Dela:

Bläddra per

När naturen blir fienden

Foto: Lucky Dogs, stillbild från Leave no trace

CIVILISATIONSKRITIK. I ljuset av den senaste veckans svidande rapport från FN:s klimatpanel är det kanske just nu vi behöver populärkulturella berättelser om alternativa sätt att förhålla sig till civilisationen. Karolina Bergström skriver om några av filmerna på detta tema.

Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS

 

I oktober månads biopremiär Leave no trace tvingas krigsveteranen Will och hans dotter Tom infoga sig i samhället efter att under en längre tid ha levt frivilligt avskurna från civilisationen. I sann Thoreau-anda har Will och Tom byggt upp en hemlig tillvaro i en skogspark utanför Portland, Oregon där de bott i ett enkelt tält, lagat mat över öppen eld och med militär precision regelbundet övat på att hålla sig dolda för den enligt fadern korrupta omvärlden.

Nu bygger nyss nämnda film på en verklig händelse, som i sin tur inspirerade Portland-författaren Peter Rock till romanen My abandonment vilken Leave no trace alltså är en adaption av. Och än mer kittlande blir förstås berättelsen, om man även vet att verklighetens far och dotter plötsligt försvann en dag från sin nya tillvaro för att aldrig återfinnas. Men även om filmens handling är verklighetsinspirerad, och även om Will lätt går att stämpla som en inte så lite dogmatisk fadersfigur, finns fler exempel på den blandning av skräck och fascination som präglar populärkulturens syn på livet ”off grid” — det vill säga ett självförsörjande liv utanför samhällssystemet.

Fortsätt

 

För i dag går det inte att, som en bekant från uppväxtåren försökte med, begära utträde från den egna nationalstaten och därmed bli frivilligt statslös (i alla fall inte i Sverige). Vi är alla en del av ett större samhällsmaskineri, som visserligen tar hand om oss för det mesta men som också ställer krav på hur vi ska leva våra liv, och som inom fiktionen skapat diverse exempel på frihetsbetonat naturvurmande. I Peter Weirs filmatisering av Moskitkusten (1986) tecknas ett ödesmättat porträtt av en despotisk familjefar och uppfinnare som, driven av sitt hat mot civilisationen och en inte så lite kolonialt färgad dröm om ett eget djungelsamhälle, för sin familj allt längre mot katastrofens brant. I förrförra årets feelgood-drama Captain Fantastic lever pappan Ben och hans sex barn ett minst sagt vänsterinfluerat Robinson Crusoe-liv i nordvästra USA:s vidsträckta skogslandskap, med dagliga bootcamp-träningar på bergssluttningarna, högläsning ur Bröderna Karamazov kring lägerelden och hemsnickrade helgdagar som Noam Chomsky-dagen, och trots många tankeväckare blir den filmiska kontentan till sist att ett fritänkande och miljövänligt liv visserligen har sina fördelar men ändå bör begränsas. På andra sidan av skalan finns filmer som verklighetsbaserade Wild (2014), där den av livet sargade Cheryl Strayed ger sig ut på den ikoniska vandringsleden Pacific Crest Trail med målet att ”vandra mig själv tillbaka till den kvinna min mor trodde att jag var” och möter både vattenlös hetta, människors godhet och till sist sig själv.

Nu är ovanstående exempel några av de mer hårdragna vad gäller filmiska speglingar av ett naturbundet liv. Men när det kommer till kritan blir det, både inom populärkulturen och i verkliga livet, kanske alltför obekvämt att tänka på våra livsstilsbetonade val och hur de påverkar miljö och klimat. Då blir det förstås enklare att välja att se ett självvalt liv i naturen som potentiellt dåraktigt och farligt, snarare än något som kan om inte vägleda så i alla fall inspirera till en i längden mer hållbar livsstil. Den ekokulturella rörelsen Dark Mountain menar i sitt manifest att vi behöver sträva bort från civilisationen och mot ”uncivilisation”, det vill säga bort från gamla berättelser som cementerar en ohållbar samhällsordning och mot nya som inte nödvändigtvis ställer mänskligheten och dess olater i centrum. Och i ljuset av den senaste veckans svidande rapport från FN:s klimatpanel, som helt frankt konstaterar de omfattande förändringar av hela samhället som är nödvändiga för att undvika de mest katastrofala klimatförändringarna, är det kanske just nu vi behöver dessa populärkulturella berättelser — och varför inte på film?

KAROLINA BERGSTRÖM

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Karolina Bergström

 

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS