Mirja Turestedt, och hans ohämmade frosseri. Tartuffe är en allt annat än gudfruktig man, han är genomskådad av alla utom Orgon som behandlar sin vän med aldrig svikande givmildhet och rörande omsorger.

Efter Tartuffes ankomst blir snart allt omkullkastat. Men vem är då denne hycklare som lyckas med konststycket att förvrida huvudet på Orgon, övertala honom att testamentera allt han äger till honom, lova bort hans enda dotter Mariane, fint spelad av Emma Broomé? Tartuffe är alltså dramats huvudperson, den som alla talar om men som uppenbarar sig in persona först i tredje akten. En föga aptitlig slusk som mest av allt sysselsätter sig med att äta och att fantisera om sex och som verkar handplockad bland uteliggarna vid Östermalmstorgs tunnelbanestation där misär möter rikedom.

Den uppretade familjen planerar en komplott för att avslöja den skenhelige prelaten, som bläckfisklikt lindar sina lemmar runt Elmire, när han ertappas av Orgon och fjällen faller för hans ögon. Men Tartuffe leder i bevis genom ett gåvobrev som visar att han är den rättmätige ägaren till Orgons rikedomar och kvinnor. För ett ögonblick tycks det möjligt att vräka ner Orgon från hans piedestal och därmed störta dem alla i fördärvet. Detta misslyckas dock. Slutet är en gåtfull tilldiktning, ett gäng svartklädda busar intar den borgerliga salongen, kanske är det trots allt Tartuffe och hans gelikar som tar hem spelet.

Tartuffe kan spelas som en moralitet, som commedia eller renodlad fars men också, som Stanislavskij en gång gjorde, som ett Tjechovdrama före Tjechov. Här ligger dock commedia dell’ arte i botten, tempot är högt, ibland närmast furiöst, något psykologiskt finlir finns det inte utrymme för här. Staffan Valdemar Holm har valt Lars Huldéns fina översättning, men skådespelarna har svårt att vila i repliken och en del nyanser försvinner.

Skådespelarinsatserna är överlag goda, även om jag kanske hade velat ha lite andrum och någon eftertanke, som motvikt till det höga farstempot. Tartuffe i Staffan Valdemar Holms tappning är synnerligen sevärd, en moralitet i tiden med en överraskande twist, som gör att den här föreställningen fastnar på näthinnan.

LENA S. KARLSSON
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Scen & film

0 0kr